Sök i Ratio Lex

Skrifvelse till Konungen, i anledning af Kongl. May.ts proposition till Riksdagen med förslag till lag om ändrad lydelse af 5 kap. 1, 2, 3 och 6 §§ strafflagen, till lag angående verkställighet af domstols förordnande om tvångsuppfostrgn samt till lag, innefattande vissa bestämmelser om förfarandet i brottmål rörande minderåriga.

1902-05-15 · 16 sidor, varav 15 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,7 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 15 av 16 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Rskr. 1902:108, Skrifvelse till Konungen, i anledning af Kongl. May.ts proposition till Riksdagen med förslag till lag om ändrad lydelse af 5 kap. 1, 2, 3 och 6 §§ strafflagen, till lag angående verkställighet af domstols förordnande om tvångsuppfostrgn samt till lag, innefattande vissa bestämmelser om förfarandet i brottmål rörande minderåriga.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Biksdagens Skrifvelse N:o 108.

1

M:o 1©8.

Uppläst och godkänd af Första Kammaren den 15 maj 1902.

— — — — Andra Kammaren den 15 — —

Riksdagens skrifvelse till Konungen, i anledning af Kongl.

May.ts proposition till Riksdagen med förslag till lag om

ändrad lydelse af 5 kap. 1, 2, 3 och 6 §§ strafflagen,

till lag angående verkställighet af domstols förordnande

om tvångsuppfostrgn samt till lag, innefattande vissa bestämmelser

om förfarandet i brottmål rörande minderåriga.

(Särskilda utskottets n:o 2 utlåtande n:o 4.)

* Till Konungen.

Genom proposition den 29 november 1901 bär Eders Kongl. Maj:t

föreslagit Riksdagen att antaga propositionen bifogade förslag till

1) lag om ändrad lydelse af 5 kap. 1, 2, 3 och 6 §§ strafflagen;

Bill. till Biksd. Prot. 1902. 10 Sami. 1 Afd. 1 Band. 28 Höft. (N:o 108). 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Riksdagens Skrifvelse N:o 108.

2) lag angående verkställighet af domstols förordnande om tvångsuppfostran;

samt

3) lag, innefattande vissa bestämmelser om förfarandet i brottmål

rörande minderårige.

Bestämmelserna i det förstnämnda förslaget hafva icke gifvit anledning

till erinran.

I afseende å en af de reformer, detta förslag afser att införa, nemligen

att för den, som fy It 15 men ej 18 år, straff för lindrigare förbrytelser

skulle kunna utbytas mot intagande i allmän uppfostringsanstalt,

anser Riksdagen, att denna del af förslaget innebär ett mycket beaktansvärdt

steg i rätt rigtning. Riksdagen har emellertid icke förbisett, att

i de fall, då domstol vid afdömande af mål angående brott, begångna af

någon, som fylt 15 men ej 18 år, funne straffet böra utbytas mot uppfostringsmedel,

äfven andra sådana medel än insättning i allmän uppfostringsanstalt

kunde anlitas.

Den för åstadkommande af utredning i frågan tillsatta komitén föreslog

i detta afseende, att insättande i dylik anstalt skulle användas endast

i stället för ådömdt fängelsestraff (om högst 6 månader), men att bötesstraff

i derför egnade fall skulle utbytas mot aga. Detta förslag grundades

på möjligheten att en brottsling, som fylt femton år, kunde »på

grund af försenad utveckling, försummad uppfostran eller ogynsamma

omständigheter i öfrigt befinna sig på ett barns ståndpunkt». Mot en

sådan person skulle förty med framgång kunna användas samma uppfostringsmedel,

som mot minderåriga under 15 år. I fråga särskilt om

lämpligheten af att låta aga träda i stället för ådömdt bötesstraff anför

komitén, att på grund af obetydligheten af de förseelser, som vanligen

medförde detta straff, undergående af kroppsaga icke sällan torde vara

till fyllest för att på samma gång straffa och rätta den felande. Under

erinran, att komiténs förslag åsyftade allenast att utsträcka agans användning

såsom uppfostringsmedel till ytterligare några åldersklasser utöfver

dem, inom h vilka densamma sedan gammalt varit medgifven, yttrar komitén

vidare, att agan i detta fall skulle få karakteren af en åtgärd i

uppfostrande syfte, tillämpad å personer, som, om än hunna öfver den

s. 3 Kontrollera mot PDF

Riksdagens Skrifvelse N:o 108.

3

absoluta straffrihetsgränsen, likväl icke kunde anses ännu kafva öfverskridit

den ålder, då kroppslig tuktan kunde utöfva nyttig verkan.

I det först inom justitiedepartementet utarbetade förslaget inflöt emellertid

icke någon sådan bestämmelse som den nyssberörda, af komitén

föreslagna, utan affattades stadgandet så, att insättandet i uppfostringsanstalt

skulle blifva det enda uppfostringsmedel, mot hvilket straff, ådömdt

person, som fylt 15 men ej 18 år, skulle kunna utbytas. Denna förändring

i förslaget motiverades af föredragande departementschefen dermed,

att, då det af Riksdagen i skrifvelse den 18 maj 1898 väckta spörsmålet

om införande af mera affliktiva straff för närvarande, jemte andra

djupt ingripande straffrättsliga frågor, vore föremål för en utredning, hvilken

icke kunde väntas blifva under den närmaste framtiden afslutad, det

icke kunde anses lämpligt att nu söka genomföra någon lagändring med

afseende å användningen af aga som tuktomedel för minderårige.

»Deremot» ■— fortsätter härefter departementschefen •— »möter det

icke något hinder att utan afvaktan af förenämnda omfattandé utrednings

resultat upptaga frågan om beredande af uppfostran åt minderåriga förbrytare

och hvad dermed står i oskiljaktigt sammanhang. Hvilka förändringar

af nu använda straffarter än må befinnas nödiga och lämpliga,

kommer dock alltid att qvarstå behofvet deraf, att under vissa förutsättningar

minderåriga förbrytare i stället för straff underkastas tvångsuppfostran.

Då inrättandet af anstalter, som för meddelandet af sådan uppfostran

erfordras, uppenbarligen kräfver en ganska lång tid, är det också

af största vigt, att förslag till lagbestämmelser om uppfostran af minderåriga

förbrytare snarast möjligt underkastas slutlig pröfning. Det vore

eljest att befara, att ifrågavarande åtgärder till bekämpande af den tilltagande

förvildning hos ungdomen, som allmänt och icke utan skäl öfverklagas,

skulle allt för länge uppskjutas.»

I den sålunda väckta frågan om lämpligheten af att, utan att afvakta

resultatet af den pågående utredningen om de affliktiva straffen, vidtaga

ändringar i gällande lagstiftning samt inrätta de uppfostringsanstalter, om

hvilkas behöflighet ingen meningsskiljaktighet förefunnes, förenade sig flertalet

af högsta domstolens ledamöter om följande uttalande:

»Här är icke platsen att ingå i någon undersökning, huruvida de

stora förväntningar, man för närvarande på många håll synes göra sig om

verkan af prygelstraffets återinförande, må anses välgrundade. Men derom

torde väl alla, hvilken ståndpunkt de än i denna fråga intaga, vara

ense, att, om öfver hufvud detta slags straff skall med vårt rättssystem

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Riksdagens Skrifvelse N:o 108.

införlifvas, det företrädesvis bör användas emot de unga förbrytarne.

Under sådana förhållanden synes det knappast välbetänkt att, utan att afvakta

utredningen af det utaf Riksdagen uppstälda spörsmål, redan nu

söka lösa den dermed på det närmaste sammanhängande frågan om minderåriga

förbrytares behandling.))

Departementschefen vidblef emellertid sin förut uttalade åsigt och

anförde till stöd för densamma vid ärendets slutliga föredragning inför

Kongl. Maj:t följande:

»Åt den komité, hvilken blifvit tillsatt för utredning af vissa straffrättsliga

frågor, har, såsom Eders Kongl. Maj:t täcktes erinra sig, lemnats

i uppdrag att deribland upptaga till behandling frågan om skärpning af

de kortvariga frihetsstraffen. På begäran har af ordföranden i denna

komité blifvit meddeladt, att komitén tagit i öfvervägande, bland annat,

huruvida det kunde vara lämpligt, att kroppsstraff'' i egentlig mening eller

prygel användes såsom medel till skärpande i svårare fall af omedelbart

ådömda korta frihetsstraff, hvilken fråga komitén betraktat jemväl med

särskild hänsyn till unga förbrytare, samt att komitén enhälligt stannat

i den mening, att ifrågavarande slag af kroppsstraff icke borde såsom

skärpningsmedel användas. De skäl, som tala emot prygelstraffets användande

som skärpningsmedel, kunna i ännu högre grad åberopas mot dess

användande såsom sjelfständig straffart. Vid sådant förhållande torde allt

skäl saknas för uppskof med behandlingen af den påträngande frågan om

beredande af nödig uppfostran åt unga förbrytare i afbidan på den slutliga

lösningen af spörsmålet om införandet af mera affliktiva straff.»

Riksdagen, som delar departementschefens åsigt om nödvändigheten

att så fort ske kan bereda ändamålsenlig uppfostran åt unga förbrytare,

anser emellertid, att aga, tilldelad minderårig, som på grund af sin sinnesbeskaffenhet

och förståndsutveckling finnes vid bedömandet af en begången

brottslig gerning böra likställas med barn, icke bör betraktas

såsom straff, utan såsom uppfostringsmedel, och att frågan om agans användbarhet

följaktligen bör bedömas ur synpunkten af dess lämplighet

såsom sådant medel, hvilken synpunkt ju legat till grund för komiténs

förslag i denna del.

Derjemte kan enligt Riksdagens åsigt ifrågasättas, huruvida icke domstol

bör tillerkännas befogenhet att under vissa förhållanden i stället för

straff meddela varning eller annan tillrättavisning. Ett i denna rigtning

gående yttrande fäldes jemväl inom högsta domstolen.

I fråga om de straff, som skulle kunna utbytas mot uppfostrings
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Riksdagens Skrifvelse N:o 108.

5

medel, har inom högsta domstolen framhållits, att, då enligt förslaget

endast böter samt fängelse i högst 6 månader skulle kunna af domstolen

utbytas mot insättning i allmän uppfostringsanstalt, den hjelp till åstadkommande

af en förändrad sinnesrigtning, som vistelsen å en uppfostringsanstalt

måste utgöra, i allmänhet icke skulle komma dem till del, hvilka

begått stöld, ett brott, som — så framt det icke vore begånget under

synnerligen förmildrande omständigheter — i gällande lag vore belagdt

med straffarbete. Och dock gåfve erfarenheten otvetydigt vid handen, att

det, åtminstone i de större städerna, just vore inom denna kategori af

unga förbrytare, som man oftast anträffade för tvångsuppfostran lämpade

subjekt. Ej ens vid lindrigare fall af inbrottsstöld borde möjligheten att

insätta brottslingen i uppfostringsanstalt vara utesluten.

Detta uttalande föranledde emellertid icke någon ändring i förslaget.

Såsom framgår af de motiv, departementschefen härför anfört, har departementschefen

likväl ingalunda dragit i tvifvelsmål, att förslagets utsträckning

i det af högsta domstolen angifna syfte vore nyttig och önskvärd,

och Riksdagen är äfven för sin del öfvertygad om, att tvångsuppfostran i

många fall skulle vara synnerligen ändamålsenlig gent emot minderåriga

föröfvare af tjufnadsbrott samt andra personer mellan 15 och 18 år, hvilkas

brott icke kan försonas med lägre straff än straffarbete.

Ehuru Riksdagen sålunda ej kunnat undgå att finna synnerligen ömkligt,

om i nu ifrågavarande lagförslag redan från början kunnat beaktas

de synpunkter och önskningsmål, som Riksdagen nu framhållit såväl i

fråga om de uppfostringsmedel, hvilka utom tvångsuppfostran kunna

komma till användning i stället för straff, som beträffande arten af de

straff, hvilka må utbytas mot uppfostringsmedel af ena eller andra slaget,

har Riksdagen dock ej af denna orsak ansett sig böra afstå det föreliggande

förslaget.

Härvid har Riksdagen ledts af den lifliga öfvertygelsen derom, att

det är af största vigt, att vederbörande myndigheter så snabbt som möjligt

sättas i tillfälle att bekämpa den öfverklagade förvildningen hos ungdomen

genom medel, som bättre än de nu tillgängliga kunna leda till

det åsyftade målet.

Erfarna personer hafva samstämmande betygat, att de straff, som i

nu gällande lag stadgas för förbrytelser, begångna af minderåriga, i många

fall verka motsatsen mot hvad med straff i allmänhet och särskilt med

afseende på minderåriga i främsta rummet åsyftas, nemligen en förbättring

i sinnesrigtningen.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Riksdagens Skrifvelse N:o 108.

Vittnesbörden från utlandet angående den välsignelsebringande verkan,

vistelsen i uppfostringsanstalter åstadkommit med hänsyn till minskningen

af antalet begångna förbrytelser ej blott bland de minderåriga utan jemväl,

i den mån verkningarna kunnat sträcka sig öfver flera generationer,

bland de vuxna, tala ett tydligt språk med hänsyn till de stora fördelar,

som äfven hos oss skulle stå att vinna genom tillämpande af motsvarande

grundsatser med afseende å behandlingen af minderåriga förbrytare.

Eders Kongl. Maj:t har i propositionen n:o 1 angående statsverkets

tillstånd och behof föreslagit Riksdagen att till uppförande af byggnader

för en tvångsuppfostringsanstalt vid Bona anslå 395,000 kronor, hvaraf

136,000 kronor för år 1903, under förutsättning bland annat, att nu

ifrågavarande lagförslag af Riksdagen bifa lies.

Hade lagförslaget nu ej antagits, hade alltså deraf följt, att ett uppskof

på minst ett år med påbörjandet af sagda byggnadsföretag uppstått.

Med hänsyn till hvad ofvan anförts, finner Riksdagen det emellertid

af högsta vigt, att åtgärder snarast möjligt vidtagas i lagförslagets rigtning.

Dertill kommer, att, innan ytterligare anstalter blifvit uppförda,

redan af utrymmesskäl lagen ej kan utsträckas att omfatta flera än de nu

i densamma upptagna kategorier af minderåriga förbrytare. Men Riksdagen

håller före, att, i mån som de goda verkningarna af lagens bestämmelser

inträda — hvarom Riksdagen är öfvertygad — såväl Kongl.

Maj:t som Riksdagen skola låta sig angeläget vara att vidtaga sådana åtgärder,

som möjliggöra lagens utsträckning till alla de fall, der en lycklig

verkan af dess bestämmelser kan vara att påräkna; och i samband

med en dylik utvidgning af lagens verkningskrets torde tillfälle erbjuda

sig att taga i öfvervägande, i hvad mån jemväl de öfriga af Riksdagen

antydda uppfostringsmedel kunna och böra komma till användning.

Beträffande förslaget till lag angående verkställighet af domstols förordnande

om tvångsuppfostran, får Riksdagen anföra följande.

Enligt 1 § skall allmän uppfostringsanstalt väl i regeln upprättas af

staten, men Konungen skulle dock ega att såsom dylik anstalt erkänna

jemväl anstalt, som af kommuner eller enskilde blifvit, med eller utan

bidrag af statsmedel, anordnad för uppfostran af vanartade minderårige.

Angående skälen, hvarför sistnämnda bestämmelse lemnas utan erinran,

s. 7 Kontrollera mot PDF

..Riksdagens Skrifvelse N:o 108.

7

hänvisar Riksdagen till hvad Riksdagen yttrat angående 12 § i förslaget

till lag angående uppfostran åt vanartade och i sedligt afseende försummade

barn, hvilken paragraf motsvarar den nu förevarande.

I 3 § har Eders Kong! Maj:t föreslagit, att allmän uppfostringsanstalt

skall vara så anordnad, att en hvar af dess elever må komma i

åtnjutande af den särskilda handledning, som för hans uppfostran erfordras.

Motsvarande stadgande i 15 § 4 mom. af förslaget till lag angående

uppfostran åt vanartade och i sedligt afseende försummade barn innehåller,

att skyddshem bör »vara så anordnadt, att en hvar af dess skyddslingar

må komma i åtnjutande af den särskilda handledning och vård, som erfordras

för hans uppfostran till gudsfruktan och arbetsduglighet».

Då denna olikhet i de båda stadgandenas affattning till äfventyrs

kunde framkalla den föreställning, att någon olikhet förefinnes i afseende

å de särskilda anstalternas uppfostrande syftemål, hvilket väl icke varit

afsedt, har Riksdagen ansett, att 3 § i förevarande lagförslag bör affattas

i öfverensstämmelse med nyss anförda stadgande om skyddshem.

I fråga om kostnaderna för elevs vård och underhåll vid allmän uppfostringsanstalt

har Eders Kongl Maj:t i 10 § föreslagit, att det fattigvårdssamhälle,

der eleven eger hemortsrätt, skulle till anstalten halfårsvis erlägga

40 öre för hvarje dag, eleven vårdats inom anstalten, dock icke för

längre tid, än till dess eleven uppnått 18 år. Enahanda ersättningsskyldighet,

dock begränsad till högst 30 öre om dagen, skulle jemväl

åligga fattigvårdssamhället, derest dylik anstalt fått vidkännas kostnad

för elev, som, utan att ännu hafva blifvit utskrifven från anstalten, af

dess styrelse öfverlemnats till enskild vård och tillsyn eller anstälts i

tjenst eller yrke. För den utgift, fattigvårdssamhälle sålunda fått vidkännas,

skulle fattigvårdssamhället vara berättigadt uttaga godtgörelse

af elevens egna medel eller hos den, hvilken det ålåge att ansvara för

elevens försörjning. I 11 § har härjemte föreslagits stadgande, att, om

elevs hemortsrätt ej kunde utrönas, uppfostringsanstalten skulle ega uttaga

godtgörelsen omedelbart af elevens egna medel eller hos den, hvilken

det ålåge att ansvara för elevens försörjning, samt att, för hvad som

brister, anstalt, som ej upprättats af staten, skulle undfå ersättning af

statsmedel.

Det sålunda framstälda förslaget, att elevs hemortskommun skulle

till väsentlig del bidraga till betäckande! af kostnaderna för hans vård

och underhåll, kan Riksdagen icke biträda. Kostnaderna för verkställighet

af de straff, som domstol ådömt, hafva med allt skäl ansetts böra

opaginerad Kontrollera mot PDF

s

Riksdagens Skrifvelse N:o 108.

åligga staten ensam. Om nu, såsom man hoppas, genom förevarande

lagstiftning åstadkommes ett bättre medel för vissa brottslingars behandling,

ett medel, hvarigenom staten i framtiden kan vinna äfven ekonomisk

fördel till följd af besparing å fångvårdskostnaden, finnes häri ingen

anledning att frånträda den förut följda grundsatsen. Såsom skäl för

Eders Kongl. Maj:ts förslag kunde måhända åberopas, att dessa minderåriga

förbrytare i afsevärdt olika grad härstamma från olika kommuner,

och att den kommun, som genom försummelse att behörigen taga vård

om den uppväxande ungdomen och förty kunde anses i viss mån bära

ansvar för den större brottslighet, hvartill densamma efter uppnådd straffmyndighet

gjorde sig skyldig, äfven borde vidkännas någon del af kostnaderna

för dess tillrättaförande. Men häremot bör genmälas, att den

kommun, der den unge brottslingen uppvuxit, i många fall torde vara

en annan än den, der han har hemortsrätt, när han sedermera gör sig

skyldig till brott.

Deremot instämmer Riksdagen i Eders Kongl. Maj:ts förslag, i hvad det

afser ersättningspligt för eleven sjelf eller hans föräldrar. Riksdagen har derför

i stället för hvad Eders Kongl. Maj:t föreslagit i 10 och 11 paragraferna

för sin del besluta ett i en paragraf sammanfattadt stadgande i nyssberörda

syfte, hvilket stadgande skiljer sig från det af Eders Kongl. Maj:t föreslagna

jemväl i det afseendet, att orden »hos den, hvilken det åligger att

för elevens försörjning ansvara» utbytts mot orden »hos hans föräldrar».

På grund af 3 § i gällande fattigvårdsförordning, jemförd med 1 §, kunna

nemligen föräldrar icke anses hafva sådan ovilkorlig underhållspligt gent

emot barn öfver 15-års-åldern, som Riksdagen funnit rättvist och lämpligt

att dem ålägges, hvadan uttrycklig föreskrift bör derom meddelas. Sådan

ersättningsskyldighet torde åter näppeligen kunna eller böra af andra än

föräldrar utkräfvas.

I den af Riksdagen för dess del beslutade lag har icke heller intagits

stadgandet, att allmän uppfostringsanstalt skulle ega halfårsvis göra

gällande sin rätt till ersättning. Då anstalten har att med sitt kraf vända

sig omedelbart mot eleven eller hans föräldrar, synes anstalten böra tillerkännas

rätt att i afseende å valet af tiden härför förfara, som för hvarje

fall finnes lämpligast.

Ändringarna i 12 §, som i den af Riksdagen beslutade lag erhållit

numret 11, äro beroende af Riksdagens beslut i afseende å de båda nästföregående

paragraferna.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Riksdagens Skrifvelse N:o 108.

9

Mot öfriga stadgande i detta lagförslag har Riksdagen icke funnit

något att erinra.

Hvad beträffar förslaget till lag, innefattande vissa bestämmelser om

förfarandet i brottmål rörande minderårige, har Riksdagen ingen erinran

att framställa mot hvad Eders Kongl. Maj:t föreslagit, men har för sin

del beslutit ett tillägg till 1 §.

Då komiténs förslag första gången föredrogs i statsrådet, yttrade departementschefen

:

»Såsom rigtigt måste det äfven anses, att åt domstol förbehålles pröfningen

deraf, om i ett särskildt fall en minderårig förbrytare skall undergå

det förskylda straffet eller i stället insättas i uppfostringsanstalt.

Det bör nemligen af nära till hands liggande, principiella skäl ankomma

på domstol att meddela den eftergift af straffet, som ligger i ett förordnande

om dess ersättande med tvångsuppfostran. Dessutom synas våra

underrätter, på landet till följd af nämndens deltagande och i städerna

på grund af domstolsledamöternas förtrogenhet med administrativa göromål,

i allmänhet synnerligen väl egna sig för bedömande af tvångsuppfostrans

lämplighet.»

Ehuru inom högsta domstolen intet yrkande framstäldes derom, att

ifrågavarande pröfning skulle uppdragas åt annan myndighet än domstol,

yttrades dock tvifvel, huruvida domstolarne i hvarje förekommande fall

kunde ega tillgång till de upplysningar, som vore nödiga för att bilda

sig en rigtig uppfattning om nödvändigheten och lämpligheten af uppfostringsåtgärd.

Häremot anförde departementschefen vid frågans senare föredragning,

att för domstolarne icke torde möta någon svårighet att i förekommande

fall från vederbörande införskaffa de särskilda upplysningar, hvilka vore

af nöden för en rigtig uppfattning om lämpligheten af den unge förbrytarens

insättande i tvångsuppfostringsanstalt; och hänvisade departementschefen

till det i 22 § i förslaget till lag angående uppfostran åt vanartade

och i sedligt afseende försummade barn intagna stadgande om skyldighet

för barnavårdsnämnd att, på begäran af allmän åklagare, meddela

de i nämndens protokoll och anteckningslängd tillgängliga upplysningar

om den tilltalades uppförande och de förhållanden, under hvilka han

uppvuxit.

Riksdagen, som af skäl, hvilka angifvits i Riksdagens skrifvelse i

Bill. till Riksd. Prof. 1902. 10 Sami. 1 Afd. 1 Band. 28 Häft. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Biksdagsns Skrifvelse N:o 108.

anledning af propositionen angående uppfostran åt vanartade och i sedligt

afseende försummade barn, funnit stadgande af nämnda innehåll icke böra

inflyta uti den i sistberörda ämne antagna lag, har för sin del beslutit

intagande i nu föreslagna lag icke blott af ett mot det nyssberörda svarande

stadgande, utan jemväl af bestämmelse om något mera vidtgående

skyldigheter för barnavårdsnämnderna i detta hänseende. I barnavårdsnämnds

protokoll och anteckningslängd finnas nemligen icke upplysningar

om andra barn än dem, med hvilka nämnden på ett eller annat sätt tagit

befattning. Men det är gifvet, att äfven andra barn inom nämndens

verksamhetsområde kunna efter uppnådd 15-års-ålder komma att begå

brott af sådan art, att fråga kan uppstå om den brottsliges intagande i

allmän uppfostringsanstalt. Åtminstone i de flesta fall torde barnavårdsnämnd

äfven rörande dessa minderårige ega eller med lätthet kunna förskaffa

sig nödiga upplysningar. Barnavårdsnämnderna synas i detta afseende

vara just de mest ändamålsenliga organen.

Slutligen vill Riksdagen erinra, att komitén föreslagit sådant tillägg

till 20 § i kongl. förordningen angående expeditionslösen den 7 december

1888, att utslag, hvarigenom underrätt förordnat om insättande i allmän

uppfostringsanstalt, skulle till Konungens befallningshafvande afsärdas

senast fjorton dagar efter utslagets afkunnande. I denna fråga, hvilken

tillhör Kongl. Maj:ts afgörande, har Riksdagen endast velat uttala

önskvärdheten, att för afsändandet af sådant utslag bestämmes samma tid

som för afsändandet af utslag i mål angående häktad, en bestämmelse,

för hvilken intet hinder synes Riksdagen föreligga.

Under åberopande af hvad sålunda anförts, får Riksdagen tillkännagifva

:

att Riksdagen antagit Eders Kongl. Maj:ts förslag till lag om ändrad

lydelse af 5 kap. 1, 2, 8 och 6 §§ strafflagen;

att Riksdagen, som funnit Eders Kongl. Maj:ts förslag till lag angående

verkställighet af domstols förordnande om tvångsuppfostran icke

kunna oförändradt antagas, för sin del antagit lag i ämnet af den lydelse,

bilagan A utvisar; samt

s. 11 Kontrollera mot PDF

Riksdagens Skrifvelse N:o 108.

11

att Riksdagen, som funnit Eders Kong!. Maj:ts förslag till lag innefattande

vissa bestämmelser om förfarandet i brottmål rörande minderåriga

icke kunna oförändradt antagas, för sin del antagit lag i detta ämne

af den lydelse, bilagan B utvisar.

Stockholm den 15 maj 1902.

Med undersåtlig vördnad.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Riksdagens Skrifvelse N:o 108.

Bil. A.

Lag

angående verkställighet af domstols förordnande om tvångsuppfostran.

Härigenom förordnas som följer:

1 hr

Allmän uppfostringsanstalt, som i 5 kap. 3 § strafflagen afses, upprättas

af staten. Konungen eger såsom dylik anstalt erkänna jemväl anstalt,

som af kommun eller enskilde blifvit, med eller utan bidrag af

statsmedel, anordnad för uppfostran af vanartade minderårige; sådant erkännande

kan när som helst återkallas.

Ehvad allmän uppfostringsanstalt upprättats af staten eller af kommun

eller enskilde, skall den stå under sådan särskild uppsigt, som af

Konungen bestämmes.

2 §•

Har domstol jemlikt 5 kap. 3 § strafflagen förordnat om minderårigs

insättande i allmän uppfostringsanstalt, skall den minderårige genom

Konungens befallningshafvandes försorg till sådan anstalt öfverlemnas.

Förordnandet gånge genast i verkställighet utan hinder deraf att det ej

vunnit laga kraft.

3 §.

Allmän uppfostringsanstalt skall vara så anordnad, att en hvar af

dess elever må komma i åtnjutande af den särskilda handledning och

s. 13 Kontrollera mot PDF

Biksdagens Skrifvelse N:o 108. 13

vård, som erfordras för hans uppfostran till gudsfruktan och arbetsduglighet.

Elever af olika kön må ej i samma anstalt intagas.

4 §•

Har minst ett år förflutit, sedan elev biifvit i allmän uppfostringsanstalt

intagen, ege anstaltens styrelse, derest sådant finnes för eleven

gagneligt, tills vidare eller för viss tid öfverlemna honom till enskild

vård och tillsyn eller anställa honom i tjenst eller yrke. Sådan åtgärd

må ock tidigare vidtagas, om särskilda omständigheter det föranleda, och

den myndighet, som öfver anstalten eger uppsigt, dertill samtycker.

Då elev sålunda öfverlemnas till enskild vård och tillsyn eller anställes

i tjenst eller yrke, skall förbehåll göras om rätt för anstaltens

styrelse att när som helst återtaga eleven; och vare styrelsen skyldig återtaga

honom, om hans uppförande eller annat förhållande dertill föranleder.

öfver elev, som vistas utom anstalten, skall styrelsen öfva tillsyn.

För sådant ändamål eger styrelsen påkalla biträde af presterskap, kommunal-

eller polismyndighet,

5 §•

Då i allmän uppfostringsanstalt intagen elev vunnit nödig stadga i

sinnesrigtning och uppförande, skall han från anstalten utskrifvas. Utan

särskildt tillstånd af den myndighet, som öfver anstalten eger uppsigt,

må dock utskrifning ej ske, förr än två år efter det eleven intogs i anstalten.

Senast då elev uppnått tjugu år, skall han utskrifvas från anstalten.

6 §.

*

Under den tid, elev är vid allmän uppfostringsanstalt inskrifven,

stånde han under dess styrelses och föreståndares husbondevälde samt

vare underkastad disciplinär bestraffning af dem.

Styrelsen har att för elev, som utskrifves, utse första anställningen,

hvilken eleven icke eger att utan styrelsens tillstånd lemna, förr än ett

år efter utskrifningen förflutit.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Riksdagens Skrifvelse N-o 108.

7 §.

Misstankes den, som på grund af domstols förordnande blifvit i allmän

uppfostringsanstalt intagen, att hafva före intagandet i anstalten begått

brott, derför han icke undergått ransakning; må, ändå att brottet

under allmänt åtal hörer eller det af målseganden till åtal angifvits, allmän

åklagare ej derå tala, utan att Konungens befallningshafvande i den

ort, der brottet är begånget, dertill lof gifver.

Lag samma vare, der den, som i allmän uppfostringsanstalt intagits,

misstankes att hafva efter intagandet i anstalten och innan han derifrån

utskrifvits gjort sig skyldig till brott.

8 §•

Varder någon, sedan domstol förordnat om hans insättande i allmän

uppfostringsanstalt, men innan han från anstalten utskrifvits, öfvertygad

att hafva begått annat brott, vare förordnandet förfallet.

Förekomma på en gång till verkställighet sådant förordnande och

annat beslut, hvarigenom samma person blifvit dömd till straff, vare förordnandet

ock förfallet, så framt detta straff är af svårare art än fängelse,

eller ock de förskylda straffen tillsammans uppgå till fängelse i mera än

sex månader.

9 §•

Har ej domstols förordnande om minderårigs insättande i allmän

uppfostringsanstalt gått i verkställighet, innan han uppnått aderton år,

vare förordnandet förfallet.

10 §.

Allmän uppfostringsanstalt eger att för elevs vård och underhåll inom

anstalten af elevens egna medel eller hos hans föräldrar uttaga godtgörelse

intill ett belopp af 40 öre för hvarje dag, eleven vårdats vid anstalten,

dock icke för längre tid än till dess eleven uppnått aderton år. För kostnad,

som anstalten fått vidkännas för elevs vård och underhåll utom anstalten

till följd af åtgärd, som afses i 4 § 1 mom., eger anstalten rätt

till dylik godtgörelse, dock ej med högre belopp än 30 öre för hvarje

s. 15 Kontrollera mot PDF

Riksdagens Skrifvelse N:o 108.

15

dag. För hvad af förenämnda godfgörelse ej kan utfås, ege anstalt, som

ej upprättats af staten, undfå ersättning af statsmedel.

11 §•

I afseende på handläggning af ärende, som afses i 10 §, skall hvad

om frågor angående ersättning för lemnad fattigvård är stadgadt ega motsvarande

tillämpning; dock att allmän uppfostringsanstalt eger att anställa

talan om utbekommande af stadgad godtgörelse för elevs vård och underhåll

inom en tid af ett år, efter det eleven blifvit från anstalten utskrifven.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1905.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Riksdagens Skrifvelse N:o 108.

Lag,

Bil B.

innefattande vissa bestämmelser om förfarandet i brottmål rörande

minderårige.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Tilltalas den, som ej fy It aderton år, för gerning, som i allmänna

strafflagen är med straff belagd, skall i protokollet upptagas, utom hvad

i allmänhet för ransakningens fullständighet erfordras, jemväl upplysning

om de förhållanden, under hvilka den tilltalade uppvuxit, samt huruvida

han tillförene gjort sig känd för vanart.

Barnavårdsnämnd skall, på begäran af allmän åklagare, meddela de

i nämndens protokoll och anteckningslängd tillgängliga upplysningar i

ofvannämnda afseenden äfvensom yttrande rörande de omständigheter i

öfrigt, som kunna inverka på bedömande af frågan om lämpligheten af

den tilltalades intagande i tvångsuppfostringsanstalt.

2 §•

Ej må domstol jemlikt 5 kap. 3 § strafflagen meddela förordnande

om minderårigs insättande i allmän uppfostringsanstalt, med mindre den

minderåriges målsman blifvit, der så ske kan, i målet hörd.

3 §•

Sedan vid underrätt ransakning i mål mot den, som ej fyllt aderton

år, blifvit till slut förd, skall dom afsägas samma dag eller senast nästa

dag, der ej i målets vidlyftighet eller eljest hinder derför möter.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1905.

Centraltryckeriet, Stockholm, 1902.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.