Sök i Ratio Lex

Skrifvelse till Konungen, i anledning af väckta motioner om ändring i gällande bestämmelser angående häradsnämnd.

1901-05-03 · 2 sidor, varav 2 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 2 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Rskr. 1901:72, Skrifvelse till Konungen, i anledning af väckta motioner om ändring i gällande bestämmelser angående häradsnämnd.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Riksdagens Skrifvelse N:o 72.

1

N:o 72.

Uppläst och godkänd af Första Kammaren den 3 maj 1901.

— — — — Andra Kammaren den 3 — —

Riksdagens skrifvelse till Konungen, i anledning af väckta motioner

om ändring i gällande bestämmelser angående häradsnämnd.

(Lagutskottets utlåtande n:o 32.)

Till Konungen.

Vid innevarande riksdag hafva enskilda motionärer väckt förslag

om sådan ändring i gällande bestämmelser i fråga om häradsnämnd,

att nämndemännens antal i sådana tingslag, som bildats eller komma

att bildas genom sammanslagning af två eller flera förutvarande tingslag,

måtte begränsas till tolf.

Riksdagen har funnit detta förslag ur åtskilliga synpunkter hafva

göda skäl för sig. Dels står detsamma i öfverensstämmelse med den i

vårt land af ålder gällande principen för häradsrätternas sammansättning,

dels skulle derigenom åvägabringas afsevärda fördelar i fråga om

rättsskipningens handhafvande vid våra underrätter på landet. Såsom

förhållandena nu äro i de flesta genom sammanslagning uppkomna

tingslag, medför det stora antalet nämndemän, mellan hvilka i sådana

tingslag tjenstgöringen är fördelad, att de nämndemän, som skola deltaga

i afdömande af uppskjutna mål, ofta ej varit i tillfälle att öfvervara

målens föregående handläggning i dess helhet och understundom helt

och hållet sakna kännedom om hvad i målet vid föregående rättegångstillfällen

förekommit. Visserligen har enligt 23 kap. 2 § rättegångsbalken

häradshöfdingen skyldighet att, när dom å häradsting fällas

skall, underrätta nämnden »om saken, och de skäl deri äro, så ock hvad

Bih. till Riksd. Prot. 1901. 10 Sami. 1 Åfd. 1 Band. 14 Uäft. (N:is 72 76.) 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Riksdagens Skrifvelse N:o 72.

lag i ty fall säger», men denna mer eller mindre kortfattade föredragning

kan ej för nämndemännen ersätta den sjelfständiga iakttagelsen

såsom grundval för ett personligt omdöme i målet.

Genom nedsättning af nämndemännens antal till tolf skulle i detta

hänseende åstadkommas en väsentlig förbättring. Nämndemännen finge

derigenom tillfälle att mera oafbrutet följa målens och tingsärendenas

gång från deras första handläggning, och häraf skulle, helt naturligt,

alstras ett ökadt intresse hos nämndemännen för deras vigtiga värf.

I princip ansluter sig Riksdagen alltså till motionärernas förslag,

att nämndemansantalet måtte i alla tingslag begränsas till tolf.

Af praktiska skäl torde det emellertid ej vara lämpligt att öfverallt

genomföra denna begränsning af antalet. Det måste nemligen

beaktas, att nämndemännen hafva sig ombetrodt eu hel del andra åligganden

än tjenstgöringen vid häradsrättens sammanträden. Särskildt

vägsynerna, vid hvilka nämndemännen äro pligtige att biträda utan

ersättning, bereda dem afsevärdt besvär. Skulle nu antalet nämndemän

ovilkorligen nedsättas till tolf inom hvarje tingslag, komme detta att i

stora tingslag, der för närvarande finnas långt flere nämndemän än

tolf, att högst väsentligt öka det redan nu ganska betungande besväret

af dylika förrättningar, hvilket i sin ordning skulle föranleda motvillighet

mot nämndemansuppdraget och sålunda medföra, att nämndemännen,

så snart den föreskrifna tiden af två år var ute, ofta nog konnne att

afgå från sin befattning.

Riksdagen, som af denna anledning ansett sig ej böra ifrågasätta,

att nämndemännens antal öfverallt begränsas till tolf, utan funnit lämpligt,

att det fortfarande som hittills bör bero på Konungens pröfning,

huruvida och i hvad mån en nedsättning af nämndemännens antal i de

genom sammanslagning uppkomna tingslag bör ega rum, anser sig

emellertid, under åberopande af det anförda och under uttalande af

önskvärdheten utaf nämndemansantalets nedbringande till tolf, der sådant

utan olägenhet kan vidtagas, böra anhålla, det täcktes Eders Kongl.

Maj:t låta utreda, i hvad mån nämndemännens antal i de tingslag, der

detsamma öfverstiger tolf, lämpligen må kunna nedbringas, samt utfärda

de bestämmelser derom, hvartill utredningen kan föranleda.

Stockholm den 3 maj 1901.

Med undersåtlig vördnad.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.