Sök i Ratio Lex

Skrifvelse till Konungen, i anledning af väckt motion om ändring i förordningen angående fattigvården den .9 juni 1871 i syfte att undanrödja vissa med densamma förenade olägenheter för gränskommuner.

1901-05-17 · 2 sidor, varav 2 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,6 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 2 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Rskr. 1901:88, Skrifvelse till Konungen, i anledning af väckt motion om ändring i förordningen angående fattigvården den .9 juni 1871 i syfte att undanrödja vissa med densamma förenade olägenheter för gränskommuner.

Dokumentets text

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Riksdagens Skrifvelse N:o 88.

N:o 88.

Uppläst och godkänd hos Första Kammaren den 17 maj 1901.

— — — — Andra Kammaren — 17 — —

Riksdagens skrifvelse till Konungen, i anledning af väckt motion

om ändring i förordningen angående fattigvården den .9

juni 1871 i syfte att undanrödja vissa med densamma

förenade olägenheter för gränskommuner.

(Lagutskottets utlåtande n:o 37.)

Till Konungen.

Vid innevarande riksdag har enskild motionär väckt förslag om ändring

i gällande förordning angående fattigvården i syfte att åstadkomma

befrielse för gränskommuner från den ökade fattigvård, som åligger dem

med afseende å från utlandet dit förpassade, nödstälde svenske undersåtar.

Riksdagen har funnit omförmälda framställning förtjent af beaktande.

Det kan nemligen ej förnekas, att den skyldighet, som hvilar å gränskommunerna

att lemna fattigvård till från utlandet dit förpassade svenske

undersåtar, som äro enligt § 1 fattigvårdsförordningen till fattigvård berättigade,

kan för dem blifva en afsevärd tunga, ej blott i afseende å det

besvär och arbete, som förorsakas vederbörande fattigvårdsstyrelse, utan

framför allt till följd deraf, att de belopp, som af gränskommunen sålunda

förskjutas, först efter lång tid, merendels efter rättegång, återfås, och att

gränskommunen ej ens då kan vara säker att få ersättning för de verkliga

kostnader, fattigvården till den nödstälde betingat.

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Riksdagens Skrifvelse N:o 88.

Riksdagen anser derför för sin del önskligt, att något i motionens syfte

åtgöres. Angående sättet, hvarpå ett bättre sakernas tillstånd må kunna

åstadkommas, anser Riksdagen böra komma under öfvervägande, huruvida

icke från utlandet förpassad, till fattigvård enligt § 1 berättigad person

lämpligen borde af polismyndigheten i gränsorten fortskaffas direkt till

Konungens befallningshafvande i det län, der gränsorten är belägen, hvarefter

Konungens befallningshafvande hade att åt den nödstälde anskaffa

tillfällig fattigvård samt föranstalta om hans öfversändande till hemorten.

Enligt gällande bestämmelser åligger det Konungens befallningshafvande

att beträffande svenske undersåtar, hvilka från utlandet blifvit förpassade

till gränsort, der Konungens befallningshafvande har sitt säte, och som,

ehuru icke enligt § 1 fattigvårdsförordningen berättigade till fattigvård,

dock äro i behof af sådan vård, förskjuta medel till deras nödtorftiga

uppehälle samt föranstalta om dei’as hemsändande till kommun, der de

ega hemortsrätt. Fattigvård sstyrelsen i dylika gränsorter undgår sålunda

i allmänhet att med sådana nödstälde taga befattning, och förefaller det

Riksdagen, som borde samma förfarande kunna ega rum jemväl beträffande

andra kategorier af från utlandet förpassade, fattigvårdsbehöfvande svenske

undersåtar. I gränsorter, der Konungens befallningshafvande ej har sitt

såte, öfverlemnas nu den förpassade af den utländska myndigheten till

närmaste underordnade polismyndighet, hvilken sedan har att befordra

honom till fattigvårdsstyrelsen. Antagligen komme det icke att vålla större

olägenhet, om polismyndigheten i stället för att öfverlemna den nödstälde

till fattigvårdsstyrelsen föranstaltade om hans öfversändande direkt till

Konungens befallningshafvande i det län, der gränsorten vore belägen.

Riksdagen vill emellertid för närvarande ej bestämdt uttala sig angående

sättet för frågans lösning, utan anser lämpligast, att densamma

öfverlemnas till Eders Kongl. Majrts ompröfning.

Riksdagen får alltså anhålla, det täcktes Eders Kongl. Maj:t taga under

öfvervägande, huruledes de olägenheter, som för gränskommuner äro förbenade

med skyldigheten att utgifva fattigvård till från utlandet dit förpassade,

nödstälde svenske undersåtar, lämpligast må kunna undanrödjas,

samt för Riksdagen framlägga det förslag i sådant syfte, hvartill förhållandena

kunna gifva anledning.

Stockholm den 17 maj 1901.

Med undersåtlig vördnad.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.