Sök i Ratio Lex

Riksdagens Skrifvelse N-.o 94

1902-05-13 · 3 sidor, varav 3 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,1 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 3 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Rskr. 1902:94, Riksdagens Skrifvelse N-.o 94

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Riksdagens Skrifvelse N-.o 94

1

N:o 94.

Uppläst och godkänd hos Första Kammaren den 13 maj 1902.

— — — — Andra Kammaren den 13 — —■

Riksdagens skrifvelse till Konungen, i anledning af Kongl. Ma/j ds

proposition med förslag till lag om ändring i vissa delar

af rättegångsbalken, till lag om ändrad lydelse af 5

kap. 1 § ärfdabalken till lag om ändring i 14 kap.

jordabalken, till lag om ändring i förordningen den

4 maj 1855 angående handélsböcker och handelsräkningar,

till lag om ändrad lydelse af 49 § utsökningslagen

samt till lag om ändrad lydelse af 4 och 6 §§

i lagen den 6 mars 1899 om handräkning åt utländsk

domstol.

(Lagutskottets utlåtande n:o 31 och memorial n:o 49.)

Till Konungen.

Genom proposition den 24 sistlidne januari har Eders Kongl.

Maj:t föreslagit Riksdagen att antaga vid propositionen fogade förslag till

l:o) lag om ändring i vissa delar af rättegångsbalken;

2:o) lag om ändrad lydelse af 5 kap. 1 § ärfdabalken;

3:o) lag om ändring i 14 kap. jordabalken;

4:o) lag om ändring i förordningen den 4 maj 1855 angående

bandelsböcker och handelsräkningar;

5:o) lag om ändrad lydelse af 49 § utsökningslagen; samt

Bill. till Riksd. Prut. 1902. 10 Sami 1 Afl. 1 Band. 22 Käft. (N:is 94, 95) 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Riksdagens Skrifvelse N:o 94.

6:o) lag om ändrad lydelse af 4 och 6 §§ i lagen den 6 mars

1899 om handräckning åt utländsk domstol.

I afseende å denna proposition hafva kamrarne stannat i olika

beslut, i följd hvaraf frågan, jemlikt 63 § riksdagsordningen, för denna

riksdag förfallit, hvilket Riksdagen härmed får för Eders Kongl. Maj:t

tillkännagifva.

Yid behandlingen af nämnda proposition har väckts förslag derom,

att vid användande af parts ed i rättegång fyllnadsed skulle i vissa fall

likställas med eller erhålla företräde framför värjemålsed.

Riksdagen har funnit denna framställning beaktansvärd. Mot

värjemålseden kan nemligen anmärkas, att, då densamma skall af part

a Iläggas, först sedan motparten förebragt viss bevisning för den uppgift,

som genom edgången skall förnekas, misstanke om mened ofta kommer

att vidlåda den, som gått eden. Genom fyllnadseden deremot bekräftas

en uppgift, hvilkens rigtighet redan gjorts sannolik, och bekräftelsen stål’

derför i öfverensstämmelse med hvad förut i saken förekommit. Särskilt

då den bevisning, på grund af hvilken värjemålsed ålägges, utgöres af

ett vittnes edfästade utsago, blir motsägelsen mellan partens edliga förnekande

och bevisningen i målet synnerligen stötande. Derest parten

aflägger värjemålsed, måste i regel antingen han eller vittnet antagas vid

edens afläggande hafva begått något misstag eller lemna! någon origtig

uppgift, och misstanken om felaktigt förfarande i sistnämnda hänseende

vänder sig då snarast mot parten såsom den, hvilken framför andra har

intresse i saken. Om åter den bevisningsskyldige genom ett vittne

styrkt sitt påstående och får fullständiga denna bevisning med sin ed,

äro hans och vittnets utsagor i samklang med hvarandra. Ändamålet

med värjemålseden vinnes egentligen endast, då parten brister åt eden;

hans nekande anses då ogrundad!, och det förhållande, han icke kunnat

ellet velat edligen förneka, betraktas såsom styrkt. Äfven i detta fall

är emellertid sådan ed ett ganska otillfredsställande bevismedel. Att

med skenet emot sig gå ed måste äfven för den, som har sanningen på

sin sida, vara motbjudande, och bristande åt eden utgör derför icke

något säkert bevis derom, att nekandet varit ogrundad!.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt, får Riksdagen anhålla,

det täcktes Eders Kongl. Maj:t taga under öfvervägande, huruvida icke,

vid användande af parts ed i rättegång, det företräde, som enligt gällande

lag tillkommer värjemålseden, må kunna, så vidt angår vissa slag

af mål, upphöra, så att antingen fyllnadsed, under vissa i lagen angifna

s. 3 Kontrollera mot PDF

Riksdagens Skrifvelse N:o 94.

3

förutsättningar, skall framför värjemålsed användas, eller ock åt domaren

lemnas öppet att efter omständigheterna i hvarje särskildt fall använda

den af nämnda begge edsformer, hvilken pröfvas lämpligast, äfvensom för

Riksdagen framlägga det förslag till lagbestämmelser i ämnet, hvartill

förhållandena må anses föranleda.

Stockholm den 13 maj 1902.

Med undersåtlig vördnad.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.