Sök i Ratio Lex

Skrifvelse till Konungen, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af 11 kap. 15 § och 18 kap. 15 § strafflagen.

1902-03-11 · 2 sidor, varav 2 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,4 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 2 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Rskr. 1902:10, Skrifvelse till Konungen, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af 11 kap. 15 § och 18 kap. 15 § strafflagen.

Dokumentets text

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Riksdagens Skrifvelse N:o 10.

N:o 10.

Uppläst och godkänd hos Föi''sta Kammaren den 8 mars 1902.

—- — — Andra Kammaren den 11 — —

Riksdagens skrifvelse till Konungen, i anledning af väckt motion

om ändrad lydelse af 11 kap. 15 § och 18 kap. 15 §

strafflagen.

(Lagutskottets utlåtande n:o 9.)

Till Konungen.

Vid innevarande riksdag har enskild motionär väckt förslag om

ändring af 11 kap. 15 § och 18 kap. 15 § strafflagen i syfte att erhålla

sins emellan öfverensstämmande, förtydligade och äfven vidgade bestämmelser

om de platser, hvarå sådant förfarande eller beteende, som i dessa

lagrum omförmäles, må anses straffbart. I sammanhang härmed har

samme motionär jemväl hemstält om sådan ändrad lydelse af sistnämnda

paragraf, att högre bötesstraff än det nu stadgade må kunna ådömas för

fylleriförseelse.

Vidkommande förstberörda förslag har Riksdagen funnit goda skäl

föreligga att taga under öfvervägande behofvet af en omarbetning utaf

ifrågavarade bestämmelser. Oförnekligt synes nemligen vara, att desamma

icke fylla ändamålet att bereda skydd mot störande uppträden å sådana

för allmänheten upplåtna eller eljest mer besökta platser, der dylika uppträden

kunna anses vara särskildt förargelseväckande. Beträffande ett

flertal ställen och lokaler, hvilka antingen icke alls eller endast med

tvekan kunna inordnas under nu gällande föreskrifter, torde kunna på

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Riksdagens Skrifvelse N:o 10.

stås, att derstädes bedrifvet ofog af den art, hvarom fråga är, gör fullt

ut lika stort intrång på allmänhetens berättigade fridskraf, som om liknande

ofog förekommer å platser, der straff för detsamma nu är uttryckligen

stadgadt. Exempelvis å bantåg synes dessutom skydd för allmänheten

vara särskildt påkalladt med hänsyn till svårigheten eller omöjligheten

för dem, som der utsättas för ett fridsstörande beteende, att

undandraga sig obehagen af detsamma. Ej heller lärer numera någon

anledning förefinnas att olika bestämma gränserna för tillämpningen af

ofvannämnda båda lagrum, hvilkas syfte och uppgift torde enligt nuvarande

rättsuppfattning med hvarandra ganska nära sammanfälla.

Beträffande förslaget om utsträckning af högsta gränsen för det

ansvar, som kan ådömas för fylleriförseelse, torde i allmänhet en sådan

lagändring visserligen icke vara af något större behof påkallad. Lagtillämpningen

har nemligen visat, att redan det straffmaximum, som för

närvarande finnes stadgadt, endast jemförelsevis sällan ansetts böra ådömas

och att det vanliga straffet för ifrågavarande förseelse hållits vid eller

nära strafflatitudens minimigräns. Emellertid förekomma dock stundom

fall, då vid gång efter annan upprepade fylleriförseelser det nu bestämda

högsta straffmåttet icke gifver domaren tillfälle att nog kraftigt inskrida

och då det alltså vore önskvärdt, att böter till högre belopp kunde

ådömas. Eu sådan utvidgning af strafflatituden synes dessutom ega fog

för sig jemväl från den synpunkten, att på grund af penningvärdets

fall de fastslagna bötesbeloppen, hvilka ([vars tå tf oförändrade, sedan strafflagen

år 1864 tillkom, icke torde kunna antagas numera vara af samma

verkan som vid den tiden.

På grund af hvad sålunda anförts, får Riksdagen anhålla, att Eders

Kongl. Maj:t täcktes låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag

dels till ändring af 11 kap. 15 § och 18 kap. 15 § strafflagen, i syfte

att erhålla sins emellan öfverensstämmande, förtydligade och, i den mån

sådant kan befinnas behöfligt och lämpligt, vidgade bestämmelser om de

platser, hvarå, och de förhållanden, hvarunder sådant förfarande eller

beteende, som i dessa lagrum omförmäles, må anses straffbart, dels till

sådan ändrad lydelse af sistnämnda paragraf, att högre bötesstraff än det

nu stadgade må kunna för fylleriförseelse ådömas.

Stockholm den 11 mars 1902.

Med undersåtlig vördnad.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.