Sök i Ratio Lex

Skrifvelse till Konungen, i anledning af Kongl. Majds propositioner n:o 9 med förslag till lag, innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar, och till lag om ändrad lydelse af 19 kap. 20 § och 20 kap. 3 § strafflagen, samt n:o 10 med förslag till lag om ändrad lydelse af § 2 i förordningen den 14 april 1866 angående jords eller lägenhets afstående för allmänt behof.

1902-05-09 · 22 sidor, varav 21 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,2 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 21 av 22 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Rskr. 1902:86, Skrifvelse till Konungen, i anledning af Kongl. Majds propositioner n:o 9 med förslag till lag, innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar, och till lag om ändrad lydelse af 19 kap. 20 § och 20 kap. 3 § strafflagen, samt n:o 10 med förslag till lag om ändrad lydelse af § 2 i förordningen den 14 april 1866 angående jords eller lägenhets afstående för allmänt behof.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Riksdagens Skrifvelse N:o 86.

1

N:o 86.

Uppläst och godkänd hos Första Kammaren den It maj 1902.

— — — — Andra Kammaren den 11 — —

Riksdagens skrifvelse till Konungen, i anledning af Kongl.

Majds propositioner n:o 9 med förslag till lag, innefattande

vissa bestämmelser om elektriska anläggningar,

och till lag om ändrad lydelse af 19 kap. 20 § och

20 kap. 3 § strafflagen, samt n:o 10 med förslag till

lag om ändrad lydelse af § 2 i förordningen den 14

april 1866 angående jords eller lägenhets afstående för

allmänt behof.

(Särskilda utskottets n:o 1 utlåtande n:o 1 och memorial n:o 2.)

Till Konungen.

Genom proposition, n:o 9, af den 29 november nästlidet år har

Eders Kongl. Maj:t föreslagit Riksdagen att antaga propositionen bifogade

förslag till

1) lag, innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar;

och

2) lag om ändrad lydelse af 19 kap. 20 § och 20 kap. 3 § strafflagen.

Derjemte har Eders Kongl. Maj:t genom proposition, n:o 10, af den

4 januari innevarande år föreslagit Riksdagen att antaga propositionen

bilagdt förslag till

3) lag om ändrad lydelse af § 2 i förordningen den 14 april 1866

angående jords eller lägenhets afstående för allmänt behof.

Bill. till Riksd. Prot. 1902. 10 Sami. 1 Afd. 1 Band. IT Höft. (Näs 86, 87.) 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Riksdagens Skrifvelse N:o 86.

Lagförslaget om ändrad lydelse af 19 kap. 20 § och 20 kap. 3 §

strafflagen har vunnit Riksdagens bifall endast med en mindre väsentlig

detaljändring.

Hvad deremot vidkommer de två öfriga lagförslagen, hafva desamma

gifvit anledning till vissa erinringar, för hvilka Riksdagen härmed får

lemna redogörelse.

Förslaget til! lag, innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar.

I § 1 af Eders Kongl. Maj:ts lagförslag har den principen bibehållits,

att expropriationsrätt kan meddelas endast för allmänt behof.

På grund af den stora betydelsen för vårt land att, så snart sig

göra låter, bereda ökad möjlighet, mot hvad för närvarande förefinnes, att

tillgodogöi-a landet de synnerligen rika kraftkällor, som vårt land egen i

sina många och mäktiga vattenfall, har Riksdagen ansett, att expropriationsrätten

för elektriska ledningar bör utsträckas jemväl till enskilda

industriella anläggningar.

Riksdagen har för den skull till paragrafen gjort ett tillägg, afseende

att bereda en möjlighet äfven för sådana enskilda industriella företag,

hvilka visserligen icke direkt tillgodose ett allmänt behof eller ändamål,

men dock äro af den vigt och betydenhet, att deras tillkomst får

anses vara af större betydelse för orten eller landet i dess helhet, att

äfven utan jordegarens medgifvande framdraga de för företaget erforderliga

elektriska ledningar.

Med beaktande af vigten derutaf, att i en civillag af den beskaffenhet

som den förevarande införas sådana bestämmelser, som hafva en viss

allmängiltig betydelse, har Riksdagen funnit sig böra föreslå införande af

någon bestämmelse i syfte att bereda egare eller innehafvare af fastighet

å landet trygghet för att elektrisk ledning icke annat än undantagsvis

måtte kunna framdragas i allt för nära granskap till hans gård, tomtplats

eller trädgård. Riksdagen har för den skull, med stöd af i ämnet afgifna

motioner, infört bestämmelse derom, att inom område, för hvilket byggnadsstadgan

för rikets städer icke eger tillämpning, ledning emot egares bestridande

ej får framdragas på mindre afstånd än 150 meter från hans

boningshus eller annan byggnad, der den är uppförd vid gård, eller från

tomtplats eller trädgård, utom för det fall att annan sträckning för ledningen

visas ej kunna utan synnerlig olägenhet användas.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Riksdagens Skrifvelse N:o 86.

3

Som ifrågavarande bestämmelse ej blott bör ega tillämpning i fall, då

expropriation ifrågasättes, utan äfven tagas i betraktande vid meddelande

af koncessioner, har Riksdagen ansett lämpligast intaga densamma i 3 §,

hvilken paragraf i sig upptager för båda fallen gemensamma föreskrifter.

Såsom skäl för införande af en afståndsbestärnmelse har vid frågans

föregående behandling inom Riksdagen framhållits i främsta rummet

farlighetssynpunkten.

Denna synpunkt synes emellertid Riksdagen icke numera böra tillmätas

alltför stor betydelse. De af den s. k. elektriska starkströmskommissionen

föreslagna säkerhetsföreskrifterna innebära nemligen, så vidt Riksdagen

kunnat finna, en i möjligaste måtto fullständig trygghet mot inträffande

af fara. De många detaljföreskrifter, som af nämnda kommission

i sådant afseende föreslagits, äro så stränga, att, om Eders Kongl. Maj:t,

såsom Riksdagen förväntar, i administrativ väg för elektriska starkströmsledningar

påbjuder iakttagande af säkerhetsföreskrifter i hufvudsaklig

öfverensstämmelse med dessa, det knappast torde kunna anses behöfligt

att ur farlighetssynpunkt i lagen införa en bestämmelse af nu ifrågavarande

art.

Oberoende af den fara, som kan uppstå till följd af elektriska

starkströmsledningar, finnes emellertid äfven en annan synpunkt, som härvidlag

bör tagas i betraktande, nemligen det personliga obehag och den

otrefnad af en eller annan anledning, som en dylik lednings framdragande

i omedelbar närhet af hus och gård möjligen kan medföra. Då en enskild

jordegare tvångsvis måste afstå eller upplåta jord och lägenhet äfven till

förmån för ett annat rent enskildt intresse, låt vara att detsamma är af

större allmän betydelse, ligger naturligen vigt på att tillse, att det intrång,

som honom tillskyndas, icke blifver större, än som af omständigheterna

nödvändigt påkallas. Gifvetvis bör dock, enligt Riksdagens uppfattning,

icke heller jordegarens anspråk härvidlag få sträcka sig alltför långt. I

betraktande af det allmänna gagn, som den elektriska anläggningen pröfvats

medföra, och de stora olägenheter såväl i tekniskt hänseende som ur

säkerhetshänsyn, nvilka allt för många brytningar af ledningslinien skulle

medföra, samt svårigheten att i en bebyggd ort ens kunna framdraga ledningen,

derest fridlysta afståndet i fråga tilltages allt för stort, synes det

Riksdagen, att jordegaren bör anses skyldig underkasta sig dessa mindre

olägenheter, då han ju i alla händelser är berättigad till full ersättning

för hvarje verkligen lidet intrång.

Med det af Riksdagen bestämda afståndet af 150 meter torde derför

enligt Riksdagens åsigt jordegarens berättigade intresse äfven i förevarande

afseende vara på ett fullt tillfredsställande sätt tillgodosedt.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Riksdagens Skrifvelse N:o 86.

Riksdagen skulle emellertid icke ansett sig kunna bestämma ens ett

så stort fridlysningsområde som detta, derest icke i lagförslaget tillika

stadgats, att Eders Kongl. Maj:t eger befogenhet att emot egarens bestridande

medgifva lednings framdragande å mindre afstånd från hans

oinförmälda byggnader m. m., i det fall att annan sträckning för ledningen

visas ej kunna utan synnerlig olägenhet användas.

I fråga om koncessionstiden har Eders Kongl. Maj:t af anförda skäl

afstyrkt införandet af en tidsbegränsning uti ifrågavarande hänseende.

Utan att förbise den stora vigten och betydelsen af dessa skäl, anser

dock Riksdagen, att desamma icke böra tillmätas afgörande betydelse vid

frågans bedömande. Enligt Riksdagens förmenande kan ej det allmänna

intresset anses vara vederbörligen tillgodosedt, derest icke någon inskränkning

vidtages i koncessionstidens längd, och framträder nödvändigheten

deraf så mycket mera, då Riksdagen ansett expropriationsrätt böra medgifvas

för äfven rent enskilda företag.

Då Riksdagen alltså för sin del beslutat koncessionens meddelande

endast för viss bestämd tid, har Riksdagen emellertid dervid funnit det

vara af den största vigt, att tiden icke blifver för snäft tilltagen. Vid

öfvervägande af det tidsmått, som uti ifrågavarande hänseende bör fastställas,

har Riksdagen kommit till den uppfattning, att detsamma bör bestämmas

till högst 40 år.

Från den af Eders Kongl. Maj:t föreslagna koncessionspligt har Riksdagen

ansett sig böra medgifva undantag jemväl för sådana fall, då anläggning

är afsedd att utföras till hela sin sträckning å eget område, likvisst

under iakttagande deraf, att anläggningen ej träder annans rätt för

nära, d. v. s. utan hans medgifvande utföres på ett afstånd af mer än

150 meter från hans vid gård uppförda byggnad, tomtplats eller trädgård.

I många fall torde det nemligen vara af vigt, att möjlighet finnes att å

bruks- eller fabriksområden kunna framdraga elektriska kraftöfverföringsledningar

utan den tidsutdrägt, som alltid är förbunden med ett koncessionsförfarande.

Särskildt i fråga om tillfälliga arbeten eller i tider af

vattenbrist skulle säkerligen sådan tidsutdrägt vara egnad att lägga afsevärda

hinder i vägen för tillgodogörande af fördelarne af den elektriska

kraftfördelningen. Mot detta undantag från koncessionspligt har Riksdagen

icke hyst någon betänklighet i betraktande deraf, dels att vederbörande

måste inhemta medgifvande från egare af inom nämnda afstånd belägna

gårdar m. in., dels att dylika ej koncessionerade ledningar i de flesta fall

ej kunna blifva af någon större utsträckning, alldenstund, så snart väg

s. 5 Kontrollera mot PDF

Riksdagens Skrifvelse N:o 86.

5

eller annan farled af ledningen beröres, koncession måste begäras, dels

slutligen att, enligt hvad Riksdagen förutsätter, anmälningspligt i alla

händelser skall i enlighet med starkströmskommissionens förslag till kungörelse

angående hvad iakttagas bör vid sökande af tillstånd för vissa

elektriska anläggningar förefinnas för de flesta, äfven icke koncessionerade,

anläggningar.

I fråga om § 3 i Eders Ivongl. Maj:ts förslag har till en början

synts Riksdagen nödigt att utbyta orden »egare eller innehafvare» mot

»egare och innehafvare».

Vidare har Riksdagen, i öfverensstämmelse med hvad förut anförts,

modifierat den i denna paragraf förekommande afståndsbestämmelse till

150 meter.

I öfrigt företer den af Riksdagen antagna lydelsen af ifrågavarande

paragraf gent emot propositionen endast den olikheten, att omfattningen

af den förteckning å fastighetsinnehafvare, hvilken paragrafen föreskrifver,

modifierats i hvad angår område, för hvithet byggnadsstadgan för rikets

städer eger tillämpning.

Riksdagen har nemligen, i anledning af derom väckt motion, ansett

lämpligt, att förteckning, sådan, som här afses i fråga om anläggningar

inom städer eller dermed likstälda områden, i de flesta fall elektriska spårvägar,

måtte inskränkas till upptagande af egare och innehafvare af de

fastigheter, Indika ligga omedelbart intill den ifrågasatta sträckningen. I

fråga om sådan förteckning kan naturligen ej med innehafvare af fastighet

afses hyresgäst.

Vid granskning af propositionens ansvarsparagrafer och deri till synes

komna grundprinciper har- Riksdagen funnit sig icke kunna i allo gilla

desamma.

Nämnda principer torde kunna i korthet sålunda sammanfattas. Uppstår

omedelbar skada, stadgas ovilkorlig ersättningsskyldighet för innehafvaren

af den elektriska anläggningen. Uppstår skada medelbart, inträder

ersättningsskyldighet för den ena eller den andra i saken invecklade

anläggningens innehafvare, för så vidt vårdslöshet kan läggas honom

till last, eventuel! för båda i den mån de visat vårdslöshet; föreligger icke

å någondera sidan vårdslöshet, utgår ej ersättning, d. v. s. om en utom

saken stående lidit skada på grund af öfverledning mellan tvenne anläggningar,

blir för sistnämnda fall denna skada icke ersatt. Riksdagen har

i likhet med högsta domstolen ej kunnat finna skäl föreligga för en dylik

olikhet i den skadades rättsliga ställning i olika fall, utan har Riksdagen

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Riksdagens Skrifvelse N:o 86.

ansett den grundåskådning böra göras gällande, att under alla förhållanden

tredje mans rätt tryggas. Riksdagen har jemväl funnit de i propositionen

förefintliga regressbestämmelser något sväfvande och ej ur den skadades

synpunkt fullt tillfredsställande. Riksdagen häfdar den ståndpunkten, att,

om någon lider skada, som uppstått genom flera elektriska anläggningars

samtidiga tillvaro, den skadade eller hans rättsinnehafvare ej bör stanna i

tvekan, mot hvilken anläggnings innehafvare han egen att i första hand

rigta sina ersättningsanspråk, utan att nödig anvisning i detta afseende

borde af lagen bestämdt och tydligt gifvas. Det slutliga gäldandet af

skadan bör åter, enligt Riksdagens mening, ordnas medelst särskilda tydliga

regressbestämmelser, afsedda att tillämpas de i ett olycksfall invecklade

anläggningsinnehafvarne emellan. Det har ansetts ligga vigt äfven

deruppå, att vid t. ex. skada å egendom genom eldsolycka den skadade

skall kunna utan tidsutdrägt utfå ersättning, utan att nödgas afvakta

resultatet af den utredning, på hvilken det slutliga gäldandet kan komma

att bero. Den af Riksdagen sålunda antagna principen, att tredje mans

rätt framför allt bör tryggas, har äfven af högsta domstolen framhållits.

Vid fastställande deraf, hvilken anläggning vid en inträffad komplikation

hade att i första hanel möta frainstälda ersättningsanspråk, kunna

olika utvägar ifrågakomma. A ena sidan kan man finna det ligga nära

till hands, att innehafvare!! af den anläggning, från hvilken skadan skett,

i första hand sökes. Häremot har dock framhållits, dels att ett dylikt förfarande

skulle kunna leda derhän, att en privatperson såsom innehafvare

af en telefonledning, hvilken råkat förmedla skada från en starkströmsanläggning,

oaktadt någon vårdslöshet ej läge honom till last, skulle kunna

tvingas ersätta skada till för honom ruinerande belopp; dels att den skadades

utsigter till utfående af ersättning under ifrågavarande omständigheter

ofta torde blifva osäkra. Ä andra sidart har framkastats den tanken

att förlägga ansvaret i första hand på innehafvaren af den anläggning,

från hvilken den elektriska kraften ytterst leder sitt ursprung, d. v. s.

den primära anläggningen. Häremot har åter anmärkts, för det första,

att det torde få anses obilligt att utsätta innehafvaren af en primäranläggning

för ersättningsskyldighet för skada, uppkommen i en sekundär- eller

tertiäranläggning, hvilken visserligen hade med den förra ett visst samband,

men i hvilkens skötsel eller angelägenheter bemälde innehafvare i

de flesta fall torde sakna rättighet eller möjlighet att ingripa. Dessutom

kunde tvekan uppstå i det fall, att en sekundär anläggning heintade kraft

från flera olika primär-anläggningar, ett ingalunda ovanligt fall; och slutligen

torde mången gång under ofvannämnda förutsättning för den ersättningssökande

framställa sig onödigt besvär och onödiga kostnader, då

s. 7 Kontrollera mot PDF

Riksdagens Skrifvelse N:o 86.

7

han kunde blifva nödsakad med sina anspråk vända sig till en person,

som vore till finnandes kanske långt från hans egen hemort.

Riksdagen har ansett, att under alla omständigheter en i och för sig

ofarlig anläggning, som råkat förmedla skada, såsom eu telefonledning, ej

bör kunna direkt antastas, utan att ansvaret i första hand bör falla på

den elektriska starkströmsanläggning, från hvilken den skadegörande strömmen

utgått. Äfvenledes har Riksdagen ansett böra tagas i betraktande,

att den skadelidande bör kunna vända sig till sådant håll, der man med

största sannolikhet kan påräkna ekonomisk vederhäftighet; och har Riksdagen

derför stannat vid den bestämmelse, att ersättningsanspråk böra i

första hand rigtas mot närmaste anläggning, som har egen generator eller

transformator; hvarmed, enligt i lagen intaget förtydligande tillägg, icke

i denna lag afses apparat för alstrande af ofarlig elektrisk ström, afsedd

att användas i telegraf-, telefon- eller annan dylik anläggning.

De anläggningar, som härvidlag skulle komma i fråga, torde oftast

vara sådana, som innefatta öfverförings- eller distributionsledningar i form

af luftledningar, d. v. s. elektricitetsverk, och har Riksdagen funnit denna

lösning vara den naturligaste, i de allra flesta fall den mest rättvisa och

ur den skadades synpunkt den säkraste och enklaste. Man kan visserligen

anmärka, att ett elektricitetsverk äfven kommer att antastas, om t. ex. en

konsumtionsanläggning, som använder högre spänning eller betjenar sig af

utomhusledningar, ger anledning till skada. Riksdagen har dock ansett

sådana fall höra till de mindre vanliga, alldenstund det stora flertalet

konsumtionsanläggningar ej skulle falla under denna lag, samt velat påpeka,

att elektricitetsverken hafva möjlighet att genom kontrakt på rätte vederbörande

öfverflytta ansvaret, äfvensom att till rättegången instämma densamma

till gemensamt svaromål.

Då Riksdagen gått att anpassa den föreliggande ansvarslagen efter

nyss antydda principer, har framstält sig som en nödvändighet att samtidigt

omordna innehållet i sagda lags 4—15 paragrafer. Planen i den

nya uppställningen är i korthet följande:

4 §: allmänna principer jemte tvenne grundväsentliga undantag;

5 och 6 §§: skada å elektrisk anläggning;

7 §: särskilda omständigheter med afseende å den skadade;

8 §: grunder för skadeståndets bestämmande;

9 §: regressbestämmelser mellan elektriska anläggningar m. m.;

10-—15 §§: diverse detaljer.

4 §, hvilken i sitt första stycke upptager grundprinciperna, innehåller

i andra och tredje stycket tvenne allmänna undantag. I andra stycket

stadgas sålunda — i anslutning till tvenne i ämnet väckta motioner — en

opaginerad Kontrollera mot PDF

Riksdagens Skrifvelse N:o 86.

lindring i ansvaret för innehafvare af elektrisk anläggning i så måtto, att

ersättningsskyldighet ej ifrågakommer beträffande olycka, som uppkommit

genom »högre hand», således genom öfvermäktiga naturkrafter, hvilkas

verkningar ej kunnat på förhand beräknas eller öfverskådas, såsom orkaner

af i vårt klimat sällspord styrka, jordbäfningar eller åskslag af oberäknelig

intensitet — dock under förutsättning, att alla i gällande lag och författningar

föreskrifna hjelpmedel till farans afvärjande blifvit anlitade. Hvad

särskilt faran för åskslag beträffar, en fara, som är lika öfverhängande

såväl i fråga om stark- som svagströmsledningar af någon större utsträckning,

har tekniken gifvit medel i handen att i de flesta fall afleda dess

verkningar. I enstaka fall kan det likväl hända, att denna fruktansvärda

naturkraft uppträder med sådan intensitet, att inga menskliga anordningar

förslå att hålla stånd mot densamma. Riksdagen har icke kunnat finna

rättvist, att vid sådana eventualiteter, liksom öfver hufvud taget vid andra

naturrevolutioner, innehafvare af särskildt elektriska anläggningar skulle

vara sämre stälda än andra, då enligt svensk lag ansvarsskyldighet för

skada af dylik art näppeligen torde kunna i något enda fall ifrågasättas.

T paragrafens sista stycke stadgas, att från i denna § bestämda ersättningsskyldighet

fritagas åtskilliga anläggningar med låg spänning, bland

hvilka i synnerhet åsyftats de s. k. husinstallationerna. Detta undantag,

hvilket, med anledning af en af högsta domstolen gjord erinran, inkommit

i propositionen och der förefinnes i 8 §, har Riksdagen funnit lämpligt

och nödvändigt bibehålla, i den öfvertygelsen, att utan detsamma en

ansvarslag, sådan som den föreliggande — hvilkens stränghet motiverats

dermed, att man åsyftat vinna trygghet gent emot fara för allmänheten

från elektriska ledningar, som tränga sig fram på allmänt eller enskildt

område — säkerligen skulle verka afskräckande på såväl privata afnämare

som leverantörer af elektrisk kraft, och derigenom verka hardt när omöjliggörande

elektricitetens ständigt växande användning i det dagliga lifvet.

Riksdagen har ansett sig kunna förorda ifrågavarande undantag så mycket

hellre, som dylika anläggningar, om de äro utförda med omsorg och efter rigtiga

föreskrifter, ej kunna gifva anledning till fåra i högre grad än åtskilliga

andra i det dagliga lifvet använda hjelpmedel, såsom gasledningar, fotogenlampor

och dylikt, och i fråga om hvilka speciallagstiftning ej ansetts af

behofvet påkallad. Riksdagen har vid redigeringen af ifrågavarande stycke

funnit nödigt göra en liten förändring i den i propositionens 8 § använda

lydelsen i så måtto, att orden: »som ej har sin orsak i vårdslöshet hos

innehafvaren» utelemnats; denna förändring är en konseqvens deraf, att

anspråk på ersättning för skada skola rigtas mot elektricitetsvei''ket, något,

som med hela undantaget afsågs att undvika. Riksdagen har jemväl ansett

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Riksdagens Skrifvelse N:o 86.

ett tillägg, sådant som det omtalade, onödigt, alldenstund, om vårdslöshet

föreligger, ersättningsskyldighet i sådant fall naturligtvis i alla händelser

enligt allmän lag åligger anläggningens innehafvare; vid sådant förfarande

för ersättnings utfående träffas äfven just i innehafvare!! rätte svarande.

§ 5 innefattar föreskrifter, hvilka väl egentligen bort hafva sin plats

bland de af Eders Kong!. Maj:t utfärdade särskilda föreskrifterna, men

hvilka Riksdagen likväl ansett vara af den betydelse, att de böra intagas

i sj elfva lagen till bryggande af ett ostördt bruk af de i vårt land så utbredda

telefonanläggningarne. Erfarenheten har nemligen visat, att trafiken

å en telefonledning stundom kan störas genom afståndsverkningar från

en starkströmsanläggning (genom induktion eller afledning), så att i den

förra uppträda störande elektriska strömmar, visserligen af ytterst ringa

styrka, men dock tillräckliga för att påverka ett så känsligt instrument

som hörtelefonen. Erfarenheten har äfvenledes gifvit vid handen, att dylika

störningar ofta möjliggöras endast genom bristfälligheter i svagströmsledningen,

utan hvilkas afhjelpande de omtalade störningarna ej kunna undvikas.

Riksdagen har emellertid ansett sig böra utgå derifrån, att en redan

befintlig anläggning bör hafva rättighet att få fortgå ostörd af en nytillkommande,

och att derför, om den till svårigheters undvikande måste

underkastas ändringar, den senare tillkomna anläggningen dock i hvarje

fall bör ensam belastas med de af ändringarna betingade kostnaderna.

6 § afser att reglera ersättningsskyldigheten vid skada å elektrisk

anläggning, uppkommen i och genom flera dylikas tillvaro vid sidan af

hvarandra. De härvid följda principerna öfverensstämma med de till grund

för Eders Kongl. Maj:ts förslag i detta afseende liggande, d. v. s. ersättningsskyldighet

förutsätter alltid vårdslöshet. Riksdagen har nemligen ansett,

att elektriska anläggningar gent emot hvarandra ej höra kunna göra

gällande så särskilt stränga anspråk som de, hvilka mot desamma af utomstående

med fog kunna rigtas. Nyssnämnda grunder hafva äfven föreslagits

för ersättning på grund af i elektrisk anläggning genom annan dylik

förorsakadt hinder i driften. Slutligen har i paragrafen stadgats ansvar

för den, som ej fullgjort honom jemlikt 5 § åliggande skyldigheter, och

har Riksdagen genom denna bestämmelse hoppats åstadkomma, att i hvarje

fall den i tekniskt afseende lyckligaste anordningen måtte träffas.

I 7 § hafva sammanförts de förbehåll, som äro uttryckta i propositionen

i sista raderna af 4 § och 5 §:s första stycke, och genom hvilka

innehafvare af elektrisk anläggning fritages från ansvarsskyldighet under

sådana omständigheter, att den skadade l:o vållat skadan genom att öfverträda

gällande föreskrifter, exempelvis förbud att beträda maskinrum

eller dylikt, 2:o vållat olyckan genom grof vårdslöshet, eller 3:o ej fullBih.

till Riksd. Prot. 1902. 10 Sami. 1 Afd. 1 Band. 17 Häft. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Riksdagens Skrifvelse N:o 86.

gjort genom öfverenskommelse, laga dom eller dylikt honom gent emot

anläggningsinnehafvaren åliggande skyldigheter, genom hvilkas fullgörande

skadan kunnat förebyggas. Slutligen bibehålies i sista stycket ansvarsskyldigheten

för anläggningens innehafvare i det fall, att vårdslöshet från

dennes sida föreligger, äfven om den skadade genom kontrakt eller dylikt

varit pligtig att löpa risken från anläggningen.

Nödiga bestämmelser till ordnande af skadeståndets slutliga gäldande

emellan innehafvare af elektriska anläggningar, hvilka tillsammans gifvit

anledning till skada för utomstående, äro (jemte en annan punkt af regressbestämmelses

natur) af Riksdagen upptagna i 9 §. Riksdagen har härvid

utgått från följande grunder. Det slutliga gäldandet må tillkomma l:o

endera anläggningens innehafvare, om denne visat vårdslöshet, 2:o bådas,

i den mån båda visat vårdslöshet, eller 3:o bådas gemensamt, då vårdslöshet

ej kunnat läggas någondera till last; detta, om båda de intresserade

anläggningarna föra starkström. År åter den ena en svagströmsledning,

gälla samma principer med en modifikation af mom. 3:o, i hvilket fall

nemligen svagströmsledningen ej deltager i skadas slutliga gäldande. Riksdagen

har ej ansett det kunna rimligen ifrågasättas, att en i och för

sig ofarlig anläggning skulle blifva ersättningsskyldig, för så vidt ej

vårdslöshet i något afseende kan läggas densamma till last.

I samma 9 §:s sista stycke har Riksdagen upptagit den i propositionens

6 § förekommande mellanmeningen och dermed velat stadga rättighet

för elektrisk anläggnings innehafvare, hvilken fått utgifva ersättning

för inträffad skada, att söka sitt åter af den, som, oaktadt han insett eller

bort inse följderna deraf, genom vidtagande af åtgärd, hvilken i väsentlig

grad ökat faran, kunnat anses hafva bidragit till skadans uppkomst. Härmed

åsyftas förhållanden, såsom då t. ex. en person i omedelbar närhet

af en högspänningsledning uppfört en byggnad utan att gå i författning

om erforderliga skyddsåtgärders vidtagande, hvarigenom beröring med ledningarne

förorsakats, eller då en person utan iakttagande af vederbörliga

försigtighetsmått framdragit en telefonledning i farlig närhet af en starkströmsledning.

Riksdagen har ej kunnat annat än anse rättvist, att man

sålunda betryggar innehafvarens till elektrisk anläggning rätt, der han genom

i vederbörlig ordning erhållet tillstånd en gång fått rättighet föra

fram sin ledning, synnerligast om han måste ikläda sig ett så stort ansvar,

som enligt ifrågavarande lag skulle blifva fallet, och Riksdagen har

ej funnit denna bestämmelse kunna innebära någon väsentlig inskränkning

i jordegarens rätt, alldenstund denne för lidet intrång fått ersättning, och

han, derest han för något specielt ändamål skulle behöfva disponera sin mark,

genom den af Riksdagen föreslagna lydelsen af 2 § i förordningen den 14

s. 11 Kontrollera mot PDF

Riksdagens Skrifvelse N:o 86.

11

april 1866 angående jords eller lägenhets afstående för allmänt behof tillförsäkrats

möjligheten att med relativt korta mellantider påyrka omreglering

af vilkoren för upplåtelsen. — I fråga om ordalydelsen föreligger någon olikhet

mellan affattningen af Riksdagens nyssnämnda stycke och dess motsvarande

lydelse i propositionen, i det att ordet »uppenbarligen» utgått, och orden »derhän

insett eller bort inse faran» i stället intagits. Det har nemligen ansetts

obilligt, att ansvarsskyldighet göres gällande gent emot en person på den

grund, att åtgärden varit eventuelt för någon annan än honom sjelf uppenbar.

Antingen bör åtgärdens vådlighet varit så tydlig, att den legat i öppen

dag för hvarje menniska med normala själsförmögenheter, eller ock bör den

oförsigtige hafva blifvit, på faran uppmärksamgjord, för att han skall kunna

till ansvar fällas. Förändringen betingas deraf, att enligt propositionen endast

stadgas, att den elektriska anläggningens innehafvare fritages från ansvar,

under det att Riksdagen stadgat, att den, som vidtagit åtgärd af berörda

slag, skulle i sin tur stå till ansvar gent emot anläggningsinnehafvaren,

hvilken åter alltid är ersättningsskyldig gent emot tredje man.

§§ 10, 11, 12, 13 och 14 motsvara propositionens resp. §§ 11, 12,

13, 5 (sista stycket) och 14; och har Riksdagen ej funnit något att erinra

mot desamma.

I 15 § har Riksdagen ansett sig böra upptaga en allmän bestämmelse

derom, att vidare erforderliga föreskrifter af Eders Kongl. Maj:t

meddelas. Sådana föreskrifter äro nemligen att betrakta såsom ett vigtigt

och nödvändigt komplement till lagens bestämmelser i så måtto, att

ansvarsfördelningen och i vissa fall frihet från ansvar vid tillämpningen af

lagparagraferna måste blifva beroende på de gifna föreskrifterna. Röster

hafva äfven höjts för intagande i denna paragraf af ett stadgande derom,

att Eders Kongl. Maj:t för utöfvande af kontroll öfver föreskrifternas efterlefnad

tillsätter sakkunniga och opartiska inspektörer. Dessa torde likaledes

i fråga om lagens tillämpning komma att spela en stor roll.

Då Riksdagen emellertid anser sjeffallet, att Eders Kongl. Maj:t går

i författning om tillsättande af dylika inspektörer, har det ansetts öfverflödigt

att i lagen upptaga något derom.

Förslaget til! lag om ändrad lydelse af § 2 i förordningen den 14 april 1866

angående jords eller lägenhets afstående för allmänt behof.

Till detsamma har det synts Riksdagen erforderligt att göra några

förtydliganden och tillägg. I Eders Kongl. Maj:ts förslag är inrymd rättig
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Riksdagens Skrifvelse N:o 86.

het allenast för ersättningstagaren att efter vissa tidsperioder påfordra

reglering af ersättningsbeloppet. Samma rätt, som i sådant hänseende tillerkänts

jordegaren, synes Riksdagen äfven böra medgifvas den elektriska

anläggningens innehafvare.

I Eders Kongl. Maj:ts förslag föreskrifves icke heller någon begränsning

af den tid, inom hvilken jordegaren skall göra sina anspråk på ny

uppskattning gällande. En följd häraf blifver, att eu elektrisk anläggnings

innehafvare kan blifva nödsakad att tid efter annan på yrkande af särskilda

jordegare låta verkställa ny pröfning af afgiftens belopp.

Till vinnande af nödig fullständighet i anmärkta hänseenden har

Riksdagen till 2 § i allmänna expropriationslagen fogat följande tillägg:

Skall ersättningen utgå i årlig afgift, må rätten bestämma viss tid, för

hvilken den stadgade afgiften skall utgå, med rätt för den, som skall utgifva

eller uppbära afgiften, att efter utgången af sagda tid erhålla ny

pröfning af afgiftens belopp. Har ej ansökning om tillsättande af särskild

nämnd för sådan pröfning till rätten inkommit före utgången af den

faststälda tiden, skall afgiften utgå med oförändradt belopp under lika tid,

som förut bestämdes, med rätt för den, som derefter vill erhålla ny pröfning

af beloppet, att derom göra ansökning, på sätt nyss är sagdt.

Under åberopande af hvad nu blifvit anfördt, får Riksdagen tillkännagifva,

att Riksdagen, som funnit sig icke kunna utan förändring godkänna

Eders Kongl, Maj:ts ifrågavarande propositioner, för sin del antagit lag,

innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar, lag om ändrad

lydelse af 19 kap. 20 § och 20 kap. 3 § strafflagen samt lag om ändrad

lydelse af § 2 i förordningen den 14 april 1866 angående jords eller lägenhets

afstående för allmänt behof, af den lydelse bilagorna A, B och C

utvisa.

Stockholm den 9 maj 1902.

Med undersåtlig vördnad.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Riksdagens Skrifvelse N:o 86.

13

Bil. A.

Lag,

innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Har, för någon orts förseende med belysning eller drifkraft eller för

dylikt ändamål eller för beredande af drifkraft åt sådan industriel anläggning,

som finnes vara af större betydelse för det allmänna, Konungen

pröfvat nödigt, att jord eller lägenhet, som tillhör enskild man, menighet

eller inrättning, användes till framdragande af elektrisk ledning, skall hvad

för ändamålet erfordras, emot ersättning, afstås eller upplåtas.

Menighet vare dock ej pligtig att inom område, för hvilket byggnadsstadgan

för rikets städer eger tillämpning, eller inom faststäldt hamnområde

afstå eller upplåta gata, torg, allmän plats eller vattendrag.

Skall enligt hvad i denna paragraf är stadgadt jord eller lägenhet

afstås eller upplåtas, ege de i förordningen angående jords eller lägenhets

afstående för allmänt behof den 14 april 1866 meddelade föreskrifter motsvarande

tillämpning; dock att, der jorden eller lägenheten skall användas

för annans räkning än kronans, förhöjning i ersättningen skall ega rum

med hälften af det belopp, som jemlikt de i nämnda förordning stadgade

grunder skall utgå.

2 §•

Vill någon utföra elektrisk anläggning, der största effektiva spänningen

öfverstiger två hundra femtio volt, räknadt, om jordledning användes,

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Riksdagens Skrifvelse N:o 86.

mellan en ledning och jorden och i annat fall mellan två ledningar, söke

Konungens tillstånd till företaget; dock vare sådant tillstånd ej erforderligt,

der anläggningen till hela sin sträckning förlägges inom byggnad

eller inhägnad gård eller under jordytan, ej heller så vidt angår fall, då

tillämpning af 1 § ej ifrågasättes och anläggningen utföres på egen mark,

der antingen afståndet från anläggningen till annans vid gård uppförda

åbyggnad, tomtplats och trädgård öfverstiger ett hundra femtio meter eller,

om anläggningen skall utföras på mindre afstånd, än nu är sagdt, egaren

sådant medgifvit.

Tillstånd, hvarom i denna paragraf sägs, må af Konungen meddelas

endast för viss tid, ej öfverstigande 40 år. Meddelas det sökta tillståndet,

föreskrifver Konungen, under förbehåll af enskild rätt, på hvilket sätt och

under hvilka vilkor anläggningen må utföras och nyttjas.

Hvar, som utan Konungens tillstånd eller i strid emot de vid meddelande

af tillstånd gifna föreskrifter utför eller nyttjar anläggning, som

i denna paragraf afses, straffes med böter från och med tjugufem till och

med ett tusen kronor, der ej å öfverträdelsen straff är i allmänna strafflagen

utsatt.

3 §•

Ansökan om rätt att för elektrisk lednings framdragande påfordra

afstående eller upplåtande af jord eller lägenhet eller om tillstånd att utföra

elektrisk anläggning, som i 2 § afses, skall vara åtföljd af fullständig

plan för det tillämnade företaget, med kostnadsförslag, affattning på karta

af föreslagen lednings sträckning och af den jord, som för ledningen erfordras,

bestyrkt förteckning på egare och innehafvare af de fastigheter,

som äro belägna på mindre afstånd än ett hundra femtio meter från ledningen,

uppgift på de överenskommelser, som blifvit träffade, eller de

hinder, hvilka deremot mött, med flere handlingar, som sökanden vill åberopa;

dock att, der ledningen skall framdragas inom område, för hvilket

byggnadsstadgan för rikets städer eger tillämpning, förteckning, som nyss

sagts, erfordras allenast såvidt angår närmast intill ledningen belägna

fastigheter.

Finnes ej ansökan genast böra afslås, lemnas åt de kommuner eller

municipalsamhällen, inom hvilkas områden ledning skall framdragas, så

ock åt de i denna paragraf omförm äkta egare och innehafvare af fastigheter

tillfälle att yttra sig öfver ansökningen, och infordras i öfrigt de

ytterligare upplysningar, som för ärendets bedömande må erfordras.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Riksdagens Skrifvelse N:o 86.

15

Ansökan, hvarom nu är sagdt, må icke, der ledningen skall inom

område, för hvilket byggnadsstadgan för rikets städer icke eger tillämpning,

framdragas på mindre afstånd än ett hundra femtio meter från boningshus

eller annan vid gård uppförd byggnad eller från tomtplats eller trädgård,

mot bestridande af byggnadens, tomtplatsens eller trädgårdens egare

bifallas, utan så är, att annan sträckning för ledningen visas ej kunna

utan synnerlig olägenhet användas.

4 §•

För skada, orsakad genom inverkan af elektrisk ström från anläffg:- ning, som har egen generator eller transformator, ansvare anläggningens

innehafvare. Har skada timat genom inverkan af elektrisk ström från anläggning,

som icke har egen generator eller transformator, svare innehafvaren

af den anläggning, från hvilken strömmen tillförts förstnämnda

anläggning.

Har skadan tillkommit genom händelse af högre hand, vare anläggningens

innehafvare ej ansvarig för skadan, der han icke kunnat genom

iakttagande af föreskrifna skyddsåtgärder afvända densamma.

År elektrisk anläggning till hela sin sträckning förlagd inom byggnad

eller inhägnad gård eller under jordytan och öfverstiger ej största

effektiva spänningen två hundra femtio volt, räknadt på det i 2 § angifna

sätt, skall, ändå att anläggningen innefattar egen generator eller transformator,

hvad i denna paragraf är stadgadt icke medföra skyldighet att

ersätta skada.

Med generator eller transformator afses i denna paragraf icke apparat,

som alstrar ofarlig elektrisk ström för användning i telegraf-, telefon- eller

annan dylik anläggning.

5 §•

Finnes vid elektrisk anläggnings tagande i bruk, att densamma genom

inverkan å förut befintlig dylik anläggning medelst induktion eller

annorledes vållar skada å denna eller hinder i dess drift, vare förstnämnda

anläggnings innehafvare pligtig att ofördröjligen vidtaga de anordningar

eller förändringar å vare sig den ena eller den andra anläggningen, hvilka

erfordras till förekommande af dylik inverkan; underlåter han det, ege

den andra anläggningens innehafvare att på den försumliges bekostnad

verkställa hvad i sådant hänseende erfordras.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Riksdagens Skrifvelse N:o 86.

6 §.

. >. i iii ; : ;•(; ... t -. .. i: • | -.cVficcl nnvn

Har elektrisk anläggning skadats eller dess drift hindrats genom

inverkan af elektrisk ström från annan dylik anläggning, vare sistnämnda

anläggnings innehafvare från ersättningsskyldighet fri, der icke han underlåtit

vidtaga de anordningar, som jemlikt 5 § på honom ankommit, eller

eljest skadan eller hindret föranledts af vårdslöshet vid anläggningens utförande

eller skötsel; uppkommer skada eller hinder å den anläggning,

från hvilken strömmen utgått, och föranleddes skadan eller hindret af

vårdslöshet vid den andra anläggningens utförande eller skötsel, vare denna

anläggnings innehafvare pligtig att ersätta skadan eller förlusten.

Finnes vårdslöshet hafva förelupit vid båda anläggningarnas utförande

eller skötsel, ege rätten, med afseende å beskaffenheten af de å ömse sidor

begångna fel, bestämma, till huru stort belopp skadan eller förlusten skall

drabba hvardera sidan.

7 §•

Från ersättningsskyldighet, som i 4 § sägs, vare elektrisk anläggnings

innehafvare fri, der den, som skadan led, genom öfverträdelse af gällande

föreskrifter eller annan grof vårdslöshet sjelf vållade skadan, eller skadan

var föranledd genom hans uraktlåtenhet att fullgöra honom jemlikt åtagande

eller af annan grund åliggande skyldigheter emot den elektriska anläggningens

egare eller innehafvare.

Var egaren af skadad egendom jemlikt åtagande eller af annan grund

pligtig att vidkännas den från anläggningen härrörande faran för skada

å egendom, vare ändock till ersättning berättigad, der skadan föranleddes

af vårdslöshet vid anläggningens utförande eller skötsel.

8 §.

:Usru;l.:;n b/lö v.’? .Jr ’ •" t'' ?. tv/

Är innehafvare af elektrisk anläggning jemlikt 4 § pligtig att utgifva

skadestånd i fall, der någon ljutit döden eller lidit kroppsskada, skall

skadeståndet bestämmas enligt de i strafflagen stadgade grunder; ersättning,

som i andra fall skall utgå, bestämme rätten, efter ty för hvarje fall

pröfvas skäligt.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Riksdagens Skrifvelse N:o 86.

17

9 §•

Har innehafvare af elektrisk anläggning nödgats utgifva ersättning

för skada, som orsakats genom inverkan af en medelst öfverledning från

annan anläggning inkommen elektrisk ström, och var öfverledningen vållad

genom vårdslöshet vid den sistnämnda anläggningens utförande eller skötsel,

ege den, som fått utgifva ersättningen, att af den senare anläggningens

innehafvare söka åter, hvad han sålunda fått utgifva. Finnes sådan vårdslöshet,

som nyss sagts, hafva förelupit jemväl vid den förstnämnda anläggningen,

ege rätten, med afseende å beskaffenheten af de å ömse sidor

begångna fel, bestämma, till huru stort belopp ersättningen skall af hvardera

sidan slutligen gäldas. Ligger dylik vårdslöshet ej någondera sidan

till last, skola båda anläggningarnas innehafvare sig emellan taga del i

ersättningens gäldande, såsom om de gemensamt vållat skadan; dock att i

ty fall ansvarighet icke åligger innehafvare af telegraf-, telefon- eller annan

dylik i och för sig ofarlig anläggning.

Har skada, som i denna lag afses, föranledts deraf, att, efter det

elektrisk anläggnings utförande påbörjades, utan innehafvarens samtycke

vidtagits åtgärd, som i väsentlig mån ökat faran för skadas åstadkommande

genom den elektriska strömmens inverkan, vare den, som vidtagit sådan

åtgärd, der han insett eller bold inse faran, anläggningens innehafvare ansvarig

för den skada, som sålunda uppkommit.

10 §.

Elektrisk anläggnings egare, som åt annan öfverlåter nyttjanderätten

till anläggningen, vare för skada, som derefter inträffar, ansvarig enligt

4—9 §§ lika som anläggningens innehafvare, dock ej med annan egendom

än anläggningen och hvad dertill hörer samt under nyttjanderätten inbegripes;

och må egaren söka sitt åter af anläggningens innehafvare.

11 §•

Hval’, som vill fordra skadestånd enligt 4—10 §§, skall inom två

år från den dag, då skadan timade, sin talan hos domstol anhängiggöra.

Försummas det, hafve han sin talan förlorat.

Bih. till Riksd. Prof. 1902. 10 Sami. 1 Afd. 1 Band. 17 Häft.

o

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Riksdagens Skrifvelse N:o 80.

''12 §.

Hvad elektrisk anläggnings egare eller innehafvare utgifvit enligt

4—10 §§, ege han, der ej annat af 9 § föranledes, söka åter af den, som

skadan vållat.

13

Utgöres den elektriska anläggningen af inrättning för befordran af

gods eller är den för sådan inrättnings behof afsedd, skall hvad ofvan är

stadgadt rörande ersättningsskyldighet för skada icke ega tillämpning i

fråga om egendom, som blifvit af inrättningens förvaltning eller betjening

för befordran emottagen.

14 §.

De i denna lag gifna bestämmelser skola icke medföra skyldighet

för eg are eller innehafvare af elektrisk anläggning, som afses i lag angående

ersättning för skada till följd af olycksfall i arbete, att utgifva

ersättning, då arbetare eller arbetsförman, som är stadd i sådan anläggnings

tjenst, varder dödad eller skadad genom olycksfall i arbetet.

15 §.

De närmare föreskrifter, hvilka, utöfver hvad denna lag innehåller,

må erfordras med afseende å elektriska anläggningars utförande och skötsel,

meddelas af Konungen.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1903, men eger ej tilllämpning

i fråga om skada, som derförinnan inträffat.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Riksdagens Skrifvelse N:o 86.

19

Bil. B.

Lag

om ändrad lydelse af 19 kap. 20 § och 20 kap. 3 § strafflagen.

Härigenom förordnas, att 19 kap. 20 § och 20 kap. 3 § strafflagen

skola erhålla följande ändrade lydelse:

19 kap.

20 §.

Hvar, som, i andra fall än nu sagda äro, uppsåtligen förstörer eller

skadar annans egendom, fast eller lös, ehvad den till enskildt eller allmänt

bruk eller gagn eller till prydnad ämnad är, eller i uppsåt att

skada göra, olofligen bortleder elektrisk ström från annans elektriska anläggning;

straffes med böter eller fängelse i högst 6 månader. Har af

gerningen kommit synnerlig fara för någons lif eller helsa, eller grof

skada å egendom, eller är gerningen eljest med synnerligen försvårande

omständigheter förenad; då må till straffarbete i högst två år dömas.

Brott, som i denna paragraf sagd! är, må ej, der det endast förnärmar

enskild persons rätt, åtalas af annan än målsegande.

20 kap.

3 §•

Såsom stöld eller snatteri skall anses:

1. om tjenstehjon, köpmansbetjent, gesäll, lärling eller annan enskild

tjenare uppsåtligen förskingrar eller, i uppsåt att sig eller annan det tillegna,

undandöljer hvad i dess vård af husbondefolket eller deras gäst

lemnadt är;

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Riksdagens Skrifvelse N:o 86.

2. om någon försnillar gods, som annan i hans vård under lås, försegling

eller annat dylikt stängsel insatt, eller som blifvit honom förtrodt

att vårda, då det ur eld, sjö eller från fiende frälsadt är;

3. om skeppare, forman eller deras folk tillgripa hvad dem förtrodt

är att föra eller förvara;

4. om gästgifvare, värdshusvärd eller annan, som herbergera!’ resande

eller för sin näring eller vinning emottager gäster i sitt hus, tillgriper

hvad i dess vård af gästen lemnadt är;

5- om man svikligen tager något från barn, som ej hvit tolf år,

eller från afvita;

6. om man, i uppsåt att sig eller annan den tillegna, olofligen bortleder

elektrisk ström från elektrisk anläggning1.

Öo o

s. 21 Kontrollera mot PDF

Riksdagens Skrifvelse N:o 86.

21

Bil. C.

Lag

om ändrad lydelse af § 2 i förordningen den 14 april 1866 angående jords

eller lägenhets afstående för allmänt behof.

Härigenom förordnas, att § 2 i förordningen den 14 april 1866 angående

jords eller lägenhets afstående för allmänt behof skall erhålla följande

ändrade lydelse:

Göres hos den i § 1 nämnda underrätt skriftlig ansökning om

särskilda nämndens tillsättande, och visar sökanden, att Konungen godkänt

behofvet af jordens eller lägenhetens afstående eller begagnande, samt att

tiden, då den skall afstås eller upplåtas, blifvit genom Konungens förordnande

eller parternas öfverenskommelse bestämd; utfärde rätten stämning

på egare och andre, som uppgifvas i saken hafva del. Rätten föranstalte

jemväl, att, till underrättelse för möjligen varande okände eller icke uppgifne

rättsegare, tiden för ärendets företagande varder, såväl från predikstolen

i den sockens kyrka, der fastigheten är belägen, som ock genom

allmänna tidningarna, kungjord tre gånger, sista gången minst fjorton

dagar före den dag, hvilken till sakens företagande är utsatt; och varde

ärendet antecknadt i rättens inteckningsprotokoll, på landet å nästa rättegångsdag

under lagtima ting och i stad å nästa rättegångsdag för inteckningsärenden,

så ock i intecknings- eller fastighetsboken anmärkt. Jordens

eller lägenhetens egare, då han höres, vare skyldig att hos rätten, i ändamål

af instämning, uppgifva den, som i anseende till nyttjanderätt med

honom del i saken häfver, vid äfventyr, som i § 25 stadgas. Hos rätten

skall jemväl företes bevis derom, huruvida jorden eller lägenheten är med

inteckning besvärad; och ege parterr^ att, innan nämnden sättes, i laga

ordning sin talan i fråga om ersättningens belopp och sättet för dess utgörande

utföra.

Uppstår, vid fråga om jords eller lägenhets begagnande till utläggning

af elektriska ledningstrådar, parterne emellan tvist, huruvida der
-

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Riksdagens Skrifvelse N:o 86.

igenom må förorsakas så betydlig skada, att jorden eller lägenheten lösas

skall, eller om intrånget är af beskaffenhet, att ersättning derför, enligt

hvad i § 1 inom. 2 stadgadt är, utgå bör, pröfve och afgöre rätten sådant,

innan nämnden sättes. Anses ersättning för intrång böra ega rum, bestärnme

ock rätten, efter ty som intrånget finnes vara öfvergående eller

fortfarande, huruvida slik ersättning skall utgå på en gång eller i årlig afgift

under den tid, intrånget kommer att fortfara. Skall ersättningen utgå

i årlig afgift, må rätten bestämma viss tid, för hvilken den stadgade afgiften

skall utgå, med rätt för den, som skall utgifva eller uppbära afgiften,

att efter utgången af sagda tid erhålla ny pröfning af afgiftens belopp.

Har ej ansökning om tillsättande af särskild nämnd för sådan pröfning till

rätten inkommit före utgången af den faststälda tiden, skall afgiften utgå

med oförändradt belopp under lika tid, som förut bestämdes, med rätt

för den, som derefter vill erhålla ny pröfning af beloppet, att derom göra

ansökning, på sätt nyss är sagdt.

Emot rättens beslut i dessa frågor må talan fullföljas i hofrätt genom

besvär.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.