Sök i Ratio Lex

Skrifvelse till Konungen, i anledning af väckta motioner angående revision af de s. k. krigslagarne.

1901-06-01 · 15 sidor


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: inget tryckt sidnummer kunde läsas ur riksdagens text; sidorna visas utan nummer

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Rskr. 1901:121, Skrifvelse till Konungen, i anledning af väckta motioner angående revision af de s. k. krigslagarne.

Dokumentets text

opaginerad Kontrollera mot PDF

Riksdagens Skrifvelse N:o 121.

1

N:o 121.

Uppläst och godkänd hos Första Kammaren den 1 juni 1901.

— — — — Andra Kammaren den 1 — —

Riksdagens skrifvelse till Konungen, i anledning af väckta motioner

angående revision af de s. k. krigslagarne.

(Särskilda utskottets n:o 1 utlåtande n:o 11).

Till Konungen.

Uti åtskilliga vid innevarande års riksdag väckta motioner har påyrkats,

att Riksdagen skulle hos Eders Kongl. Maj:t göra framställning

om föranstaltande af en revision af de s. k. krigslagarne och framläggande

för Riksdagen af förslag till ny lagstiftning i ämnet.

Såsom ledande grundsatser för en sådan lagstiftning har dervid

särskildt framhållits

af en motionär:

att all lag, som är att hänföra till krigslag, bör stiftas af Konung och

Riksdag gemensamt;

att krigslagstiftningen, såsom varande en undantagslagstiftning, icke bör

undantränga eller afvika ifrån den allmänna lagstiftningen i andra

fall, än der det kan påvisas vara nödvändigt;

Bih. till Riksd. Prot. 1901. 10 Sami. 1 Afd. 1 Band. 33 Håft. (N:o 121). 1

opaginerad Kontrollera mot PDF

2

Riksdagens Skrifvelse N:o 121.

att sålunda krigslagstiftningen aldrig bör utan nödvändighet tråda i stället

för den allmänna lagstiftningen, hvarken så, att vissa personer

onödigtvis indragas under krigslagarne, eller så, att vissa brott i

onödan dragas dit;

att inga brott utöfver hvad den allmänna lagstiftningen innehåller onödigtvis

böra konstitueras genom krigslagarne;

att inga straff utöfver hvad den allmänna lagstiftningen innehåller onödigtvis

deri införas, eller att, om något sådant finnes oundgängligt, det

åtminstone icke tillämpas i större utsträckning, än som är nödvändigt;

att inga särskilda grundsatser tillämpas vid förbrytelsernas beläggande

med straff; samt

att inga särskilda former för rättsskipningens utöfvande onödigtvis stadgas;

och af en annan motionär:

att disciplinstadgans bestämmelser införlifvas med strafflagen för krigsmagten

och sålunda underkastas Riksdagens medbestäinningsrätt;

att för handläggning af krigsrättsmål bestämmes rådstufvurätt, med tillkallande

af militärpersoner att upplysningsvis höras, inom hvart och

ett af lämpligt antal jurisdiktionsområden; att krigsrätt i de fall,

då sådan behöfver förordnas vid mobiliserad trupp, äfven skall

bestå af lagfarna personer, med tillkallande af militärpersoner för

upplysningars meddelande, eller att, om särskilda krigsrätter finnas

böra bibehållas, dessa bildas af lagfarna ledamöter;

att krigshofrättens funktioner öfverflyttas till Svea hofrätt, väsentligen i

enlighet med det i justitiedepartementet år 1881 utarbetade förslag;

dock att militärpersonerna blott tillkallas för att meddela

upplysningar;

att all olikhet i straff för manskap och befäl afskaffas; samt

att personer, som ej tillhöra krigsmagten, icke må ställas under krigslagarne

och krigsdomstolarne i annan ordning än genom lag, stiftad

enligt 87 § regeringsformen.

Derjemte har uttalats önskvärdheten deraf, att en revision af ifrågavarande

lagstiftning äfven borde omfatta en undersökning, huruvida icke

vissa bestämmelser i tjenstgöringsreglementen eller andra dermed jeinförliga

författningar rätteligen vore af strafflags natur och följaktligen borde

tillhöra Eders Kongl. Maj:ts och Riksdagens gemensamma lagstiftningsområde.

Tydligt är, att, då en omdaning af rikets försvarsväsende, hvarigenom

detta skulle grundas hufvudsakligen å allmän värnpligt, är förestående,

den särskilda lagstiftning, som gäller för krigsmagten, får en långt större

betydelse än förut. Oafsedt andra förhållanden, påkallar enligt Riksdagens

opaginerad Kontrollera mot PDF

3

Riksdagens Skrifvelse N:o 121.

mening redan denna omständighet en noggrann undersökning, huruvida

den nuvarande lagstiftningen i ämnet är lämpad för de nya förhållanden,

för hvilka den är afsedd att gälla, och hvilka ändringar i hithörande lagbestämmelser

med afseende derå böra vidtagas. Att en dylik undersökning

bör omfatta ej allenast sjelfva strafflagen för krigsmagten, utan ock

den militära rättegångsordningen, säger sig sjelft. Gifvet är ock, att de

författningar eller stadganden i öfrigt, som beröra förevarande ämne, böra

i samband dermed underkastas granskning såväl i fråga om deras innehåll

i och för sig som ock beträffande huruvida och i hvad mån desamma må

anses rätteligen vara af beskaffenhet att böra öfverflyttas till strafflagen

för krigsmagten.

I hvilken omfattning ändringar inom ifrågavarande lagstiftningsområde

nu böra vidtagas, lärer icke kunna i alla delar med bestämdhet afgöras

förr än efter en grundlig utredning af alla hithörande frågor.

Sedan Eders Kongl. Maj:t numera tillsatt en komité med uppdrag att

företaga en revision af strafflagen för krigsmagten samt förordningen om

krigsdomstolar och rättegången derstädes i syfte att bestämmelserna i dessa

lagar må blifva lämpade efter förhållandena vid en krigsmagt, bestående af

värnpligtige, kunde möjligen ifrågasättas, att Riksdagen icke förr, än en sådan

utredning verkstälts, borde göra några närmare uttalanden angående de

grunder, som vid omarbetningen af krigslagarne borde göras gällande.

Riksdagen har icke heller ansett lämpligt att i frågans nuvarande skede

uttala sig på ett sådant sätt, att deraf till äfventyrs redan på förhand

kunde, till men för resultatet, föranledas en begränsning af den blifvande

utredningen till vissa delar af ifrågavarande lagstiftningsområde. Tvärtom

är enligt Riksdagens mening önskvärdt, att denna utredning må blifva så

allsidig som möjligt och att dervid alla på den omfattande och vigtiga

frågan inverkande förhållanden må tagas under ompröfning.

Emellertid har Riksdagen ansett sig, i den mån de i ämnet väckta

motioner dertill föranledt, böra till ledning vid det förestående arbetet

med revisionen af krigslagstiftningen angifva vissa synpunkter och önskningsmål,

som dervid enligt Riksdagens mening särskildt böra beaktas.

Såsom ofvan nämnts, har af en motionär i ämnet hemstälts, att all

lag, som till sin natur vore att hänföra till krigslag, skulle förläggas

under Konungens och Riksdagens gemensamma lagstiftningsmagt, hvarjemte

en annan motionär, med uttalande af samma tanke, påyrkat, att

den nuvarande disciplinstadgans bestämmelser skulle införlifvas med

strafflagen för krigsmagten och således underkastas äfven Riksdagens

pröfning.

opaginerad Kontrollera mot PDF

4

Riksdagens Skrifvelse N:o 121.

Till stöd för sistnämnda yrkande har anförts, att det vore oförenligt

med grundlagens mening och konstitutionella grundsatser i allmänhet, att

s. k. disciplinära straffbestämmelser meddelades af Konungen ensam, och detta

särskildt inom det militära området, der det gälde ej allenast vissa embetsoch

tjensteman, som i och med embetets eller tjenstens åtagande frivilligt

underkastat sig samma bestämmelser, utan äfven de värnpligtige.

Riksdagen har ingalunda förbisett, att förutom andra ändringar,

som år 1881 vidtogos i den dittills gällande strafflagstiftningen för krigsmagten,

väsentliga delar af den dåvarande disciplinstadgan derifrån utbrötos

och förlädes till strafflagen för krigsmagten, emedan de i dessa

delar förekommande bestämmelser ansågos vara af beskaffenhet att böra

utgöra föremål för Konungens och Riksdagens gemensamma lagstiftning. Sålunda

öfverflyttades till strafflagen bestämmelserna om disciplinstraffens arter

och sättet för deras verkställande äfvensom stadgandena angående hvilka

brott, som befälhafvare egde bestraffa, samt förhållandet emellan befälhafvares

och domstols straffmyndighet i vissa fall, ordningen för verkställande

af disciplinstraff och klagan öfver beslut, hvarigenom sådant straff blifvit

af befälhafvare ålagdt.

Samtidigt inrycktes i strafflagen (§ 9) en bestämmelse angående hvilka

särskilda slag af tillrättavisningar finge användas för mindre förseelser och

oarter, som icke funnes påkalla ansvar efter strafflagen. Dock förbehölls

Konungen att närmare förordna om sättet härför, med bestämmelse dervid

tillika, att de ifrågavarande tillrättavisningar ne ej finge användas så, att

genom öfveransträngning eller annan orsak men för den felaktiges helsa

och tjenstbarhet deraf komme.

I 155 § i strafflagen stadgades slutligen, att Konungen egde förordna

om hvilken befälhafvare bestraffningsrätten i disciplinmål i hvarje

fall tillkomme, om sättet för utöfningen af denna rätt samt om vederbörandes

rättighet att tillsäga arrest.

I den nuvarande strafflagen för krigsmagten äro således vissa gränser

för Konungens lagstiftningsmagt inom ifrågavarande område uppdragna.

Tydligt är, att, då dessa gränser äro bestämda i en till Konungens

och Riksdagens gemensamma lagstiftning hörande lag, nämnda gränser

kunna genom ändring i samma lag förflyttas och dymedelst en ytterligare

öfverflyttning till strafflagen af i disciplinstadgan förekommande bestämmelser

ega rum och Konungens bestämmanderätt i dithörande ämnen sålunda

begränsas.

I hvilken utsträckning detta bör ske, måste enligt Riksdagens uppfattning

bero af en närmare undersökning af de i disciplinstadgan meddelade

bestämmelsers natur. För så vidt och i den mån samma bestämmelsers

opaginerad Kontrollera mot PDF

Riksdagens Skrifvelse N:o 121.

5

innehåll är helt och hållet eller väsentligen af kriminallags natur, bör det nemligen

i enlighet med 87 § regeringsformen tillkomma Riksdagen att deltaga

i lagstiftningen härom. Utan att för närvarande vilja ingå i en närmare

undersökning häraf, anser dock Riksdagen med skäl kunna ifrågasättas,

huruvida icke på sådan grund väsentliga delar af den nuvarande disciplinstadgans

bestämmelser böra indragas under Riksdagens medbestämningsrätt.

Att så ej hittills skett, må eg a sin förklaring deraf, att stadgan, med

nu gällande härordning, hufvudsakligen eger tillämpning å de vid krigsmagten

fast anstälde. Men då härväsendet nu är afsedt att grundas å

allmän värnpligt och i följd deraf landets befolkning i afsevärdt större utsträckning

än hittills skulle komma att ställas under krigslag, är gifvet,

att ifrågavarande del af lagstiftningen är egnad att tillvinna sig vida större

uppmärksamhet än förut från representationens sida och att hithörande

spörsmål följaktligen böra tagas under allvarlig ompröfning.

En af motionärerna i förevarande ämne har framhållit, att såsom

en ledande grundsats vid den tilltänkta revisionen af krigslagarne bör

uppställas, att dessa lagar, såsom utgörande en undantagslagstiftning, icke

få undantränga eller afvika från den allmänna lagstiftningen i andra fall,

än der detta kan påvisas vara nödvändigt.

Den särskilda uppgift inom samhället, som är krigsmagten anförtrodd,

fordrar enligt Riksdagens mening med nödvändighet en krigslagstiftning,

så inrättad, att disciplin, ordning och tukt kunna inom krigsmagten

upprätthållas. För att denna skall kunna med nödig sammanhållning

och kraft fylla sitt vigtiga värf, måste derför för visso lagens sammanhållande

band här vara fastare än inom samhällslifvets öfriga områden, och

följaktligen individens ställning, om eller så länge han tillhör krigsmagten,

blifva i viss mån en annan, än då så ej är förhållandet.

Visserligen är sant, att pligttrohet, ordning och disciplin här, lika

litet som på andra lifsområden, skapas genom stränga lagar allena utan

att härför framför allt fordras andra, långt vigtigare faktorer, samt att

en öfverdrifven stränghet i krigslagarne eller deras tillämpning till och

med lätt nog kan vara egnad att motverka den goda anda inom krigshären,

som desamma ytterst måste afse att upprätthålla och befrämja, men

å andra sidan får man icke heller förbise, att, när det gäller en sådan institution

som den ifrågavarande, samhället, om det vill vinna det ändamål,

som med samma institution är afsedt, icke får rygga tillbaka för att lemna

lagskipningen medel i händer att, der denna goda anda brister, upprätthålla

ordning och tukt inom krigsmagten. Att härvid, såsom motionären erinrat,

krigslagstiftningen såsom en undantagslagstiftning icke bör afvika från den

allmänna lagstiftningen i större mån, än för vinnande af ofvan angifna

opaginerad Kontrollera mot PDF

6

Riksdagens Skrifvelse N:o 121.

ändamål är oundgängligen nödigt, finner Riksdagen emellertid uppenbart,

likasom ock att nu gällande krigslagstiftning i åtskilliga fall innehåller

sådana afvikelser, som med skäl kunna anses clels obehöfliga och dels för

vidtgående.

Af synnerlig vigt anser Riksdagen derför äfven vara, att bestämmelserna

i strafflagen för krigsinagten erhålla nödig bestämdhet och tydlighet,

särskildt i fråga om brottens qvalifikationer, så att dess tillämpning

icke må utsträckas längre, än det gifna ändamålet fordrar.

Särskildt vill Riksdagen ock framhålla vigten deraf, att vid en lagstiftning

sådan som den förevarande skilnaden mellan förhållandena under

fred och i krigstid, behörigen beaktas.

En följd af ofvannämnda grundsats är jemväl, att området för krigslagarnes

tillämpning icke bör utsträckas till andra personer, och afvikelserna

från de i allmänna strafflagen antagna grunder i fråga om brott och

straff m. m. icke böra göras större ån förhållandena med nödvändighet kräfva.

Beträffande frågan, om hvilka personer som böra vara underkastade

krigslag, har Riksdagen — dertill ock föranledd af en, med anledning af

Eders Kongl. Maj:ts för Riksdagen framlagda proposition om ändring i

visst afseende af 2 § i strafflagen för krigsinagten, inom Riksdagen väckt

motion — fäst sin uppmärksamhet vid lydelsen af punkten e) i nämnda §.

Riksdagen har nemligen funnit detta stadgande otydligt, i det att, med

dess nuvarande lydelse, den tolkning icke kan sägas vara utesluten, att

stadgandet gäller alla de personer, som enligt särskilda författningar

underkastats krigslag, vare sig författningen tillkommit före eller efter

strafflagens utfärdande. Att detta icke åsyftats med berörda stadgande

framgår väl af det utdrag af statsrådsprotokollet för den 7 oktober 1881,

som i sammanhang med strafflagens tillkomst offentliggjordes i Post- och

Inrikes Tidningar, men, i anseende till den otydlighet, hvaraf ifrågavarande

lagrum i sin nuvarande lydelse onekligen lider, anser Riksdagen likväl

önskvärdt, att detsamma ersättes af ett stadgande, deri uppräknas alla de

kategorier af personer, som dermed äro afsedda.

Af en motionär har vidare blifvit ifrågasatt, huruvida grundad anledning

finnes, att de under b) och c) i 1 § af samma lag omförmälda

personer — eller vid krigsmagten anstälde civila embets- och tjensteman

samt andra som, utan att vara krigsmän, vid krigsmagten innehafva stadig

befattning — böra vara underkastade krigslag eller huruvida, derest

så befinnes vara nödigt under krig, detsamma bör gälla jemväl under

fredstid.

Då uttrycket krigsmagten är i viss mån sväfvande, synes det böra

tagas i öfvervägande, huruvida icke jemväl sistberörda stadganden kunde

opaginerad Kontrollera mot PDF

Riksdagens Skrifvelse N:o 121. 7

gifvas en tydligare affattning, så att all tvekan måtte varda undanröjd i

rraga om hvilka personer, som äro underkastade krigslag.

Huruvida och i hvilken mån de personer, som med nämnda stadganden

atses fortfarande böra lyda under krigslag eller om undantag derifian

utan skada kan göras, tilltror sig Riksdagen icke att utan en närmare

föregående utredning afgöra; men anser Riksdagen jemväl hithörande

spörsmål vid den stundande revisionen af krigslagarne böra tagas under

ompröfning. °

Likaledes synes dervid böra tagas i öfvervägande, huruvida och i hvilken

omfattning de i allmänna strafflagen omnämnda brott, hvilka i strafflagen

för krigsmagten behandlas såsom qvalificerade och i följd deraf bestraffas

strängare,, fortfarande böra af lagen gifvas en dylik qvalificerad karakter

eJler de i sadant afseende meddelade bestämmelser utan skada kunna ur

sistnämnda lag utgå för att ersättas af den allmänna strafflagens bud.

. ^ydiigt är äfven, att vid den förestående revisionen bör tillses, att

geni ingår, som i den allmänna strafflagen icke äro belagda med straff,

icke heller i strafflagen för krigsmagten beläggas med straff i vidsträcktare

man, än som af krigsmagtens ändamål nödvändiggöres, och att följaktligen

ingå andra särskilda brott i sistnämnda lag konstitueras än sådana,

som åt berörda ändamål betingas.

1 deHa hänseende hafva motionärer i ämnet fäst uppmärksamheten

a vissa i 7 kap. af strafflagen för krigsmagten (om brott mot

krigslydnaden m. in.) förekommande bestämmelser och särskildt det i

§ »1 af strafflagen för krigsmagten meddelade förbudet mot hållande af

sammankomst för rådplägning i vissa ämnen, bland annat angående otillrcickligheten

af lön, beklädnad, underhåll eller »annat dylikt».

Da ifrågavarande stadgande erhållit en affattning, som möjligen kan

föranleda dess tillämpning äfven å handlingar, hvilka, utan att ådagalägga

någon som helst ond afsigt eller uppstudsighet, icke heller eljest äro af

beskaffenhet att kunna sätta disciplinen inom krigsmagten i fara, synes

en omredaktmn af nämnda stadgande böra ske, i syfte att detsammas

tillämplighet begränsas till sådana fall, då en dylik fara med fog kan

anses föreligga. n

En/öljd af grundsatsen derom, att krigslagstiftningen såsom en undantagslagstiftning

icke bör mera än behöfligt afvika från den allmänna strafflagens

principer, är gifvetvis vidare, att straff, som i sistnämnda lag icke

öi e co mm a, icke heller böra i den särskilda strafflagstiftningen för krigsmagten

bibehållas i annan mån, än behofvet föranleder, och att icke heller

åt dem bör gifvas större tillämplighetsområde än nödvändigt.

opaginerad Kontrollera mot PDF

8

Riksdagens Skrifvelse N:o 121.

Hvad särskildt angår den stränga arresten, hvilket straff ju eger

karakteren icke endast af frihetsstraff, utan ock af kroppsstraff, anser

Riksdagen det böra tagas i öfvervägande, huruvida icke nämnda straffart

skulle kunna utan fara för disciplinen helt och hållet afskaffas och ersättas

med andra straff. Finnes detta efter omsorgsfull pröfning icke tillrådligt,

håller Riksdagen likväl före, att ifrågavarande straffarts användning bör

noggrant begränsas och endast komma i fråga för sådana fall, der andra

straff visat sig otillräckliga eller sjelfva förseelsens beskaffenhet vittnar om

en ovanlig grad af råhet.

Af motionärerna har äfven framhållits, att inom ifrågavarande lagstiftning

inga särskilda grundsatser onödigtvis böra tillämpas i fråga om

förbrytelsers beläggande med straff, och dervid särskildt uppmärksamhet

egnats åt den olikhet i straff för manskap och befäl, som den nuvarande

strafflagen bestämmer för brott, som i och för sig äro att hänföra till

samma kategori, såsom t. ex. våld och annan misshandel af underordnad

mot öfverordnad eller tvärtom.

Gifvet är, att en ledande grundsats för all strafflagstiftning måste

vara, att straffet för hvarje brott bestämmes allenast med hänsyn till

sjelfva förbrytelsens beskaffenhet, så att den omständigheten, huruvida den,

som begått förbrytelsen, intager en högre eller lägre ställning inom samhället,

icke i och för sig får utgöra anledning till mildring eller skärpning

af straffet. Men lika gifvet är ock, att en förbrytelses beskaffenhet icke

kan bedömas med afseende allenast å sjelfva den yttre handlingen sålunda,

att t, ex. vid ett misshandelsbrott straffet derför bör bestämmas endast

med hänsyn till antalet slag och styrkan af desamma, utan att för ett rigtigt

bedömande af brottets karakter fordras iakttagande af alla de omständigheter,

hvarunder det blifvit begånget. Häri ligger naturligen, bland

annat, att, der brottet i sig innefattar kränkning af de särskilda pligter,

som en viss ställning i förhållande till staten eller andra medborgare

ålägger, detta uppenbarar eu högre grad af ondska eller pligtförgätenhet,

än om en till det yttre dermed likartad handling begås af en person, som

icke befinner sig i en sådan ställning.

Af det sagda följer, att, för så vidt ifrågavarande i de föreliggande

motionerna uppstälda grundsatser skulle anses innebära, att olikhet i

bestraffningen af en till det yttre lika handling, vare sig densamma begås

af en öfverordnad mot en underordnad eller tvärtom, skulle såsom principvidrig

utdömas, Riksdagen icke kan gilla ett dylikt åskådningssätt, utan

att enligt Riksdagens tanke fast hellre straffsatsen för hvarje brott måste

afvägas med hänsyn till alla på brottets karakter inverkande omständigheter.

Dermed är emellertid icke sagdt, att, om en öfverordnad på visst

opaginerad Kontrollera mot PDF

Riksdagens Skrifvelse N:o 121.

9

sätt förgår sig mot en underordnad, den förre under alla förhållanden bör

straffas lindrigare, än om förhållandet varit det motsatta. Omständigheterna

kunna vara sådana, att den öfverordnade just på grund af sin särskilda

ställning såsom öfverordnad och de särskilda pligter, denna ställning ålägger

honom, bör straffas strängare än den underordnade.

Hvad särskildt de nuvarande straffbestämmelserna för våld eller

annan misshandel mot förman eller annan öfverordnad angår, anser Riksdagen

uppenbart, att en mildring i dessa bestämmelser eller i allt fall en

utvidgning i sådan rigtning af strafflatituden för vissa af hithörande förbrytelser

är påkallad.

Vid en revision af krigslagstiftningen måste naturligen den största

uppmärksamhet egnas åt domstolsorganisationen och den militära rättegångsordningen

i allmänhet. Äfven den yppersta strafflag båtar föga, om

icke de organ, som äro satta att tillämpa densamma, äro skickade att på

ett tillfredsställande sätt fylla sin uppgift.

Våra krigsrätter bestå enligt den nuvarande organisationen af

fyra militära och en lagfaren ledamot. Denna krigsrätternas sammansättning

eger uppenbarligen sin grund deri, att de militära målen

ansetts eg a en så säregen karakter, att desamma för sitt afgörande framför

allt kräfva militära fackinsigter och en intim kännedom om de militära

förhållandena i allmänhet, hvaremot lagkunskapen ansetts tillräckligt

tillgodosedd medelst en lagfaren ledamot.

Att våra krigsrätter med sin nuvarande sammansättning i sistberörda

hänseende lida af en högst betänklig svaghet, kan emellertid svårligen förnekas.

Hvarje domstols uppgift är ju att skipa lag och rätt. För fyllande

af denna uppgift fordras tydligen hos domstolens ledamöter såväl

kännedom om de faktiska förhållanden, som det gäller att bedöma, som

ock insigt i lagar och författningar samt förmåga af och vana vid lagtolkning.

Fordras för sakförhållandenas bedömande särskilda fackinsigter,

och förefinnes icke den härför erforderliga sakkunskapen i tillräckligt mått

hos domstolen, är denna i regel hänvisad till den utredning, som kan

vinnas genom sakkunniges hörande. Rättstillämpningen åter eller sakförhållandenas

subsumerande under lagbudet måste deremot i regel vara

den rättsbildade domaren förbehållet. Detta behöfver emellertid icke

med nödvändighet utesluta, att i en domstol, som har att bedöma

speciella lifsområden, de der kräfva särskilda fackinsigter, vid sidan af

den rättsbildade domaren insättas äfven icke rättsbildade personer med

den speciella utbildning, som facket fordrar. Exempel härpå saknas ju icke

heller inom vår allmänna domstolsorganisation. Att i fråga om militärdomstolarnes

organisation förhållanden föreligga, som kunna förklara, att

Bih. till Riksd. Rrot. 1901. 10 Sami. 1 Afd. 1 Band. 33 Häft. 2

opaginerad Kontrollera mot PDF

10

Riksdagens Skrifvelse N:o 121.

en dylik anordning der ansetts påkallad, lärer icke heller kunna förnekas.

De mål, som tillhöra dessa domstolars pröfning, äro nemligen helt visst

ofta nog af beskaffenhet att kräfva särskilda militära insigter och erfarenhet,

egenskaper, som icke alltid kunna förefinnas i tillräckligt mått hos

civila domare. På hvad sätt vid sådant förhållande den militära sakkunskapen

skall tillföras domstolen, kan vara föremål för olika meningar.

Visserligen skulle detta kunna ske genom blotta hörandet af i domstolen

ej ingående militärer. Men det torde vara tvifvel underkastadt, om detta

är lämpligaste sättet. Alldeles oafsedt detta, anser sig emellertid Riksdagen

ej i sakens nuvarande läge böra göra något närmare uttalande i

fråga om förslaget att helt och hållet afskaffa krigsrätterna och förlägga

nu dithörande mål till de allmänna domstolarne, enkannerligen rådstufvurätterna.

Vid bedömande af denna fråga måste nemligen tagas i

betraktande en mängd omständigheter, hvilka kräfva en närmare utredning.

Särskildt synes dervid böra beaktas, att ej krigsrätterna i fred erhålla en

sådan organisation, att en motsvarande organisation icke skulle blifva användbar

i krigstid. Med skäl torde dessutom kunna ifrågasättas, huruvida

de värnpligtiges eget intresse skulle bäst tillgodoses derigenom, att de vid

åtal för mindre militära förseelser skulle nödgas möta inför allmän domstol

och der måhända inför en större allmänhet i omedelbar följd med handläggningen

af gröfre brottmål afgifva svaromål.

Vidare synes det Riksdagen, såsom redan ofvan blifvit antydt, vara

uppenbart, att krigsrätternas nuvarande sammansättning icke erbjuder tillräckliga

garantier för den säkerhet i rättstillämpningen, som hos hvarje

domstol oundgängligen måste fordras. Huru duglige och insigtsfull de

militäre ledamöterna i sitt fack än må vara, sakna de dock alldeles den

särskilda utbildning, som i allmänhet kräfves för domarekallets utöfning.

Då härtill kommer, att desse ledamöter icke äro fasta, utan endast tillsättas

på förordnande af vederbörande befälhafvare, är tydligt, att desse ledamöter

i allmänhet icke heller hinna samla någon större erfarenhet såsom krigsrättsdomare.

Visserligen finnes ju i krigsrätten en civil ledamot, auditören, hvilken

har att leda förhören med parter och vittnen och naturligen äfven

eljest har till uppgift att med sin större kännedom af lagar och författningar

utfylla de luckor, som härutinnan kunna förefinnas hos domstolens

ledamöter i öfrigt. Men, då samtlige ledamöter inom rätten ega lika rösträtt,

synes dock den juridiska insigten och erfarenheten der vara alltför

svagt representerad. Än mera framträdande blir denna svaghet derigenom,

att auditörerna numera tillsättas allenast på förordnande. Detta i förening

med den omständigheten, att auditörerna i denna sin egenskap ega att upp
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Riksdagens Skrifvelse N:o 121.

11

bära endast ett jemförelsevis ringa arfvode, måste tydligen medföra, att

auditörsbeställningarne i regel blifva besatta med yngre, såsom domare

temligen oerfarne jurister, hvilka icke odeladt kunna egna sig åt denna

sin befattning, utan nödgas förlägga sin hufvudsakliga verksamhet å andra,

för deras uppgift såsom domare till äfventyrs ganska främmande områden.

Den nuvarande organisationen medför ock den olägenhet, att den

tilltalade i här ifrågavarande fall i regel ställes inför en domstol, bestående

helt och hållet eller förnämligast af förmän i tjensten. Om än, såsom

ofvan nämnts, ifrågavarande mål ej sällan fordra speciella militära insigter

och bibehållandet af militäre ledamöter i rätten derför kan synas önskvärdt,

är dock uppenbart, att nyssnämnda förhållande med afseende å den inbördes

ställningen mellan domare och parter kan vara egnad att, åtminstone

i den tilltalades ögon, i viss mån förrycka den domstolens opartiska

ställning, förutan hvilken densamma svårligen i längden kan med framgång

utföra sitt värf, en synpunkt, som skulle få än större betydelse efter

genomförande af den nya härordningen, då landets hela unga manliga

befolkning skulle i vida större utsträckning än hittills komma att ställas

under krigslag.

På hufvudsakligen här ofvan anförda skäl anser Riksdagen — utan

att i öfrigt i sakens nuvarande skick uttala någon bestämd mening om

huruvida speciella krigsdomstolar böra bibehållas — att, derest så linnés

böra ske, det lagfarna elementet bör erhålla öfvervigt i dessa domstolar;

och anser Riksdagen tillika, att en af de lagfarne ledamöterna bör såsom

dertill mest kompetent vara ordförande i domstolen. Huru organisationen

i öfrigt bör gestalta sig, derom torde icke förr, än en närmare utredning

vunnits, något bestämdt uttalande böra göras. Dock anser sig Riksdagen

böra omförmäla, hurusom under öfverläggningen förslagsvis framkastats

den tanken, att, under förutsättning att, med anknytning till arméfördelningarne,

fördelningsauditörer tillsattes på fast stat, en inom hvarje arméfördelning,

krigsrätt skulle kunna lämpligen erhålla en sådan sammansättning,

att densamma komme att bestå af en fördelningsauditör såsom ordförande

jemte två auditörer och två militäre ledamöter- Ett annat sätt

har äfven blifvit ifrågasatt, nemligen att krigsrätt skulle bestå af endast

tre ledamöter, deraf två lagfarne och en militär.

I samband med frågan om krigsrätternas omorganisation anser

Riksdagen ock angeläget, att särskild uppmärksamhet egnas deråt, att

åklagaremyndigheten vid dessa domstolar varder ordnad på ett mera tillfredsställande

sätt än hittills. Allmän åklagare vid krigsrätt är enligt nu

gällande lag väbeln eller, vid förfall för denne, en af vederbörande befälhafvare

förordnad underofficer. Undantag härifrån eger rum endast då

opaginerad Kontrollera mot PDF

12

Riksdagens Skrifvelse N:o 121.

åtalet är rigtadt mot officer eller eljest af så grannlaga eller vigtig beskaffenhet,

att dess utförande ej lämpligen kan anförtros åt väbel eller

underofficer.

Att väbeln i regel saknar erforderliga förutsättningar för utöfning

af befattningen såsom allmän åklagare, torde vara obestridligt. Riksdagen

anser det derför vara af vigt, att åklagaremyndigheten vid krigsrätterna

lägges i händerna på personer med härför nödiga qvalifikationer.

Hvad angår bestraffningsrätten i disciplinmål, utöfvas denna enligt

nu gällande lag i vissa fall af vederbörande befälhafvare ensam. Då detta

förfarande icke synes innebära tillräcklig garanti för dessa måls lagenliga

behandling, anser Riksdagen det böra tagas i öfvervägande, huruvida icke

en sådan förändring deri bör vidtagas, att i sådana måls afgörande

komme att deltaga jemväl en civil, domareqvalificerad person med ansvarighet

för dervid fattade beslut, derest han icke deremot anmält sin

reservation.

I fråga om krigshofrätten har en motionär, i anslutning hufvudsakligen

till det år 1881 inom justitiedepartementet utarbetade förslaget

till ändringar i gällande förordning om krigsdomstolar och rättegången

derstädes, tänkt sig, att den nuvarande krigshofrättens funktioner skulle

öfverflyttas till Svea hofrätt.

Enligt nämnda, inom justitiedepartementet utarbetade förslag skulle

de militära målen inom Svea hofrätt handläggas af hofrättens president

såsom ordförande, två ledamöter å den division, dit målen hörde, samt två

af Konungen förordnade militärpersoner. Häri föreslår motionären endast

den ändring, att militärpersonerna skulle tillkallas endast för att meddela

upplysningar.

Ehuru krigshofrätten s ledamöter utgöras af till mera mogen ålder

komne officerare, hvilka förordnas till ledamöter för tre år i sänder, och

den lagfarne ledamotens jemförelsevis större domareerfarenhet måste antagas

medföra en större garanti för en rigtig lagtillämpning, än den nuvarande

organisationen af krigsrätterna kan anses innebära, samt i följd

häraf de olägenheter, som synas vara förbundna med krigsrätternas nuvarande

organisation, i fråga om krigshofrätten icke framträda med samma

styrka, anser dock Riksdagen af skäl, som af det föregående hufvudsakligen

torde framgå, det böra tagas i öfvervägande, huruvida icke äfven här en

förstärkning af det rättskunniga elementet erfordras, med iakttagande dervid,

att enahanda grundsatser, som ofvan uttalats rörande en blifvande

omorganisation af krigsdomstolarne i första instansen, i hufvudsak äfven

beträffande samma domstolar i andra instans böra göras gällande.

opaginerad Kontrollera mot PDF

13

Riksdagens Skrifvelse N:o 121.

Huruvida krigshofrätten bör såsom särskild institution bibehållas

eller icke, är deremot en fråga, angående hvilken Riksdagen icke anser sig

böra i frågans nuvarande läge afgifva något yttrande.

Riksdagen har ingalunda förbisett, att krigsdomstolarnes organisation

i krigstid med afseende å de särskilda förhållanden, som då äro rådande,

till äfventyra kräfva särskilda bestämmelser, i viss mån afvikande från de

eljest gällande. På hithörande frågor anser sig emellertid Riksdagen för

närvarande sakna anledning att närmare ingå. Dock vill Riksdagen äfven

hår erinra om önskvärdheten deraf, att krigsdomstolarne, såsom ock nu är

förhållandet, jemväl för krigstid erhålla en organisation, som i hufvudsak

eger . sin motsvarighet under fredstid och sålunda redan under fred kan

till sina verkningar pröfvas.

I sammanhang härmed anser sig Riksdagen böra fästa uppmärksamheten

å en hithörande fråga.

Angående behandlingen af krigsrättsmålen i högsta instans är i 20 §

regeringsformen stadgadt, att dessa uti fredstider skola företagas och afgöras

i högsta domstolen, dervid två af Konungen dertill förordnade

militärpersoner af högre grad deltaga i målens afgörande, men att under

krig härmed skall förhallas efter krigsartiklarne. I de vid regeringsformens

tillkomst gällande krigsartiklarne af år 1798 voro ock meddelade vissa

bestämmelser angående behandlingen af krigsrättsmålen under krigstid.

Dessa i krigsartiklarne förekommande bestämmelser blefvo, i enlighet med

en af Kongl. Maj:t till 1809 års Riksdag afbiten, af Riksens Ständer bifallen

proposition, föremål för särskild förklaring, enligt hvilken alla de

militära förbrytelser, som under krig föröfvades och från krigsdomstolarne

antingen hemställningsvis eller genom besvär underkastades Konungens

pröfning, skulle pröfvas och afgöras af Kongl. Maj:t eller dess högste befälhafvare

enligt den instruktion, som meddelades dem af Konungen, utan

tillämpning af hvad för sådana måls handterande i fredstid jemlikt regeringsformen

funnes stadgadt.

1798 års krigsartiklar upphäfdes emellertid uttryckligen genom

kongl- förordningen den 11 juni 1868 om införande af de nya krigslagarne.

1 § 3 af den ännu gällande förordningen om krigsdomstolar och rättegången

derstädes heter det endast, att öfver krigshofrätt eller öfverkrigsrätt

är högsta domstolen, »efter hvad i grundlagen stadgadt är». Då grundlagen

icke innehåller något annat stadgande rörande ifrågavarande måls behandling

i krigstid än det ofvan nämnda i 20 § regeringsformen, eller att

under krig härmed förhålles efter krigsartiklarne, synes numera härutinnan

i lagstiftningen förefinnas en lucka, som bör utfyllas, eller i hvarje fall

en ©tydlighet, som bör afhjelpas.

opaginerad Kontrollera mot PDF

14

Riksdagens Skrifvelse N:o 121.

På grund af hvad sålunda anförts, får Riksdagen anhålla,

att Eders Kongl. Maj:t täcktes anbefalla, att vid

den förestående revisionen af strafflagen för krigsmagten

samt förordningen om krigsdomstolar och rättegången

derstädes t ages under ompröfning, bland annat:

dels huruvida icke vissa delar af disciplinstadgan,

såsom varande af kriminallags natur, böra göras till

föremål för Konungens och Riksdagens gemensamma

lagstiftning och öfverflyttas till strafflagen för krigsmagten;
dels

huruvida icke — med iakttagande såväl deraf,

att ifrågavarande lagstiftning, såsom utgörande en

undantagslagstiftning, icke bör undantränga eller afvika

från den allmänna lagstiftningen i andra''fall, än

der detta med nödvändighet af krigsmagtens ändamål

påkallas, vare sig i fråga om de personer, som ställas

under krigslag, eller i fråga om brott och straff, och

att hithörande bestämmelser erhålla nödig tydlighet

och bestämdhet, som ock deraf, att de stadganden, som

må vara erforderliga i krigstid, icke i större utsträckning,

än förhållandena påfordra, erhålla tillämpning jemväl

under fredstid — de i den särskilda strafflagstiftningen

för krigsmagten förekommande afvikelser från

den allmänna strafflagen må i vissa hänseenden kunna

bortfalla eller i större mån, än nu är fallet, begränsas

;

dels huruvida icke, derest särskilda krigsdomstolar

i första och andra instans anses böra bibehållas,

desamma för vinnande af ökad rättssäkerhet

lämpligen böra omorganiseras sålunda, att de rättsbildade

ledamöterna i samma domstol komma att utgöra

flertalet;

dels huruvida icke, med ändring af de nuvarande

bestämmelserna rörande åklagare väsendet vid krigsrätterna,

stadganden böra meddelas i syfte, att åklagarebefattningarna

vid krigsrätterna anförtros åt personer, som

i större mån, än med den nu rådande ordningen i allmänhet

är fallet, ega nödiga förutsättningar för utöfvande

opaginerad Kontrollera mot PDF

Riksdagens Skrifvelse N:o 121.

15

af de med nämnda befattningar förenade åligganden och

befogenheter;

dels huruvida icke bestämmelser böra meddelas

angående behandlingen af militära mål i högsta instans

under krigstid;

dels ock slutligen, huruvida icke vid afgörande af

disciplinmål, som handläggas af befälhafvare, bör jemte

vederbörande befälhafvare deltaga en rättsbildad person

med domareansvar för dervid meddelade beslut, derest

han icke deremot reserverat sig.

Stockholm den 1 juni 1901.

Med undersåtlig vördnad

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.