Skrifvelse till Konungen, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i vissa delar af rättegångsbalken, lag om hvad iakttagas skall i afseende å införande af lagen om ändring i vissa delar af rättegångsbalken, lag om ändring i vissa delar af utsökning slagen, lag om beräknande af fatalietid i visst fall samt lag om offentlighet i visst fall vid förhör inför hofrätt.
1901-05-17 · 45 sidor, varav 43 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: Svag — ungefär 2,2 % av orden ser trasiga ut — läs mot PDF:en innan du citerar
- Sidnummer: 43 av 45 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Rskr. 1901:86, Skrifvelse till Konungen, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i vissa delar af rättegångsbalken, lag om hvad iakttagas skall i afseende å införande af lagen om ändring i vissa delar af rättegångsbalken, lag om ändring i vissa delar af utsökning slagen, lag om beräknande af fatalietid i visst fall samt lag om offentlighet i visst fall vid förhör inför hofrätt.
Dokumentets text
Riksdagens Skrifvelse N:o 86.
1
N:o 86.
Uppläst och godkänd hos Första Kammaren den 17 maj 1901
— — — — Andra Kammaren den 17 — —
Riksdagens skrifvelse till Konungen, i anledning af Kongl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändring i vissa
delar af rättegångsbalken, lag om hvad iakttagas skall
i afseende å införande af lagen om ändring i vissa
delar af rättegångsbalken, lag om ändring i vissa delar
af utsökning slagen, lag om beräknande af fatalietid i
visst fall samt lag om offentlighet i visst fall vid förhör
inför hofrätt.
(Lagutskottets utlåtande n:o 40 och memorial n:o 44.)
Till Konungen.
Genom proposition den 31 december nästlidet år har Eders
Kongl. Maj:t föreslagit Riksdagen att antaga propositionen bifogade
förslag till
l:o) lag om ändring i vissa delar af rättegångsbalken;
2:o) lag om hvad iakttagas skall i afseende å införande af lagen
om ändring i vissa delar af rättegångsbalken;
3:o) lag om ändring i vissa delar af utsökningslagen;
Bill. till Riksd. Prot. 1901. 10 Sami. 1 Afd. 1 Band. 16 Höft. (N:o 86.) 1
2
Riksdagens Skrifvelse N;a 86-
4:o) lag om beräknande af fatalietid i visst fall; samt
5:o) lag om offentlighet i visst fall vid förhör inför hofrätt.
Denna proposition har i hufvudsak vunnit Riksdagens bifall.
Endast i fråga om vissa detaljbestämmelser i de båda förstnämnda
lagförslagen har Riksdagen funnit ändringar böra ega rum; och får
Riksdagen härmed lemna redogörelse för de erinringar, hvartill dessa
lagförslag gifvit anledning.
Förslaget till lag om ändring i vissa delar af rättegångsbalken.
16 kap.
6 §•
Enligt gällande lag höra vissa frågor beträffande stämning till
dem, som skola af underrätten beaktas, oberoende af parts derom framstälda
invändning. Frågan, huruvida stämning skall vara ogiltig på
grund af brister i delgifningen, är deremot, enligt den uttryckliga
lydelsen af 11 kap. 32 § rättegångsbalken, beroende endast deraf, att
svaranden ej ändock ingår i svaromål.
Eders Kongl. Maj:ts förslag åsyftar ej att i detta hänseende göra
annan ändring, än att brister i delgifningen skola föranleda stämnings
ogiltighet, såvida svaranden antingen derom framställer invändning eller
från rätten uteblifver. De i förevarande paragraf använda uttryckssätt
kunna emellertid, särskildt i betraktande af stadgandet i närmast föregående
§, gifva anledning till den missuppfattningen, att den här
införda preklusionsbestämmelsen skulle gälla äfven andra anmärkningar
om stämnings olaglighet än den, som rörer delgifning af stämning.
För att förebygga dylikt, har Riksdagen ansett nödigt vidtaga jemkning
i paragrafens ordalydelse.
10 §.
Den rätt till särskild talan mot underrätts beslut under rättegången,
som gällande lagstiftning medgifver, har enligt Eders Kongl. Maj:ts
opaginerad Kontrollera mot PDF
B
Riksdagens Skrifvelse N:o 86.
förslag blifvit i väsentlig man utsträckt. På samma gång detta utgör
en fördel för dem, som af beslutet beröras, ligger uti afvikelsen från
hvad sedan långt tillbaka gält cn fara, att förändringen af de rättsökande
förbises och rättsförluster derigenom förorsakas. Till förekommande
häraf har Riksdagen ansett det böra åläggas domstolen att
i sammanhang med meddelande af beslut, mot hvilket talan i händelse
af missnöje skall särskildt fullföljas, tillkännagifva, att så skall ega rum;
och har föreskrift härom införts i denna paragraf. Den underrättelse,
som domstolen sålunda meddelar, skall ej innehålla annat, än att klagan
öfver beslutet skall särskildt föras; ankommande det sedermera på parten,
der han önskar fullständig hänvisning om hvad han för talans fullföljd
har att iakttaga, att, på sätt i 25 kap. 8 § säges, derom framställa
begäran.
25 kap.
1 §•
Vid behandling af nu förevarande paragraf har väckls fråga om
att, i afseende å sättet för fullföljd talan, med tvistemål likställa de
s. k. qvasi-brottmålen, d. v. s. sådana brottmål, deri talan om ansvar
ej föres, utan hvilka afse allenast utbekommande af ersättning eller
skadestånd på grund af verkligt eller förment brottsligt förfarande, eller
ock afse annan civilrättslig påföljd af ett dylikt förfarande. Riksdagen
har emellertid funnit sig ej böra i sådan rigtning vidtaga ändring i
lagförslaget. Väl må medgifvas, att ifrågavarande mål eg a ganska
mycken likhet med rena tvistemål, med hvilka de i fråga om stämning
också äro likstälda, samt att i saknad af en bestämd gräns emellan
detta slags brottmål och de rena tvistemålen det understundom möter
svårighet att afgöra, om ett visst mål skall hänföras till den ena eller
den andra af dessa kategorier. Men å andra sidan må beaktas, att, då
detta slags mål i allmänhet ännu höra under de för brottmål faststälda
regler, deras processuella behandling likväl komme att fortfarande förete
väsentliga skiljaktigheter från de rena tvistemålen, äfven om i afseende
å fullföljd reglerna för tvistemål blefve å dem tillämpliga.
Då det nu pågående arbetet med partiella omarbetningar af rättegångsbalkens
olika delar kommit derhän, att en allmännare sammanfattning
deraf kan företagas, synes det emellertid böra tagas under
öfvervägande, huruvida de mål, hvari talan om ansvar ej föres, ehuru
4
Riksdagens Skrifvelse N:o 86.
de till följd af den grund, hvarå yrkandet om ersättning, skadestånd
eller annan civilrättslig pöföljd stödes, för närvarande anses såsom
brottmål, fortfarande böra såsom sådana behandlas, eller om de kunde
i alla afseenden likställas med rena tvistemål.
5 §•
Den förändring i paragrafens ordalydelse, som Riksdagen vidtagit,
åsyftar endast ett förtydligande af innebörden utaf den bestämmelse,
som af ändringen beröres.
8 §■
Enligt sista punkten af denna paragraf skall häradshöfding, då
rätten ej är samlad, meddela sådan underrättelse, hvarom i paragrafens
sista stycke förmäles. Detta torde innebära, att under pågående ting
eller tingssammanträde nämnda underrättelse alltid skall af rätten meddelas.
Då emellertid det utan olägenhet torde kunna öfverlemnas åt
häradshöfding att under uppehåll med tingsförhandlingarne meddela
part ifrågavarande underrättelse, har uttrycket »rätten ej är samlad»
utbytts emot uttrycket »rätten ej sitter».
26 kap.
1 §•
Den ändring, Riksdagen funnit böra ega rum i denna paragraf,
har till syfte att undanrödja den fara för rättsförlust, som är förenad
med bestämmelsen, att vad emot häradsrätts utslag ovilkorligen skall
göras hos häradshöfdingen. Äfven om erfarenheten hittills ej framvisat
annat än enstaka fall, då part på grund af omöjlighet att träffa
häradshöfdingen gått förlustig sin rätt till talans fullföljd, kan ju ej
förnekas, att den nuvarande anordningen, hvilken i propositionen oförändrad
upptagits, är ur rättssäkerhetens synpunkt synnerligen otillfredsställande.
Riksdagen har af denna anledning ansett tillfälle böra beredas
part att, äfven i händelse af häradshöfdingens bortovaro, fullgöra vadeanmälan.
En fullt tillfredsställande lösning af denna fråga torde visserligen
ej kunna gifvas annorledes än i sammanhang med lagbestämmelser
om domsagas -kansli, men någon afsevärd betänklighet torde dock ej
5
Riksdagens Skrifvelse N:o 86.
mota mot en föreskrift derom, att häradshöfdingen i fall af hinder att
sjelf emottaga vad skall förordna annan person, hos hvilken vad må
kunna göras. Förhållandena torde emellertid kräfva, att pröfningen af
vadets giltighet — hvilken eljest tillkommer den, som vadet emottager
— för ifrågavarande fall förbehålles häradshöfdingen sjelf.
I öfverensstämmelse med denna uppfattning är det af Riksdagen
antagna tillägget alfattadt.
5 §>
Riksdagen har ansett de i denna paragraf förekommande orden
»deri han framställer sin talan» såsom obehöfliga böra utgå. Deras
bibehållande kunde också gifva anledning till den missuppfattning, att
partens rätt att i liofrätten framställa yrkanden eller förebringa bevisning
skulle vara begränsad till hvad han i sådant afseende i vadeinlagan
anfört.
10 och 11 §§.
Den för käranden faststälda tid för ingifvande af skrift efter
inställsedagen lärer nog i allmänhet vara till fyllest. Fall kunna emellertid
tänkas, då särskilda omständigheter göra ytterligare anstånd
erforderligt, och det bör då, efter Riksdagens uppfattning, ej förvägras
hofrätten att, i likhet med hvad om svaranden är i sista stycket af
11 § föreskrifvet, medgifva käranden dylikt anstånd. Af denna anledning
har Riksdagen infört en ny paragraf med nummerbeteckningen 12,
deri upptagits bestämmelse om rätt för hofrätten att bevilja såväl käranden
som svaranden anstånd med skrifts ingifvande, när synnerliga skäl
dertill äro.
Sista stycket af 11 § har vid sådant förhållande uteslutits, och
nummerbeteckningen å efterföljande paragrafer i kapitlet har ändrats.
27 kap.
5 §''
Eders Kongl. Maj:ts förslag åsyftar i denna § den ändring uti
gällande bestämmelser, att i alla brottmål, för så vidt ej någon deri
hålles häktad, kommunikation af besvärshandlingarne ovilkorligen skall
ega rum. Riksdagen har emellertid, hufvudsakligen af den anledning,
att härigenom komme att vållas ett alldeles onödigt dröjsmål med afgörandet
af de mål, i hvilka ändringssökandet uppenbarligen saknar fog,
6 Riksdagens Skrifvelse N:o 86.
ansett det fortfarande såsom hittills böra bero på hofrätt ens pröfning
i hvarje särskildt fall, om kommunikation skall ega rum eller oj, samt
af denna anledning uteslutit första stycket af paragrafen och vidtagit
jemkning i andra styckets ordalydelse.
12 §.
Den i denna paragraf af Eders Kongl. Maj:t föreslagna anordning
beträffande flere å fri fot varande enskilde parters hörande öfver besvär
i mål, deri någon hålles häktad, är efter Riksdagens mening ej tillfredsställande.
Ur principiel synpunkt torde knappast kunna försvaras,
att, i händelse flere parter skola höras i målet, desse ej få med hänsyn
till rättigheten att afgifva förklaring åtnjuta samma förmåner, som
komma den till del, hvilken är ensam förklarande. Och äfven om behofvet
af ifrågavarande måls skyndsamma afgörande kunde anses i
någon mån rättfärdiga en dylik åtskilnad, synes dock förslaget l detta
hänseende gå vida längre än som är förenligt med rättssäkerhetens
kraf. Det kan ofta för förstnämnda parter, särskildt i händelse besvären
afse deras dömande till ansvar för gröfre brott, vara af synnerlig
vigt att få taga fullständig och noggrann kännedom om besvären
för att dymedelst komina i tillfälle att bemöta och söka vederlägga
hvad i besvären andragits samt de nya bevis, som klaganden tilläfv entyrs
i öfverdomstolen åberopat. Men det medel, som Eders Kong .
Majtts förslag i detta afseende erbjuder, måste, efter Riksdagens mening,
betecknas såsom i väsentlig mån illusoriskt, åtminstone när den fattige
eller mindre bemedlade skulle deraf vilja sig begagna. Bristande tillgångar
att, bekosta en resa till den måhända aflägset från partens
hemvist belägna residensstaden och vistelsen. derstädes för att taga
dol af besvärshandlingarna och uppsätta förklaringen, den dermed förenade
tidsspillan, den, i händelse förklarande vore i målet tilltalad, hos
personer i sådan ställning ofta rådande oförmåga af större sjelfver
samhet beträffande ordnandet af sitt försvar och den naturliga obenägenheten
hos en svarande i brottmål att, sedan lian i någon instans infunnits,
underkasta sig mera afsevärda uppoffringar i och för afgifvande
af svaromål i den högre instansen — allt detta skulle tvifvelsutan
föranleda, att med den föreslagna bestämmelsen endast i sällsynta
undantagsfall förklaring komme att afgifvas af de parter, om hvilka
nu är fråga. ,
Af dessa skäl har Riksdagen ansett andra punkten al törsta stycket
i denna paragraf böra utgå.
Riksdagens Skrifvelse N:o 86.
7
29 kap.
4 §•
Denna § har Riksdagen ansett böra erhålla en lydelse, som mera
noggrant ansluter sig till motsvarande bestämmelse i nu gällande lag;
och hafva på denna grund mellan orden »mot klara skäl» och »klaga»
inskjutits orden »och bättre vett».
30 kap.
16 §.
Orden »deri han framställer sin talan» i första punkten af denna
paragraf hafva af liknande skäl, som förestafvat ändringen i 26 kap.
5 §, ansetts böra utgå.
Bland dem, som skola vara berättigade att med laga verkan utfärda
intyg om revisionssökandes bristande tillgång till revisionsskilliugs erläggande,
har Riksdagen ansett böra upptagas äfven borgmästare.
Beträffande revisionsskillingens belopp har Riksdagen funnit sig
icke kunna biträda Eders Kongl. Maj:ts förslag, utan stannat i det beslut,
att densamma skall utgöra trehundra daler.
Förslaget till lag om hvad iakttagas skall i afseende å
införande af lagen om ändring i vissa delar
af rättegångsbalken.
6 §•
Uttrycket »lösören» i 1 mom. af denna paragraf har för vinnande
af öfverensstämmelse med motsvarande stadgande i 40 § utsökningslagen
utbytts emot »lös egendom», livilket senare begrepp har vidsträcktare
omfattning än lösören och betecknar all egendom, som ej
enligt lag skall anses såsom fast.
8
Riksdagens Skrifvelse N:o 86.
12 §.
Den liär stadgade skyldigheten för Konungens befallningshafvande
eller tillsyningsman vid häkte att lemna häktad person biträde vid besvärs
uppsättande och ingifvande har Riksdagen ansett böra, i öfverensstämmelse
med hvad för närvarande tillämpas, afse endast mål angående
brott, som föranledt häktningen, och har för den skull jemkning
i paragrafens första punkt vidtagits.
Riksdagen, som af nu anförda skäl funnit Eders Kongl. Maj:ts ifrågavarande
proposition icke kunna i oförändradt skick godkännas, har alltså
dels för sin del antagit lag om ändring i vissa delar af rättegångsbalken
samt lag om hvad iakttagas skall i afseende å införande af lagen om
ändring i vissa delar af rättegångsbalken, af den lydelse bilagorna A.
och B. utvisa, dels ock bifallit de i propositionen innefattade förslagen
till lag om ändring i vissa delar af utsökningslagen, lag om beräknande
af fatalietid i visst fall samt lag om offentlighet i visst fall vid förhör
inför hofrätt.
Stockholm den 17 maj 1901.
Med undersåtlig vördnad.
Riksdagens Skrifvelse N:o 86.
9
Bil. A.
Lag
om ändring i vissa delar af rättegångsbalken.
Härigenom förordnas, att 10 kap. 11 §, 22 kap. och 24 kap. 12 8
rättegångsbalken skola upphöra att gälla, samt att 16, 25, 26, 27 och
30 kapitlen äfvensom nedannämnda delar af 8, 10, 11, 13, 14 23 24
och 29 kapitlen samma balk skola erhålla följande lydelse:
8 kap.
3 §•
Under Svea hofrätt höra: Stockholms stad samt Stockholms, Upsala
Södermanlands, Gotlands, Vermlands, Örebro, Vestmanlands, Kopparbergs,
Gefleborgs, Vesternorrlands, Jemtlands, Vestcrbottens och Norrbottens
län; under Göta hofrätt: Östergötlands, Jönköpings, Kronobergs,
Kalmar, Hallands, Göteborgs och Bohus, Elfsborgs och Skaraborgs
län; under hofrätten öfver Skåne och Blekinge: Blekinge, Kristianstads
och Malmöhus län.
10 kap.
27 §.
ViH någon å landet söka kronofogde, länsman, eller uppbördsman,
tor det de gjort honom orätt, _i hvarjehanda utmätning, uppbörd eller
med egenvillig pålaga, olikhet i skjuts och gärd; eller att de pant olagliga
sålt, med mera dylikt; då må han det göra i häradsrätten, å den
ort, der brottet skett, eller der han bor, som klagar. I staden skall
Bih. till Riksd. Prof. 1901. 10 Sami. 1 Afd. 1 Band. 16 Häft. 2
10 Riksdagens Skrifvelse N:o 86.
rådstufvurätt dessa mål upptaga. Ege dock Konungens befallningshafvande
magt att strax rätta hvad så ske kan, och hjelpe den till rätt
sin, som lidit.
28 §.
Varder ej invändning om underrätts behörighet af svaranden framstäld
efter ty i 16 kap. 2 § sägs, och är ej sådant fall för handen,
hvarom i 29 § af detta kap. förmäles, skall målet anses vara vid rätt
domstol anliängiggjordt.
29 §.
Anhängiggöres vid underrätt mål, som rätten ej är behörig att
upptaga, skall den, ehvad invändning göres eller icke, visa målet från
sig i de fall, att
1. målet är af beskaffenhet, att böra af annan myndighet än domstol
eller af särskild domstol eller omedelbart af högre rätt upptagas,
eller ock enligt lag eller särskild författning bör omedelbart af skiljemän
pröfvas, eller
2. målet bör upptagas af viss underrätt, som ensam är behörig att
det slag af mål handlägga, eller
3. mål, som blifvit vid häradsrätt anliängiggjordt, må allenast af
rådstufvurätt upptagas, eller
4. tvist är om fast egendom efter ty i 14 eller 19 § sägs, eller
om äktenskapsskilnad eller återgång af giftermål, eller om giftorätt i
bo efter den, som död är, eller om rätt till hans qvarlåtenskap eller
andel deri på grund af arf eller testamente, eller om arfskifte eller
jemkning deri;
5. tvist är om utmätt lös egendom eller giltighet af lösöreköpsafhandling;
och den tvist enligt lag skall handläggas vid rätten i den
ort, der godset finnes;
6. fråga, hvarom i målet tvistas, är af beskaffenhet att kunna
utan föregången stämning upptagas vid domstol;
7. fråga är om ansvar eller annan påföljd för brott.
30 §.
År mål, hvarom i 29 § 7 mom. förmäles, pröfvadt af underrätt,
må ej fråga om dess behörighet upptagas i högre rätt, der ej frågan
11
Riksdagens Skrifvelse N;o 86.
af parl i laga ordning dragits under den högre rättens pröfning, eller
ock underrätten på grund af annat stadgande i nämnda S bort visa
målet från sig.
31 §.
I mål, som blifvit omedelbart vid högre rätt anhängiggjordt, åligge
rätten att oberoende af invändning pröfva, huruvida den är behörig
att målet upptaga.
32 §.
Aftal, hvarigenom någon utfäst sig att svara vid annan än rätt
domstol, vare utan verkan.
11 kap.
32 §.
Varder ej stämning delgifven på sätt i 7 till och med 19 §§ för
hvarje fall sägs, vare den, der invändning göres eller svaranden från
rätten uteblifver, utan verkan.
.År stämning delgifven efter ty nyss är sagdt, men har delgifningen
icke skett i rätt tid före inställelsedagen, varde, der ej svaranden
å den dag i svaromål ingår, målet utsatt till annan dag sålunda,
att svaranden den honom tillkommande stämnmgstid tillgodonjuter.
Har svaranden ej varit vid rätten tillstädes, åligge käranden att, på
sätt och inom tid, som för stämnings delgifning gäller, delgifva
svaranden rättens beslut. Försummar käranden det, vare käromålet
förfallet.
13 kap.
3 §•
Pröfvas jäf lagligt mot häradshöfding eller mot borgmästare i stad,
der rådstufvurätten utom honom ej finnes domför; förordne hofrätten
en annan i hans ställe.
12
Riksdagens Skrifvelse N:o 86.
5 §•
Har genom underrätts beslut någon, som i rätten sitter, förklarats
jäfvig eller jäf mot särskild ledamot af häradsnämnd ogillats, skall vid
det beslut förblifva. Fråga om jäf mot häradshöfding eller häradsnämnd
eller mot ledamot af rådstufvurätt må ej heller eljest i högre
rätt upptagas, med mindre jäfvet i den högre rätten göres af part,
som enligt 16 kap. 1 § är dertill berättigad, eller klagan föres öfver
beslut, hvarigenom jäfvet ogillats. Fråga om jäf mot särskild ledamot
af häradsnämnd må ej i högre rätt väckas.
Varder genom liofrätts beslut ledamot af hofrätten förklarad jäfvig,
skall dervid förblifva. Ej heller må eljest fråga om jäf mot ledamot
af hofrätt upptagas hos Konungen, mod mindre jäfvet af part der göres
eller fullföljes.
14 kap.
3 §•
Käranden skall, ehvar rättegången börjas, alla dess skäl och bevis
genast framte, och svaranden sammaledes. Håller någon de bevis uppsåtligen
inne, som till ljus i saken tjena, böte fem, eller tio daler, eller
mera, allt som domaren pröfvar honom deri brottslig vara.
Nu söker endera parten uppskof i saken, lör ty, att han vill flera
bevis skaffa, eller för annan orsak; finner domaren skäl till det uppskof;
lägge honom viss tid före, antingen vid vite i penningar, eller
att saken ändå afgöras skall, allt som omständigheterna det fordra.
6 §•
Ej må parterne vid muntligt förhör påstå, eller domaren tillåta,
att det uppskrifvas skall, som redan i skrifterna iufördt är, eller till
saken ej rätteligen hörer. Hvad som vid muntligt förhör uppskrifves,
det skall för parterne uppläsas, om de det äska, eller rätten det nödigt
finner: kännes då parten ej vid det, som skrifvet är; hafve rätten vitsord
att säga, hvad taladt och svaradt var. Vill någon sina ord och
mening förklara; det bör ej vägras: pröfve dock domaren, hvad kraft
det ega må.
Riksdagens Skrifvelse N:o 86.
13
16 kap.
Om invändningar i rättegång, så ock om rätt till särskild talan mot
domstols beslut, som under rättegång meddelas.
1 §•
Vill vid underrätt part göra jäf mot någon, som i rätten sitter,
framställe invändningen vid första rättegångstillfälle då parten tillstädeskommer
och den, som jäfvet angår, har säte i rätten, eller, der
don omständighet, hvarå jäfvet grundas, då ej var för handen eller
parten kunnig, vid nästa rättegångstillfälle, sedan han derom erhöll
kännedom. Försummas det, vare parts rätt att framställa invändningen
försuten.
Jäf mot häradshöfding eller häradsnämnd eller mot ledamot af
rådstufvurätt ma ock i högre rätt göras, der den part, som vill frågan
väcka, ej varit i lägre rätt tillstädes eller eljest cj förr än i den högre
rätten haft tillfälle att framställa jäfvet.
2 §•
Menar svarande vid underrätt, att rätten ej är behörig att målet
upptaga, göre invändning derom vid första rättegångstillfälle, då svai
anden är tillstädes. Försummas det, vare svarandens rätt att framställa
invändningen försuten.
. K°miner svaranden ej vid underrätten tillstädes, men har han
för sin utevaro laga förfall, ege i hofrätten framställa invändning, som
häi afses. Ej vare eljest i mal, som vid underrätt anhängiggjorts, part
berättigad att i högre rätt framställa sådan invändning.
3 §•
Har invändning, hvarom i 1 eller 2 § sägs, blifvit i rätt tid vid
underrätt framstäld, gifve rätten så snart ske kan särskildt beslut deröfver.
Varder invändningen ogillad, och meddelar ej rätten samma dag
slutligt yttrande eller ock beslut, hvarigenom till värjemålsed dömes,
då ege, så framt ej enligt 13 kap. o § vid beslutet skall förblifva,
14
Riksdagens Skrifvelse N:o 86.
part, som är med beslutet missnöjd, att deröfver föra särskild klagan,
der lian, innan rättegångsförhandiingarna för dagen afslutats, till rättens
protokoll anmäler sitt missnöje. Försummas sådan anmälan eller fullföljes
ej klagan, stånde beslutet fast, der ej, då fråga är om rättens
behörighet, högre rätt, under hvars pröfning hufvudsaken dragits,
finner underrätten hafva bort oberoende af invändning visa målet
från sig.
4 §•
Har part anmält missnöje efter ty i 3 § sägs, fortfare rätten icke
dess mindre med handläggningen af målet och ege jemväl deri meddela
slutligt yttrande eller döma till värjemålsed, der det kan ske
samma dag beslutet i invändningsfrågan gafs. Sker det ej, skall, utan
hinder deraf att missnöje anmälts, handläggningen ytterligare fortsättas,
der ej, i tvistemål, andra parten yrkar att målet skall hvila i afbidan
på utgången af invändningsfrågan eller, i brottmål, rätten finner sådant
lämpligt. Fortsättes handläggningen efter den dag beslutet öfver invändningen
gafs, må ej slutligt yttrande meddelas eller till värjemålsed
dömas, förrän hofrättcn utlåtit sig i anledning af förd klagan i invändningsfrågan,
eller ock visadt blitvit, att sådan klagan ej fullföljts.
5 §.
Hvad i 1 och 2 §§ stadgas om påföljd af underlåtenhet att i rätt
tid framställa invändning, som der afses, utgöre ej hinder för underrätt
att utöfva den pröfning, som enligt 13 kap. 1 § och 10 kap. 29
§ åligger rätten.
6 §•
Vill svarande framställa invändning derom att stämningen till
underrätt ej blifvit honom lagligen delgifven, göre det vid första^ rättegångstillfälle,
då han vid rätten sig inställer; och gifve rätten så snart
ske kan särskildt beslut öfver invändningen. Har svaranden uteblifvit
vid underrätten, ege han framställa invändningen första gången han
yttrar sig i liofrätten.
Göres senare än nu är sagdt invändning om stämnings delgifning,
må den ej till pröfning upptagas.
Riksdagens Skrifvelse N:o 86.
15
7 §•
Göres vid underrätt! annan invändning än i 1, 2 eller 6 8 säo-s
gifve rätten särskildt beslut öfver invändningen, der dess beskaffenhet
sadant fordrar.
8 §•
Beslut, som af underrätt blifvit i invändningsfråga under rättegången
meddeladt, må ej i annat fall än i 3 § sägs särskildt öfverKlagas.
Lj heller må mot beslut, som underrätt eljest under rättegången
meddelat, särskild talan föras, der ej här nedan eller eljest i
lag linnés annorlunda stadgadt,
9 §•
Nöjes ej part åt beslut, hvarigenom underrätt dömt till värjemålsed
före lian öfver beslutet särskild klagan.
10 §.
Har underrätt genom beslut under rättegången dömt någon till
utgifvande af vite eller till ansvar för uteblifvande eller annan förseelse
i målet.; eller ogillat yrkande om ansvar för förseelse, som nu är sagd
eller om ådömando af förelagdt vite för uteblifvande; eller utlåtit si^
angående, ersättning åt vittne eller annan, som kallats att meddela upp^
jsnmg i målet; eller skilt fullmägtig från fullmägtigskapet: mot det
beslut skall, i händelse af missnöje, särskild talan föras; och skall
underrättelse härom i sammanhang med beslutet af rätten meddelas
Lag samma vare, der genom beslut, som af underrätt meddelats under
rattegangen, qvarstad eller skingringsförbud eller dermed jemförlig åtgärd
beviljats eller yrkande om häfvande af sådan åtgärd ogillats.
11 §''
o ''^‘r „n‘lg,°in missnöjd med underrätts beslut, hvarigenom under rättegången
förordnats om hans häktande eller qvarhållande i häkte eller
hem tan de till rätten, stånde honom fritt att öfver beslutet föra särskild
klagan.
16
Riksdagens Skrifvelse N:o 86.
12 §.
Menar part, att genom beslut, som af underrätt meddelats, målet
onödigt uppeliålles, ege han mot det beslut föra särskild talan.
13 §.
I mål, soni blifvit omedelbart vid hofrätt anliängiggjordt, ege ej
part, sedan han i svaromål sig inlåtit, göra invändning derom, att han
ej blifvit lagligen stämd.
14 §.
Hvad i 9, 10 och 11 §§ stadgas om klagan öfver underrätts der
omförmälda beslut skall ock ega tillämpning i fråga om dylika beslut,
som af hofrätt i der anhängigt mål under rättegången meddelas. Ej
må eljest af hofrätt under rättegången meddeladt beslut särskildt öfverklagas.
23 kap.
5 §•
När omröstas skall; säge den sin mening först, som ytterst sitter,
och sedan hvar efter annan, som de i rätten säte hafva, och grunde
hvar sin röst på lag och klara skäl. År saken af någon ledamot, i
rätten föredragen; säge han först sin mening. Ej må någon draga sig
undan, att öfver hufvudsaken sig yttra, ändå att han förut var’fo emot
det slut, som de fleste stannat i, öfver något, som sj elfva rättegången
rört, ehvad parten då vägrat att svara i saken eller för den domstol,
eller annan sådan invändning gjort, som i 16 kap. denna balk sagdt
är. Den annans mening och skäl bifaller, må dem ej å nyo upprepa
och sakens slut dermed uppehålla: häfver han flera skäl att styrka samma
mening med, lägge dem allenast till.
Riksdagens Skrifvelse N:o 86.
17
24 kap.
11 §.
Nu kunna sådana omständigheter sig yppa långt efter, sedan dom
och utslag fallit, att förklaring deröfver nödig är; den bör ej vägras.
År häradshöfding, som dömt, ej då i samma rätt; gifve den, som i hans
ställe kommit, förklaring med nämnden. Åro i rådstufvu- och hofrätten
ej så många qvar af dem, som i utslaget ense varit, att de domföre
äro; då böra de, som sedan der domare blifvit, utslaget förklara. Innehåller
den förklaring, som parten gifves, något sådant, som i utslaget
ej är tydligen utsatt; då må talan deremot fullföljas i den ordning, som
för klagan öfver utslaget skolat iakttagas.
25 kap.
Om sättet för fullföljd af talan mot underrätts beslut, så ock om underställning
af mål, som blifvit af underrätt afdöindt.
1 §•
Talan mot underrätts slutliga utslag i tvistemål af beskaffenhet
att böra genom stämning anhängiggöras skall, der ej här nedan i 3
eller 5 § annorlunda stadgas, fullföljas efter vad.
Lag samma vare, der någon vill föra talan mot underrätts slutliga
utslag: i konkursmål, rörande betalnings- eller förmånsrätt eller undanskiftande
af egendom eller ackord eller klander af utdelningsförslag; i
boskilnadsmål, öfver ansökningen om boskilnad; så ock i mål rörande
jordegares rätt öfver vattnet å hans grund, ändå alt målet ej skall
genom stämning anhängiggöras.
2 §■
I annat tvistemål än i 1 § sägs, så ock i ärende, som genom
ansökning eller annorledes kommit under behandling af underrätt, skall
klagan öfver rättens slutliga utslag föras genom besvär.
Bih. till Riksd. Prof. 1901. 10 Sami. 1 Afd. 1 Band. 16 Häft.
3
18
Riksdagens Skrifvelse N:o 86.
3 §.
Har i tvistemål underrätt förklarat sig obehörig eller stämningen
ogill, skall öfver det utslag klagan föras genom besvär, ändå att målet
är sådant, att talan mot slutligt utslag deri eljest skolat efter vad
fullföljas.
4 §•
Ändring i underrätts slutliga utslag i brottmål skall sökas genom
besvär.
5 §•
Vill part klaga öfver beslut, hvarigenom underrätt dömt till värjemålsed,
skall i fråga om sättet för talans fullföljd lända till efterrättelse
hvad i sådant hänseende gäller om rättens slutliga utslag i målet. Har
underrätt eljest under rättegång meddelat beslut, som enligt lag må
särskildt öfverklagas, skall talan mot beslutet föras genom besvär. Lag
samma vare, der i fråga, som rörer fullmägtig eller vittne eller annan,
som kallats att meddela upplysning i målet, underrätt i slutligt utslag
meddelat beslut af beskaffenhet att, der det under rättegången gifvits,
särskild klagan varit tillåten. Innefattar eljest underrätts slutliga utslag
beslut, som, der det under rättegången gifvits, kunnat särskildt
öfverklagas, skall talan mot det beslut föras i sammanhang med fullföljd
af talan i hufvudsaken; vill ej den, som är med beslutet missnöjd,
fullfölja talan i hufvudsaken, vax*e lag, som hade beslutet blifvit under
rättegången meddeladt.
6 §•
Har i brottmål underrätt, jemte det utslag meddelats, tillika hänvisat
målet till fortsatt handläggning vid annan underrätt, må ej ändring
i utslaget sökas förr, än den rätt, som sist handlagt målet, deri
meddelat slutligt utslag; och skall klagan fullföljas hos den hofrätt,
som har att upptaga besvär öfver det slutliga utslaget, och inom samma
tid, som för ingifvande af sådana besvär är stadgad.
Riksdagens Skrifvelse N:o 86.
19
t §•
År part missnöjd med något under rättegången af underrätt meddeladt
beslut, deröfver särskild klagan ej är tillåten, ege han allenast
i sammanhang med fullföljd af talan i liufvudsaken draga beslutet under
hofrättens pröfning; dock må, der klagan föres öfver beslut, hvarigenom
blifvit dömdt till värjemålsed, i sammanhang dermed talan fullföljas
emot beslut öfver invändning, som är af beskaffenhet att på frågan om
edgången inverka, så ock, der särskilda besvär anföras öfver beslut,
hvarigenom förelagdt äfventyr tillämpats, giltigheten af föreläggandet
komma under bedömande.
Ändå att part ej fullföljt talan mot underrätts utslag, ege han att
till bemötande af vederparts ändringssökande påkalla pröfning af beslut
i fråga, som rättegången rörer och ej må genom särskild klagan
fullföljas.
8 §•
Då mål af underrätt slutligen afgöres eller rätten dömer till värjemålsed,
gifve rätten i utslaget till känna, huruvida talan deremot skall
fullföljas efter vad eller genom besvär, så ock i hvilken hofrätt ändring
bör sökas samt, der talan skall fullföljas genom besvär, inom hvilken
tid besvären böra till hofrätten ingifvas. Hvad underrätten sålunda
föreskrifver skall i fråga om sättet för fullföljd af talan lända till efterrättelse.
Vill någon klaga öfver annat af underrätt meddeladt beslut än
nyss är nämdt, och begär han hos rätten underrättelse om hvad i sådant
afseende iakttagas bör, varde ock derom underrättelse efter ty nu
är sagdt lemnad. Sökes hos häradshöfding sådan underrättelse, då
rätten ej sitter, varde den af honom meddelad.
9 §•
År någon af underrätt dömd till döden eller till straffarbete på
lifstid eller till förlust af medborgerligt förtroende för alltid eller förklarad
skyldig att fortsätta honom förut ådömdt straffarbete på lifstid,
skall målet, i hvad det honom rörer, underställas hofrättens pröfning.
Varder någon, som är tilltalad vid underrätt, jemväl stäld under
åtal för brott, som tillhör öfverrätts omedelbara upptagande, skall under
-
20
Riksdagens Skrifvelse N:o 86.
rätten, sedan den meddelat utslag beträffande den under dess domvärjo
hörande förbrytelsen, underställa målet i denna del hofrättens pröfning,
ändå att det eljest ej, efter ty nyss är sagdt, skolat underställas.
Då mål underställes hofrättens pröfning, gifve rätten till känna,
hvad part har att iakttaga, der han vill i hofrätten sig yttra; och läte
i stad rätten samt på landet häradshöfdingen inom tid, som för anförande
af besvär öfver rättens utslag i allmänhet gäller, till hofrätten
insända utslaget samt öfriga protokoll och handlingar i målet.
10 §.
Dömes i underrätt någon ohörd, eller fälles der sådant utslag, att
någon, som ej är part i målet, deraf lider förfång, ege han att inom
ett år från det utslaget honom kunnigt blef söka ändring deri hos hofrätten
genom besvär. Klagar han ej inom den tid, hafve sin talan
förlorat.
26 kap.
Om förfarandet i radernål, så ock i tvistemål, som till hofrätt instämts.
1 §•
Vill part mot underrätts utslag vädja, åligge parten att, med erläggande
af vadepenning, tre daler, göra anmälan derom i stad hos
rätten eller den, som är satt att å rättens vägnar dylik anmälan mottaga,
eller, der sådan ej finnes, hos rättens ordförande före klockan
tolf å sjunde dagen och å landet hos rätten eller häradshöfdingen sist
å sjunde dagen från den dag, då utslaget gafs. Häradshöfding vare
pligtig skriftligen förordna någon, hos hvilken vädjas må, då häradshöfdingen
ej träffas i sin bostad; pröfve dock häradshöfdingen sjelf,
huruvida sålunda gjord vadeanmälan rätteligen skett.
Från erläggande af vadepenning vare part frikallad, der antagas
må, att han för fattigdom ej förmår gälda af giften. Kronan vare ock
från vadepenning fri. Har i mål, deri flere ega gemensam talan, en
af dem erlagt vadepenning, gälle det äfven för medpart, som i rätt tid
anmält vad.
21
Riksdagens Skrifvelse N:o 86.
Vädjas ej så, som nu är föreskrifvet, stånde utslaget fast; och
varde förty vadeanmälan, som göres senare eller annorledes, än sagdt
är, ej upptagen.
Vadepenning tillfälle i stad rätten och å landet häradshöfdingen,
som i målet dömt.
2 §•
Då vädjadt är, varde å utslaget tecknadt bevis derom med underrättelse
om den tid, inom hvilken den vädjande har att i hofrätten sig
inställa och ingifva vadeinlaga. Vederparten ege ock på begäran erhålla
bevis om vadet jemte underrättelse om sagda inställelsetid.
3 §•
Har vadeanmälan ej upptagits, vare parten berättigad att å utslaget
erhålla bevis derom med de skäl, hvarå beslutet grundats; och
ege parten att mot beslutet fullfölja talan genom besvär efter ty i 27
kap. 1 § sägs.
Ej må särskild klagan föras deröfver att vadeanmälan upptagits.
Fullföljes talan i målet, ege vederparten att inom tid, som i detta kap.
är stadgad för svaromåls afgifvande, påkalla pröfning af frågan, huruvida
vadeanmälan blifvit rätteligen gjord; dock må ej, der part för
fattigdom frikallats från vadepenning, komma under pröfning, huruvida
sådant rätteligen skett.
4 §•
Vill ej den, som vädjat, fullfölja sin talan, gifve det vederparten
till känna sist å sjunde dagen från den dag, då vadet senast skolat anmälas.
Försummas det, och vill vederpart, som i hofrätten sig inställer
inom den för svaromåls afgifvande stadgade tid, njuta ersättning för sin
kostnad, söke det skriftligen i hofrätten sist å trettionde dagen efter
utgången af den tid.
5 §•
Part, som vädjat, skall i hofrätten sig inställa, i mål från underrätt,
hvars område helt eller delvis tillhör Norrbottens eller Vesterbottens
läns lappmark, före klockan tolf å fyratiofemte dagen samt i
22
Riksdagens Skrifvelse N:o 86.
mål från annan underrätt före klockan tolf å trettionde dagen från den
dag, då utslaget gafs; och åligge parten att inom samma tid till hofrätten
ingifva vadeinlaga samt dervid foga det öfverklagade utslaget
med vadebevis äfvensom underrättens öfriga protokoll i målet.
6 §.
Underlåter den, som vädjat, att, inom stadgad tid iakttaga inställelse
eller ingifva vadeinlaga, stånde underrättens utslag fast, der ej
inom samma tid visas laga förfall. Visas förfall, utsätte hofrätten ny tid.
7 §•
Har käranden underlåtit att till hofrätten ingifva underrättens
protokoll eller vadebevis, och är ej det felande af annan part ingifvet,
förelägge hofrätten käranden viss tid att dermed inkomma, vid äfventyr
att, der det ej är i hofrätten tillgängligt då målet till afgörande företages,
käranden skall hafva sin talan förlorat.
8 §•
Svaranden skall sig i hofrätten inställa sist å fjortonde dagen från
den dag, då käranden senast bör der tillstädeskomma. Inställer svaranden
sig ej inom sagda tid, hafve sedan ej rätt att varda i hofrätten
hörd, med mindre inom samma tid laga förfall visas. Visas förfall,
utsätte hofrätten ny tid.
Ändå att svaranden ej i rätt tid instält sig, ege han framställa jäf
mot vittne, som i hofrätten åberopas.
9 §■
Å vadeinlaga ege svarande, som inställer sig i hofrätten, att inom
den för inställelsen stadgade tid afgifva skriftligt genmäle.
10 §.
Har käranden i vadeinlagan förbehållit sig rätt att vidare sig yttra,
ege han inom tre veckor från den dag, då svaranden senast bort tillstädeskomma,
ingifva ytterligare en skrift.
Riksdagens Skrifvelse N:o 86.
23
11 §.
Har svaranden före utgången af den tid, inom hvilken han bort
sig inställa, skriftligen förbehållit sig rätt att vidare yttra sig i målet,
vare han berättigad att inom sex veckor från utgången af sagda tid
skriftligt yttrande afgifva.
Af käranden ingifven skrift, som i 10 § afses, ege svaranden att
inom tre veckor från den dag, då skriften sist bort ingifvas, skriftligen
bemöta, ändå att svaranden underlåtit att afgifva svaromål eller att
göra förbehåll, hvarom ofvan förmäles.
12 §.
För ingifvande af inlaga, som i 10 eller 11 § afses, ege hofrätten
att anstånd på viss tid bevilja, när synnerliga skäl dertill äro.
13 §.
Vid. inlaga, hvarom i detta kap. förmäles, skall fogas styrkt afskrift
af inlagan, så ock af de fullmagter och skriftliga bevis, som dertill
höra. Hvad sålunda är stadgadt ege dock ej tillämpning i afseende
å kartor eller andra ritningar, ej heller å handlingar af vidlyftigare
beskaffenhet, såsom protokoll i rättegångsmål, eller handlingar
rörande laga skifte eller dermed jemförlig förrättning, eller handelsböcker
eller andra räkenskaper.
Afskrift, som i denna § afses, ege vederparten uttaga. Åro flere
vederparter, och kunna de ej enas, hvilken af dem skall afskriften uttaga,
må den ej utlemnas. Har part tmderlåtit att ingifva afskrift,
som enligt denna § skall vid inlaga fogas, vare vederparten berättigad
att på den försumliges bekostnad låta taga sådan afskrift.
14 §.
År i vädjadt mål talan fullföljd mot beslut, hvarigenom underrätten
fält part att utgifva vite eller att bota för uteblifvande eller
annan förseelse i målet, ege hofrätten att i den fråga infordra yttrande
från allmänne åklagaren.
24
Riksdagens Skrifvelse N:o 86.
15 §.
Till vinnande af lapplyaning, som i vädjadt mål pröfvas erforderlig,
ege hofrätten anställa muntligt förhör med parterne eller, der förhöret
ej lämpligen kan ega rum i hofrätten, uppdraga, åt underrätt att det
hålla. Ej må den omständigheten, att svaranden i hofrätten uteblifvit,
utgöra hinder för hoträtten att förordna om hans inkallande till förhör,
der sådant pröfvas för målets utredande erforderligt.
I beslut om förhör sätte hofrätten ut omständighet, hvarom upplysning
erfordras; föreläggo ock part, som skall vid förhöret tillstädeskomina,
antingen vite i penningar eller att målet afgöres utan hinder
af hans utevaro. Skall förhöret hållas vid underrätt, meddele hofrätten
de ytterligare föreskrifter, som pröfvas nödiga.
16 §.
I tvistemål, som är till hofrätt instämdt, skola parterne å den i
stämningen utsatta dag inför hofrätten sig inställa. Försummar käranden
det, vare stämningen förfallen, och njute svaranden ersättning
för sin kostnad. Kommer ej svaranden, förelägge hofrätten honom ny
tid för inställelse samt vite i penningar eller äfventyr att målet ändock
afgöres.
I mål, som i denna § afses, skall hvad om sättet for utförande
af talan inför underrätt gäller lända till efterrättelse.
27 kap.
Om förfarandet i mål, som genom besvär eller underställning till hofrätt
inkommit, så ock i mål eller ärende, som annorledes än genom
stämning omedelbart der anhängiggjorts.
1 §•
Besvär öfver underrätts utslag eller beslut skola till hofrätten ingifvas,
i mål från underrätt, hvars område helt eller delvis tillhör Norrbottens
eller Vesterbottens läns lappmark, före klockan tolf å fyratiofemte
dagen, i mål från annan underrätt i nämnda län eller i Jemt
-
25
Riksdagens Skrifvelse N:o 86.
lands, Vesternorrlands eller Gotlands län före klockan tolf å trettionde
dagen samt i mål från underrätt i annan del af riket före klockan tolf
å tjugonde dagen från den dag, då utslaget eller beslutet gafs; dock
vare klagan ej till viss tid inskränkt, der den är sådan, som i 16 kap.
12 § afses, eller angår beslut om någons häktande eller qvarhållande i
häkte eller hemtande till rätten.
Part, som i målet hålles häktad, stånde intill besvärstidens utgång
öppet att aflemna besvärsskrift till Konungens befallningshafvande eller
tillsyningsmannen vid häktet.
2 §•
Varda ej i mål, som skall genom besvär inom viss tid till hofrätt
fullföljas, besvär inom den tid ingifna, stånde underrättens utslag fast,
der ej inom samma tid visas laga förfall; visas förfall, utsätte hofrätten
ny tid.
3 §•
Vid besvär foge klaganden det öfverklagado utslaget samt underrättens
öfriga protokoll i målet.
4 §•
Har klaganden underlåtit att till hofrätten ingifva underrättens
protokoll, och är ej det felande af annan part ingifvet, meddele hofrätten
föreläggande efter ty i 26 kap. 7 § sägs; och skall, der klaganden
är allmän åklagare, föreläggandet honom delgifvas.
Hålles klaganden häktad i målet, skall felande protokoll genom
hofrättens försorg införskaffas.
5 §•
Åro besvär anförda, ankomme på hofrätten att om vederpartens
hörande öfver besvären förordna; dock må ej, med mindre tillfälle lemnats
vederparten att sig förklara, ändring i underrättens utslag göras,
i annat fall än då besvären angå någons häktande eller qvarhållande i
häkte eller hemtande till rätten, eller ock stadgandet i senare stycket
af 12 § eger tillämpning.
Bih. till Riksd. Prot. 1901. 10 Sami. 1 Afd. 1 Band. 16 Höft.
4
26
Riksdagens Skrifvelse N:o 86.
6 §•
Skall någon köras öfver besvär, och är ej sådant fall för handen,
som i 12 § sägs, vare klaganden pligtig att, efter föreläggande, besvärshandlingarna,
utom underrättens protokoll i målet, uttaga och dem
i hufvudskrift eller besannad afskrift vederparten tillställa, så ock att
inom lika tid, som enligt 1 § för besvär öfver underrättens utslag i
allmänhet gäller, räknad från den dag föreläggandet genom anslag inom
hofrätten kungöres, till hofrätten inkomma med sådant intyg, som i 11
kap. 38 § sägs, rörande delgifningen och dagen derför samt återställa
handlingarna eller ingifva styrkt afskrift deraf. År klaganden allmän
åklagare, skola besvärskandlingarna genom kofrättens försorg honom
tillställas, och skall tiden för ingifvande af delgifningsbevis samt återställande
af handlingarna räknas från den dag handlingarna kommo
honom till banda.
Har klaganden före utgången af den tid, som är stadgad för ingifvande-
af delgifningsbevis och återställande af besvärskandlingarna,
hos hofrätten sökt anstånd med fullgörande af hvad honom i sagda
hänseenden åligger, må hofrätten sådant anstånd på viss tid bevilja,
när skäl dertill äro.
Åro vid besvären fogade kartor eller andra ritningar, eller ock
handlingar af vidlyftigare beskaffenhet, såsom protokoll i annat rättegångsmål,
eller handlingar rörande laga skifte eller dermed jemförlig
förrättning, eller handelsböcker eller andra räkenskaper, ege, på framställning
af klaganden, hofrätten efter omständigheterna förordna, huruvida
de må från delgivning undantagas.
7 §•
År i fall, som uti 6 § afses, ej veterligt, hvar klagandens vederpart
sig uppehåller, eller upplyses, att han vistas å utrikes ort; har
han ej i hofrätten anmält viss person, som eger att å hans vägnar
mottaga besvärshandlingarna, eller anvisning å sådant ombud eljest
kunnat erhållas; återställe klaganden inom stadgad tid besvärshandlingarna,
der de äro af honom uttagna, och lägge hofrätten honom viss
tid före att styrka, det han låtit i allmänna tidningarne tre gånger,
minst fjorton dagar mellan hvarje gång, kungöra, att besvär i målet
blifvit anförda, samt att besvärshandlingarna finnas hos hofrätten att
tillgå. År klaganden allmän åklagare, läte hofrätten besörja, att kungörelse
varder i allmänna tidningarne införd efter ty nu är sagdt.
Riksdagens Skrifvelse N:o 86.
27
8 §.
Visas, att klaganden på grund af laga förfall varit ur stånd att
fullgöra hvad honom enligt 6 eller 7 § åligger, lägge hofrätten honom
ny tid före. Visas ej laga förfall, eller, der fråga är om delgifning
enligt 6 §, att för delgifningen mött hinder, hvarom i 7 § sägs, ege
hofrätten, då den stadgade tiden gått till ända, företaga målo t till afgörande.
Har ej, då målet till afgörande företages, till hofrätten inkommit
bevis, att delgifning skett före utgången af den för ingifvande af delgifningsbevis
bestämda tid, och är ej heller förklaring afgifven,. eller
äro ej besvärshaudlingarna återstälda eller styrkt afskrift deraf ingifven,
då målet afgöras skall, hafve klaganden förlorat sin talan. Lag samma
vare, der klaganden ej styrkt sig hafva i enlighet med liofrättens föreläggande
låtit i allmänna tidningarne införa kungörelse om besvären
och förklaring ej inkommit, då målet till afgörande företages.
9 §•
Har enskild part låtit sina besvär af annan ingifvas till hofrätten,
vare i fall, som i 6 § afses, denne utau särskildt bemyndigande berättigad
att å klagandens vägnar uttaga besvärshandlingarna från hofrätten.
10 §.
Har före utgången af den för ingifvande af delgifningsbevis bestämda
tid klaganden låtit besvärshandlingarna tillställas vederparten’
vare denne pligtig att inom lika tid, som enligt 1 § för besvär öfver
underrättens utslag i allmänhet gäller, räknad från den dag handlingarna
honom tillstäldes, förklaring till hofrätten ingifva; är kungörelse
angående besvären i allmänna tidningarna införd, skall förklaringen
ingifvas inom nittio dagar från sista kungörandet. Förklaring, hvarom
nu är sagdt, må ock i betaidt bref med allmänna posten till hofrätten
insändas.
Inkommer ej förklaring inom föreskrifven tid, må det ej föranleda
uppehåll med målets afgörande, med mindre inom samma tid visas laga
förfall; visas förfall, utsätte hofrätten ny tid.
28
Riksdagens Skrifvelse N:o 86.
11 §•
Hvad parterne enligt 6 och 10 §§ hafva att iakttaga, så ock
äfventyret, om det försummas, skall tecknas å besvärsBkriften.
12 §.
Skall i mål, deri någon hålles häktad, denne eller annan öfver
besvär höras, läte hofrätten genom Konungens befallningshafvande infordra
förklaring på sätt tjenligast finnes.
Vistas den, som höras skulle, utrikes, eller är ej veterlig!, hvar
han sig uppehåller, och har han ej i hofrätten anmält viss person, som
eger att å hans vägnar mottaga besvärshandlingarna, må den omständigheten,
att besvären ej blifvit honom delgifna, icke föranleda uppehåll
med målets afgörande.
13 §.
Besluter hofrätten att infordra underdomares utlåtande öfver besvären,
må ej part med beslutets delgifvande betungas.
14 §.
Pröfvar hofrätten tillfälle böra lemnas klagandens vederpart att
afgifva yttrande öfver inlaga, som, efter det besvären utstälts till förklaring,
blifvit af klaganden ingifven, eller finnes nödigt, att klaganden
höres öfver förklaring eller annan inlaga, som af vederparten ingifvits,
ege hofrätten meddela föreskrift om delgifvande af inlaga,
hvarom fråga är.
15 §.
Finner i besvärsmål hofrätten nödigt, att, till vinnande af upplysning
rörande viss omständighet, muntligt förhör med parterne hålles,
ege hofrätten anställa sådant förhör, eller, der det ej lämpligen kan
ske, uppdraga åt underrätt att hålla förhöret. Har klagandens vederpart
underlåtit att afgifva förklaring, varde han ändå till förhöret kallad,
der så ske kan.
29
Riksdagens Skrifvelse N:o 86.
I beslut om förhör skall angifvas omständighet, hvarom upplysning
erfordras. Skall förhöret hållas vid underrätt, meddele hofrätten
de ytterligare föreskrifter, som pröfvas nödiga.
16 §.
Då i besvärsmål hofrätt meddelat utslag, deröfver klagan må föras,
skall kungörelse om utsaget införas i allmänna tidningarne.
Närmare bestämmelser i fråga om sådan kungörelse meddelas af
Konungen.
17 §•
I underställningsmål skall hvad förut i detta kap. finnes stadgadt
ej vinna tillämpning. I sådant mål ege part att inom tid, som enligt
1 § för anförande af besvär öfver underrättens utslag i allmänhet gäller,
till hofrätten eller, der han i målet hålles häktad, till Konungens befallningshafvande
eller tillsyningsmannen vid häktet ingifva de påminnelser
han aktar nödiga. Varda ej inom den tid påminnelser ingifna,
må det ej föranleda uppehåll med målets afgörande. Finner hofrätten
part böra höras, ege hofrätten meddela de föreskrifter, som med afseende
derå finnas erforderliga.
18 §.
I fråga om parters hörande i mål eller ärende, hvarmed utan
föregången stämning hofrätt såsom första domstol tager befattning, ege
hofrätten förordna efter ty tjenligast finnes.
19 §.
Skall muntligt förhör hållas i mål eller ärende, som i detta kap.
afses, förelägge hofrätten part, som skall vid förhöret tillstädeskomma,
antingen vite i penningar eller att målet afgöres utan hinder af hans
utevaro. I brottmål, der talan om ansvar föres, ego hofrätten ock, i
stället för utsättande af påföljd, som nyss är sagd, förordna, att part,
som från förhöret uteblifver, må hemtas till rätten, der förhöret skall
hållas.
30
Riksdagens Skrifvelse N:o 86.
29 kap.
4 §•
Finnes någon hos Konungen mot klara skäl och bättre vett klaga
öfver hofrätts dom, böte från etthundra till femhundra daler; och vare
i ty fall samma lag för fullmägtig som för part.
30 kap.
Om fullföljd af talan mot liofrätts beslut, så ock om underställning af mål,
som blifvit af hofrätt afdömdt.
1 §•
Talan mot hofrätts slutliga utslag i vädjadt mål eller till hofrätten
instämdt tvistemål skall, der ej här nedan annorlunda stadgas, hos
Konungen fullföljas genom revisionsansökning.
Öfver hofrätts slutliga utslag i mål, som genom besvär inkommit
till hofrätten eller blifvit dess pröfning understäldt, skall klagan hos
Konungen föras genom besvär. Lag samma vare beträffande klagan
öfver hofrätts slutliga utslag i brottmål, som omedelbart i hofrätten
anhängiggjorts, så ock i sådant tvistemål eller ärende, hvarmed, utan
föregången stämning, hofrätten såsom första domstol tagit befattning.
Beslut, hvarigenom hofrätten utan att skilja målet från sig dömt
till värjemålsed, vare i fråga om fullföljd af talan såsom slutligt utslag
ansedt.
2 §•
Har hofrätt i dit instämdt tvistemål förklarat sig obehörig eller
stämningen ogill, skall öfver det utslag klagan föras genom besvär.
3 §•
Har underrätt i slutligt utslag meddelat beslut af beskaffenhet att,
der det under rättegången gifvits, särskild klagan deröfver varit tillåten,
och varder talan mot det beslut i hofrätten fullföljd i sammanhang
opaginerad Kontrollera mot PDF
Bl
Riksdagens Skrifvelse N:o 86.
med klagan i hufvudsaken, skall part, som allenast i den sålunda
fullföljda särskilda frågan vill klaga öfver hofrättens utslag, fullfölja
sin talan genom besvär, ändå att målet efter vad till hofrätten inkommit.
4 §•
Öfver utslag, hvarigenom hofrätt visat mål åter till underrätt, må
ej klagas; innefattar utslaget pröfning af fråga, som på målets utgång
inverkar, vare dock part berättigad att deremot fullfölja talan i sammanhang
med hufvudsaken, der denna kommer under Konungens
pröfning.
Hvad nu är sagdt ege dock ej tillämpning, der hofrätt dömt till
värjemålsed och på den grund visat målet åter.
5 §•
Har i brottmål hofrätt, jemte det utslag meddelats, tillika hänvisat
målet till fortsatt handläggning vid annan öfverrätt, skall, i fråga
om tid för klagan öfver det utslag, hvad i 25 kap. 6 § är stadgadt
ega motsvarande tillämpning.
6 §•
Öfver hofrätts utslag i fråga, som jemlik!. 16 kap. 3 § blifvit.
från underrätt fullföljd, må cj klagas, utan så är att hofrätten upphäft
beslut, hvarigenom underrätten förklarat sig behörig att målet
upptaga.
7 §•
I brottmål, som fullföljts i hofrätt eller blifvit dess pröfning understäldt,
ege ej allmän åklagare i annat hänseende, än så vidt angår
ansvars- eller ersättningsskyldighet för honom sjelf, söka ändring i
hofrättens utslag, der han ej tillika är målsegande. Finner, på framställning
af åklagaren eller eljest, justitiekanslern sådana omständigheter
vara för handen, att talan mot hofrättens utslag bör fullföljas,
ege han derom förordna.
Genom hvad nu är stadgadt göres ej rubbning i den åtalsrätt,
som Riksdagens justitieombudsman tillkommer.
32
Riksdagens Skrifvelse N:o 86.
§ 8.
Har underrätt beviljat qvarstad eller skingringsförbud eller förordnat
om annan dermed jemförlig åtgärd eller meddelat föreskrift om
någons häktande eller qvarhållande i häkte eller hemtande till rätten,
och varder det beslut af hofrätten upphäfdt, vare ej klagan öfver hofrättens
utslag tillåten. Ej heller må klagan föras öfver hofrätts utslag
i fråga, som enligt 16 kap. 12 § dragits under hofrättens pröfning.
9 §.
Har hofrätt i der anhängigt mål under rättegången meddelat beslut
af beskaffenhet, som i 16 kap. 10 eller 11 § sägs, skall talan mot
beslutet föras genom besvär; är beslutet meddeladt i det slutliga utslaget,
skall i fråga om sättet för fullföljd af talan hos Konungen hvad
för hvarje fall finnes i 25 kap. 5 § stadgadt om klagan öfver underrätts
beslut i sådan fråga ega motsvarande tillämpning.
10 §.
I fråga om beslut, som i annat fall, än i 9 § afses, blifvit af hofrätt
i der anhängigt mål under rättegången meddeladt, skall hvad i 25
kap. 7 § är angående der omförmälda beslut föreskrifvet ega motsvarande
tillämpning.
11 §•
Då hofrätt meddelar utslag eller beslut, deremot talan må omedelbarligen
fullföljas, skall deri gifvas till känna, huruvida klagan skall
föras genom revisionsansökning eller genom besvär; och varde jemväl
angifvet, der talan skall fullföljas genom revisionsansökning, huru
missnöje skall i hofrätten anmälas, samt, i annat fall, inom hvilken tid
och hvarest besvär skola inlemnas. Hvad hofrätten sålunda föreskrifver
skall i fråga om sättet för fullföljd af talan lända till efterrättelse.
I mål, deri någon hålles häktad, skall utslag eller beslut, hvarom
nu är sagdt, ofördröjligen genom hofrättens föranstaltande delgifvas
den häktade, der det ej blifvit för honom muntligen afsagdt.
Riksdagens Skrifvelse N:o 86.
33
12 §.
Vill part söka revision, åligge honom att före klockan tolf å
tjugonde dagen från den dag, då hofrättens utslag gafs, skriftligen hos
hofrätten anmäla missnöje. Varder ej missnöje sålunda anmäldt, stånde
utslaget fast; och varde för ty missnöjesanmälan, som göres senare eller
annorledes, än nu är sagdt, ej upptagen.
Den, som i hofrätten fört parts talan, ege, utan särskildt bemyndigande,
å partens vägnar anmäla missnöje.
Ej vare nödigt att öfver missnöjesanmälan höra vederparten.
13 §.
Har part rätteligen anmält missnöje, gifve hofrätten bevis derom
med underrättelse om hvad parten enligt 16 § har att iakttaga för
fullföljd af sin talan.
14 §.
Har missnöjesanmälan ej upptagits, ege parten att mot beslutet
fullfölja talan genom besvär.
Ej må särskild klagan föras deröfver att missnöjesanmälan upptagits.
Fullföljes talan i målet, ege vederparten att inom den tid, som
för svaromåls afgifvande gäller, påkalla pröfning af frågan, huruvida
anmälan blifvit rätteligen gjord.
15 §.
År missnöjesanmälan rätteligen gjord, läte hofrätten före utgången
af den tid, inom hvilken talan skall fullföljas, till Konungen insända
hos hofrätten befintliga handlingar i målet.
16 §.
Part, som rätteligen anmält missnöje med hofrättens utslag, skall
före klockan tolf å fyratiofemte dagen från den dag, då utslaget gafs,
inställa sig i Konungens nedre justitierevision samt dit ingifva revisionsinlaga.
Vid inlagan foge han ej allenast revisionsskilling, trehundra
daler, utan ock öfverklagade utslaget jemte bevis om anmäldt missBih.
till Riksd. Prof. 1901. 10 Sami. 1 Afd. 1 Band. 16 Höft. 5
34
Riksdagens Skrifvelse N:o 86.
nöje samt underrättens protokoll i målet, såvidt deras insändande ej
åligger hofrätten, så ock de hos hofrätten förda protokoll. Har i mål,
deri flera ega gemensam talan, en af dem erlagt revisionsskilling,
gälle det äfven för medpart, som rätteligen anmält missnöje.
Från erläggande af revisionsskilling njute sökanden befrielse,
der han, före utgången af den för inställelse stadgade tid, med intyg
af Konungens befallningshafvande eller underrätten eller häradshöfdingen
eller borgmästaren eller kronofogden eller, i mål från Norrbottens
eller Vesterbottens läns lappmark, länsmannen eller lappfogden
i den ort, der sökanden har sitt hemvist, styrker, att sökanden
icke eger tillgång till gäldande af revisionsskillingen eller efter dess
utgifvande skulle sakna nödtorftigt uppehälle. Sökes hos någon af de
myndigheter nu sagda äro sådant intyg, som här afses, och äro ej
sökandens förmögenhetsvilkor myndigheten kunniga; uppdrage då åt
trovärdig man att derom hålla undersökning, och gifve sedan intyg,
der det pröfvas kunna ske.
Kronan vare ock fri från erläggande af revisionsskilling.
17 §.
Försummar part, som anmält missnöje, att, inom den i 16 § stadgade
tid, inställa sig eller ingifva revisionsinlaga eller ock revisionsskilling
eller sådant intyg om fattigdom, som i nämnda § sägs, stånde
hofrättens utslag fast, der ej inom samma tid visas laga förfall. Visas
förfall, utsätter Konungen ny tid.
18 §.
Uteblifver part, som anmält missnöje, och vill vederpart, som inom
den för svaromåls afgifvande stadgade tid sig inställer, njuta ersättning
för sin kostnad, söke det skriftligen hos Konungen sist åt trettionde
dagen efter utgången af den tid.
19 §.
Har den, som söker revision, underlåtit att ingifva öfverklagade
utslaget eller bevis om anmäldt missnöje eller underrättens eller hofrättens
protokoll i målet, och är ej handlingen af annan part företedd
eller från hofrätten insänd, varde sökanden förelagdt att inom viss tid
med det felande inkomma vid äfventyr att, der det ej är hos Konungen
tillgängligt då målet till afgörande företages, sökanden skall hafva sin
talan förlorat.
Riksdagens Skrifvelse N:o 86.
35
20 §.
Svaranden skall inställa sig i nedre justitierevisionen sist å fjort°nde
dagen från den dag, då sökanden senast bör der tillstädeskomma.
Inställer sig svaranden ej inom sagda tid, hafve sedan ej rätt att varda
hos Konungen hörd, med mindre inom samma tid laga förfall visas
Visas förfall, utsätter Konungen ny tid.
. ätt svaranden ej i rätt tid instält sig, ege han framställa
jäf mot vittne, som hos Konungen åberopas.
21 §.
Hvad iÄ26?kap. 9, 10, 11, 12, 13 och 14 §§ är stadgadt angående
mai, som . efter vad till hofrätt inkommit, skall ega motsvarande til 1—
lämpning i fråga om. mål, som genom revisionsansökning dragits under
Konungens pröfning.
22 §.
Gör ej Konungen ändring i hofrättens utslag eller förlikas parterne,
skall nedsatt revisionsskilling tillfalla kronan. Varder hofrättens
utslag ändradt, förordnar Konungen tillika, att sökanden eger återbekomma
revisionsskillingen.
Menar part, som nedsatt revisionsskilling, att enligt lag talan
skolat fullföljas genom besvär, eller att af annan orsak revisionsskilling
rätteligen ej skolat af parten gäldas, ege han, intill dess målet blifvit
afgjordt, hos Konungen framställa yrkande om afgiftens återfående.
23 §.
. . Besvär öfver hofrätts utslag eller beslut skola till nedre justitierevisionen
ingifvas före klockan tolf å trettionde dagen från den dag
då utslaget eller beslutet gafs.
. Part, som i målet hålles häktad, ege att till Konungens befallningshafvande
eller tillsyningsmannen vid häktet ingifva sina besvär;
och varde, der ej utslaget eller beslutet blifvit af hofrätten muntligen
afsagd t för parten, tiden för besvärens ingifvande för honom räknad
från den dag utslaget eller beslutet honom delgafs.
Har hofrätt faststält underrätts beslut om någons häktande eller
36 Riksdagens Skrifvelse N:o 86.
qvarhållande i häkte eller hemtande till rätten, vare klagan öfver hofrättens
utslag i den fråga ej till viss tid inskränkt. Har hofrätt i der
anhängigt mål meddelat beslut, hvarom nyss är sagdt, vare lag samma.
24 §.
Hvad i 25 kap. 10 § är för der afsedt fall stadgadt skall ega
motsvarande tillämpning i fråga om klagan öfver utslag, som af hofrätt
meddelats.
25 §.
Varda ej i mål, som skall genom besvär inom viss tid hos Konungen
fullföljas, besvär inom den tid ingifna, stånde hofrättens utslag
fast, der ej inom samma tid visas laga förfall. Visas förfall, utsätter
Konungen ny tid.
26 §.
Åro besvär öfver hofrätts utslag hos Konungen anförda, skola
från hofrätten infordras derstädes befintliga handlingar i målet samt,
der klaganden är allmän åklagare eller i målet häktad, jemväl hofrättens
i målet förda protokoll, såvidt de ej redan äro hos Konungen
tillgängliga.
27 §.
Vid besvär, som hos Konungen anföras, foge klaganden öfverklagade
utslaget samt underrättens och hofrättens i målet förda protokoll,
såvidt deras insändande ej åligger hofrätten efter ty i 26 § sägs.
Underlåter klaganden hvad sålunda är föreskrifvet, skall hvad i
27 kap. 4 § är för der afsedt fall stadgadt ega motsvarande tillämpning.
28 §.
Finnes någon böra höras öfver besvär, som hos Konungen anförts,
eller öfver annan inlaga, som i målet ingifvits till Konungen,
skall hvad i 27 kap. 6—13 §§ är för hofrätt stadgadt i tillämpliga
delar gälla; dock skola, vid delgifning af besvär, jemväl hofrättens
37
Riksdagens Skrifvelse N:o 86.
protokoll och utslag i målet samt de i hofrätten af klaganden ingifna
handlingar, öfver hvilka tillfälle ej lemnats vederparten att sig yttra,
honom delgifvas.
29 §.
Har någon blifvit af hofrätt dömd till döden, skall målet, i hvad
det honom rörer, underställas Konungens pröfning. I ty fall läte hofrätten
inom en månad från den dag, utslaget meddelades, till Konungen
insända hofrättens protokoll och utslag i målet samt öfriga dertill hörande
handlingar.
Hvad här ofvan är om besvärsmål stadgadt gälle ej om underställningsmål,
utan skall å sådant mål hvad i 27 kap. 17 § sägs ega
motsvarande tillämpning.
Då mål underställes Konungens pröfning, gifve hofrätten till
känna, hvad part har att iakttaga, der han vill påminnelser i målet
afgifva.
30 §.
Hvad i 26 och 27 kapitlen är stadgadt i fråga om förhörs anställande
i hofrätt ege motsvarande tillämpning, der i något mål
Konungen finner nödigt, att till vinnande af upplysning rörande viss
omständighet förhör med parterne hålles.
31 §.
Har i mål, som dragits under Konungens pröfning, förlikning
mellan parterne träffats, eller varder, efter det part jemlikt 12 § anmält
missnöje med hofrätts utslag, förlikning ingången innan målet
hos Konungen fullföljes, ankomme på Konungen att förlikningen stadfästa.
32 §.
Om fullföljd af talan mot hofrätts utslag i utsökningsmål skils i
utsökningslagen.
38
Riksdagens Skrifvelse N:o 86.
Bil. B.
Lag
om livad iakttagas skall i afseende å införande af lagen om ändring
i vissa delar af rättegångsbalken.
1 §•
Den nu antagna lagen om ändring i vissa delar af rättegångsbalken
skall jemte hvad här nedan stadgas lända till efterrättelse från
och med den 1 januari 1902.
Mål, som vid nämnda tid redan äro anhängiga, skola behandlas
enligt äldre lag; dock att de nya bestämmelserna skola tillämpas i
fråga om fullföljd af talan mot utslag eller beslut, som meddelats efter
den dag, då den nya lagen trädt i kraft, äfvensom underställning af
sådant utslag, så ock beträffande förfarandet i högre rätt, der utslag
eller beslut, hvaremot talan fullföljts, efter sagda dag meddelats. 1
fråga om verkställighet af utslag eller beslut, som meddelats innan den
nya lagen trädt i kraft, skall.äldre lag lända till efterrättelse.
2 §■
Förutom de lagrum, som i den nya lagen förklarats hafva upphört
att gälla, varda genom samma lag upphäfda:
. alla de särskilda nu gällande stadganden, som utgöra förklaring
eller ändring af bestämmelserna i 16, 22, 25, 26, 27 och 30 kapitlen
rättegångsbalken, eller tillägg till dessa bestämmelser, der ej af nedanstående
stadganden annat förhållande framgår;
alla i särskilda författningar såsom vilkor för fullföljd af talan mot
domstols utslag meddelade bestämmelser om skyldighet att fullgöra
hvad dömdt är eller att ställa säkerhet derför eller för kostnad och
skada, som kan vederpart tillskyndas, så ock hvad i 31 kap. rättegångsbalken
är i berörda hänseenden stadgadt såsom vilkor för pröfning af
ansökan om återställande af försuten tid eller återbrytande af laga kraft
egande dom;
Riksdagens Skrifvelse N:o 86. 39
hvad 8 § i förordningen den 7 juni 1749 till hämmande af hvarjehanda
med ungdomen föröfvade bedrägerier innehåller om fullföljd af
talan mot utslag i mål, som der afses;
kong], brefven den 18 november 1762 och den 15 april 1774 angående
ransakningshandlingars insändande i underställningsmål;
kungörelsen den 19 januari 1802 derom, att uti de hos öfverdomst.
olarne anhängiga lagvadda och instämda mål parter ej ega, sedan
de utan förbehåll underskrift berättelsen, med flera skrifter dit inkomma
eller vidare förhör begära;
hvad 40 punkten i förklaringen den 23 mars 1807 öfver allmänna
lagens stadganden i åtskilliga rum innehåller om förfarandet i mål,
som af allmän åklagare blifvit i hofrätt anhängiggjordt emot domare;
21 § i förordningen den 16 februari 1864 om nya strafflagens införande
och hvad i afseende derå iakttagas skall, så ock hvad 19 §
19 mom. i samma förordning innehåller rörande klagan öfver domstols
beslut om häktning eller om fläktad persons qvarhållande i häkte;
21 § i förordningen den 16 juni 1875 angående lagfart å fångtill
fast egendom; & 6
64 § i förordningen den 16 juni 1875 angående inteckning i fast
egendom;
5 § 2 mom. och 17 § i förordningen den 10 augusti 1877 om nya
utsökningslagens införande och hvad i afseende derå iakttagas skall;
13 § i förordningen den 13 april 1883 angående förlagsinteckning;
327 § sjölagen;
H § i lagen den 26 maj 1899 angående förändring af tomts
område;
så ock hvad i öfrigt finnes i lag eller särskild författning stridande
mot den nya lagens bestämmelser, der ej här nedan annorledes stadgas.
3 §•
Hvad i föroidningen den 6 oktober 1882 angående böter för svarandeparts
uteblifvande från underrätt och i lagen den 10 juli 1899
angående påföljd i vissa fall af parts uteblifvande i brottmål finnes
stadgadt om uttagande och om återgång af böter, hvartill någon enligt
samma författningar blifvit fäld, skall upphöra att gälla, utom i hvad
angår böter, som ådömts innan den nya lagen trädt i kraft.
4 §''
Der i lag eller särskild författning förekommer hänvisning till lag
-
40
Riksdagens Skrifvelse N:o 86.
rum, som ersatts genom bestämmelse i den nya lagen, skall denna i
stället tillämpas.
5 §.
Hvad i den nya lagen finnes stadgadt rörande fullföljd af talan
mot allmän underrätts beslut skall ega motsvarande tillämpning i fråga
om klagan öfver annan verldslig domstols eller myndighets beslut i
mål, som enligt lag eller särskild författning må i allmän öfverrätt fullföljas
och ej är att till utsökningsmål hänföra.
6 §.
I fråga om verkställighet i vissa fall af utslag, som ej vunnit
laga kraft, stadgas som följer:
1. Har i brottmål någon genom hofrätts utslag blitvit iaid till
böter eller vite, skall utmätning af hvad sålunda dömdt blifvit verkställas,
ändå att ändring i utslaget sökes; dock må ej utmätning ske
förr än utslaget vunnit laga kraft, der den sakfälde styrker, att han
nedsatt beloppet hos Konungens befallningshafvande. Hvad utmätt
blifvit må ej utan den sakfäldes samtycke säljas förr än utslaget vunnit
laga kraft; är utmätt lös egendom underkastad förskämning eller snar
förstörelse eller hastigt fallande i värde, eller anses den ej med säkerhet
kunna lemnas qvar under den sakfäldes tillsyn och kan ej heller
för den säker vård annorledes utan kostnad erhållas, må dock öiverexekutor
förordna om försäljning. Visar efter utmätning den sakfälde
att nedsättning skett, efter ty ofvan sägs, gånge utmätningen åter, der
så ske kan. Hvad nu är föreskrifvet gälle ock, der i tviste- eller utsökningsmål
någon blifvit af hofrätt fäld till böter eller vite. Om verkställighet
af utslag i polismål är särskildt stadgadt.
2. År i brottmål någon dömd att gälda annat än böter^ eller vite
eller att viss lös egendom till annan utgifva, eller har i sådant mål
domstol förordnat om qvarstad eller skingringsförbud, gånge, utan
hinder af ändringssökande, beslutet i verkställighet så som vore det i
tvistemål meddeladt.
3. Har domstol förordnat om någons hemtande eller iorfijudit
någon att resa från orten, gånge beslutet utan hinder af klagan i verkställighet.
Lag samma vare i fråga om beslut, hvarigenom domstol
skilt fullmägtig från fullmägtigskapet.
Riksdagens Skrifvelse N:o 86.
41
7 §•
I konkurs]agen erhålla nedanstående §§ följande ändrade lydelse:
10 §. Finner rätten eller domaren, att konkursansökning ej kan
upptagas, förty att den är till orätt domstol stäld, eller af annan orsak;
teckne det skriftligen å ansökningen.
Vill annan än gäldenären klaga deröfver att ansökning upptagen
är; varde tiden för besvärs anförande räknad från det stämningen blef
i allmänna tidningarne första gången kungjord. Ej må sådan klagan
sedan föras.
144 §. Då domaren eller någon rättens ledamot meddelat beslut
i fall, der sådant enligt denna lag på honom ankommer, gånge beslutet
utan hinder af förd klagan i verkställighet, der ej förbud deremot från
hofrätten kommer.
8 §•
1 förordningen den 14 april 1866 angående jords eller lägenhets
afstående för allmänt behof erhålla nedanstående §§ följande ändrade
lydelse:
2 §. Göres hos den i 1 § nämnda underrätt skriftlig ansökningom
särskilda nämndens tillsättande, och visar sökanden, att Konungen
godkänt behofvet af jordens eller lägenhetens afstående eller begagnande,
samt att tiden, då den skall afstås eller upplåtas, blifvit genom
Konungens förordnande eller parternas öfverenskommelse bestämd; utlärde
rätten stämning på egare och andre, som uppgifvas i saken hafva
del. Rätten föranstalte jemväl, att, till underrättelse för möjligen varande
okände eller icke uppgifne rättsegare, tiden för ärendets företagande
varder, såväl från predikstolen i den sockens kyrka, der fastigheten
är belägen, som ock genom allmänna tidningarna, kungjord tre
gånger, sista gången minst fjorton dagar före den dag, hvilken till
sakens företagande är utsatt. Jordens eller lägenhetens egare, då han
höres, vare skyldig att hos rätten, i ändamål af instämning, uppgifva
den, som i anseende till nyttjanderätt med honom del i saken häfver,
vid äfventyr som i 25 § stadgas. Hos rätten skall jemväl företes bevis
derom, huruvida jorden eller lägenheten är med inteckning besvärad;
och ega parterne att, innan nämnden sättes, i laga ordning sin talan
i fråga om ersättningens belopp och sättet för dess utgörande utföra,
Uppstår, vid fråga om jords eller lägenhets begagnande till utBih.
till Riksd. Prof. 1901. 10 Sami. 1 Afd. 1 Band. 16 Häft. 6
42
Riksdagens Skrifvelse N:o 86.
läggning af elektriska ledningstrådar, parterr)e emellan tvist, huruvida
derigenom må förorsakas så betydlig skada, att jorden eller lägenheten
lösas skall, eller om intrånget är af beskaffenhet, att ersättning derför,
enligt hvad i 1 § 2 mom. stadgadt är, utgå bör, pröfve och afgöre
rätten sådant, innan nämnden sättes. Anses ersättning för intrång
böra ega rum, bestämme ock rätten, efter ty som intrånget finnes vara
öfvergåendo eller fortfarande, huruvida slik ersättning skall utgå på en
gång eller i årlig afgift under den tid, intrånget kommer att fortfara.
Emot rättens beslut i dessa frågor må talan fullföljas i hofrätt
genom besvär.
21 §. Vill egaro af jorden eller lägenheten klaga deröfver, att
han icke varit i målet stämd, eller vill annan klaga på den grund, att
ärendet icke blifvit, enligt 2 §, från predikstolen eller genom allmänna
tidningarna rätteligen kungjordt, eller vill någon klaga öfver rättens
pröfning af jäf emot den, som i nämnden suttit, eller påstår någon
eljest, att vid nämndens sättande ej så tillgått, som nu föreskrifvet är;
den talan må i hofrätten föras genom besvär; och skall tiden för besvärens
anförande räknas från den dag, då nämndens beslut efter 19
§ parterne meddelades. Varder den talan gillad, förfalle all verkan af
nämndens beslut, såvidt det klagandes rätt rörer, och förordne hofrätten,
att nämnd å nyo sättas skall. Ej må hofrätten till pröfning upptaga
jäf, som icke vid underrätten yppadt varit, då nämnden sattes.
9 §•
I stadgan den 9 november 1866 om skiftesverket i riket erhåller
134 § följande ändrade lydelse:
Egodelningsrättens slutliga utslag skall offentligen afkunnas och,
ehvad missnöje anmäles eller ej, i utslaget underrättelse meddelas, att
den, som vill söka ändring i hufvudsaken eller i det, som under rättegången
förefallit, skall, vid talans förlust, inom trettio dagar, den
oräknad, då utslaget föll, hos ordföranden i egodelningsrätten tvefaldt
ingifva sina till Konungen stälda underdåniga besvär; bifoge ock i två
exemplar de till saken hörande bevis, klaganden kan anse nödigt förete.
Missnöjd part ege äfven öppet att, der han finner sådant för sig
beqvämligare, inom besvärstidens slut inlemna besvärshandlingarna till
Konungens befallningshafvande i länet, som med påtecknande af dagen,
då de blifvit inlemnade, desamma till ordföranden i egodelningsrätten
genast öfversänder.
Riksdagens Skrifvelse N:o 86.
43
10 §.
I lagen den 12 maj 1897 med vissa bestämmelser om riksbankens
sedelutgifningsrätt, så ock angående forum för riksbanken, erhåller 2 8
följande ändrade lydelse:
Vägrar riksbanken, under hvad sken det vara må, att sedel vid
uppvisandet inlösa, må den, som innehar sedeln, derom göra skriftlig
anmälan hos Svea hofrätt, hvilken, efter att deröfver hafva hört fullmägtige
i riksbanken, eger att med frågan enligt lag och författningar
förfara, öfver hofrättens beslut må klagan genom besvär hos Konungen
fullföljas inom den tid och i den ordning, som i 30 kap. rättegångsbalken
sägs.
Finner hofrätteu, att sedelns vägrade inlösen härrört af bankens
oförmåga alt genast uppfylla sina förbindelser, göre hofrätteu hos
Konungen derom anmälan. Konungen pröfvar, hvilka utvägar, i öfverensstämmelse
med grundlagarne, lämpligast må vidtagas för att upprätthålla
allmänna förtroendet och åter sätta riksbanken i stånd att
sina sedlar yid anfordran inlösa.
11 §.
I lagen den 1 juli 1898 om boskilnad erhåller 25 § följande
ändrade lydelse:
Har underrätt annorledes än i sammanhang med pröfning af boskilnadsansökniug
meddelat beslut angående fråga, som omförmäles i
12, 14 eller 20 §, skall, i händelse af missnöje med det beslut, särskild
talan deremot föras.
Beslut i fråga, som i 10, 12, 14 eller 20 § afses, gånge utan
hinder af förd klagan i verkställighet, der ej förbud deremot från hofrätten
kommer.
12 §.
I stället för de delar af 29, 38 och 39 punkterna i ofvan åberopade
förklaring den 23 mars 1807, hvilka ej enligt föregående stadgandeu
i denna lag äro att anse såsom upphäfda, förordnas:
Konungens befallningshafvande eller tillsyningsman vid häkte
åligger tillse, att häktad person, som i målet vill anföra besvär eller
afgifva annan inlaga till högre rätt eller ock göra ansökan om nåd,
44
Riksdagens Skrifvelse N:o 86.
dervid ej saknar nödigt biträde. Ingifver häktad till Konungens befallningshafvande
eller tillsyningsman inlaga, som här afses, varde den
ofördröjligen insänd till den myndighet, som har att dermed taga befattning.
Varda besvär af häktad ingifna till Konungens befallningshafvande
eller tillsyningsman vid häkte, skall å besvärsskriften tecknas bevis
om tiden för dess ingifvande. Då utslag, beslut eller besvärsskrift
delgifves häktad, varde handlingen försedd med bevis om tiden för
delgifvandet.
13 §.
I afseende å klagan i hofrätt öfver utslag eller beslut af domstol
eller annan myndighet på Gotland, så ock i fråga om fullföljd af talan
mot hofrättens utslag i sådant mål varder, med upphäfvande af 16 § i
förordningen den 10 augusti 1877 om nya utsökningslagens införande
och hvad i afseende derå iakttagas skall, stadgadt som följer:
De bestämmelser, som äro meddelade i kongl. brefvet den 8
december 1748 angående fataliers bevarande i lagvadda och besvärsmål,
som från Gotland med posten blifva öfversända, samt i förordningen
den 23 augusti 1851 angående särskilda föreskrifter för behandling af
besvärsmål, som från Gotland fullföljas i hofrätt, skola fortfarande
gälla och jemväl lända till efterrättelse i de fall, då klagan i hofrätt
föres öfver utslag eller beslut af annan myndighet å Gotland än domstol;
och må, då besvärshandlingar skola till hofrätten återställas, desamma
af den klagande å landskansli ingifvas på lika sätt, som angående
bevis om verkstäld kommunikation är föreskrifvet.
Vid fullföljd af talan mot hofrättens utslag i mål, som från Gotland
dit inkommit, skola ofvanstående bestämmelser ega motsvarande
tillämpning. Ej må i fall, der anmälan om missnöje med hofrättens
utslag är föreskrifven, sådan anmälan ske annorledes än i 30 kap. 12
§ rättegångsbalken är sagdt.
14 §.
Genom den nya lagen och hvad här ofvan förordnats skola ej
anses upphäfda:
hvad förordningen den 22 november 1749 innehåller om öfversändande
till Konungens befallningshafvande af hofrätts utslag;
45
Riksdagens Skrifvelse N:o 86.
hvad i förordningen den 29 juli 1812 angående åtskilliga omständigheter,
som böra iakttagas vid ändrings sökande i konsistoriernas
utslag, stadgas i fråga om fullföljd af talan mot hofrätts utslag i mål,
som der afses;
77 § konkurslagen samt
324 §, 329 § 3 mom. och 330 § sjölagen.
Bih. till Riksd. Prof. 1901.
10 Sami. 1 Afd. 1 Band. 16 ffäft.
7
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.