Riksdagens Skrifvelse N:o 143
1902-05-20 · 5 sidor, varav 5 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 5 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Rskr. 1902:143, Riksdagens Skrifvelse N:o 143
Dokumentets text
Riksdagens Skrifvelse N:o 143.
11
tf:o 143.
Uppläst och godkänd hos Första Kammaren den 19 maj 1902.
— — — — Andra Kammaren den 20 — —
Riksdagens skrifvelse Ull Konungen, angående åtgärder i fråga om
importen af och rörelsen med artificiella sötämnen.
(Första Kammarens tillfälliga utskotts (n:o 1) utlåtande n:o 20.)
(Andra Kammarens tillfälliga utskotts (n:o 2) utlåtande n:o 26.)
Till Konungen.
I särskilda inom Riksdagen väckta motioner har dels gjorts hemställan,
åsyftande åvägabringandet af en sackarinlag, dels ock påkallats utredning,
huruvida i vårt land särskilda åtgärder beträffande importen af
och rörelsen med artificiella sötämnen borde vidtagas i ändamål att bättre
tillgodose såväl statens ekonomiska intressen som ock industriens och landtbrukets
behof af skydd mot en illojal konkurrens äfvensom allmänhetens
berättigade kraf på säkerhet mot förfalskning af mat och dryck i
det dagliga lifvet.
De artificiella sötämnenas användning regleras i vårt land blott genom
en bestämmelse i tulltaxan af den 4 juni 1897. Enligt denna räknas
sackarin till medicinalierna och får tullfritt införas af apotekare samt,
efter vissa myndigheters hörande, af vetenskapsmän och, efter kommerskollegii
pröfning, af näringsidkare, som styrka sig hafva behof af dylika
ämnen för åstadkommandet af sina tillverkningar.
12
Bilisdagens Skri/velse N:o 143.
Såsom i en af motionerna antydts, torde berörda bestämmelser hafva åsyftat,
att ifrågavarande sötämnen väsentligen borde komma till användning
för farmaceutiska och medicinska ändamål. Trots att så godt som hela importen
af sackarin synes ske genom apotekare, hafva likväl, enligt livad företagna undersökningar
utvisa, de artificiella sötämnena funnit en vidsträckt användning
i vårt land vid tillverkningen af allehanda närings- och njutningsmedel.
Och det torde ej saknas anledning antaga, att denna användning
kommer att tilltaga.
Att sackarinet, hvilket intager den ojemförligt främsta platsen bland
de artificiella sötämnena, icke, såsom från många håll och särskildt af eu
bland motionärerna gjorts gällande, i och för sig är helsomenligt, framgår
af yttranden och uttalanden, som framlagts inför Riksdagen. För åtgärder
i den af motionärerna åsyftade rigtning tala likväl flera andra skäl.
Statsmakterna hafva så ordnat, att sockerfabrikationen lemnar statsverket
högst afsevärda inkomster, som icke utan känbara olägenheter
kunna i väsentlig mån minskas. Deraf följer, att äfven om de artificiella
sötämnena vore näringsmedel, som i värde vore jemförliga med sockret och
livilkas användning, från den synpunkten sedt, med skäl kunde befrämjas,
skulle likväl staten, för att uppväga en eventuel nedgång af inkomsten på
sockerskatten, nödgas att i skatte- och tullhänseenden ungefärligen likställa
ifrågavarande ämnen med sockret. Så mycket större skäl föreligga då för
ett ingripande från statsmakternas sida gent emot de artificiella sötämnena,
alldenstund dessa fullständigt sakna näringsvärde och enligt Riksdagens
förmenande gifva anledning till missbruk af ganska betänklig art. Riksdagen
återkommer i det följande härtill.
Jemte nyssberörda, rent statsfinansiella hänsyn måste äfven beaktas,
att en mera betydlig sackarinförbrukning gör intrång på sockerindustriens
berättigade intresse. Denna industri har, delvis genom statsmakternas medverkan,
bragts till eu hög grad af utveckling. Tusentals menniskor hafva
af densamma sin bergning och mycket betydande kapital äro deri nedlagda.
Dertill kommer, såsom redan motionärerna framhållit, att det icke är
blott rent industriella intressen, som här äfventyras. Äfven jordbruket beröres
i hög grad af denna fråga. Stora delar af vårt land egna sig i hufvudsaklig
grad åt eu lönande betodling, som gifvetvis äfven måste förminskas,
i fall en tilltagande sackarinförbrukning minskade sockeromsättningen.
Utan att ingå på den principiella frågan om tullskydd, anser Riksdagen,
att här föreligga starka skäl för vidtagande af åtgärder till skydd
för landets sockerindustri mot hvad Riksdagen icke tvekar att beteckna
13
Riksdagens Skrifvelse N:o 143.
som illojal konkurrens. Som sådan måste nemligen betraktas, att artificiella
sötämnen, hvilka icke ega något som helst näringsvärde, användas vid
tillverkning af närings- ocli njutningsmedel, utan att detta på något sätt
angifves.
Härmed bär Riksdagen kommit in på förhållanden, som vid denna
frågas behandling synas förtjena det allra största afseende.
Enär sackarinet erhålles till betydligt billigare pris än socker — nemligen
då hänsyn tages till söthalten per vigtenhet — är det ett lätt förklarligt
sakförhållande, att en del näringsidkare vid tillverkningen af varor,
för hvilka erfordras sötmedel, härtill skola använda sackarin i stället för
socker. Då nu allmänheten köper dessa varor i tanke, att de innehålla
socker, uppstår ett tvåfaldigt missförhållande, nemligen dels hvad Riksdagen
betecknat med uttrycket illojal konkurens, olika näringsidkare emellan,
dels att allmänheten lockas att köpa eu vara, som utgifves vara något annat,
än den i verkligheten är.
Sålunda är det icke blott sockertillverkaren, som genom sackarinhandeln
utsättes för illojal konkurrens, utan tillika alla näringsidkare, hvilka
för sina tillverkningar behöfva sötämne och härtill använda det dyrare
men äfven närande sockret. Genom att begagna billigare och, med afseende
på näringsvärde, sämre ingredienser blir den mindre samvetsgranne
näringsidkaren i tillfälle att sälja sina varor billigare och derigenom utvidga
sin kundkrets på sin ärligare konkurrents bekostnad. Men då tvingas
äfven den sistnämnde ofta att slå in på samma dåliga väg som medtäflaren.
I samband härmed må här antydas de olägenheter, som hota den för
vårt land så ytterst vigtiga nykterhetsrörelsen, om svagdricka och öfriga
icke berusande läskedrycker genom sackarin tillsats försämras. Också har,
såsom den ene motionären framhållit, maltdryckskomitén vidrört sackarinfrågan
i sitt betänkande.
Beträffande det förhållandet, att allmänheten genom sackarinmissbruket
förledes att köpa en mindervärdig vara och en vara, som utgifves
för något annat, än den är, vill Riksdagen framhålla, att man i förevarande
fall icke med fog kan säga, att allmänheten härutinnan må skydda sig
sjelf. Här är det nemligen för allmänheten omöjligt att kontrollera, när
den blir bedragen eller icke. Endast genom kemisk analys, verkstäld af
fullt sakkunnig person, kan med säkerhet utrönas, om matvaror eller drycker
blifvit sötade med sackarin. Riksdagen finner derför yrkandet, att
statsmakterna skola ingripa till allmänhetens skyddande i berörda afseende,
fullt befogadt och vill i samband härmed erinra om att liknande ingripande
14
Riksdagens Skrivelse N:o 143.
tidigare befunnits lämpligt i fråga om smör- och margarinhandelns ordnande.
Riksdagen kan ej underlåta att särskilt framhålla, hvad man skulle
kunna benämna en försvårande omständighet, som är förbunden med missbruk
af ifrågavarande slag — den nemligen, att det oftast är den mindre
bemedlade, som utsättes för att bli offer för detta missbruk. Denne tvingas
att köpa billigast möjligt, och derför lärer han mera än andra komma att
köpa sackarin tillsatta varor, hvilka han dock, om hänsyn tages till näringsvärdet,
får betala lika dyrt, ja, ofta dyrare, än hvad andra få betala
för varor, beredda med socker. Man har kallat sackarinet »den fattiges
socker» och sagt, att detta ej bör onödigt fördyras. Härpå torde med
allt skäl kunna svaras, att den mindre bemedlade icke bör förledas att
använda sina blygsamma inkomster till förvärf af varor utan näringsvärde.
Han bör i stället, om möjligt, skyddas mot bedrägliga näringsidkare.
Beträffande åter den stundom hörda invändningen mot åtgärder i den
rigtning, som motionärerna åsyfta, att det mestadels är sjuka personer,
som använda sackarin och liknande ämnen, samt att dessa derför böra
hållas i ett lågt pris, torde endast behöfva erinras, att en verksam lagstiftning
mot missbruk på detta område icke behöfver onödigt försvåra erhållandet
af sackarin på apoteken, och att sackarinets starka sötma gör, att,
äfven om en hög tull, eller eventuel! skatt, åsättes detsamma, priset dock
icke behöfver blifva relativt högre än sockrets.
Slutligen anser sig Riksdagen böra framhålla nödvändigheten af att
de åtgärder, som skola vidtagas, icke fördröjas. De allt mera skärpta stadgande^
som på detta område göras gällande i utlandet, kunna ganska lätt
få den följd, som en af motionärerna påpekat, nemligen att de utländska
sackarinfabrikanterna ännu mera än hittills försöka att göra vart land till
afsättningsområde för sina produkter. I detta sammanhang vill Riksdagen
erinra derom, att ett uppgjordt tyskt lagförslag gifvetvis tagit hänsyn till
exporten, i tv att deri bestämmes, att hvad som utföres är skattefritt.
Äfvenså håller Riksdagen före, att den möjligheten visst icke är
utesluten, att inom landet kunna uppstå fabriker för tillverkning af sackarin
och andra artificiella sötämnen. Men när så skett, eller da sackarinaffärerna
på grund af andra förhållanden fått en större omfattning, än hvad
ännu är händelsen, ökas äfven svårigheterna att få till stånd eu tillfredsställande
lagstiftning.
I andra länder, såsom i Belgien, Österrike-Ungern, Tyskland och
Frankrike, har man redan gjort de artificiella sötämnena till föremål för
lagstiftningsåtgärder. Om Sverige för sin del skall hos något af nyss
-
15
Riksdagens Skrifvelse N:o 143.
nämnda länder söka mönstret för de åtgöranden, som böra vidtagas, kan
detta afgöras först efter en verkstäld allsidig utredning, hvilken tager hänsyn
till alla berättigade intressen, så att inga dylika blifva lidande genom
den ifrågasatta lagstiftningen.
Riksdagen hyser alltså den uppfattningen, att, såväl af statsfinanciella
hänsyn som af hänsyn till industriens och jordbrukets berättigade intressen
samt i ändamål att skydda allmänheten mot förfalskning af närings- och
njutningsmedel, statsmakterna böra vidtaga åtgärder beträffande rörelsen
med sackarin och andra artificiella sötämnen; och Riksdagen får derför
anhålla, det täckes Eders Kongl. Maj:t låta utreda, hvilka särskilda åtgärder
beträffande importen af och rörelsen med artificiellla sötämnen böra
vidtagas, samt derefter för Riksdagen framlägga förslag till de närmare bestämmelser,
hvartill denna utredning må föranleda.
Stockholm den 20 maj 1902.
Med undersåtlig vördnad.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.