Sök i Ratio Lex

Skrifvelse till Konungen, i anledning af väckt motion om ändring af 15 § i lagen angående sparbanker den 29 juli 1892.

1902-04-08 · 3 sidor, varav 3 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,7 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 3 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Rskr. 1902:26, Skrifvelse till Konungen, i anledning af väckt motion om ändring af 15 § i lagen angående sparbanker den 29 juli 1892.

Dokumentets text

s. 3 Kontrollera mot PDF

Riksdagens Skrifvelse N:o 26.

3

N:o 26.

Uppläst och godkänd hos Första Kammaren den 5 april 1902.

— — _ — Andra Kammaren den 8 — . —

Riksdagens skrifvelse till Konungen, i anledning af väckt motion om

ändring af 15 § i lagen angående sparbanker den 29

juli 1892.

(Lagutskottets utlåtande n:o 26.)

Till Konungen.

Vid innevarande riksdag kar af enskild motionär gjorts framställning

om ändring af 15 § i gällande sparbankslag i syfte att öfverskott

å vinst, som af sparbanksrörelse uppkommer, må i vidsträcktare mån,

än för närvarande i allmänhet är fallet, komma vederbörande insaltare till godo.

Sparbankerna, bvilkas ändamål är att af allmänbeten till förräntande

mottaga penningar och genom räntans läggande till bufvudstolen. dem

ytterligare förkofra, kafva utan tvifvel varit af stor betydelse för höjande

af sparsamheten och det allmänna välståndet i vårt land, och oaktadt

befintligheten af andra penninginstitut, bvilkas verksamhet delvis drifves

efter samma principer, torde med hänsyn dertill, att dessa senare dock

alltid i någon mån åsyfta vinst, hvaremot enligt sparbankslageii sparbanks

stiftare eller desses rättsinnehafvare ej få tillgodonjuta andel i den vinst,

som å rörelsen kan uppkomma, sparbankerna äfven under nuvarande

förhållanden ej vara öfverflödiga, utan tvärtom förtjena lagstiftarens synnerliga

uppmärksamhet.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Riksdagens Skrifvelse N:o 26.

I svårigheten att på förhand noga beräkna inkomster och utgifter

ligger möjligheten, att vinst å sparbanks rörelse, ehuru egentligen ej afsedd,

ofta uppstår, och uppkomsten af vinst torde, derest den ej uppgår

till oskäligt belopp, vara bevis på eu klok ledning af sparbanks rörelse.

Enligt 15 § i sparbankslagen skall, sedan af sådan vinst i första hand

bildats en reservfond, afsedd att skydda banken mot ogynsamma konjunkturer

och oförmodade förluster, öfverskottet användas på sätt i paragrafen

ytterligare stadgas. Beträffande de ändamål, hvartill sådant sparbanks

vinstöfverskott får användas, bör, enligt Riksdagens mening, i första

rummet ifrågakomma främjandet af sådana intressen, som med spai’banksväsendet

ega verklig gemenskap och för detsamma äro af betydelse eller

närmast väckande och underhållande hos insättarne af håg till ökad

sparsamhet, under det att tillgodoseendet af andra ändamål, visserligen

välgörande eller allmännyttiga, men för sparbankerna i allt fall mer eller

mindre främmande, först i andra hand bör ifrågakomma.

Otvifvelaktigt torde emellertid vara, att sparbankernas vinstöfverskott

ganska ofta användas på ett sätt, som ej står i öfverensstämmelse

med den af Riksdagen sålunda uttalade uppfattning''. Riksdagen, som

tagit kännedom om de i statistiska centralbyråns berättelser förekommande

nPPgifter rörande sparbanker och särskildt om de belopp af vinstöfverskottet,

som af de olika sparbankerna för hvarje år disponerats i öfverensstämmelse

med 15 §:s senare del, har funnit det påfallande, hurusom

ofta under rubriken »anslag» förekomme afsevärda belopp, under det

vederbörande sparbanks inlåningsränta för samma tid varit ganska låg.

Och af nämnda anslag torde i allmänhet det minsta beloppet komma det

ändamål till godo, som enligt lagens mening och sakens natur borde vara

det främsta, nemligen befordrande af intresse för sparsamhet hos mindre

bemedlade insättare. Syftet med beslut rörande användningen af vinstöfverskott

torde till och med någon gång hafva varit att bereda lättnader

i skattebördor, hvilket syfte icke skäligen lärer böra anses vara innefattadt.

under begreppet välgörande och allmännyttiga ändamål. Någon större

garanti mot fattande af sådana beslut synes ej ligga i Konungens befallningshafvandes

skyldighet att pröfva desamma, enär denna pröfningsrätt

är af ganska obestämd natur och i allmänhet tillämpas såsom afseende

allenast beslutets formella laglighet.

En inskränkning i rätten att för allmännyttigt eller välgörande

ändamål disponera sparbanks Aunst anser Riksdagen alltså önskvärd. Riksdagen

föreställer sig, att af sådan inskränkning i allmänhet skall blifva

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Riksdagens Skrifvelse iV:o 26.

eu följd, att, om utdelning af tilläggsränta på grund af praktiska svårigheter

ej kan ifrågakomma, en sparbank, å hvars rörelse vinst uppstått,

i hvarje fall kan i form af högre inlåningsränta bereda insättarne ökade

fördelar. Sparbankerna kunna härigenom äfven bättre blifva i stånd att

upptaga täflan med andra penninginstitut, som alltmera genom höjning

af räntesatser samt inrättande af former för inlåningsrörelse, hvilka stå

sparbankernas nära, söka draga till sig äfven de besparingar, för hvilkas

samlande sparbankerna särskild! äro afsedda.

Rörande bestämmandet af den begränsning, som i nu förevarande

afseende synes Riksdagen böra ifrågakomma, vill Riksdagen icke närmare

uttala sig. Möjligen skulle ett stadgande, att ej mera än hälften af eu

sparbanks behållna årsvinst får till allmännyttigt och välgörande ändamål

användas, härutinnan uttrycka ett lämpligt mått af lagstadgad inskränkning.

Äfven torde kunna ifrågasättas en bestämmelse derom, att användande

af sparbanks vinst till välgörande eller allmännyttiga ändamål ej

får förekomma, så länge sparbankens inlåningsränta väsentligt understiger

den i andra penninginstitut vid tillfället gällande.

På grund af hvad sålunda anförts, får Riksdagen hemställa, att

Eders Kongl. Maj:t täcktes låta utarbeta och för Riksdagen framlägga

förslag till sådan ändring af 15 § i lagen om sparbanker den 29

juli 1892, att genom ytterligare begränsning af rätten att för välgörande

eller allmännyttigt ändamål använda å sparbanksrörelse uppkommen vinst

insättarnes intressen blefve bättre tillgodosedda.

Stockholm den 8 april 1902.

Med undersåtlig vördnad.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.