Sök i Ratio Lex

Riksdagens Skrifvelse N:o 98

1899-05-10 · 26 sidor, varav 25 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Svag — ungefär 2,3 % av orden ser trasiga ut — läs mot PDF:en innan du citerar
  • Sidnummer: 25 av 26 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Rskr. 1899:98, Riksdagens Skrifvelse N:o 98

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Riksdagens Skrifvelse N:o 98.

1

N:o 98.

Uppläst och godkänd hos Första Kammaren den 10 maj 1899.

— — — — Andra Kammaren den 10 — —

Riksdagens skrifvelse till Konungen, i anledning af Kongl. Majds

proposition med förslag till lag angående ändrad lydelse

af 11 kap. rättegångsbalken, till lag angående påföljd i

vissa fall af parts uteblifvande i brottmål, till lag om

ändrad lydelse af 5 och 6 §§ i förordningen angående

ändring i vissa fall af gällande bestämmelser om häradsting

den 17 maj 1872, till lag angående ändrad lydelse

af 17 § i lagen om handelsbolag och enkla bolag den

28 juni 1895, till lag angående ändrad lydelse af 41 §

i lagen om aktiebolag den 28 juni 1895 samt till lag

angående ändrad lydelse af 24 § i lagen om registrerade

föreningar för ekonomisk verksamhet den 28 juni 1895.

(Lagutskottets utlåtande n:o 51 och memorial n:o 62.)

Till Konungen.

Genom proposition af den 3 sistlidne februari har Eders Kongl.

Maj:t föreslagit Kiksdagen att antaga propositionen bilagda förslag till

l:o) lag angående ändrad lydelse af 11 kap. rättegångsbalken;

2:o) lag angående påföljd i vissa fall af parts uteblifvande i

brottmål;

Bih. till Rikstl. Prof. 1899. 10 Sami. I Afl. 1 Band. 21 Hlift. (N:o 98.) 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Riksdagens Skrifvelse N-.o 98.

3:o) lag om ändrad lydelse af 5 och. 6 §§ i förordningen angående

ändring i vissa fall af gällande bestämmelser om häradsting den 17

maj 1872;

4: o) lag angående ändrad lydelse af 17 § i lagen om handelsbolag

och enkla bolag den 28 juni 1895;

5: o) lag angående ändrad lydelse af 41 § i lagen om aktiebolag

den 28 juni 1895; och

6:o) lag angående ändrad lydelse af 24 § i lagen om registrerade

föreningar för ekonomisk verksamhet den 28 juni 1895.

Vid granskning af de i propositionen innefattade lagförslagen har

Riksdagen funnit vissa ändringar böra vidtagas, och får Riksdagen på det

sätt redogöra för desamma, att redogörelsen anknyter sig till de lagförslag

och paragrafer i Eders Kongl. Maj:ts proposition, som af ändringarne

beröras.

Förslaget till lag angående ändrad lydelse af 11 kap. rättegångsbalken.

2 §•

Ordet »mål» är här användt i två olika bemärkelser, dels för att

angifva föremålet för rättegången, dels i betydelse af rättegången sjelf.

För att undvika denna inkonseqvens i uttryckssättet har Riksdagen ansett

lämpligt att för betecknande af tvistens föremål användes samma uttryck,

som gällande lag begagnar, nemligen ordet »sak».

3 §•

Den här intagna bestämmelsen, att allenast häradshöfdings stämning

skall gälla, der den, hvilken stämningen kungöras skall, har sitt hemvist

utom länet, har Riksdagen ansett böra ur förslaget utgå. Enligt hittills

gällande regler har en biträdande stämningsutgifvares stämning haft samma

giltighet som häradshöfdingens egen stämning, och då Riksdagen veterligen

icke någon olägenhet eller fara för rättssäkerheten deraf försports, synes

anledning saknas till ändring i detta förhållande. Riksdagen håller tvärtom

före, att en ändring af det i detta hänseende nu bestående mången gång

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Riksdagens Skrifvelse N:o 98.

skulle komma att vålla afsevärda olägenheter. Fall torde nemligen kunna

inträffa, att en svarandepart, efter det stämning uttagits, men innan

den ännu hunnit honom delgifvas, flyttat utom tingslaget, och i sådan

händelse skulle en stämning, som vid tiden för dess utfärdande varit af

behörig person gifven och således giltig, sedermera blifva utan gällande

kraft. Vidare skulle en part, som ju har rätt att i samma sak genom

en stämning få inkallade såväl flere motparter som vittnen, allenast af

den omständighet, att en af motparterna eller ett af vittnena hade sitt

hemvist utom tingslaget, nödgas uppsöka häradshöfdingen för stämnings

utfående, hvilket besvär särdeles i de vidsträckta domsagorna, der käradshöfdingens

hostad kan vara belägen flere dagsresor från domsagsgränsen,

kan för en kärandepart föranleda icke blott dryga kostnader, utan ock,

der hans talan är beroende af viss stämningstid, förlust af samma talan.

Hvad brottmål angår, så inträffar det ju ofta, att inom ett tingslag brott

eller förseelser, som ej falla under allmänt åtal, begås af personer från

annat tingslag. I de flesta sådana fall är det af största vigt för den

genom brottet eller förseelsen kränkte att omedelbart efter förbrytelsens

begående erhålla stämning å den brottslige, enär det i motsatt fall kan

vara förenadt med stora svårigheter, om icke omöjligt, att anträffa honom

för delgifning af stämningen. Skulle nu, såsom förslaget stadgar, den

rättskränkte vara nödsakad att uppsöka häradshöfdingen för erhållande

af den erforderliga stämningen, torde ofta nog utsigten för honom att

erhålla rättslig upprättelse och få den brottslige befordrad till straff

vara ringa.

Ett uteslutande af den ifrågasatta bestämmelsen synes för öfrigt

dess mindre böra möta betänkligheter, som häradshöfdingarne torde vid

förordnande af stämningsutgifvare tillse, att för ändamålet fullt lämpliga

personer dertill blifva utsedde.

Riksdagen har äfven i annat afseende funnit en ändring af paragrafen

erforderlig. Då det ej kan anses annat än i undantagsfall inträffa,

att ett anslag å rättens dörr af förteckning öfver stämningsutgifvare

komme att medföra den dermed afsedda effekten, att hos den stämningssökande

allmänheten sprida kännedom om hvilka äro till stämningsutgifvare

förordnade, helst som å de flesta orter rättens dörr endast under ett fåtal

dagar af året är för allmänheten tillgänglig, har föreskriften om skyldighet

att å rättens dörr anslå dylik förteckning uteslutits.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Riksdagens Skrifvelse N:o 98.

5 och 6 §§.

Mot de i dessa paragrafer föreslagna bestämmelser har Riksdagen

funnit åtskilligt så ur saklig som formel synpunkt att erinra.

Hvad angår stämningsansökningens form, har Riksdagen ansett

å ena sidan, att allmänheten bör bibehållas vid den rätt att muntligen

göra ansökan om stämning, som enligt nuvarande lags lydelse tillkommer

densamma, men å andra sidan att i möjligaste mån bör förebyggas

brytande af den praxis, som hittills utbildat sig och enligt hvilken

stämningsansökningar i regel gifves skriftlig affattning.

Riksdagen har trott sig kunna nå detta mål genom att ur paragrafen

utesluta bestämmelserna om formen för stämningsansökning och

sålunda öfverlåta åt den praktiska tillämpningen att, i likhet med hvad

nu är fallet, härutinnan reglera förhållandena.

Allmänheten kommer då ej att i någon mån lida inskränkning

uti sin efter nu gällande lag tillkommande rätt att efter omständigheterna

pröfva, hvilken form för stämningsansökning är för hvarje särskildt fall

den lämpligaste, och å andra sidan har man undvikit den möjliga risken

att genom betonande af rätten till muntlig stämningsansökan praxis ledes

in på afvägar och den muntliga formen för dylik ansökning kommer till

användning i större utsträckning än behofvet påkallar.

Vidare har Riksdagen funnit bestämmelsen om stämningsansöknings

innehåll — att densamma skall innehålla uppgift om hvad käranden i

målet påstår och grunden derför — innebära eu ej fördelaktig ändring

af hvad härutinnan nu gäller, då uppgift om »saken» är tillräcklig. Först

och främst lemnar den ifrågasatta bestämmelsen oafgjordt, huruvida med

»grunden» skall förstås de faktiska omständigheter, hvarpå stämningsanspråket

stöder sig, eller det må vara tillräckligt att endast angifva det

rättsförhållande, hvarur anspråket härleder sig, och derjemte skulle ett

antagande af den föreslagna bestämmelsen kunna leda till det, enligt

Riksdagens förmenande, olämpliga resultat, att samma anspråk möjligen

skulle kunna genom förändring af uppgiften om grunden derför underkastas

rättens pröfning flere gånger. Riksdagen har af dessa skäl ansett

den nuvarande bestämmelsen, enligt hvilken i stämningsansökning skall

uppgifvas »saken», vara att föredraga framför den i förslaget ifrågasatta.

I fråga om stämningsresolution innehåller förslaget, att deri skall

utsättas dagen, då målet skall till handläggning företagas. Riksdagen

s. 5 Kontrollera mot PDF

Riksdagens Skrifvelse N:o 98. 5

anser visserligen intet hinder i allmänhet häremot möta, men det kan

likvisst inträffa, särskilt då stämningsutgifvarne äro flere, att till en viss

dag utsatts flere mål, än som kunna under densamma vinna handläggning.

För att i sådant fall det må vara klart, att parterna ej ega mot domaren

eller rätten framställa anmärkning för det uppskof med handläggningen,

som måste ega rum, har Riksdagen funnit lämpligast, att uti stämningsresolutionen

utsättes den dag, då parterna skola sig vid rätten inställa;

kan handläggning då ske, skall den naturligtvis företagas, men domaren

och rätten hafva fri pröfningsrätt härutinnan.

I formelt hänseende betecknar ifrågavarande paragrafers användning

af uttrycket stämning den väsentliga skiljaktigheten mot gällande

lag, att denna begagnar stämning såsom en sammanfattning af stämningssökandens

uppgifter och stämningsmyndighetens resolution, medan uttrycket

i förslaget närmast synes afse denna sistnämnda. Detta framträder särskilt

uti 6 §, enligt hvilken stämning på grund af muntlig ansökning

skall innehålla mera än en på skriftlig ansökning gifven stämning. Då

det synts Riksdagen leda till förenkling uti uttryckssättet att åt stämning

gifva den mera omfattande betydelsen, som gällande lag tillägger detta

ord, och då deraf ej någon tvetydighet lärer kunna uppstå, har Riksdagen

underkastat 6 § häraf föranledd omredigering.

8 §•

Mot den ^ paragrafen föreslagna utsträckningen af förbudet mot

delgifning i kyrka till alla sådana platser, der gudstjenst hålles eller

sammankomst för gemensam andaktsöfning eljest eger rum, har Riksdagen

intet att erinra. För att emellertid tydligare än i förslaget skett utmärka,

att sådant förbud afser endast delgifning under den tid, då förrättning

af angifven art eger rum, har Riksdagen utbytt uttrycket »hålles» mot

det i detta hänseende mera expressiva ordet »pågår».

Hvad paragrafen i öfrigtHnnehåller har Riksdagen deremot ansett

böra utgå. Något behof af de ifrågasatta förbuden mot stämnings delgifning

å embetsrum eller nattetid har, så vidt Riksdagen erfarit, ej gjort

«ig gällande. Utan att uttrycklig bestämmelse derom behöfver gifvas,

lärer det ej kunna ifrågasättas att delgifva stämning under det särskild

förrättning å embetsruminet pågår; skulle åter den föreslagna bestämmelsen

afse att förbjuda delgifning till embets- och tjensteman endast derför att

denne t. ex. under viss tjenstgöringstid vistas å embetsruminet, går för
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Riksdagens Skrifvelse N:o 98.

slaget vida längre än omständigheterna påkalla. För embets- eller tjenstemannen

torde det ej vara förenad! med större olägenhet att å embetsrummet

mottaga stämning än att göra detta i sin bostad.

Hvad särskildt vidkommer förbudet mot stämnings delgifning

nattetid, torde förhållandenas egen natur utgöra tillräckligt skydd för den

enskilde mot delgifning å sådan tid och förbudet sålunda vara för normala

fall obehöflig!. Å andra sidan skulle det deremot kunna af personer,

som af en eller annan anledning önskade undandraga sig delgifning,

begagnas såsom medel härutinnan och förty förringa möjligheten för

käranden att få sin talan i behörig ordning anhängiggjord.

9 §•

Förevarande från förordningen den 5 april 1871 hemtade stadgande

innehåller, utöfver hvad i samma förordning finnes föreskrifvet om sättet

för kungörande af stämning mot veterligen ur riket faren person, ytterligare

att stämningen skall, der så ske kan, införas i tidning inom den

ort, der svaranden senast i riket bodde. Då emellertid, såsom nyss är

nämndt, stadgandet afser endast delgifning af stämning med sådan person,

om hvilken man har full vetskap, att han är ur riket faren, samt vid

sådant förhållande någon anledning icke torde förefinnas till antagande,

att stämningen bättre bringas till hans kännedom derigenom, att den

införes i tidning inom den ort, der han senast, kanske för lång tid sedan,

i riket var bosatt, om hvilken ort det för öfrigt torde möta svårighet för

käranden att vinna säker kännedom, utan stadgandet synes komma att

för käranden utan motsvarande nytta fördyra och försvåra den redan

förut invecklade proceduren vid stämningens kungörande, har Riksdagen

ansett ifrågavarande stadgande böra ur paragrafen uteslutas.

Slutligen må nämnas, att den omändring af paragrafens sista

stycke, som Riksdagen vidtagit, skett endast i formelt syfte.

«

11 §.

Då det för hvarje svarande måste anses vara af vigt att erhålla

fullständig kännedom om stämningens innehåll, har Riksdagen ansett den

som i boet sitter böra förpligtas att ombestyra, det hvar och en af delegarne

i boet erhåller eu bestyrkt afskrift af stämningen.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Riksdagens Skrifvelse N:o 98.

?

12 §.

Paragrafens sista punkt, innehållande bestämmelse om förenklad

delgifning för det fall, att flere än tio skola stämmas i mål, som angår

egendom eller rättighet, som är för flera fastigheter samfäld, har af

Riksdagen uteslutits.

De förutsättningar, hvarpå ifrågavarande stadgande hvilar, äro

sannolikt endast sällan för handen, och den nytta stadgandet skulle medföra

alltså synnerligen ringa. Dertill kommer, att bestämmelsen, sådan

den är affattad, kan gifva anledning till tvekan om sättet för stämnings

delgifning för det fall, att fastigheterna i fråga ligga inom skilda församlingar

eller, såsom ock kan hända, inom skilda rätters domväijo.

13 §.

I analogi med hvad som egt rum beträffande 11 §, h$r äfven denna

paragraf undergått ändring i syfte att betrygga de särskilde grufdelegarnes

intresse att om stämningens innehåll erhålla fullständig kännedom.

18 §.

Denna paragrafs ordalydelse har underkastats jemkning i ändamål

att tydligen utmärka, dels att delgifning af stämning å landsting är fullbordad

genom stämningens öfverlemnande till Eders Kongl. Maj :ts befallningshafvande,

dels att Eders Eongl. Maj:ts befallningshafvande å sin

sida har skyldighet att fortskaffa den bekomna stämningen till landstinget.

19 §.

Äfven i denna paragraf har jemkning af ordalagen vidtagits i liknande

syfte som det under 18 § sist omförm älda.

20 §.

Den här medgifna rättigheten för käranden att för stämnings delgifning

till svarande, som vistas utom det län, der käranden bor, påkalla

biträde af Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande torde hafva tillkommit

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Riksdagens Skrifvelse N:o 98.

i syfte att för käranden underlätta besväret med delgifningen. Riksdagen

bar dock ansett sig böra utesluta paragrafen i fråga. Först och främst

bör uppmärksammas, att kostnaderna för stämnings delgifning genom

Eders Kong!. Maj:t befallningshafvande oftast skulle komma att stiga till

högre belopp än om enskild person ombestyrer delgifningen. Eders Kongl.

Majrts befallningshafvande å sin sida måste naturligtvis för delgifningen

anlita någon af sina underlydande, såsom kronofogde eller länsman, och

den ersättning dessa hade att härför uppbära blefve i regel betydligt större

än den till stämningsmän utgående. Dessutom torde den tid, som komme

att för delgifningen åtgå, i regel blifva vida längre, än om delgifningen

på enskild väg ombesörjdes, särskild! om, såsom enligt förslaget kan ske,

käranden hänvände sig till Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande i det

län, der han sjelf bor; och om, såsom ej sällan torde blifva fallet, tidsutdrägten

blefve större än käranden beräknat, kunde deraf följa, att vigtiga

fatalier ginge förlorade.

Den allmänheten erbjudna förmånen synes Riksdagen mera skenbar

än verklig och torde, om den skulle i vidsträcktare mån komma till användning,

kunna förorsaka myndigheterna ej ringa besvär och skriftvexling.

Härtill kommer, att numera i snart sagdt hvarje stad eller större

samhälle finnas inrättade juridiska byråer eller etablerade enskilda kommissionärer,

åt hvilka dylika uppdrag med fullt förtroende kunna lemnas.

22, 23 och 24 §§.

De ändringar, som i dessa paragrafer vidtagits, äro allenast af

formel natur och åsyfta att tydligare än i förslaget skett utmärka mantalsskrifningsortens

betydelse för beräkning af stämningstiderna.

32 §.

Paragrafens lydelse har synts Riksdagen icke så tydligt som önskvärdt

är utmärka, huruvida de i paragrafen gifna reglerna om genstäm

ning äro tillämpliga å hvarje fall, då svaranden vill under rättegångens

lopp väcka anspråk mot käranden, eller desamma endast afse sådan stämnings

uttagande till första rättegångstillfället.

Med anledning häraf och då Riksdagen har den åsigten, att genstämning

i den uti paragrafen åsyftade bemärkelse endast bör få uttagas

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Riksdagens Skrifvelse N:o 98.

till första rättegångstillfället, har Riksdagen underkastat paragrafen i fråga

häraf föranledd omredigering.

34 §.

Den i förslaget intagna bestämmelsen, att talan i brottmål mot

svarande, som är på fri fot, i regel skall genom stämning anhängiggöras,

har Riksdagen ansett böra utvidgas derhän, att dylik stämning delgifves

äfven häktad person, för så vidt stämningen afser annat brott än det,

hvarför denne är häktad. Samma skäl, som betinga föreskriften om stämnings

delgifning till på fri fot varande person, torde nemligen kunna

åberopas till stöd för den af Riksdagen vidtagna utvidgningen.

Enligt svensk rättegångsordning behandlas i allmänhet såsom brottmål

äfven ett fristående skadestånds- eller ersättningsyrkande, der det

grundar sig på en s. k. causa criminalis. I följd häraf skulle de af

Eders Kongl. Maj:t i denna paragraf föreslagna bestämmelser komma att

i dylikt fall tillämpas. Det behof, som i egentliga brottmål rättfärdigar

en större stränghet mot svaranden än i tvistemålen, synes emellertid Riksdagen

i dessa fall ej vara för handen, och det synes derför icke finnas

skäl att här förneka svaranden det tillfälle till förberedelse, hvilket den

obligatoriska stämningen och den längre stämningstiden äro egnade

att gifva.

Riksdagen har derför inskränkt ifrågavarande paragrafs tillämpning

till de fall, då talan om ansvar föres, och uti eu särskild paragraf

intagit föreskrift derom, att, i fråga om stämning, brottmål, den talan om

ansvar ej föres, äro likstälda med tvistemålen.

35 §■

Den ändring af förevarande §, som Riksdagen vidtagit, är en följd

af den af Riksdagen beslutade lydelsen af 5 och 6 §§.

37 §.

Att, såsom uti denna paragraf föreslagits, ålägga underrätt a landet

skyldighet att utse minst eu stämningsmål! i hvarje socken har Riksdagen

med hänsyn till de skiftande förhållandena inom olika delar af landet ej

ansett vara lämpligt. För ett stort antal socknar är det, i följd åt deras

Bill. till Riksd. Prut. 1899. It) Saml. 1 Afl. 1 Band. 21 Raft. ‘2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Riksdagens Skrifvelse N:o 98.

litenhet och ringa folkmängd, alldeles onödigt att hvar för sig ega särskilt

förordnade stämningsmän, och för andra åter, hvilkas storlek och

folkmängd är betydande, är det föreslagna antalet stämningsmän alltför

ringa. Med hänsyn härtill torde lämpligare utväg ej gifvas än att öfverlemna

åt vederbörande underrätter att sjelfve fritt pröfva och bestämma,

huru många särskilt förordnade stämningsmän som inom rättens domvärjo

böra finnas.

Riksdagen har för öfrigt genom en annan i paragrafen föreslagen

ändring sökt tillgodose det intresse, som förefinnes af att stämningsmän

i tillräckligt antal äro att tillgå. Denna ändring består uti stadgandet af

skyldighet för fjerdingsman att utan särskildt förordnande vara stämningsmål

Häremot torde dess mindre möta betänkligheter, som fjerdingsmansbefattningarna

innefatta många långt vigtigare åligganden än det

här ifrågavarande, att stämningar delgifva, och det således kan såsom

gifvet antagas, att fjerdingsmännen äro fullt lämpade för uppdraget.

38 §.

Riksdagen har i denna paragraf ej gjort annan ändring, än att

intyg af notarius publicus om stämnings delgifvande föreslagits skola tillmätas

samma beviskraft som intyg af kronofogde och andra i paragrafen

omnämnda tjensteman.

Förslaget till lag angående påföljd i vissa fall af parts uteblifvande

i brottmål.

Den likställighet, som Riksdagen velat i fråga om stämning åvägabringa

mellan tvistemålen och sådana brottmål, i hvilka talan om ansvar

ej föres, har Riksdagen ansett böra sträcka sig äfven till påföljden af

svarandeparts uteblifvande; och äro de i förslaget vidtagna ändringarne

häraf föranledda.

Öfriga ändringar, som vidtagits uti de i förevarande proposition

innefattade lagförslag, äro af rent formel natur och torde förty ej kräfva

särskildt omnämnande.

Riksdagen, som funnit Eders Kongl. Maj:ts ifrågavarande proposition

icke kunna i oförändradt skick bifallas, har alltså för sin del i anledning

af propositionen antagit lagar angående ändrad lydelse af 11 kap.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Riksdagens Skrifvelse N:o 98. 11

rättegångsbalken, angående påföljd i vissa fall af parts uteblifvande i

brottmål, om ändrad lydelse af 5 och 6 §§ i förordningen angående

ändring i vissa fall af gällande bestämmelser om häradsting den 17 maj

1872, angående ändrad lydelse af 17 § i lagen om handelsbolag och

enkla bolag den 28 juni 1895, angående ändrad lydelse af 41 § i lagen

om aktiebolag den 28 juni 1895 samt angående ändrad lydelse af 24 §

i lagen om registrerade föreningar för ekonomisk verksamhet den 28 juni

1895 af den lydelse bilagorna A, B, C, D, E och F utvisa.

Stockholm den 10 maj 1899.

Med undersåtlig vördnad.

>i

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Riksdagens Skrifvelse N:o 98.

Bil. A.

Lag

angående ändrad lydelse af 11 kap. rättegångsbalken.

Härigenom forordnas, att 11 kap. rättegångsbalken skall erhålla

följande ändrade lydelse:

11 kap.

Om stämning.

1 §•

Vill man vid underrätt till annan kära i tvistemål, läte honom,

der ej för visst fall annorledes stadgas, till rätten stämmas efter ty här

nedan sägs.

2 §•

Vilja flera kära i sak, som dem alla rörer, ege de genom en stämning

målet anhängiggöra. Äro flera, som svara skola i samma sak, må

de alla genom en stämning kallas.

3 §•

Stämning till häradsrätt gifves af häradshöfdingen.

Häradshöfding ege ock förordna andra skicklige män att stämningar

i hans ställe gifva. Förteckning å dem, som äro förordnade att

stämningar gifva, skall i början af hvarje år af häradshöfdingen insändas

till Konungens befallningshafvande för intagande i länskungörelserna.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Riksdagens Skrifvelse N:o 98. 13

Stämning till rådstufvurätt gifves af den, som dertill satt är, eller,

der sådan ej finnes, af rättens ordförande.

4 §.

Förekommer mot den, hos hvilken stämning sökes, jäf, som i 13

kap. 1 § sägs, vare det ej hinder för honom att stämning gifva.

5 §.

Då stämning sökes, gifve käranden upp domstolen och svaranden

samt saken; ege ock säga huru lång tid han för stämningens delgifning

tarfvar.

6 §■

Stämning skall skriftligen utfärdas och bör stämningen, vare sig

kallelsen tecknas å skriftlig eller stämningen gifves efter muntlig ansökning,

innehålla uppgift om domstolen och parterna samt saken, så ock å

hvilken ort och dag eller, der tiden för ting ännu ej är bestämd, å

hvilken rättegångsdag under tinget parterna skola sig vid rätten inställa.

7 §•

Stämning skall genom kärandens försorg delgifvas svaranden

medelst handlingens öfverlemnande i hufvudskrift eller besannad afskrift.

8 §•

Delgifning af stämning må ej ske der gudstjenst pågår eller sammankomst

för gemensam andaktsöfning eljest eger rum.

9 §•

Nu är svaranden veterligen ur riket faren utan att upplysning

kunnat vinnas, hvar han sig uppehåller: har han ej hos rätten eller

häradshöfdingen i den ort, der han senast var i riket boende, anmält viss

person, som eger att för honom stämning mottaga, eller anvisning å

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Riksdagens Skrifvelse N:o 98.

sådant ombud eljest kunnat erhållas, och förekomma derjemte omständigheter,

som gifva anledning antaga, att han håller sig undan eller att han

har för afsigt att för framtiden bosätta sig i främmande land; varde

stämningen införd i allmänna tidningar^ tre gånger, minst fjorton dagar

mellan hvarje gång. Derjemte skall, der svaranden inom riketdiar känd!

hemvist, stämningen i hufvudskrift eller besannad afskrift fästas å hans

husdörr och uppläsas för hans husfolk, om sådant finnes, samt, der han

ej har sådant hemvist men eger fastighet inom riket, öfverlemnas till den,

• som förvaltar fastigheten.

Har någon anmält, att viss person eger att för honom mottaga

stämning, skall sådan anmälan upptagas i förteckning, som å landet föres

af häradshöfdingen och i stad af rätten.

10 §.

Hav svarande, som icke veterligen är ur riket faren, å särskilda

dagar blifvit i sitt hemvist, med stämning sökt, utan att han eller ombud,

som eger för honom mottaga stämning, dervid kunnat träffas, och kan ej

heller, vid efterfrågan hos hans husfolk eller grannar eller der han tjenst

eller näring har, säker anvisning vinnas, hvarest han eller sådant ombud

för honom sig uppehåller: förekomma i öfrigt omständigheter, som

gifva anledning antaga, att han håller sig undan; varde stämningen i

hufvudskrift eller besannad afskrift fästad å hans husdörr och uppläst för

hans husfolk, om sådant finnes.

11 §•

Der delegare i oskift dödsbo skola stämmas i sak, som boet rörer,

må stämningen delgifvas den, som i boet sitter, ehvad han är delegare

eller syssloman; och svare denne hvar och eu af de öfrige för att han

utan dröjsmål erhåller stämningen i besannad afskrift.

12 §.

Skall helt byalag stämmas, och äro svarandena flere än tio, må

stämningen delgifvas sålunda, att besannad afskrift af stämningen öfverlemnas

till en af svarandena att vara för dem alla tillgänglig samt stäm
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

Riksdagens Skrifvelse N:o 98. 15

ningen derefter, med underrättelse hvilken af svarandena bekommit afskriften,

uppläses i församlingens kyrka och anslås å rättens dörr.

13 §.

I mål angående grufva, som tillhör flere gemensamt, må stämning

å delegarne delgifvas grufföreståndaren; och svare denne delegarne

för att ofördröjligen stämningen före dragés å stämma eller i besannad afskrift

öfverlemnas till hvarje delegare.

14 §.

Stämning å konkursbo varde delgifven den, som förordnats att

boets angelägenheter bevaka, eller, der flere äro dertill förordnade,

någon af dem.

15 §.

Är stämning tagen å bolag, förening eller annat samfund, eller å

stiftelse eller annan sådan inrättning, varde stämningen delgifven den,

som eger att företräda samfundet eller inrättningen, eller, der flere, hvar

för sig eller gemensamt, äro dertill behörige, någon af dem. Huru stämning

skall delgifvas, der styrelse för aktiebolag eller registrerad förening

för ekonomisk verksamhet vill kära till bolaget eller föreningen, derom

är särskildt stadgadt.

Är ej någon satt att företräda samfund, som stämmas skall, men

finnes någon, som eger sammankalla dem, kvilka hafva att öfver samfundets

angelägenheter besluta, skall stämningen honom delgifvas.

16 §.

Då socken, stad eller annan sådan menighet skall stämmas, varde

stämningen delgifven den person eller myndighet, på hvilken det ankommer

att sammankalla dem, soin i afseende å talans utförande i målet

hafva att för menigheten besluta.

17 §.

Skall härad eller tingslag stämmas, varde stämningen uppläst i

kyrkorna i de församlingar, som till häradet eller tingslaget höra, samt

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Riksdagens Skrifvelse N:o 98.

å rättens dörr anslagen. Stämning å de väghållningsskyldige i härad,

tingslag eller annat väghållningsdistrikt skall delgifvas vägstyrelsens

ordförande.

18 §.

I mål deri stämning skall delgifvas landsting, varde stämningen

i handskrift’ eller besannad afskrift ingifven till Konungens befallningshafvande.

Konungens befallningshafvande öfverlemne densamma till landstinget

å näst infallande lagtima möte.

19 §.

Der stämning skall delgifvas kronan, varde stämningen i hufvudskrift

eller besannad afskrift ingifven till Konungens befallningshafvande

i det län, der domstolen är. Skall kronans talan i målet af annan myndighet

bevakas, föranstalte Konungens befallningshafvande, att stämningen

öfverlemnas till den myndighet. Varder i fall som nyss är sagdt stamningen

af käranden omedelbart ingifven till den myndighet, som har att

talan bevaka, vare det ock gill

20 §.

Vistas den, hvilken stämningen delgifvas skall, utom riket, ege

käranden att i utrikesdepartementet påkalla biträde med stämningens

delgifuing; dock varde kostnad, som för ändamålet pröfvas nödig, åt

käranden förskjuten.

21 §.

Stämning å den, som inom riket vistas, skall delgifvas: sist å

åttonde dagen före inställelsedagen om svaranden är mantalsskrifven i

stad der rätten sammanträder, sist å fjortonde dagen förut om^ svaranden

eljest är mantalsskrifven inom det län, der domstolen är, och sist å trettionde

da^en förut om svaranden är mantalsskrifven inom annat län i riket; dock

att° der någon, som är mantalsskrifven inom Vesterbottens eller Norrbottens

läns lappmark, skall stämmas till annan domstol än den, inom hvars område

han är mantalsskrifven, stämningen ej i något fall ma delgitvas

s. 17 Kontrollera mot PDF

Riksdagens Skrifvelse N:o 98. 17

senare än å trettionde dagen före inställelsedagen. Stockholms stad och

Stockholms län skola vid beräknande af stämningstid anses såsom ett län.

För den, som ingenstädes är mantalsskrifven, skall stämningstid

räknas så, som om han vore mantalsskrifven å den ort inom riket, derhän

med stämningen anträffas.

22 §.

Finnes svaranden utom riket, varde stämningen delgifven, om han

vistas inom Europa, sist å sextionde dagen före inställelsedagen och i

annat fall sist å etthundratjugonde dagen förut.

Har någon, som utom riket vistas, inom riket ombud, som eger

att för honom mottaga stämning och afgifva svaromål, varde, der stämning

delgifves det ombud, stämningstid så räknad, som vore ombudet sjelf

svarande.

23 §.

Yarder stämning å delegare i oskift dödsbo delgifven på sätt i

11 § sägs, ege delegarne att hvar för sig, efter ty förut sagdt är, njuta

stämningstid, räknad efter den dag stämningen delgafs den, som i

boet sitter.

24 §.

Delgifves stämning enligt 9 § skall hvad der om delgifningen är

föreskrifvet vara till fullo verkstäldt sist å etthundratjugonde dagen före

inställelsedagen.

25 §.

Vill någon delgifva stämning, efter ty i 12 § sägs, skall hvad

der är föreskrifvet vara tillfullo verkstäldt sist å sextionde dagen före

inställelsedagen.

26 §.

Delgifning af stämning enligt 13 § skall ske sist å sextionde

dagen före inställelsedagen.

Bill. till Riksd. Prot. 1899. 10 Sami. 1 Afd. 1 Band. 21 Häft.

3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Riksdagens Skrifvelse N:o 98.

27 §.

För svarande, som i 14 eller 15 § afses, galle den i 21 § stadgade

stämningstid, räknad efter den ort, under hvars domstol svaranden lyder

i tvistemål, som angå gäld i allmänhet; dock att delgifning af stämning

enligt sista stycket af 15 § ej må ske senare än å sextionde dagen före

inställelsedagen.

28 §.

Stämning å menighet, som i 16 eller 17 § sägs, varde delgifven

sist å sextionde dagen före inställelsedagen.

29 §.

Landsting vare ej pligtig! att ingå i svaromål förr än å trettionde

dagen från den, då landstinget näst efter stämningens delgifning till lagtima

möte sammanträder.

Stämning å kronan skall delgifvas sist å trettionde dagen före

inställelsedagen.

30 §.

Om stämningstid i vexelmål är särskild! stadgadt.

31 §.

Vill den, som stämd är, låta stämma käranden igen i samma sak

eller den, som dermed har gemenskap, ege den som genstämmes åtnjuta

hälften af den stämningstid, som för första stämningen räknas skall, der

han ej eljest, efter ty förut är om stämningstid stadgadt, är pligtig att

å inställelsedagen svara.

32 §.

Varder ej stämning delgifven på sätt i 7 till och med 19 §§ för

hvarje fall sägs, vare ogin, der ej den, å hvilken stämning tagits, ändock

ingår i svaromål.

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Riksdagens Skrifvelse N:o 98.

År stämning delgifven efter ty nyss är sagdt, men har delgifningen

icke skett i rätt tid före inställelsedagen, varde, der ej svaranden å den

dag i svaromål ingår, målet utsatt till annan dag sålunda, att svaranden

den honom tillkommande stämningstid tillgodonjuter. Har svaranden ej

varit vid rätten tillstädes, åligge käranden att, på sätt och inom tid, som

för stämnings delgifning gäller, delgifva svaranden rättens beslut. Försummar

käranden det, vare käromålet förfallet.

33 §.

I brottmål, deri talan om ansvar ej föres, galle angående stämning

hvad här ofvan är för tvistemål stadgadt.

34 §.

Till i brottmål någon vid underrätt väcka talan om ansvar mot

den, som för det brott ej är häktad, läte honom till rätten stämmas, och

galle dervid hvad angående stämning i tvistemål är i 2 till och med 8 §§

samt i 20 § stadgadt, dock att allmän åklagare är utan särskildt förordnande

berättigad att utfärda stämning å den han tilltala vill.

Stämningen varde svaranden delgifven så tidigt, att han å förelagd

dag kan för rätten sig inställa.

Ej vare i mål, som denna § afser, stämning nödig, der man vill

vid rätten väcka talan mot någon, som sjelf är der tillstädes. Menar

någon, som tilltalad blifvit, att åtalet är utan skäl anstäldt och Tull han

förty i målet yrka ansvar eller skadestånd, må det ske utan stämning,

jemväl då vederparten är genom ombud tillstädes.

35 §.

Skall någon till hofrätt stämmas, gifve käranden till hofrätten in

skriftlig ansökning om stämning. I öfrigt vare om stämning, som hofrätt

gifver, lag som i fråga om stämning till underrätt.

36 §.

Hvad i 8 g samt i 11 till och med 20 gg är stadgadt i fråga

om stämnings delgifning skall ega motsvarande tillämpning i afseende å

delgifning af domstols beslut.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Riksdagens Skrifvelse N:o 98.

87 §.

Underrätt förordne vissa män att, då de derom anlitas, delgifva

stämningar och domstolars beslut, så ock eljest verkställa delgifning af

handlingar. Dessa stämningsmän gånge inför rätten ed, att de redligen

och utan försumlighet skola uträtta de delgifningsärenden, som åt dem

uppdragas. Fjerdingsman vare utan särskildt förordnande stämningsmän;

så ock nämndeman, der denne åtager sig delgifningsuppdraget,

Förteckning å dem, som äro till stämningsmän förordnade, skall

finnas anslagen å rättens dörr samt å landet hållas tillgänglig hos häradshöfdingen.

38 §.

Intyg af två stämningsmän, emot hvilka ej förekommer jäf, som

om vittnen är stadgadt, galle såsom fullt bevis att delgifning blifvit så

verkstäld, som intyget innehåller. Enahanda vitsord tillkomme intyg,

som meddelats af kronofogde, stadsfogde, länsman ellen notarius publicus

eller af svensk konsul eller vid svenskt konsulat anstäld tjensteman.

Skriftligt erkännande om delgifning vare ock, der det är genom intyg af

en ojäfvig stämningsmän bestyrkt, ansedt såsom fullt bevis om delgifningen.

Genom denna lag upphäfvas:

hvad 82 § i resolutionen och förklaringen öfver allmogens allmänna

besvär den 17 september 1723 innehåller derom, att stämningar skola

ställas på första dagen af ting;

68 § i resolutionen och förklaringen på allmogens allmänna besvär

den 16 mars 1739;

hvad förordningen angående rättegångskostnad för landsfiskalerne

uti de dem anbefalda embetsmål, så ock den rekonvention vederbörande

må hafva, när fiskalerne missbruka sitt embete och rättegången, den 12

oktober 1739 innehåller rörande stämning i rekonventionsmål;

hvad resolutionen den 29 maj 1752 innehåller angående stämning

å menighet;

37 § i resolutionen och förklaringen på allmogens allmänna besvär

och ansökningar den 29 november 1756;

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Riksdagens Skrifvelse N:o 98.

förordningen angående förändradt stämningssätt i vissa fall den 5

april 1871;

förordningen angående stämningsmän den 10 augusti 1877;

så ock hvad lag eller särskild författning i öfrigt innehåller mot

denna lag stridande; dock att ändring ej sker i 10 § af förordningen

angående sättet, huru förfaras skall med sådana personers anhållande och

tilltalande, hvilka begå förbrytelser i ett af de förenade riken Sverige

och Norge samt derefter afvika till det andra, den 1 juni 1819, ej heller

i 18 § af förordningen rörande de lappar, som med renar flytta emellan

de förenade konungarikena Sverige och Norge, den 6 juni 1883.

Hvad förklaringen af allmänna lagens stadganden om stämning

den 14 oktober 1892 innehåller derom, att den, som begär stämning å

motpart och vittne i samma sak, är berättigad att få dem genom en

stämning inkallade, skall fortfarande gälla.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1900; dock att nu

gällande föreskrifter om stämningstid skola lända till efterrättelse i mål,

deri stämning före nämnda dag delgifvits.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Riksdagens Skrifvelse N:o 98-

Bil. B.

Lag

angående påföljd i vissa fall af parts uteblifvande i brottmål.

Med upphäfvande af lagen angående böter för svarandeparts uteblifvande

från underrätt i vissa brottmål den -8 november 1889 förordnas

som följer:

1 §•

Har i brottmål talan om ansvar blifvit genom stämning vid underrätt

väckt, men är ej åklagare eller enskild kärande å den i stämningen

utsatta dag tillstädes, och varder ej laga förfall visadt, vare käromålet

förfallet. Kommer å den dag åklagare eller enskild kärande tillstädes och

visar, att svaranden blifvit lagligen stämd, men är svaranden borta utan

att laga förfall framtes, ege rätten förordna om hans kemtande eller lägga

honom vite före. Varder ban ej samma dag efter kemtning för rätten

instäld, dömes för uteblifvande att bota fem kronor eller mera, högst

etthundra kronor.

Uteblifver i brottmål, der talan om ansvar föres, svaranden utan

laga förfall å dag, till hvilken målet uppskjutsa; varder ban ej å den

dag efter bemtning instäld och vållas af hans uteblifvande ytterligare

uppskof, varde fald till väte, der sådant är honom förelagdt, eller böte

som nyss är sagdt.

Hvad i förordningen angående böter för svarandeparts uteblifvande

från underrätt den 6 oktober 1882 finnes stadgadt om uttagande och om

återgång i visst fall af böter, hvartill någon enligt samma förordning

blifvit fald, skall jemväl ega tillämpning å böter, som enligt denna lag

ådömas.

2 §•

I fråga om brottmål, der talan om ansvar ej föres, skall tillämpas

hvad i förordningen angående böter för svarandeparts uteblifvande från

underrätt den 6 oktober 1882 är för tvistemål stadgadt.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1900.

s. 23 Kontrollera mot PDF

Riksdagens Skrifvelse N:o 98.

23

Bil. C.

Lag

om ändrad lydelse af 5 och 6 §§ i förordningen angående ändring i vissa fall

af gällande bestämmelser om häradsting den 17 maj 1872.

Härigenom förordnas, att 5 och 6 §§ i förordningen angående

ändring i vissa fall af gällande bestämmelser om häradsting den 17 maj

1872 skola erhålla följande ändrade lydelse:

5 §•

Tarfvas vid allmänt sammanträde mera än en rättegångsdag, skall

sammanträdet fortsättas nästföljande helgfria dagar till dess alla målen

förevarit, hvarefter sammanträdet förklaras afslutadt.

6 §.

I tingslag, hvarom ofvan sägs, skall, der enligt 12 kap. 1 § rättegångsbalken

eller eljest lagligen uppskof i mål bort meddelas till nästa

ting, uppskofvet ske till nästa allmänna sammanträde, eller, om längre

rådrum erfordras, till annat sammanträde under samma eller följande ting.

I dessa tingslag skall jemväl i fall, som afses i 12 kap. 2 och 3 §§

rättegångsbalken, å part, hvilken icke inställer sig å allmänt sammanträde,

innan detta afslutadt är, tillämpas hvad i nämnda §§ stadgas om påföljd

af parts uteblifvande från ting.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1900.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Riksdagens Skrifvelse N:o 89.

Bil. D.

Lag

angående ändrad lydelse af 17 § i lagen om handelsbolag och enkla bolag

den 28 juni 1895.

Härigenom förordnas, att 17 § i lagen om handelsbolag och enkla

bolag den 28 juni 1895 skall erhålla följande ändrade lydelse:

Angående bolagsmans befogenhet att för bolaget mottaga stämning

är stadgadt i rättegångsbalken; och skall hvad i sådant afseende gäller

ega tillämpning jemväl då annat offentlig myndighets bud skall bolaget

delgifvas.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1900.

s. 25 Kontrollera mot PDF

Riksdagens Skrifvelse N:o 98.

25

Bil. E.

Lag

angående ändrad lydelse af 41 § i lagen om aktiebolag den 28 juni 1895.

Härigenom förordnas, att 41 § i lagen om aktiebolag den 28 juni

1895 skall erhålla följande ändrade lydelse:

Angående styrelsledamots befogenhet att för bolaget mottaga stämning

är stadgadt i rättegångsbalken; och skall hvad i sådant afseende

gäller ega tillämpning jemväl då annat offentlig myndighets bud skall

bolaget delgifvas.

Vill styrelsen klandra beslut, som å bolagsstämma fattats, eller

eljest kära till bolaget, kalle aktieegarne till bolagsstämma för val af ombud

att i den tvist föra bolagets talan. Stämning skall anses delgifven, då

den blifvit å stämman föredragen; dock vare i fall, som i 39 § afses,

styl clsens rätt till talan bevarad, om inom der stadgad tid stämman

blifvit utlyst att ofördröjligen hållas.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1900.

Bih. till Riksd. Prot. 1899. 10 Samt. 1 Afd. 1 Band. Hl Häft.

4

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Riksdagens Skrifvelse N:o 98.

Bil. F.

Lag

angående ändrad lydelse af 24 § i lagen om registrerade föreningar för

ekonomisk verksamhet den 28 juni 1895.

Härigenom förordnas, att 24 § i lagen om registrerade föreningar

för ekonomisk verksamhet den 28 juni 1895 skall erhålla följande

ändrade lydelse:

Angående styrelseledamots befogenhet att för föreningen mottaga

stämning är stadgadt i rättegångsbalken; och skall hvad i sådant afseende

gäller ega tillämning jemväl då annat offentlig myndighets bud skall

föreningen delgifvas.

Vill styrelsen eller ledamot deraf klandra beslut, som å sammanträde

fattats, eller eljest kära till föreningen, delgifve stämningen föreningens

revisor eller, der flere revisorer äro utsedde, någon af dem; och

åligge det den, som af stämningen erhållit del, att ofördröjligen kalla

föreningens medlemmar till sammanträde för val af ombud att i den tvist

föra föreningens talan.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1900.

Stockholm, Nya Tryckeri-Aktiebolaget, 1899.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.