Sök i Ratio Lex

Skrifvelse till Konungen, i anledning af Riksdagens ar 1902 församlade revisorers berättelse angående verkställd granskning af statsverkets jämte därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1901.

1903-05-16 · 26 sidor, varav 26 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 26 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Rskr. 1903:101, Skrifvelse till Konungen, i anledning af Riksdagens ar 1902 församlade revisorers berättelse angående verkställd granskning af statsverkets jämte därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1901.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Riksdagens Skrifvelse N:o 101.

1

N:o 101.

Uppläst och godkänd hos Första Kammaren den 16 maj 1903.

» » » » Andra Kammaren den 15 - —

Riksdagens skrifvelse till Konungen, i anledning af Riksdagens ar

1902 församlade revisorers berättelse angående verkställd

granskning af statsverkets jämte därtill hörande fonders

tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1901.

(Statsutskottets utlåtande n:o 48.)

Till Konungen.

Efter pröfning af hvad Riksdagens nästlidet år församlade revisorer

rörande verkställd granskning af statsverkets jämte därtill hörande fonders

tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1901 uti afgifven berättelse

anmält samt vederbörande förvaltande verk och myndigheter uti däröfver

afgifna förklaringar hos Eders Kungl. Maj:t andragit, får Riksdagen i

nedan nämnda ärenden anföra följande.

Marinförvaltningen.

Revisorerna, som besökt flottans station i Karlskrona, hade, enligt

hvad i revisionsberättelsen meddelas, funnit förhallandena inom den därstädes

förlagda skeppsgossekåren vara ägnade att ådraga sig revisorernas

särskilda uppmärksamhet,

Bill. till Riksd. l''rot. 1003. 10 Sami. 1 Afd. 1 Band. 14 Höft. (N:o 101.) 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Riksdagens Skrifvelse N:o 101.

Hvad först beträffade den vid kåren förda straffjournalen, utvisade

densamma, att ett stort antal skeppsgossar blifvit bestraffadt för olika

förseelser och brott, särskild^ rymning och stöld. Vidare hade af befälet

uppgifvits, att exempel därpa att förtryck af de äldre skeppsgossarne utöfvades

mot de yngre icke saknades, samt att erfarenheten gifvit vid handen,

att genom det daliga inflytandet af de sämre elementen inom kåren

skapats en mindre god anda inom densamma. Utan att ingå i närmare

undersökning om, i hvad mån orsakerna till dessa missförhållanden kunde

vara att söka i. det uppfostringssystem, som gjort sig gällande vid denna

militära utbildningsanstalt, ansåge sig dock revisorerna böra påpeka vissa

anordningar inom densamma, hvilka kunde betecknas såsom bidragande

till berörda missförhållanden. Sålunda inrymdes i hvart och ett af skeppsgossekasernens

10 logement omkring 40 skeppsgossar, hvilket antal ur

både trefnads- och ordningssynpunkt måste anses vara alldeles för stort,

Da därtill komme, att såsom befäl inom hvarje logement tjänstgjorde

endast en man, åt hvilken sofplats anvisats i ett särskildt till logementet

gränsande rum, samt att, enligt uppgift, till följd af kårens indelning på

kompanier äldre och yngre årsklasser inhystes i samma logement, så läge

i öppen^ dag, att pennalism och andra oseder lätteligen kunnat vinna insteg.

Såsom en annan brist inom kasernen torde äfven böra nämnas, att

anordningarna för beredande åt gossarne af nyttig förströelse vore otillräckliga.

Denna brist vore med fästadt afseende vid manskapets ungdom

af afsevärd betydelse.

Beträffande till nyssnämnda kasernbyggnad hörande arrestlokaler hänvisade

revisorerna till följande, från dåvarande chefen för skeppsgossekåren

till stationsbefälhafvaren i Karlskrona aflåtna skrifvelse, hvilken blifvit

revisorerna i bestyrkt afskrift tillhandahållen:

* -Till stationsbefälhafvaren. Vid flera tillfällen har jag framhållit

såväl otillräckligheten af arrestlokalerna inom skeppsgossekasernen som

dessas dåliga skick. Fyra af dessa arrester befinna sig under jorden, under

det fyra äro belägna ofvan jord. I trots af de hygieniska förbättringar,

som jag lyckats åstadkomma, lämna de alla, men synnerligast de underjordiska,

mycket öfrigt att önska. De kunna ej uppvärmas tillräckligt

under den kallare årstiden, och luftomsättningen är så dålig, att det är

med stor svårighet som en person, kommande uppifrån friska luften,

omedelbart kan intränga i den gång, på ömse sidor om hvilken de dystra

cellerna äro belägna. Med de hygieniska åsikter, som under senaste halfsekel

gjort sig gällande, torde icke inom hela riket under nämnda tidrymd

dylika lokaler för fångar hafva blifvit använda. Alltsedan ingången af år

s. 3 Kontrollera mot PDF

Riksdagens Skrifvelse N:o 101. 3

1875, då Kungl. Maj:ts nådiga byggnadsstadga för.rikets städer af den 8 maj

1874 trädde i kraft, har det varit förbjudet att inrätta boningsrum, livilkas

golf ligga lägre än angränsande jordyta. Och eu arrestlokal synes i detta

fall böra likställas med boningsrum, då ju mycket ofta inträffar, att eu

häktad tvingas att hafva sin bostad i arresten under nagra och trettio

dagar i väntan på att ådömdt straff skall vinna laga kraft. Att ifrågavarande

arrestlokaler äro afsedda för ynglingar mellan lo och 18 ar ar

endast ägnadt att ställa saken i än o fördelaktigare^ dagei.

För belysandet af lokalernas otillräcklighet ma anföras, att under det

mingna läsåret maximumantalet af på en gång. arresterade. eller häktade

uppgått till 30 st. Visserligen hafva en del af dessa blifvit insätta i de

på varfvet belägna arresterna, men det har dock under lång tid inträffat,

att flera, ända till åtta, fått sitta häktade i gemensamt rum. Att sadant

är högst olämpligt, ligger i öppen dag. , ,

Ärrestlokalernas otillräcklighet har blitvit eu följd dels åt den nya

tillämpningen af bestämmelserna i kungl. förordningen den 30 maj 1873

angående häktad persons påbörjande af ådömdt disciplinstraff, hvarom

krigsfiskalsämbetet den 8 mars 1901 aflåtit skrifvelse till stationsbefalhafvaren,

dels af kårens ökning från effektivt omkring 200 till 400 skeppsgossar.

Då nu kåren inom kort kommer att undergå ny oknmg med 100

nummer, blir behofvet af ökade arrestlokaler ännu större. Jag far hos

stationsbefälhafvaren vördsamt hemställa om vidtagande åt matt och steg

för arrestlokalernas ökande, och får jag därvid särskildt erinra om lämpligheten

af sådana lokalers inredande på korvetten Norrköping, da detta

fartyg i enlighet med Riksdagens beslut inredes till kasernskepp för skeppsgossar.

Karlskrona den 23 juli 1902.-

Utan att inlåta sig på frågan om lämpligheten af att a korvetten

Norrköping för skeppsgossekåren inreda nya arrestlokaler, ville revisorerna

för sin del vitsorda den i ofvan intagna skrifvelse förekommande uppo-iften

om såväl den synnerligen dåliga och oändamålsenliga beskaffenheten

hos de till skeppsgossekårens kasernbyggnad hörande arrestlokalerna,

som ock det bristande utrymmet inom desamma. Det syntes revisorerna

icke vara något tvifvel därom, att lokaler, som företedde sadana brister i

hygieniskt afseende som de angifna och af Indika exempelvis en åt de

under jorden belägna endast hölle 2,65 meter i längd 1 meter i bredd

och 1,90 meter i höjd, måste anses vara icke blott af hälsofarlig beskaffenhet,

utan äfven ägnade att motverka det med bestraffningen afsedda

ändamålet. .

På grund af hvad sålunda förekommit, ville revisorerna framhålla

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Riksdagens Skrifvelse N:o 101.

vikten däraf, att genomgripande åtgärder snarast möjligt vidtoges för att

athjälpa de vid skeppsgossekåren i Karlskrona rådande missförhållandena.

. Med öfverlämnande af ett från stationsbefälhafvaren vid flottans station

i Karlskrona uti ärendet infordradt yttrande jämte ett därvid fo"adt

af chefen för . skeppsgossekåren afgifvet memorial i ämnet, har marinförvaltningen

i utlåtande af den 13 sistlidne januari meddelat, att ämbetsverket

icke hade något att tillägga utöfver hvad i berörda yttranden

anförts. J

I det åberopade yttrandet har stationsbefälhafvaren förklarat si" icke

hafva funnit något att. erinra mot den af chefen lämnade utredning i

ämnet, endast med det tillägg, att i hvart och ett af skeppsgossekasernens

10 logement omkring 40 skeppsgossar inrymdes samt att, enligt hvad

förste läkaren tillkännagifvit, enär kubikinnehållet i hvarje af förberörda

logement utgjorde 600 kubikmeter och ett logement med 40 mans beläggning

sålunda lämnade en luftkub af 15 kubikmeter för hvar man, ur sanitär

synpunkt hinder icke mötte för så stor beläggning, som i skeppsgossekasernen

nu ägde rum. ~

Beträffande revisorernas förevarande framställning har bemälde chef

anfört, att det vore riktigt, att förtryck från äldre gossars sida mot yngre

förekommit, men att detta aldrig kunde helt förekommas bland pojkar,

där lagen om den starkares rätt isynnerhet vore den förhärskande. Genom

införandet af nya bestämmelser för underbefälets tjänstgöring hade

likväl tillsynen öfver gossarne blifvit betydligt skärpt. Andan inom

skeppsgossekåren hade varit dålig, mest beroende på att, innan nu utfärdade

bestämmelser angående åldersgräns och öfriga villkor för antagning

till skeppsgossar börjat verka, samt på grund af vid den tiden rådande

bättre tillfällen till arbetsförtjänst på andra håll, flera gossar blifvit antagna,

hvilka sedan visat sig vara dåliga och oförbätterliga subjekter, fördärfvande

både. sig själfva och andra, Under tiden från 1 oktober både

10 gossar blifvit från flottan skilda på grund af dåligt uppförande, samt

8 gossar som. rymt strukna ur rullorna. Tiden vore ännu för kort att

bedöma verkningarna häraf och af flera öfriga åtgärder, som blifvit vidtagna

för att. förhindra gossarne att begå förseelser, hvaribland kunde

nämnas ständig post vid kasernporten, underbefäls patrullering i staden

vid. sadana ställen, där kläder brukade förskingras eller anskaffning af

spirituösa ägde rum m. m., men bestraffningarnas antal hade under sista

tiden varit ringa, som nog i viss män äfven varit beroende på den stundande

julhelgen.

Revisorerna ansåge en bidragande orsak till berörda missförhållanden

vara den, att uti logementen inrymdes 40 gossar, hvilket antal

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Riksdagens Skrifvelse N:o 101.

både ur trefnad:;- och ordningssynpunkt syntes dem vara för stort. Då

logementen hufvudsakligen vore afsedda att tjäna som sofrum och ventileringen

därstädes vore ovanligt bra, så anser chefen det ej vara för

mycket att uti logementet inrymma 40 gossar, det antal för hvilket kasernen

vore byggd med 10 logement.

Hvad åter revisorerna yttrade, att såsom befäl tjänstgjorde endast en

man, som hade sin sofplats i ett särskildt till logementet gränsande rum,

så berodde det på någon missuppfattning från deras sida. Logementsbefälhafvaren,

som vore underofficerskorpral eller 1 klass sjöman, både

sin säng placerad midt uti logementet, och förutom honom tjänstgjorde i

hvarje logement 4 korpraler af skeppsgossekåren, vidare borde tilläggas,

att då äldre och yngre gossar vore förlagda på samma logement, så hölles

de skilda från hvarandra. De rum, som kallades för logementsbefälhafvarerum,

hade ej på flera år användts som sofrum för nämnda

befälhafvare.

Att anordningarna för beredande åt gossarne af nyttig förströelse

vore otillräckliga borde i första hand afhjälpas genom anskaffande af

lokal, hvarest gossarne kunna vistas under sina fritider, då nuvarande

samlingsrum vore otillräckliga. Detta syntes utgöra ytterligare ett viktigt

skäl för ett skyndsamt uppbyggande af ett exercishus för skeppsgossekåren.

Arrestutrymmet inom skeppsgossekasernen vore alldeles för litet i

förhållande till kårens numerär, hvilket hade föranledt, att de uti revisorernas

skrifvelse omförmälda, under jordytan belägna arresterna under

senare åren blifvit inredda och kommit till användande. Sedan likväl

förutvarande chefen för kåren uti sin af revisorerna omnämnda skrifvelse

dels framhållit dessa arresters olämplighet och dels föreslagit arresters inredande

i kasernfartyget Norrköping, hade, sedan utredning i ärendet vunnits,

stationsbefälhafvaren förordnat,

»att de i ärendet omförmälda, uti källarevåningen belägna fyra arrestlokaler

icke vidare må användas vid verkställighet af ådömd bestraffning,

och icke heller till förvaring af person, som hålles häktad i afvaktan på

laga kraft å angående honom meddeladt utslag».

Emellertid kvarstode den anmärkningen, att, ehuru tre arrester blifvit

inredda å kasernfartyget Norrköping, arresternas antal vore alltför

litet i förhållande till kårens ökade och under ökning stadda numerär.

Som uti kungl. förordningen om krigsdomstolar § 60 stadgades,

att rymmare skulle häktas, då han blefve ertappad, sa vore det uppenbart,

att sju arrester icke kunde räcka till för en styrka af 500 gossar.

Uti sin den 3 november förlidet år inlämnade årsberättelse hade chefen

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Riksdagens Skrifvelse N:o 101.

framhållit vikten af, att gossar under 18 år finge med tjänlig aga tillrättavisas,

samt hemställt om ändring åt § 24 af strafflagen för krigsmakten i

sådant syfte.

Skulle denna hemställan vinna afseende, så vore det ganska visst, att

nuvarande antalet arrester räckte till, men eljest vore det synnerligen

nödvändigt, att snarast nya arrester blefve anordnade i stället för de fyra

under jordytan i skeppsgossekasernen belägna, som numera ej finge för

sådant ändamål användas.

Riksdagen delar revisorernas uppfattning, att genomgripande åtgärder

höra vidtagas för att afhjälpa de vid skeppsgossekåren i Karlskrona

rådande missförhållanden; och har Riksdagen på grund häraf ansett sig

höra fästa Eders Kungl. Maj:ts uppmärksamhet på denna angelägenhet.

Riksdagen får därför anhålla, att Eders Kungl. Maj:t täcktes taga i

öfvervägande, hvilka åtgärder böra vidtagas, på det att de utaf revisorerna

omförmälda missförhållanden vid skeppsgossekåren i Karlskrona må varda

på ett tillfyllestgörande sätt afhulpna.

Järnvägsstyrelsen.

I fråga om utdelandet af fribiljetter för resor å statens järnvägar

hafva revisorerna till en början erinrat om att 1887 års statsrevisorer

— efter att hafva omnämnt, att enligt eu revisorerna meddelad uppgift

femtiofem vid statens järnvägar anställde läkare åtnjöte stående fribiljetter,

gällande under hela året å samtliga statsbanelinjerna — anmärkt, att, då

för ombesörjandet af järnvägspersonalens sjukvård de för detta ändamål

anställde läkare vore hänvisade till vissa distrikt, revisorerna icke funnit

den utsträckta rätt till fribiljetter, som blifvit desse läkare medgifven,

vara af något tjänstens behof påkallad.

I sammanhang härmed hade revisorerna uttalat önskvärdheten af att

beviljande af fribiljetter i allmänhet måtte i möjligaste mån inskränkas,

särskilt i fråga om stående fribiljetter, och i synnerhet då fråga förekomma

om beviljandet af sådana biljetter för resor i andra än de i kungl. brefvet

af den 8 september 1882 nämnda fall.

Med anledning af berörda framställning hade 1888 års Riksdag anhållit,

att Eders Kungl. Magt täcktes taga i öfvervägande, huruvida icke

den rätt till fribiljetter å statsbanorna, som dittills medgifvits de vid

Öfver utlämnade fribiljetter fördes förteckningar såväl vid de särskilda

afdelningarna inom distrikten som hos järnvägsstyrelsen. I den förteckning

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Riksdagens Skrifvelse N:o 101.

statens järnvägstrafik anställde läkare, kunde för hvarje läkare, inskränkas

till det distrikt, inom hvilket han såsom järnvägsläkare tjänstgjorde.

Genom ofvannämnda kungl. bref hade styrelsen för statens järnvägstrafik

bemyndigats att i vissa särskildt uppräknade fall till den utsträckning

styrelsen funne lämplig utfärda biljetter till fria resor a statens

järnvägar, hvarjämte genom berörda bref bestämdes, att, därest fråga

förekomme om beviljandet af fria resor a statsbanorna i andra än omförmälda

fall, det skulle tillkomma chefen för civildepartementet att efter

hemställan från trafikstyrelsen därom besluta.

Med stöd af detta bemyndigande hade nämnda styrelse den 31

december 1884 utfärdat ett fribiljettregleinente för de svenska statsbanorna,

hvilket fortfarande vore gällande. Enligt berörda reglemente vore fribiljetterna

å statens järnvägar af tre slag, nämligen stående, hvilka utfärdades

dels för resor å samtliga statsbanorna under hela året, dels ock

för resor å samtliga statsbanorna under viss tid af aret eller a särskilda

bandelar under hela året eller viss tid däraf, tillfälliga för allenast en

resa, vare sig fram och åter mellan tvenne stationer eller ock blott från

en station till en annan, samt hushållsbiljetter för en resa fram och åter

mellan tvenne stationer och afsedda att bereda statens järnvägars ordinarie

tjänstemän och betjänte fria resor för deras hos dem boende hustrur,

barn och tjänare samt under vissa villkor fri transport af förnödenheter

och effekter. Berörda reglemente innehölle därjämte eu mängd detaljbestämmelser

särskildt om de fribiljetter, som tillkomme statens järnvägstrafiks

personal.

Efter reglementets utfärdande hade emellertid, enligt hvad revisorerna

inhämtat, tillkommit ytterligare ett slags stående fribiljetter, de

s. k. skandinaviska, grundande sig på öfverenskommelse mellan statsjärnvägarnas

och vissa enskilda järnvägars i Sverige, .Norge och Danmark

förvaltningar, hvarjämte inrättats tillfälliga fri biljet ter, hvilka på

grund af öfverenskommelse mellan järnvägsstyrelsen och förvaltningarna

för vissa enskilda järnvägar i Sverige gällde saväl a sistnämnda järnvägar

som å statsbanorna.

Såsom ofvan nämnts, utfärdades jämväl af järnvägsstyrelsen fribiljetter

efter bemyndigande af chefen för civildepartementet. Revisorerna hade tagit

del af åtskilliga af de under revisionsåret utfärdade skrivelser, hvarigenom

dylika fribiljetter medgifvits, och hade funnit anmärkningsvärd^ att det .i

ifrågavarande skrifvelser icke alltid bestämts, till hvilken vagnsklass fribiljett

skulle utfärdas, samt att järnvägsstyrelsen i ett fall anmodats alt

lör uppgifven person utlärda fribiljett »att tills vidare gälla».

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Riksdagens Skrifvelse N:o 101.

som i nämnda afseende fördes hos styrelsen, upptoges jämväl de fribiljetter,

som utfärdats efter bemyndigande af chefen för civildepartementet.

Revisorerna, som icke velat framställa någon erinran mot beviljandet

af s. k. hushallsbiljetter, hade ansett sig böra framhålla, att den öfver utlämnade

stående fribiljetter för revisionsåret upprättade förteckning, till

hvilken revisorerna haft tillgång, syntes gifva vid handen, att dylika biljetter

under nämnda tid blifvit i vidsträckt mån utdelade. Af tillgängliga

handlingar hade revisorerna vidare trott sig finna, att icke alltid de framställda

anspråken på fribiljett varit så berättigade, att de icke efter en

närmare undersökning af förhallandena kunnat afböjas. Härjämte hade

revisorerna af förekommen anledning velat ifrågasätta, huruvida icke föreskrifter

borde meddelas i syfte ätt person, som tilldelats stående fribiljett

å statens järnvägar, icke ägde att vid resa å dessa järnvägar för fullgörande af

allmänt uppdrag uppbära fribiljetten motsvarande ersättning för resekostnad.

En uppgift angående under år 1901 gällande stående fribiljetter för

resor a statens järnvägar, utvisande dels de särskilda slagen af dylika

biljetter, dels ock de olika kategorierna af de personer, som åtnjutit desamma,

hade blifvit revisorerna tillställd och utvisade densamma, att af

s. k. skandinaviska fribiljetter, hvilka gällde under innehafvarens

tjänstetid, både under året varit gällande

82 för tjänstemän vid statens järnvägar,

44 » » » enskilda »

270 » > » utländska »

att af stående fribiljetter, gällande under helt ar och å alla statsbanelinjer,

både under året utfärdats

217 för tjänstemän vid statens järnvägar,

57 » » » enskilda »

262 » » » utländska »

90 » läkare » statens »

33 » andra personer, såsom representanter för in- och

utländska resebyråer m. fl.,

att af stående fribiljetter, gällande under helt år å vissa statsbanelinjer

eller under viss del af året å alla eller vissa statsbanelinjer, hade under

året utfärdats

2,402 för tjänstemän eller betjänte vid statens järnvägar eller

dessas skolpliktiga barn. Af hela detta antal hade

235 utfärdats af generaldirektören eller vederbörande

ledamot i järnvägsstyrelsen samt 2,167 af vederbörande

afdelningsföreståndare vid distrikten;

38 för tjänstemän vid enskilda järnvägar,

10 » » » utländska »

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Riksdagens Skrifvelse N:o 101.

28 för tillförordnade läkare vid statens järnvägar,

341 » andra personer, däraf 284 ensamt för funktionärer vid

telegrafverket (arbetsledare, reparatörer och dylika).

Det stora antalet af sistnämnda slags biljetter berodde därpå, att dessa

biljetter i regeln förnyades för hvarje kvartal eller, hvad skolbarn anginge,

för hvarje termin.

Slutligen hade revisorerna, som delade 1887 års statsrevisorers uppfattning

om lämpligheten af inskränkning i fråga om beviljandet af fribiljetter,

velat med afseende å de förändrade förhållanden, som inträdt,

sedan de om fribiljetter å statens järnvägar nu gällande hutvudsakliga föreskrifterna

utfärdats, uttala önskvärdheten däraf, att ifrågavarande bestämmelser

underkastades en genomgående omarbetning i syfte att beviljandet

af fria resor å järnvägarna i möjligaste mån inskränktes.

Järnvägsstyrelsen har i ett den 17 januari innevarande år öfver revisorernas

omförmälda framställning afgifvet utlåtande anfört, att de nu gällande

grunderna för utfärdandet af fribiljetter för resor å statens järnvägar

fastställts genom Eders Kungl. Maj:ts bref den 8 september 1882, hvarigenom

dåvarande styrelsen för statens järnvägstrafik bemyndigats att i vissa

särskildt uppräknade fall till den utsträckning, styrelsen funne lämplig, utfärda

biljetter till fria resor å statens järnvägar.

Genom berörda kungl. bref bestämdes därjämte, att, därest fråga förekomme

om beviljande af fria resor å statsbanorna i andra än omförmälda

fall, det skulle tillkomma chefen för Eders Kungl. Maj:ts civildepartement

att efter hemställan från trafikstyrelsen därom besluta.

På grund af sistberörda bestämmelse hade därefter fribiljetter för

andra personer än dem, åt hvilka styrelsen jämlikt merberörda kungl. bref

ägde utfärda dylika biljetter, utgifvits endast efter vederbörligt medgifvande

från bemälte departementschef; och hade styrelsen noggrant iakttagit att,

i hvarje fall, där styrelsens rätt att utfärda fribiljetter icke varit fullt klar

och oomtvistelig, göra framställning hos departementschefen.

Därest, såsom revisorerna påpekat, i vissa fall i de från departementschefen

aflåtna skrifvelser icke bestämts, till hvilken vagnsklass fribiljett

skulle utfärdas, hade styrelsen utställt biljett till den klass, till hvilken

styrelsen med hänsyn till gällande praxis i jämförliga fall ansett biljetten

böra utgifvas.

Beträffande hvad revisorerna ifrågasatt därom, att föreskrifter borde

meddelas i syfte att person, som tilldelats stående fribiljett a statens järnvägar,

icke skulle äga att vid resa å dessa järnvägar för fullgörande af

allmänt uppdrag uppbära fribiljetten motsvarande ersättning för resekostnad,

tillkomme utfärdandet af dylik föreskrift, mot hvars lämplighet styrelsen

Bill. till Riksd Prof. 1,903. 10 Samt. 1 Afd. 1 Band. 14 Hlift. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Uiksdayem Skrifvelse N:o 101.

icke hade något att erinra, icke järnvägsstyrelsen, som icke heller kunde

öfver föreskriftens efterlefnad utöfva någon som helst kontroll utom hvad

anginge statens järnvägars egna tjänstemän, för hvilkas resor i tjänsten

dylik bestämmelse redan tillämpades.

De stående fribiljetter, styrelsen utställt för tjänstemän vid utländska

järnvägar, hade utlämnats dels i enlighet med det bemyndigande, styrelsen

i sadant fall erhållit i ofvan berörda kung], bref den 8 september 1882,

dels i öfverensstämmelse med den internationella kutym, jämlikt hvilken

järnvägsförvaltningar sinsemellan utväxlade visst antal dylika biljetter.

Styrelsen ansåge sig böra därvid särskild! fästa Eders Kung! Maj:ts

mårksamhet därå, att de fribiljetter, som hit öfverlämnades från utländska

banförvaltningar, mera användes än de biljetter, som härifrån utlämnades

till de utländska förvaltningarna. Förstnämnda slags biljetter användes

nämligen i afsevärd utsträckning för de funktionärer vid den svenska statsbaneförvaltningen,

som af styrelsen antingen beordrades att deltaga i de

flera gånger årligen återkommande internationella konferenser af olika slag,

vid hvilka ärenden rörande Sveriges trafikförbindelser med utlandet afhandlades,

eller ock undfinge tjänstledighet för att i utlandet göra iakttagelser

i yrket eller för idkande af språkstudier, hvilka senare i samma

man som trafiken tillväxte mellan Sverige och utlandet påkallades för behörigt

utbildande af de tjänstemän, hvilka hade att för de svenska järnvägarnes

del omhänderhafva ifrågavarande trafik.

Nyssberörda konferenser förekomme åter jämförelsevis sällan på svenskt

område, och föranledde sålunda, att endast undantagsvis utländska järnvägstjänstemän

hitreste, och mera sällan förekomme ock, att utländska

banförvaltningar beordrade dem underlydande tjänstemän att för idkande

af yrkesstudier hitresa.

Beträffande slutligen revisorernas uttalande om önskvärdheten af en

omarbetning af bestämmelserna rörande utfärdandet af fribiljetter, hvilken

omarbetning skulle åsyfta, att beviljandet af fria resor å järnvägarna måtte

i möjligaste man inskränkas, ville styrelsen anmäla, att styrelsen, som hade

en omredigering af de för styrelsen och styrelsens underlydande myndigheter

gällande allmänna reglementen och instruktioner under utarbetande,

jämväl hade en dylik omarbetning af gällande fribiljettsreglemente under

behandling; anseende styrelsen sig emellertid icke ännu kunna inför Eders

Kungl. Maj:t angifva, i hvilken omfattning en inskränkning i beviljandet

af fribiljetter för resor å statens järnvägar borde äga rum.

1 likhet med revisorer^ anser Riksdagen, att en inskränkning i beviljandet

af fribiljetter för resor å statens järnvägar bör1, i den mån så ske

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Riksdagens Skrifvelse N:o 101.

kan, åvägabringas samt att af sådan anledning en omarbetning af gällande

bestämmelser angående fribiljetter bör verkställas. På sätt revisorerna

ifrågasatt, torde äfven föreskrifter böra meddelas därom, att person, som

tilldelats stående fribiljett å statens järnvägar, icke må äga att vid resa å

dessa järnvägar för fullgörande af allmänt uppdrag uppbära fribiljetten

motsvarande ersättning för resekostnad.

Enligt hvad järnvägsstyrelsen i ofvannämnda utlåtande meddelat, är

visserligen en omarbetning af det utaf styrelsen utfärdade fribiljett sreglementet

under behandling. Denna handläggning af ärendet torde emellertid

icke komma att sträcka sig till berörandet af de genom kungl. brefvet den

8 september 1882 fastställda grunder för fribiljetters utfärdande. Med afseende

härå får Riksdagen anhålla, att Eders Kungl. Maj:t täcktes taga i

öfvervägande, huruvida icke de af Eders Kungl. Maj:t den 8 september

1882 fastställda grunder för utfärdande af fribiljetter för resor å statens

järnvägar må underkastas en omarbetning i det syfte, Riksdagen här ofvan

angifvit.

Medicinalstyrelsens redovisning öfver de till hospitalsväsendet

anslagna medel.

Sedan 1897 års Riksdag, med bifall till Eders Kungl. Majrts därom

gjorda framställning, för utvidgning af Göteborgs hospital i hufvudsaklig

öfverensstämmelse med uti statsrådsprotokollet den 14 januari 1897 åberopade

ritningar på extra stat för år 1898 anvisat en summa af 64,865

kronor, hade, enligt hvad revisorerna erinrat, Eders Kungl. Maj:t den 28

maj 1897, med fastställande af omförmälda ritningar, uppdragit åt medicinalstyrelsen

att gå i författning om utförande af nämnda arbeten för hospitalets

utvidgning äfvensom dess förseende med centraluppvärmning och

elektrisk belysning. Därjämte hade Eders Kungl. Maj:t ställt ofvanberörda

af Riksdagen beviljade anslag till medicinalstyrelsens förfogande för det

därmed afsedda ändamål samt bemyndigat medicinalstyrelsen att för utförande

af de öfriga arbetena, mot behörig redovisning, använda högst

100,135 kronor af förslagsanslaget till hospitals underhåll.

Medicinalstyrelsen, som under år 1898 utan åsyftadt resultat på entreprenad

utbjudit ifrågavarande arbete, hade i skrifvelse till Eders Kungl.

Maj:t den 28 september 1900 anmält, att det Unge anses som en afgjord

sak, att den af Eders Kungl. Maj:t och Riksdagen beslutade utvidgningen

af Göteborgs hospital efter den sedan våren 1897 inträdda stegringen af

alla byggnadskostnader icke kunde utföras för den ursprungligen beräk
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12 Riksdagens Skrifvelse N:o 101.

nade summan, utan kräfde vida större belopp, hvarjämte medicinalstyrelsen

framlagt en förändrad plan för ifrågavarande utvidgnings- och förbättringsarbeten

vid hospitalet. Enligt berörda plan, därtill ritningar den 4 juli

1900 uppgjorts, skulle arbetena kräfva tillsammans en summa af 276,500

kronor eller 111,500 kronor utöfver den förut för om- och tillbyggnad

åt ifrågavarande hospital anvisade summan; och hade medicinalstyrelsen

hemställt, att Eders Kungl. Maj:t täcktes dels till Riksdagen aflåta proposition

om ett ytterligare anslag af 72,435 kronor till nybyggnader vid

hospitalet, dels ock utaf förslagsanslaget till hospitals underhåll utöfver

förut anvisade 100,135 kronor ställa till medicinalstyrelsens förfogande

39,065 kronor för de föreslagna förändringarnas utförande. I enlighet

med berörda hemställan hade Eders Kungl. Maj:t aflåtit proposition till

1901 års Riksdag, som för utvidgning af Göteborgs hospital i hufvudsaklig

öfverensstämmelse med omförmälda år 1900 uppgjorda ritningar

pa extra stat för år 1902 anvisat, utöfver förut för hospitalets utvidgning

anslaget belopp, en summa af 72,435 kronor.

Den 9 sistlidne april hade medicinalstyrelsen med byggmästaren

G. S. Hallström afslutat kontrakt om verkställande för eu summa af

170,000 kronor af vissa till ifrågavarande byggnadsföretag hörande arbeten;

och vore vid revisorernas besök på platsen desamma under utförande.

Under erinran, att 1902 års Riksdag i skrifvelse angående regleringen

af utgifterna under riksstatens fjärde hufvudtitel framhållit nödvändigheten

af att vid byggnadsföretag, för hvilka entreprenadsystemet i större

eller mindre utsträckning anlitades, en sakkunnig platskontroll anordnades

såväl för öfvervakande af själfva arbetets utförande som för pröfning

af materialiernas beskaffenhet, hade revisorerna velat omförmäla, att,

enligt hvad vid revisorernas besök å hospitalet meddelats, någon person

icke blifvit utsedd att för det allmännas räkning å platsen utöfva tillsyn

öfver nu ifrågavarande omfattande byggnadsarbete, öfver hvilkets utförande

ingen annan kontroll alltså lärer förekommit än den, som af den hos

medicinalstyrelsen anställde, biträdande arkitekten utöfvats vid dennes tillfälliga

besök å hospitalet.

Medicinalstyrelsen, som den 9 januari innevarande år häi-öfver afgifvit

infordradt utlåtande, har däruti hufvudsakligen anfört, att hvad

anginge gällande bestämmelser för kontroll å byggnadsföretag för statens

räkning, så stadgade Eders Kungl. Maj:ts förordning angående statens

upphandlings- och entreprenadväsende med mera den 17 november 1893

i § 36, att den, som för statens räkning träffat aftal om arbete, vore

berättigad att öfver utförandet däraf själ! eller genom annan sakkunnig

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Riksdagens Skrifvelse N:o 101.

och i öfrigt lämplig person öfva kontroll. Någon föreskrift, under

hvilka förhållanden särskild, ständig kontrollant skulle antagas, funnes

däri icke. Emellertid hade, beträffande de allmänna bestämmelser, hvilka

jämlikt § 7 af samma förordning skulle utöfver dess egna föreskrifter

iakttagas vid, bland annat, kontroll å arbete, Eders Ivungl. Maj:t genom

kungörelser den 4 juli 1889 och den 22 december 1893 förordnat, att dylika

föreskrifter skulle utfärdas af öfverintendentsämbetet. Ur ämbetets

till åtlydnad häraf offentliggjorda bestämmelser inhämtades, att, »om ett

byggnadsarbete är af större omfattning eller af den beskaffenhet, att ständig

tillsyn erfordras för att bevaka statens rätt i fråga om materialiernas

godhet, konstruktionens soliditet och ett oklanderligt utförande i öfrigt,

anställes en byggnadschef». Om däremot »förhållandena icke medgifva

anställning af byggnadschef, antingen till följd af bristande medel eller

af den anledning att lämplig person å orten saknas, eller om föremålet

för kontrollen är af beskaffenhet, att under viss tid levererade materialier

eller utfördt arbete är för pröfning tillgängligt och således kan på en

gång bedömas, verkställes kontrollen genom en eller flera tillfälliga besiktningar»

.

Vid ifrågavarande byggnadsarbete vid Göteborgs hospital ställde sig

förhållandena på följande sätt. För att undvika rubbning i sjukvårdens

jämna gång och inskränkning under byggnadstiden uti det så ytterst väl

behöfliga platsantalet på hospitalet hade styrelsen, i öfverensstämmelse med

den plan för utvidgningens utförande, som angifvits i styrelsens underdåniga

skrifvelse den 28 september 1900, nödgats indela arbetet i olika

perioder. Sålunda färdigbyggdes först en del lokaler, så att de kunde

mottaga patienterna från andra afdelningar, innan dessa utrymdes för att

i sin ordning ombyggas och så vidare. Härigenom tog hela till- och ombyggnaden

i anspråk vida längre tid, än eljest vore behöflig, och ehuru

företaget i dess helhet vore ganska omfattande, komme allenast en mindre

del däraf att samtidigt vara under arbete. En kontrollant med fackutbildning

och med skyldighet att ständigt vara tillstädes hade på denna plats

helt visst icke kunnat erhållas mot lägre årslön än 3,500 kronor, hvilken

aflöning icke skulle stått i rimligt förhållande till arbetets omfattning. Eu

på platsen sig städse uppehållande kontrollant syntes af dessa anledningar

icke böra anställas. Däremot hade styrelsen för afsikt att söka anställa

en i Göteborg bosatt arkitekt med uppgift att tidt och ofta besöka byggnadsplatsen

och hade också vidtalat lämplig person, arkitekten E. Thorburn,

som redan börjat sin verksamhet genom att å styrelsens vägnar meddela

spekulerande byggnadsentreprenörer nödiga upplysningar. Denne arkitekt

hade emellertid anhållit om entledigande från uppdraget vid samma tid,

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Riksdagens Skrifvelse N:o 101.

som de sist infordrade anbuden på byggnadsarbetet till medicinalstyrelsen

inkommit. Äfven andra göteborgsarkitekter visade sig med anledning af

hospitalets för dem obekväma läge obenägna att åtaga sig kontrollantskapet.

Då härtill korame, att anbuden vore icke obetydligt högre, än

man väntat, och det sålunda för medicinalstyrelsen blefve nödvändigt att

så mycket som möjligt inskränka öfriga utgifter för byggnadsarbetet, så

hade kontrollen anordnats på nedan angifna, minst kostbara sätt.

Vidkommande de höga anbuden anfördes, att byggnadsarbetet vid

Göteborgs hospital ingalunda varit lockande för byggnadsentreprenörer.

Arbetet både ej mindre än fyra gånger blifvit utbjudet på entreprenad,

de två sista gångerna, sedan ritningarna blifvit omarbetade och byggnadsanslaget

högst väsentligt höjts. Orsaken till detta för byggnadsarbetet

ogynnsamma förhållande läge väsentligen i det långa afståndet (8 km.)

emellan hospitalet och närmaste lastageplats, Göteborg, samt däri, att landsvägen,

som den enda kommunikationsleden, städse vore i dåligt skick,

hvilket förhållande naturligtvis högst betydligt ökade byggnadskostnaden,

dä alla de tunga byggnadsmaterialierna, såsom tegel, trä- och järnbjälkar,

kalk med mera, måste transporteras med fordon på denna dåliga väg.

Detta missförhållande hade, som nämndt, orsakat, att vid den slutliga

kontraktsuppgörelsen med byggmästaren G. S. Hallström om ifrågavarande

arbete ej så mycket återstått af byggnad san slaget, att särskild kontrollant

utan nödtvång borde anställas.

Kontrollen hade därför med stöd af öfverintendentsämbetets sist åberopade

anvisning anförtrotts hufvudsakligen åt medicinalstyrelsens egen

arkitekt hollntendenten A. Kumlien och hade af honom utöfvats, icke, såsom

Riksdagens revisorer på platsen fått sig meddeladt, »vid dennes tillfälliga

besök å hospitalet», utan hade det skett vid för ändamålet särskildt

aflagda besök å byggnadsplatsen. Sålunda hade Kumlien personligen afsyna!

och godkänt allt det tegel, som användts vid byggnadsarbetet, likaså

all sand och kalk, bestämt pålarnes längd, groflek och antal, hvarjämte

han varit närvarande vid profpålningen och vid sina besök på det omsorgsfullaste

synat de utförda arbetena, som han hittills alltid funnit vara

verkställda med sakkunskap och största omsorg. Någon anmärkning mot

vare sig materialier eller arbete hade icke heller af revisorerna framställts.

Vidare hade genast en afskrift af byggnadskontraktet tillställts vederbörande

hospitalsdirektion, som redan förut fått sig en omgång ritningar

tillsänd, på det att hospitalets tjänstemän skulle komma i tillfälle att i

detalj följa arbetet. Särskildt hade sysslomannen, som vore med byggnadsarbeten

ganska förtrogen, blifvit anmodad att dagligen tillse detsamma

och att hålla kontrollanten i ständig kännedom om arbetets fortgång med

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Riksdagens Skrifvelse N:o 101.

mera. Tid efter annan hade äfven rapporter från sysslomannen ingått

direkt till styrelsens arkitekt.

Slutligen hade styrelsens ordförande hittills en gång och dess referent

för hospitalsärenden en gång på olika tider besökt Göteborgs hospital med

anledning af de där pågående arbetena. Då det komme till så grannlaga

detaljer som värme-, vatten- och afloppsledningar, skulle styrelsen, på vanligt

sätt, anlita fackkunniga personer för utöfvande af särskild kontroll

öfver dessa arbeten.

Af det anförda ansåge medicinalstyrelsen framgå, att styrelsen vid

anordnandet af kontrollen öfver byggnadsarbetena vid Göteborgs hospital

sökt iakttaga behöflig sparsamhet utan att åsidosätta hvad styrelsen funnit

vara stadgadt-eller eljest af nöden för tillvaratagandet af statens rätt

och bästa.

Såsom revisorerna jämväl erinrat, har Riksdagen i skrifvelse till Eders

Kungl. Maj:t den 15 maj 1902 framhållit nödvändigheten af att vid byggnadsföretag,

för hvilka entreprenadsystemet i större eller mindre utsträckning

komme att anlitas, en sakkunnig platskontroll måtte anordnas såväl

för öfvervakande af själfva arbetets utförande som för pröfning af materialiernas

beskaffenhet, enär endast genom en noggrann sådan tillsyn säkerhet

kunde beredas för byggnadernas soliditet och framtida bestånd.

I öfverensstämmelse med den af Riksdagen sålunda uttalade åsikt

hyser Riksdagen den mening, att en sakkunnig platskontrollant bort anställas

vid nu ifrågavarande omfattande byggnadsarbete, för hvilket kostnaden

beräknats uppgå till en summa af 276,500 kronor. Det öfvervakande,

som, enligt hvad medicinalstyrelsen angifvit, utförts af sysslomannen vid

hospitalet, men hvarom något uppdrag, enligt hvad Riksdagen inhämtat,

icke lärer blifvit honom af styrelsen lämnadt, synes, enligt Riksdagens

förmenande, icke hafva varit tillfyllestgörande, enär sysslomannen, i saknad

af sådant uppdrag, icke ägt befogenhet att göra sin mening gällande i

fråga om byggnadsarbetets utförande. Ett noggrannare öfvervakande af

ifrågavarande byggnadsföretag synes i öfrigt vara af så mycket större

behof påkalladt, som, enligt hvad af eu annan utaf revisorerna gjord framställning

framgår, hospitalsdirektionen, hvilkens sammanträden i regel hållas

i Göteborg, ytterst sällan lärer besöka hospitalet och den tillsyn öfver

arbetena, som möjligen skulle kunnat utöfvas af direktionens ledamöter,

sålunda icke är att påräkna.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt och med afseende å vikten

af att effektiv kontroll anordnas vid de byggnadsarbeten, som för statens

räkning på entreprenad utföras, får Riksdagen anhålla, att Eders Kungl.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16 Riksdagens Skrifvelse N:o 101.

Maj:t täcktes taga i öfvervägande, huruvida icke en kontrollant må anställas

lör att a statens vägnar öfvervaka de pågående byggnadsarbetena vid

Göteborgs hospital samt, därest en sådan kontrollants anställande befirmes

erforderligt, därom lämna vederbörande förständigande.

Statskontoret.

I fråga om de af räntmästaren Fahle Fougberg föröfvade förfalskningar

af statskontorets assignationer på riksbanken hafva revisorerna

gjort följande framställning.

»Vid den jämförelse af räntekammarens bankräkning med riksbankens

räkenskaper, som, efter det räntmästaren Fahle Fougberg den 24

juni innevarande år aflidit, verkställdes den 8 därpåföljande augusti,

upptäcktes, att statskontorets assignation n:o 682 af den 4 sistlidna

juni, som i räntekammaren bokförts med 9,000 kronor, lydde å 90,000

kronor, till hvilket belopp den jämväl blifvit upptagen i riksbankens

räkenskaper.

I anledning häraf uppdrog statskontoret åt två tjänstemän inom

verket att ofördröjligen göra erforderlig utredning och därom till statskontoret

inkomma med berättelse. Vid den undersökning, som sålunda

verkställdes och som bestod däruti, att de å räntekammaren från ingången

af år 1886, då räntmästaren Fougberg tillträdde räntmästaretjänsten,

förda räkenskaper öfver såväl statskontorets assignationer å

dess räkning i riksbanken som ock å samma räkning verkställda insättningar

jämfördes med riksbankens motsvarande räkenskaper, befanns,

att å tre särskilda under åren 1887 och 1888 dagtecknade assignationer,

som icke voro i statskontoret bokförda, utbetalts tillsammans 30,862 kronor

81 öre samt att genom inlösen i riksbanken af 13 assignationer, hvilka

genom ändring af summorna kommit att vid företeendet i banken lyda

å högre belopp än de, hvarå assignationerna af statskontoret utfärdats,

under tiden från den 23 oktober 1888 till den 5 juni 1902 utbetalts

323,000 kronor mera, än som från statskontoret utassignerats, däraf 45,000

kronor under revisionsåret.

Det sammanlagda beloppet af hvad från statskontorets räkning i

riksbanken för mycket utbetalts under denna tid skulle alltså uppgå till

353,862 kronor 81 öre. En af förste revisorn i statskontoret M. Rystedt

gjord uträkning, hvilken varit för revisorerna tillgänglig, angifver emellertid

berörda brist uppå till 362,899 kronor 69 öre; och lärer, sedan

ytterligare en af Fougberg förändrad assignation numera i riksbanken

upptäckts, den sistnämnda siffran kunna antagas vara den riktiga.

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Riksdagens Skrifvelse N:o 101.

Af tillgängliga handlingar hafva revisorerna inhämtat,

att, på grund af den för statskontoret gällande, den 31 december

1879 utfärdade arbetsordning, räntmästaren själf minst en gång hvar

tredje månad med hvarandra jämfört sin egen journal öfver insättningar

och assignationer samt riksbankens räkning däröfver;

att det enligt instruktionen för statskontoret af den 8 december 1876

åligger ämbetsverkets utgiftsbyrå att uppsätta anvisningarna å från denna

byrå utanordnade utgiftsbelopp samt att dem expediera medelst deras

öfverlämnande till räntmästaren och att enahanda föreskrift är gifven för

inkomst-, fond- och stämpelbyrån beträffande assignationer, som afse utgifter,

hvilkas ombesörjande åligger denna byrå, men att redan från och

med det, att den nya instruktionen den 1 januari 1877 trädde i kraft,

nämnda bestämmelse på sådant sätt tillämpats, att en amanuens anställts

å räknekammaren såsom representant för de båda byråerna, hvilken

amanuens för dessas räkning uppsätter och expedierar anordningarna; samt

att, enligt hvad i en den 19 sistlidne september i omförmälda sak

afgifven polisrapport meddelas, Fougberg själf utskrifvit samtliga ofvannämnda

förändrade assignationer.

Häraf synes framgå, att de i gällande instruktion och arbetsordning

utfärdade föreskrifter för uppsättandet och expedierandet af assignationer

inom statskontoret icke vederbörligen iakttagits.

I förenämnda polisrapport meddelas vidare, att verificerandet inför

kammarrätten af statskontorets innestående behållning i riksbanken skett

genom ett bankbesked, utfärdadt af vederbörande tjänsteman i riksbankens

hufvudkontor; och då detta bankbesked utvisat annat belopp, än behållningen

enligt räntekammarens riktigt uppgjorda hufvudbok borde vara,

hade Fougberg i nämnda bankbesked med sin egen stil skrifvit en förklaring,

gående ut på, att ett större eller mindre antal assignationer varit

vid årsskiftet utelöpande, hvilka assignationers belopp delvis varit fingerade

med ungefär de förskingrade beloppen.

I sammanhang härmed få revisorerna meddela, att enligt lämnade

upplysningar vid räntekammarens hufvudbok bifogas årligen en af räntmästaren

upprättad uppgift om den mellan statskontorets och riksbankens

räkenskapsföringar vid räkenskapsårets slut befintliga skiljaktighet i afseende

å statskontorets hos riksbanken innestående behållning, hvilken

skiljaktighet kan bero på dels att af statskontoret utfärdade assignationer

icke blifvit före räkenskapsårets slut i riksbanken till inlösen företedda,

dels att bevis om i riksbanken eller dess afdelningskontor insatta belopp

icke blifvit i statskontoret under samma räkenskapsår bokförda och dels

att af länsstyrelserna utfärdade assignationer blifvit af riksbanken eller

Bill, till Rilcsd. Vrål. 1903. 10 Sami. 1 Afd. 1 Band. U Haft. 3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Riksdagens Skrifvelse N:o 101.

dess afdelningskontor under året inlösta, hvjlka assignationers belopp först

påföljande året i statskontoret bokförts. Åt dessa skiljaktigheter, hvilka

synas hafva blifvit i Fougbergs förenämnda vid hufvudboken fogade uppgift

konstruerade för att dölja förfalskningarna och hvilka skiljaktigheter

gifvetvis äga lika stor betydelse som inkomst- och utgiftsposterna, synas

vederbörande revisorer i kammarrätten icke hafva ägnat någon uppmärksamhet.

I en till Kung]. Maj:t den 26 sistlidne september aflåten skrifvelse

har statskontoret anmält, att ämbetsverket, med anledning af hvad i omförmälda

hänseende iörekommit, ansett sig böra vidtaga åtskilliga förändringar

i arbetssättet å räntekammaren samt inkomst- och utgiftsbyraerna

i syfte att åstadkomma en fortgående och mera ingående kontroll

af kassarörelsen.

Därjämte har statskontoret, enligt hvad i samma skrifvelse vidare

meddelats, uppdragit åt förste revisorn M. Rystedt att utarbeta och till

statskontorets pröfning framlägga förslag till nytt formulär för räntekammarens

hufvudbok.

Enligt kungl. bref den 26 september innevarande år har Kung!

Maj:t, sedan för Kungl. Maj:t blifvit erinradt, att nuvarande föreskrifter

om sammanförande i statskontoret af de olika ämbetsverkens räkenskaper

icke mer syntes fullt tillfredsställande, särskilt med hänsyn till behöfligheten

af att en i möjligaste män fullständig kontroll öfver s tatsräk en s kap en

måtte kunna vinnas, uppdragit åt presidenten m. in. friherre A. L. E. Åkerhielm,

generaldirektören in. m. grefve H. Hansson Wachtmeister och fullmäktigen

i riksbanken m. in. friherre B. K. J. Langenskiöld att afgifva

yttrande om de ändringar i nu gällande bestämmelser rörande bokföringen

i statskontoret, hvilka kunde anses påkallade, äfvensom framställa förslag

om sådana ändringar i de särskilda ämbetsverkens bokföring, som kunde

föranledas af en föreslagen ändrad och utvidgad bokföring i statskontoret.

Hvad sålunda förekommit hafva revisorerna velat för Riksdagen omförmäla;

och föreställa sig revisorerna, att ytterligare utredning om i hvad

mån de begangna förfalskningarna underlättats genom försummadt iakttagande

af gällande kontrollföreskrifter, icke kommer att uteblifva. »

Beträffande . denna framställning har statskontoret i infordradt utlåtande

af den 8 januari innevarande år anfört följande.

I anledning af revisorernas uttalanden ansåge statskontoret sig endast

hafva att utlåta sig beträffande det, som ginge ut på att vid uppsättandet

och expedierandet af statskontorets assignationer gällande föreskrifter

skulle hafva blifvit eftersatta. Da statskontoret redan vid sin den 26 sep
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Riksdagens Skrifvelse N:o 101.

tember 1902 till Eders Kung! Maj:t aflåtna och i revisorernas berättelse

omförmälda skrifvelse angående de upptäckta förfalskningarna fogat polisrapporten

och för egen del meddelat en utförlig redogörelse \ ämnet, hade

statskontoret nu icke något vidare att tillägga, än att, såsom revisorerna

upplyst, efter det statskontorets nyssnämnda skrifvelse aflåtits ytterligare

en förfalskad assignation upptäckts, hvarigenom summan af de förfalskade

beloppen uppginge till 362,899 kronor 69 öre och således förklarade skiljaktigheten

mellan statskontorets och riksbankens räkenskaper; och da statskontoret

därjämte dels i samma skrifvelse, dels ock i skrifvelse af den

20 november 1902 redogjort för de förändrade åtgärder i fråga om assignerino-sväsendets

anordnande och kontrollen öfver kassan, hvartill de upptäckta

assignationsförfalskningarna ansetts gifva anledning, ville statskontoret

nu inskränka sig till ett åberopande af innehållet i ämbetsverkets

nyssnämnda skrivelser, af hvilka äfvensom af Eders Kungl. Maj:ts den o

december 1902 till statskontoret aflåtna bref angående anvisande åt medel

till ökning af arbetskrafterna inom statskontoret styrkta afskrifter

blf°SKammarrätten har med anledning af revisorernas ifrågavarande yttrande

i utlåtande af den 9 sistlidne januari anfört, att då kammarrätten

på omild af sin ämbetsställning icke borde i nu förevarande ärende uttala

&si^ angående det sätt, hvarpå vederbörande i ämbetsverket anställde

revision stjänstemän fullgjort sin granskningsplikt i det hänseende, hvarom

nu vore fråga, hade kammarrätten uppfattat den kungl. remissen såsom

allenast åsyftande dels att införskaffa möjligen erforderlig ytterligare utredning

rörande sättet för redovisandet af ifrågavarande medel och den

o-ransknino- denna redovisning i kammarrätten undergått och dels att bereda

den revisionstjänsteman, hvilken haft att granska de statskontorets

räkenskaper, som jämväl vant föremål för Riksdagens ofvanbemälte revisorers

behandling, tillfälle att i ärendet afgifva yttrande.

I öfverensstämmelse med denna uppfattning hade kamm an ätten in

fordrat yttrande från revisorn C. H. von der Burg, som granskat statskontorets

räkenskaper för år 1901, samt från sin revisionsafdelnmgs tredje

k0ntRevisoren von der Burgs yttrande, till hvilket revisionsafdelningens

tredje kontor hänvisat, är af följande lydelse. . .

»Det har icke ens uppgifvits, att räntmästaren tillgripit eller brustit

i redovisning af allmänna medel, som varit honom anförtrodda, utan de

tillgripna penningarne hafva statt under kurujl. statskontorets f Öl vältning

och" varit på dess räkning i riksbanken insatta, ett förfaringssätt, som väl

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Riksdagens Skrifvelse N:o 101.

allmänt ansetts innebära en fullt betryggande garanti jämväl mot medlens

disponerande af obehörig person.

. Enligt vid kungl. statskontorets räkenskaper fogade bankattester utgjorde

kungl. statskontorets fordran i riksbanken vid räkenskapsårets ingang

kronor 15,191,082: 51, men enligt kungl. statskontorets räkenskaper

allenast kronor 14,289,177: 40, således enligt officiella intyg ett öfverskott

i riksbanken af kronor 901,905: 11. Till förklarande däraf, att enligt

bankbevisen större belopp mnestått å kungl. statskontorets räkning i riksbanken

än kungl. statskontorets verkliga fordran, innehåller en anteckning

vid 1900 ars räkenskaper, att detta öfverskott bestått af »i riksbanken

utelöpande assignationer». Vid 1901 års slut utgjorde behållningen i riksbanken

enligt intyg från banken kronor 13,157,166: 85, hvaremot enligt

räkenskaperna kungl. statskontorets fordran hos riksbanken vid samina

tidpunkt utgjorde endast kronor 12,881,912: 85. Äfven här förekommer

således, att a kungl. statskontorets räkning i riksbanken innestått större

belopp än kungl. statskontorets verkliga fordran, och skulle öfverskottet,

kronor 275,254: —, motsvara skillnaden mellan de »vid 1901 års slut i

riksbanken utelöpande assignationer» och »i afdelningskontoren affärda

men i kungl. statskontoret utelöpande dragningar».

De kungl. statskontorets räkenskaper, som lämnas till kungl. kammarrätten

för granskning, innehålla icke någon vidare redogörelse för

kungl. statskontorets transaktioner med riksbanken än summarisk uppgift

a de under kungl. statskontorets förvaltning ställda medel, som vid räkenskapsårets

början och slut varit i riksbanken innestående. Det har ålegat

revisionen att vid granskningen af räkenskaperna tillse, det utbalanserad

behållning blifvit styrkt genom bankbesked och inventeringsinstrument,

hvaremot det legat utom revisionens befogenhet att verkställa den kontroll’

som endast genom behörig inventering och undersökning af kungl. statskontorets

bankräkning kunnat åstadkommas, och hvarförutan tilfgreppen

icke kunnat upptäckas. Revisionen har haft att lita till ofvannämnda

bankbevis och räkenskaperna bifogadt utdrag af protokollet angående

verk ställa och af ^ kungl. statskontoret utan anmärkning lämnad inventerino*.

Visserligen innehåller protokollet icke uttryckligen, att behörig kontroll å

kungl. statskontorets anvisningsrörelse vid inventeringen ägt rum; men

det har desto mindre kunnat antagas, att den i 12 § af kungl. statskontorets

instruktion föreskrifna kontroll blifvit i en så väsentlig del åsidosatt,

som inventeringen i dylikt fall varit utan ändamål.

Styrkt afskrift af de anmärkningar, som under granskning af ifrågavarande

räkenskaper uppkommit, får jag härmed vördsamt öfver!ämna »T

Vid granskning inom kammarrätten af statskontorets räkenskaper för

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Riksdagens Skrifvelse N:o 101.

år 1901 hafva framställts två anmärkningar, af hvilka den första, som

berör nu ifrågavarande ämne, har följande lydelse:

»Vid jämförelse mellan kungl. statskontorets räkenskaper och de vid

i räntekammarens hufvudbok» fogade bevis från riksbanken befinnes, att

vid 1901 års slut kungl. statskontorets i riksbanken innestående behållning

enligt bankens bevis uppgått till kronor 13,157,166:85, under det samma

behållning enligt kungl. statskontorets räkenskaper utgjort allenast kronor

12,881,912:85; men enligt en vid räkenskaperna fogad utredning skulle behållningen

i banken dels ökas med kronor 169,985:03, utgörande beloppet

af »i afdelningskontoren aflörda, men i kungl. statskontoret utelöpande

dragningar», dels ock minskas med kronor 445,2o9:03, utgörande summan

af de »vid 1901 års slut i riksbanken utelöpande assignationer».

Enär vid en, på grund af föreskriften i § 12 af nådiga instruktionen

för kungl. statskontoret den 31 december 1901 verkställd och i kungl.

statskontoret enligt räkenskaperna bifogadt utdrag ai dess protokoll samma

dag anmäld inventering icke lärer hafva förekommit någon undersökning

rörande de af räntmästaren mottagna anvisningar och ej heller rörande

andra kontanta medel än den s. k. handkassan, samt vid sadant förhållande

riktigheten af ofvan omförmälda utredning icke kan anses styrkt, begäres

upplysning, huruvida de i samma utredning lämnade uppgifter åro med

verkliga förhållandena öfverensstämmande eller, därest desamma i ett eller

flere afseenden äro felaktiga, uppgift å felens storlek och beskaffenhet».

Sedan kammarrätten med skrifvelse den 18 december 1902 till. statskontoret

öfverlämnat ofvan berörda två anmärkningar samt därvid anmodat

statskontoret att infordra och till kammarrätten insända vederbörandes

förklaringar öfver anmärkningarna, har statskontoret, i skrifvelse

den 29 januari innevarande år beträffande den första anmärkningspunkten

anfört, att af det öfverlämnade anmärkningsmemorialet inhämtats, att af

de båda anmärkningarna åtminstone den ena afsage den hufvudredogörelse

för statskontorets kassaförvaltning, som benämndes räntekammarens hufvudbok

och enligt den för statskontoret gällande instruktion skulle upprättas

af räntmästaren, hvilken tjänsteman ensam vore för nämnda redogörelses

riktighet ansvarig; och vore den räkenskap, hvarom nu vore fråga, upprättad

och underskrifven af den under förlidet ar aflidne räntmästaren

Fahle Fougberg. De framställda anmärkningarna hade emellertid varit

utställda till förklaring af nuvarande räntmästaren i statskontoret F. af

Sillén, hvilkens i anledning däraf afgifna, å anmärkningsmemorialet tecknade

förklaringar bifogats statskontorets nu ifrågavarande skrifvelse; och

ansåge sig statskontoret till hvad dessa förklaringar innehölle böra för

egen del anföra följande.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Riksdagens Skrifvelse N:o 101.

I den första anmärkningspunkten hade begärts upplysning, huruvida

de i räntmästaren fougbergs vid hufvudboken fogade utredning lämnade

uppgifter till förklarande af den skiljaktighet i afseende å beloppet af

statskontorets i riksbanken innestående behållning vid räkenskapsårets slut,

som förefunnes mellan ett af riksbanken härom meddeladt besked och

nämnda hufvudbok, »äro med verkliga förhållandena öfverensstämmande

eller, därest desamma i ett eller flere afseenden vore felaktiga, uppgift å

felens storlek och beskaffenhet».

Utan att fästa sig vid det egendomliga förhållande, att en revision

begärde upplysning hos den räkenskapsförare, hvars uppgifters riktighet

skulle af revisionen kontrolleras, huruvida samma uppgifter vore med

verkliga förhållandet öfverensstämmande, ville statskontoret meddela, att

statskontoret redan under september månad 1902 hos Eders Kungl. Maj:t

gjort anmälan, att i afseende å ämbetsverkets giroräkning hos riksbanken

vissa skiljaktigheter mellan statskontorets och riksbankens räkenskaper

uppdagats samt att dessa skiljaktigheter berodde på förfalskningar af åtskilliga

statskontorets a riksbanken utställda assignationer, hvarom polisundersökning

hållits; och hade denna undersökning lämnat det resultat,

att ofvanbemälde Fougberg måste antagas hafva gjort sig skyldig till dessa

förfalskningsbrott, till följd hvaraf också i Fougbergs nu pågående urarfvakonkurs

bevakning ägt rum för den fordran, som statsverket i anledning

af meranämnda förfalskningar skulle kunna anses äga i Fougbergs dödsbo.

Räntmästaren af Sillens förklaring öfver nu omförmälda anmärkningspunkt

är af följande lydelse:

»Ehuru jag, som den 12 september 1902 utnämndes till räntmästare

i kungl. statskontoret, icke kan anse mig ansvarig för en af min företrädare

för år 1901 afgifven räkenskap, finner jag mig dock, i anledning af motstående

anmärkningspunkt, böra hänvisa till en af förste revisorn in. m.

M. Rystedt den 20 september 1902 i ämnet afgifven utredning, hvilken

härmed bifogas.»

Härefter hafva från kammarrättens revisionsafdelning afgifvits följande

påminnelser.

»l:o. Kungl. statskontoret finner det egendomligt, att revisionen begär

en upplysning hos den räkenskapsförare, hvars uppgifters riktighet skall

af revisionen kontrolleras. Härvid är emellertid att erinra, dels att anmärkningen

i fråga utställts till förklarande af vederbörande, men alls icke,

såsom kungl. statskontoret synes föreställa sig, till förklarande af den räkenskapsförare,

hvars uppgifter skola kontrolleras, dels att det vid räkenskapsgranskning

alltjämt förekommer, att upplysningar på begäran lämnas

af vederbörande räkenskapsförare och beledsagas af yttrande från hans

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Riksdagens Skrifvelse N:o 101.

öfverordnade, dels ock slutligen, att i nu förevarande fall begärd utredning

omöjligen kunnat åstadkommas annat än hos kungl. statskontoret. Att revisionen

icke utställt anmärkningen till förklarande af den statskommissarie,

som haft att genom de i 12 § af kungl. statskontorets instruktion föreskrifna

inventeringar utöfva kontroll öfver räntmästaren, har sin förklaring i § 1

af den för kungl. kammarrätten gällande instruktion, enligt hvilken det

ligo-er utom kungl. kammarrättens befogenhet att begära någon som helst

förklaring från en ledamot i ett af rikets f. d. kollegier. Att för framtvin

gande af en sådan förklaring tillgripa den i kungl. kammarrättens instruktion

anvisade utvägen, handlingarnas öfverlämnande till justi ti ekansleroämbetet,

ansåg revisionen icke erforderligt, då den antog, att kungl.^ statskontoret

skulle låta sig angeläget vara att i detta fall prestera en åtminstone

i formellt hänseende tillfredsställande förklaring. Så har emellertid

ej skett, utan förklaringen har af kungl. statskontoret aflordrats den ^ efter

Fougberg tillsatte räntmästaren, som lämnat upplysning om dagen, då han

till sysslan utnämndes, samt hänvisat till en af annan tjänsteman inom

verket afgifven promemoria rörande storleken af det belopp, Fougberg tillgripit.

På besvarande af den i anmärkningen framställda fragan, huruvida

eller i hvad mån den vid räkenskapen fogade s. k. konklusionen vore oriktig,

har däremot hvarken den af kungl. statskontoret utvalde förklaranden

eller kungl. statskontoret själft inlåtit sig, ej heller har med ett enda ord

bemötts hvad i anmärkningen anförts därom, att inventering hos rantmästaren

icke verkställts i sådan omfattning, som kungl. statskontorets instruktion

föreskrifver. De vid räkenskapen fogade bankbesked utvisa kungl.

statskontorets fordran hos riksbanken den 31 december 1901, men räkenskapen

har icke afslutats med samma dag, utan omfattar äfven senare träns

aktioner med riksbanken. Genom ett sadant förfaringssätt maste uppkomma

eu skillnad mellan det i räkenskapen utbalanserade beloppet af kungl.

statskontorets fordran hos riksbanken och samma fordran sådan den i

verkligheten var. Att utanför det redovisande verket ingå i granskning

af denna skillnad är fullkomligt ändamulslöst, da all för en dylik glanskning

erforderlig materiel finnes hos det redovisande verket. När t. ex.

räntekammarens hufvudbok under benämningen utelöpande assignationer

(= till innehafvare! ställda, vid anfordran betalbara anvisningar å kungl.

statskontorets räkning med riksbanken) meddelar en lång lista af nakna

siffertal, är det helt enkelt ogörligt att utom kungl. statskontoret förvissa

sig om riktigheten af de uppgifna posterna; man kommer i fråga om

dem icke längre än till antaganden, grundade pa de . särskilda posternas

storlek. Kontrollerandet af dessa poster måste ske vid de inventeringar,

finnas föreskrifva i 12 § af kungl. statskontorets instruktion. Vid

som

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Riksdagens Skrifvelse N:o 101.

en sådan inventering, som faller utom revisionens befogenhet att verkställa,

åligger det inventeringsförrättaren att bland annat undersöka ej

mindre nummer, antal och valör af de till räntmästaren lämnade assignati

o ner na,, än äfven huruvida desamma biifvit af riksbanken inlösta eller,

där så ej skett, finnas i förvar hos räntmästaren. Denna undersökning åter

förutsätter med nödvändighet tillgång till kungl. statskontorets räkning

med riksbanken, hvadan, om inventering i behörig ordning ägt runp

Fougbergs förfalskningar af assignationerna i och med detsamma skulle

hafva upptäckts och icke kunnat, såsom nu skett, fortgå under många

ar. Fn sådan inventering däremot, som hos räntmästaren ägt rum och

som helt enkelt lärer hafva bestått däri, att inventeringsförrättaren uppräknat

den s. k. handkassan, 10,000 kronor, utan att fästa någon uppmärksamhet

vare sig vid räkningen med riksbanken, därå millioner kronor

innestatt, eller vid de till hundratusentals kronor uppgående assignationerna,

kan uppenbarligen under inga förhållanden betraktas annat än som

en ren meningslöshet. Tack vare ett sådant sedan gammalt användt och

för Fougberg väl känd! sätt att inventera, har det för honom varit lätt

att dölja tillgreppen, och någon fara för upptäckt vid räkenskapernas

granskning löpte han ej, enär upptäckten helt enkelt icke kunde göras vid

räkenskapsgranskningen hos kungl. kammarrätten, ett förhållande, som

ytterligare belyses i närlagda af undertecknad von der Burg den 31 december

1902 afgifna yttrande.

För att räkenskapen skall kunna i hvad beträffar utbalanserad behållning

kontrolleras, erfordras,

att i kungl. statskontoret behörigen iakttagas de i 12 § af dess instruktion

meddelade föreskrifter om inventering,

samt att föreskrift meddelas därom, att inventering och afsilning af

kungl. statskontorets räkenskaper skall äga rum just vid den tidpunkt, då

redovisningsperioden utlöper.

Då emellertid skälig anledning förefinnes antaga, det erforderliga föreskrifter

för vinnande af framtida rättelse i berörda hänseenden komma

att utfärdas, anser sig revisionen icke böra framställa något yrkande.»

Savidt Riksdagen kunnat inhämta, har statskontorets ofvan omförmälda

den ^26 september 1902 till Eders Kungl. Maj:t aflåtna, af statsrevisorerna

aberopade skrifvelse med anmälan om räntmästaren Fougbergs

försnillningar och de förändringar i arbetssättet inom statskontoret, som

ämbetsverket ansett sig böra vidtaga för åstadkommande af eu fortgående

och mera^ ingående kontroll å kassarörelsen, icke föranledt någon särskild

åtgärd från Eders Kungl. Maj:ts sida, och af hvad ofvan meddelats fram
-

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Riksdagens Skrifvelse N:o 101.

går, att ^vederbörande revisor i kammarrätten icke ansett sig böra framställa

något yrkande rörande den i anmärkningsväg väckta frågan om

sättet för verkställande af den i § 12 af instruktionen för statskontoret

af den 8 december 1876 föreskrifna inventering.

Da vid sadant förhållande maste antagas, att vidare åtgärder i förenämnda

ärenden icke komma att vidtagas och att följaktligen den af

revisorerna förutsatta ytterligare utredning om, i hvad mån de af Fougberg

begangna förfalskningarna underlättats genom försummadt iakttagande

af gällande kontrollföreskrifter, icke kommer att utan åtgörande

Iran Riksdagens, sida blifva avägabragt, föranledes Riksdagen, som velat

uttala den mening, att en mera ingripande revision torde hafva kunnat

förebygga dessa förfalskningars upprepande, anhålla, att Eders Kungl. Maj:t

täcktes lata verkställa utredning, om och i hvad mån vederbörande tjänstemans

försummelse att iakttaga gällande föreskrifter må hafva möjliggjort

ofvannämnda förfalskningars föröfvande.

Vid den af revisorerna verkställda granskningen af statsverkets räkenskaper

hade,, enligt hvad i revisionsberättelsen vidare meddelas, revisorerna

funnit, att^ i många fall mer eller mindre betydande belopp varit vid

räkenskapsårets slut hos vederbörande redogörare innestående, utan att

vid räkenskapen varit fogadt intyg om kassabehållningens befintlighet.

Med anledning häraf hade revisorerna velat framhålla önskvärdheten af

att en. allmän föreskrift meddelades därom, att vid räkenskapsårets slut in\entering

skulle äga rum hos alla dem, som till redovisning emottaga

allmänna medel, samt att vid räkenskapen skulle biläggas eu öfver denna

inventering i behörig ordning upprättad handling, "utvisande, att den

kassabehållning, som enligt räkenskapen bort finnas, blifvit vederbörligen

iöretedd. °

I häröfver afgifvet gemensamt utlåtande af den 12 januari innevarande

år Julfva statskontoret och kammarrätten, efter infordrande af

yttranden från kammarrättens revisionsafdelnings samtliga kontor, hufvudsakligen

anfört, att. ämbetsverken, lika med Riksdagens revisorer, anså^e

det vara af vikt för kontrollen öfver allmänna kassors och fonders förvaltning,

att inventering vid räkenskapsårets slut, ägde rum hos hvarje

redogörare för verk eller inrättning, hvars räkenskap för granskning ingmge

till kammarrätten, och att den i räkenskapen upptagna kassabehållningens

befintlighet genom ett i behörig ordning affattadt inventerumsmstrument

vederbörligen styrktes. För åtskilliga förvaltande myndigheter

ll/li. till Jliksd. Prut. 1.903. 10 Sami. 1 Afd. 1 Hand. 14 Haft,. "

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Riksdagens Skrifvelse N:o 101.

hade, såsom ock i de bifogade yttrandena blifvit erinradt, i särskilda författningar

bestämmelser meddelats angående kassainventering, om än desamma

icke alltid afsett att konstatera kassabebållningen vid räkenskapsårets

utgång och icke heller eljest fullt motsvarade de af Riksdagens

revisorer nu ifrågasatta. I en del fall hade äfven kammarrätten, med

föranledande af anmärkningar, som vid räkenskapsgranskningen framställts

af kammarrättens revision, anmodat vederbörande myndighet att vidtaga

anordningar i det af Riksdagens revisorer angifna syftet.

Att behof af föreskrifter i ämnet, utöfver de nu gällande, förelåge,

syntes emellertid vara af erfarenheten ådagalagdt. På den närmare utredning,

som, i händelse den nu föreliggande framställningen vunne afseende,

torde komma att af Eders Kungl. Maj:t anbefallas, finge dock bero,

huruvida dessa föreskrifter borde inrymmas i en allmän författning, eller

om, med afseende å rådande skiljaktigheter i de medelförvaltande myndigheternas

organisation och de olika anordningar för inventeringen, som

däraf kunde påkallas, särskilda föreskrifter borde meddelas för en hvar

eller för grupper af de ifrågavarande myndigheterna, hvilka ock, i den

mån så kunde befinnas erforderligt, först borde lämnas tillfälle att yttra sig.

Då det af revisorerna i förevarande ämne framställda förslag, hvilket

blifvit af ämbetsverken förordadt, synes vara ägnadt att afhjälpa en nu

förefintlig brist i redovisningen af och kontrollen öfver allmänna kassors

och fonders förvaltning, får Riksdagen anhålla, att Eders Kungl. Maj:t,

täcktes, efter verkställd utredning i ämnet, utfärda föreskrifter om, att

inventering skall vid räkenskapsårets slut äga rum hos hvarje redogörare

för verk eller inrättning, hvars räkenskap för granskning skall öfverlämnas

till kammarrätten, samt att den i räkenskapen upptagna kassabehållningens

befintlighet skall styrkas genom ett i behörig ordning- affattadt inventeringsinstrument,

hvilket bifogas räkenskapen.

Stockholm den 16 maj 1903.

Med undersåtlig vördnad.

Stockholm, Ivar Hreggströrns boktryckeri A. B., 1903.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.