Sök i Ratio Lex

Skrifvelse till Konungen, i anledning af Kongl. Majds ■proposition n:o 39 med förslag till lag angående ersättning för skada till följd af olycksfall i arbete och till lag om ändrad lydelse af 17 kap. 4 och 11 §§ handelsbalken.

1901-04-30 · 13 sidor, varav 11 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,9 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 11 av 13 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Rskr. 1901:71, Skrifvelse till Konungen, i anledning af Kongl. Majds ■proposition n:o 39 med förslag till lag angående ersättning för skada till följd af olycksfall i arbete och till lag om ändrad lydelse af 17 kap. 4 och 11 §§ handelsbalken.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Riksdagens Skrifvelse N:o 71.

1

N:o 71.

Uppläst och godkänd hos Första Kammaren den 30 april 1901.

— — — — Andra Kammaren — 30 — —

Riksdagens skrifvelse till Konungen, i anledning af Kongl. Majds

■proposition n:o 39 med förslag till lag angående ersättning

för skada till följd af olycksfall i arbete och till lag om

ändrad lydelse af 17 kap. 4 och 11 §§ handelsbalken.

(Särskilda utskottets n:o 3 utlåtande n:o 1 och memorial n:o 2.)

Till Konungen.

Genom proposition den 1 sistlidne februari liar Eders Kongl. Maj:t

föreslagit Riksdagen att antaga propositionen bifogade förslag till lag angående

ersättning för skada till följd af olycksfall i arbete och till lag om ändrad

lydelse af 17 kap 4 och 11 §§ handelsbalken.

Förstnämnda lagförslag har i allt väsentligt vunnit Riksdagens bifall.

Riksdagen har nemligen endast i afseende å den ifrågasatta lagens omfattning

funnit anledning vidtaga ändringar af principiel betydelse.

Uti den i förslagets 2 § förekommande yrkesförteckning har af skäl,

som angifvits i propositionen bifogade statsrådsprotokoll, icke upptagits jernvägs-

och spårvägstrafik; utan skulle sålunda, i afseende å de i berörda yrke

anstälda arbetare, arbetsgifvarens ersättningsskyldighet fortfarande bestämmas

af lagen angående ansvarighet för skada i följd af jernvägs drift den 12 mars

1886. Riksdagen har emellertid funnit det betänkligt, att i särskilda lagar,

hvilka för all framtid skulle verka vid sidan af hvarandra, meddelades olika

bestämmelser om likartade förhållanden. Å andra sidan synes billigheten

bjuda, att den talrika arbetareklass, som tagit anställning vid jernväg med

Bill. till Riksd. Rrot. 1901. 10 Sami. 1 Afd. 1 Band. 13 Käft. (N:o 71.) 1

opaginerad Kontrollera mot PDF

o

Riksdagens Skrifvelse N:o 71.

vetskap om att genom 1886 års lag vara förhållandevis val ekonomiskt tryggade

emot följderna af olycksfall i arbetet, icke beröfvas den förmån, som

sålunda tillförsäkrats dem. Riksdagen har fördenskull i enlighet med en inom

Riksdagen väckt motion för sin del beslutit dels att bland ersättningspligtiga

yrken upptaga jern vägs- och spårvägstraiik, dels ock att i förslaget insätta

en ny paragraf af innehåll, att 1886 års lag skulle i fråga om de fall, som

i den föreslagna lagen afses, upphöra att gälla för andra än dem, som vid

tiden för sistnämnda lags trädande i kraft äro i jernvägstjenst anstälda.

I 2 § har Riksdagen vidare vidtagit den förändring, att paragrafens

sista stycke uteslutits. Riksdagen har nemligen icke funnit tillräcklig anledning

föreligga, hvarför ersättningspligtiga yrken skulle från ersättningspligt

undantagas, i händelse de idkades allenast såsom binäring till jordbruk.

De sakliga afvikelser från förslaget, Riksdagen i öfrig! företagit, äro

af mindre väsentlig beskaffenhet,

I 4 § har Riksdagen vid punkt 3:o) litt, b), i betraktande deraf, att

tidpunkten för ett barns aflelse mången gång kan vara svår att utröna, för

sin del beslutit den ändring, att rätten till lifränta för barn efter en till

följd af olycksfall i arbete afliden person göres beroende deraf, att barnet

antingen födts före olycksfallet eller ock efter olycksfallet födts i ett derförut

slutet äktenskap.

I 5 § har Riksdagen, för undvikande af missförstånd vid paragrafens

tillämpning, infört ett tillägg till paragrafens första stycke, afseende att tydliggöra,

att, derest skadad arbetare före olycksfallet varit behäftad med kroppsskada

eller lyte, dessa kroppsfel vid bestämmandet af invaliditetsgraden icke

få utan vidare sammanräknas med de genom olycksfallet orsakade skador.

I 17 och 18 §§ har Riksdagen, som ansett ersättningarne för inträffade

olycksfall böra, så vidt ske kan, utgå i form af lifränta, vidtagit den

ändring, att skadad arbetare icke för de i paragraferna afsedda fall berättigas

att lyfta lifräntas kapitalvärde, der ej den lifränta, som i riksförsäkringsanstalten

skulle erhållas, understiger 45 kronor om året; och liar Riksdagen,

i öfverensstämmelse härmed, för sin del beslutit den ändring i 21 §, att aftal

derom, att skadad arbetare i stället för lifränta skall erhålla ett kapitalbelopp,

må gälla endast i det fall, att lifräntans belopp kominer att understiga 45

kronor.

Slutligen har Riksdagen funnit inrättandet af riksförsäkringsanstalten

så nära sammanhänga med den arbetsgifvarne i förslaget pålagda ansvarspligt,

att lagen icke borde få gällande kraft förr, än nämnda anstalt vore färdig

att träda i verksamhet, och har Riksdagen i anledning häraf gifvit den föreslagna

lagens öfvergångsstadgande en form, som motsvarar Riksdagens berörda

uppfattning.

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Riksdagens Skrifvelse N:o 71.

Emot Eders Kongl. Maj:ts förslag till lag om ändrad lydelse af 17

kap. 4 och 11 §§ handelsbalken har Riksdagen icke funnit något att erinra.

Under åberopande af hvad nu blifvit anförd t, får Riksdagen tillkännagifva,

att Riksdagen, som funnit sig icke kunna utan förändring godkänna

det af Eders Kongl. Maj:t framlagda förslag till lag angående ersättning för

skada till följd af olycksfall i arbete, för sin del antagit lag i ämnet af den

lydelse, härvid fogad bilaga utvisar,

samt att den af Eders Kongl. Maj:t föreslagna lag om ändrad lydelse

af 17 kap. 4 och 11 §§ handelsbalken blifvit af Riksdagen antagen.

Stockholm den 30 april 1901.

Med undersåtlig vördnad.

Lag

Bilaga.

angående ersättning för skada till följd af olycksfall i arbete.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Yardei1 arbetare skadad till följd af olycksfall i arbetet, vare i de

fall, som i 2 och 3 §§ afses, arbetsgifvaren pligtig att utgifva ersättning

enligt de i denna lag stadgade grunder.

Sådan ersättning utgår dock ej i något fall för skada, som den skadade

uppsåtligen eller genom grof vårdslöshet sjelf ådragit sig, eller som uppsåtligen

förorsakats af tredje man, der denne icke haft ledning af eller uppsigt

öfver arbetet.

Med arbetare förstås i denna lag jemväl arbetsförman.

2 §•

Skyldighet att enligt 1 § utgifva ersättning åligge enskild arbetsgivare,

der han såsom yrke utöfvar någon här nedan omförmäld verksamhet,

nemligen:

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Riksdagens Skrifvelse. N:o 71.

1) skogsafverkning, sågverks- eller brädgårdsrörelse;

2) upptagning af is eller torf;

3) grufdrift, sten- eller kalkbrytning, tegeltillverkning, bruksrörelse

eller annan verksamhet, som afser tillgodogörande eller förädling af mineralrikets

alster och ej är att anse såsom handtverk;

4) fabriksrörelse;

5) skeppsbyggeri-, bränneri-, bryggeri-, bageri-, slagteri-, mejeri- eller

qvarnrörelse, som idkas på sådant sätt och i sådan omfattning, att den kan

anses med fabriksrörelse jemförlig;

6) boktryckeriverksamhet;

7) tillverkning af explosiva varor;

8) skorstensfejareverksamhet;

9) flottning;

10) lastning eller lossning af varor;

11) jernvägs- eller spårvägstrafik;

12) byggnadsverksamhet, derunder inbegripet jemväl utförande af vägeller

vattenbyggnad;

13) bergsprängning, jordschaktning, stensättning, murning, timring eller

taktäckning;

14) utförande af elektriska ledningar eller af gas-, vatten- eller kloakledningar

;

15) verksamhet, som afser att framställa, öfverföra eller fördela elektrisk

kraft, äfvensom drifvande af gas- eller vattenledningsverk.

Ersättningsskyldigheten omfattar skada till följd af olycksfall, som härflyter

från utöfningen af arbetsgifvarens yrke.

3 §•

Utöfvar staten eller kommun på yrkesmessigt sätt någon i 2 § omförmäld

verksamhet, vare staten eller kommunen ersättningsskyldig enligt

1 § för skada till följd af olycksfall, som härflyter från utöfningen af den

verksamhet.

4 §•

I ersättning enligt denna lag skall utgifvas:

l:o) om olycksfallet medfört väsentlig nedsättning af den skadades

arbetsförmåga under mera än sextio dagar efter olycksfallet: en krona i sjukhjelp

för hvarje dag från och med sextioförsta dagen intill dess den skadade

blifvit från sådan nedsättning af arbetsförmågan återstäld eller olycksfallet

s. 5 Kontrollera mot PDF

Riksdagens Skrifvelse N:o 71. 5

medfört för framtiden bestående förlust eller minskning af arbetsförmågan

eller döden inträdt;

2:o) om olycksfallet medfört för framtiden bestående förlust eller minskning

af arbetsförmågan: en årlig lifränta, i förra fallet å tre hundra kronor

och i senare fallet å det lägre belopp, som svarar emot arbetsförmågans

minskning, räknadt från oeb med sextioförsta dagen efter olycksfallet eller

från den senare tidpunkt, då olycksfallet medfört för framtiden bestående

förlust eller minskning af arbetsförmågan; dock att lifränta icke skall utgå

i de fall, der ej arbetsförmågan blifvit nedsatt med minst en tiondedel;

3:o) om olycksfallet inom två är medfört döden:

a) begrafningshjelp med sextio kronor;

b) till enka, när äktenskapet slutits före olycksfallet, en årlig lifränta

af etthundratjugu kronor från dödsfallet, så länge hon lefvar ogift, och till

hvarje minderårigt barn, som födts före olycksfallet eller födes efter olycksfallet

i ett derförut slutet äktenskap, en årlig lifränta af sextio kronor från

dödsfallet, till dess det uppnått femton års ålder; dock att, der lifräntor till

efterlefvande skulle sammanlagdt öfverstiga tre hundra kronor, de skola, i

förhållande till hvad på en hvar lifräntetagare belöper, till detta belopp nedsättas,

så länge anledningen till dylik nedsättning fortfar.

Vid bedömandet, i hvad mån viss kroppsskada åstadkommit nedsättning

af arbetsförmågan, skall hänsyn tagas ej blott till skadans beskaffenhet

och inverkan på den skadades förmåga i allmänhet att genom arbete sig

försörja, utan äfven till skadans inflytande på de särskilda färdigheter, som

för drifvande af den skadades yrke må vara erforderliga, samt till den skadades

ålder och kön. Var den skadade vid olycksfallet behäftad med kroppsskada

eller lyte, skall hänsyn jemväl tagas till den mindre arbetsförmåga,

som till följd deraf vid olycksfallet hos honom förefans.

I öfrigt skall tjena till ledning:

l:o) att i allmänhet förlust af arbetsförmågan skall anses vara för

handen vid fullständig sinnesslöhet eller vansinne, vid allmän förlamning, vid

blindhet å båda ögonen, vid förlust eller fullständig förlamning af båda händerna

eller af båda fotterna eller af en hand och en fot;

2:o) att i allmänhet vid här nedan omförmälda skador nedsättningen

af arbetsförmågan skall anses motsvara följande procent, nemligen:

vid allmän svaghet i själsförmögenheterna femtio procent; vid allmän

kroppslig svaghet femtio procent; vid blindhet å ett öga jemte försvagad syn

å det andra sjuttio procent; vid blindhet å ett öga tjugu procent; vid döfhet

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Riksdagens Skrifvelse N:o 71.

å båda öronen femtio procent; vid döfhet ä ett öra tio procent; vid ljumskbråck

femton procent ; vid förlust af en hand eller fot jemte minskad rörlighet

hos hand eller fot sjuttio procent; vid förlust af en hand eller fot femtio

procent; vid förlust af alla fingrarna å en hand femtio procent; vid förlust

af alla tårna å en fot tjugu procent; vid förlust af en tumme tjugufem

procent ; vid förlust af ett pekfinger femton procent.

6 §■

Utländsk medborgares enka eller barn ege ej rätt till lifränta enligt

denna lag, der de ej vid tiden för olycksfallet voro här i riket bosatta.

För tid, hvarunder någon till lifränta enligt denna lag berättigad är bosatt

utom riket, må han ej uppbära sådan ränta.

Från hvad ofvan i denna § är föreskrifvet eger Konungen, under

förutsättning af ömsesidighet, medgifva undantag för medborgare i visst land

och för lifräntetagare, som i samma land äro bosatta.

För tid, hvarunder lifräntetagare undergår frihetsstraff eller tvångsarbete,

må han ej uppbära lifräntan.

7 §•

Begrafningshjelp skall utbetalas genast efter dödsfallet, sjukhjelp för

hvarje kalendervecka å veckans sista dag samt lifränta för hvarje kalenderqvartal

å första dagen af qvartalets sista månad, utan återbetalningsskyldighet

i händelse under månaden rätten till lifräntan skulle upphöra eller sådant

fall inträffa, att lifräntan icke får uppbäras.

8 §•

Skall, dä arbetare skadats genom olycksfall, i följd deraf från kassa,

som helt och hållet eller till väsentlig del bildats genom bidrag af arbetsgifvaren,

utgå pension eller annat understöd, eller har arbetaren på arbetsgifvarens

bekostnad blifvit mot olycksfall försäkrad på annat sätt än i 10 §

afses, må från begrafningshjelp eller sjukhjelp och lifränta, som det enligt

denna lag åligger arbetsgifvaren att utgifva, afdragas hvad i anledning af

olycksfallet för samma ändamål från kassan eller på grund af försäkringen

utgår för tid, hvarunder ersättningsskyldighet åligger arbetsgifvaren.

Motsvarande afdrag må ega rum för skadestånd, som i följd af olycksfallet

utbetalts enligt allmän lag eller särskild författning.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Riksdagens Skrifvelse N:o 71.

7

9 §•

Eger någon rätt till ersättning enligt denna lag, vare han ej deraf

hindrad att hos arbetsgifvaren eller annan göra gällande det anspråk på

skadestånd, som i följd af olycksfallet eljest skulle tillkomma honom enligt

allmän lag eller särskild författning; dock att arbetsgifvaren må från dylikt

skadestånd afdraga motsvarande ersättning, som enligt denna lag utgår.

Ar annan än arbetsgifvaren skadeståndspligtig, vare arbetsgifvaren,

sedan han tillsagt den skadeståndspligtige, i ersättningstagarens ställe berättigad

att uttaga skadeståndet, för så vidt motsvarande ersättning enligt denna

lag utgifvits. 6

10 §.

Genom statens försorg inrättas en riksförsäkringsanstalt för öfvertagande,

på sätt nedan i denna § sägs, af arbetsgifvares ersättningsskyldighet.

Arbetsgivare vare berättigad att i riksförsäkringsanstalten försäkra

sina aibetaie mot olycksfall, som i denna lag afses, med den verkan, att

aibetsgif vaien, sa långt försäkringen räcker, varder från ersättningsskvldighet

enligt denna lag fri. Har sådan försäkring egt rum, må riksförsäkringsanstalten^

enligt de i 8 § stadgade grunder göra afdrag för utbetaldt skadestånd,

så ock, sedan anstalten tillsagt arbetsgifvaren eller annan, som kan

till utgifvande af^ skadestånd förbindas, i ersättningstagarens ställe uttaga

skadeståndet, för så vidt motsvarande ersättning från anstalten utgår.

Ar arbetsgivare i anledning af inträffadt olycksfall skyldig att utgifva

lifiänta enligt denna lag, ma han genom inköp i riksförsäkringsanstalten

af dylik lifränta befria sig från betalningsskyldigheten och ege derefter, om

annan är skadeståndspligtig, enahanda rätt att uttaga skadeståndet, som i

nyss afsedda fall tillkommer riksförsäkringsanstalten.

11 §•

Varder arbetare skadad till följd af olycksfall i arbetet, skall om

olycksfallet ofördröjligen göras anmälan hos arbetsgifvaren, arbetsföreståndaren

ellei aibetsförman. Den skadade vare ock, der han ej sjelf söker läkarevård,

pligtig att underkasta sig vård af läkare, som arbetsgifvaren eller

riksförsäkringsanstalten må tillkalla. Försummas något af hvad sålunda

föreskrifvits och pröfvas skadan hafva förvärrats derigenom, att den skadade

i följd deraf kommit att sakna lämplig vård, må deti i denna lag stadgade

ersättning med hänsyn dertill skäligen nedsättas.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Riksdagens Skrifvelse N:o 71.

12 §.

Inträffar olycksfall, som medfört eller skäligen kan antagas medföra

döden eller annan påföljd, som enligt 4 § föranleder ersättning, åligge det

arbetsgifvaren eller, om den skadade var stadd i arbete hos staten eller

kommun, arbetsföreståndaren att, sedan han genom anmälan från arbetaren

eller eljest erhållit kännedom om olycksfallet, derom ofördröjligen göra skriftlig

anmälan hos polismyndigheten i orten. Ar den skadade af arbetsgifvaren

försäkrad på sätt i 10 § afses, skall uppgift derom och om försäkringens

omfattning i anmälan intagas. Närmare föreskrifter om anmälans innehall

meddelas af Konungen. Då anmälan hos polismyndigheten göres, skall samtidigt

eller, der sådant ej kan ske, så snart som möjligt derefter till samma

myndighet insändas på arbetsgifvarens bekostnad anskaffadt läkarebetyg^ angående

dödsorsaken eller skadans beskaffenhet och den skadades tillstånd;

kan läkarebetyg ej utan oskälig kostnad anskaffas, må i stället insändas

intyg af prest i församlingen eller annan embets- eller tjensteman i orten,

af ordföranden i kommunalstämman eller ordföranden eller ledamot i kommunalnämnden

eller af ledamot i häradsnämnden.

Har hos polismyndighet anmälan skett angående olycksfall, hvarom nu

är sagdt, eller sådant olycksfall eljest kommit till polismyndighetens kännedom,

skall denna så fort ske kan hålla undersökning om olycksfallet; dock

att, ’ der anmälan åtföljts af arbetsgifvarens behörigen undertecknade förklaring,

att olycksfallet inträffat under sådana omständigheter, att ersättning

enligt denna lag skall utgifvas, undersökning erfordras allenast om polismyndigheten

finner sådan nödig.

Polismyndighet, som i denna § afses, är å landet länsmannen, i stad,

der poliskammare finnes, poliskammaren och i öfriga städer magistraten eller,

der sådan ej finnes, stadsstyrelsen.

Polismyndigheten å landet eller i annan stad än Stockholm åligge att

ofördröjligen aflemna de inkomna handlingarne äfvensom, der undersökning

hållits, protokollet deröfver till Konungens befallningshafvande.

13 §.

Kraf om ersättning enligt denna lag skall, vid äfventyr af talans förlust,

genom stämning eller genom påkallande af skiljeaftals tillämpning anhängiggöras

emot arbetsgivare inom två år och emot riksförsäkringsanstalten

inom tre år, räknadt från olyckstallet eller, der fråga är om ersättning

i anledning af dödsfall, från det döden inträdde. Hvad nu är stadgadt

opaginerad Kontrollera mot PDF

Riksdagens Skrifvelse N:o 71.

y

galle dock ej, der parterna under sagda tid träffa aftal om ersättningen eller

öfverenskomma att hänskjuta frågan om ersättning till slutligt afgörande af

skiljemän.

14 §.

Rätt domstol för upptagande af tvist om ersättning enligt denna lagär

allmän underrätt i den ort, der olycksfallet inträffat eller der den, som

sökes, har sitt ho och hemvist.

Är sådan tvist hos domstol anhängiggjord, infordre rätten eller domaren

protokoll och öfriga handlingar, som i 12 § omförmälas.-

Finnes uppenbart, att svaranden utan fog uppehåller saken, eller angår,

när detta ej är händelsen, tvisten allenast ersättningens belopp, ege rätten,

på kärandens yrkande, förordna, i förra fallet att ett skäligt belopp, ej

understigande hvad svaranden må hafva medgifvit, och i senare fallet att

det ostridiga beloppet skall utbetalas till käranden i afräkning på hans fordran;

dylikt förordnande må af svaranden öfverklagas i samma ordning som

slutligt utslag.

Har rätten föreskrifvit förskottsbetalning efter ty nu är sagdt, gånge

sådant beslut i verkställighet lika som laga kraft egande dom. Slutligt utslag,

hvarigenom rätten ålagt svaranden betalningsskyldighet, gånge på enahanda

sätt i verkställighet, der ej rätten annorlunda förordnat.

15 §.

Är den skadade icke af arbetsgifvaren försäkrad på sätt i 10 § afses,

må parterna, när de derom öfverenskomma, så ock, sedan tvist om ersättningen

hos domstol eller genom påkallande af skiljeaftals tillämpning anhängiggjorts,

domstolen eller skiljemännen från riksförsäkringsanstalten inhemta utlåtande,

huruvida det arbete, hvari den skadade var stadd, är sådant, som i

denna lag afses, eller i hvad mån kroppsskadan må anses hafva åstadkommit

nedsättning i arbetsförmågan; sådant utlåtande skall af riksförsäkringsanstalten

kostnadsfritt meddelas.

16 §.

Yppas, sedan ersättning till skadad arbetare blifvit genom domstols

eller skiljemäns slutliga beslut eller genom aftal bestämd, väsentlig förändring

i de förhållanden, hvilka voro afgörande för ersättningens bestämmande,

må inom två år från beslutets eller aftalets dag talan om jemkning i ersättBih.

till Riksd. Irot. 1901. 10 Sami. 1 Afd. 1 Band. 13 Häft. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Riksdagens Skrifvelse N:o 71.

ningen anhängiggöras. Rätt domstol för sådan talans upptagande är den

underrätt, som dömt om ersättningen, eller, der ersättningen bestämts af

skiljemän eller genom aftal, allmän underrätt i den ort, der olycksfallet inträffat.

Jemkning må ej afse ersättning, som belöper på tiden före den dag,

då talan anhängiggjordes genom delgifvande af stämning eller genom påkallande

af skiljeaftals tillämpning; sökes jemkningen af den ersättningsskyldige,

må den ej heller verka rubbning i rätten till ersättning, som före sagda dagförfallit

till betalning.

17 §.

Afträdes arbetsgifvares egendom till konkurs, skall utdelningen för

fordran å lifränta enligt denna lag ske efter sammanlagda beloppet af räntans

kapitalvärde den dag, som för utdelning i konkursen bestämd är eller ä

hvilken dessförinnan betalning får uppbäras, och af den lifränta, som belöper

på tiden intill nämnda dag, jemte laga ränta å den del deraf, som enligt 7

§ må före samma dag förfalla till betalning.

Är fråga om lifränta åt skadad arbetare, må utdelningen för räntans

kapitalvärde ej af arbetaren lyftas, utan skall med det belopp, som å kapitalvärdet

utgår, genom konkursförvaltningens försorg åt arbetaren inköpas lifränta

i riksförsäkringsanstalten; hvad nu är sagdt galle dock ej, der den

lifränta, som i riksförsäkringsanstalten skulle erhållas, understiger fyrtiofem

kronor om året.

IB §.

Försummar arbetsgivare att vid anfordran betala lifränta, som förfallen

är;

eller nedlägger enskild arbetsgivare sin rörelse;

eller flyttar han utrikes;

eller öfvergår hans rörelse på annan i följd af dödsfall eller genom

öfverlåtelse;

eller sättes hans rörelse under liqvidation;

må lifräntetagare, hvilkens fordran grundar sig på skriftligt aftal eller

på laga kraft egande slutligt beslut, hos öfverexekutor söka föreläggande för

arbetsgivaren eller för hans sterbhusdelegare att för lifräntan hos öfverexekutor

ställa pant eller borgen efter ty i 48 § utsökningslagen sägs.

Grundar sig ansökningen derpå, att arbetsgivaren försummat att vid anfordran

betala lifränta, som förfallen är, skall föreläggandet innehålla, att

arbetsgivaren befrias från skyldigheten att ställa pant eller borgen, om han

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Riksdagens Skrifvelse N:o 71.

inom viss af jifverexekutor bestämd tid, minst en och högst två veckor från

föreläggandets delgifning, visar, att den förfallna lifräntan jemte laga ränta

derå och ersättning för kostnader till belopp, som af öfverexekutor i föreläggandet

utsättes, blifvit gulden.

Försämras den stälda säkerheten, ege lifräntetagaren på lika sätt äska

ställande af ny säkerhet.

Ej må borgen af öfverexekutor godkännas, der den ej är ingången

såsom för egen skuld.

Ställes ej säkerhet inom förelagd tid, skall öfverexekutor ålägga gäldenären

att utgifva sammanlagda beloppet af lifräntans kapitalvärde den dag,

då betalning sker, och af den lifränta, som belöper på tiden intill nämnda

dag, jemte laga ränta å den del deraf, som enligt 7 § må före samma dag

förfalla till betalning. Hvad gäldenären förpligtats utgifva läte öfverexekutor

ofördröjligen uttaga.

Beträffande dylikt måls handläggning och klagan öfver öfverexekutors

beslut galle i tillämpliga delar hvad om lagsökning för gäld är stadgadt;

dock att, der målet blifvit såsom tvistigt till domstol förvisadt, domstolen

allenast har att utlåta sig om betalningsskyldigheten, hvarefter sökanden

eger hos öfverexekutor anmäla målet till fortsatt handläggning.

Är fråga om lifränta åt skadad arbetare, må hvad å lifräntans kapitalvärde

influtit ej af arbetaren lyftas, utan skall dermed genom öfverexekutors

försorg åt arbetaren inköpas lifränta i riksförsäkringsanstalten; hvad nu är

sagdt gälle dock ej, der den lifränta, som i riksförsäkringsanstalten skulle

erhållas, understiger fyrtiofem kronor om året.

19 §.

Med lifräntas kapitalvärde förstås i 17 och 18 §§ det belopp, hvarför

dylik ränta kan inköpas i riksförsäkringsanstalten.

20 8.

Rätt till ersättning enligt denna lag kan ej öfverlåtas och må för ty

ej för gäld i mät tagas.

21

Arbetsgivare, som vill enligt särskild anordning träffa aftal med arbetare

om ersättning, som i anledning af framtida olycksfall skall utgifvas,

ege underställa den anordning riksförsäkringsanstaltens pröfning. Ej må

anordningen godkännas, der riksförsäkringsanstalten, efter erforderliga upp
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12 Itiksdagens Skrifvelse N:o 71.

lysningars inhemtande, finner dess bestämmelser vara för arbetarne ofördelaktiga.

Aftal, som skriftligen ingås i öfverensstämmelse med godkänd anordning,

vare gällande. Godkännande må när som helst återkallas, men

återkallelse verkar ej rubbning i giltigheten af aftal, som träffats innan

arbetsgifvaren erhållit kännedom om återkallelsen.

Slutes annorledes, än ofvan i denna § är sagdt, aftal om ersättning,

som med anledning af olycksfall skall utgifvas, vare det aftal emot ersättningstagaren

utan verkan, så framt det ej skriftligen slutits efter olycksfallet

eller, då fråga är om begrafningshjelp elier om lifränta åt skadad arbetares

efterlefvande, efter det den skadade afled; afser aftalet, att i stället för lifränta

åt skadad arbetare skall på en gång erläggas visst belopp, vare det

ej gällande, utan så är att lifräntans belopp skulle understiga fyrtiofem

kronor om året.

22 §.

Försummar arbetsgivare eller arbetsföreståndare att i föreskrifven

ordning göra anmälan eller insända läkarebetyg eller annat intyg, hvarom

i 12 § är sagdt, bote från och med fem till och med två hundra kronor.

Meddelar någon i sådan anmälan mot bättre vetande origtig uppgift, straffes

med böter från och med tjugufem till och med ett tusen kronor, der ej å

förseelsen straff är i allmänna strafflagen utsatt.

Böter, som enligt denna § ådömas, tillfalla kronan. Saknas tillgång

till böternas fulla gäldande, skola de förvandlas enligt allmän strafflag.

23 §.

Vill arbetsgivare, som utöfvar annan verksamhet, än i denna lag

afses, genom försäkring i riksförsäkringsanstalten bereda ersättning enligt

de i denna lag stadgade grunder för skada till följd af olycksfall, som härflyter

från utöfningen af den verksamhet, vare dertill berättigad. Har sådan

försäkring egt rum, skall hvad i denna lag finnes stadgadt hafva motsvarande

tillämpning.

24 §.

Arbetare ege, ehvad han är stadd i sådant arbete, som i denna lag

afses, eller ej, genom försäkring i riksförsäkringsanstalten bereda sig ersättning

enligt de i denna lag stadgade grunder för skada till följd af olycksfall

i arbetet. Rätt till ersättning på grund af sådan försäkring kan ej

öfverlåtas och må för ty ej för gäld i mät tagas.

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Riksdagens Skrifvelse N:o 71.

25 §.

Afgifterna för försäkring af arbetare i riksförsäkringsanstalten skola

bestämmas till de belopp, som med hänsyn till arbetets farlighet i allmänhet

och till de särskilda förhållanden, under hvilka det bedrifves, efter försäkringstekniska

grunder pröfvas vara erforderliga för betäckande af de risker,

som försäkringen afser. Kostnaderna för riksförsäkringsanstaltens organisation

och förvaltning bestridas af statsmedel.

26 §.

De närmare föreskrifter, som, utöfver hvad denna lag innehåller, må

erfordras med afseende å riksförsäkringsanstaltens verksamhet, meddelas af

Konungen.

27 §.

Genom denna lag uppliäfvas de i lagen angående ansvarighet för skada

i följd af jernvägs drift den 12 mars 1886 meddelade bestämmelser om skyldighet

för jernvägs egare eller innehafvare att utgifva ersättning, då i följd

af jernvägs drift arbetare eller arbetsförman, som är stadd i jernvägens

tjenst eller arbete, under förrättandet deraf varder dödad eller skadad; dock

att sagda bestämmelser fortfarande skola i stället för stadgandena i denna

lag ega tillämpning i afseende å arbetare eller arbetsförman, som vid den

tid, då denna lag träder i kraft, var i jernvägs tjenst eller arbete anstäld.

Denna lag träder i kraft å tid, som af Konungen bestämmes, sedan

den i 10 § omförmälda riksförsäkringsanstalt blifvit inrättad, men eger ej

tillämpning i fråga om olycksfall, som före nämnda tid inträffat.

Bih. till Riksd. Prat. 1901. 10 Sami. 1 Afd. 1 Band. 13 Häft.

3

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.