Riksdagens Skrifvelse N:o 120
1900-05-14 · 3 sidor, varav 3 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 3 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Rskr. 1900:120, Riksdagens Skrifvelse N:o 120
Dokumentets text
Riksdagens Skrifvelse N:o 120.
1
N:o 120.
Uppläst och godkänd hos Första Kammaren den 13 maj 1900.
— — — — Andra Kammaren den 14 — —
Riksdagens skrifvelse till Konungen, i fråga om ändring af
gällande föreskrifter angående hvad iakttagas bör till
förekommande och hämmande af smittosamma sjukdomar
bland husdjuren.
(Första Kammarens tillfälliga utskotts (n:o 1) utlåtande n:o 9.)
(Andra Kammarens tillfälliga utskotts (n:o 3) utlåtande n:o 17.)
Till Konungen.
Uti särskilda motioner har inom Riksdagen fråga väckts dels om
verkställande af utredning, huruvida och i hvad mån staten skulle kunna
lemna bidrag till enskilda bolag, bildade för försäkring mot mjeltbrandskada,
dels om sådan ändring i gällande föreskrifter till förekommande
och hämmande af smittosamma husdjurssjukdomar, att ökad trygghet
vunnes mot dylika sjukdomars uppkomst och utbredning samt att den
enskilde djuregaren, mera än hittills varit fallet, hölles skadeslös för de
förluster, som vid omförmälda sjukdomars utbrott drabbade honom.
I först nämnda hänseende hafva vederbörande motionärer erinrat,
att mjeltbrandssjukdomen, trots vidtagna åtgärder till dess hämmande och
utrotande, fortfarande ständigt uppträdde inom landet samt under det
senast förflutna årtiondet tilltagit i omfång och styrka. Det har vidare
framhållits, att nämnda sjukdom tidtals, senast år 1899 i Vestergötland,
uppträdt i epizootisk form, förorsakande stora förluster på flerehanda sätt.
Då djuregarne ofta, af fruktan för att drabbas af förluster genom af
Bih.
till Riksd. Prot. 1000. 10 Sami. 1 Afd. 1 Band. 04 Käft. (N:o 120, 121).
2 Riksdagens Skrifvelse N:o 120.
spärrningsåtgärder, afhölle sig från att anmäla misstänkta fall, förefunnes
en fara, att förlusterna ej blott skulle drabba vissa enskilde djuregare,
utan genom sjukdomens spridning blifva känbara inom vidsträckta områden.
Möjligen kunde en lindring i de nu föreskrifna åtgärderna mot sjukdomen
ske. En sådan lindring kunde dock ej, utan skada för vår kreatursafvel
och -export, blifva så stor, att djuregarne undginge att lida afsevärd
skada, derest sjukdomen utbröte.
Af det anförda framginge, att något måste göras från det allmännas
sida till förekommande af omförmälda förluster. Att staten uteslutande
skulle ersätta alla de med ett mjeltbrandsutbrott förenade förlusterna
syntes dock af flera skäl icke vara tillrådligt och vore dessutom obehöfligt.
En ny gren af försäkringsväsendet hade nemligen börjat träda i
verksamhet, i det att ömsesidighetsbolag bildats för försäkring mot mjeltbrandsskada.
Under vanliga förhållanden kunde djuregarne mot en mycket
låg premie till sådant bolag skydda sig mot förlust vid sporadiska fall af
mjeltbrand. Om åter sjukdomen antoge epizootisk karakter, kunde premiedebiteringen
blifva rent af ruinerande för bolagets delegare. Kunde denna
risk bortfalla, skulle utan tvifvel flere djuregare ingå uti ifrågavarande
anstalter, och dessa komine att till alla delar fylla sitt ändamål.
För att vinna förmånerna häraf genom aflägsnande af nämnda risk,
syntes man kunna ifrågasätta understöd till bolagen från statens sida.
Beträffande de vilkor och förutsättningar, under hvilka detta understöd
borde lemnas, vore en utredning af nöden.
I fråga åter om ändrade föreskrifter till förekommande och hämmande
af smittosamma husdjurssjukdomar har anförts, bland annat, att
den senaste mjeltbrandsepizootien i Vestergötland ådagalagt faran af allt
för stränga bestämmelser gent emot den djuregare, inom hvars kreatursbesättning
misstänkta sjukdomsfall yppade sig. Lockelsen att söka fördölja
fall, som kunde misstänkas vara mjeltbrand, vore uppenbarligen större
under nu gällande bestämmelser än hvad förhållandet skulle blifva, om
författningen gåfve djuregaren utsigt att vid anmälan af dylika fall väl ej
hållas fullt skadeslös, men dock lida en jemförelsevis ringa förlust.
Allmänt syntes man ock inse det berättigade i att ersättning lemnades
åt djuregare, som lidit förluster genom mjeltbrand, men om sättet
för beredande af ersättning vore meningarne delade. I sådant afseende
ifrågasattes godtgörelse af statsmedel, obligatorisk kreatursförsäkring samt
statsunderstöd åt enskilda mjeltbrandsförsäkringsbolag.
Motionärerna erinra vidare om att mjeltbrand ej vore den enda
smittosamma kreaturssjukdom, som visat sig kunna uppträda förlustbringande.
Svinpest och svinsjuka hade flere gånger rasat på ett för djur
-
3
Riksdagens Skrifvelse N:o 120.
egarne ruinerande sätt. Äfven lungröta bland hästar förtjenade att beaktas,
då man, på sätt motionärerna ansåge nödigt, underkastade de i
ämnet gällande bestämmelserna en grundlig revidering.
Af de upplysningar, som lemnats i vederbörande utskotts betänkanden
i ämnet, framgår, att de uppoffringar, som i vårt land kräfvas af den
enskilde för att förekomma och hämma smittosamma sjukdomars utbredning
bland husdjuren, ofta äro synnerligen betungande och i allmänhet
vida större än i våra grannländer. Med hänsyn härtill och i betraktande
af att svåra farsoter bland husdjuren nyligen härjat hos oss, nemligen
dels mul- och klöfsjukan i Stockholms län åren 1897—1898, dels mjeltbrand
i Vestergötland år 1899, torde skäl förefinnas för att taga under
ompröfning, huruvida icke behofvet påkallar en ändring i de genom kongl.
förordningen den 9 december 1898 meddelade föreskrifter angående hvad
iakttagas bör till förekommande och hämmande af smittosamma sjukdomar
bland husdjuren. Dervid torde böra undersökas, huruvida till vinnande
af trygghet, att hvarje fall af smittosam kreaturssjukdorn verkligen och
skyndsamt anmäles, det allmänna tnå under någon form i större eller
mindre mån lemna djuregare, som gjort vederbörlig anmälan, ersättning
för djurets värde. Det lärer ock böra utredas, huruvida mildrade bestämmelser
rörande försigtighetsmått vid ifrågavarande sjukdomar må kunna
meddelas.
På grund af det anförda får Riksdagen anhålla, att Eders Kongl.
Maj:t täcktes låta utreda, huruvida och i hvad mån gällande föreskrifter
rörande förekommande och hämmande af smittosamma sjukdomar bland
husdjuren böra ändras, för att vinna ökad trygghet mot sådana sjukdomars
uppkomst och utbredning äfvensom för att bereda den enskilde lindring i
vidsträcktare grad än hittills i de kostnader och förluster, som han vid
sådana sjukdomars förekomst måste vidkännas för det allmänna bästa, samt
att derefter till Riksdagen inkomma med det förslag, hvartill denna utredning
kan gifva anledning.
Stockholm den 14 maj 1900.
Med undersåtlig vördnad.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.