Sök i Ratio Lex

Skrifvelse till Konungen, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition n:o 30 angående uppfostran åt vanartade och i sedligt afseende försummade barn.

36 sidor, varav 36 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,7 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 36 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Rskr. 1902:59, Skrifvelse till Konungen, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition n:o 30 angående uppfostran åt vanartade och i sedligt afseende försummade barn.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Riksdagens Skrifvelse N:o 59.

1

W:o 59.

Uppläst och godkänd hos Första Kammaren den 7 maj 1902.

—r — — — Andra Kammaren den 7 — —

Riksdagens skrifvelse till Konungen, i anledning af Kongl.

Maj:ts proposition n:o 30 angående uppfostran åt vanartade

och i sedligt afseende försummade barn.

(Särskilda utskottets n:o 2 utlåtande u:o 2.)

TILL KONUNGEN.

Genom proposition den 29 november 1901 har Eders Kongl. Makt

föreslagit Riksdagen att J

dels antaga propositionen bifogade förslag till

Bih. till 1liksd. Prof. 1902. 10 Sami. 1 Afd. 1 Band. 8 Höft. (iV.-o 59.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Riksdagens Skrifvelse N:o 59.

l:o) lag angående uppfostran åt vanartade och i sedligt afseende

försummade barn, samt

2:o) lag angående ändrad lydelse af 1, 2, 9, 10, 13, 19, 22, 30,

36 och 39 §§ i förordningen om kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd

den 21 mars 1862;

dels medgifva:

att till styrelse för skyddshem måtte till bestridande af kostnaderna

för hvarje på grund af lag angående uppfostran åt vanartade och i sedligt

afseende försummade barn i skyddshemmet intaget barns vård utgå

ett årligt statsbidrag af 100 kronor för den tid, skyddslingen vårdades

i skyddshemmet;

att till betäckande af de för barns uppfostran i enskildt hem eller

barnhem eller under anställning i arbete, tjenst eller yrke uppkomna

kostnader, som på grund af nyssnämnda lags bestämmelser stannat å

barnavårdsnämnd, måtte för den tid, barnet på nämndens föranstaltande

njöte sådan uppfostran, till nämnden utgå ett årligt statsbidrag af 40

kronor, om barnet vårdades i barnhem, och hälften af dessa kostnaders

belopp, dock ej öfver 25 kronor, om barnet vore anförtrodt åt enskildt

hem eller anstäldt i arbete, tjenst eller yrke; samt

att det skulle ankomma på Eders Kongl. Maj:t att vid nämnda

statsbidrags utbetalande anordna den kontroll och meddela de bestämmelser

i öfrigt, som kunde finnas erforderliga;

dels förklara, att Eders Kongl. Maj:t skulle ega att för tiden från

början af år 1903, till dess lag angående uppfostran åt vanartade och

i sedligt afseende försummade barn i allo trädde i kraft, utdela understöd

för barns uppfostran i skyddshem och barnhem, med tillämpning,

så vidt ske kunde, af omförmälda grunder för statsbidrags utgående

och i enlighet med de närmare föreskrifter Eders Kongl. Maj:t kunde

finna lämpligt meddela;

dels ock, för att till nu angifna ändamål användas, på ordinarie

stat under riksstatens åttonde hufvudtitel bevilja ett förslagsanslag, med

titel »uppfostringsanstalter för vanartade och i sedligt afseende försummade

barn», å 70,000 kronor.

Härjemte har vid innevarande riksdag enskild motionär väckt förslag

om ändrad lydelse af vissa §§ i förordningen om kyrkostämma

samt kyrkoråd och skolråd i Stockholm den 20 november 1863.

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Riksdagens Skrifvelse N:o 59.

J)et i propositionen Riksdagen förelagda förslag till lag angående

uppfostran åt vanartade och i sedligt afseende försummade barn har i

hufvudsak vunnit Riksdagens bifall.

Dock har Riksdagen vid granskning af förslaget funnit ändringar

i vissa af de föreslagna bestämmelserna böra ega rum.

Riksdagen har sålunda först funnit den redaktionella ändringen (2 §, 7 §

höra vidtagas, att bestämmelserna om den rätt, barnavårdsnämnden, fljm5)

i likhet med kyrkoråd, skulle ega, att vid viss påföljd kalla till inställelse

inför nämnden, icke, såsom skett i Eders Kongl. Maj:ts förslag,

fördelas på två skilda ställen i lagen (2 och 27 §§) utan sammanföras

till ett stadgande, livilket i sådant fall bör hafva sin rätta plats i 7 §

och der sättas såsom ett särskildt moment (5). Härigenom vinnes jemväl

den fördelen, att ordet kyrkoråd i 27 § 5 mom. kan utbytas mot

skolråd och sålunda den motsägelse undvikas, som synes förefinnas

mellan å ena sidan detta mom. i hvad rör dess stadgande, att i afseende

å valbarhet till ledamot eller shppleant i särskild barnavårdsnämnd

skall i motsvarande tillämpning gälla hvad som finnes stadgadt

för kyrkoråd, i hvilket qvinno!- ej kunna inväljas, och å andra sidan

3 mom. i samma §, der sådan valbarhet uttryckligen tillerkännes qvinnor,

i samband hvarmed jemväl i 6 mom. af 27 § ordet kyrkoråd ansetts

böra utbytas mot skolråd.

Beslutar barnavårdsnämnd, att barn skall skiljas från hemmet och (8 § 1 mom.)

öfverlemnas till annan för vård och uppfostran, höra uppenbarligen

såväl för parternas som för högre profvande myndighets skull skälen

för sådant beslut uttryckligen angifvas och antecknas i det protokoll,

barnavårdsnämnden i likhet med öfriga kommunala myndigheter är skyldig

föra; och har Riksdagen ansett, att uttryckligt stadgande härom

lämpligen bör intagas i lagen (8 § 1 mom.)

Befogenheten att mot föräldrarnes bestridande skilja dem från (s § 3 och 4

vården om deras barn kan icke gerna läggas i en kommunal myndig- mom'')

hets hand utan rätt för vederbörande att få frågan pröfvad af högre

myndighet. Stadgande!! härom äro jemväl föreslagna såväl af den för

utredande af frågan tillsatta komitén som af Eders Kongl. Maj:t, men

skilja sig från hvarandra ej mindre i afseende å hvilken den högre

myndigheten bör vara, i det att komitén härtill tänkt sig Eders Kongl.

Maj:ts befallningshafvande, men i den kongl. propositionen föreslagits

domkapitlet, än äfven beträffande sätten för frågans dragande under

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Riksdagens Skrifvelse N:o 59.

sådan myndighet, i hvilket afseende båda förslagen innehålla stadganden

om underställning af beslutet, medan komitén härjemte velat tillerkänna

föräldrar eller målsman besvärsrätt, hvilket af Eders Kong! Maj:t ansetts

obehöflig!

Vid valet mellan de administrativa myndigheter, som föreslagits

såsom andra instans i barnavårdsärenden, har Riksdagen funnit sig

böra förorda, att dessa ärenden måtte handhafvas af vederbörande länsstyrelse;

och får Riksdagen till stöd härför andraga följande.

Det enda af föredragande departementschefen till stöd för det

kong! förslaget åberopade skälet är, att stiftsstyrelse i öfriga uppfostringsfrågor

utgör rätta mellaninstansen mellan kyrkostämman och

dess delegationer å ena sidan samt Eders Kongl. Maj:t å den andra.

Häremot kunna åberopas andra analogier, som gå i motsatt rigtning,

och som enligt Riksdagens uppfattning i denna fråga väga tyngre.

Utom hvad komitén i sådant afseende anfört vill Riksdagen erinra om

det, som finnes stadgadt rörande besvär öfver kommunala myndigheters

beslut i fattigvårdsfrågor, särskilt hvad beträffar vägrad fattigvård

enligt 1 § i fattigvårdsförordningen; och får Riksdagen i sammanhang

härmed erinra, att barnavårdsfrågor ofta kunna gifva anledning till

krafmål mellan särskilda fattigvårdssamhällen, hvilka mål ju skola handläggas

och pröfvas af länsstyrelse.

Det kan i många fall vara angeläget, att den utredning, som

åvägabragts i ett från barnavårdsnämnd inkommet ärende, sjelfmant

fullständigas af den högre myndigheten. För detta ändamål har domkapitlet

ingen annan underordnad att anlita än kyrkoherden, hvilken

redan såsom barnavårdsnämndens ordförande afgifvit yttrande. Eders

Ivongl. Maj:ts befallningshafvande deremot har till sitt förfogande jemväl

kronofogde och länsman samt polismyndighet i stad.

En icke oväsentlig betydelse torde jemväl böra tillmätas den omständigheten,

att hos Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande åtminstone

en juridiskt bildad person deltager i ärendets handläggning, då

det deremot är ovisst, om domkapitlet ens har tillgång till juridiskt

biträde.

Skulle slutligen — såsom anförts af enskild motionär, hvilken

framstält särskild^ af Riksdagen afslaget yrkande i denna fråga —

någon gång kunna inträffa, att ett af barnavårdsnämnd fattadt beslut,

med eller utan verklig grund, inför allmänheten framställes såsom frukt

af religiös fördom, är uppenbarligen domkapitlets efterpröfning af frågan

icke i samma grad som Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvandes egnad

att undanrödja farhågorna i sådant hänseende.

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Riksdagens Skrifvelse N:o 59.

Om Riksdagen alltså i fråga om hvilken myndighet, som bör utgöra.

andra instans i barnavårdsärenden, finner sig böra ansluta sig till

komiténs förslag, biträder Riksdagen deremot den i propositionen uttalade

åsigt om obehöfligheten att vid sidan af den föreslagna underställningsskyldigheten

i alla tvistiga ärenden angående barns skiljande

från hemmet i lagen intaga föreskrift om rätt för föräldrar eller målsman

att öfverklaga dylikt beslut af barnavårdsnämnd. De för denna

åsigt af departementschefen anförda skäl synas Riksdagen tillfyllestgörande.

I .afseende å förfarandet inför den myndighet, som skall blifva do § i och

andra instans i barnavårdsärenden, har Riksdagen funnit två ändringar 2 mom)

i det kongl. förslaget önskvärda. Den i 10 § 1 mom. stadgade rätt

för barnavårdsnämnd att erhålla underrättelse om tid för förhör i saken

synes nemligen icke alltid medföra det gagn, som dermed åsyftas. Inställelse

— om än genom ombud — torde i regel falla sig olämplig

för barnavårdsnämnden. Härförutom kan det lätt tänkas, å ena sidan,

att . nämnden väntat sig gensagor från motparten, men att sådana uteblifva,

i hvilket fall nämnden föranledes i onödan iakttaga inställelse,

och, å andra sidan, att nämnden tror sig kunna uteblifva, men misstager

sig i sin förmodan och sålunda går förlustig möjligheten att gendrifva

motpartens invändningar. För nämnden torde derför vara under

alla omständigheter fördelaktigare, om densamma i de fall, då saken

gifver anledning dertill, genom myndigheten lemnas tillfälle att med

påminnelser bemöta motpartens yttrande.

Vidare har Riksdagen för sin del icke kunnat godkänna stadgandet

i 10 § 2 mom. om skyldighet att, då föräldrar eller målsman i fall,

som omförmäles i 8 § 4 inom., icke kunnat anträffas med delgifning af

barnavårdsnämnds beslut, från dem infordra yttrande genom kallelse i

allmänna tidningarna. Detta kallelsesätt innebär, särskildt för det fall,

att föräldrar eller målsman endast genom en tillfällighet icke fått del

af barnavårdsnämndens beslut enligt 8 § 4 inom., en alltför otillräcklig

säkerhet derför, att de erhålla del af den å dem utgångna kallelsen;

och i fall föräldrarnes eller målsmannens vistelseort är och förblir okänd,

är den ju i allt fall ändamålslös, då det gäller sådana personer, som

säkerligen icke taga del af allmänna tidningarna. Ganska väsentliga

kostnader måste derigenom ock tillskyndas barnavårdsnämnden. I

stället har Riksdagen ansett, dels att föreläggande enligt 9 § 1 mom.

bör i hvarje fall, således äfven det i 8 § 4 mom. omförmälda, genom

Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvandes försorg delgifvas föräldrar

s. 6 Kontrollera mot PDF

(10 och 20 §§

i den af Riksdagen

antagna

lag.)

6 Riksdagens Skrifvelse N:o 59.

eller målsman, och dels att, om för delgifning af föreläggande att afgifva

yttrande i ärendet hinder möter derigenom, att föräldrars eller

målsmans vistelseort är okänd, eller att de vistas å utrikes ort, Eders

Kongl. Maj:ts befallningshafvande ändå bör hafva rätt afgöra ärendet

på de skäl, som äro för handen. Med hänsyn till de medel, som stå

Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande till buds i fråga om en persons

eftersökande för delgifning, torde sistberörda stadgande icke innebära

någon som helst fara för här ifrågakommande personers rätt.

I 21 § af det komitéförslag, som ligger till grund för Eders Kongl.

Maj:ts proposition, var föreslaget, dels att barnavårdsnämnd skulle ega

målsmansrätt öfver den, som på grund af dess beslut blifvit skild från

sitt hem, intill dess han uppnått myndig ålder, hvilken rätt, om barnet

blefve intaget i skyddshem, skulle öfvergå på dess styrelse, och dels

att denna målsmansrätt kunde till föräldrar eller förutvarande målsman

återställas eller till pålitlig annan person öfverlåtas, der sådant på grund

af särskilda omständigheter pröfvades lämpligt.

Under erinran härom har enskild motionär framstält yrkande om

införande i den nu föreslagna lagen af stadgande!], som på visst sätt

motsvara de ofvanberörda, Indika på anförda skäl icke intagits i propositionen,

och i hvilkas ställe endast intagits föreskrift derom, att skyddshems

styrelse och föreståndare skulle ega rätt att ålägga skyddsling

disciplinär bestraffning.

»Häraf har likväl» — yttrar nu motionären — »blifvit en följd, att

uppfostringsmyndigheternas befogenhet att öfva tillsyn öfver barn, som

genom deras försorg beredts uppfostran, upphör i och med detsamma

som denna anses afslutad och barnet lemnat det hem, hvarest det vårdats.

Men häri ligger en stor fara. Erfarenheten från andra länder

har bestyrkt, hvad för öfrigt ligger i förhållandenas natur, att den unga

person, som lemnat ett barnhem eller skyddshem, just under den närmast

derpå följande tiden är synnerligen utsatt för lockelsen att återvända

till det förra hemmet eller den förutvarande omgifningen med

dess merendels dåliga inflytelser. Och härigenom äfventyras i väsentlig

mån ett framgångsrikt resultat af de ansträngningar, som gjorts för

att återvinna denna person till en nyttig medlem i samhället.

Den lämpligaste utvägen att, med bibehållande i öfrigt af den föreslagna

lagen, så vidt möjligt aflägsna nämnda fara synes vara att, utan

upphäfvande af föräldrarnes målsmansrätt, tillägga barnavårdsnämnd eller

skyddshems styrelse liknande rätt med den, som enligt nu gällande legostadga

och näringsfrihetsförfattning tillkommer föräldrar att åt omyndig

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

''Riksdagens Skrifvelse N:o 59.

utse tjenst eller anställning. I enlighet med hvad som skett i det förslag

till ny lag om tjensteaftal, som af dertill förordnade komiterade

utarbetats, torde emellertid denna rätt kunna begränsas att omfatta

endast tiden till dess personen i fråga fylt 18 år, dock att lian i intet

fall bör få, utan tillstånd, lemna sådan tjenst eller anställning förr, än

ett år förflutit från det han afgått från det hem, der han vårdats.

I sammanhang härmed synes vara lämpligt att — likvisst med den

förändring, som af eljest vidtagna ändringar betingas — återupptaga

i lagen den i komiterades ofvan omförmälda förslag jemväl intagna

erinringen om rätt för föräldrar eller förutvarande målsman att kunna

återfå ett barn, som skilts från hemmet för att genom barnavårdsnämndens

försorg uppfostras, då förhållandena i det gamla hemmet

sedermera befinnas vara sådana, att barnet der kan erhålla lämplig vård

och uppfostran.))

Riksdagen instämmer med hvad i motionen sålunda anförts och

yrkats. Hvad beträffar begränsningen af den rätt, motionären velat

tillägga barnavårdsnämnd eller skyddshemsstyrelse att utse tjenst eller

anställning för omhändertagen minderårig till den tid denne ännu icke

fylt 18 år, torde sådan begränsning vara så mycket mer af nöden, som

stadgandet i motsatt fall skulle i något fall kunna framkalla samma

missförhållande, som komitén och jemväl Eders Kongl. Maj:t velat

föi-ebygga genom bestämmande af samma åldersgräns för minderåriges

qvarhållande i skyddshem, nemligen att styrelsen kunde qvarhålla honom

i ändamål att för skyddshemmets räkning draga nytta af någon

hans inöfvade färdighet.

Riksdagen har sålunda i den af Riksdagen för dess del antagna

lag dels under § 10 intagit ett med det af motionären föreslagna lika
lydande

stadgande, att omhändertaget barn må återlemnas till föräldrar

eller målsman, der förhållandena i hemmet befinnas vara sådana, att

barnet der kan erhålla lämplig vård och uppfostran, dels ock med ord
ningsnummer

20 infört en § angående rätt för barnavårdsnämnd eller

skyddshemsstyrelse att, efter utskrifningen af omhändertagen minderårig,

för denne utse tjenst eller anställning. För att ej härigenom

paragrafernas nummerföljd må ändras mer än nödigt är, har 9 § i

Eders Kongl. Maj:ts förslag af Riksdagen satts som ett 5 mom. i 8 §

samt 10 § erhållit ordningsnumret 9. Icke heller genom insättandet

af nyssnämnda 20 § har någon större rubbning af ordningsföljden

vållats, ity att Riksdagen af skäl, som nedan komma att utvecklas,

funnit 22 § böra ur lagen utgå, och alltså 20 och 21 §§ erhållit ordningsnumren

21 och 22.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

(11 § 2 mom.

samt 14 §).

k

Riksdagens Skrifvelse N:o 59.

I fråga om sättet för åstadkommande af det nödiga antalet barnhem

och skyddshem afviker Eders Kongl. Maj:ts förslag väsentligt från komiténs,

i det Eders Kongl. Maj:t ansett erforderligt att i lagen fastslå

ovilkorlig skyldighet för skoldistrikten att inrätta och underhålla erforderligt

antal barnhem och för landstingen enahanda skyldighet i afseende

å skyddshem. Komitén hade deremot, hvad barnhemmen beträffar,

ansett, att man kunde öfverlemna omsorgen om deras upprättande

åt det frivilliga filantropiska intresset, som redan i vårt land visat

så mycken lifaktighet. Jemväl i fråga om skyddshemmen hade komitén

ansett ett tillmöteskommande af den filantropiska verksamheten vara

att förvänta, så mycket mer som denna nu hade att med visshet påräkna

ekonomiskt understöd af det allmänna; men hade dock härvid

komitén, som ansett upprättandet af skyddshem böra vara en landstingsområdenas

och de större städernas angelägenhet, ansett lämpligt, att i

lagen inflöte en vädjan till landsting och vederbörande stadsfullmäktige

att, der skyddshem ej till erforderligt antal annorledes kommit till

stånd, draga försorg om deras upprättande.

I denna fråga har Riksdagen ansett sig böra ansluta sig till komiténs

förslag. Hvad barnhemmen beträffar, är ju deras anlitande en

utväg, som enligt lagens uttryckliga stadgande icke bör ifrågakomma

i annat fall, än att lämpligt enskildt hem icke finnes att tillgå. Det

är härvid så mycket mindre nödigt att anse tillgången på lämpliga

fosterhem begränsad till dem, hvilka kunna förekomma inom barnavårdsnämndens

eget distrikt, som — på sätt komitén med kraft framhållit

— det i flertalet förekommande fall måste anses önskvärdt, att

barnen vistas på sådant afstånd från sin förutvarande omgifning, att

all beröring med densamma, såvidt ske kan, förhindras. Då det sålunda

i ett stort antal kommuner bör endast såsom undantagsfall förekomma,

att eu barnavårdsnämnd ser sig nödsakad tillgripa utvägen att insätta

ett barn i barnhem, vill det synas Riksdagen obehöfligt att meddela

något stadgande om skyldighet för skoldistrikten i detta afseende,

hvilken för dem skulle innebära så mycket större tunga, som, för den

händelse de af ett sådant stadgande tvungits att möta ett tillfälligt

behof af barnhem genom att sjelfva upprätta sådana, de, när behofvet

måhända inom kort tid upphörde, skulle finna, att de belastats med

obehöfliga utgifter.

Af dessa skäl har Riksdagen, i fråga om barnhemmen, i sitt förslag,

11 § 2 inom., intagit ett likalydande stadgande med det af komitén

föreslagna, endast med inskjutande af de från Eders Kongl. Majrts

förslag upptagna orden »för ändamålet lämpadt barnhem», hvilka för
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Riksdagens Skrifvelse N:o 59.

anledas deraf, att åtskilliga anstalter, som bära namnet barnhem, äro

afsedda för vissa särskilda slag af barn, såsom obotligt sjuka, andesvaga,

in. fl., med hvilka de nu ifrågavarande barnen icke synas böra

sammanföras.

Hvad derefter beträffar den af Eders Kongl. Maj:t föreslagna skyldigheten

för landsting och vederbörande stadsfullmäktige att upprätta

och underhålla skyddshem, ställer sig ju visserligen saken så till vida

olika mot hvad förhållandet blir med barnhemmen, som insättandet i

skyddshem i regel bör anlitas för de vanartade barnen, och det förty

måste anses önskligt, att sådana hem i erforderligt antal finnas, om

icke inom hvarje landstingsområde, så dock i olika delar af landet.

Detta oaktadt är Riksdagen af den öfvertygelsen, att ett sådant tvång

gent emot landstingen, som Eders Kongl. Maj:ts förslag innebär, icke

skulle vara egnadt att gagna saken. Det får härvid icke förglömmas,

att en lag, som innefattar så många nya förpligtelser för det allmänna

och af det kräfver så stora offer, icke kan väntas bära goda frukter,

om den icke har att påräkna frivillighet och förtroende från allmänhetens

sida, utan skall framdrifvas med tvång. Såväl landstingen som

stadsfullmäktige i de stora städerna hafva i många kulturella frågor

ådagalagt så mycket intresse och offervillighet, att det icke finnes någon

anledning antaga, att de icke äfven i fråga om de vanartade barnens

uppfostran — hvars försummande vållat och fortfarande kommer att

vålla det allmänna mycket men — skola vidtaga de åtgärder, som påkallas

af behofvet.

Men såväl detta behof som de lämpligaste utvägarne att fylla det

kunna i olika landsdelar vara mycket olika. Och just dessa efter de

lokala förhållandena lämpade och derför mest ändamålsenliga utvägar

löpa fara att afstängas genom ett alltför kategoriskt lagbud, som i

stället kan befaras frambringa kasernartade inrättningar, vida dyrare,

men till sina praktiska verkningar vida underlägsna de små hemliknande

anstalter, hvaraf redan många i vårt land danats af den enskilda

filantropien, och som kunna förväntas uppstå i ännu större omfattning,

när de med full visshet hafva att påräkna ett kraftigt ekonomiskt stöd

af stat, landsting och kommuner.

I detta sammanhang vill Riksdagen angifva skälen till, att Riksdagen

icke funnit sig böra för sin del besluta någon ändring i

Eders Kongl. Maj:ts förslag i 12 § i förevarande lag, att till skyddshem

är att räkna äfven annan af Konungen erkänd uppfostringsanstalt för

vanartade minderåriga. Detta stadgande står i motsvarighet mot det i

Bill. till Rilisd. Prot. 1902. 10 Sami. 1 Afd. 1 Band. 8 Höft. 2

(13 §).

s. 10 Kontrollera mot PDF

10 jRiksdagens Skrifvelse N:o 59.

1 § i förslaget till lag angående verkställighet af domstols förordnande

om tvångsuppfostran förekommande och af Riksdagen jemväl utan anmärkning

lemnade stadgandet, att Konungen skulle ega att såsom sådan

allmän uppfostringsanstalt, som afses i 5 kap. 3 § strafflagen, erkänna

jemväl anstalt, som af kommun eller enskilde blifvit, med eller utan

bidrag af statsmedel, anordnad för uppfostran af vanartade minderårige.

Dessa båda stadgande!! tillsammantagna skulle kunna innebära, att en

anstalt kan vara på en gång skyddshem för vanartade under 15 år,

som omhändertagits af barnavårdsnämnd, och uppfostringsanstalt, till

hvilken skulle kunna hänvisas sådan brottsling mellan 15 och 18 år,

om hvars intagande i dylik anstalt domstol förordnat. Då Riksdagen

icke gjort någon anmärkning mot förslagen i detta afseende, beror

detta på, att Riksdagen, som, enligt hvad nyss nämnts, icke velat för sin

del besluta ett obligatoriskt inrättande af uppfostringsanstalter, ansett,

att med endast det antal dylika anstalter, som för närvarande finnes i

landet, ett sådant sammanförande af olika kategorier af barn i en och

samma anstalt icke torde stå att undvika. Men Riksdagen vill på samma

gång på det kraftigaste betona, att en sådan anordning bör betraktas

såsom en nödfallsutväg, som endast tills vidare får anlitas, och att det

bör förväntas, att å ena sidan staten och å den andra landstingen och

vederbörande stadsfullmäktige, så snart sig göra låter, vidtaga sådana

mått och steg, att för hvarje grupp af barn finnes att tillgå nödigt

antal af de anstalter, som lämpa sig för deras vård.

(lö §3 mom.) Såsom en direkt följd af tvånget för landstingen och vederbörande

städer att upprätta och underhålla egna skyddshem och i afsigt att

lindra deras kostnader härför, har, enligt hvad uttryckligen angifves af

departementschefen i hans anförande till statsrådsprotokollet, i den

kongl. propositionen föreslagits andra bestämmelser i afseende å högsta

tillåtna barnantalet i hvarje skyddshem, än som innehållas i komiténs

förslag. Komitén hade nemligen ansett, att i lagen borde utsättas en

maximisiffra af 30 för antalet barn, som — utom för visst angifvet

fall — skulle få vara samtidigt intagna i ett skyddshem, dervid dock

komitén, med hänsyn dels till redan befintliga anstalter, dels till möjligen

i särskildt fall föreliggande omständigheter, velat bereda tillfälle

att med Konungens medgifvande få i ett och samma skyddshem intaga

ett högre antal. I stället för detta förslag innehåller den kongl. propositionen

endast det stadgande, att Konungen skall ega bestämma

högsta antalet skyddslingar, som samtidigt få vara intagna i hvarje

särskildt skyddshem. Vid första påseende kunde måhända synas, som

s. 11 Kontrollera mot PDF

Bilisdagens SJcrifvelse N:o 59. 11

skulle icke någon väsentlig skilnad föreligga mellan de båda förslagen,

då båda lägga i Konungens hand att medgifva hvilket barnantal som

helst. Af departementschefens motivering framgår emellertid, att siffran

30 ansetts »onödigt låg, om man, med fäst afseende å vigten af att

begränsa kostnaderna för skyddshems uppförande och underhåll, vill

söka en maximisiffra, som dock möjliggör en personlig handledning af

skyddslingarna och ett verksamt öfvervakande af dem, förutsatt att

antalet af den vid skyddshemmet anstälda personal ej blir alltför inskränkt».

Departementschefen, som härefter hänvisar till förhållandena

vid den 175 elever rymmande åkerbrukskolonien Hall och de såsom

goda vitsordade resultaten af dess verksamhet, betecknar visserligen

sistberörda siffra såsom icke tillrådlig att uppnå i hvarje skyddshem,

men anser sig deraf kunna »vinna stöd för den åsigten, att maximisiffran

för de i ett sådant intagna skyddslingar bör utan fara kunna

höjas öfver 30».

Då departementschefen beledsagat sitt förslag med en sådan motivering,

torde fog finnas för det påståendet, att, om än komiténs förslag,

hvad lagtexten beträffar, endast innehåller en anvisning om det antal,

som i regel icke bör öfverskridas, det kan antagas leda till ganska

olika följder, om Riksdagen nu antager komiténs eller Eders Kongl.

Maj:ts förslag. Och finner Riksdagen häraf full anledning att angifva

sin ståndpunkt i fråga om betydelsen af skyddshemmens storlek.

Riksdagen vill härvid såsom sin öfvertygelse uttala, att de små

hemmen böra tillmätas ett afgjordt företräde. Ett stort barnantal medför

icke blott den olägenheten, att föreståndaren, som ju äfven med

allt skäl tilldelas titeln husfader, samt husmodern icke kunna så som

erfordras träda i personlig beröring med hvarje skyddsling eller på

honom utöfva ett tillräckligt individualiserande, handledande inflytande,

utan leder jemväl till den enligt Riksdagens förmenande menliga följden,

att anstaltens samtliga lokaler måste göras så stora, att de mista sin

hemliknande pregel. Härtill kommer slutligen den vid sådana anstalter

som de ifrågavarande alltid förefintliga faran, att de bättre elementen

taga intryck af de sämre, hvaremot intet annat värn finnes, än att

elevernas antal så begränsas, att nödig kontroll kan utöfvas på hvar

och en enskild.

Hvad beträffar fixerandet af just siffran 30 såsom maximital, lider

naturligtvis detta, såsom alltid i dylika fall, af en viss godtycklighet.

För att välja just detta tal, såsom vägande jemnt mellan de motsatta

önskemålen att erhålla så små hem som möjligt och att icke göra kostnaderna

för stora, tordo intet annat kunna åberopas än en vunnen

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Riksdagens Skrifvelse N:o 59.

praktisk erfarenhet såväl i vårt land som i utlandet. I detta afseende

kan särskildt påpekas, att norska regeringen i en till pågående storting

gjord anhållan om anslag till uppförande af två nya hem å uppfostringsanstalten

Bastö anfört, att regeringen tillstält anstaltens styrelse

förfrågan, om de nya hemmen ansåges utan olägenhet kunna göras

större än för 30 barn'' såsom de tre redan uppförda, men till svar härå

erhållit en kraftig afrådan från eu sådan anordning, hvadan regeringens

förslag jemväl afser de nya hemmens inredande med plats för allenast

30 barn.

Då Riksdagen af nu anförda skäl finner sig ej kunna antaga ett

stadgande om skyddshemmens storlek, hvilket ej innehåller den åt

komitén föreslagna anvisning om maximi antalets fixering till 30, sker

det — såsom framgår af nyss anförda exempel från Norge — under

den förutsättning, att hvarje dylik anstalt ej innehåller mer än ett hem.

Deremot har Riksdagen med det nu anförda naturligtvis icke velat tillråda,

att hinder lägges för uppförande af anstalter efter samma plan

som t. ex. Bastö med flera skilda småhem om högst 30 platser samt

gemensamma byggnader för skollokaler, förvaltning m. in. Då Riksdagen

emellertid icke för sin del besluta annan lydelse af nu ifrågavarande

stadgande än den af komitén utarbetade, har detta berott på,

att Riksdagen ansett sistberörda anordning icke böra tillåtas utan vissa

garantier för barnens isolering vare sig genom hemmens förläggande

på nödigt afstånd från hvarandra eller genom dessas inhägnande, hvilka

garantier torde böra göras till föremål för Eders Kongl. Maj:ts pröfning

i hvarje särskildt fall.

Som denna fråga synes Riksdagen vara af stor betydelse för hela

den föreslagna nya lagstiftningen, torde Riksdagen böra bemöta några

invändningar, som gjorts mot krafvet på små skyddshem.

Den första af dessa utgöres af hänvisningen till utlandet, hvarest

finnas anstalter, rymmande flere hundra elever. Härpå torde endast böra

genmälas, att ett förhållande, hvartill stora, tätt befolkade länder tvungits

på grund af det stora antal barn, som der måst omhändertagas af det

allmänna, och af nödvändigheten att icke uppdrifva kostnaden för alla

dessas vård till alltför oerhörda summor, icke utgör något efterföljansvärdt

exempel för ett mindre land, hvarest möjlighet förefinnes för

bättre anordningar. I utlandet har flerstädes visat sig eu sträfvan efter

att minska skyddshemmens storlek, särskildt i England genom det s. k.

Cottage-Home-systemet, eller just detsamma, efter hvilket Bastö är

anlagdt.

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Riksdagens Skrifvelse N:o 59.

Det har vidare anförts, att det måhända skulle vara lättare att erhålla

en verkligt god föreståndare för en större anstalt än för en mindre,

hvars ekonomi icke skulle kunna bära kostnaderna för en sådans aflönande.

Men en föreståndare, som på grund af stor duglighet kräfver

hög lön, är väl i allmänhet en skicklig administratör, men eger kanske

mindre håg och förmåga att till, barnen träda i ett så direkt och personligt

förhållande, som just kräfves för ett framgångsrikt arbete inom

skyddshemmen. Dessa äro säkerligen bäst betjenta af, att husfadern i

så stor utsträckning som möjligt är barnens lärare, hvarigenom han

bäst lär känna dem. Användes Cottage-Home-systemet, finnes tillfälle

att såsom hela anstaltens föreståndare anställa en person med de först

antydda qvalifikationerna samt att till husfäder i de särskilda hemmen

välja personer, som samtidigt kunna vara barnens lärare.

Det har slutligen yttrats, att skyddslingarne i en större anstalt

skulle erhålla bättre tillfälle till utbildning i hvarjehanda olika yrken

efter hvars och ens olika fallenhet. Utom det att denna anmärkning

naturligtvis icke träffar en anstalt, anlagd efter nyssberörda system,

vill Riksdagen å anmärkningen endast genmäla, att det i flertalet fall torde

vara mindre önskligt, att barnen uppfostras till yrkesarbetare, hvilket

skulle hafva till följd, att de efter sin utskrifning helst sökte sig till

städerna, der frestelserna för dem blefve störst. Det lämpligaste torde

i allmänhet vara, att skyddshemmen anordnas så, att skyddslingarne

inom dem erhålla undervisning företrädesvis i jordbruk, trädgårdsskötsel

och annat i samband dermed stående arbete, så att de efter utskrifningen

kunna anställas i tjenst på landet.

Såsom framgår af bilagda, af Riksdagen för dess del beslutade lag, (11 § 2 mom.,

har Riksdagen ur 11 och 15 §§ uteslutit de i motsvarande §§ af Eders

Kongl. Maj:ts förslag förekommande stadganden angående inspektion 2 mom.)

af barnhem och skyddshem. På grund häraf har åt 30 § 2 mom.

måst gifvas en något förändrad lydelse. Uteslutandet af stadgandena

om inspektion i 11 och 15 §§ har dock haft en olika orsak i de båda

der afsedda fallen. Hvad beträffar skyddshemmen, hvarom talas i 15

§, har Riksdagen i likhet med Eders Kongl. Maj:t ansett, att desamma

alltid borde vara underkastade inspektion. Uteslutandet af stadgandet

härom har skett, emedan Riksdagen ansett något särskilclt sådant stadgande

obehöfligt, i det Eders Kongl. Magt, i hvars hand lagts rätten

att förordna om all inspektion af de i denna lag omnämnda anstalter,

icke lärer underlåta att förordna om inspektion af skyddshemmen.

Hvad deremot beträffar barnhemmen, torde, om, såsom Riksdagen an
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Riksdagens Skrifvelse N:o 59.

sett lämpligt, ingen skyldighet för skoldistrikten att inrätta sådana beslutes,

icke heller vara möjligt att förordna om ovilkorlig skyldighet

för de barnhem, som anlitas af barnavårdsnämnderna, att underkasta

sig inspektion. Det enda, som i detta afseende kan föreskrifvas, torde

vara, att barnavårdsnämnd, som anlitar barnhem, hvilket icke står

under statens inspektion, icke eger för deri insatt barn åtnjuta statsbidrag.

Hvad åter angår sättet för utförandet af inspektionen, är Riksdagen

i sak af annan åsigt än den, som utvecklats af departementschefen.

Denne har nemligen uttalat den mening, att inspektionen af barnhemmen

lämpligen kunde anförtros åt folkskoleinspektörerna, men att det

deremot vore nödvändigt att för inspektionen af skyddshemmen anställa

en eller flere särskilde inspektörer. Såsom skäl härför har af

departementschefen hufvudsakligen anförts, att för åvägabringandet af

de ändringar och förbättringar i de särskilda skyddshemmen, som efter

hand kunde visa sig vara af nöden, erfordrades en man med mera erfarenhet

i fråga om rätta ordnandet och skötseln af ett skyddshem, än

hvad som i regel kunde förväntas af folkskoleinspektörerna, hvilkas

verksamhet vore inskränkt till ett jemförelsevis ringa område. Utan

att helt och hållet vilja bestrida, att något fog kan finnas för en sådan

åsigt, vill Riksdagen framhålla en annan synpunkt, som enligt Riksdagens

förmenande väger vida tyngre. Såsom redan af komitén framhållits,

råda nemligen inom olika landsdelar så stora olikheter i folklynne och

åskådningssätt, att det är önskvärdt, att organisationen af de särskilda

skyddshemmen anpassas härefter. I följd häraf bör också inspektionen

uppdragas åt personer, som äro förtrogna med ortens egendomligheter

och vid bedömandet af skyddshemmens verksamhet taga nödig hänsyn

härtill. Härtill kan äfven läggas, att folkskoleinspektörerna ega en

särskild qvalifikation genom den kännedom om det personliga materialet

för skyddshemmens arbete, de ega från sin erfarenhet i folkskolan.

Af dessa skäl anser Riksdagen, att för den inspektion vare sig

af barnhem eller af skyddshem, Eders Kongl. Maj:t kan komma att

förordna, företrädesvis böra användas folkskoleinspektörerna.

(10 § i mom.) Deremot har Riksdagen väl tagit i öfvervägande, om icke granskningen

af skyddshems reglemente kunde anförtros åt lokal myndighet,

men emellertid beslutit bifalla förslaget, att sådant reglemente borde

fastställas af Konungen; och har Riksdagen härvid fästat särskilt afseende

å hvad departementschefen i samband med inspektionsfrågan

yttrat derom, att fastställandet af ett skyddshems reglemente blott borde

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

''Riksdagens Skrifvelse N:o 59.

»afse att betrygga, att anstalten i hufvudsak vore ändamålsenligt inrättad,

och. att man ej ville allt för strängt binda de olika skyddshemmen

vid en viss form eller en viss metods detaljer».

I 22 § har från komiténs förslag upptagits stadgande om skyldighet

för barnavårdsnämnd att, derest den, som ej fy It 18 år, ställes

under åtal, ur sitt protokoll och den i 21 § omförmälda anteckningslängd,

på begäran af allmän åklagare, meddela tillgängliga upplysningar

om den tilltalade. Detta stadgande synes Riksdagen ej lämpligen böra

bibehållas i förevarande lag, enär densamma ju har afseende endast å

personer under 15 år, livilka ej skulle för brottslig gerning tilltalas

inför domstol. Stadgandet har således tillämplighet endast på de förhållanden,

som beröras i propositionen n:o 7, och står i samband med

1 § af den i sistberörda proposition ingående lag, innefattande vissa

bestämmelser om förfarandet i brottmål rörande minderårige. Riksdagen

har derför ansett berörda stadgande böra i sin helhet öfverfiyttas till

sistnämnda lag.

Förslagets 23 § innefattar bestämmelser, huru de genom barns

omhändertagande uppkommande kostnader skola bestridas, i mån desamma

ej gäldas genom bidrag af statsmedel. Föredragande departementschefen

har utvecklat de grundsatser, som varit bestämmande vid

utarbetandet af detta förslag. Han har härvid utgått från den beräkningen,

att ett barns vård skulle kosta: i skyddshem 350 kronor, i

barnhem 180 kronor samt i enskildt hem eller under anställning i arbete,

tjenst eller yrke 150 kronor. Då enligt den kongl. propositionen vederbörande

landsting eller stadsfullmäktige skulle vara skyldiga att upprätta

och underhålla skyddshem, skulle landstinget eller stadsfullmäktige

vara i sista hand ansvariga för kostnaderna för barns vård i skyddshem

äfvensom för de kostnader, som uppkomme, då barn enligt 16 § från

skyddshem öfverlemnades till enskildt hem eller anstäldes i arbete, tjenst

eller yrke. 1 alla öfriga fall, då barn åtnjöte uppfostran enligt förevarande

lag, skulle barnavårdsnämnden vara i sista hand ansvarig.

Den, som sålunda vore i sista hand ansvarig, skulle åtnjuta bidrag

till kostnaderna enligt följande grunder:

a) För barn, som vårdades inom skyddshem, skulle landstinget eller

stadsfullmäktige genom sin representant, skyddshemmets styrelse, ega

uppbära af staten 100 kronor och af barnavårdsnämnden 150 kronor.

På landstinget eller stadsfullmäktige sjelfva beräknades alltså stanna ett

belopp af endast 100 kronor. Skulle i något fall hela kostnaden ej

(33 §.)

(30 §.)

s. 16 Kontrollera mot PDF

16 Riksdagens Skrifvelse N:o 59.

uppgå till 250 kronor, komme barnavårdsnämndens bidrag att i samma

mån minskas.

b) För barn, som efter intagning i skyddshem utackorderades af dess

styrelse, skulle styrelsen eg a att af barnavårdsnämnden uppbära hela

kostnaden, om den ej uppginge till 150 kronor, men annars detta

belopp.

c) Om barn vore intaget i barnhem, skulle barnavårdsnämnden af

vederbörande fattigvårdssamhälle uppbära högst 100 kronor och af

staten 40 kronor. På nämnden sjelf beräknades alltså stanna likaledes

40 kronor. Om hela kostnaden i något fall icke uppginge till 140

kronor, borde minskningen komma fattigvårds samhället till godo, men

statsbidraget alltid utgå oafkortad!, till hvilket belopp kostnaden än

uppginge.

d) Fattigvårdssamhället skulle likaledes för utackorderadt barn betala

högst 100 kronor. Den Överskjutande kostnaden skulle delas lika''

mellan staten och barnavårdsnämnden; dock att statsbidraget aldrig

finge öfverstiga 25 kronor. Om kostnaden i dylikt fall ej öfverstege

100 kronor, skulle påtagligen intet statsbidrag utgå, och om den ginge

derunder, komme fattigvårdssamhällets bidrag att i samma mån minskas.

Af det till högst 150 kronor uppgående bidrag, barnavårdnämnden

i förstnämnda båda fall skulle hafva att lemna till skyddshems styrelse

för i skyddshemmet intaget eller derifrån utackorderadt barn, skulle

nämnden uppbära högst 100 kronor af vederbörande fattigvårdssamhälle.

Med vederbörande fattigvårdssamhälle afsåges det fattigvårdssamhälle,

inom hvilket barnet vistades, då dess skiljande'' från hemmet beslöts.

Hade barnet icke hemortsrätt i detta, vore dess fattigvårdsstyrelse

berättigad att af det fattigvårdssamhälle, der barnet hade hemortsrätt,

utbekomma godtgörelse för den kostnad, styrelsen fått''vidkännas.

Det fattigvårdssamhälle, som slutligen fått vidkännas utgift för

barns vård och uppfostran, vore berättigadt till ersättning af barnets

föräldrar eller den, hvilken eljest borde ansvara för dess försörjning.

Kostnaden skulle betraktas såsom kostnad för lemnad fattigvård.

Bidrag skulle i intet af nu nämnda fall kunna fordras för längre

tid än fem år.

För mera öfverskådlighets skull bär departementschefen uppstält

följande tablå öfver förhållandet mellan de särskilda bidragen, sådana

dessa skulle blifva under förutsättning, att kostnaderna i hvarje fall

uppginge till ofvan beräknade belopp.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Riksdagens Skrifvelse N:o 59. 17

Bidrag från

Om bamet fostra

s i

skyddshem

barnhem

onskildt

hem

Föräldrar eller fattigvård................:...........

100

100

100

Staten ..................................................

100

40

25

Barnavårdsnämnd .............................................

50

40

25

Landsting eller stadsfullmäktige ...............

100

—

—

Summa kronor

350

180

150

Mot detta förslag och deraf beroende bestämmelser i 23 § har

Riksdagen icke funnit skäl till erinran.

Då emellertid Riksdagen, af skäl som ofvan utvecklats, för sin del

icke godkänt det i 14 § föreslagna stadgande om ovilkorlig skyldighet

för landsting eller stadsfullmäktige att upprätta skyddshem, blifver det

nödvändigt träffa bestämmelse, att landsting och stadsfullmäktige skola,

utöfver de bidrag, hvartill de enligt §:ens stadganden äro berättigade,

i hvarje fall ansvara för kostnad för barns uppfostran i skyddshem och

utom detsamma enligt 16 §. Stadgande härom har af Riksdagen införts

i 2 mom. af 23 §.

Särskildt med hänsyn till det fallet, att landsting eller stadsfullmäktige

icke upprättat skyddshem, synes det önskligt, att underrättelse

meddelas dem af barnavårdsnämnd, så snart ett af nämnden fattadt

beslut om barns insättande i slyyddshem gått i verkställighet. Stadgande

härom har af Riksdagen införts i slutet af 23 § 4 mom.

Riksdagen, som hufvudsakligen godkänt de i 27 § föreslagna stad- (27 §2 mom.)

gandena om särskild barnavårdsnämnd, har emellertid icke för sin del

kunnat gilla förslaget i hvad det rör beredandet af möjlighet för skoldistrikt,

som består af två eller flere pastorat och i hvilket tillsättandet

af särskild barnavårdsnämnd beslutits, att blifva fördeladt i distrikt med

särskilda barnavårdsnämnder. Det torde vara föga sannolikt, att de

skoldistrikt, om hvilka här är fråga, nemligen ett fåtal af rikets större

städer, skulle begagna sig af ett sådant medgifvande. Dessa skoldistrikt

lära nog finna det ändamålsenligast, att de för folkskoleväsendet synnerligen

betydelsefulla och utan samband med detta svårskötta barnavårdsfunktionerna

uppdragas åt folkskolans egen styrelse, hvadan tillsättandet

af särskilda barnavårdsnämnder blir en sällsynthet. Om likBth.

till Riksd. Prot. 1902. 10 Samt. 1 Afd. 1 Band. 8 Iiäft. 3

s. 18 Kontrollera mot PDF

(27 § 3 mom.)

18 BiJcsdagens Skrifvelse N:o 59.

väl i följd af skoldistriktets storlek och arbetets deraf beroende omfattning

eller af andra orsaker tillsättandet af särskild barnavårdsnämnd

komma att beslutas i något distrikt, håller Riksdagen före, att ett sådant

distrikt af flere grunder skulle anse det med sin egen fördel bäst

förenligt att tillsätta endast en barnavårdsnämnd för hela distriktet.

Men utom det att det kan synas mindre nödigt att stifta lagbud, som

icke hafva någon sannolikhet att vinna tillämpning, vill Riksdagen framhålla,

att, om mot förmodan ett skoldistrikt skulle af någon anledning

önska distriktets fördelning i flere barnavårdsdistrikt, detta från synpunkten

af de grundsatser, som här böra vara de bestämmande, måste

anses både olämpligt och till och med skadligt. Så betungande torde

icke barnavårdsnämndens arbete blifva, att det icke lämpligen kan utföras

af en enda myndighet för hvilken som helst af Sveriges städer.

Och å andra sidan kan en sådan splittring af arbetet i smådistrikt icke

vara annat än menlig för detsammas behöriga bedrifvande, synnerligast

med hänsyn till de talrika flyttningar från en stadsdel till annan, som

äro så vanliga bland de mindre skötsamma familjer, med hvilka barnavårdsnämnderna

till det mesta skulle få att skaffa. Genom sådan flyttning

skulle en familj, med hvilken en barnavårdsnämnd börjat taga befattning

och öfver hvilken nämnden kanske just börjat vinna något inflytande, plötsligt

undandraga sig dess handledande verksamhet. Om icke annat skulle

gagnet af den kännedom om fallet, nämnden derunder vunnit, gå förloradt.

Häremot kan icke invändas, att en barnavårdsnämnd i ett distrikt, af

exempelvis Stockholms storlek icke skulle kunna besitta den nödiga

kännedomen om förhållandena i stadens olika delar och bland dess talrika

familjer med vanartade och sedligt försummade barn. Ty för tillhandahållandet

af den nödiga personal- och lokalkännedomen är sörj dt

genom det i lagförslagets 3 § intagna stadgandet, att nämnden jemväl

utom sina egna ledamöter kan utse kretsombud, hvilka ega närvara vid

nämndens sammanträden och göra anmälningar om sådana missförhållanden,

hvilka utgöra föremål för nämndens ingripande.

Beträffande sammansättningen af särskild barnavårdsnämnd är uti

27 § 3 mom. stadgadt, att qvinna äfven kan inväljas, likasom ju förhållandet

är i fråga om skolråd. Riksdagen håller före, att denna bestämmelse

skäligen bör gälla såväl gifta som ogifta qvinnor, men bär

likväl icke ansett sig kunna nu föreslå ändring i bestämmelsens affattning,

i syfte att undanrödja tvekan i nämnda hänseende. Riksdagen

har nemligen redan besluta skrifvelse till Eders Kong!. Maj:t, hvari

anhålles om framläggande af förslag till sådan lagstiftning om qvinnas

s. 19 Kontrollera mot PDF

Riksdagens Skrifvelse N:o 59.

19

valbarhet till ledamot i fattigvårdsstyrelse, att dylik befogenhet otvetydigt

må tillkomma äfven gift qvinna. Vid pröfningen af frågan härom

lärer Eders Kongl. Maj:t utan tvifvel komma att taga i öfvervägande,

om och i hvad mån alla gällande bestämmelser angående qvinnas valbarhet

till kommunala uppdrag må vinna tillämpning å gift qvinna.

Som Riksdagen på ofvan anförda skäl för sin del beslutit, att andra

instans i barnavårdsfrågor skall vara icke domkapitel, utan Eders Kongl.

Maj:ts befallningshafvande, samt Riksdagen på det enda ställe i lagen, der

det fortfarande skulle talas om domkapitel, eller i 27 § 3 mom., insatt, att

det här förekommande stadgande skall i motsvarande tillämpning gälla

konsistorium i Stockholm, har förslagets 29 § uteslutits.

Mot öfriga i lagförslaget förekommande stadganden har Riksdagen

icke funnit skäl till erinran.

Hvad deremot beträffar förslaget, att denna lag icke skulle träda i

kraft förr än den 1 januari 1905, är detta, såsom framgår af departementschefens

uttalande, orsakadt dels af det samband denna lag ansetts

ega med de i propositionen n:o 7 framlagda lagförslag, hvilka icke

kunna träda i kraft förr än vid nämnda tidpunkt, då den föreslagna uppfostringsanstalten

vid Bona ansetts kunna vara färdig, dels ock deraf, att

landsting och stadsfullmäktige icke kunde förväntas förr hafva upprättat

skyddshem.

Då förevarande lagförslag ingalunda kan anses stå i något oskiljaktigt

beroende af den tilltänkta tvångsuppfostringsanstalten vid Bona,

synes det som om hufvudskälet för det ifrågasatta långa uppskofvet

skulle bortfalla, i händelse enligt Riksdagens beslut landsting och stadsfullmäktige

icke såsom en oafvislig förpligtelse ålägges att hvar för sitt

område upprätta skyddshem. Bortfaller denna förpligtelse, så bortfaller

äfven den fulla säkerheten för att vid någon viss tidpunkt hvarje landstingsområde

och hvarje stad, som ej deltager i landsting, skola hafva

erhållit sitt skyddshem, och någon egentlig grund för att uppskjuta

lagens trädande i kraft utöfver den 1 januari 1903 synes då ej längre

förefinnas. Skäl saknas för öfrigt icke för den förhoppning, att enskild

offervillighet samt landstingens och stadsfullmäktiges nitälskan skola, så

fort ske kan, afhjelpa behofvet åtminstone genom provisoriska anordningar.

Dessutom vill Riksdagen erinra, dels att åtskilliga anstalter för

vanartade redan finnas i landet, i hvilka antagligen icke så få nya platser,

(29 §.)

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Riksdagens Skrifvelse N:o 59.

åtminstone tills vidare, skulle kunna beredas, då anstalt för hvarje af

barnavårdsnämnd öfverlemnadt barn erhåller så betydande ekonomiskt

understöd, som nu är ifrågasatt, dels ock att mått och steg redan äro

vidtagna för inrättande af nya anstalter.

Huru nu än förhållandet kan blifva med utrymmet för de vanartade

barnen, kan det dock — och detta torde väl vara det vigtigaste

skälet mot ett så långt uppskof med lagens ikraftträdande, som Eders

Kongl. Maj:t föreslagit — svårligen, anses välbetänkt att för det jemförelsevis

ringa antal barn, som äro vanartade och för hvilka plats i

skyddshem först vid en något senare tidpunkt kan beredas, uppskjuta

den vård, lagen afser att tillförsäkra det vida större antal barn, som

endast äro sedligt försummade, men häraf löpa fara att blifva vanartade.

Af dessa skäl, och då det synes vara på högsta tid, att en väl

ordnad och med erforderlig myndighet utrustad verksamhet för motarbetande

af den sedliga förvildningen bland ungdomen börjas snarast

möjligt, har Riksdagen ansett, att förevarande lag bör träda i kraft

redan den 1 januari 1903.

Mot Eders Kongl. Maj:ts förslag till lag angående ändrad lydelse

af §§ 1, 2, 9, 10, 13, 19, 22, 30, 36 och 39 i förordningen om kyrkostämma

samt kyrkoråd och skolråd den 21 mars 1862 har Riksdagen

icke funnit skäl till erinran, men anser, att densamma bör träda i kraft

på samma gång som nyss behandlade lag eller den 1 januari 1903.

Såsom redan blifvit nämndt, har enskild motionär föreslagit, att

Riksdagen måtte för sin del besluta vissa angifna ändringar i §§ 1, 2,

9, 11 och 18 i förordningen om kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd

i Stockholm den 20 november 1863.

Motionären erinrar till en början, att Eders Kongl. Maj:t, i olikhet

med hvad komitén hemstält, icke föreslagit motsvarande ändringar i

denna förordning som i den ofvan nyss berörda, samt att föredragande

departementschefen såsom skäl härtill anfört följande:

»Vidkommande härefter förordningen om kyrkostämma samt kyrkoråd

och skolråd i Stockholm den 20 november 1863, skulle det ligga

närmast till hands att nu i densamma ifrågasätta förändringar, motsvarande

dem, som föreslagits i afseende å allmänna kyrkostämmo
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Riksdagens Skrifvelse N:o 59.

förordningen. Förslag har emellertid väckts om att i kyrkostämmoförordningen

för Stockholm vidtaga åtskilliga förändringar i sammanhang

med att folkskoleväsendet i nämnda stad skulle förklaras utgöra en

angelägenhet, hvilken staden såsom kommun egde att vårda; och flere

af de paragrafer i förordningen, som i förevarande sammanhang borde af

mig ifrågasättas till ändring, skulle jemväl beröras af nyssnämnda

ärendes utveckling. Då det är möjligt, att denna fråga hinner blifva

så beredd, att den kan underställas Eders Kongl. Maj:ts pröfning och

sedermera föreläggas Riksdagen år 1903, synes mig det ej vara lämpligt

att nu föreslå ändringar i kyrkostämmoförordningen för Stockholm.

Blefve dylika ändringar nu med anledning af förevarande lagförslag

verkstälda, är det antagligt, att delvis samma paragrafer i kyrkostämmoförordningen

skulle behöfva ändras redan vid nästa riksdag och

således innan de hunnit träda i full kraft. Bifalles åter icke det tilltänkta

förslaget rörande folksoleväsendet i Stockholm, lärer det med

hänsyn till den jemförelsevis aflägsna tidpunkt, då lag om uppfostran

åt vanartade och i sedligt afseende försummade barn skulle träda i full

tillämpning, ändock medhinnas att få de nödiga ändringarna i behörig

tid genomförda.»

Sedan motionären härefter erinrat om de nyss anförda skäl, som

legat till grund för Eders Kongl. Maj:ts förslag, att lagen om uppfostran

åt vanartade och i sedligt afseende försummade barn skulle

träda i kraft först den 1 januari 1905, samt anfört i hufvudsak samma

skäl, som, enligt hvad nyss utvecklats, varit bestämmande för Riksdagens

beslut, att lagen skall träda i kraft redan den 1 januari 1903,

fortsätter motionären:

»Skulle emellertid Riksdagen besluta, att lagen skall tillämpas redan

från och med nästa års begynnelse, blir det uppenbarligen nödvändigt

att redan nu vidtaga åtskilliga ändringar i gällande förordning om

kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd i Stockholm. I motsatt fall

måste nemligen det egendomliga komma att inträffa, att lagen åtminstone

under ett års tid blefve omöjlig att tillämpa inom ett af de samhällen,

der den allra bäst behöfves.»

Mot hvad motionären sålunda anfört och hemstält har Riksdagen

icke funnit något att erinra.

Eders Kongl. Maj:t har vidare i förevarande proposition gjort hemställan

om vissa medgifvanden från Riksdagens sida ej mindre be
-

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Riksdagens Skrifvelse N:o 59.

träffande de statsanslag, som skulle få utbetalas som bidrag till kostnaderna

för de af barnavårdsnämnderna omhändertagna barns vård och

uppfostran på något af de i ofvan först afhandlade lag angifna sätt,

än äfven i fråga om rätt för Kongl. Maj:t att vid nämnda statsbidrags

utbetalande anordna den kontroll och meddela de bestämmelser i öfrigt,

som kunde finnas erforderliga.

Mot hvad i detta afseende föreslagits har Riksdagen intet annat

att erinra, än att — för tydligare framhållande af den grundsats, som,

enligt hvad Riksdagen närmare utvecklat vid granskningen af 23 § i

förslaget till lag angående uppfostran åt vanartade och i sedligt afseende

försummade barn, vore uttryckt i de föreslagna bestämmelserna om

förhållandet mellan statsbidraget och fattigvårdssamhällets bidrag till

barns underhåll i barnhem, nemligen att, äfven om kostnaden för sådant

underhåll ej uppginge till 140 kronor, staten likväl skulle erlägga

40 kronor och fättigvårdssamhället endast det återstående beloppet -—

orden »stannat å» i det stycke, som handlar om nu förevarande fråga,

synas böra utbytas mot »skola bestridas af».

Då Riksdagen för sin del beslutit, att nu ifrågavarande lagar skola

träda i kraft den 1 januari 1903, torde det i propositionen ifrågasatta

medgifvande af Riksdagen om rätt för Kongl. Maj:t att under viss tid

före lagarnes ikraftträdande utdela understöd för barns uppfostran i

skyddshem och barnhem icke vara erforderligt.

Slutligen har Eders Kongl. Maj:t föreslagit Riksdagen att för nu

angifna ändamål på ordinarie stat under riksstatens åttonde hufvudtitel

bevilja ett förslagsanslag med titel »uppfostringsanstalter för vanartade

och i sedligt afseende försummade barn» å 70,000 kronor.

Mot detta förslag har Riksdagen icke funnit anledning till erinran.

Under åberopande af hvad nu blifvit anfördt, får Riksdagen tillkännagifva:
att

Riksdagen, som funnit sig icke kunna oförändradt antaga Eders

Kongl. Maj:ts förslag till lag angående uppfostran åt vanartade och i

sedligt afseende försummade barn, för sin del antagit lag i detta ämne

af den lydelse, bilagan A utvisar;

att den af Eders Kongl. Maj:t föreslagna lag angående ändrad

lydelse af §§ 1, 2, 9, 10, 13, 19, 22, 30, 36 och 39 i förordningen om

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

‘Riksdagens Skrifvelse N:o 59.

\

kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd den 21 mars 1862 blifvit af

Riksdagen antagen, hvarvid dock Riksdagen för sin del beslutit att

samma lag skall träda i kraft den 1 januari 1903;

att Riksdagen för sin del antagit lag angående ändrad lydelse af

§§ 1, 2, 9 11 och 18 i förordningen om kyrkostämma samt kyrkoråd

och skolråd i Stockholm den 20 november 1863 af den lydelse, bilagan B

utvisar;

samt att Riksdagen

dels medgifvit:

att till styrelse för skyddshem må till bestridande af kostnaderna

för hvarje på grund af lag angående uppfostran åt vanartade och i

sedligt afseende försummade barn i skyddshemmet intaget barns vård

utgå ett årligt statsbidrag af 100 kronor för den tid, skyddslingen vårdas

i skyddshemmet;

att till betäckande af de för barns uppfostran i enskild!, hem eller

barnhem eller under anställning i arbete, tjenst eller yrke uppkomna

kostnader, som på grund af nyssnämnda lags bestämmelser skola bestridas

af barnavårdsnämnd, må för den tid barnet på nämndens föranstaltande

njuter sådan uppfostran till nämnden utgå ett årligt statsbidrag

af 40 kronor, om barnet vårdas i barnhem, och hälften af dessa

kostnaders belopp, dock ej öfver 25 kronor, om barnet är anförtrodt

åt enskildt hem eller anstäldt i arbete, tjenst eller yrke; samt

att det må ankomma på Kongl. Maj:t att vid nämnda statsbidrags

utbetalande anordna den kontroll och meddela de bestämmelser i öfrigt,

som kunna finnas erforderliga;

dels ock, för att till nu angifna ändamål användas, på ordinarie

stat under riksstatens åttonde hufvudtitel beviljat ett förslagsanslag,

med titel »uppfostringsanstalter för vanartade och i sedligt afseende

försummade barn», å 70,000 kronor.

Stockholm den 7 maj 1902.

Med undersåtlig vördnad.

s. 24 Kontrollera mot PDF

Riksdagens Skrifvelse N:o 59.

/

24

Bil. A.

Lag

angående uppfostran åt vanartade och i sedligt afseende

försummade barn.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

1. Denna lag afser beredande af ändamålsenlig uppfostran åt barn

under femton år, hvilka på grund af föräldrars eller målsmäns lastbarhet,

vårdslöshet eller oförmåga att egna barnen nödig tillsyn äro i

sedligt afseende så försummade, att särskilda åtgärder anses vara

erforderliga för att förekomma deras vanartande, eller äro så vanartade,

att hemmets och skolans uppfostringsmedel befinnas otillräckliga för

deras tillrättaförande.

2. Huru vanartadt barn i visst fall må kunna äfven efter fylda

femton år omhändertagas för uppfostran, stadgas i 12 §.

2 §■

I hvarje skoldistrikt skall finnas en barnavårdsnämnd, hvilken det

åligger att i enlighet med denna lags bestämmelser taga vård om sådana

i 1 § omförmälda barn, som vistas inom distriktet. Denna nämnd utgöres

i de distrikt, der ej särskild barnavårdsnämnd tillsättes enligt

27 §, af skolrådet eller den uddighet, som eljest utgör skolstyrelse.

3 §•

I fall af behof eger barnavårdsnämnd att för utöfvande af sin verksamhet

indela sitt distrikt i kretsar och att för hvarje sådan till sitt

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Riksdagens Skrifvelse N:o 59.

biträde årligen utse kretsombud antingen bland sina egna ledamöter

eller ock bland andra män eller qvinnor, hvilka nitälska för ungdomens

uppfostran.

4 §•

Kretsombud samt för vederbörande skoldistrikt anstäld särskild

folkskoleinspektör eg a att närvara vid barnavårdsnämndens sammanträden

och att deltaga i öfverläggningarna, men ej i besluten.

5 §•

Barnavårdsnämndens ledamöter och kretsombud böra hafva uppmärksamhet

derå, att barn ej må blifva försummade i sedligt afseende

eller vanartas, samt, om sådant förekommer, derom göra anmälan hos

nämnden. Sådan anmälan må ock göras af någon statens eller kommunal

myndighet eller ock af embets- eller tjensteman, hvilken i denna

sin egenskap erhållit kännedom om förhållanden, som föranleda till

anmälan.

6 §•

1. tiar anmälan enligt 5 § blifvit gjord, skall barnavårdsnämndens

ordförande för ärendets beredande oförtöfvadt söka inhemta noggrann

kännedom om barnets lefnadsförhållanden och uppförande.

Finnes anledning antaga, att barns vanart är beroende på sjuklighet

till kropp eller själ, skall ordföranden inhemta läkares yttrande härom.

2. Till deltagande i nämndens öfverläggning om anmäldt barn

skola kallas det ombud, till hvars krets barnet hör, och skoldistriktets

särskilde folkskoleinspektör samt den lärare eller lärarinna inom distriktet,

af hvilken barnet senast åtnjutit undervisning; börande läraren eller

lärarinnan, om hinder möter för personlig inställelse, till nämnden afgifva

skriftligt yttrande.

Tillhör barnet församling af främmande trosbekännare och är denna

församlings föreståndare bosatt inom distriktet, skall tillfälle beredas

honom att yttra sig i ärendet.

7 §•

1. Finner barnavårdsnämnd anmäldt barn vara i sedligt afseende

försummadt, skall nämnden inför sig eller genom särskild! utsedt ombud

Bih. till Riksd. Prot. 1902. 10 Sami 1 Afl. 1 Band. 8 luft. 4

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Riksdagens Skrifvelse N:o 59.

tilldela dem, hvilka det åligger att hafva vård om barnet, en allvarlig

förmaning att bättre uppfylla sina uppfostringspligter.

2. Visar barnet vanart, skall nämnden, på sätt nu är sagdt, tilldela

det en allvarlig varning och, om sådant anses gagneligt, jemväl

föreskrifva, att barnet skall inom viss tid och i ojäfviga vittnens närvaro

tilldelas lämplig aga; skolande nämnden draga försorg derom, att

agan varder genom dertill af nämnden utsedd lämplig person behörigen

verkstäld.

3. Har nämnden beslutit åtgärd, hvarom i 1 eller 2 mom. sägs,

bör nämnden uppdraga åt någon af sina ledamöter eller åt kretsombud

eller annan lämplig person att med särskild uppmärksamhet

följa barnets lefnadsförhållanden och öfvervaka dess uppförande samt

lemna råd och bistånd vid dess uppfostran.

4. Hå åtgärd enligt 1 eller 2 mom. vidtages, skola barnets föräldrar

eller målsman tillika erinras om den påföljd, som, der rättelse

ej vinnes, skall enligt 8 § inträda, och om den ersättningsskyldighet,

som i sådan händelse jemlikt 25 § åligger dem.

5. I afseende å barnavårdsnämnds rätt att kalla till inställelse

och påföljd för underlåtenhet att hörsamma kallelsen gäller i motsvarande

tillämpning hvad som finnes stadgadt för kyrkoråd.

8 §•

1. Pröfvar barnavårdsnämnd i särskildt fall de i 7 § anvisade åtgärderna

vara gagnlösa eller hafva sådana åtgärder vidtagits, men icke

medfört åsyftad verkan, eger nämnden skilja barnet från hemmet att

för vård och uppfostran till annan öfverlemnas. Skälen för barnavårdsnämndens

beslut härom skola i beslutet angifvas och antecknas i

protokollet.

2. Beslut om barns skiljande från hemmet skall skriftligen delgifvas

dess föräldrar eller målsman, och skall dervid tillika affordras dem

förklaring, huruvida de samtycka till beslutets verkställande; skolande

behöriga intyg om såväl delgifningen som den afgifna förklaringen

förvaras bland nämndens handlingar samt vid dess nästa sammanträde

föredragas och i protokollet antecknas.

3. Om föräldrar eller målsman icke lemna sådant samtycke, som

i 2 mom. sägs, skall nämnden, med redogörelse för hvad i ärendet

förekommit, senast fjorton dagar efter den, då beslutet bevisligen delgafs,

underställa detsamma Konungens befallningshafvandes pröfning.

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Riksdagens Skrifvelse N:o 59.

4. Hafva barnets föräldrar eller målsman icke inom fjorton dagar

efter beslutets fattande kunnat anträffas, skall beslutet underställas

Konungens befallningshafvandes pröfning inom fjorton dagar efter utgången

af sagda tid.

5. Utan hinder af underställning må barnavårdsnämnds beslut

bringas till verkställighet.

9 §•

1. Har underställning jemlikt 8 § skett, skall Konungens befallningshafvande

låta delgifva barnets föräldrar eller målsman föreläggande

att antingen å viss tid, personligen eller genom ombud, inställa sig

hos Konungens befallningshafvande för att höras i ärendet, eller ock

inom samma tid inkomma med skriftligt yttrande, vid äfventyr, om

sådant försummas, att ärendet ändå afgöres. Om föräldrars eller målsmans

vid förhör eller skriftligen afgifna yttrande föranleder dertill, bör

Konungens befallningshafvande lemna barnavårdsnämnden tillfälle att

bemöta detsamma med påminnelser, innan ärendet afgöres.

Har för delgifning af föreläggande, hvarom här sägs, mött hinder,

ity att föräldrars eller målsmans vistelseort är okänd, eller att de vistas

å utrikes ort, må Konungens befallningshafvande ändå afgöra ärendet

på skäl, som äro för handen.

2. Varder nämndens beslut om barnets skiljande från hemmet

fastäldt af Konungens befallningshafvande, må ändring sökas hos Konungen

genom besvär, som skola ingifvas till ecklesiastikdepartementet

inom den tid, som i allmänhet är bestämd för Överklagande af förvaltande

myndigheters och embetsverks beslut.

10 §.

Befinnas, efter det barn blifvit på grund af barnavårdsnämnds beslut

skildt från sitt hem, förhållandena i hemmet vara sådana, att barnet

der kan erhålla lämplig vård och uppfostran, må barnet återlemnas till

föräldrar eller målsman. *

11 §•

1. Skall ett i sedligt afseende försummadt barn enligt barnavårdsnämnds

beslut skiljas från hemmet, bör nämnden sätta det i annat enskild

hem, om hvilket nämnden på grund af inhemtade upplysningar

s. 28 Kontrollera mot PDF

28 Riksdagens Skrifvelse N:o 59.

kan antaga, att barnet der kominer att på ett tillfredsställande sätt

vårdas och uppfostras.

2. Finnes icke sådant hem att tillgå, bör nämnden söka bereda

barnet plats i ett för ändamålet lämpadt barnhem.

3. När barnet hunnit den ålder och nått den stadga, att det anses

kunna i tjenst eller yrke anställas, skall nämnden söka bereda barnet

lämplig anställning och tillse, att det erhåller nödig utrustning.

4. Utöfver det kalenderår, under hvilket barnet fyller sexton år,

bör godtgörelse för dess vård och uppfostran i enskild! hem eller barnhem

icke utfästas af nämnden. För godtgörelse, som utfästes i strid

häremot, eger rätt till ersättning enligt 23 eller 25 § icke rum.

12 §.

1. Skall vanartadt barn skiljas från hemmet, har barnavårdsnämnd

att ombesörja, att barnet, så snart utväg dertill finnes, varder intaget i

ett för vanartadt barn afsedt skyddshem, hvartill äfven är att räkna

annan af Konungen erkänd uppfostringsanstalt för vanartade minderåriga.

Har barn under tiden närmast innan det fyller femton år visat

synnerligen grof vanart, må det kunna intagas i skyddshem äfven sedan

det uppnått nämnda ålder, dock ej efter fylda sexton år.

2. Till vård och uppfostran i enskildt hem eller barnhem, på

sätt i 11 § sägs, må nämnden öfverlemna jemväl vanartadt barn, så

framt icke våda för andra barns sedliga utveckling kan befaras derigenom

uppkomma.

13 §.

Visar barn, som enligt 11 § eller 12 § 2 mom. öfverlemnats till

enskildt hem eller barnhem, vanart af den beskaffenhet, att dess samvaro

med andra barn måste anses innebära våda för dessas sedliga utveckling,

skall den barnavårdsnämnd, som beslutit barnets skiljande

från hemmet, draga försorg om dess intagande i skyddshem.

Sådan åtgärd bör ock vidtaga, der den eljest pröfvas vara af behofvet

påkallad.

14 §.

För hvarje landstingsområde samt för hvarje stad, som ej deltager

i landsting, bör finnas nödigt antal skyddshem. Hafva sådana hem till

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Riksdagens Skrifvelse N:o 59.

erforderligt antal icke kommit till stånd på annan väg, böra landsting

eller stadsfullmäktige låta sig angeläget vara att draga försorg om

deras upprättande.

15 §.

1. Skyddshem skall stå under ledning af en styrelse och vara

försedt med ett af Konungen godkändt reglemente.

2. Barn af olika kön må ej i samma skyddshem intagas.

3. Antalet samtidigt i ett skyddshem intagna skyddslingar må ej

utan Konungens medgifvande öfverstiga trettio, derest icke tillämpningen

af bestämmelsen i 16 § om skyldighet för skyddshem att i visst

fall återtaga skyddsling föranleder dertill.

4. Skyddshem bör i fråga om den vid detsamma anstälda personal

äfvensom i andra afseenden vara så anordnadt, att en hvar af dess

skyddslingar må komma i åtnjutande af den särskilda handledning och

vård, som erfordras för hans uppfostran till gudsfruktan och arbetsduglighet.

5. Inom skyddshem skall meddelas skolundervisning, som till omfånget

ej må trängre begränsas, än gällande folkskolestadga medgifver.

6. Rätt att diciplinärt bestraffa skyddsling tillkommer skyddshems

styrelse och föreståndare.

16 §.

Har ett år förflutit, sedan skyddsling blifvit i skyddshem intagen,

eger styrelsen att, derest sådant finnes för skyddslingen nyttigt, tills

vidare eller för viss tid för vård och uppfostran öfverlemna honom till

enskildt hem eller anställa honom i arbete, tjenst eller yrke; styrelsen

obetaget att tidigare vidtaga dylik åtgärd, der i särskildt fall omständigheterna

sådant påkalla.

Då skyddsling sålunda öfverlemnas till enskildt hem eller anställes

i arbete, tjenst eller yrke, skall förbehåll göras om rätt för skyddshemmets

styrelse att när som helst återtaga skyddslingen; och vare

styrelsen skyldig återtaga honom, om hans uppförande eller annat förhållande

dertill föranleder.

17 §•

1. När skyddsling vunnit den stadga, att uppfostran i skyddshemmet

anses icke vidare vara för honom behöflig, må styrelsen besluta

hans utskrifning.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Riksdagens Skrifvelse N:o 59.

Senast då skyddsling uppnått aderton år, skall lian från hemmet

utskrifvas.

2. Styrelsen skall söka bereda skyddsling lämplig anställning vid

utskrifningen samt tillse, att han erhåller nödig utrustning.

18 §.

1. Barnavårdsnämnden bör öfvervaka de barns uppförande och

uppfostran, som till enskildt hem eller barnhem af nämnden öfverlemnats.

2. Tillhör det enskilda hem eller barnhem, till livilket ett i sedligt

afseende försummadt eller ett vanartadt barn blifvit af barnavårdsnämnd

öfverlemnadt, annan nämnds distrikt, skall underrättelse om barnets

öfverlemnande ofördröjligen meddelas denna nämnd.

3. Finner nämnden, att barn, som inom dess distrikt är af annan

barnavårdsnämnd eller af styrelse för skyddshem till enskildt hem eller

barnhem öfverlemnadt, ej erhåller nödig vård och uppfostran eller att

det genom sin vanart utöfvar menlig inverkan på andra barn, skall

underrättelse härom ofördröjligen meddelas vederbörande nämnd eller

styrelse.

4. Leder sådant meddelande icke till åsyftad verkan, skall barnavårdsnämnden

inom det distrikt, der barnet vistas, om förhållandet göra

anmälan hos Konungens befallningshafvande, som har att förständiga

vederbörande nämnd eller styrelse att vidtaga lämplig åtgärd för

barnets uppfostran. Tillhör denna nämnd eller styrelse annat län,

öfverlemnar Konungens befallningshafvande ärendet till handläggning

af Konungens befallningshafvande derstädes.

19 §.

Konungens befallningshafvande eger att äfven i andra fall, än som

i 18 § 4 mom. afses, tillhålla barnavårdsnämnd, som underlåter vidtaga

åtgärd, då sådan för ett i sedligt afseende försummadt eller ett vanartadt

barns uppfostran erfordras, att sin skyldighet fullgöra.

20 §.

Öfver den, som genom barnavårdsnämnds försorg erhållit vård

och uppfostran i enskildt hem eller barnhem, bör nämnden, äfven efter

det han lemnat detta hem, fortfarande hafva tillsyn, så länge han ännu

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Riksdagens Skrifvelse N:o 59.

icke uppnått myndig ålder. Intill dess sådan person fylt aderton år,

eger nämnden för honom utse tjenst eller anställning, hvilken han icke

utan nämndens tillstånd må lemna före denna ålder.

Hvad här är stadgadt gälle ock för skyddshems styrelse med afseende

på skyddsling, som utskrifvits från skyddshemmet, dock att han

i intet fall må utan styrelsens tillstånd lemna tjenst eller anställning,

som styrelsen utsett, förr än ett år förflutit efter utskrifningen.

21 §.

Ordförande i barnavårdsnämnd och föreståndare för skyddshem ega

att, der. så pröfvas nödigt, påkalla biträde af presterskap, kommunaleller

polismyndighet.

22 §.

Öfver de barn, om hvilka barnavårdsnämnd beslutit åtgärd enligt

7 eller 8 §, skall af nämnden föras en längd, hvari antecknas barnets

namn, födelseår och födelseort, föräldrars, målsmans eller fosterföräldrars

namn, yrke och bostad samt de åtgärder, som för barnets uppfostran

vidtagits.

23 §.

1. Till betäckande af de kostnader, barnavårdsnämnd fått vidkännas

för barns uppfostran i enlighet med bestämmelserna i denna

lag i enskildt hem eller barnhem, dit barnet af nämnden öfverlemnats,

skall, med den inskränkning i 3 mom. sägs, det fattigvårdssamhälle,

inom hvilket barnet vistades, då dess skiljande från hemmet beslöts,

lemna bidrag med ett belopp af 100 kronor för år räknadt eller det

lägre belopp, som må vara tillräckligt för hela den årliga kostnadens

ersättande.

2. Landsting och stad, som ej deltager i landsting, skola, hvar

för sitt område, ansvara för kostnaden för uppfostran i skyddshem,

eller utom skyddshem i enlighet med 16 §, af barn, som på föranstaltande

af barnavårdsnämnd inom området varder till skyddshem öfverlemnadt.

. Till betäckande af den kostnad, landsting eller stadsfullmäktige

i sådant hänseende fått vidkännas, är barnavårdsnämnden skyldig

att för en tid af högst fem år till landstinget eller stadsfullmäktige

erlägga bidrag med ett belopp af 150 kronor för år räknadt eller det

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Riksdagens Skrifvelse N:o 59.

lägre belopp, som må vara tillräckligt för hela den årliga kostnadens

betäckande; skolande, med den inskränkning i 3 mom. sägs, det fattigvårdssamhälle,

som afses i 1 inom., ersätta barnavårdsnämnden med

ett årligt belopp af 100 kronor eller det mindre belopp, nämnden måst

utgifva.

3. Kostnad, som, enligt hvad nu är sagdt, skall hvila å ett fattigvårdssamhälle,

utgår ej i den mån godtgörelse till barnavårdsnämnden

frivilligt lemnats af barnets föräldrar eller målsman samt ej för längre

tid än sammanlagdt fem år, derunder barnet njutit uppfostran enligt

denna lag. Kostnaden skall betraktas såsom kostnad för lemnad fattigvård.

4. Barnavårdsnämnd åligger att, så snart ett af nämnden fattadt

beslut om barns skiljande från hemmet gått i verkställighet, om beslutet

underrätta fattigvårdsstyrelsen i det samhälle, hvarom ofvan förmäles,

hvarefter fattigvårdsstyrelsen har att vid sitt nästa sammanträde låta i

protokollet anteckna hvad sålunda meddelats; skolande understöd för

barnet anses vara beviljadt från och med den dag, meddelandet blifvit

i protokollet intaget eller bort der intagas.

Sådan underrättelse skall jemväl, då barn intagits i skyddshem,

meddelas vederbörande landsting eller stadsfullmäktige.

24 §.

Har barn, som blifvit från hemmet skildt, icke hemortsrätt i det

fattigvårdssamhälle, der det vistades, då dess skiljande från hemmet

egde rum, är fattigvårdssamhället berättigad! att af det fattigvårdssamhälle,

hvarest barnet har hemortsrätt, utbekomma godtgörelse för

häfd kostnad, hvarom i 23 § sägs.

26 §.

Den kostnad för barns vård och uppfostran enligt denna lag, som

på grund af bestämmelserna i 23 och 24 §§ drabbat fångvårdsstyrelse

i det samhälle, hvilket slutligen fått vidkännas utgift härför, skall, i

den mån fattigvårdsstyrelsen icke finner skäl till eftergift, af barnets

föräldrar eller den, hvilken eljest bör ansvara för dess försörjning,

ersättas.

28 §.

1. Om barnets hemortsrätt ej kunnat utrönas eller detsamma ej

är svensk medborgare, gäller beträffande kostnad, hvarom i 23 § är

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Riksdagens Skrifvelse N:o 59.

nämndt, enahanda rätt för fattigvårdssamhälle till godtgörelse af staten,

hvarom i § 29 mom. 3 af förordningen angående fattigvården den 9

juni 1871 för der afsedt fall stadgas; skolande jemväl beträffande ordningen

för upptagande och fullföljande af frågor om ersättning enligt

24 eller 25 § af denna lag i motsvarande tillämpning gälla hvad för

dylika fall är stadgadt i händelse fattigvårdsstyrelse beviljat fattigvård

enligt § 1 af nämnda förordning.

2. I förhållande till annat fattigvårdssamhälle har den omständigheten

att fattigvårdsstyrelse erlagt kostnad, hvarom nu är sagdt, icke

inverkan på frågan om den hemortsrätt, barnets fader eller moder

tillkommer.

27 §.

1. Vederbörande skoldistrikt eger, såsom i 2 § sägs, tillsätta särskild

barnavårdsnämnd. I denna nämnd är kyrkoherden eller den hans

embete förestår ordförande.

2. Omfattar dylik nämnds verksamhet två eller flere pastorat,

skall den af pastoratens kyrkoherdar vara ordförande, som af nämndens

ledamöter dertill väljes å sammanträde, hvilket, då sådant val första

gången erfordras, utlyses af den till lefnadsåren äldste kyrkoherden.

3. Till ledamöter i särskild barnavårdsnämnd skola å kyrkostämma

utses minst fyra för nit om ungdomens uppfostran kända män eller

qvinnor. Väljes qvinna till ledamot af nämnden, eger hon att när som

helst afsåga sig uppdraget.

Då val af ledamöter i nämnden eger rum, må, der i vederbörlig

ordning så beslutes, jemväl utses hälften så många suppleanter som

ledamöter i nämnden eller, då dessas antal icke är jemnt, det antal,

som är närmast öfver hälften.

Angående val af ledamöter och suppleanter i särskild barnavårdsnämnd,

hvars verksamhet omfattar två eller flere pastorat, eger Konungen

att på framställning af stiftets domkapitel eller i fråga om Stockholms

stad af dess konsistorium särskildt förordna.

4. Nämnden väljer inom sig för hvarje år en vice ordförande.

5. I afseende å valbarhet till ledamot eller suppleant i särskild

barnavårdsnämnd, ledamots eller suppleants tjenstgöringstid och afgång

samt fyllnadsval efter ledamot, som under tjenstgöring^ tiden afgått,

äfvensom angående kallelse till nämndens sammanträden, antal ledamöter,

som skola vara tillstädes för att ärende må handläggas, omröstning,

protokolls förande och justering, skriftvexling, vård om nämndens

Bill. till Riksd. Prot. 1902. 10 Sami. 1 Afä. 1 Band. 8 Höft. '' 5

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Riksdagens Skrifvelse N:o 59.

handlingar och upprättande af register samt utseende af kassaförvaltare

gäller i motsvarande tillämpning hvad för skolråd finnes stadgadt.

6. För hvarje år åligger det särskild barnavårdsnämnd att uppgöra

ett utgifts- och ett inkomstförslag. Om dessa förslags uppställning

och framläggande för kyrkostämma, om debitering och uppbörd af de

med anledning af desamma utaf kyrkostämman beviljade medel samt

om nämndens räkenskaper, dessas granskning och ledamots ansvarighet

gäller i motsvarande tillämpning hvad i dessa afseenden för skolråd

finnes stadgadt.

7. För de fall, då enligt 3 mom. på Konungen ankommer att förordna

om val af ledamöter och suppleanter i särskild barnavårdsnämnd,

meddelar Konungen nödiga bestämmelser i afseende å de frågor, som

omförmälas i 6 mom.

28 §.

I de fall, då i vederbörlig ordning tillsatt särskild skolstyrelse på

grund af 2 § utgör barnavårdsnämnd, skola, i afseende å afgifvande af

utgifts- och inkomstförslag för utöfvande af skolstyrelsens verksamhet

i nämnda egenskap, beviljande af medel härtill, dessa medels handhafvande,

granskning af skolstyrelsens förvaltning och räkenskaper äfvensom

ansvarsfrihet för skolstyrelsen i samma egenskap, i motsvarande

tillämpning gälla de särskilda föreskrifter, som meddelats rörande sådan

skolstyrelses handhafvande af folkskoleväsendet.

29 §.

1. Om statsbidrag till bestridande af kostnader för uppfostran åt

vanartade och i sedligt afseende försummade barn är särskild! stadgadt.

2. Angående inspektion af barnhem och skyddshem förordnar

Konungen. Kostnaderna för sådan inspektion bestridas af statsmedel.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1903.

s. 35 Kontrollera mot PDF

Biksäagens Skrifvelse N:o 59.

35

Bil. B.

Lag

angående ändrad lydelse af §§ 1, 2, 9, 11 och 18 i förordningen

om kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd

i Stockholm den 20 november 1863.

§ I
Mom.

1. Hvarje territoriel kyrkoförsamling eget'' att för vården af

kyrkans och folkskolans samt dermed sammanhängande angelägenheter

i kyrkostämma med kyrkoherden sammanträda till öfverläggning och

beslut, på sätt denna förordning stadgar.

Mom. 2. Kyrkostämma — — — — — — — — — — hållas.

§ 2.

Till kyrkostämmas handläggning höra frågor om:

1) åtgärder — — — — — — — — — — — — gudstjensten;

2) folkskoleundervisningen och dithörande anstalter samt uppfostran

åt vanartade och i sedligt afseende försummade barn;

3) val af kyrkovärdar — — — — — — — — — — eger utse;

4) orgelnisters — — — — — — — — — — — afskedande;

5) användande — — — — — — — -— —folkskoleräkenskaper;

6) hushållning — — — — — — — — — — — — egendom;

?) byggnad — — — — — — — — — — — kyrkobetjente;

8) bestämmande — — — — — — — — — — — — boställe;

9) fördelning — — — — — — — — — — — — — kyrkan;

10) ordnande — — — — — — — — — — •— — tillhörighet;

11) överenskommelser — — — — — — — — — löneförmåner.

Om vård och förvaltning — — — — — — — — — behandla.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Riksdagens Skrifvelse N:o 59.

§ 9.

Mom. 1. Kyrkostämma hålles äfven när öfverståthållareembetet,

konsistorium, visitationsförrättare, kyrko- eller skolrådet eller särskild

barnavårdsnämnd, derest sådan finnes, det äskar eller när ordföranden

sådant nödigt finner.

Mom. 2. Enskild — — — —■ — —• — — — — — — beslut.

§ 11.

De ärenden, som skola å kyrkostämma till afgörande företagas,

böra förut vara vederbörligen beredda antingen af kyrko- eller skolrådet

eller af särskild barnavårdsnämnd, derest sådan finnes, eller ock

af dertill särskild! utsedda personer, då kyrkostämman med afseende på

ärendets beskaffenhet eller andra förhållanden finner sådant lämpligt

eller nödigt.

§ 18.

Mom. 1. Ordföranden åligger tillse, att utdrag af kyrkostämmans

protokoll tillställes kyrko- eller skolråd eller särskild barnavårdsnämnd,

derest sådan finnes, eller de andra personer, åt hvilka verkställighet

af stämmans beslut uppdrages.

För öfrigt eger enhvar, som det åstundan att af protokollet taga

afskrift och att utan lösen få afskriftens riktighet af kyrkonotarien bestyrkt.

Mom. 2. Protokollen — — — — — — — — — — förvaras.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1903.

Stockholm, K. L. Beckmans Boktr., 1902.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.