Skrifvelse till Konungen, i anledning af väckt motion om åtgärder för åstadkommande af nya, så vidt ske kan, öfverensstämmande civillagar för de tre skandinaviska länderna.
1900-05-14 · 3 sidor, varav 3 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 3 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Rskr. 1900:116, Skrifvelse till Konungen, i anledning af väckt motion om åtgärder för åstadkommande af nya, så vidt ske kan, öfverensstämmande civillagar för de tre skandinaviska länderna.
Dokumentets text
Riksdagens Skrifvelse N:o 116.
9
N:o 116.
"Uppläst och godkänd hos Första Kammaren den 13 maj 1900.
— — — — Andra Kammaren — 14 — —
Riksdagens skrifvelse till Konungen, i anledning af väckt
motion om åtgärder för åstadkommande af nya, så vidt
ske kan, öfverensstämmande civillagar för de tre skandinaviska
länderna.
(Lagutskottets utlåtande n:o 46.)
Till Konungen.
Vid innevarande riksdag har enskild motionär väckt förslag om
åtgärder för åstadkommande af nya, så vidt ske kan, öfverensstämmande
civillagar för de tre skandinaviska länderna.
Det kan enligt Riksdagens åsigt icke förnekas, att goda skäl kunna
anföras för önskvärdheten ur flere olika synpunkter af största möjliga
öfverensstämmelse mellan de tre skandinaviska ländernas civillagstiftning.
Att emellertid på en gång ifrågasätta en gemensamhetslagstiftning
i hela den omfattning, motionären föreslagit, har Riksdagen dock
funnit möta stora och afgörande betänkligheter.
Förutom det, att fördelarne af en gemensamhetslagstiftning svårligen
kunna antagas hafva vunnit det allmänna erkännande hos de norBih.
till Rihd. Prof. 1000. 10 Sami. 1 Afl. 1 Band. 32 Haft. 2
10
Bilcsdagens Skrifvelse N:o 116.
diska folken, att dessa nu skulle finnas benägna att för vinnande af
lika civillagar i någon afsevärd omfattning uppoffra rättsregler, med
hvilka de äro belåtna, eller uppgifva specielt nationella traditioner,
hvilka slagit rot i rättsmedvetandet, framställer sig såsom påfallande,
att inför en så ny sak, tagen i den stora omfattning, som motionären
ytterst åsyftar, måste yppas mångahanda farhågor med anledning af
det alltid ganska ovissa i ett dylikt vidtgående lagstiftningsarbetes förutsättningar
och resultat, hvilka farhågor helt visst skola hos mången
gifva sig uttryck i en tvekan icke blott om sakens utförbarhet, utan
äfven om dess ändamålsenlighet.
Riksdagen har derför ansett, att den af motionären ifrågasatta
skandinaviska civillagstiftningen för närvarande bör begränsas till den
del af lagstiftningen, der de nationella elemementen utöfvat minsta
inflytandet på rättens gestaltning och der följaktligen likhet bör kunna
åvägabringas, utan att särskilda nationella åskådningar i nämnvärd mån
trädas för nära.
För åtgärder i syfte att med nu angifna begränsning åstadkomma
samverkan mellan de tre skandinaviska länderna på civillagstiftningens
område föreligga efter Riksdagens åsigt goda skäl. Inom den speciella
handelsrätten hafva redan åstadkommits öfverensstämmande lagar i de
tre länderna, och det innebär då en naturlig fortsättning att öfvergå
till de allmänna reglerna för samfärdseln och varuutbytet. En samverkan
mellan de skandinaviska länderna i sistnämnda lagstiftningsarbete
bör ock desto lättare kunna bringas till stånd, som inom Sverige
behofvet af lagstiftning på obligationsrättens område gjort sig, till följd
af bristen på positiva rättsregler, särdeles känbart, och förhållandet
lärer vara enahanda i Norge och Danmark. Denna omständighet gör
det också angeläget, att åtgärder för samverkan utan uppskof vidtagas,
enär man eljest riskerar, att de olika länderna hvar för sig gå i författning
om dylik lagstiftnings genomförande. Sedan detta skett, skulle
naturligtvis svårigheterna att vinna likhet mellan lagstiftningarna högst
väsentligt ökas.
Slutligen torde böra nämnas, att, efter hvad Riksdagen erfarit,
från vetenskapsmän och handelns representanter äfvensom inom pressen
i de olika länderna med anledning af motionen framkommit åtskilliga
uttalanden, som vittna om ett ganska allmänt intresse för ett
samarbete till vinnande af lika lagstiftning inom obligationsrätten.
Riksdagen får alltså anhålla, att Eders Kongl. Maj.-t täcktes taga
i öfvervägande, i hvad mån lagstiftningsarbetet på obligationsrättens
11
Riksdagens Skrifvelse N:o 116.
område lämpligen må för vinnande af öfverensstämmelse mellan de
skandinaviska länderna bedrifvas på grundvalen af samverkan dem
emellan, samt vidtaga de åtgärder, hvartill förhållandena pröfvas föranleda.
Stockholm den 14 maj 1900.
Med undersåtlig vördnad.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.