Skrifvelse till Konungen, i anledning af väckta motioner angående lagstiftningsåtgärder för vidmagthållande af jordbruksnäringen inom skogsbygderna i Norrland och Dalarne.
1901-06-01 · 6 sidor, varav 6 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 6 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Rskr. 1901:128, Skrifvelse till Konungen, i anledning af väckta motioner angående lagstiftningsåtgärder för vidmagthållande af jordbruksnäringen inom skogsbygderna i Norrland och Dalarne.
Dokumentets text
6
Riksdagens Skrifvelse N:o 128.
N:o 128.
Uppläst och godkänd hos Första Kammaren den 1 juni 1901.
— — — — Andra Kammaren den 1 — —
Riksdagens skrifvelse till Konungen, i anledning af väckta motioner
angående lagstiftningsåtgärder för vidmagthållande af
jordbruksnäringen inom skogsbygderna i Norrland och
Dalarne.
(Lagutskottets utlåtande n:o 48 och memorial n:o 51.)
Till Konungen.
Vid innevarande riksdag kar enskild motionär väckt förslag om
vidtagande af lagstiftnings- ock andra särskilda åtgärder för vidmagtkållande
ock stärkande af den sjelfegande jordbrukande befolkningens
ställning i skogsbygderna i Norrland ock Dalarne samt befrämjande af
jordbrukets utveckling i nämnda landsdelar.
Riksdagen kyser den uppfattning, att det för vårt lands sunda
ock lyckliga utveckling i socialt ock ekonomiskt afseende är af synnerlig
vigt, såväl att jordbruket, modernäringen för de södra ock mellersta
delarne af landet, måtte äfven i de nordligare delarne, långt ifrån att
undanträngas, ega bestånd ock vinna förkofran, så långt naturliga förutsättningar
finnas för detsamma, som ock att eganderättsförkållandena
beträffande jordbruksfastighet måtte komma att i Dalarne ock Norrland
gestalta sig så, att jordbruket ock dermed följande boskapsskötsel kan
skänka näring ock bergning åt en talrik klass af sjelfständige jordegare.
7
Riksdagens Skrifvelse N:o 128.
Derest omständigheter träda i dagen, som innebära en fara för
den utveckling, Riksdagen sålunda anser önskvärd, torde ett sådant förhållande
vara väl förtjent af uppmärksamhet och böra leda till åtgärder,
egnade att återföra berörda utveckling i rätt rigtning. Ur nu angifna
synpunkt påkallar sågverksbolagens allt mer öfverhandtagande fastighetsförvärv
det allvarligaste beaktande.
Det intresse, som förknippas vid egandet af en fastighet, är helt
naturligt för sågverksbolaget ett annat än för den enskilde jordegaren.
Medan den senare i de flesta fall, äfven der fastighetens skogstillgångar
lemna möjlighet till afsalu, icke eger kapital eller insigter tillräckligt för
skogsdrift i större skala för egen räkning, utan af den odlade marken
söker sin stadigaste och bästa inkomst samt på densamma nedlägger
omtanke och arbete, förvaltas deremot bolagens fastigheter oftast helt och
hållet eller väsentligen med hänsyn till skogsdriftens behof och fördelar.
Jorbruket blir för sågverksbolaget en bisak och öfverlåtes i regel på
arrendatorer eller s. k. landbönder, kvilka vanligen ega hvarken intresse
eller möjlighet att skänka jorden samma omvårdnad, som en sjelfegandc
jordbrukarebefolkning bereder densamma. Med fastigheters öfvergång i
sågverksbolagens ego följer derför ej sällan jordbrukets förfall. Till och
med i de fall, då jordbruket på bolagsfastigheter skötes väl, verkar
bolagsväldet dock så till vida hämmande å jordbruksnäringen, som något
utbredande af odlingen till förut oodlad mark, något brytande af ny bygd
i hufvudsak icke kan antagas komma till stånd å fastigheter, som egas
af sågverksbolag.
Från social synpunkt skulle det i Riksdagens tanke vara en olycka,
om den utveckling jemväl i vårt lands nordliga skogsbygder af en sjelfständig
jordegande befolkning, hvilken sedan århundraden tillbaka långsamt,
men säkert fortgått, skulle afbrytas eller omintetgöras. Tydligt är
emellertid, att bolagens omfattande jordförvärf måste i viss mån verka i
sådan rigtning. På de egendomar, öfver kvilka bolagen utsträcka sitt
välde, försvinner kemmansegareståndet, och de forna jordegarne samt deras
efterkommande blifva daglönare eller arrendatorer hos bolagen.
En annan synnerlig fara ser Riksdagen i det förhållandet, att
under den opersonliga formen af aktiebolags jordförvärf eganderätten till
svensk jord obehindradt kan i huru stor utsträckning som helst, åtminstone
medelbart, öfvergå i utländska händer. En närings utveckling till
storindustri, på sätt under de senare årtiondena skett med trävarurörelsen
i vårt lands nordligare delar, krafvel’ såsom förutsättning en kapitaltillgång,
8
Riksdagens Skrifvelse N:o 128.
hvilken i vårt land svårligen kan åvägabringas, utan att utländskt kapital
i någon mån anlitas. Att dylik medverkan står att ernå, må från vissa
synpunkter vara lyckligt, men denna medverkan innebär dock på samma
gång synnerlig våda, särskildt då den sker i sådan form, att utländska
kapitalister blifva innehafvare af aktier i svenska, fastigbetsegande bolag
och sålunda faktiskt egare af svensk jord. För de utländska aktiegarne
blir nemligen sjelfklart det ekonomiska intresset det hufvudsakligen afgörande
; den hänsyn dertill, att vårt lands naturliga rikedomar må komma
att förvaltas på ett för landet i dess helhet nyttigt och för framtiden
betryggande sätt, hvilken hänsyn en svensk aktieegare dock icke gerna
sätter alldeles å sido, är för utländingen mera främmande, och det medelbara
inflytande han såsom egare af en eller delegare i svensk jord sättes
i tillfälle att utöfva å afgörandet af vårt lands kommunala och politiska
angelägenheter kan icke gerna lända till landets bästa. Genom kungörelsen
den 3 oktober 1829 är föreskrifvet, att utländsk undersåte, som icke
erhållit svensk medborgarrätt, icke är berättigad att i riket förvärfva och
besitta fast egendom utan att han dertill undfått Kongl. Maj:ts tillstånd.
Att intet sådant hinder finnes stadgadt beträffande det medelbara fastighetsförvärf,
som sker derigenom, att utländingar blifva innehafvare af aktier
i fastighetsegande aktiebolag, lärer desto mera böra anses vara en inkonseqvens,
som frågan här i hufvudsak gäller det utländska storkapitalet.
Dettas kosmopolitiska karakter och utomordentligt inflytelserika ställning
gör det för vår nationella sjelfbestämningsrätt synnerligen äfventyrligt,
om detsamma på sådant sätt intresseras i fastighetsförvärf inom vårt land.
I hvilken omfattning utländingar redan nu innehafva aktier i svenska
fastighetsegande bolag, är icke Riksdagen närmare bekant. Allmänt kändt
är emellertid, att aktierna i vissa stora bolag äro, om icke helt och hållet,
dock till väsentlig del i utländska händer. Faran för en utveckling i
ofvan angifven rigtning förefinnes i allt fall städse och torde vara af den
art, att den icke får lemnas obeaktad af de lagstiftande myndigheterna.
Då det alltså icke låter sig förneka, att missförhållanden föreligga,
vänder sig tanken helt naturligt till att söka efter botemedel mot desamma.
I frågans nuvarande outredda skick är Riksdagen ej i tillfälle
att uttala någon bestämd mening angående kvilka åtgärder lämpligast
må vidtagas för det åsyftade målets vinnande, utan vill Riksdagen inskränka
sig till att i fråga härom angifva några synpunkter, som ansetts
förtjena beaktande.
Hvad beträffar den med sågverksaktiebolagens fastighetsförvärf
9
Riksdagens Skrifvelse N:o 128.
förenade faran, att eganderätten till svensk jord öfvergår i utländska
händer, liar det synts Riksdagen, som om ett lämpligt medel häremot
skulle vara att finna i begränsning af utländings rätt att blifva delegare
i fastighetsegande aktiebolag. Enligt 4 § af lagen om aktiebolag den
28 juni 1895 skola aktier ställas till viss man, der ej Konungen för
visst fall medgifver, att aktiebrefven må ställas till innekafvaren. I de
flesta händelser synes följaktligen tillräcklig garanti mot utländings förvärf
på sådant sätt af medelbar eganderätt till svensk jord gifvas deri,
att öfverlåtelse utan Kongl. Maj:ts tillstånd till utländing af aktie i
fastighetsegande aktiebolag förklaras ogiltig.
Hvad angår de öfriga missförhållanden, hvillca ofvan framhållits
såsom utgörande följder af sågverksindustriens tilltagande jord förvärf i
de nordliga delarne af vårt land, har inom Riksdagen ifrågasatts, att ett
eventuelt förbud för sågverksbolag att der vidare förvärfva hemman borde
komma under öfvervägande. Vidare har framhållits den inverkan till
jordbrukets förkofran, som sannolikt kan vara att förvänta genom ett
tillfredsställande ordnande af skogslagstiftningen, en fråga, som för närvarande
på skogskomiténs år 1899 afgifna förslag är under Eders Kongl.
Maj:ts pröfning. Spörsmålet om skogshushållningens ändamålsenliga anordning
— deri inbegripet frågan om ökande af kronoparkerna och allmänningars
bildande — står så nära spörsmålet om utvecklingen af jordbruket
i skogsbygderna, att de lämpligen lösas i samband.
Ett stöd för jordbruket torde äfven stå att vinna genom förändringar
i skiftesstadgan, syftande till att framkalla bildandet af skogsallmänningar,
i kvilket hänseende lärer kunna ifrågasättas dels inskränkning
i skiftesvitsord å gemensam utskog, dels möjligen ock vitsord att i vissa
fall påyrka sammanslagning af skiftad skogsmark.
För upprätthållande af en sjelfständig jordbrukarebefolkning äro
emellertid lagstiftningsåtgärder ej till fyllest, utan derför fordras jemväl
upplysning och undervisning om jordbruket och vilkoren för dess rätta
skötsel. Allt hvad i denna rigtning kan åstadkommas är för visso synnerligen
önskvärdt. Äfven åtgärder sådana som billiga odlingslån, jordbråkspremier
och anslag till myrmarkernas utdikning torde kunna antagas
vara af ganska stort värde för ifrågavarande syftemål, liksom ock sannolikt
vid en noggrann undersökning af hit hörande ämnen andra utvägar
skola stå att finna till befrämjande af detsamma.
I en af de motioner, hvarom ofvan förmäles, har jemväl framstälts
förslag om åtgärder i syfte, att afvittringarna i de trakter af Norrland, der
Bih. till Riksd. Prof. 1901. 10 Sami 1 Afd. 1 Band. 37 Häft. 2
10 Riksdagens Skrifvelse N:o 128.
desamma ännu icke afslutats, måtte komma att fullföljas efter i viss mån
andra grunder än de hittills tillämpade, i det att nemligen bestämmelser
skulle meddelas derom, att större delen af den skog, som till socknarne
anslås, måtte komma att afsättas till en eller flera allmänningar i enlighet
med de närmare bestämmelser, Kongl. Maj:t kunde meddela. Riksdagen,
som redan förut uttalat sin åsigt om önskvärdheten deraf, att skogsallmänningar
lcomme till stånd, delar i allo motionärens uppfattning, att det
varit synnerligen lyckligt, om detta önskningsmål mera tagits i betraktande
vid afvittringarnes genomförande. Förslag om bestämmelser i sådan
rigtning har ock förut varit å bane, men frågan ansågs då böra lösas på
frivillighetens väg. Enskilda bemödanden hafva ej heller saknats, men
de hafva visat sig icke på långt när göra till fyllest, och det torde derför
vara af behofvet påkalladt, att statsmagterna nu inskrida med en bestämd
föreskrift i ämnet. För att ett sådant stadgande, hvilket synes lämpligast
böra tillkomma i formen af Ivonungs och Riksdags gemensamma beslut,
skall blifva af någon betydelse, fordras emellertid, att de ännu pågående
afvittringarne icke fullföljas längre, än att stadgandet må kunna
blifva på dem tillämpligt. Det är i allt fall endast i en ytterst ringa
del af de väldiga vidder afvittringarne omfattat, som tillgodoseendet af
ifrågavarande, för jordbruket liksom för skogshushållningen betydelsefulla
önskningsmål numera kan framtvingas. Motionären har i sin framställning
upptagit allenast trakterna ofvan odlingsgränsen i Dorotea och Yilhelmina
socknar af Vesterbottens läns lappmarker. Enligt hvad för Riksdagen
blifvit uppgifvet, lära emellertid afvittringarne ej heller inom Stensele,
Tärna och Sorsele socknar af samma lappmarker hafva fortskridit längre,
än att der fortfarande finnes möjlighet till allmänningars bildande, och
Riksdagen tager med hänsyn härtill för gifvet, att de åtgärder i förevarande
syfte, som möjligen må komma att vidtagas, skola, derest så ske
kan, utsträckas till äfven sistnämnda socknar.
Under åberopande af det ofvan anförda får Riksdagen anhålla:
l:o) att Eders Kongl. Maj:t täcktes låta utreda, huruledes genom
lagstiftnings- eller andra särskilda åtgärder den sjelfegande jordbrukande
befolkningens ställning i Norrland och Dalarne må kunna vidmagthållas
och stärkas och jordbrukets utveckling i nämnda landsdelar befrämjas,
samt, så snart ske kan, för Riksdagen framlägga de förslag, hvartill förhållandena
kunna anses föranleda, och
2:o) att Eders Kongl. Maj:t täcktes ej mindre tillse, på hvad sätt
och i hvad omfång vid afvittringarna ofvan odlingsgränsen inom Dorotea
Riksdagens Skrifvelse N:o 128.
11
och Vilhelmina socknar det socknarne tillkommande skogsanslag må kunna
afsättas till bildande af en eller flere allmänningar, samt för Riksdagen
framlägga förslag till dylika bestämmelser, än äfven föreskrifva vidtagande
af sådana åtgärder, att arbetet med dessa afvittringar ej må fullföljas
längre, än att binder derigenom ej må möta för sådana allmänningars
bildande.
Stockholm den 1 juni 1901.
Med undersåtlig vördnad.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.