Skrifvelse till Konungen angående skyldighet för Stockholms stads brandförsäkringskontor att erlägga bevillning för inkomst.
1901-05-13 · 3 sidor, varav 3 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 3 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Rskr. 1901:79, Skrifvelse till Konungen angående skyldighet för Stockholms stads brandförsäkringskontor att erlägga bevillning för inkomst.
Dokumentets text
Riksdagens Skrifvelse N:o 79.
5
S:o 79.
Uppläst och godkänd hos Första Kammaren den 13 maj 1901.
— — — — — Andra Kammaren den 13 — —
Riksdagens skrifvelse till Konungen angående skyldighet för Stockholms
stads brandförsäkringskontor att erlägga bevillning
för inkomst.
(Bevillningsutskottets betänkande n:o 35).
Till Konungen.
Uti en vid innevarande riksdag väckt motion har Riksdagens uppmärksamhet
blifvit fäst derpå, att Stockholms stads brandförsäkringskontor
på grund af Eders Kongl. Maj:ts för detsamma utfärdade reglemente af
den 18 mars 1746 och förnyade reglemente af den 19 december 1807
allt ifrån dess stiftande helt och hållet varit befriadt från alla slags utskylder
till stat och kommun. Af bevillningsutskottet vid 1809—1810
årens riksdag föreslogs väl, att bevillning skulle påföras kontoret för behållen
inkomst, men detta förslag blef af Rikets Ständer afslagct. Ett bland
de vigtigaste skälen för detta ständernas beslut var, att brandförsäkringskontorets
ställning icke vore säkrare, än att dess hela kapital skulle kunna
6
Riksdagens Skrifvelse N:o 79.
åtgå vid en enda större eldsolycka. Detta var vill redan då mindre sannolikt,
vid det förhållande att kontorets fond, som år 1760 utgjorde 29,841
riksdaler 42 skilling 7 runstycken banko, derefter år från år oupphörligt
ökats, så att densamma år 1810 belöpte sig till 939,898 riksdaler 11
skilling 7 runstycken banko; och numera torde icke rimligtvis kunna befaras,
att för utbetalande af brandskadeersättningar kontorets fonder skulle
behöfva anlitas. I sådant afseende tillåter sig Riksdagen omnämna, att
år 1878 de af kontoret utgifna brandskadeersättningar utgjorde ett belopp
af 479,805 kronor 8 öre (ett belopp, som vida öfverstiger motsvarande utgiftspost
under något annat år sedan kontorets inrättande), men att icke
desto mindre fonden, som år 1877 utgjorde 11,794,537 kronor 11 öre,
år 1878 steg till 11,933,320 kronor 34 öre och år 1879 till 12,505,695
kronor 70 öre. Vid slutet af år 1900 utgjorde kontorets fonder sammanlagdt
26,948,900 kronor 8 öre, utvisande en ökning för året af 829,356
kronor 68 öre. Sedan kontoret numera börjat lemna årlig utdelning till
sina delegare (af kontorets behållning för år 1900 är för sådant ändamål
anslaget ett belopp af 314,000 kronor), torde man icke heller längre kunna,
såsom vid 1809 —1810 årens riksdag, jemställa kontoret med fromma
stiftelser, och enligt Riksdagens förmenande förefinnes numera icke något
som helst skäl, hvarför detsamma skulle åtnjuta en mera gynnad ställning
iin andra inrättningar med alldeles enahanda verksamhet. Skånska brandförsäkringsinrättningen
påfördes för år 1892 bevillning för den vinst inrättningen
under sagda år till sina försäkringstagare utdelat, hvilken beskattningsåtgärd
af Eders Kongl. Maj:t genom resolution den 31 augusti
1894 godkändes; och Allmänna brandförsäkringsverket för byggnader å
landet, som år 1889 af såväl bevillningsberedningen och pröfningsnämnden
som kongl. kammarrätten påförts bevillning för inkomst af rörelse, men
genom kongl. resolutionen den 18 december 1891 befriats från skyldighet
att utgöra dylik bevillning, enär dess fond icke öfverstigit hvad som erfordrades
för verkets tryggande gent emot utelöpande risker, har sedan år
1895, då brandförsäkringsverket började lemna utdelning till sina delegare,
erlagt skatt för det af dess vinst för sådant ändamål afsätta belopp. I
detta sammanhang erinrar Riksdagen jemväl, hurusom jernkontoret enligt
nu gällande bevillningsförordning är befriadt från skatt allenast så länge
detsamma icke lemnar utdelning åt sina delegare.
Riksdagen, som, på grund af hvad sålunda anförts, för sin del anser,
att ofvanberörda, Stockholms stads brandförsäkringskontor meddelade kongl.
privilegium bör upphäfvas och att den kontoret tillförsäkrade trihet frän
Riksdagens Skrifvelse N.-o 79.
7
hvarje afgift och kontribution bör upphöra, får derför anhålla, det täcktes
Eders Ivongl. Maj:t taga frågan i öfvervägande och derefter till Riksdagen
inkomma med den framställning, till hvilken en blifvande utredning må
kunna föranleda.
Stockholm den 13 maj 1901.
Med undersåtlig vördnad.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.