Sök i Ratio Lex

Skrifvelse till Konungen, i anledning af justitieombudsmannens framställning om åtgärder för åstadkommande af en förbättrad lagskipning i vissa skuldfordring smal.

1900-02-27 · 5 sidor, varav 5 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 5 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Rskr. 1900:9, Skrifvelse till Konungen, i anledning af justitieombudsmannens framställning om åtgärder för åstadkommande af en förbättrad lagskipning i vissa skuldfordring smal.

Dokumentets text

s. 25 Kontrollera mot PDF

Riksdagens Skrifvelse N:o 9.

25

N:o 9.

Uppläst och godkänd hos Första Kammaren den 24 februari 1900.

— —. — — Andra Kammaren den 27 — —

Riksdagens skrifvelse till Konungen, i anledning af justitieombudsmannens

framställning om åtgärder för åstadkommande

af en förbättrad lagskipning i vissa skuldfordring smal.

(Lagutskottets utlåtande n:o 8.)

Till Konungen.

Uti sin till innevarande års Biktdag afgifna embetsberättelse har

justitieombudsmannen upptagit frågan om åstadkommande af lagbestämmelser,

hvarigenom för skuldfordringsmål, i Indika skriftligt fordringsbevis

ej åberopades, kunde beredas en ändamålsenligare lagskipning än som

vore förenlig med den i allmänhet tillämpade uppfattning af svarandens

utevaro i sådana mål.

Efter att hafva redogjort för, huru berörda uppfattning, på grund

af hvilken domstolarne i regel ej meddela s. k. tredskodomar i de skuldfordringsmål,

hvari skriftligt fordringsbevis ej åberopas, utvecklat sig, samt

de olägenheter, som enligt justitieombudsmannens mening med denna uppfattning

vore förenade, anför justitieombudsmannen, hurusom ifrågavarande

praxis dock icke följdes öfver hela landet. Åtminstone några domstolar

funnes, som utan hinder af svarandens uteblifvande genom tredskodomar

bifölle jemväl på räkning grundade fordringsanspråk. För så vidt justitieombudsmannen

både kännedom om berörda afvikande praxis, gälde vid

tillämpningen deraf i allmänhet, att den åberopade räkningen måste vara

Bill. till Riksd. Prat. 1900. 10 Sami. 1 Afd. 1 Häft. 4

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Riksdagens Skrifvelse N:o 9.

jemte stämningen tillstäld svaranden, samt att räkningen måste vara noga

specificerad. De räkningar, som vanligast förekomme, vore naturligtvis

handelsräkningar, men ansåge man sig oförhindrad att på enahanda sätt

bedöma äfven andra fordringsanspråk, t. ex. sådana som grundades på

räkning öfver verstäldt arbete. Dock syntes man ej bevilja tredskodom

beträffande fordringar af alla slag, sålunda t. ex. ej i fråga om försträckning

utan fordringsbevis. Vid meddelandet af dessa tredskodomar utginge

ifrågavarande domstolar från erfarenhetens vittnesbörd om betydelsen

af svarandens uteblifvande, och ett kriterium för den materiella rigtigbeten

af dessa domstolars praxis funnes i det faktum, att tredskodomarne

ytterst sällan öfverklagades, vare sig efter vad eller medelst anställande

af återvinningstalan.

Vid en stadsdomstol sades man förfara på ett sätt, som något

afveke från sistnämnda domstolars praxis. Om svaranden uteblefve, efter

det han fått behörig del af både stämningen och den till stöd för krafvet

åberopade räkningen, uppskötes vid denna domstol målet på eu vecka

med föreläggande för svaranden att komma tillstädes, vid äfventyr att

målet, oberoende af hans uteblifvande, afgjordes, hvarefter, om svaranden

jemväl andra gången uteblefve, käromålet då bifölles.

Ville nu lagstiftaren råda bot på de brister, som i förevarande

hänseende vidlådde domstolarnes vanliga praxis, vore han dervid i den

förmånliga ställning, att han kunde på förhand bedöma verkningarne af

den nya lagstiftning, som vore af nöden. Den allmänna rigtning, hvari

lagändringen borde gå, torde nemligen vara rätt angifven genom den

praxis, hvilken utbildat sig vid de domstolar, som under vissa förutsättningar

tredskovis bifölle fordringsanspråk enligt räkning. Någon olägenhet

af denna praxis hade ej försports, och den syntes vara grundad på ett

teoretiskt rigtigt bedömande utaf innebörden af svarandens uteblifvande

och underlåtenhet att afgifva förklaring i saken. Samma praxis vore ock

till uppenbar fördel icke blott och i främsta rummet för borgenärerna,

utan jemväl och i ej ringa mån för gäldenärerna.

De skuldfordringsmål, hvilkas handläggning genom den ifrågasatta

lagstifningen skulle närmare regleras, utgjorde en så betydlig anpart af

hela antalet vid domstolarne anhängiga tvistemål, och en effektiv rättskipning

i dessa mål vore för den allmänna rörelsen af så stor vigt, att

man syntes med rätta kunna påyrka, att frågan härom blefve pröfvad

särskildt för sig, utan att göras mera beroende af andra närstående, till

rättegångsväsendet hörande frågor, än alldeles nödvändigt vore. Det torde

s. 27 Kontrollera mot PDF

Riksdagens Skrifvelse N:o 9.

27

sålunda väl låta sig göra att genom lag ordna ifrågavarande förhållanden,

utan att rättegångsbalkens stadganden om bevisning derför beköfde undergå

en fullständig revision. Hvad som för ändamålets vinnande beböfdes

torde hufvudsakligen vara lagbestämmelser, så affattade att domaren deraf

föranleddes att i skuldfordringsmål betrakta svarandens uteblifvande vid

första rättegångstillfället och hans underlåtenhet att dervid genmäla

kärandens sakuppgifter såsom ett godkännande af krafvet, derest icke

omständigheterna vore af beskaffenhet att''verka en annan uppfattning.

Emellertid torde konseqvensen fordra, att berörda stadganden blefve allmängiltiga,

så att de komme att afse tvistemål i allmänhet. Från nya

lagberedningens betänkande angående rättegångsväsendets ombildning

kunde hemtas ledning vid affattande! af dylika lagbestämmelser.

I likhet med justitieombudsmannen finner Riksdagen det vara synnerligen

önskvärd! och af bchofvet påkalladt, att åtgärder vidtagas för

att i sådana skuldfordringsmål, i hvilka skriftligt fordringsbevis ej åberopas

bereda en snabbare och i öfrigt mera tillfredsställande lagskipning

än under nuvarande förhållanden i allmänhet eger rum. Så som bestämmelserna

i 12 kap. 3 § rättegångsbalken af våra flesta domstolar tillämpas,

vållas i dylika mål genom svarandens uteblifvande oftast uppskof i rättegången,

enär käranden ej anses kunna i svarandens frånvaro, utan att

med fullständig bevisning styrka sin talan, ernå bifall till densamma.

Alla skuldfordringsmål, i hvilka skriftligt fordringsbevis ej åberopas Och

i hvilka med hänsyn till den öfiiga bevisningens bristfällighet svarandens

erkännande eller bestridande af käromålet är för tvistens utgång afgörande,

måste derför, om svaranden uteblifver, uppskjutas i afvaktan på svarandens

inställelse. Att häraf för käranden orsakas afsevärda olägenheter,

ligger i öppen dag, liksom ock att det för den svarande, som ej har grundad

anledning att bestrida käromålet, materielt sedt är till skada, att

rättegången genom uppskof fördyras, då ju svaranden sjelf slutligen får

vidkännas de af hans uteblifvande förorsakade kostnader.

Angifna bristfälligheter uti lagskipningen bero, såsom justitieombudsmannen

påpekat, derpå, att domstolarne i allmänhet ej tillmäta någon

betydelse ur bevisningssynpunkt åt svarandens underlåtenhet att inställa

sig och genmäla krafvet. Häraf blir nemligen en följd, att rätten ej kan

ur ett såsom obestyrkt ansedt käromål utleta sanningen utan nödgas, derest

käranden påkallar målets afgörande, ogilla kärandens talan.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Riksdagens Skrifvelse N:o 9.

Justitieombudsmannen bar ifrågasatt, att, i enlighet med hvad i

andra rättssystem gäller samt i öfverensstämmelse med den praxis, som före

utsökningslagens införande allmänt hos oss användes och jemväl fortfarande

hos åtskilliga domstolar i vårt land har sin tillämpning, förenkling i dylika

måls afgörande skulle åstadkommas derigenom, att svarandens utevaro

utan anmäldt laga förfall erkändes innebära sannolikhet för krafvets befogenhet

och finge läggas till grund för en i sådan rigtning gående dom.

Synnerligen goda skäl torde ock kunna anföras för att tillägga svarandens

utevaro en sådan betydelse. Såsom justitieombudsmannen framhållit, lärer

det fall vara ganska sällsynt, att en person, som göres till föremål för ett

obefogadt kraf, icke iakttager inställelse för att bestrida detsamma, medan

å andra sidan ett vanligt förhållande är, att svaranden undandrager sig

inställelse antingen derför att han, utan att hafva någonting mot krafvet

att invända, dock icke är benägen att uttryckligen erkänna detsammas

rigtighet, eller ock för att draga ut på tiden med fordringsanspråkets

fastställelse.

Att s. k. tredskodom eller kontumacialförfarande i skuldfordringsmål

mot uteblifne svarande skulle väl egna sig att tillgodose den materiella

rättens intressen, bestyrkes jemväl af den erfarenhet, som från dess

hittills varande tillämpning inom vårt land redan vunnits derom, att svaranden

endast i ytterst sällsynta fall begagnar sig af den honom medgifna

rätten att vädja eller söka återvinning.

Riksdagen håller alltså före, att utsträckt användning af tredsko

domsinstitutet i skuldfordringsmål ej bör möta några afsevärda betänkligheter.

Dock bör naturligtvis institutet omgärdas med nödiga garantier

till tryggande af svarandens rätt.

I sådant afseende lär först och främst den fordran böra uppställas,

att svaranden fått fullständig kännedom om det mot honom framstälda

anspråkets innebörd. Grundas krafvet på räkning, torde derför denna

böra specificerad åtfölja stämningen samt delgifvas svaranden, och såsom

allmän regel synes böra gälla, att grunden för anspråket och dettas innehåll

skola vara i stämningen noggrant angifna. Användandet af tredskodom

torde ej heller böra ega rum i alla slags krafmål, utan i allmänhet

inskränkas, utom till de mål, deri skriftligt fordringsbevis åberopas, till

sådana, som grunda sig på handels- eller auktionsräkningar eller på kraf

för verkstäldt arbete eller dylikt. Ej heller bör domstolen vara ovilkorligen

bunden att godkänna krafvet, derest svaranden, efter att hafva fått

del af detsamma, icke iakttager inställelse, utan torde det böra öfver
-

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Riksdagens Skrifvelse N:o 9.

lemnas åt domstolens bepröfvande, huruvida några omständigheter i saken

möjligen äro af beskaffenhet att motverka den uppfattning af krafvets

befogenhet, som i allmänhet kan grundas på den omständigheten, att svaranden

förfallolöst uteblifvit.

Justitieombudsmannen har framkastat tanken, att de regler, som

kunna vara behöfliga för att bereda tredskodomsinstitutet allmännare användning

i skuldfordringsmål skulle blifva allmängiltiga och få tillämpning

i tvistemål i allmänhet. Häri anser sig Riksdagen icke kunna instämma.

Dels har, så vidt Riksdagen känner, något behof i sådan rigtning ej gjort

sig gällande, dels äro öfriga tvistemål i allmänhet af mera svårlöst beskaffenhet

än skuldfordringsmålen och svarandens inställelse vid de förra

målens handläggning af Anda större betydelse än i skuldfordringsmålen.

Med stöd af hvad sålunda anförts får Riksdagen anhålla, att Eders

Kongl. Maj:t täcktes låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag

till ändring af 12 kap. 3 § rättegångsbalken i syfte att det s. k. kontumacialförfarandet

må mera allmänt, än nu eger rum, vinna tillämpning i sådana

skuldfordringsmål, i hvilka skriftligt fordringsbevis ej åberopas.

Stockholm den 27 februari 1900.

Med undersåtlig vördnad.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.