Skrifvelse till Konungen, i anledning af justitieombudsmannens framställning om åtgärder för åstadkommande af en förbättrad lagskipning i vissa skuldfordring smal.
1900-02-27 · 5 sidor, varav 5 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 5 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Rskr. 1900:9, Skrifvelse till Konungen, i anledning af justitieombudsmannens framställning om åtgärder för åstadkommande af en förbättrad lagskipning i vissa skuldfordring smal.
Dokumentets text
Riksdagens Skrifvelse N:o 9.
25
N:o 9.
Uppläst och godkänd hos Första Kammaren den 24 februari 1900.
— —. — — Andra Kammaren den 27 — —
Riksdagens skrifvelse till Konungen, i anledning af justitieombudsmannens
framställning om åtgärder för åstadkommande
af en förbättrad lagskipning i vissa skuldfordring smal.
(Lagutskottets utlåtande n:o 8.)
Till Konungen.
Uti sin till innevarande års Biktdag afgifna embetsberättelse har
justitieombudsmannen upptagit frågan om åstadkommande af lagbestämmelser,
hvarigenom för skuldfordringsmål, i Indika skriftligt fordringsbevis
ej åberopades, kunde beredas en ändamålsenligare lagskipning än som
vore förenlig med den i allmänhet tillämpade uppfattning af svarandens
utevaro i sådana mål.
Efter att hafva redogjort för, huru berörda uppfattning, på grund
af hvilken domstolarne i regel ej meddela s. k. tredskodomar i de skuldfordringsmål,
hvari skriftligt fordringsbevis ej åberopas, utvecklat sig, samt
de olägenheter, som enligt justitieombudsmannens mening med denna uppfattning
vore förenade, anför justitieombudsmannen, hurusom ifrågavarande
praxis dock icke följdes öfver hela landet. Åtminstone några domstolar
funnes, som utan hinder af svarandens uteblifvande genom tredskodomar
bifölle jemväl på räkning grundade fordringsanspråk. För så vidt justitieombudsmannen
både kännedom om berörda afvikande praxis, gälde vid
tillämpningen deraf i allmänhet, att den åberopade räkningen måste vara
Bill. till Riksd. Prat. 1900. 10 Sami. 1 Afd. 1 Häft. 4
26
Riksdagens Skrifvelse N:o 9.
jemte stämningen tillstäld svaranden, samt att räkningen måste vara noga
specificerad. De räkningar, som vanligast förekomme, vore naturligtvis
handelsräkningar, men ansåge man sig oförhindrad att på enahanda sätt
bedöma äfven andra fordringsanspråk, t. ex. sådana som grundades på
räkning öfver verstäldt arbete. Dock syntes man ej bevilja tredskodom
beträffande fordringar af alla slag, sålunda t. ex. ej i fråga om försträckning
utan fordringsbevis. Vid meddelandet af dessa tredskodomar utginge
ifrågavarande domstolar från erfarenhetens vittnesbörd om betydelsen
af svarandens uteblifvande, och ett kriterium för den materiella rigtigbeten
af dessa domstolars praxis funnes i det faktum, att tredskodomarne
ytterst sällan öfverklagades, vare sig efter vad eller medelst anställande
af återvinningstalan.
Vid en stadsdomstol sades man förfara på ett sätt, som något
afveke från sistnämnda domstolars praxis. Om svaranden uteblefve, efter
det han fått behörig del af både stämningen och den till stöd för krafvet
åberopade räkningen, uppskötes vid denna domstol målet på eu vecka
med föreläggande för svaranden att komma tillstädes, vid äfventyr att
målet, oberoende af hans uteblifvande, afgjordes, hvarefter, om svaranden
jemväl andra gången uteblefve, käromålet då bifölles.
Ville nu lagstiftaren råda bot på de brister, som i förevarande
hänseende vidlådde domstolarnes vanliga praxis, vore han dervid i den
förmånliga ställning, att han kunde på förhand bedöma verkningarne af
den nya lagstiftning, som vore af nöden. Den allmänna rigtning, hvari
lagändringen borde gå, torde nemligen vara rätt angifven genom den
praxis, hvilken utbildat sig vid de domstolar, som under vissa förutsättningar
tredskovis bifölle fordringsanspråk enligt räkning. Någon olägenhet
af denna praxis hade ej försports, och den syntes vara grundad på ett
teoretiskt rigtigt bedömande utaf innebörden af svarandens uteblifvande
och underlåtenhet att afgifva förklaring i saken. Samma praxis vore ock
till uppenbar fördel icke blott och i främsta rummet för borgenärerna,
utan jemväl och i ej ringa mån för gäldenärerna.
De skuldfordringsmål, hvilkas handläggning genom den ifrågasatta
lagstifningen skulle närmare regleras, utgjorde en så betydlig anpart af
hela antalet vid domstolarne anhängiga tvistemål, och en effektiv rättskipning
i dessa mål vore för den allmänna rörelsen af så stor vigt, att
man syntes med rätta kunna påyrka, att frågan härom blefve pröfvad
särskildt för sig, utan att göras mera beroende af andra närstående, till
rättegångsväsendet hörande frågor, än alldeles nödvändigt vore. Det torde
Riksdagens Skrifvelse N:o 9.
27
sålunda väl låta sig göra att genom lag ordna ifrågavarande förhållanden,
utan att rättegångsbalkens stadganden om bevisning derför beköfde undergå
en fullständig revision. Hvad som för ändamålets vinnande beböfdes
torde hufvudsakligen vara lagbestämmelser, så affattade att domaren deraf
föranleddes att i skuldfordringsmål betrakta svarandens uteblifvande vid
första rättegångstillfället och hans underlåtenhet att dervid genmäla
kärandens sakuppgifter såsom ett godkännande af krafvet, derest icke
omständigheterna vore af beskaffenhet att''verka en annan uppfattning.
Emellertid torde konseqvensen fordra, att berörda stadganden blefve allmängiltiga,
så att de komme att afse tvistemål i allmänhet. Från nya
lagberedningens betänkande angående rättegångsväsendets ombildning
kunde hemtas ledning vid affattande! af dylika lagbestämmelser.
I likhet med justitieombudsmannen finner Riksdagen det vara synnerligen
önskvärd! och af bchofvet påkalladt, att åtgärder vidtagas för
att i sådana skuldfordringsmål, i hvilka skriftligt fordringsbevis ej åberopas
bereda en snabbare och i öfrigt mera tillfredsställande lagskipning
än under nuvarande förhållanden i allmänhet eger rum. Så som bestämmelserna
i 12 kap. 3 § rättegångsbalken af våra flesta domstolar tillämpas,
vållas i dylika mål genom svarandens uteblifvande oftast uppskof i rättegången,
enär käranden ej anses kunna i svarandens frånvaro, utan att
med fullständig bevisning styrka sin talan, ernå bifall till densamma.
Alla skuldfordringsmål, i hvilka skriftligt fordringsbevis ej åberopas Och
i hvilka med hänsyn till den öfiiga bevisningens bristfällighet svarandens
erkännande eller bestridande af käromålet är för tvistens utgång afgörande,
måste derför, om svaranden uteblifver, uppskjutas i afvaktan på svarandens
inställelse. Att häraf för käranden orsakas afsevärda olägenheter,
ligger i öppen dag, liksom ock att det för den svarande, som ej har grundad
anledning att bestrida käromålet, materielt sedt är till skada, att
rättegången genom uppskof fördyras, då ju svaranden sjelf slutligen får
vidkännas de af hans uteblifvande förorsakade kostnader.
Angifna bristfälligheter uti lagskipningen bero, såsom justitieombudsmannen
påpekat, derpå, att domstolarne i allmänhet ej tillmäta någon
betydelse ur bevisningssynpunkt åt svarandens underlåtenhet att inställa
sig och genmäla krafvet. Häraf blir nemligen en följd, att rätten ej kan
ur ett såsom obestyrkt ansedt käromål utleta sanningen utan nödgas, derest
käranden påkallar målets afgörande, ogilla kärandens talan.
28
Riksdagens Skrifvelse N:o 9.
Justitieombudsmannen bar ifrågasatt, att, i enlighet med hvad i
andra rättssystem gäller samt i öfverensstämmelse med den praxis, som före
utsökningslagens införande allmänt hos oss användes och jemväl fortfarande
hos åtskilliga domstolar i vårt land har sin tillämpning, förenkling i dylika
måls afgörande skulle åstadkommas derigenom, att svarandens utevaro
utan anmäldt laga förfall erkändes innebära sannolikhet för krafvets befogenhet
och finge läggas till grund för en i sådan rigtning gående dom.
Synnerligen goda skäl torde ock kunna anföras för att tillägga svarandens
utevaro en sådan betydelse. Såsom justitieombudsmannen framhållit, lärer
det fall vara ganska sällsynt, att en person, som göres till föremål för ett
obefogadt kraf, icke iakttager inställelse för att bestrida detsamma, medan
å andra sidan ett vanligt förhållande är, att svaranden undandrager sig
inställelse antingen derför att han, utan att hafva någonting mot krafvet
att invända, dock icke är benägen att uttryckligen erkänna detsammas
rigtighet, eller ock för att draga ut på tiden med fordringsanspråkets
fastställelse.
Att s. k. tredskodom eller kontumacialförfarande i skuldfordringsmål
mot uteblifne svarande skulle väl egna sig att tillgodose den materiella
rättens intressen, bestyrkes jemväl af den erfarenhet, som från dess
hittills varande tillämpning inom vårt land redan vunnits derom, att svaranden
endast i ytterst sällsynta fall begagnar sig af den honom medgifna
rätten att vädja eller söka återvinning.
Riksdagen håller alltså före, att utsträckt användning af tredsko
domsinstitutet i skuldfordringsmål ej bör möta några afsevärda betänkligheter.
Dock bör naturligtvis institutet omgärdas med nödiga garantier
till tryggande af svarandens rätt.
I sådant afseende lär först och främst den fordran böra uppställas,
att svaranden fått fullständig kännedom om det mot honom framstälda
anspråkets innebörd. Grundas krafvet på räkning, torde derför denna
böra specificerad åtfölja stämningen samt delgifvas svaranden, och såsom
allmän regel synes böra gälla, att grunden för anspråket och dettas innehåll
skola vara i stämningen noggrant angifna. Användandet af tredskodom
torde ej heller böra ega rum i alla slags krafmål, utan i allmänhet
inskränkas, utom till de mål, deri skriftligt fordringsbevis åberopas, till
sådana, som grunda sig på handels- eller auktionsräkningar eller på kraf
för verkstäldt arbete eller dylikt. Ej heller bör domstolen vara ovilkorligen
bunden att godkänna krafvet, derest svaranden, efter att hafva fått
del af detsamma, icke iakttager inställelse, utan torde det böra öfver
-
29
Riksdagens Skrifvelse N:o 9.
lemnas åt domstolens bepröfvande, huruvida några omständigheter i saken
möjligen äro af beskaffenhet att motverka den uppfattning af krafvets
befogenhet, som i allmänhet kan grundas på den omständigheten, att svaranden
förfallolöst uteblifvit.
Justitieombudsmannen har framkastat tanken, att de regler, som
kunna vara behöfliga för att bereda tredskodomsinstitutet allmännare användning
i skuldfordringsmål skulle blifva allmängiltiga och få tillämpning
i tvistemål i allmänhet. Häri anser sig Riksdagen icke kunna instämma.
Dels har, så vidt Riksdagen känner, något behof i sådan rigtning ej gjort
sig gällande, dels äro öfriga tvistemål i allmänhet af mera svårlöst beskaffenhet
än skuldfordringsmålen och svarandens inställelse vid de förra
målens handläggning af Anda större betydelse än i skuldfordringsmålen.
Med stöd af hvad sålunda anförts får Riksdagen anhålla, att Eders
Kongl. Maj:t täcktes låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag
till ändring af 12 kap. 3 § rättegångsbalken i syfte att det s. k. kontumacialförfarandet
må mera allmänt, än nu eger rum, vinna tillämpning i sådana
skuldfordringsmål, i hvilka skriftligt fordringsbevis ej åberopas.
Stockholm den 27 februari 1900.
Med undersåtlig vördnad.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.