Sök i Ratio Lex

Skrifvelse till Konungen, i anledning af väckt motion om tillägg till lagen angående ansvarighet för skada i följd af jernvägs drift den 12 mars 1886 i syfte att lapp må erhålla ersättning för renar, som dödats af jernvägståg.

1901-05-22 · 4 sidor, varav 4 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 4 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Rskr. 1901:92, Skrifvelse till Konungen, i anledning af väckt motion om tillägg till lagen angående ansvarighet för skada i följd af jernvägs drift den 12 mars 1886 i syfte att lapp må erhålla ersättning för renar, som dödats af jernvägståg.

Dokumentets text

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Riksdagens Skrifvelse N:o 93.

N:o 92-

Uppläst och godkänd hos Första Kammaren den 22 maj 1901.

— — — — Andra Kammaren — 22 — —

Riksdagens skrifvelse till Konungen, i anledning af väckt motion om

tillägg till lagen angående ansvarighet för skada i följd af

jernvägs drift den 12 mars 1886 i syfte att lapp må

erhålla ersättning för renar, som dödats af jernvägståg.

(Sammansätta stats- och lagutskottets utlåtande n:o 8.)

Till Konungen.

Uti en inom Riksdagen väckt motion har föreslagits, att Riksdagen

ville för sin del antaga sådant tillägg till lagen angående ansvarighet för

skada i följd af jernvägs drift den 12 mars 18SG, att lapp inå erhålla

ersättning för renar, som öfverkörts och dödats af jernvägståg.

I motionen omförmäles, hurusom lappfogden J. Hultin i juni 1899 till

Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Norrbottens län ingifvit en framställning,

deri anmälts, att Jukkasjärvi fjellappar lifligt framhållit sina

farhågor för att trafiken å stambanan från Gellivare till norska gränsen

skulle vålla dem svårt afbräck i deras näring, derest banan ej försåges

med stängsel mot renarne, alldenstund banlinien skure tvärs igenom betesmarker,

hvilka lapparne såväl vintertiden som under höst och vår måste

anlita för renarne. Lappfogden hade framhållit, att det vore särskild!

svårt på vissa sträckor och att en hvar, som kände vilkoren för renskötseln,

måste gifva lapparne rätt i deras påstående, att de omöjligen kunde så

s. 13 Kontrollera mot PDF

Riksdagens Skrifvelse N:o 92.

13

afhålla renarne från banan, att dessa ej esomoftast inkomme på den och

blefve öfverkörda af tågen. Detta skulle ådraga lapparne stora förluster

al renar och med tiden omöjliggöra deras existens. Lappfogden hade derför

anmält behofvet af hägnad särskildt på vissa uppgifna sträckor.

Denna framställning hade af Eders Kong]. Maj:ts befallningshafvande

med tillstyrkan öfversändts till Eders Kongl. Maj:t, som sedan infordrat

jernvägsstyrelsens utlåtande. Arbetscheferna vid banan Gellivare-riksgränsen

hade derefter på jernvägsstyrelsens anmodan yttrat sig i frågan.

Arbetschefen vid norra distriktet hade anfört, att renarne egentligen

på våren och hösten vistades i närheten af jernvägslinien; och det vore

mycket sannolikt, att en större mängd renar då komme att öfverköras och

dödas af tågen. Att uppföra och underhålla ett dyrbart stängsel vore

emellertid ej skäl, utan i värsta fall billigare att betala de af tågen skadade

renarne. Ovisst vore också, om stängsel å de hotade ställena kunde göras

effektivt, då man visste, huru svåra dessa djur vore att utestänga. Stängsel

skulle äfven samla snö på banan. Arbetschefen ansåge sig nu ej befogad

yttra sig om lapparnes moraliska eller juridiska rätt att erhålla skydd

eller ersättning, utan hade blott att se saken från jernvägens egen säkerhets

synpunkt. Och i sådant syfte behöfde ej stängsel anbringas, åtminstone

ej förr, än erfarenhet vunnits om behofvet. Men deremot vore det nödvändigt,

att lokomotiven framtill vore försedda med fullt effektiva plogar

af gallerverk eller annan anordning, »som kastade åt sidan de renar, som

möjligen kunde befinna sig i vägen för tåget, så att desamma ej komme

under tåget, då de ju möjligen kunde förorsaka urspårning».

Arbetschefen vid södra distriktet hade anfört, att å vissa sträckor,

synnerligast vid Torneå träsk, linien ginge genom lapparnes bästa betesmarker,

på Indika renarne af uppgifna skäl ej kunde sammanhållas.

I jernvägsstyrclsen afvaktades, enligt hvad motionären trodde sig veta,

för närvarande rapport om resultaten af försökshägnad, som arbetscheferna

sedan anmodats upprätta.

Vidare har i motionen yttrats följande.

Såsom bekant, inginge ej i kostnadsberäkningen för banan Gellivare —

riksgränsen uppförandet af stängsel, hvilket ansetts kunna undvaras, utom

der lifligare rörelse förväntades eller inhägnade egor och betesmarker

genomkorsades. Äfven den trafikerade linien Boden—Gellivare hade enligt

motionären meddelad uppgift af enahanda skäl i allmänhet lemnats ohägnad.

Enligt i förutnämnda ärende infordrade upplysningar hade å sistnämnda

bansträcka under de fem åren 1895—1899 öfverkörts och dödats

respektive 22, 2, 8, 27 och 7 renar. Äfven år 1900 hade renar dödats å

banan. Och det vore klart, att detta skulle blifva händelsen i ännu högre

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Riksdagens Skrifvelse N:o 92.

grad å banan Gellivare—riksgränsen, i synnerhet i trakten af Torneå träsk,

der det vimlade af renar.

Utan tvifvel kunde renarne skyddas genom stängsel på de farligaste

ställena, och farhågorna för att det för renarnes afhållande från banan

skulle erfordras synnerligen höga hägnader motsades bestämdt af erfarenheterna

från många håll, särskildt från Norge. Det skulle nemligen hafva

visat sig, att renarne snart finge mycken respekt för hvarje inhägnad. Det

vore blott åsynen af en höstack eller någon annan dylik omedelbar

lockelse, som föranledde renen att söka bryta ett stängsel.

Men äfven om de mest hotade ställena inhägnades, vore det klart, att

renar i alla fall skulle öfverköras här och hvar på banans öfriga ohägnade

delar. Många fattiga menniskor skulle härigenom beröfvas sin enda egendom.

Det strede dock mot all rättrådighet att ej hålla lapparne skadeslösa

för dylikt intrång, hvilket de enligt deras näringsfångs natur ej kunde

skydda sig emot och som man tilläte sig på områden, hvilka blifvit upplåtna

till deras begagnande.

fn 0

Någon rätt till godtgörelse för sålunda dödade renar ansages emellertid

ej tillkomma lapparne på grund af vare sig allmänna rättsgrundsatser

eller de särskilda bestämmelserna i lagen om ansvarighet för skada i följd

af jern vägs drift. Det vore derför en brist i lagstiftningen, som här måste

afhjelpa?, så att lappen blefve tillagd rätt till ersättning, dock naturligtvis

under förutsättning, att det ej kunde visas, att han genom uppsåt eller

grof vårdslöshet sjelf föranledt skadan.

Enligt 1 § i lagen om de svenske lapparnes rätt till renbete i Sverige

den 1 juli 1898 äro lapparne berättigade att under hvarje tid af året

uppehålla sig med sina renar inom vissa närmare angifna delar af Norrbottens,

Vesterbottens och Jemtlands län äfvensom att i andra trakter

uppehålla sig med renarne jemväl under oktober, november, december,

januari, februari, mars och april månader samt under vissa undantagsförhållanden

äfven någon tid före oktober månads början och efter utgången

af april månad; och ega lapparne att å sålunda angifna orter och

tider under iakttagande af de i nämnda lag meddelade bestämmelser >begagna

sig af land och vatten till underhåll för sig och renarne». Det.

lärer icke vara tvifvel underkastad!, att, genom anläggningen af jernvägar

inom de sålunda åt lapparne upplåtna trakter, dessa komma att lida intrång

i sitt näringsfång och att det på grund af dettas egen natur icke är

dem möjligt förhindra, att vid ett och annat tillfälle renar inkomma pa

jernvägslinierna, särskildt der dessa icke äro inhägnade, och der blifva

öfverkörda. Riksdagen anser det derför vara med rättvisa och billighet

öfverensstämmande, att rätt till ersättning tillerkännes lapp för det fall,

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Riksdagens Skrifvelse N:o 92.

att honom tillhörig ren blifvit af jernvägståg öfverkörd och dödad å tid,

då egaren haft laga rätt att med renarne uppehålla sig å den ort, der

skadan timat. Att dylik ersättning likväl icke bör ifrågakomma, derest

den öfverkörda renens egare sjelf uppsåtligen eller genom grof vårdslöshet

förän led t skadan, torde fa anses vara sjelffallet. Mera tveksamt synes det

Riksdagen, huruvida ersättning bör utgå äfven om skada af ifrågavarande

beskaffenhet inträffat å inhägnad jernväg, och hvilken inverkan hägnadens

beskaffenhet bör utöfva på frågan om ersättningsskyldighet för jernvägens

egare. Riksdagen är för sin del benägen anse, att, derest jernvägen varit

försedd med lagligen beskaffad inhägnad, ersättningsskyldigheten icke bör

åligga dess. egare; men da såväl denna som öfriga hithörande frågor synas

böra ytterligare utredas, innan någon ändring i gällande lag af Riksdagen

beslutes, har Riksdagen ansett sig icke kunna för närvarande vidtaga annan

åtgärd än att hos Edei’s Kongl. Maj:t anhålla, att Eders Kongl. Maj:t måtte

efter verks t äld utredning till Riksdagen inkomma med förslag i ämnet.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt, får Riksdagen anhålla, att

Eders Kongl. Maj:t måtte låta utreda, under hviika vilkor rätt till ersättning

må kunna tillerkännas laj^p för renar, som blifvit af jernvägståg

öfverkörda och dödade, äfvensom till Riksdagen inkomma med det förslag

i ämnet, hvartill utredningen kan föranleda.

Stockholm den 22 maj 1901.

Med undersåtlig vördnad.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.