Skrifvelse till Konungen, i anledning af Kongl. May.ts proposition till Riksdagen med förslag till lag om ändrad lydelse af 5 kap. 1, 2, 3 och 6 §§ strafflagen, till lag angående verkställighet af domstols förordnande om tvångsuppfostrgn samt till lag, innefattande vissa bestämmelser om förfarandet i brottmål rörande minderåriga.
1902-05-15 · 16 sidor, varav 15 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,7 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
- Sidnummer: 15 av 16 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Rskr. 1902:108, Skrifvelse till Konungen, i anledning af Kongl. May.ts proposition till Riksdagen med förslag till lag om ändrad lydelse af 5 kap. 1, 2, 3 och 6 §§ strafflagen, till lag angående verkställighet af domstols förordnande om tvångsuppfostrgn samt till lag, innefattande vissa bestämmelser om förfarandet i brottmål rörande minderåriga.
Dokumentets text
Biksdagens Skrifvelse N:o 108.
1
M:o 1©8.
Uppläst och godkänd af Första Kammaren den 15 maj 1902.
— — — — Andra Kammaren den 15 — —
Riksdagens skrifvelse till Konungen, i anledning af Kongl.
May.ts proposition till Riksdagen med förslag till lag om
ändrad lydelse af 5 kap. 1, 2, 3 och 6 §§ strafflagen,
till lag angående verkställighet af domstols förordnande
om tvångsuppfostrgn samt till lag, innefattande vissa bestämmelser
om förfarandet i brottmål rörande minderåriga.
(Särskilda utskottets n:o 2 utlåtande n:o 4.)
* Till Konungen.
Genom proposition den 29 november 1901 bär Eders Kongl. Maj:t
föreslagit Riksdagen att antaga propositionen bifogade förslag till
1) lag om ändrad lydelse af 5 kap. 1, 2, 3 och 6 §§ strafflagen;
Bill. till Biksd. Prot. 1902. 10 Sami. 1 Afd. 1 Band. 28 Höft. (N:o 108). 1
2
Riksdagens Skrifvelse N:o 108.
2) lag angående verkställighet af domstols förordnande om tvångsuppfostran;
samt
3) lag, innefattande vissa bestämmelser om förfarandet i brottmål
rörande minderårige.
Bestämmelserna i det förstnämnda förslaget hafva icke gifvit anledning
till erinran.
I afseende å en af de reformer, detta förslag afser att införa, nemligen
att för den, som fy It 15 men ej 18 år, straff för lindrigare förbrytelser
skulle kunna utbytas mot intagande i allmän uppfostringsanstalt,
anser Riksdagen, att denna del af förslaget innebär ett mycket beaktansvärdt
steg i rätt rigtning. Riksdagen har emellertid icke förbisett, att
i de fall, då domstol vid afdömande af mål angående brott, begångna af
någon, som fylt 15 men ej 18 år, funne straffet böra utbytas mot uppfostringsmedel,
äfven andra sådana medel än insättning i allmän uppfostringsanstalt
kunde anlitas.
Den för åstadkommande af utredning i frågan tillsatta komitén föreslog
i detta afseende, att insättande i dylik anstalt skulle användas endast
i stället för ådömdt fängelsestraff (om högst 6 månader), men att bötesstraff
i derför egnade fall skulle utbytas mot aga. Detta förslag grundades
på möjligheten att en brottsling, som fylt femton år, kunde »på
grund af försenad utveckling, försummad uppfostran eller ogynsamma
omständigheter i öfrigt befinna sig på ett barns ståndpunkt». Mot en
sådan person skulle förty med framgång kunna användas samma uppfostringsmedel,
som mot minderåriga under 15 år. I fråga särskilt om
lämpligheten af att låta aga träda i stället för ådömdt bötesstraff anför
komitén, att på grund af obetydligheten af de förseelser, som vanligen
medförde detta straff, undergående af kroppsaga icke sällan torde vara
till fyllest för att på samma gång straffa och rätta den felande. Under
erinran, att komiténs förslag åsyftade allenast att utsträcka agans användning
såsom uppfostringsmedel till ytterligare några åldersklasser utöfver
dem, inom h vilka densamma sedan gammalt varit medgifven, yttrar komitén
vidare, att agan i detta fall skulle få karakteren af en åtgärd i
uppfostrande syfte, tillämpad å personer, som, om än hunna öfver den
Riksdagens Skrifvelse N:o 108.
3
absoluta straffrihetsgränsen, likväl icke kunde anses ännu kafva öfverskridit
den ålder, då kroppslig tuktan kunde utöfva nyttig verkan.
I det först inom justitiedepartementet utarbetade förslaget inflöt emellertid
icke någon sådan bestämmelse som den nyssberörda, af komitén
föreslagna, utan affattades stadgandet så, att insättandet i uppfostringsanstalt
skulle blifva det enda uppfostringsmedel, mot hvilket straff, ådömdt
person, som fylt 15 men ej 18 år, skulle kunna utbytas. Denna förändring
i förslaget motiverades af föredragande departementschefen dermed,
att, då det af Riksdagen i skrifvelse den 18 maj 1898 väckta spörsmålet
om införande af mera affliktiva straff för närvarande, jemte andra
djupt ingripande straffrättsliga frågor, vore föremål för en utredning, hvilken
icke kunde väntas blifva under den närmaste framtiden afslutad, det
icke kunde anses lämpligt att nu söka genomföra någon lagändring med
afseende å användningen af aga som tuktomedel för minderårige.
»Deremot» ■— fortsätter härefter departementschefen •— »möter det
icke något hinder att utan afvaktan af förenämnda omfattandé utrednings
resultat upptaga frågan om beredande af uppfostran åt minderåriga förbrytare
och hvad dermed står i oskiljaktigt sammanhang. Hvilka förändringar
af nu använda straffarter än må befinnas nödiga och lämpliga,
kommer dock alltid att qvarstå behofvet deraf, att under vissa förutsättningar
minderåriga förbrytare i stället för straff underkastas tvångsuppfostran.
Då inrättandet af anstalter, som för meddelandet af sådan uppfostran
erfordras, uppenbarligen kräfver en ganska lång tid, är det också
af största vigt, att förslag till lagbestämmelser om uppfostran af minderåriga
förbrytare snarast möjligt underkastas slutlig pröfning. Det vore
eljest att befara, att ifrågavarande åtgärder till bekämpande af den tilltagande
förvildning hos ungdomen, som allmänt och icke utan skäl öfverklagas,
skulle allt för länge uppskjutas.»
I den sålunda väckta frågan om lämpligheten af att, utan att afvakta
resultatet af den pågående utredningen om de affliktiva straffen, vidtaga
ändringar i gällande lagstiftning samt inrätta de uppfostringsanstalter, om
hvilkas behöflighet ingen meningsskiljaktighet förefunnes, förenade sig flertalet
af högsta domstolens ledamöter om följande uttalande:
»Här är icke platsen att ingå i någon undersökning, huruvida de
stora förväntningar, man för närvarande på många håll synes göra sig om
verkan af prygelstraffets återinförande, må anses välgrundade. Men derom
torde väl alla, hvilken ståndpunkt de än i denna fråga intaga, vara
ense, att, om öfver hufvud detta slags straff skall med vårt rättssystem
4
Riksdagens Skrifvelse N:o 108.
införlifvas, det företrädesvis bör användas emot de unga förbrytarne.
Under sådana förhållanden synes det knappast välbetänkt att, utan att afvakta
utredningen af det utaf Riksdagen uppstälda spörsmål, redan nu
söka lösa den dermed på det närmaste sammanhängande frågan om minderåriga
förbrytares behandling.))
Departementschefen vidblef emellertid sin förut uttalade åsigt och
anförde till stöd för densamma vid ärendets slutliga föredragning inför
Kongl. Maj:t följande:
»Åt den komité, hvilken blifvit tillsatt för utredning af vissa straffrättsliga
frågor, har, såsom Eders Kongl. Maj:t täcktes erinra sig, lemnats
i uppdrag att deribland upptaga till behandling frågan om skärpning af
de kortvariga frihetsstraffen. På begäran har af ordföranden i denna
komité blifvit meddeladt, att komitén tagit i öfvervägande, bland annat,
huruvida det kunde vara lämpligt, att kroppsstraff'' i egentlig mening eller
prygel användes såsom medel till skärpande i svårare fall af omedelbart
ådömda korta frihetsstraff, hvilken fråga komitén betraktat jemväl med
särskild hänsyn till unga förbrytare, samt att komitén enhälligt stannat
i den mening, att ifrågavarande slag af kroppsstraff icke borde såsom
skärpningsmedel användas. De skäl, som tala emot prygelstraffets användande
som skärpningsmedel, kunna i ännu högre grad åberopas mot dess
användande såsom sjelfständig straffart. Vid sådant förhållande torde allt
skäl saknas för uppskof med behandlingen af den påträngande frågan om
beredande af nödig uppfostran åt unga förbrytare i afbidan på den slutliga
lösningen af spörsmålet om införandet af mera affliktiva straff.»
Riksdagen, som delar departementschefens åsigt om nödvändigheten
att så fort ske kan bereda ändamålsenlig uppfostran åt unga förbrytare,
anser emellertid, att aga, tilldelad minderårig, som på grund af sin sinnesbeskaffenhet
och förståndsutveckling finnes vid bedömandet af en begången
brottslig gerning böra likställas med barn, icke bör betraktas
såsom straff, utan såsom uppfostringsmedel, och att frågan om agans användbarhet
följaktligen bör bedömas ur synpunkten af dess lämplighet
såsom sådant medel, hvilken synpunkt ju legat till grund för komiténs
förslag i denna del.
Derjemte kan enligt Riksdagens åsigt ifrågasättas, huruvida icke domstol
bör tillerkännas befogenhet att under vissa förhållanden i stället för
straff meddela varning eller annan tillrättavisning. Ett i denna rigtning
gående yttrande fäldes jemväl inom högsta domstolen.
I fråga om de straff, som skulle kunna utbytas mot uppfostrings
-
Riksdagens Skrifvelse N:o 108.
5
medel, har inom högsta domstolen framhållits, att, då enligt förslaget
endast böter samt fängelse i högst 6 månader skulle kunna af domstolen
utbytas mot insättning i allmän uppfostringsanstalt, den hjelp till åstadkommande
af en förändrad sinnesrigtning, som vistelsen å en uppfostringsanstalt
måste utgöra, i allmänhet icke skulle komma dem till del, hvilka
begått stöld, ett brott, som — så framt det icke vore begånget under
synnerligen förmildrande omständigheter — i gällande lag vore belagdt
med straffarbete. Och dock gåfve erfarenheten otvetydigt vid handen, att
det, åtminstone i de större städerna, just vore inom denna kategori af
unga förbrytare, som man oftast anträffade för tvångsuppfostran lämpade
subjekt. Ej ens vid lindrigare fall af inbrottsstöld borde möjligheten att
insätta brottslingen i uppfostringsanstalt vara utesluten.
Detta uttalande föranledde emellertid icke någon ändring i förslaget.
Såsom framgår af de motiv, departementschefen härför anfört, har departementschefen
likväl ingalunda dragit i tvifvelsmål, att förslagets utsträckning
i det af högsta domstolen angifna syfte vore nyttig och önskvärd,
och Riksdagen är äfven för sin del öfvertygad om, att tvångsuppfostran i
många fall skulle vara synnerligen ändamålsenlig gent emot minderåriga
föröfvare af tjufnadsbrott samt andra personer mellan 15 och 18 år, hvilkas
brott icke kan försonas med lägre straff än straffarbete.
Ehuru Riksdagen sålunda ej kunnat undgå att finna synnerligen ömkligt,
om i nu ifrågavarande lagförslag redan från början kunnat beaktas
de synpunkter och önskningsmål, som Riksdagen nu framhållit såväl i
fråga om de uppfostringsmedel, hvilka utom tvångsuppfostran kunna
komma till användning i stället för straff, som beträffande arten af de
straff, hvilka må utbytas mot uppfostringsmedel af ena eller andra slaget,
har Riksdagen dock ej af denna orsak ansett sig böra afstå det föreliggande
förslaget.
Härvid har Riksdagen ledts af den lifliga öfvertygelsen derom, att
det är af största vigt, att vederbörande myndigheter så snabbt som möjligt
sättas i tillfälle att bekämpa den öfverklagade förvildningen hos ungdomen
genom medel, som bättre än de nu tillgängliga kunna leda till
det åsyftade målet.
Erfarna personer hafva samstämmande betygat, att de straff, som i
nu gällande lag stadgas för förbrytelser, begångna af minderåriga, i många
fall verka motsatsen mot hvad med straff i allmänhet och särskilt med
afseende på minderåriga i främsta rummet åsyftas, nemligen en förbättring
i sinnesrigtningen.
6
Riksdagens Skrifvelse N:o 108.
Vittnesbörden från utlandet angående den välsignelsebringande verkan,
vistelsen i uppfostringsanstalter åstadkommit med hänsyn till minskningen
af antalet begångna förbrytelser ej blott bland de minderåriga utan jemväl,
i den mån verkningarna kunnat sträcka sig öfver flera generationer,
bland de vuxna, tala ett tydligt språk med hänsyn till de stora fördelar,
som äfven hos oss skulle stå att vinna genom tillämpande af motsvarande
grundsatser med afseende å behandlingen af minderåriga förbrytare.
Eders Kongl. Maj:t har i propositionen n:o 1 angående statsverkets
tillstånd och behof föreslagit Riksdagen att till uppförande af byggnader
för en tvångsuppfostringsanstalt vid Bona anslå 395,000 kronor, hvaraf
136,000 kronor för år 1903, under förutsättning bland annat, att nu
ifrågavarande lagförslag af Riksdagen bifa lies.
Hade lagförslaget nu ej antagits, hade alltså deraf följt, att ett uppskof
på minst ett år med påbörjandet af sagda byggnadsföretag uppstått.
Med hänsyn till hvad ofvan anförts, finner Riksdagen det emellertid
af högsta vigt, att åtgärder snarast möjligt vidtagas i lagförslagets rigtning.
Dertill kommer, att, innan ytterligare anstalter blifvit uppförda,
redan af utrymmesskäl lagen ej kan utsträckas att omfatta flera än de nu
i densamma upptagna kategorier af minderåriga förbrytare. Men Riksdagen
håller före, att, i mån som de goda verkningarna af lagens bestämmelser
inträda — hvarom Riksdagen är öfvertygad — såväl Kongl.
Maj:t som Riksdagen skola låta sig angeläget vara att vidtaga sådana åtgärder,
som möjliggöra lagens utsträckning till alla de fall, der en lycklig
verkan af dess bestämmelser kan vara att påräkna; och i samband
med en dylik utvidgning af lagens verkningskrets torde tillfälle erbjuda
sig att taga i öfvervägande, i hvad mån jemväl de öfriga af Riksdagen
antydda uppfostringsmedel kunna och böra komma till användning.
Beträffande förslaget till lag angående verkställighet af domstols förordnande
om tvångsuppfostran, får Riksdagen anföra följande.
Enligt 1 § skall allmän uppfostringsanstalt väl i regeln upprättas af
staten, men Konungen skulle dock ega att såsom dylik anstalt erkänna
jemväl anstalt, som af kommuner eller enskilde blifvit, med eller utan
bidrag af statsmedel, anordnad för uppfostran af vanartade minderårige.
Angående skälen, hvarför sistnämnda bestämmelse lemnas utan erinran,
..Riksdagens Skrifvelse N:o 108.
7
hänvisar Riksdagen till hvad Riksdagen yttrat angående 12 § i förslaget
till lag angående uppfostran åt vanartade och i sedligt afseende försummade
barn, hvilken paragraf motsvarar den nu förevarande.
I 3 § har Eders Kong! Maj:t föreslagit, att allmän uppfostringsanstalt
skall vara så anordnad, att en hvar af dess elever må komma i
åtnjutande af den särskilda handledning, som för hans uppfostran erfordras.
Motsvarande stadgande i 15 § 4 mom. af förslaget till lag angående
uppfostran åt vanartade och i sedligt afseende försummade barn innehåller,
att skyddshem bör »vara så anordnadt, att en hvar af dess skyddslingar
må komma i åtnjutande af den särskilda handledning och vård, som erfordras
för hans uppfostran till gudsfruktan och arbetsduglighet».
Då denna olikhet i de båda stadgandenas affattning till äfventyrs
kunde framkalla den föreställning, att någon olikhet förefinnes i afseende
å de särskilda anstalternas uppfostrande syftemål, hvilket väl icke varit
afsedt, har Riksdagen ansett, att 3 § i förevarande lagförslag bör affattas
i öfverensstämmelse med nyss anförda stadgande om skyddshem.
I fråga om kostnaderna för elevs vård och underhåll vid allmän uppfostringsanstalt
har Eders Kongl Maj:t i 10 § föreslagit, att det fattigvårdssamhälle,
der eleven eger hemortsrätt, skulle till anstalten halfårsvis erlägga
40 öre för hvarje dag, eleven vårdats inom anstalten, dock icke för
längre tid, än till dess eleven uppnått 18 år. Enahanda ersättningsskyldighet,
dock begränsad till högst 30 öre om dagen, skulle jemväl
åligga fattigvårdssamhället, derest dylik anstalt fått vidkännas kostnad
för elev, som, utan att ännu hafva blifvit utskrifven från anstalten, af
dess styrelse öfverlemnats till enskild vård och tillsyn eller anstälts i
tjenst eller yrke. För den utgift, fattigvårdssamhälle sålunda fått vidkännas,
skulle fattigvårdssamhället vara berättigadt uttaga godtgörelse
af elevens egna medel eller hos den, hvilken det ålåge att ansvara för
elevens försörjning. I 11 § har härjemte föreslagits stadgande, att, om
elevs hemortsrätt ej kunde utrönas, uppfostringsanstalten skulle ega uttaga
godtgörelsen omedelbart af elevens egna medel eller hos den, hvilken
det ålåge att ansvara för elevens försörjning, samt att, för hvad som
brister, anstalt, som ej upprättats af staten, skulle undfå ersättning af
statsmedel.
Det sålunda framstälda förslaget, att elevs hemortskommun skulle
till väsentlig del bidraga till betäckande! af kostnaderna för hans vård
och underhåll, kan Riksdagen icke biträda. Kostnaderna för verkställighet
af de straff, som domstol ådömt, hafva med allt skäl ansetts böra
opaginerad Kontrollera mot PDF
s
Riksdagens Skrifvelse N:o 108.
åligga staten ensam. Om nu, såsom man hoppas, genom förevarande
lagstiftning åstadkommes ett bättre medel för vissa brottslingars behandling,
ett medel, hvarigenom staten i framtiden kan vinna äfven ekonomisk
fördel till följd af besparing å fångvårdskostnaden, finnes häri ingen
anledning att frånträda den förut följda grundsatsen. Såsom skäl för
Eders Kongl. Maj:ts förslag kunde måhända åberopas, att dessa minderåriga
förbrytare i afsevärdt olika grad härstamma från olika kommuner,
och att den kommun, som genom försummelse att behörigen taga vård
om den uppväxande ungdomen och förty kunde anses i viss mån bära
ansvar för den större brottslighet, hvartill densamma efter uppnådd straffmyndighet
gjorde sig skyldig, äfven borde vidkännas någon del af kostnaderna
för dess tillrättaförande. Men häremot bör genmälas, att den
kommun, der den unge brottslingen uppvuxit, i många fall torde vara
en annan än den, der han har hemortsrätt, när han sedermera gör sig
skyldig till brott.
Deremot instämmer Riksdagen i Eders Kongl. Maj:ts förslag, i hvad det
afser ersättningspligt för eleven sjelf eller hans föräldrar. Riksdagen har derför
i stället för hvad Eders Kongl. Maj:t föreslagit i 10 och 11 paragraferna
för sin del besluta ett i en paragraf sammanfattadt stadgande i nyssberörda
syfte, hvilket stadgande skiljer sig från det af Eders Kongl. Maj:t föreslagna
jemväl i det afseendet, att orden »hos den, hvilken det åligger att
för elevens försörjning ansvara» utbytts mot orden »hos hans föräldrar».
På grund af 3 § i gällande fattigvårdsförordning, jemförd med 1 §, kunna
nemligen föräldrar icke anses hafva sådan ovilkorlig underhållspligt gent
emot barn öfver 15-års-åldern, som Riksdagen funnit rättvist och lämpligt
att dem ålägges, hvadan uttrycklig föreskrift bör derom meddelas. Sådan
ersättningsskyldighet torde åter näppeligen kunna eller böra af andra än
föräldrar utkräfvas.
I den af Riksdagen för dess del beslutade lag har icke heller intagits
stadgandet, att allmän uppfostringsanstalt skulle ega halfårsvis göra
gällande sin rätt till ersättning. Då anstalten har att med sitt kraf vända
sig omedelbart mot eleven eller hans föräldrar, synes anstalten böra tillerkännas
rätt att i afseende å valet af tiden härför förfara, som för hvarje
fall finnes lämpligast.
Ändringarna i 12 §, som i den af Riksdagen beslutade lag erhållit
numret 11, äro beroende af Riksdagens beslut i afseende å de båda nästföregående
paragraferna.
Riksdagens Skrifvelse N:o 108.
9
Mot öfriga stadgande i detta lagförslag har Riksdagen icke funnit
något att erinra.
Hvad beträffar förslaget till lag, innefattande vissa bestämmelser om
förfarandet i brottmål rörande minderårige, har Riksdagen ingen erinran
att framställa mot hvad Eders Kongl. Maj:t föreslagit, men har för sin
del beslutit ett tillägg till 1 §.
Då komiténs förslag första gången föredrogs i statsrådet, yttrade departementschefen
:
»Såsom rigtigt måste det äfven anses, att åt domstol förbehålles pröfningen
deraf, om i ett särskildt fall en minderårig förbrytare skall undergå
det förskylda straffet eller i stället insättas i uppfostringsanstalt.
Det bör nemligen af nära till hands liggande, principiella skäl ankomma
på domstol att meddela den eftergift af straffet, som ligger i ett förordnande
om dess ersättande med tvångsuppfostran. Dessutom synas våra
underrätter, på landet till följd af nämndens deltagande och i städerna
på grund af domstolsledamöternas förtrogenhet med administrativa göromål,
i allmänhet synnerligen väl egna sig för bedömande af tvångsuppfostrans
lämplighet.»
Ehuru inom högsta domstolen intet yrkande framstäldes derom, att
ifrågavarande pröfning skulle uppdragas åt annan myndighet än domstol,
yttrades dock tvifvel, huruvida domstolarne i hvarje förekommande fall
kunde ega tillgång till de upplysningar, som vore nödiga för att bilda
sig en rigtig uppfattning om nödvändigheten och lämpligheten af uppfostringsåtgärd.
Häremot anförde departementschefen vid frågans senare föredragning,
att för domstolarne icke torde möta någon svårighet att i förekommande
fall från vederbörande införskaffa de särskilda upplysningar, hvilka vore
af nöden för en rigtig uppfattning om lämpligheten af den unge förbrytarens
insättande i tvångsuppfostringsanstalt; och hänvisade departementschefen
till det i 22 § i förslaget till lag angående uppfostran åt vanartade
och i sedligt afseende försummade barn intagna stadgande om skyldighet
för barnavårdsnämnd att, på begäran af allmän åklagare, meddela
de i nämndens protokoll och anteckningslängd tillgängliga upplysningar
om den tilltalades uppförande och de förhållanden, under hvilka han
uppvuxit.
Riksdagen, som af skäl, hvilka angifvits i Riksdagens skrifvelse i
Bill. till Riksd. Prof. 1902. 10 Sami. 1 Afd. 1 Band. 28 Häft. 2
10
Biksdagsns Skrifvelse N:o 108.
anledning af propositionen angående uppfostran åt vanartade och i sedligt
afseende försummade barn, funnit stadgande af nämnda innehåll icke böra
inflyta uti den i sistberörda ämne antagna lag, har för sin del beslutit
intagande i nu föreslagna lag icke blott af ett mot det nyssberörda svarande
stadgande, utan jemväl af bestämmelse om något mera vidtgående
skyldigheter för barnavårdsnämnderna i detta hänseende. I barnavårdsnämnds
protokoll och anteckningslängd finnas nemligen icke upplysningar
om andra barn än dem, med hvilka nämnden på ett eller annat sätt tagit
befattning. Men det är gifvet, att äfven andra barn inom nämndens
verksamhetsområde kunna efter uppnådd 15-års-ålder komma att begå
brott af sådan art, att fråga kan uppstå om den brottsliges intagande i
allmän uppfostringsanstalt. Åtminstone i de flesta fall torde barnavårdsnämnd
äfven rörande dessa minderårige ega eller med lätthet kunna förskaffa
sig nödiga upplysningar. Barnavårdsnämnderna synas i detta afseende
vara just de mest ändamålsenliga organen.
Slutligen vill Riksdagen erinra, att komitén föreslagit sådant tillägg
till 20 § i kongl. förordningen angående expeditionslösen den 7 december
1888, att utslag, hvarigenom underrätt förordnat om insättande i allmän
uppfostringsanstalt, skulle till Konungens befallningshafvande afsärdas
senast fjorton dagar efter utslagets afkunnande. I denna fråga, hvilken
tillhör Kongl. Maj:ts afgörande, har Riksdagen endast velat uttala
önskvärdheten, att för afsändandet af sådant utslag bestämmes samma tid
som för afsändandet af utslag i mål angående häktad, en bestämmelse,
för hvilken intet hinder synes Riksdagen föreligga.
Under åberopande af hvad sålunda anförts, får Riksdagen tillkännagifva
:
att Riksdagen antagit Eders Kongl. Maj:ts förslag till lag om ändrad
lydelse af 5 kap. 1, 2, 8 och 6 §§ strafflagen;
att Riksdagen, som funnit Eders Kongl. Maj:ts förslag till lag angående
verkställighet af domstols förordnande om tvångsuppfostran icke
kunna oförändradt antagas, för sin del antagit lag i ämnet af den lydelse,
bilagan A utvisar; samt
Riksdagens Skrifvelse N:o 108.
11
att Riksdagen, som funnit Eders Kong!. Maj:ts förslag till lag innefattande
vissa bestämmelser om förfarandet i brottmål rörande minderåriga
icke kunna oförändradt antagas, för sin del antagit lag i detta ämne
af den lydelse, bilagan B utvisar.
Stockholm den 15 maj 1902.
Med undersåtlig vördnad.
12
Riksdagens Skrifvelse N:o 108.
Bil. A.
Lag
angående verkställighet af domstols förordnande om tvångsuppfostran.
Härigenom förordnas som följer:
1 hr
Allmän uppfostringsanstalt, som i 5 kap. 3 § strafflagen afses, upprättas
af staten. Konungen eger såsom dylik anstalt erkänna jemväl anstalt,
som af kommun eller enskilde blifvit, med eller utan bidrag af
statsmedel, anordnad för uppfostran af vanartade minderårige; sådant erkännande
kan när som helst återkallas.
Ehvad allmän uppfostringsanstalt upprättats af staten eller af kommun
eller enskilde, skall den stå under sådan särskild uppsigt, som af
Konungen bestämmes.
2 §•
Har domstol jemlikt 5 kap. 3 § strafflagen förordnat om minderårigs
insättande i allmän uppfostringsanstalt, skall den minderårige genom
Konungens befallningshafvandes försorg till sådan anstalt öfverlemnas.
Förordnandet gånge genast i verkställighet utan hinder deraf att det ej
vunnit laga kraft.
3 §.
Allmän uppfostringsanstalt skall vara så anordnad, att en hvar af
dess elever må komma i åtnjutande af den särskilda handledning och
Biksdagens Skrifvelse N:o 108. 13
vård, som erfordras för hans uppfostran till gudsfruktan och arbetsduglighet.
Elever af olika kön må ej i samma anstalt intagas.
4 §•
Har minst ett år förflutit, sedan elev biifvit i allmän uppfostringsanstalt
intagen, ege anstaltens styrelse, derest sådant finnes för eleven
gagneligt, tills vidare eller för viss tid öfverlemna honom till enskild
vård och tillsyn eller anställa honom i tjenst eller yrke. Sådan åtgärd
må ock tidigare vidtagas, om särskilda omständigheter det föranleda, och
den myndighet, som öfver anstalten eger uppsigt, dertill samtycker.
Då elev sålunda öfverlemnas till enskild vård och tillsyn eller anställes
i tjenst eller yrke, skall förbehåll göras om rätt för anstaltens
styrelse att när som helst återtaga eleven; och vare styrelsen skyldig återtaga
honom, om hans uppförande eller annat förhållande dertill föranleder.
öfver elev, som vistas utom anstalten, skall styrelsen öfva tillsyn.
För sådant ändamål eger styrelsen påkalla biträde af presterskap, kommunal-
eller polismyndighet,
5 §•
Då i allmän uppfostringsanstalt intagen elev vunnit nödig stadga i
sinnesrigtning och uppförande, skall han från anstalten utskrifvas. Utan
särskildt tillstånd af den myndighet, som öfver anstalten eger uppsigt,
må dock utskrifning ej ske, förr än två år efter det eleven intogs i anstalten.
Senast då elev uppnått tjugu år, skall han utskrifvas från anstalten.
6 §.
*
Under den tid, elev är vid allmän uppfostringsanstalt inskrifven,
stånde han under dess styrelses och föreståndares husbondevälde samt
vare underkastad disciplinär bestraffning af dem.
Styrelsen har att för elev, som utskrifves, utse första anställningen,
hvilken eleven icke eger att utan styrelsens tillstånd lemna, förr än ett
år efter utskrifningen förflutit.
14
Riksdagens Skrifvelse N-o 108.
7 §.
Misstankes den, som på grund af domstols förordnande blifvit i allmän
uppfostringsanstalt intagen, att hafva före intagandet i anstalten begått
brott, derför han icke undergått ransakning; må, ändå att brottet
under allmänt åtal hörer eller det af målseganden till åtal angifvits, allmän
åklagare ej derå tala, utan att Konungens befallningshafvande i den
ort, der brottet är begånget, dertill lof gifver.
Lag samma vare, der den, som i allmän uppfostringsanstalt intagits,
misstankes att hafva efter intagandet i anstalten och innan han derifrån
utskrifvits gjort sig skyldig till brott.
8 §•
Varder någon, sedan domstol förordnat om hans insättande i allmän
uppfostringsanstalt, men innan han från anstalten utskrifvits, öfvertygad
att hafva begått annat brott, vare förordnandet förfallet.
Förekomma på en gång till verkställighet sådant förordnande och
annat beslut, hvarigenom samma person blifvit dömd till straff, vare förordnandet
ock förfallet, så framt detta straff är af svårare art än fängelse,
eller ock de förskylda straffen tillsammans uppgå till fängelse i mera än
sex månader.
9 §•
Har ej domstols förordnande om minderårigs insättande i allmän
uppfostringsanstalt gått i verkställighet, innan han uppnått aderton år,
vare förordnandet förfallet.
10 §.
Allmän uppfostringsanstalt eger att för elevs vård och underhåll inom
anstalten af elevens egna medel eller hos hans föräldrar uttaga godtgörelse
intill ett belopp af 40 öre för hvarje dag, eleven vårdats vid anstalten,
dock icke för längre tid än till dess eleven uppnått aderton år. För kostnad,
som anstalten fått vidkännas för elevs vård och underhåll utom anstalten
till följd af åtgärd, som afses i 4 § 1 mom., eger anstalten rätt
till dylik godtgörelse, dock ej med högre belopp än 30 öre för hvarje
Riksdagens Skrifvelse N:o 108.
15
dag. För hvad af förenämnda godfgörelse ej kan utfås, ege anstalt, som
ej upprättats af staten, undfå ersättning af statsmedel.
11 §•
I afseende på handläggning af ärende, som afses i 10 §, skall hvad
om frågor angående ersättning för lemnad fattigvård är stadgadt ega motsvarande
tillämpning; dock att allmän uppfostringsanstalt eger att anställa
talan om utbekommande af stadgad godtgörelse för elevs vård och underhåll
inom en tid af ett år, efter det eleven blifvit från anstalten utskrifven.
Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1905.
16
Riksdagens Skrifvelse N:o 108.
Lag,
Bil B.
innefattande vissa bestämmelser om förfarandet i brottmål rörande
minderårige.
Härigenom förordnas som följer:
1 §•
Tilltalas den, som ej fy It aderton år, för gerning, som i allmänna
strafflagen är med straff belagd, skall i protokollet upptagas, utom hvad
i allmänhet för ransakningens fullständighet erfordras, jemväl upplysning
om de förhållanden, under hvilka den tilltalade uppvuxit, samt huruvida
han tillförene gjort sig känd för vanart.
Barnavårdsnämnd skall, på begäran af allmän åklagare, meddela de
i nämndens protokoll och anteckningslängd tillgängliga upplysningar i
ofvannämnda afseenden äfvensom yttrande rörande de omständigheter i
öfrigt, som kunna inverka på bedömande af frågan om lämpligheten af
den tilltalades intagande i tvångsuppfostringsanstalt.
2 §•
Ej må domstol jemlikt 5 kap. 3 § strafflagen meddela förordnande
om minderårigs insättande i allmän uppfostringsanstalt, med mindre den
minderåriges målsman blifvit, der så ske kan, i målet hörd.
3 §•
Sedan vid underrätt ransakning i mål mot den, som ej fyllt aderton
år, blifvit till slut förd, skall dom afsägas samma dag eller senast nästa
dag, der ej i målets vidlyftighet eller eljest hinder derför möter.
Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1905.
Centraltryckeriet, Stockholm, 1902.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.