Sök i Ratio Lex

Skrifvelse till Konungen, i anledning af väckta motioner angående ändringar i gällande lagstiftning om väghållning sbesvärets utgörande.

1900-05-14 · 6 sidor, varav 6 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,6 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 6 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Rskr. 1900:115, Skrifvelse till Konungen, i anledning af väckta motioner angående ändringar i gällande lagstiftning om väghållning sbesvärets utgörande.

Dokumentets text

s. 3 Kontrollera mot PDF

Riksdagens Skrifvelse N:o 115.

3

f;0>U.

, i

''(-■

N:o 115. v -

Uppläst och godkänd hos Första Kammaren den 13 maj 1900.

— — — — Andra Kammaren — 14 — —

:‘r T ■ . . sjl* . li;

Riksdagens skrifvelse till Konungen, i anledning af väckta motioner

angående ändringar i gällande lagstiftning om väghållning

sbesvärets utgörande.

(Lagutskottets utlåtande n:o 27.)

Till Konungen.

Vid innevarande riksdag hafva enskilde motionärer väckt förslag,

åsyftande mer eller mindre genomgripande förändringar i lagen angående

väghållningsbesvärets utgörande på landet den 23 oktober 1891.

Åtskilliga af dessa förslag hafva utmynnat i yrkanden på allmän

revision af nämnda lag, under det andra endast afsett vissa speciella

ändringar i densamma.

Sålunda har beträffande 6 § påyrkats inskränkning i den enligt

gällande lag stadgade regel, att inkomst genom aflöning, arfvode och

traktamente eller annan med allmän eller enskild tjenstebefattning

förenad förmån, pension, årligt understöd, gratifikation, lifränta och

undantagsförmån ej deltager i vägunderhållsskyldigheten.

I sådant syfte har föreslagits, att punkten 3 af mom. d) i § 6

väglagen skulle utgå, hvaraf skulle följa, att ifrågavarande inkomst,

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Riksdagens Skrifvelse N:o 115.

såvidt den uppginge till minst 1,000 kronor, skulle, i likhet med annan

inkomst]_till samma belopp, deltaga i väghållningsskyldigheten.

Riksdagen anser berörda lagändring önskvärd. Det lärer nemligen

ej kunna förnekas, att personer, som hafva en inkomst af angifvet

slag af 1,000 kronor eller derutöfver, äro, hvad beträffar förmågan att

i väghållningsbesvärets utgörande deltaga, i minst lika god, ja, bättre

ställning än åtskilliga andra, som enligt nu gällande lag få dertill

bidraga, och särskild! vid jemförelse med egare eller innehafvare af

smärre fastigheter ter sig ifrågavarande inkomsttagares ställning i detta

afseende sådan, att den dem medgifna fördel näppeligen kan på goda

grunder försvaras.

Vidare har hemstälts om ett tillägg till 12 § i syfte att utsträcka

befogenheten för de väghållningsskyldige att upplåta vägunderhållet på

entreprenad.

Ehuru Riksdagen icke anser lämpligt, att majoriteten af de väghållningsskyldige

inom ett distrikt erhåller rätt besluta, att vägunderhållet

i dess helhet inom distriktet skall på entreprenad upplåtas, håller

Riksdagen deremot före, att majoriteten, under förutsättning att lämpliga

garantier stadgas, må kunna medgifvas rätt bestämma, att ett

visst vägstycke icke skall indelas till underhåll in natura, utan öfvertagas

af vägkassan. En väg kan nemligen, t. ex. derigenom att den

ligger långt ifrån de mera odlade och bebyggda delarne af distriktet,

hafva sådant läge, att dess intagande i vägdelningen skulle förrycka

denna samt omöjliggöra en lämplig fördelning af vägunderhållet. Det

synes Riksdagen derför vara fördelaktigt, att i väglagen införes en

bestämmelse i syfte att flertalet väghållningsskyldige inom ett distrikt

må kunna besluta, att underhållet af väg eller vägstycke, som dertill

särskild! lämpar sig, må på entreprenad upplåtas. På'' sätt nu eger

rum beträffande vinterväghållningen, lärer det böra öfverlemnas åt

Konungens befallningshafvande att, derest godvillig öfverenskommelse

om entreprenaden icke kan träffas, tillse, att entreprenadsummorna icke

stiga oskäligt högt.

I fråga om 47 § har yrkats, att föreskrifter måtte meddelas, angående

hvilka myndigheter som hafva att föranstalta om val af ledamöter

i den uti paragrafen omförmälda särskilda nämnden, dervid

tillika föreslagits, att dessa bestämmelser måtte gifvas sådan affattning,

att kallelse till ifrågavarande val skulle utfärdas af kommunalstämmans

ordförande, då valet förrättades å kommunalstämma, af vederbörande

domhafvande, om valet skedde inför häradsrätten, och, för den händelse

valet egde rum inför Konungens befallningshafvande eller annan af

s. 5 Kontrollera mot PDF

Riksdagens Skrifvelse N:o 115. 5

Konungens befallningshafvande bestämd myndighet, af den myndighet,

som valet förrättade.

Riksdagen finner bestämmelser uti berörda afseende behöfliga samt

har intet att erinra deremot, att bestämmelserna erhålla den affattning,

som sålunda föreslagits.

Hvad angår ett beträffande 51 § framstäldt förslag om uttrycklig

bestämmelse derom, att det i paragrafen föreskrifna offentliggörandet

i länskungörelserna af uppskattningsinstrumenten skall ske på statens

bekostnad, anser Riksdagen, att ett dylikt förslag har goda grunder

för sig, särskildt som lagtillämpningen visat, att paragrafen i oförändradt

skick tolkas såsom innefattande skyldighet för kommunerna att gälda

kostnaden för införandet af ifrågavarande uppskattningsinstrument.

Vidkommande derefter gjorda framställningar, att föreskrift måtte

meddelas angående tid och sätt för anförande af besvär öfver beslut,

som fattats vid det i 58 § af väglagen omförmälda sammanträde med

de väghållningssk}ddige, så håller Riksdagen före, att det är en brist

uti väglagen, att bestämmelse uti ifrågavarande afseende saknas. Visserligen

har den praktiska tillämpningen visat sig kunna härför råda bot,

i ty att uti flera särskilda genom besvär anhängiggjorda ärenden förklarats,

att det tillkommer Konungens befallningshafvande att till pröfning

upptaga besvär öfver de i 58 § angifna beslut; men antydda brist

har likvisst redan förorsakat olägenheter och tidsutdrägt; och anser

Riksdagen, att bestämmelserna om besvär öfver kommunalstämmobeslut

må kunna blifva i förevarande fall tillämpliga.

I fråga om 59 § har hemstälts om sådan ändring, att i paragrafen

omförmäld »annan fastighet» skulle likställas med jordbruksfastighet,

och att således all fastighet, med undantag af staten eller menighet tillhöriga

allmänningsskogar, skulle påföras en vägfyrk för hvarje ett

hundra kronor af taxeringsvärdet.

Ehuru Riksdagen vid det förhållande, att, innan väglagen af år

1891 utfärdades, hela vägunderhållet ålåg jordbruksfastigheten, icke

anser det lämpligt att uti ifrågavarande hänseende redan nu vidtaga en

lagändring i den omfattning, som sålunda föreslagits, håller Riksdagen

dock före, att goda skäl finnas för att utsträcka den skyldighet att

deltaga i kostnaden för vägunderhållet, som nu åligger annan fastighet

än jordbruksfastighet. Riksdagen har dervid särskildt fäst sig vid de

nu på så många ställen å landsbygden befintliga industriella anläggningarne

af olika slag. Vid forslandet af råmaterialier och varor m. m.

till och från dessa anläggningar slitas vägarno ofta i betydligt högre

grad än genom de körslor, som förekomma vid jordbruksfastigheter, och

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Riksdagens Skrifvelse N:o 115.

på många ställen å landsbygden, der fabriker anlagts, har vägunderhållet

i trakten omkring fabrikerna så försvårats, att det endast med

de största ansträngningar och stora kostnader är möjligt att hålla vägarne

i närheten af fabrikerna i farbart skick. Riksdagen anser det

derför vara önskvärd!, att en lagändring vidtages i syfte att annan fastighet

än jordbruksfastighet och särskildt sådan fastighet, som är använd

för industriella ändamål, i större omfattning än hittills må komma att

deltaga i kostnaden för vägunderhållet.

Förslag har jemväl väckts om införande af bestämmelse derom,

att kommunalnämnd skall vara skyldig upprätta vägfyrktalslängd.

I denna fråga hyser Riksdagen den uppfattningen, att, då saknaden

af bestämmelse om hvem skyldigheten att upprätta vägfyrktalslängd

åligger lätteligen kan förorsaka olägenheter, en sådan bestämmelse är

af behofvet påkallad, likasom Riksdagen håller före, att en dylik skyldighet

lämpligast bör åläggas vederbörande kommunalnämnd; Riksdagen

anser jemväl, att nämnda längd bör underkastas enahanda granskning,

som beträffande kommunens fyrktalslängd tinnes föreskrifven.

Beträffande derefter väckta förslag om ändring af reglerna för

statsbidragets utgående, anser Riksdagen, att, då vid tillämpningen af

60 § den princip gjort sig gällande, att statsbidrag vägrats för sådana

vägar, som underhållas på vägkassans bekostnad, och då ej skäl förefinnes

att för statsbidrags erhållande göra skilnad mellan de vägar,

som underhållas genom arbete, och dem, som underhållas medelst penningsammanskott,

välgrundad anledning finnes att genom ändring af

paragrafens ordalydelse fastslå den grundsats, att statsbidrag skall utgå

för all landsväg och bygdeväg, som underhålles antingen in natura af

de väghållningsskyldige eller ock gemensamt på hela distriktets eller

dess vägkassas bekostnad, såvida vägskatt för sådant ändamål utgöres

af de in natura väghållningsskyldige.

Vidare anser Riksdagen det önskligt, att staten, i likhet med hvad

som redan nu eger rum beträffande broar, hvilka såsom hänförliga till

vägtrummor ingått i vägdelningen, lemnar bidrag till underhållskostnaden

för gemensamt på hela distriktets eller dess vägkassas bekostnad

underhållna broar och färjor, såvida vägskatt för sådant ändamål

utgöres af de in natura väghållningsskyldige.

Broar och färjor stå nemligen i sådant samband med vägarne, att

samma skäl, som tala för att staten bidrager med en del af underhållskostnaden

för vägarne, jemväl synas betinga, att statsbidrag i samma

utsträckning lemnas till broar och färjor. För den händelse för öfrigt

statsbidrag kommer att utgå äfven för sådana vägar, som underhållas

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Riksdagens Skrifvelse N:o 115.

gemensamt på hela distriktets eller dess vägkassas bekostnad, följer

såsom en konseqvens deraf, att statsbidrag äfven bör lemnas för på

samma sätt underhållna broar och färjor.

Derest de ändringar af reglerna för statsbidragets utgående, som

Riksdagen sålunda ansett önskvärda, genomföras, synes den i 46 §

väglagen föreskrifna uppskattningen äfven böra verkställas beträffande

väg eller vägdel samt broar och färjor, som underhållas gemensamt på

hela distriktets eller dess vägkassas bekostnad.

Hvad slutligen angår framstäldt förslag om höjning af det bidrag,

som staten lemnar dem, hvilka fullgöra vägunderhållet in natura, så

anser Riksdagen det rättvist och billigt, att staten till de distrikt, der

vägbördan är mest tryckande, lemnar större bidrag, än nu eger rum.

Derigenom skulle vägunderhållsskyldigheten, hvilken onekligen är i hög

grad olika betungande inom olika delar samt inom olika väghållningsdistrikt

i vårt land, kunna utjemnas, utan att de grunder, enligt hvilka

vägunderhållet nu utgöres, behöfde rubbas. Lämpligaste förfaringssättet

härvid torde vara, att Riksdagen till Eders Kongl. Maj:ts förfogande

ställer ett särskilt för ändamålet anvisadt anslag, och att åt

Eders Kongl. Maj:t öfverlemnas att, efter pröfning af omständigheterna

i hvarje fall, bestämma, såväl hvilka som skola komma i åtnjutande af

förhöjdt statsbidrag som med hvilka belopp, inom vissa faststälda gränser,

detta skall utgå.

Såsom af den lemnade redogörelsen framgår, beröra de ändringar,

som Riksdagen sålunda ansett böra i väglagen vidtagas, endast detaljbestämmelser

uti samma lag och afse icke rubbning af några utaf

lagens hufvudgrunder. Dessa sistnämnda böra också enligt Riksdagens

åsigt i allt väsentligt orubbade bibehållas. Riksdagen har likvisst

funnit sig icke böra stanna vid att hos Eders Kongl. Maj:t hemställa

om utarbetande och framläggande af förslag till de speciella ändringar

i väglagen, som Riksdagen med anledning af derom väckta motioner nu

förklarat sig anse böra ega rum, utan har funnit en allmän revision

af nämnda lag vara lämplig och önskvärd. Dels kunna nemligen de

omförmälda detaljändringarna för sitt genomförande kräfva omarbetning

af andra bestämmelser i väglagen, dels ligger den tanken nära, att en

af Eders Kongl. Maj:t åvägabragt fullständig utredning i frågan skall

ådagalägga behöfligheten af flera ändringar i nämnda lag än dem, som

beröras utaf de af Riksdagen såsom önskvärda befunna detaljändringarna;

ett antagande, hvartill Riksdagen kan hafva desto större anledning

som väglagens tillämpning under de år, som gått, bör hafva

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Riksdagens Skrifvelse N:o 115.

ådaglagt, om några andra än här ofvan berörda brister uti lagens bestämmelser

kunna hafva gjort sig bemärkta och erfordra rättelse.

Under åberopande af det ofvan anförda, får Riksdagen alltså anhålla,

att Eders Kong! Maj:t täcktes föranstalta om revision af lagen

angående väghållningsbesvärets utgörande på landet den 23 oktober

1891 samt för Rikdagen framlägga det förslag till ändrade bestämmelser

i nämnda lag, hvartill en dylik revision kan föranleda.

Stockholm den 14 maj 1900.

Med undersåtlig vördnad.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.