Sök i Ratio Lex

Skrifvelse till Konungen i anledning af Riksdagens år 1901 församlade revisorers berättelse angående verkstäld granskning af statsverkets jemte dertill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1900.

1902-05-10 · 14 sidor, varav 14 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 14 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Rskr. 1902:80, Skrifvelse till Konungen i anledning af Riksdagens år 1901 församlade revisorers berättelse angående verkstäld granskning af statsverkets jemte dertill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1900.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Riksdagens Skrifvelse N:o 80.

1

N:o 80.

Uppläst och godkändt af Första Kammaren den 10 maj 1902.

» » » » Andra Kammaren den 10 » »

Riksdagens skrifvelse till Konungen i anledning af Riksdagens

år 1901 församlade revisorers berättelse angående verkstäld

granskning af statsverkets jemte dertill hörande

fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1900.

(Statsutskottets utlåtande n:o 30).

Till Konungen.

Efter pröfning af hvad Riksdagens nästlidet år församlade revisorer

rörande verkstäld granskning af statsverkets jemte dertill hörande fonders

tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1900 uti afgifven berättelse

Bill. till Riksil. Blot. 1902. 10 Sami. 1 Afd. 1 Band. 13 Raft. (N:o 80). 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Riksdagens Skrifvelse N:o 80.

anmält samt vederbörande förvaltande verk och myndigheter uti deröfver

afgifna förklaringar hos Eders Kong!. Maj:t andragit, får Riksdagen i

nedan nämnda ärenden anföra följande.

Åuslaget till ersättning åt personer, menigheter och allmänna inrättningar

för dem genom nya strafflagens införande

frångångna bötesandelar.

I skrifvelse den 21 oktober 1863 hade, enligt hvad i revisionsberättelsen

meddelas, rikets då församlade ständer — med tillkännagifvande,

det rikets ständer beslutat, att såsom ersättning för de förluster, som till

följd af strafflagens innehåll, att deri stadgade böter borde tillfalla kronan,

kunde drabba personer, menigheter eller allmänna inrättningar, finge af

inflytande bötesmedel från och med det år den nya strafflagen trädde i

verksamhet tills vidare dem tilläggas ett belopp, motsvarande hvad de,

efter medelberäkning för senaste fem år, ditintills årligen uppburit -—•

tillika anhållit, att Kongl. Maj:t måtte till rikets näst derpå sammanträdande

ständer framlägga förslag till ersättning åt vederbörande för den

förlust, som genom de i strafflagen stadgade böters indragande till kronan

dem tillskyndades.

Statskontoret, som anbefalts att till Kongl. Maj:t inkomma med yttrande

och förslag angående lämpligaste sättet att åt hvad rikets ständer

sålunda beslutat bereda verkställighet, hade i afgifvet utlåtande anfört,

bland annat, att en så fullständig utredning, som för ordnandet af ifrågavarande

angelägenhet vore af nöden, af flera skål ej kunde då åstadkommas;

dit hörde nemligen att undersöka, huruvida i afseende å sådana

bötesandelar, som dittills tillkommit vissa tjensteman, rättigheten till ersättning

för förlusten deraf kunde anses vara fästad vid tjenstebefattningen

eller böra med innehafvarens tjenstetid upphöra; huruvida vederbörande

kommuners enahanda rätt kunde vara af beskaffenhet, att dylik ersättning

borde dem för obegränsad tid tilläggas, oafsedt de tillgångar för deras

behofs fyllande, som genom kommunalförfattningarna blifvit dem beredda;

huruvida vissa allmänna inrättningar, med slik rätt till bötesandelar och

i fortfarande behof deraf, kunde erhålla sin ersättning i mera lämplig

form; huruvida särskilda af staten ingångna förbindelser förefunnes, som

i nämnda hänseende medförde en ovilkorlig ersättningsskyldighet för all

framtid o. s. v.; att för åvägabringande af en sådan utredning erforderliga

upplysningar saknades i tillgängliga räkenskaper och handlingar, af hvilka

icke med säkerhet ens kunde inhemtas, huru stor del af böterna ådömts

s. 3 Kontrollera mot PDF

Riksdagens Skrifvelse N:o SO. 3

på grund af lagrum och särskilda författningar, Indika genom den nya

lagen blifvit upphäfda, eller huru stor del deraf förfarande utginge, oberoende

af den nya lagförändringen; samt att ännu mindre upplysning deraf

kunde vinnas rörande de öfriga omständigheter, hvilka måste tagas i betraktande

vid uppgörande af ett fullständigt förslag till reglering af ifrågavarande

förhållande; och hade i följd deraf statskontoret hemstält, att alla

de, vare sig tjensteman, menigheter eller allmänna inrättningar, hvilka

ansåge sig ega grundade anspråk på ifrågavarande slags ersättning, måtte

genom kungörelse föreläggas att, vid lämpligt äfventyr, med företeende

af angifna handlingar sig dertill anmäla.

Med anledning häraf hade Kongl. Maj:t genom kungörelse den 29

augusti 1865 förordna!, att vederbörande, som ansåge sig ega grundade anspråk

på ersättning i ifrågavarande hänseende, borde före den 1 mars 1866

till utbekommande af sådan ersättning anmäla sig, de som tillhörde landsorten

hos Kongl. Maj:ts befallningshafvande och de i Stockholm varande

hos öfverståthåilareembetet, samt dervid med behöriga handlingar styrka

hvad de under åren 1860 — 1864 åtnjutit i andelar af ifrågavarande böter.

Emellertid hade Kongl. Maj:t hemstält till 1865—1866 årens Riksdag,

dels att tills vidare måtte få till vederbörande utbetalas de belopp, hvilka

vid den pröfning af väckta ersättningsanspråk, som Kongl. Maj:t antingen

sjelf företoge eller åt annan myndighet uppdroge, blefve godkända, dels

ock att rikets ständer måtte för sådant ändamål anvisa ett särskild! förslagsanslag

å 250,000 riksdaler att utgå under rubrik: ersättning till personer,

myndigheter eller allmänna inrättningar för dem genom nya strafflagens

införande frångångna bötesandelar; och hade hvad Kongl. Maj:t

sålunda föreslagit af rikets ständer bifallits.

I proposition till 1867 års Riksdag hade Kongl. Maj:t i förevarande

ämne meddelat, bland annat, att de till följd af förenämnda kungörelse af

den 29 augusti 1865 inkomna ersättningsanspråk blifvit, allt efter som de

insändts, af Kongl. Maj:t pröfvade, i sammanhang hvarmed Kongl. Maj:t

föreskrifvit, att alla de ersättningsbelopp, som af Kongl. Maj:t för mistade

bötesandelar bestämdes, skulle utgå tills vidare och intill dess den af rikets

ständer begärda reglering kunde åstadkommas eller annorlunda förordnades;

dock att, derest ersättning sålunda komme att tillfalla någon tjensteman,

hvilken blifvit till sin befattning utnämnd efter det nya strafflagen trädde

i verket, icke på nämnda ersättning finge grundas anspråk att jemväl vid

eu framtida reglering varda dervid bibehållen.

I enlighet med Kongl. Maj:ts förslag hade ifrågavarande anslag blifvit

af Riksdagen nedsatt från 250,000 kronor till 160,000 kronor, hvilket belopp

ansetts för ändamålet tillräckligt.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Riksdagens Skrifvelse N:o 80.

I det vid Kongl. Maj:ts till 1869 års Riksdag aflåtna statsverksproposition

fogade statsrådsprotokoll öfver justitiedepartementsärenden meddelades,

att enligt en i departementet verkstäld uträkning de uti ifrågavarande afseende

utgående ersättningar belöpte sig till högst 147,298 riksdaler årligen;

och då Kongl. Maj:t förklarat under år 1868 inkomna nya ansökningar

om dylik ersättning icke kunna, såsom för sent framstälda, vinna

afseende, kunde någon förhöjning af nämnda belopp icke ifrågakomma.

Af dessa ersättningar hade, enligt hvad i

upplystes, anslagits åt:

häradshöfdingar .........................................................

härader ........................................................................................

nämnder.............................................................................................

häradshöfdingar, härader och nämnder gemensamt............

städer (deruti för en del jemväl ingått rådstufvurätternas

andelar) ..........................................................

rådstufvurätter.........................................................

stadsfiskaler..............................................................

landsfiskaler...............................................................

anförda statsrådsprotokoll

r:dr

kronofogdar

länsmän ..............................................................................

särskilda inrättningar, embetsverk och tjensteman

fattigvårdsstyrelser ..........................................................

kyrkor ........................................................................

6,708

» 6,846

» 6,584

» 1,585

» 21,630

3,336

» 34,584

» 1,397

» 320

» 23,146

» 27,358

» 13,834

» 20

Summa rall’ 147,298

Då, efter hvad i statsrådsprotokollet närmare meddelades, under ofvannämnda

rubrik »särskilda inrättningar, embetsverk och tjensteman» inginge

ersättning till skogsplanteringskassan samt till åtskilliga skogstjenstemän

och betjente, men en definitiv reglering af skogsstaten förelåge och dä på

grund deraf denna ersättning komme att upphöra samt äfven i andra afseenden

minskning uti ifrågavarande ersättningar kunde emotses, hade

Kongl. Maj:t hemstält, att det för ifrågavarande ändamål utgående statsanslaget

måtte nedsättas från 160,000 kronor till 120,000 kronor, med förklarande

dels att ersättning för mistade bötesandelar icke vidare komme

att utgå till härader, fattigvårdsstyrelser, kyrkor och städer, hvad dessa

sistnämnda anginge, såvida rättigheten till dylik ersättning ej grundade

sig på särskilda privilegier eller före nya strafflagens tillkomst gifna resolutioner,

dels ock att, derest definitiv reglering af skogsstaten blefve af

Riksdagen och Kongl. Maj:t före följande statsregleringsperiod faststäld,

ifrågavarande slags ersättning jemväl komme att upphöra för skogsplante
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Riksdagens Skrifvelse N:o 80.

ringskassan från ocli med år 1870 och för tjenstebefattningar vid skogsstaten

med dåvarande innehafvares afgång eller tillträdande af så stor

löneförhöjning, som motsvarade den ersättning de dittills uppburit.

Denna framställning hade bifallits af Riksdagen, som vid tillkännagifvande

af sitt beslut härom tillika anhållit, dels att de då till vissa häradshöfdingar

utgående ersättningsbelopp måtte, i mån af tjensteinnebafvarnes

afgång, upphöra att utgå, dels ock att Kong! Maj:t täcktes taga i öfvervägande,

om icke jemväl åtskilliga andra för det dåvarande utgående ersättningar

af ifrågavarande beskaffenhet skulle kunna indragas.

Efter det definitiv reglering af skogsstaten blifvit faststäld att lända

till efterrättelse från och med år 1870 samt Kongl. Maj:t med anledning

af Riksdagens nyssberörda anhållan dels förklarat sig vilja vid hvarje ny

tillsättning af de häradshöfdingeembeten, till hvilka ersättning för mistade

bötesandelar utginge, taga i öfvervägande, huruvida ersättningen för framtiden

behöfde tagas i anspråk, dels ock förordnat, att de ersättningsbelopp,

som blifvit anslagna till amiralitetskrigsmanskassan, Linköpings skogskassa

och krigsfiskalen, skulle statsverket besparas, hade, enligt hvad i statsverkspropositionen

till 1870 års Riksdag meddelades, det ifrågavarande ersättningsbeloppet

kunnat nedbringas från ofvan angifna 147,298 riksdaler med

omkring 30,600 riksdaler; hvadan, på Kongl. Maj:ts förslag, ifrågavarande

anslag af Riksdagen blifvit nedsatt till 117,000 riksdaler.

Anslaget hade ytterligare nedsatts, dels vid 1874 års riksdag till

111,000 kronor med afseende å indragning vid reglering af häradshöfdingarnes

löneförmåner af de till dem utgående ersättningsbelopp för mistade

bötesandelar, dels vid 1877 års riksdag —i följd af den vid nästföregående

riksdag faststälda lönereglering för rikets hofrätter, hvarigenom dervarande

advokatfiskal mistat förut innehafd rätt till bötesersättning, och i betraktande

af att de efter den 26 maj 1876 utnämnda landsfiskaler ej berättigats

till dylik ersättning samt med hänsyn till afgången bland tjensteman,

som endast haft personlig rätt till sådan ersättning — till 107,000

kronor, dels ock vid 1879 års riksdag med anledning af den inträdda

löneregleringen för kronofogdar och länsmän till 84,000 kronor, med

hvilket belopp detta förslagsanslag sedermera alltjemt blifvit i riksstaten

uppfördt.

Enligt hvad revisorerne af räkenskaperna för revisionsåret inhemta^

hade ersättning från ifrågavarande anslag under året utgått med 82,799

kronor 33 öre till nedannämnda personer, menigheter och allmänna inrättningar,

nemligen

rådstufvurätter,

stadsfiskaler,

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Riksdagens Skrifvelse N:o 80.

b äradsnämnder,

ti n gsl agsn ämn d er,

landsfiskaler,

poliskammaren i Norrköping,

polisgevaldiger i Norrköping,

d:o i Karlskrona,

polisfiskalen och poliskommissarierna i Göteborg och dem underlydande

öfverkonstaplar samt befälhafvare!! för stadens nattbevakningskår och

den honom underlydande nattbevakning,

stadsvaktmästaren i Uddevalla,

två poliskonstaplar i d:o,

länsmannen i Trollhättans distrikt af Vane härad,

Malungs sockens nämnd,

tre poliskonstaplar i Hernösand,

fiskalen i Örnsköldsvik,

borgmästaren i Vaxholm,

följande städer:

Norrköping,

Söderköping,

Trosa,

Karlshamn,

Kristianstad,

Helsingborg,

Landskrona,

Jönköping,

Grenna,

Eksjö,

Göteborg,

Uddevalla,

Borås,

Venersborg,

Mariestad (till kyrkans vidmakthållande),

Lidköping,

Falun,

Hernösand,

Sundsvall,

Luleå,

i Stockholm:

förste stadsfiskalen,

andre d:o,

s. 7 Kontrollera mot PDF

Riksdagens Skrifvelse N:o 80.

7

tredje stadsfiskalen,

allmänna barnhusinrättningen,

polispersonalens pensionsinrättning,

poliskassan.

Hvad sålunda i detta ärende förekommit, hade revisorerne velat för

Riksdagen omförmäla under uttalande af den mening, att det kunde ifrågasättas,

huruvida den utredning i förevarande ämne och den deraf föranledda

reglering, som i Riksdagens ofvannämnda skrifvelse den 21 oktober 1863

åsyftats, verkligen blifvit åstadkommen, samt att önskligt vore, att en fullständig

utredning blefve åvägabragt till beredande af möjlighet för ifrågavarande

ersättnings slutliga upphörande.

På grund af remiss har statskontoret angående denna fråga afgifvit

utlåtande och deruti tillkännagifvit, att den utredning, som föregått Kong!.

Maj :ts särskilda beslut i fråga om de belopp, hvilka skulle utgå från

nämnda anslag, icke blifvit af statskontoret verkstäld, samt att detta embetsverk

i öfrig! endast haft att till vederbörande utbetala berörda belopp,

hvadan statskontoret icke vore i tillfälle att bedöma, huruvida -— på sätt

revisorerne ifrågasatt — någon ytterligare utredning i sådant hänseende

vore af behofvet påkallad.

Då det otvifvelaktigt skulle lända till enkelhet och reda i förvaltningen,

om ifrågavarande mångskiftande ersättning kunde upphöra, men

beslut derom måste byggas på en omfattande utredning i afseende å såväl

vederbörandes rätt till denna ersättnings utbekommande som sättet för

dess aflösning, der sådan måste förekomma, får Riksdagen anhålla, att

Eders Kongl. Maj:t täcktes låta verkställa fullständig utredning i fråga

om den till personer, menigheter och allmänna inrättningar utgående ersättning

för dem genom nya strafflagens införande frångångna bötesandelar

samt till Riksdagen inkomma med förslag till åtgärder för denna ersättnings

upphörande.

Stockliolins städs kronoräkenskaper och länens landsböcker.

Jemlikt kongl. kungörelsen angående förändrade grunder för förvaltningen

af kronans jordbruksclomäner den 10 november 1882 blefve, enligt

hvad i revisionsberättelsen vidare meddelas, arrenderätten förverkad, om

arrendator underläte att inom föreskrifven tid erlägga arrendeafgiften eller

att iakttaga sina skyldigheter i afseende å säkerheten för arrendevilkorens

fullgörande, äfvensom i vissa andra fall. Arrendator, hvars rätt sålunda

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Riksdagens Skrifvelse N:o 80.

förverkats, vore skyldig att, om domänstyrelsen så fordrade, inom viss tid

afträda egendomen, och densamma utarrenderades, om styrelsen funne skäl

dertill, för de återstående arrendeåren genom offentlig auktion till den

högstbjudande. För den förlust, som dervid kunde uppkomma genom

arrendesummans nedgående under hvad förut varit bestämdt, förbehölles

statsverket fordringsrätt i arrendator^ bo samt hos vederbörande löftesmän

för den tid deras borgen omfattade.

Från gäldande af vissa fordringar, som egde sin grund i den staten

sålunda förbehållna rätt till så kalladt skilnadsarrende, hade sedermera

meddelats befrielse. Sedan nemligen genom kongl. kungörelsen den 13

juli 1887 rättighet medgifvits vissa kronans arrendatorer att uppsäga sina

arrenden till upphörande den 14 mars 1889, hade Eders Kongl. Maj:t i

särskild! ärende förklarat, att af nämnda kungörelse följde, att för egendom,

i afseende hvarå den i kungörelsen medgifna uppsägningsrätt begagnats,

arrende icke borde efter den 14 mars 1889 utgå med- högre belopp

än vid ny utarrendering af egendomen betingats och således skilnadsarrende

af föregående innehafvare icke vidare utgöras. Vidare hade 1890

års Riksdag, med bifall till derom aflåten kongl. proposition, medgifvit,

att oguldna skilnadsarrenden, hvilka tillkommit på grund af arrenden,

hvarom kontrakt afslutats före 1881 års ingång, Unge, derest icke kontraktet

blifvit förverkadt genom vanhäfd eller arrendet vore att hänföra

till i kongl. kungörelsen den 13 juli 1887 bestämda undantag, arrendatorerna

för arrendetiden intill den 14 mars 1889 eftergifvas och i kronans

räkenskaper afskrifvas. Om hvad sålunda beslutits hade meddelats vederbörande

myndigheter underrättelse genom kongl. cirkulär den 16 maj 1890.

I andra fall än dem nämnda cirkulär angåfve kunde afskrifning af

dylika fordringar endast undantagsvis komma till stånd. Visserligen hade

genom kongl. kungörelsen den 3 maj 1901 angående viss ändring i kongl.

förordningen angående behandlingen af extra ordinarie afskrifningsfrågor

och anmärkningsmål den 11 december 1830 •— denna kungörelse föranledd

af en utaf 1897 års Riksdag i anledning af framställning från 1896 års

statsrevisorer till Eders Kongl. Maj:t aflåten skrifvelse i ämnet — i viss

mån utsträckt möjlighet blifvit beredd till afskrifning af kronans utestående

fordringar, men på grund af den i nämnda kungörelse uppstälda

begränsning, att den sålunda medgifna vidsträcktare■ rätten till afskrifning

(j finge gälla fordran, hvars kapitalbelopp öfverstege 300 kronor, kunde

kungörelsen, enligt hvad räkenskaperna gåfve vid handen, mycket sällan

komma till tillämpning å fordringar, som härledde sig från skilnadsarrende.

Enligt hvad revisorerne af räkenskaperna inhemta!, uppginge restantier

och propriebalanser å arrendemedel den 31 december 1900 till 199,655

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Riksdagens Skrifvelse N:o 80.

kronor 14 öre, af hvilken summa en mycket stor del utgjordes af skilnadsarrenden,

som varit mer än tio år gamla och om hvilka anteckningar

funnes, att arrendatorerna och borgensmännen, efter att under årens lopp

hafva blifvit för fordringarna sökte, begifvit sig till utlandet, gjort konkurs

eller saknade tillgångar. Nästan alla dessa fordringar öfverstege till

kapitalbeloppet 300 kronor. Då emellertid någon utsigt för statsverket

att utfå dylika fordringar icke förefunnes, hade revisorerne ansett förhållandet

förtjena uppmärksamhet och velat ifrågasätta, att åtgärd måtte

vidtagas i syfte att bereda möjlighet till afskrifning af fordringar på

grund af skilnadsarrende i vidsträcktare mån, än nuvarande bestämmelser

medgåfve.

I häröfver afgifna utlåtanden hafva Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande

i samtliga de län, inom hvilka skilnadsarrenden förefinnas, tillstyrkt,

att åtgärder måtte vidtagas i det af revisorerne angifna syfte. På

sätt flera länsstyrelser ifrågasatt, synes det afsedda ändamålet lämpligast

vinnas genom att det i kongl. kungörelsen den 3 maj 1901 angående viss

ändring i kongl. förordningen angående behandlingen af extra ordinarie

afskrifningsfrågor och anmärkningsmål den 11 december 1830 stadgade

förfaringssätt utsträckes att gälla för kronans fordringar för skilnadsarrenden

utan afseende å deras större eller mindre belopp.

Riksdagen får derför anhålla, att Eders Kongl. Maj:t täcktes taga i

öfvervägande, huruvida icke föreskrift må meddelas derom, att skilnadsarrenden,

till kapitalbeloppet öfverstigande tre hundra kronor, må kunna

under de vilkor, ofvannämnda kongl. kungörelse den 3 maj 1901 innehåller,

få afskrifvas ur kronoräkenskaperna.

J em vägs styr els eu.

Enligt hvad revisorerne meddelat, innestår i riksgäldskontoret ett

belopp af 49,984 kronor 51 öre, utgörande hittills ej använd del af det

vid 1890 års riksdag anvisade anslag, 250,000 kronor, till bestridande af

kostnaderna för inköp af jernvägen Luleå—norska gränsen.

Som anledning syntes revisorerne förefinnas till antagande, att detta

innestående belopp ej vidare skulle komma till användning för det ändamål,

till hvilket anslaget beviljats, hade revisorerne velat ifrågasätta, huruvida

icke utredning härom lämpligen borde genom jernvägsstyrelsens försorg

åvägabringas, för att beloppet derefter måtte kunna i vederbörlig

ordning afföras.

Jernvägsstyrelsen har uti den 18 januari 1902 afgifvet utlåtande, be
Bih.

till Rilcsd. Prof. 1902. 10 Sand. 1 Afd. 1 Band. 13 Haft. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Riksdagens skrifvelse N:o 80.

träffande revisorernes förevarande framställning, anfört, att, på sätt jemväl

framginge af Riksdagens revisorers berättelse om verkstäld granskning af

statsverkets jemte dertill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning

under år 1898, från riksgäldskontoret utbetalts af ifrågavarande anslag

under år 1892 19,749 kronor 93 öre, under år 1894 1,207 kronor 30 öre

samt under år 1898 179,058 kronor 26 öre. Af sistnämnda belopp hade

3,476 kronor 26 öre enligt af Eders Kongl. Maj:t den 19 november 1897

styrelsen lemnadt bemyndigande användts till betäckande af den del af

kostnaden för expropriationsförrättningar, som belöpte på sådan mark,

som redan vid tiden för omförmälda banas öfvertagande af staten varit

dermed förenad, och återstoden 175,582 kronor, i enlighet med af 1898

års Riksdag på derom framstäld proposition lemnadt medgifvande, utbetalts

såsom godtgörelse för af jernvägsstyrelsen förskottsvis utgifven

expropriationsersättning för mark, som, innan eganderätten till Luleå—

Gellivarebanan öfvergått från svensk—norska jern vägsbolaget till svenska

staten, för jern vägsanläggningen tagits i anspråk, men hvilken icke ingått

uti det mellan bolaget och staten rörande banan uppgjorda köpeaftal.

Till jernvägsstyrelsen hade emellertid af det ifrågavarande anslaget, 250,000

kronor, öfver!emnåts allenast omförmälda, under år 1898 från riksgäldskontoret

utbetalda belopp, tillhopa 179,058 kronor 26 öre, för att af

styrelsen redovisas, under det i öfrigt utbetalningarna från ifrågavarande

anslag skett direkt genom riksgäldskontoret och således utan att passera

jernvägsstyrelsen. Någon framställning från jernvägsstyrelsen om disposition

af återstående anslagsbeloppet för ändamål, likartade dem, hvartill

samma anslag, enligt hvad ofvan nämnts, år 1898 användes, vore icke att

förvänta, hvadan från jern vägsstyrelsens sida icke något vore att erinra

mot sagda belopps afförande.

Då, efter hvad jernvägsstyrelsen upplyst, någon utbetalning från ifrågavarande

anslag icke vidare lärer förekomma, synes anslaget, som alltjemt i

reglementet för riksgäldskontoret upptagits under rubriken »återstående

utgifter i följd af beslut vid föregående riksdagar», höra jemte derå

resterande belopp 49,984 kronor 51 öre ur riksgäldskontorets räkenskaper

afföras och i sådant syfte riksgäldskontoret erhålla meddelande om, att

beloppet icke vidare är för det med anslaget afsedda ändamål behöflig!.

Riksdagen får derför anhålla, att, derest förberörda, å det till bestridande

af kostnaderna för inköp af jernvägen mellan Luleå och gränsen

mot Norge anvisade anslag uppkomna besparing må af Eders Kongl. Maj:t

befinnas icke vara för det med anslaget afsedda ändamål behöflig, Eders

Kongl. Maj:t täcktes låta vidtaga de åtgärder, som för beloppets afförande

ur räkenskaperna må varda erforderliga.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Riksdagens Skrifvelse X:o 80.

11

Konsistorierna ock läroverken.

Beträffande Strengnäs högre allmänna läroverk hafva revisorerne meddelat,

att i en af lektor J. A. Drysén utgifven publikation angående läroverkets

arkiv, hvilken åtföljt läroverkets redogörelse för läsåret 1875—

1876. meddelats, att de under n:o 7 betecknade arkivalier utgjordes af eu

i juni 1820 inbunden bok med skrifna titeln »Om Gymnasii gårdar och

tomter» och innehölle 25 handlingar jemte en karta öfver prebendehemmanet

Norrby. Läroverkets dåvarande gårdar hade, enligt hvad af Drysén

meddelats, varit: a) läroverksbyggnaden, bygd af biskop Rogge och biskopsgård

från hans tid till reformationen; b) bibliotekshuset af tegel, bygdt af

enskild person i slutet af 1700-talet och till sitt ändamål inköpt 1864;

c) Olivehällska huset, uppfördt af biskop L. Paulinus, i livilket 2:ne af

lektorerne hade fria boställsrum; d) en bebyggd tomt (under n:o 194); huset

af trä inköpt af arfvingar efter lektor Algren. Det hade varit boställsrum

för den äldste lektorn, men år 1866 af Kongl. Maj:t anslagits till rektorsbostad,

hvilket nya förhållande skulle inträda, då den dåvarande innehafvaren

lektor Gezelius blefve pensionerad eller med döden afginge; e)

tomten 195 med hus af trä; f) tomten 198 med hus af trä; g) tomten 198

med större hus af trä; å samma tomt vore en mindre och i alla afseenden

otillräcklig gymnastikbyggnad uppförd; h) ny tomt framför läroverket,

inköpt 1871 och afsedd till exercisplats och till plats för ny gymnastiklokal;

i) tomten 169 med hus af trä, skänkt af lektorn, sedan kyrkoherden

i Eskilstuna I. Hysing till »Konrektorsembetet» i Strengnäs; den innehades

enligt staten af andre adjunkten.

Af läroverkets räkenskaper för revisionsåret inhemtades, att hyra under

året uppburits dels för Olivehällska huset med 137 kr. 26 öre, dels för

gården n:o 108 med 800 kronor, dels för gården n:o 195 med 500 kronor

och dels för gården n:o 198 med 275 kronor. På hvad sätt ofvannämnda

gårdar i öfrigt disponerades, framginge ej af räkenskaperna; och då i öfrigt

rätten till desammas disponerande syntes oviss och det, enligt revisorernes

förmenande, borde utrönas, huruvida en och samma lärare skulle, såsom

nu vore förhållandet, ega förmånen af mer än en boställslägenhet, förutom

doneradt boställshemman, hade revisorerne ansett utredning i ärendet böra

åstadkommas och med anledning deraf velat fästa Riksdagens uppmärksamhet

å detsamma.

Med anledning af revisorernes förevarande framställning har domkapitlet

i Strengnäs afgifvit utlåtande den 8 sistlidne januari, deri dom
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Riksdagens Skrifvelse N:o 80.

kapitlet åberopat ett från rektorn vid allmänna läroverket i Strengnäs

G. Klingberg inhemtadt yttrande, i hvilket anföres följande:

Den i läroverkets tryckta årsredogörelse för 1875—1876 upptagna, af

revisorer^ anförda förteckningen vore icke fullt exakt. Den under *d)»

nämnda gården både icke anslagits till rektorsbostad år 1866, utan genom

ett kongl. bref af den 20 augusti 1867 hade det bestämts, att den i den

ordning, som i förteckningen anfördes, skulle blifva rektorsgård. Under

»g)» talades om tomten 198 i stället för 108, och den under »i)» upptagna

gården hade tomtnumret 168, icke 169.

Angående dispositionen af de i förteckningen upptagna gårdarne vore

det påtagligt, hvartill de under »a)» och »b)» antecknade husen användes,

då det ena kallades »läroverksbyggnaden» och det andra »bibliotekshuset».

Det borde dock anmärkas, att den förra byggnaden äfven inrymde vaktmästarebostad,

ett rum och kök, och att i den senare utom »stifts- och

gymnasiebiblioteket» samt domkyrkans bibliotek jemväl läroverkets naturalie-

och förn samlingar samt Ofri ga etnografiska samlingar vore inrymda.

Till lärohusen hörde den under »g)» upptagna gymnastikbyggnaden, hvilken

vore belägen å tomten n:o 108.

De under »c)», »d)» och »i)» upptagna, bebyggda tomterna innehölle

boställslägenheter jemlikt gällande, i vederbörlig ordning konfirmerade

donationsbref och kongl. bref den 20 augusti 1867.

De under »e)», »f)» och »g)» antecknade gårdarne vore, såsom räkenskaperna

utvisade, uthyrda till enskilda personer, naturligtvis med undantag

af gymnastikbyggnaden å tomten n:o 108. Inkomsten af dessa under

förra hälften af 1800-talet inköpta gårdar hade af ålder tillfallit »Gymnasii

byggnadskassa» eller den s. k. »Egna kassan», som inköpt gårdarne, och

som användts så, som det förstnämnda namnet utvisade, d. v. s. äfven till underhåll

af de offentliga lärohusen. Såsom exempel på användningen af denna

kassas medel kunde påpekas, att denna kassa på 1850-talet bestridt utgifterna

för den ännu använda gymnastikbyggnadens uppförande, och att

den med Eders Kongl. Maj:ts medgifvande komme att bestrida utgifterna

för uppförandet af den nya gymnastikbyggnad, hvartill byggnadsritning i

december 1901 blifvit faststäld. I sammanhang härmed borde det antecknas,

att kassans medel aldrig användts till nybyggnad eller reparationer

å de på tomten n:o 168 uppförda åbyggnaderna, enär byggnadsskyldigheten

för dessa ålegat »konrektor» och, sedan dennes embete upphört,

den adjunkt, i hvars lön den »boställsjord», som utgjordes af tomten

n:o 168, varit i lönestaten upptagen.

Så mycket angående dispositionen af läroverkets gårdar och tomter.

Hvad dernäst beträffande rätten för enskilda lärare att disponera de under

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Riksdagens Skrifvelse N:o 80.

»c)», »d)» och »i)» upptagna gårdarna, så anmärktes till en början, att

de under »c)» och »i)» upptagna vore privatdonationer. Angående den

sistnämnda hade rektor påpekat, att åbyggnaderna å den under »i)» antecknade

tomten (n:o 168) underhölles af den lärare, som innehade samma

tomt såsom »boställsjord». Någon rätt till dessa åbyggnader syntes läroverket

icke ega i annan mening, än att det vore läroverkets pligt att vaka

öfver att donationen vidmakthölles. Boställshafvarens rätt till att disponera

dem finge väl anses tillräckligt betryggad genom donationsbrefvet och genom

syneinstrument, liksom hans rätt till den nyssnämnda boställsjorden vore

honom garanterad genom lönestaten.

Beträffande de under »c)» antecknade bostadslägenheterna hade rektor

den uppfattningen, att Kongl. Maj:ts bref af den 5 februari 1808 i

afseende på dispositionsrätten till dessa egde gällande kraft. Enligt detta

skulle två lektorer hyresfritt inrymmas »uti det till gymnasium för detta

skänkta Paulinska stenhuset med tillhörande trädgård», medan andre lektorer

tillförsäkrades »hushyror», hvarjemte lektorerna tillätes att »efter

ålder i tjensten» välja mellan hushyra och hyresfri bostad. Såvidt rektor

kunde förstå, vore härmed utsagd t, att Paulinska huset vore eu privatdonation,

afsedd för två lektorer vid läroverket, och att de två äldsta

lektorerna hade rätt att med afstående af rätten till hushyror disponera

boställslägenheterna i nämnda hus.

Aterstode att utreda, i hvad mån det kunde anses oegentligt, att

eu och samme lärare, »såsom nu vore förhållandet», egde förmånen af

mer än en boställslägenhet. Denna fråga rörde rektor Klingberg personligen,

enär han innehade embetsgård såsom rektor och boställslägenhet

såsom lektor.

I afseende på detta sakförhållande meddelade rektor först följande

fakta:

Do) att han den 10 juni 1881, då ännu lektor i Karlstad, erhållit

förordnande att från och med den 1 september bestrida rektorsbefattningen

med rätt att uppbära »den för ifrågavarande befattning anslagna lön»,

hvartill jemlikt § 129 af läroverksstadgan äfven hörde »embetsgård» eller

»hushyra»;

2:o) att han på grund häraf till den 1 maj 1882 åtnjutit hushyra

såsom rektor, men från denna tid jemlikt ofvan anförda bref af den 20

augusti 1867 innehaft rektorsgården;

3:o) att lian efter framställning af domkapitlet enligt kongl. bref af

den 4 november 1881 den 30 november samma år utan ansökan och

prof till Strengnäs öfverflyttats såsom lektor;

4:o) att han efter derom gjord ansökan genom resolution af den 20

Bill. till Kiksd. Prot. 1902. 10 Sami. 1 Afd. 1 Band. 13 Höft.

3

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Riksdagens Skrifvelse N:o 80.

april 1883 fått sina löneförmåner i så måtto förändrade, att han i stället

för rektorslönen egt att, med bibehållandet af den lektorslön, som han

varit i tur att innehafva, uppbära ett belopp, svarande mot det, hvarmed

samma lön understege den i stat uppförda rektorslönen;

5:o) att han på grund häraf såsom yngre lektor utan anmärkning

uppburit »hushyra» såsom lektor och, sedan han blifvit en af de två

äldsta lektorerna, likaledes utan anmärkning disponerat en boställslägenhet

i det Paulinska huset.

Efter meddelandet af dessa sakuppgifter anmärker rektor, att den

oegentlighet, som man trott sig finna deri, att han disponerade två boställslägenheter,

icke vore större än den, som egde rum, då kyrkoherde på

landet hade två hemman sig å lön anslagna, båda försedda med nödiga

bostadslägenheter. Det vore ingen oegentlighet, om man besinnade, att

den andra bostaden vore en såsom naturaprestation gifven beståndsdel af

lönen, som man egde uppbära. Och så syntes den äfven vara betraktad

i läroverksstadgan § 129 mom. 1.

Slutligen påpekar rektor, att, om han år 1900 ej varit i andra lönegraden

såsom rektor, han skulle, i fall endera bostadslägenheten varit

honom frånkänd, hafva såsom rektor varit i alldeles samma löneställning,

som lian skulle hafva varit såsom lektor i högsta lönegraden, hvilket ju

strede mot läroverksstadgans mening.

I likhet med revisorerne anser Riksdagen, att utredning bör åstadkommas

angående dispositionen vid nuvarande boställsinnehafvares afgång

af de till rektor och öfriga lärare vid Strengnäs allmänna läroverk anslagna

bostadslägenheter; och då det af läroverkets rektor afgifna, här

ofvan intagna yttrande i detta ämne icke synes lemna fullständig ledning

för bedömande af dessa frågor, får Riksdagen anhålla, att Eders Kongl.

Maj:t täcktes låta föranstalta om eu fullständig utredning angående dispositionen

af de till rektor och öfriga lärare vid Strengnäs allmänna läroverk

an slagna bostadslägenheter.

Stockholm den 10 maj 1902.

Med undersåtlig vördnad.

Stockholm, Tvär Hseggströms Boktryckeri A. B., 1902.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.