Sök i Ratio Lex

Skrifvelse till Konungen angående skog slag stiftning och därmed i samband stående ämnen.

1903-05-22 · 58 sidor, varav 57 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,5 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 57 av 58 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Rskr. 1903:136, Skrifvelse till Konungen angående skog slag stiftning och därmed i samband stående ämnen.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Riksdagens Skrifvelse N:o 136.

1

N:o 136.

Uppläst och godkänd af Första Kammaren den 22 maj 1903.

— — — — Andra Kammaren den 22 — —

Riksdagens skrifvelse till Konungen angående skog slag stiftning och

därmed i samband stående ämnen.

(Särskilda utskottets n:o 2 utlåtande n:o 5 och memorial n:o 10).

[Till Konungen.

Genom särskilda propositioner, n:is 46—49, af den 16 februari

innevarande år bär Eders Kungl. Maj:t

dels, jämlikt 87 § regeringsformen, föreslagit Riksdagen att antaga

vid propositionen n:o 46 fogade förslag till

1) lag angående vård af enskildes skogar,

2) lag angående skyddsskogar,

dels föreslagit Riksdagen att antaga vid propositionen n:o 47

fogade förslag till

1) ändring af vissa i kap. II och kap. V i kungl. förordningen

angående hushållningen med de allmänna skogarne i riket

den 26 januari 1894 meddelade bestämmelser,

Bill. till Rilcsd. Prof,. 1903. 10 Sami. 1 Afd. 1 Band. 33 Höft. (N:o 136). 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Riksdagens Skrifvelse N:o 136.

2) förordning angående förvaltningen af städernas skogar,

3) förordning angående förvaltningen af sockenallmänningar och

besparingsskogar i Kopparbergs, Gäfleborgs, Västerbottens och

Norrbottens län,

4) förordning angående skogsvårdsstyrelser och

5) förordning angående skogsvårdsafgifter,

dels föreslagit Riksdagen att till efterrättelse inom de delar af

Västerbottens och Norrbottens län, som ej höra till lappmarken, räknadt

från den dag, Eders Kungl. Maj:t bestämmer, för sin del antaga ett i

propositionen n:o 48 intaget förslag till

förordning angående åtgärder till förekommande af öfverdrifven

afverkning å ungskog inom Västerbottens och Norrbottens län,

dels ock, jämlikt 87 § regeringsformen, föreslagit Riksdagen att

antaga vid propositionen n:o 49 fogade förslag till

1) lag, innefattande tillägg till § 5 i förordningen den 21 december

1857 om ägors fredande emot skada af annans hemdjur

samt om stängselskyldighet,

2) lag om ändrad lydelse af 1 § i lagen den 25 april 1889 angående

tiden för nyttjanderättsaftals bestånd.

I sammanhang med nämnda lagförslag har Riksdagen förehaft till

behandling åtskilliga inom Riksdagen väckta motioner i anledning af

berörda förslag och i ämnen, som därmed stå i samband.

De erinringar och uttalanden, hvartill granskningen af dessa lagförslag

gifvit anledning, och Riksdagens med anledning af samma förslag

samt vissa af förberörda motioner fattade beslut får Riksdagen

härmed för Eders Kungl. Maj:t anmäla:

I. Förslaget till lag angående vård af enskildes skogar.

I likhet med Eders Kungl. Maj:t har Riksdagen ansett, att en

skogslag för vårt land, då den af många skäl ej lämpligen kan grundas

på utsyningstvång, måste vara affattad på det sätt, att den ej uppställer

andra fordringar på den enskilda skogshushållningen i gemen,

än att skogsmarken ej vanskötes särskildt med hänsyn till dess reproduktionsförmåga.

Nekas kan ej, att med en dylik lag omdömet hos

dem, hvilka blifva satta att kontrollera lagens efterlefnad, erhåller ett

ganska stort inflytande. Riksdagen har därför ägnat mycken omsorgåt

att gifva lagens bestämmelser det innehåll, att de så vidt möjligt

skydda mot eventuella godtyckligheter från lagens handhafvare sida.

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Riksdagens Skrifvelse N:o 136.

Först och främst vill Riksdagen i fråga härom påpeka, att Riksdagen

sökt gifva 1 § en bestämdare affattning. Så förutsattes, enligt

den formulering Riksdagen antagit, såsom villkor för vederbörande

myndigheters befogenhet att inskrida, att skogens återväxt -»uppenbarligen-»

äfventyras, det vill säga, att myndigheterna icke äga inskrida

förr, än det rent objektivt sedt för alla dem, som besitta något omdöme

i förevarande afseende, är påtagligt, att vanskötsel föreligger.

Därigenom har i sjkifva verket utgångspunkten för ingripandet i den

enskildes skogshushållning på uttryckligt sätt begränsats till de egentliga

rofhyggena^ där hvar och en med sinne för det allmänna gärna

skulle se lagens arm hejdande ingripa, och därigenom bör också skydd

hafva gifvits mot ett ingripande, förorsakadt, af ett ensidigt fasthållande

vid den ena eller andra förstuga teorien. Till denna fråga, om garantier

mot missbruk af lagen, återkommer Riksdagen här nedan.

Vanskötsel af skogsmark efter afverkning kan gifvetvis äga rum

icke blott på det sätt, att marken blifver föremål för ett olämpligt

behandlingssätt, utan äfven därigenom att åtgärder, som äro erforderliga

för att markens reproduktionsförmåga icke skall förminskas eller

omintetgöras, icke vidtagas. För att bättre gifva uttryck åt hvad vanskötsel

sålunda enligt Riksdagens tanke innebär, åt såväl den positiva

som den negativa formen däraf, har Riksdagen utbytt orden »marken

så behandlas» mot uttrycket »med marken så förfaras». Uttrycket »skogens

föryngring» har Riksdagen funnit lämpligen böra ersättas med orden

»skogens återväxt», då sistnämnda uttryck bättre öfverensstämmer med

allmänt språkbruk och förut finnes användt i lagen angående åtgärder

till förekommande af skogsförödelse inom Gottlands län den 30 mars

1894. I hvarje fall måste det förfarande, som skall hafva ägt rum för

att de påföljder, denna lag stadgar, skola inträda, kunna betecknas

såsom vanskötsel, med afseende hvarå Riksdagen användt den ordställning,

att ordet »vanskötsel» kommit att omfatta hvarje uppenbart

äfventyrande af återväxten.

Bestämmelserna rörande hvilken de påföljder skola drabba, som

vanskötsel af skogsmark enligt lagförslaget kan medföra, hafva synts

Riksdagen i viss mån oklara. Under det således i 1 § uttalas, att

afverkaren är skyldig att verkställa de särskilda åtgärder lör skogens

föryngring, som till följd af afverkning äro erforderliga, äro 3 §:s

stadganden om det rättsliga förfarande, som för lagbudens upprätthållande

påkallas, så affattade, att man ej alltid med full säkerhet torde

kunna urskilja, huruvida det lagliga ingripandet bör riktas mot ägaren

eller afverkaren, därest dessa äro skilda personer; och i fråga om den

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Riksdagens Skrifvelse N:o 136.

mest. kännbara påföljden, som enligt, denna § kan komma till användning,

nämligen afverkningsförbud, är stadgandet så affattadt, att det

är uppenbart, att denna påföljd kan komma att drabba ägaren,

oberoende af om han gjort sig skyldig till vanskötseln eller icke, detta

utan att någon regressrätt uttryckligen tillerkännes honom mot den

försumlige afverkaren.

Riksdagen, som ansett bestämmelserna härom vara af den principiella

betydelse, att de böra meddelas redan i 1 §, har ock sökt gifva

dem en sådan affattning, att det för hvarje fall må vara tydligt, å

hvilken ansvaret i detta hänseende lagligen hvilar. Till fullo delande

den af högsta domstolen uttalade uppfattning, att den, som öfverträdt

lagens föreskrifter, bör drabbas af de för öfvert.rädelsen stadgade påföljder

och att således, då vanskötsel af skogsmark ägt rum, den, som

låtit vanskötseln komma sig till last, skall vara pliktig att vidtaga de

åtgärder, som för återväxtens betryggande äro erforderliga, har Riksdagen

låtit denna grundsats främst erhålla sitt uttryck i nämnda paragraf.

Men af praktiska skäl och med hänsyn till angelägenheten häraf, att

lagen varder i möjligaste måtto effektiv, har Riksdagen tillika funnit

nödvändigt att, för den händelse af ägare afverkningsrätt upplåtits till

annan och denne gjort sig skyldig till vanskötsel, jämväl ägare —

den som meddelat upplåtelsen eller hans efterträdare i rätten till fastigheten

— blifver ansvarig för att sådana åtgärder vidtagas. En ägare

af skogsmark skulle nämligen eljest allt för lätt kunna kringgå lagens

bestämmelser genom skenupplåtelse af afverkningsrätt till annan person,

som saknade medel att verkställa de åtgärder för återväxtens betryggande,

hvartill han enligt lagen blefve skyldig, eller som genom att

afvika undandroge sig berörda skyldighet. Och äfven bortsedt från detta

fall, torde ofta inträffa, att afverkningsrättsinnehafvare lyckas undandraga

sig eller befinnes urståndsatt att fullgöra de förpliktelser, han

i förevarande afseende ådragit sig. Att ansvarigheten enligt denna

lag sålunda bestämmes innebär enligt Riksdagens mening ej någon

orättvisa mot ägare till skogsmarken, hvarken mot den, som upplåter

afverkningsrätt, enär denne dels genom att härvid iakttaga nödig försiktighet

bör kunna trygga sig mot kostnader i följd af de öfverträdelser

af lagens föreskrifter, hvartill afverkningsrättsinnehafvaren kan

komma att göra sig skyldig, och dels ju är den närmaste att i eget

intresse öfvervaka afverkningens bedrifvande, eller mot den, som senare

förvärfvar fastigheten, enär denne sistnämnde vid förvärfvet icke lärer

underlåta att taga hänsyn till huruvida sådan uppenbar vanskötsel, som

i denna lag afses, å egendomen ägt rum. För öfrigt får icke för
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Riksdagens Skrifvelse N:o 136.

bises, att af de till återväxtens behuggande företagna åtgärder varder

en följd, att fastigheten med tiden stiger i värde.

Att ägare till skogsmark, hvilken fått vidkännas kostnader i följd

af vanskötsel, hvartill afverkningsrättsinnehafvare gjort sig skyldig,

emellertid bör äga regressrätt mot den sistnämnde, finner Riksdagen

otvifvelaktigt, och har bestämmelse därom införts i lagen. Därjämte

har Riksdagen, särskildt med afseende å den af Riksdagen beslutade

utvidgning i jordägares ansvarighet, funnit nödvändigt, att i lagen införas

bestämmelser, hvarigenom jordägare skyddas mot ansvarspåföljder

i anledning af kontrakt om afverkningsupplåtelser, som han afslutat

innan lagen trädt i kraft.

Slutligen har Riksdagen, då landstingsområdet och icke länet, ur

flere synpunkter torde böra vara det naturliga distriktet för skogsvård

sstyrelserna, i enlighet med två motionärers framställning vidtagit

förändring i sådan riktning.

2-4 §§.

Enligt Eders Kung!. Maj:ts förslag har förfarandet mot den, som

gjort sig skyldig till vanskötsel af skogsmark, hufvudsakligen lagts i

händerna på en administrativ myndighet, Konungens befallningshafvande.

1 detta afseende har Riksdagen ansett lagförslaget böra, till

mera fullständigt betryggande af den enskildes rättssäkerhet, väsentligen

omarbetas.

Enligt 3 § är det Konungens befallningshafvande, som, därest

skogsmark befunnits vara utsatt för vanskötsel, har att förelägga den,

som till vanskötseln gjort sig skyldig, att inom viss tid vidtaga de

åtgärder, som för markens återställande i skogbärande skick finnas

erforderliga, äfvensom, i den mån sådant finnes vara af nöden och

kunna ske utan förnärmande af annans rätt, förbjuda afverkning tills

vidare och intill dess annorlunda varder af Konungens befallningshafvande

förordnadt, å egendomens hela skogsområde eller så stor del

däraf, som skäligt pröfvas.

Den befogenhet, som sålunda tilldelats Konungens befallningshafvande,

har Riksdagen ansett böra öfverlämnas åt domstol hufvudsakligen

af det skäl, att Riksdagen däri sett ytterligare en garanti mot

tänkbara missbruk vid lagens tillämpning. Uppenbart är nämligen, att,

äfven om länsstyrelserna icke lämna något öfrigt att önska med afseende

å samvetsgrannhet och insikt, proceduren därstädes ej i samma grad

som förhandlingen vid domstol är ägnad att främja eu allsidig och på
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Riksdagens Skrifvelse N:o 136.

liflig utredning. Riksdagen håller äfven före, att en sådan utvidgning

af det administrativa väldet som ifrågavarande bestämmelser innebära

ej kan påräkna stöd i den allmänna meningen inom landet.

Den enda väsentliga olägenhet, som vidlåder dom stol sförfarande t

i jämförelse med den administrativa proceduren, torde vara att domstolsförfarandet

i allmänhet tager längre tid i anspråk.

I det fall, att den skogsafverkning, hvarom fråga blifvit, redan

afslutats och inskridandet enligt lagen endast afser att förmå vederbörande

att vidtaga erforderliga åtgärder för markens återställande i

skogbärande skick, torde emellertid oftast ett afgörande af domstol utan

olägenhet kunna afvaktas, särskildt om det lämnas domstolen öppet att

genom beslut under rättegången, innan målet slutligen pröfvas, meddela

afverkningsförbud, hvilket kan finnas nödigt såsom tvångsmedel. Då

det däremot gäller att hejda en pågående förödande skogsafverkning,

torde ett af domstol meddeladt afverkningsförbud ofta komma för sent.

Riksdagen har därför, i likhet med hvad enligt Eders Kungl. Maj:ts

förslag ägt rum, funnit nödigt bereda skogsvårdsstyrelsen tillfälle att

på den snabbare administrativa vägen utverka ett^ preliminärt afverkningsförbud,

som sedermera pröfvas af domstol. A detta förbud höra

enligt Riksdagens åsikt tillämpas de i utsökningslagen rörande skingringsförbud

gifna bestämmelser, dock att, enär afverkningsförbudet

meddelas på begäran af en offentlig myndighet — skogsvårdsstyrelsen —

pant eller borgen för skada, som kan genom åtgärden vederparten

tillskyndas, icke bör fordras. För att blifva effektivt bör uppenbarligen

hvarje afverkningsförbud omedelbart gå i verkställighet; härom fordras

emellertid uttryckligt stadgande hvad beträffar genom domstols beslut

meddeladt afverkningsförbud.

Jämte det, till godo för rättssäkerheten, beslutanderätten enligt

lagen öfverflyttas från administrativ myndighet till domstol, bör enligt

Riksdagens uppfattning exklusiv initiativrätt tillerkännas skogsvårdsstyrelsen.

Att den undersökning, hvarmed ett ingripande enligt lagen

i hvarje fall inledes, kommer till stånd allenast efter framställning af

skogsvårdsstyrelsen, bos hvilken myndighet torde förefinnas icke blott

opartiskhet och forstlig sakkunskap utan ock kännedom om de lokala

förhållandena, innebär ytterligare en garanti för den enskilde skogsägaren

eller afverkningsrättsinnehafvaren att ej utan skäl utsättas för

de obehag och olägenheter, ett sådant ingripande lätt kan medföra.

Skogsvårdsstyrelsens befattning med lagens handhafvande bör

emellertid ingalunda inskränkas därtill, att skogsvårdsstyrelsen pröfvar,

huruvida undersökning skall äga rum eller icke. Utan om det vid

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Riksdagens Skrifvelse N:o 136.

undersökningen befunnits, att skogsmark är utsatt för vanskötsel,

bör skogsvårdsstyrelsen lämpligen söka träffa godvillig öfverenskommelse

med vederbörande om vidtagande af de för återväxtens betryggande

erforderliga åtgärder. Då det synes ''vara af största vikt, att

lagens ändamål, såvidt möjligt, vinnes på öfvertygelsens väg utan

användande af tvångsmedel, bvilka lätt kunna väcka motvilja mot

lagen och minska det allmänna intresset för skogens vård, anser

Riksdagen en anvisning för skogsvårdsstyrelsen i nu berörda afseende

böra inrymmas i lagen. Endast om det visar sig omöjligt att bringa

till stånd en tillfredsställande öfverenskommelse med vederbörande

skogsägare eller afverkningsrättsinnehafvare eller de i en sådan öfverenskommelse

aftalade åtgärderna blifvit eftersatta, torde skogsvårdsstyrelsen

böra tillgripa utvägen att låta vid domstol anhängiggöra talan

mot den tredskande eller försumlige.

Då Riksdagen i likhet med Eders Kungl. Mäj:t funnit oundgängligt,

atf till skogarnes skydd må kunna användas ett i de enskilde medborgarnes

rättsförhållanden så kraftigt ingripande medel som afverkningsförbud,

har Riksdagen låtit sig angeläget vara att tillse, om och

på hvad sätt de olägenheter, hvilka ett sådant förbud medför för den

däraf träffade skogsägaren eller afverkningsrättsinnehafvaren, må kunna

mildras utan att den med förbudet afsedda verkan därigenom äfventyras.

Därvid har Riksdagen funnit lämpligt i lagen infoga erinran därom, att

afverkningsförbud, där förhållandena så medgifva, må kunna inskränkas

genom dimensionsbestämmelser, tillåtelse att afverka till husbehof eller

på annat lämpligt sätt. Vidare bör, enligt Riksdagens mening, tillfälle

beredas den, som träffats af afverkningsförbud, att genom ställande af

pant eller borgen hos öfverexekutor befria sig från förbudet. Härigenom

förminskas naturligtvis risken för den enskilde att till följd af

inträffadt afverkningsförbud ådragas ekonomiska förluster.

De i sista stycket af 3 § uti Eders Kungl. Maj:ts förslag meddelade

bestämmelser hafva, sedan pröfningsrätten i dessa frågor öfverflyttats

till domstol, icke vidare ansetts böra kvarstå, hvaremot i förordningen

angående skogsvårdsstyrelser införts föreskrift om skyldighet

för sådan styrelse att på begäran meddela nödiga upplysningar om åtgärder

och beslut på grund af denna lag.

5 §•

Då talan blifvit instämd till domstol, tillkommer det denna att i

det slutliga utslaget efter allmänna rättsgrundsatser pröfva framställda

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Riksdagens Skrifvelse N:o 136.

anspråk på ersättning för kostnader å målet, däribland äfven kostnaden

för den enligt 2 § verkställda undersökning. Om däremot förfarandet

ändas med en mellan skogsvårdsstyrelsen och vederbörande skogsägare

eller afverkningsrättsinnéhafvare träffad öfverenskommelse, lärer denna

öfverenskommelse jämväl komma att omfatta kostnadsfrågan. Riksdagen

iinner därför de i förevarande § af Eders Kungl. Maj:ts förslag meddelade

bestämmelser böra såsom obeliöfliga utgå.

6 §•

Hvarje öfverträdelse af ett meddeladt afverkningsförbud bör

otvifvelaktigt bestraffas såsom utgörande en ohörsamhet mot offentlig

myndighets föreskrift, vare sig afverkningsförbudet i sig själft varit

berättigadt eller icke. Men i det senare fallet torde den jämte bötesstraffet

inträdande påföljden, att det olofligen afverkade virket dömes

förbrutet eller ersättning därför utdömes, ofta innebära en i förhållande

till förbrytelsens beskaffenhet orimlig stränghet. Med hänsyn härtill

har Riksdagen ansett lämpligt, att i förevarande § införes en bestämmelse

därom, att, såvidt efter afverkningen förbudet upphäfts genom

utslag, som vunnit laga kraft, förty att förbud icke bort meddelas,

omförmälda påföljd icke må inträda.

7 och 8 §§.

Befogenheten att verkställa beslag innebär otvifvelaktigt alltid en

viss fara för rättssäkerheten, hvilken fara växer i proportion till värdet

af det gods, som kan blifva föremål för beslag. Då de beslag, som

kunna komma att verkställas enligt förevarande lag, kunna omfatta

virkespartier af afsevärdt värde, har Riksdagen ansett i hög grad

angeläget, att lagens bestämmelser bereda största möjliga skydd mot

skada genom obehöriga beslag. I sådant hänseende har Riksdagen till

en början funnit befogenheten att verkställa beslag ej böra anförtros åt

de till skogsvårdsstyrelsens biträde anställde tillsyningsmän. Den tid

efter beslagets verkställande, inom hvilken åtal skall anhängiggöras,

synes vidare utan olägenhet kunna förkortas till 30 dagar, i likhet med

hvad för motsvarande fall finnes föreslaget i Eders Kungl. Maj:ts förslag

till lag angående skyddskogar. Ytterligare bör, enligt Riksdagens

mening, det beslagtagna virkets ägare hafva ovillkorlig rätt att, innan

frågan om virkets förverkande slutligen pröfvats, påfordra dess försäljning.

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Riksdagens Skrifvelse N:o 136.

Genom den härmed följande möjligheten för ägaren att efter beslaget

jämförelsevis hastigt åter komma i besittning af virket genom att själf

inköpa detsamma torde han ofta blifva i stånd att skydda sig mot

eljest oundvikliga förluster i följd af ett beslag, hvilket sedermera vid

den slutliga pröfningen befinnes vara obefogadt. Å andra sidan har

Riksdagen funnit den öfverexekutor tillerkända befogenheten att, på

anmälan af åklagaren, före den slutliga pröfningen låta försälja beslagtaget

virke böra uttryckligen begränsas till de fall, då fara är för

virkets förstörelse eller kostnaden för dess förvarande skulle blifva

större än skäligt är. Till skydd för virkesägaren synes slutligen böra

stadgas, att underrättelsen om virkets försäljning skall genom åklagarens

försorg bevisligen delgifvas ägaren; och skäligt torde vara att,

där ägaren bor utom riket, men inom riket har kändt ombud, som äger

att för honom mottaga stämning och afgifva svaromål, sådan underrättelse

meddelas ombudet.

Det kunde väl ifrågasättas, huruvida icke ägare till beslagtaget

virke borde tillerkännas rätt att, innan frågan om virkets förverkande

slutligen pröfvats, mot ställande af pant eller borgen åter komma i

besittning af virket. Innan det beslagtagna virket utlämnades till

ägaren, måste emellertid gifvetvis försiggå en noggrann specifikation

och värdering af detsamma för bestämmande af det ersättningsbelopp,

som i den slutliga pröfningen kunde böra utdömas. Härigenom skulle

ofta vållas en icke ringa kostnad och tidsutdräkt. Med hänsyn härtill

och då virkets ägare enligt de bestämmelser, Riksdagen antagit, i allt

fall kan begära virkets försäljning och själf inköpa detsamma, har

Riksdagen ej funnit tillräckliga skäl föreligga för vidtagande af den

ifrågasatta anordningen, som för öfrigt torde sakna motsvarighet inom

andra områden af svensk rätt.

n §■

Enligt förslaget skulle Konungens befallningshafvande äga att,

där skogs- och hagmark vid egendom vore så sammanförd, att ej med

bestämdhet kunde utrönas hvad som borde anses såsom beteshage, eller

där större delen af utmarken, än som till beteshage vore nödig, vore

till bete inhägnad, på anmälan af skogsvårdsstyrelsen, efter skogsägarens

hörande, meddela beslut om hvad till nödig beteshage för

egendomen finge räknas. Denna bestämmelse har tillkommit på initiativ

af domänstyrelsen, som ansett, att svårigheten att i lagtexten beBih.

till Riksd. Prof. 1903. 10 Sund. 1 Afd. 1 Band, 33 Höft. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Riksdagens Skrifvelse N:o 136.

stämma hvad som borde räknas till beteshage lättast skulle undvikas,

om frågan finge underställas myndighets pröfning, och erinrat, att det

redan nu tillkomme länsstyrelse att i fråga om boställen, allmänna inrättningars

hemman och kronohemman, som innehades med stadgad

åborätt, meddela beslut när vid skogsindelning fråga uppstode om hvad

till skogsmark vid hemman eller lägenhet finge räknas.

Förut har framhållits, att en utvidgning af den administrativa

befogenheten enligt Riksdagens tanke ej kunde påräkna stöd i den allmänna

meningen inom landet. Särskilt torde detta gälla i ett fall

sådant som det nu förevarande. Den befogenhet, som i förslaget lämnats

myndigheterna, torde knappast någon jordägare vara villig att

tillerkänna dem, och enligt Riksdagens mening är det att befara, att

utöfvandet af denna befogenhet skulle ställa både lagen och dess handhafvare

i en förhatlig dager. Det af domänstyrelsen åberopade förhållande,

att länsstyrelse redan nu i vissa fall hade en liknande befogenhet,

kan ej motivera det starka ingreppet i den enskildes förfoganderätt

öfver sin egendom.

Af lagförslagets hela anda synes framgå, att lagförslaget ej åsyftar

någon väsentlig inskränkning i betesrätten, så mycket mindre som

i lagen uttryckligen stadgas, att den ej skall äga tillämpning å skogsmark,

som brukas till nödig beteshage. För att emellertid än ytterligare

framhäfva hvad lagen i detta afseende innebär har Riksdagen

ansett sig böra i lagförslaget inrycka en bestämmelse därom, att lagen

ej skall utgöra hinder för brukande af nödig betesmark till betning åt

hemdjur.

Särskilt torde faran för skogsåterväxten genom betning kunna i

högst betydlig grad förminskas, om betesrätten inskränkes till den tid

af året, då kreaturen hafva verkligt gräsbete. Riksdagen har emellertid

icke ansett sig böra föreslå något direkt stadgande härom uti förevarande

lagförslag, men funnit lämpligt att, i enlighet med hvad tvenne

motionärer hemställt, i förslaget inrycka en bestämmelse, att Eders

Kungl. Maj:t må äga att efter landstings och hushållningssällskaps

hörande meddela särskilda föreskrifter i detta afseende.

Därjämte har Riksdagen ansett sig böra i lagen införa en bestämmelse

i syfte att lagen ej måtte tolkas därhän, att å försumpad

skogsmark, där det tydligen ej är möjligt att utan kostnader, som ej

stå i rimligt förhållande till det därmed afsedda ändamål, sörja för

skogsåterväxt, befintlig skogstillgång, oaktadt dess bevarande ej kan

anses tjäna något skogsvårdens intresse, ej skulle få afverkas, utan att

skogsåterväxten betryggades.

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Riksdagens Skrifvelse N:o 136.

Riksdagen, som sålunda funnit Eders Kungl. Maj:ts nu ifrågavarande

författningsförslag icke kunna i oförändradt skick af Riksdagen

antagas, har för sin del antagit följande

Lag angående vård af enskildes skogar.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Å skogsmark, tillhörig enskilde, må ej afverkning så bedrifvas

eller efter afverkningen med marken så förfäras, att skogens återväxt

uppenbarligen äfventyras. Har sådan vanskötsel af skogsmark ägt

rum, vare den, som låtit densamma komma sig till last, pliktig att

vidtaga de åtgärder, som för återväxtens betryggande äro erforderliga.

År af ägare afverkningsrätt upplåten till annan och har denne gjort

sig till vanskötsel skyldig, vare jämväl ägare ansvarig för att sådana

åtgärder vidtagas; äge dock af den skyldige söka åter hvad han sålunda

nödgas utgifva.

Uppsikt öfver att hvad sålunda stadgats varder iakttaget tillkommer

skogsvårdsstyrelse, som skall finnas i hvarje landstingsområde,

där denna lag äger tillämpning, samt de af skogsvårdsstyrelsen till biträde

antagna tjänstemän och tillsyningsmän äfvensom de inom kommunerna

tillsatta skogsvårdskommittéer.

2 §•

Där, på grund af inkommen anmälan eller eljest, skogsvårdsstyrelsen

finner skälig anledning antaga, att skogsmark, i strid mot

bestämmelserna i 1 §, är utsatt för vanskötsel, äger styrelsen hos

Konungens befallningshafvande påkalla undersökning. Konungens befallningshafvande

förordnar i anledning häraf en skogsstatens tjänsteman

att med biträde af två ojäfvige gode män, hvilka af förrättningsmannen

utses bland dem, som till ledamöter i ägodelningsrätt eller till

gode män vid landtmäteriförrättning i orten valde äro, å stället undersöka

förhållandet och däröfver till skogsvårdsstyrelsen afgifva redo
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Riksdagens Skrifvelse N:o 136.

görelse med förslag till de åtgärder, som för markens återställande

i skogbärande skick må finnas nödiga. Stanna synemännen i olika

meningar, varda de särskilda meningarne skogsvårdsstyrelsen meddelade.

3 §•

Kan skogsvårdsstyrelsen, efter öfvervägande af de i undersökningsinstrumentet

innehållna förslag, träffa öfverenskommelse med den eller

dem, som jämlikt 1 § äro ansvarige för återväxtens betryggande, om

de åtgärder, som böra vidtagas för markens återställande i skogbärande

skick, bör den skriftligen upprättas och lände därefter till

efterrättelse. Kan ej öfverenskommelse träffas eller hafva, efter det

öfverenskommelse träffats, de däri aftalade åtgärderna blifvit eftersatta,

äger skogsvårdsstyrelsen att vid domstol anhängiggöra och utföra

talan emot vederbörande.

4 §•

Har jämlikt 3 § talan blifvit till domstol instämd, äger domstolen

föreskrifva de åtgärder, hvilka för återväxtens betryggande å den afverkade

skogsmarken böra vidtagas, samt förelägga viss tid, inom

hvilken samma åtgärder skola vara fullgjorda, vid äfventyr att de

eljest varda af skogsvårdsstyrelsen på den försumliges bekostnad verkställda;

och må domstolen därjämte, jämväl innan målet slutligen

pröfvas, i den mån sådant finnes vara af nöden samt kunna ske utan

förnärmande af annans rätt, meddela förbud, intill dess de föreskrifna

åtgärderna blifvit verkställda, mot afverkning å så stor del af det

ägaren tillhöriga skogsområde, som skäligt pröfvas, hvilket förbud må

antingen gälla hela skogsbeståndet eller på visst sätt inskränkas, såsom

genom tillåtelse att afverka träd af vissa mått eller att afverka till

husbehof.

öfver rättens slutliga utslag föres klagan genom besvär; angående

klagan öfver förbud, som under rättegången meddelas, gälle hvad i

16 kap. 10 § rättegångsbalken stadgas. Afverkningsförbud går genast

i verkställighet.

5 §•

Förbud, som i 4 § sägs, må ock på begäran af skogsvårdsstyrelsen

af öfverexekutor meddelas, där den jämlikt 2 § verkställda

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Riksdagens Skrifvelse N:o 136.

undersökning gifver vid handen, att skogsmarken varit utsatt för vanskötsel,

och skäl till sådant förbud i öfrigt förekomma.

Om dylikt förbud galle i tillämpliga delar hvad i utsökningslagen

om skingringsförbud sägs, dock att pant eller borgen för skada,

som kan genom åtgärden vederparten tillskyndas, icke erfordras.

6 §•

Förbud, som i 4 eller 5 § är nämndt, upphöre, där hos öfverexekutor

ställes pant eller borgen för fullgörande af de åtgärder, som

för skogsmarkens återställande i skogbärande skick finnas erforderliga.

7 §.

Sker afverkning i strid mot meddeladt förbud, straffes den, som

förbudet öfverträdt, med böter från och med tjugufem till och med

femhundra kronor, och skall det afverkade virket, där det ligger å

skogen kvar eller, om det är bortfördt, fortfarande är i afverkarens

besittning, tagas i beslag och dömas förbrutet. Undgår dylikt virke

beslag, är den, som låtit verkställa afverkningen, skyldig att utgifva

ersättning med belopp, motsvarande värdet af samma virke. Har efter

afverkningen förbudet blifvit genom utslag, som vunnit laga kraft,

upphäfdt, förty att förbud icke bort meddelas, må icke virke dömas

förbrutet eller ersättning utdömas, som här är sagdt.

Innefattar afverkning, hvarom här är fråga, förbrytelse mot allmänna

strafflagen, skall hvad förut i denna § är stadgadt ej vinna

tillämpning; dock skall delägare i samfälld skog, som vid öfverträdande

af afverkningsförbud tillika missbrukat sin rätt i samfälligheten, hafva

förverkat hvad å honom belöper af det afverkade virket samt, där

hans andel i virket undgår beslag, därför utgifva ersättning efter ty

här förut är sagdt.

8 §•

Kronobetjänte så ock de till skogsvårdsstyrelsens biträde anställde

tjänstemän äga lika behörighet att åtala öfverträdelser af meddeladt

afverkningsförbud samt att med beslag belägga virke, som skall anses

förbrutet.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Riksdagens Skrifvelse N:o 136.

Varder ej inom trettio dagar, från det beslaget skedde, åtal i

laga ordning anställdt, vare beslaget förfallet.

9 §•

Virke, som enligt denna lag dömes förbrutet, skall af åklagaren

försäljas å offentlig auktion, så kungjord som om auktion å utmätt lös

egendom är stadgadt. Begär, innan frågan om virkes förverkande

slutligen pröfvats, virkets ägare, att försäljning skall äga rum, eller

finner, på anmälan af åklagare, öfverexekutor, att fara är för virkets

förstörelse eller att kostnaden för dess förvarande skulle blifva större

än skäligt är, förordne öfverexekutor, att virket skall säljas i den ordning

nyss sagts; och skall i ty fall virkets ägare, där han är känd och

inom riket boende, eller, där han bor utom riket men inom riket har

kändt ombud, som äger att för honom mottaga stämning och afgifva

svaromål, ombudet genom åklagarens försorg bevisligen underrättas om

auktionen minst åtta dagar innan den hålles. Anmälan af åklagare,

hvarom här ofvan sägs, skall vara åtföljd af fullständig, af två trovärdige

män styrkt förteckning, utvisande virkets mängd och beskaffenhet.

10 §.

Böter, som enligt denna lag ådömas, äfvensom genom försäljning

af förbrutet virke uppkommen behållning och enligt 7 § utdömd ersättning

för virke, som undgått beslag, fördelas så, att en fjärdedel tillfaller

åklagaren samt tre fjärdedelar skogsvårdskassan i det landstingsområde,

där afverkningen bedrifvits.

Försäljes i beslag taget virke, innan det dömts förbrutet, skall,

till dess frågan därom blifvit slutligen afgjord, försäljningssumman

nedsättas i länets ränteri, och vare om insättning af sådana medel i

bankinrättning lag, som i 138 § utsökningslagen sägs.

11 §•

Saknas medel till fulla gäldandet af böter, hvartill någon enligt

denna lag fälles, skall förvandling ske enligt allmän strafflag.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Riksdagens Skrifvelse N:o /36.

15

12 §.

Hvad i denna lag stadgas skall ej utgöra hinder för skogsmarks

uppodling till trädgård, åker eller äng eller användande till byggnadstomt

eller annat likartadt ändamål; ej heller för sådan marks utläggande

till nödig beteshage eller i öfrigt för brukande af nödig betesmark till

betning af hemdjnr.

Pröfvas för skogsåterväxtens skyddande inom visst län erforderligt,

att rätt till bete å skogsmark varder för viss tid af året inskränkt,

ankomme på Konungen att, efter landstings och hushållningssällskaps

hörande, därom meddela särskilda föreskrifter.

Å försumpad skogsmark, där skogens tillväxt och återväxten

uppenbarligen omöjliggöras af markens beskaffenhet och betäckning,

äge denna lag ej tillämpning.

13 §.

Har, innan denna lag trädt i kraft, afverkningsrätt upplåtits genom

aftal, som vid nämnda tidpunkt ännu är gällande, vare, där afverkningsrättens

innehafvare gjort sig skyldig till vanskötsel af den upplåtna

skogsmarken, ägaren icke underkastad den ansvarighet, som för dylikt

fall är i 1 § stadgad.

14 §.

Hvad i denna lag är föreskrifvet skall ej äga tillämpning å

skogar belägna inom Gottlands, Västerbottens eller Norrbottens län

eller i Särna socken i Dalarne.

I afseende å skogar, hvilkas bestånd erfordras till skydd mot

flygsandsfält eller fjällgränsens nedgående, äger denna lag ej tillämpning,

sedan sådant förordnande i fråga om afverkning å desamma

meddelats, som i 1 § af lagen angående skyddsskogar sägs.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1905.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Riksdagens Skrifvelse N:o 136.

II. Förslaget till förordning angående skogsvårdsstyrelser.

l §•

Den af Riksdagen antagna lydelsen af 1 § i lagen angående vård

af enskildes skogar, enligt hvilken en skogsvårdsstyrelse skall finnas i

hvarje landstingsområde och icke, såsom Eders Kungl. Maj:t föreslagit,

i hvarje län, där lagen äger tillämpning, nödvändiggör en del redaktionella

förändringar i förevarande paragraf, hvars principer i öfrigt af

Riksdagen lämnats orubbade.

2-4 §§.

I 2 § finnes stadgadt, att hos skogsvårdsstyrelse skall såsom föredragande

och sekreterare vara anställd en forstligt bildad man, hvilken

fullgjort hvad som erfordras för vinnande af anställning såsom tjänsteman

i skogsstaten, hvar]ämte i 4 § bland skogsvårdsstyrelsens åligganden

under punkt d) upptagits att antaga och aflöna dels sekreteraren, dels

ock forstligt bildade tjänstemän äfvensom tillsyningsmän. Dessa bestämmelser

synas emellertid innebära ett olämpligt tvång å skogsvårdsstyrelserna.

Nämnda styrelser böra, enligt Riksdagens uppfattning, erhålla

största möjliga frihet att med hänsyn till förhållandena inom deras olika

verksamhetsområden sjkifva afgöra, i hvad män de för fyllande af sin

uppgift behöfva biträde af särskildt anställde tjänstemän och tillsyningsmän,

huru dessa skola vara kvalificerade och aflönade samt på hvad

sätt göromålen böra dem emellan fördelas. Visserligen är det uppenbart,

att skogsvårdsstyrelserna i sin verksamhet icke kunna umbära ett

fast anställdt biträde, som, då teoretiska insikter i skogsskötsel icke

alltid kunna förutsättas hos styrelsernas ledamöter, bör äga forstlig

bildning. Men det synes icke böra i lag bestämmas, att denna person

skall tjänstgöra såsom föredragande och sekreterare hos styrelsen, då

det stundom af ekonomiska eller andra skäl torde befinnas lämpligt att

ordna skötandet af ifrågavarande göromål på annat sätt. Icke heller

lärer det böra ovillkorligen fordras, att nämnda person fullgjort hvad

som erfordras för vinnande af anställning såsom tjänsteman i skogsstaten,

då han ju äfven härförutan kan hafva förvärfvat och ådagalagt forstlig

fackkunskap.

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Riksdagens Skrifvelse N:o 136.

I likhet med skogskommittén anser Riksdagen tillsynen öfver vården

af enskildes skogar icke vara skogsvårdsstyrelsernas och de af dem

antagna biträdens betydelsefullaste uppgift. Dessa styrelser skola ingalunda

tih sin egentliga karaktär blifva polismyndigheter, tillsatta för att

efterspana och beifra öfverträdelser af lagen angående enskildes skogar.

Utan de skola, hvar inom sitt verksamhetsområde, vara det centrala

organet för alla de sträfvanden, som afse att höja den enskilda skogsvården.

Och härvid är det naturligen på frivillighetens väg, som de

största resultaten kunna ernås. För att denna uppfattning må erhålla

något uttryck i lagen, har Riksdagen ansett, att vid den uppräkning af

skogsvårdsstyrelses åligganden, som meddelas i 4 §, de i förslaget

under punkt b) omförmälda åtgärder böra nämnas först.

Då gagnet af hela den föreslagna lagstiftningen rörande enskildes

skogar lärer i väsentlig mån blifva beroende af det sätt, hvarpå skogsvårdsstyrelserna

med tillgodoseende af de olika orternas behof fylla sin

uppgift, äro instruktionerna för dessa styrelser af stor betydelse, och

vid sådant förhållande bör uttryckligen stadgas, att Eders Kungl. Maj:t

före utfärdandet af ifrågavarande instruktioner har att höra vederbörande

landsting och hushållningssällskaps förvaltningsutskott.

Riksdagen har vidare antagit ett stadgande af innehåll, att inom

kommun, som sådant önskar, skall för att biträda vid den skogsvårdsstyrelsen

åliggande verksamhet tillsättas en kommitté af tre personer,

hvilka för tre år utses, en af skogsvårdsstyrelsen och de två andra af

kommunalstämman. En sådan anordning synes nämligen i hög grad

ägnad att sprida intresset för skogsvård och väcka förtroende för skogsvårdsstyrelsernas

verksamhet. Skogsvårdskommittéerna kunna naturligen

därjämte vara skogsvårdsstyrelserna och deras tjänstemän till största

gagn genom den ingående kännedom om de lokala förhållandena, kommittéernas

ledamöter äga. Och genom tillsättandet af dessa kommittér

minskas behofvet af särskildt anställde och aflönade biträden.

I enlighet med hvad Riksdagen nu yttrat har Riksdagen, med

förklarande att Eders Kungl. Maj:ts förevarande författningsförslag icke

kunnat i oförändradt skick af Riksdagen antagas, för sin del antagit

följande

Bill. till Riksd. Prof. 1903. 10 Sami. 1 Afd. 1 Band. 33 Häft.

3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Riksdagens Skrifvelse N:o 136.

Förordning angående skogsvårdsstyrelser.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Skogsvårdsstjrelse skall inom hvarje landstingsområde, där jämlikt

lagen angående vård af enskildes skogar sådan styrelse skall finnas,

bestå af tre med skogsförhållandena i orten förtrogne män, utsedde för

tre år i sänder, en såsom ordförande af Kungl. Maj:t, en af landstinget

och en af hushållningssällskapets förvaltningsutskott. Finnes inom

landstingsområde mera än ett hushållningssällskap, utses för hvarje

hushållningssällskap en ledamot samt af landstinget så många ledamöter,

som hushållningssällskapen äro. Suppleanter till lika antal som ledamöterne

utses för samma tid och på enahanda sätt som desse.

Sammanfaller landstingsområde icke med verksamhetsområdet för

ett eller flera hushållningssällskap, förordnar Kungl. Maj:t, med iakttagande,

i den mån sådant kan ske, af ofvan stadgade grunder, huru

med utseende af ledamöter i skogsvårdsstyrelse och suppleanter för dem

skall förfaras.

2 §•

Hos skogsvårdsstyrelse skall såsom biträde vara anställd en forstligt

bildad man, hvilken helst bör hafva fullgjort hvad som erfordras

för vinnande af anställning såsom tjänsteman i skogsstaten.

3 §•

För besluts fattande inom skogsvårdsstyrelse fordras, att densamma

skall vara fulltalig. Åro meningarna delade, blifver den mening

gällande, hvarom de fleste sig förenat; äro rösterna för olika meningar

lika delade, gäller den mening, som biträdes af ordföranden.

i §•

Skogsvårdsstyrelse har till uppgift att

a) befrämja den enskilda skogshushållningen genom utbredande

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Riksdagens Skrifvelse N:o 136.

af kunskap i skogsskötsel, beviljande af bidrag till och utförande af

arbeten för skogskultur, tillhandahållande af skogsfru och plantor samt

vidtagande i öfrigt af åtgärder, ägnade att befordra en förbättrad

skogshushållning;

b) utöfva den uppsikt och vidtaga de åtgärder, som jämlikt lagen

angående vård af enskildes skogar på skogsvårdsstyrelse ankomma, samt

beträffande de åtgärder, styrelsen i sådant afseende vidtager, så ock om

beslut, som på styrelsens framställning af domstol eller öfverexekutor

enligt nämnda lag meddelats, lämna upplysning, när sådant begäres;

c) förvalta de medel, som genom skogsvårdsafgifter eller eljest

inflyta till skogsvårdskassan;

d) antaga och med omhänderhafvande medel aflöna dels det i 2 §

omförmälda biträde och sekreterare, där särskild sådan erfordras, dels

ock därutöfver, i den mån så pröfvas nödigt, forstligt bildade tjänstemän

äfvensom tillsyningsmän samt att utfärda instruktioner för dessa.

Önskar ägare eller innehafvare af skogsmark sakkunnigt biträde

vid skogens skötsel och vård eller anvisning, huru en tillämnad utverkning

må bedrifvas för att anses såsom tillåten, eller hvilka åtgärder i

afseende å afverkad skogsmarks behandling böra vidtagas, må skriftlig

anmälan därom göras hos skogs vårdsstyrelsen, som förordnar lämplig

person att lämna sökanden det biträde eller de upplysningar han begärt.

På skogsvårdsstyrelse ankommer att föreskrifva de villkor, under

hvilka skogsägare må erhålla biträde af styrelsens tjänstemän eller tillsyningsmän;

ägande styrelse därvid att i fall af behof lämna dylikt

biträde afgiftsfritt.

Skogsvårdsstyrelse har att vid fullgörande af sin uppgift ställa

sig till efterrättelse det reglemente, som Kungl. Maj:t, efter styrelsens

förslag samt landstingets och hushållningssällskapets förvaltningsutskotts

hörande, fastställer.

5 §.

För att medverka vid utförandet af den skogsvårdsstyrelse enligt

4 § a) och b) tillkommando uppgift i afseende å skogsvården må inom

kommun, som sådant önskar, tillsättas en skogsvårdskommitté af tre

personer, hvilka för en tid af tre år utses, en af skogsvårdsstyrelsen

samt de två öfrige af kommunalstämman enligt den grund, som för

utseende af gode män vid laga skifte är stadgad.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Riksdagens Skrifvelse N:o 136.

6 §■

De under skogsvårdsstyrelsens förvaltning ställda medel få. ej

användas för skogar tillhörande stat, kommun eller allmänna inrättningar

och stiftelser och ej heller för häradsallmänningar.

7 §‘

Ordförande och ledamöter i skogsvårdsstyrelse samt de i 8 § af

denna förordning omförmälde revisorer skola för hvarje sammanträde

äfvensom för de resor, som af deras berörda uppdrag föranledas och

äro att såsom nödiga anse, ur skogsvårdskassan erhålla ersättning enligt

tredje klassen i gällande resereglemente.

8 §.

Skogsvårdsstyrelse åligger att före april månads utgång hvarje

år till Kungl. Maj:ts befallningshafvande i länet afgifva redovisning för

sin förvaltning under näst föregående kalenderår, skolande vid denna

redovisning vara fogad en kortfattad framställning angående de enskilda

skogarnas i landstingsområdet tillstånd och skötsel. Denna redovisning

skall granskas af revisorer, utsedde för ett år i sänder, en af Kungl.

Maj:t och de öfrige till antal och enligt de grunder, som om ledamöter

i skogsvårdsstyrelse är föreskrifvet. Revisionsberättelsen, i hvilken

ansvarsfrihet för styrelsen skall till- eller afstyrkas, skall tillika med

nämnda framställning angående de enskilda skogarnas tillstånd och

skötsel till trycket befordras och utdelas bland ledamöterne i landstinget

och vederbörande hushållningssällskaps förvaltningsutskott minst en

månad före landstingets nästa lagtima sammanträde, hvarjämte ett

exemplar samtidigt till Kungl. Maj:t insändes.

På landstinget och hushållningssällskapet ankommer att bevilja

eller vägra skogsvårdsstyrelse ansvarsfrihet för styrelsens förvaltningunder

det år, revisonsberättelsen omfattar.

9 §■

Ledamot i skogsvårdsstyrelse ansvarar gemensamt med styrelsens

öfrige ledamöter för de medel, styrelsen haft under sin förvaltning.

Denna ansvarighet fortfar, till dess förvaltningen blifvit af landstinget

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Riksdagens Skrifvelse N:o 136.

och hushållningssällskapet eller, om klander anställes, af vederbörlig

domstol godkänd, eller ock till dess natt och år efter räkenskapens

aflämnande förflutit, utan att klander i laga ordning blifvit anställdt.

Denna förordning skall träda i kraft den 1 januari 1905.

111. Förslaget till förordning angående skogsvårdsafgifter.

1 §•

Riksdagen har biträdt förslaget hvad beträffar sättet för skogsvårdsafgifternas

uttagande och har med afseende å beloppen af de föreslagna

afgifterna endast funnit sig, med hänsyn till den störa skillnaden

i värde mellan olika slag af trävaror, böra föreslå någon nedsättning i

afgifterna för de mindre värdefulla. Denna nedsättning bör emellertid

enligt Riksdagens mening ej omfatta rundvirke, dels af den orsak att

de gröfre dimensionerna däraf ofta betinga mycket höga pris, dels ock

enär, hvad de mindre dimensionerna beträffar, den tilltagande exporten

af dylikt virke innebär så stora vådor för skogshushållningen i landet,

att någon nedsättning i afgifternas belopp härvidlag ej torde vara på

sin plats. Enligt de beräkningar, Riksdagen verkställt med ledning af

skogskommitténs tabeller, skulle denna nedsättning i afgifterna för vissa

slag af virke ej väsentligt inverka på årsinkomsten utaf dessa afgifter.

2 och 3 §§.

I likhet med skogskommittén finner Riksdagen bäst öfverensstämmande

med rättvisans fordringar, att de skogsvårdsafgifter, som erlagts

för virke, afverkadt inom en viss ort, komma samma orts skogshushållning

till godo. Mot denna princip har departementschefen vid föredragning

i statsrådet af förevarande författningsförslag anmärkt, att en

jämlikt densamma verkställd fördelning af inflytande skogsvårdsafgifter

skulle utfalla mycket ojämt med hänsyn till det behof af bidrag för

skogsvårdsändamål, som inom länen förefunnes. Denna anmärkning,

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Riksdagens Skrifvelse N:o 136.

ehuru otvifvelaktigt i viss mån befogad, synes dock icke Riksdagen

vara af sådan betydelse, att den bör föranleda ett afvikande från hvad

som ofvan erkänts vara riktigast från rättvisans synpunkt. Man torde

dessutom vara berättigad antaga, att de landstingsområden, dit afgifterna

sparsammast inflyta, på annat sätt kunna beredas nödiga tillgångar för

tillgodoseende af ifrågavarande behof.

De närmare grunder, hvarefter landstingsområdena skola anses

deltaga i utförseln och sålunda blifva delaktiga i skogsvårdsafgifterna,

synas Riksdagen böra, i öfverensstämmelse med hvad skogskommittén

föreslagit, af Eders Kungl. Maj:t bestämmas för fem år i sänder. Därigenom

blifver fördelningen af skogsvårdsafgifterna mindre beroende af

tillfälliga växlingar i exporten och vinnas vissa fördelar i afseende på

noggrannheten af de uppgifter, som skola tjäna till underlag för dessa

grunders bestämmande. Åliggandet att verkställa fördelningen torde

lämpligen kunna öfverlämnas åt statskontoret, dit de uppburna skogsvårdsafgifterna

för hvarje år redovisas af vederbörande tulltjänsteman.

Riksdagen, som sålunda funnit Eders Kungl. Maj:ts nu förevarande

författningsförslag icke kunna i oförändradt skick af Riksdagen antagas,

har för sin del antagit följande

Förordning angående skogsvårdsafgifter.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

För trävaror och trämassa, som från landet utföras, erlägges såsom

skogsvårdsafgift, för rundt, tillhugget, sågadt eller hyfladt virke, stäfver

och lådbräder tio öre för hvarje kubikmeter fast mått, för splitt-, famneller

kastved fem öre för hvarje kubikmeter fast mått, för kemiskt tillverkad

torr trämassa femtio öre för hvarje ton, för mekaniskt tillverkad

torr trämassa trettio öre för hvarje ton. För våt trämassa beräknas

afgiften till hälften af nyss angifna belopp.

2 §•

De genom dessa afgifter inflytande medel fördelas mellan landstingsområdena

efter den virkesmängd, som för tillverkning af de utförda

varorna blifvit inom de skilda områdena afverkad.

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Riksdagens Skrifvelse N:o 136.

De. närmare grunder, hvarefter landstingsområdena skola anses

deltaga i utförseln af trävaror och sålunda blifva delaktiga i skogsvårdsafgifterna,

bestämmas af Kungl. Maj:t för fem år i sänder.

3 §•

Skogsvårdsafgifterna skola uppbäras af vederbörande tulltjänsteman

i den ort, hvarifrån varan till utlandet skeppas, eller, där utförseln

sker å järnväg, vid gränsstationen. Afgifterna redovisas å tider, som

af tullstyrelsen bestämmas, till statskontoret, som har att enligt de af''

Kungl. Maj:t bestämda grunder årligen verkställa fördelningen af de

influtna beloppen mellan landstingsområdena.

4 §•

Denna förordning gäller icke trävaror af virke, som afverkats

inom Gottlands, Västerbottens eller Norrbottens län eller inom Sårna

socken i Kopparbergs län, och ej heller trämassa, tillverkad af virke,

härrörande från nämnda orter.

5 §•

För afgift, som vid utförsel från ort, för hvilken denna förordning

gäller, erlagts för trävaror eller trämassa, bevisligt härrörande från

virke, afverkadt å ort, för hvilken denna förordning ej gäller, åtnjuter

exportören restitution, på de villkor och enligt de grunder, Kungl. Maj:t

föreskrifver.

Denna förordning skall träda i kraft den 1 januari 1905.

IV. Förslaget till lag angående skyddsskogar.

Enligt Riksdagens åsikt är frågan om vidtagande af åtgärder för

skogens bevarande i fjälltrakterna af utomordentlig vikt på grund af

den ödesdigra inverkan i flera hänseenden, som en hänsynslös skogs
-

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Riksdagens Skrifvelse N:o 136.

{^‘verkning i dessa trakter utöfvar. Såsom af domän styrelsen vitsordats,

är särskildt inom Jämtlands län flerstädes fara för handen, att det nedgående

af barrskogsgränsen, som därstädes börjat göra sig märkbart,

skall alltjämt fortskrida. Att ett antagande af den nu föreslagna lagen

om skyddsskogar skall väsentligen bidraga till undanröjande af denna

fara, synes Riksdagen uppenbart, och Riksdagen har af denna grund

i hufvudsak godkänt föreliggande lagförslag.

För skyddande af skogsregionens öfre gräns torde det nämligen

vara angeläget att tillse, att därstädes vissa kraftiga skogsbestånd

orubbade bibehållas såsom skydd mot fjäll vindarna, hvilket syfte enligt

Riksdagens mening bäst vinnes genom vidtagande af de åtgärder, som

skulle möjliggöras genom den föreslagna lagen. En dimensionslag, som

Konungens befallningshafvande i Jämtlands län ansett för berörda ändamål

nödvändig, torde i och för sig icke kunna bevara dylika skogsbestånd

mot eu alltför stor utgallring, om ej dimensionen sättes mycket

hög. Nämnda länsstyrelse har för öfrigt icke ställt sig afvisande mot

förevarande förslag, men mot detsamma hufvudsakligen invändt, att

föga vore vunnet genom möjligheten att åvägabringa sådana förordnanden,

som afsåges i 1 § af lagen, till följd af den långa tid, som do

undersökningar, hvilka måste föregå dylika förordnanden, taga i anspråk.

Denna invändning har dock till en del förlorat sin giltighet genom det

af Eders Kungl. Maj:t föreslagna tillägget till 1 § äfvensom genom den al

Eders Kungl. Maj:t med anledning af en inom högsta domstolen framställd

anmärkning vidtagna förändring i skogskommitténs förslag att

för meddelande af förordnande enligt 1 § icke erfordras framställning

af skogsvårdsstyrelsen.

Det har emellertid synts Riksdagen följdriktigt och lämpligt, att

då skogs vårdsstyrelsernas rätt att göra framställning om bildande åt

skyddsskogar borttagits, åt nämnda styrelser eller hos dem anställde

tjänstemän och tillsyningsmän icke uppdrages någon som helst befattning

med skyddsskogarna, utan att dessa ställas uteslutande under skogsstatens

tillsyn.

I öfverensstämmelse härmed samt med de erinringar, som af Riksdagen

gjorts beträffande Eders Kungl. Maj:ts förslag till lag angående

vård af enskildes skogar, har Riksdagen vidtagit vissa förändringar i

förevarande lagförslags detaljstadganden; och har Riksdagen, som sålunda

funnit nu ifrågavarande lagförslag icke kunna i oförändradt skick

af Riksdagen godkännas, för sin del antagit följande

s. 25 Kontrollera mot PDF

Riksdagens Skrifvelse N:o 136.

25

Lag

angående skyddsskogar.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

För bibehållande af skogar, hvilkas bestånd erfordras till skydd

mot flygsandsfält och fjällgränsens nedgående, må efter föregången syn

och undersökning Konungen förordna, att annan utverkning än till

husbehof må äga rum endast efter utsyning, som på statens bekostnad

af skogsstatens tjänstemän verkställes; dock att skogsägaren är berättigad

att på en gång erhålla utsyning i så stor utsträckning, som

med skogens återväxt och framtida bestånd är förenlig.

Förordnande, hvarom ofvan sägs, må äfven meddelas af Konungens

befallningshafvande att gälla, intill dess Konungen i ärendet

beslutit.

2 §•

Där större inskränkning i ägarens rätt att bruka skogen, än i

1 § sägs, befinnes vara af nöden, förordnar Konungen efter föregången

undersökning i hvarje särskildt fall om den inskränkning i

förfoganderätten, som af omständigheterna påkallas. Vill ägaren, hellre

än att tåla föreskrifven inskränkning, afstå marken, skall den af staten

lösas; i ty fall skola de angående jords eller lägenhets afstående för

allmänt behof gifna föreskrifter äga motsvarande tillämpning.

3 §.

Den, som öfverträder enligt denna lag meddelade föreskrifter,

straffes med böter, från och med tjugufem till och med femhundra

kronor, och skall i strid mot sålunda meddelade föreskrifter afverkadt

virke, där det ligger å skogen kvar eller, om det är bortfördt, fortfarande

är i afverkarens besittning, tagas i beslag och dömas förbrutet.

Undgår dylikt virke beslag, är den, som låtit verkställa afverkningen,

skyldig att utgifva ersättning med belopp, motsvarande värdet af

samma virke.

Bill. till Rik sd. Prat. 1903. 10 Sand. I Afd. I Band. 33 Häft.

4

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Riksdagens Skrifvelse N:o 136.

Innefattar afverkning, hvarom här är fråga, förbrytelse mot allmänna

strafflagen, skall hvad förut i denna § är stadgadt ej vinna

tillämpning; dock skall delägare i samfälld skog, som vid öfverträdande

af föreskrifter, hvilka enligt denna lag meddelats, tillika missbrukat sin

rätt i samfälligheten, hafva förverkat hvad å honom belöper af det afverkade

virket, samt, där hans andel i virket undgår beslag, därför

utgifva ersättning efter ty här förut är sagdt.

4 §•

Kronobetjänte samt tjänstemän och betjente vid skogsstaten äga

lika behörighet att åtala öfverträdelse af föreskrifter, som enligt denna

lag meddelats, samt att med beslag belägga virke, som skall anses förbrutet.

Varder ej inom trettio dagar, från det beslaget skedde, åtal i laga

ordning anställdt, vare beslaget förfallet.

5 §.

Virke, som enligt denna lag dömes förbrutet, skall af åklagaren

försäljas å offentlig auktion, så kungjord som om auktion å utmätt lös

egendom är stadgadt. Begär, innan frågan om virkes förverkande slutligen

pröfvats, virkets ägare, att försäljning skall äga rum, eller finner,

på anmälan af åklagare, öfverexekutor, att fara är för virkets förstörelse

eller att kostnaden för dess förvarande skulle blifva större än skäligt

är, förordne öfverexekutor, att virket skall säljas i den ordning nyss

sagts; och skall i ty fall virkets ägare, där han är känd och inom riket

boende, eller, där han bor utom riket men inom riket har kändt ombud,

som äger att för honom mottaga stämning och afgifva svaromål,

ombudet genom åklagarens försorg bevisligen underrättas om auktionen

minst åtta dagar innan den hålles. Anmälan af åklagare, hvarom här

ofvan sägs, skall vara åtföljd af fullständig, af två trovärdige män styrkt

förteckning, utvisande virkets mängd och beskaffenhet.

6 §■

Böter, som enligt denna lag ådömas, äfvensom genom försäljning

af förbrutet virke uppkommen behållning eller enligt 3 § utdömd ersättning

för virke, som undgått beslag, fördelas så, att en fjärdedel

tillfaller åklagaren samt tre fjärdedelar kronan.

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Riksdagens Skrifvelse N:o 136.

Försälj es i beslag taget virke, innan det dömts förbrutet, skall

försäljningssumman nedsättas i länets ränteri, till dess frågan om beslagets

giltighet blifvit slutligen afgjord, och vare om insättning af

sådana medel i bankinrättning lag, som i 138 § utsökningslagen sägs.

7 §■

Saknas medel till fulla gäldandet af böter, hvartill någon på

grund af denna lag fälles, skall förvandling ske enligt allmän strafflag.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1905, dock att de

angående flygsandsfälten i Hallands län nu gällande bestämmelser skola

lända till efterrättelse, till dess annorlunda varder af Konungen förordnadt.

V. Föreslagen ändring af vissa i kap. II i förordningen angående

hushållningen med de allmänna skogarna i riket den 26 januari

1894 meddelade bestämmelser (afseende häradsallmännings vård

och förvaltning).

De skäl, som anförts till stöd för den föreslagna ändringen i sättet

för häradsallmännings vård och förvaltning, har Riksdagen väl funnit

delvis berättigade. Men då Riksdagen det oaktadt icke ansett sig böra

antaga berörda förändring, har för Riksdagens uppfattning varit bestämmande,

att det med hänsyn till önskvärdheten af häradsallmänningarnas

fortfarande bestånd och tillväxt lärer vara af vikt att delägarnas

intresse för desamma bibehålies. Känslan af egentlig delaktighet i

allmänningsskogen är en nödvändig förutsättning för ett sådant intresse,

men om skogen ovillkorligen måste stå under förvaltning och vård af

statens skogstjänstemän, lärer denna känsla icke i samma grad förefinnas,

som om delägarna hafva möjlighet att genom en af dem utsedd

styrelse förvalta allmänningen. Och såsom bevis för att ett sådant intresse

med nu gällande lagstiftning verkligen förefinnes kan anföras, att inom

Östergötlands län flere häradsallmänningar blifvit genom inköp af skogsmark

tillökade i afsevärd mån. Det torde för öfrigt icke vara ena
-

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Riksdagens Skrifvelse N:o 136.

stående företeelser, att häradsallmännings område sålunda ökats, och

om man får antaga att en tendens i nämnda riktning för närvarande

gör sig gällande, är detta enligt Riksdagens mening en anledning att

ej nu vidtaga en åtgärd, som kunde slappa delägarnes intresse af sådana

utvidgningar, särskildt då, såsom af kommittén jämväl vitsordas, den

föreslagna förändringen i sättet för häradsallmännings vård och förvaltning

icke synes alldeles nödvändig för åstadkommande af en tillfredsställande

skötsel af ifrågavarande skogar.

Eders Kungl. Maj:ts nu ifrågavarande förslag har sålunda icke

vunnit Riksdagens bifall.

VI. Föreslagen ändring af vissa i kap. V i förordningen angående

hushållningen med de allmänna skogarna i riket den 26 januari

1894 meddelade bestämmelser (afseende vård och förvaltning af

allmänna inrättningars skogar).

Vid ''granskning af detta förslag har Riksdagen i allmänhet icke

lunnit något att mot detsamma erinra. Förslaget innehåller beträffande

allmänna inrättningars skogar icke några förändringar af principiell

innebörd, utan innefattar allenast enligt Riksdagens mening lämpliga

och af förhållandena påkallade stadganden i syfte att göra gällande

bestämmelser om upprättande af hushållningsplaner för ifrågavarande

skogar mera effektiva samt att åstadkomma verksam kontroll öfver

sådana planers tillämpning och skogsvården i allmänhet.

Beträffande en detalj i förslaget har dock Riksdagen vidtagit en

förändring. Såsom af domänstyrelsen föreslagits har i 33 § af förslaget

inrymts bestämmelse, att, om skog af nu ifrågavarande slag ställts under

skogsstatens vård och förvaltning, ersättning till statsverket för vederbörande

skogstjänstemans förvaltningsåtgärder skall utgå efter enahanda

grund, som i 8 § föreslagits beträffande häradsallmänningar, eller med

15 öre för hvarje hektar utmark. Denna beräkningsgrund för berörda

ersättning har ifrågasatts af den anledning, att en efter gällande resereglemente

beräknad ersättning ansetts vara för innehafvarne af de

mindre skogarna särskildt betungande. Men enligt Riksdagens mening

skulle en ersättning, beräknad efter 15 öre för hvarje hektar utmark,

blifva i ännu högre grad betungande för de inrättningar, som äga

skogar af större utsträckning. Skillnaden i ersättningens belopp med

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Riksdagens Skrifvelse N:o 136.

den ena eller den andra beräkningsgrunden torde med afseende å sådana

skogar kunna blifva ganska betydlig.

På grund af hvad sålunda anförts bär Riksdagen, med förklarande

att författningsförslaget i nu förevarande del icke kunnat i oförändradt

skick godkännas, för sin del besluta, att ifrågavarande kapitel

skall erhålla följande ändrade lydelse:

Kap. V.

Om skogar å allmänna inrättningars hemman, som icke innehafvas med

stadgad åborätt.

31 §.

Om införande af regelbunden hushållning å skog till kyrko-,

akademi-, hospitals-, krigsmanshus- samt andra allmänna inrättningars

hemman och lägenheter, som icke innehafvas med stadgad åborätt,

gäller hvad i första mom. af 15 § sagdt är, och skall, där ej så redan

skett, vederbörande styrelse eller myndighet, som öfver dylik egendom

har inseende, inom sex månader, efter det denna förordning trädt i kraft,

inlämna uppgift å dessa skogars ytvidd, beskaffenhet och skötsel till

domänstyrelsen, som, där så finnes böra ske, förordnar skogstjänsteman

att mot ersättning enligt taxa, hvilken ersättning utbetalas genom den

styrelse eller myndighet, hvarunder skogen hörer, upprätta hushållningsplan,

som för fastställelse ingifves till domänstyrelsen. Det tillkommer

Kungl. Maj:ts befallningshafvande att, på anmälan af domänstyrelsen,

tillhålla vederbörande styrelser och myndigheter att fullgöra här ofvan

föreskrift!a anmälan.

32 §.

. På framställning af domänstyrelsen vill Kungl. Maj:t förordna,

huruvida skog, som i 31 § omförmäles, må, där förvaltningen af densamma

ej förut af den styrelse eller myndighet, hvarunder egendomen

lyder, uppdragits åt en från skogsinstitutet utexaminerad person, eller,

om skogens skötsel icke varder nöjaktigt utförd, ställas under vård och

förvaltning af skogsstaten ; skolande i dylikt fall jägmästaren för skogens

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Riksdagens Skrifvelse N:o 136.

förvaltning redovisa och ett exemplar af redogörelsen med därtill hörande

verifikationer tillhandahållas sagda styrelse eller myndighet.

33 §.

Där skogen ej blifvit ställd under skogsstatens omedelbara vård

och förvaltning, åligger det dock vederbörande skogstjänsteman att hålla

tillsyn och kontroll öfver skogsskötseln; och äger han att, om öfverträdelse

af hushållningsplan eller vanvård af skogen förekommer, anmäla

detta hos öfver] ägmästaren, hvilken efter undersökning gör den

framställning till domänstyrelsen, som omständigheterna föranleda,

hvarefter domänstyrelsen antingen å förhållandet fäster vederbörande

styrelses eller myndighets uppmärksamhet eller ock gör underdånig

framställning om skogens ställande under skogsstatens vård och förvaltning.

Har skog af nu ifrågavarande slag ställts under skogsstatens vård

och förvaltning, utgår ersättning till statsverket för vederbörande skogstjänstemans

förvaltningsåtgärder enligt gällande resereglemente.

VII. Förslaget till förordning angående förvaltningen af

städernas skogar.

Den lagstiftning beträffande förvaltningen af städernas skogar,

som förslaget innefattar, har i hufvudsak vunnit Riksdagens godkännande.

Giltigheten af de motiv, som anförts för densamma af skogskommittén,

och hvilkas berättigande äfven erkänts af ett flertal af de

korporationer och myndigheter, som yttrat sig i frågan, lärer icke

kunna bestridas. Ifrågavarande skogar äro till beskaffenheten närmast

att jämföra med de skogar, som tillhöra allmänna inrättningar, och

dessa sistnämnda äro ju redan föremål för en viss kontroll och omvårdnad

från statsmyndigheternas sida.

Bestämmelserna i författningsförslaget hafva ej heller gifvit Riksdagen

anledning till några egentliga anmärkningar. De smärre förändringar,

som vidtagits i 1 och 2 §§, afse blott att bringa bestämmelserna

i 1 § i närmare öfverensstämmelse med de för häradsallmänningarne

gifna samt att redan i 1 § uttryckligen framhålla, hvad

som jämväl synes vara i Eders Kungl. Maj:ts förslag afsedt, att hus
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Riksdagens Skrifvelse N:o 136. 81

hållningsplaner icke höra komma i fråga med afseende på stadsskogar

af mindre omfattning.

Den i de olika stadskorporationernas ofvannämnda yttranden oftast

återkommande invändning mot kommitténs ifrågavarande förslag hänför

sig till de stora kostnader, som genom den föreslagna lagstiftningen

skulle tillskyndas städerna och särskildt de städer, hvilkas skogsmarker

vore af en ringa omfattning. Berörda invändning har ej samma berättigande,

sedan den i kommitténs förslag inrymda föreskriften därom,

att, där stadsskog ej blifvit ställd under skogsstatens omedelbara vård

och förvaltning, skogsskötsel]! skulle utföras genom på visst sätt kvalificerad

person i Eders Kungl. Maj:ts förslag uteslutits. Och med de

af Riksdagen vidtagna inskränkande bestämmelserna i fråga om hushållningsplaners

upprättande lärer nämnda invändning hafva ytterligare

förlorat i giltighet. Beträffande emellertid beräkningsgrunden för den

staten tillkommande ersättning för förvaltningsåtgärder af dess skogstjänstemän

har Riksdagen i 7 § af förordningen vidtagit den förändring,

att berörda ersättning skall utgå efter gällande resereglemente. Då

det väl egentligen beträffande stadsskogar af någon större omfattning

skulle blifva fråga om vidtagande af förvaltningsåtgärder från skogstjänstemäns

sida, torde den af Riksdagen antagna, ursprungligen af

skogskommittén föreslagna beräkningsgrunden leda till det för städerna

minst betungande resultatet.

På sålunda anförda skäl har Riksdagen, med förklarande att nu

ifrågavarande författningsförslag icke kunnat i oforändradt skick godkännas,

för sin del antagit följande

Förordning

angående förvaltningen af städernas skogar.

Härigenom förordnas som följer:

1 §■

Städernas skogar skola, under domänstyrelsens öfverinseende,

underkastas ordnad hushållning samt, där så med afseende på skogens

omfattning pröfvas lämpligt, behandlas enligt sådana på vetenskapliga

regler grundade, för olika ortförhållanden lämpade hushållningsplaner,

som afse skogens framtida bestånd och högsta afkastning.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Riksdagens Skrifvelse N:o 136.

2 §•

Det åligger vederbörande stads drätselkammare att inom sex

månader, efter det denna förordning trädt i kraft, till domänstyrelsen

ingifva uppgift om stadens skogars ytvidd, beskaffenhet och skötsel,

hvarefter nämnda styrelse, där så jämlikt 1 § bör äga rum, förordnar

skogstjänsteman att för skogarne upprätta hushållningsplan. På Kungl.

Maj:ts befallningshafvande ankommer att på anmälan af domänstyrelsen

tillhålla vederbörande drätselkammare att verkställa här ofvan föreskrifna

anmälan.

3 §•

Domänstyrelsen tillkommer att fastställa hushållningsplaner för

dessa skogar att lända till efterrättelse vid skogens förvaltning; ägande

domäustyrelsen därjämte meddela de särskilda föreskrifter, som i afseende

på skogarne kunna finnas nödiga.

4 §•

Revision af hushållningsplan skall verkställas på det sätt och i

den ordning, som för allmänna skogar finnes eller varder stadgad.

Af fastställd hushållningsplan eller vid revision däraf upprättade

handlingar jämte kartor skall genom domänstyrelsens försorg ett exemplar

tillställas stadens drätselkammare.

5 §•

På framställning af domänstyrelsen vill Kungl. Maj:t förordna,

huruvida stadsskog må, där förvaltningen af densamma ej förut af

drätselkammaren uppdragits åt en från skogsinstitutet utexaminerad

person, eller om skogens skötsel icke varder nöjaktigt utförd, ställas

under vård och förvaltning af skogsstaten; skolande i dylikt fall revirförvaltaren

för skogens förvaltning redovisa och ett exemplar af redogörelsen

med därtill hörande verifikationer tillhandahållas drätselkammaren

inom af domänstyrelsen bestämd tid.

6 §.

Där skogen ej blifvit ställd under skogsstatens omedelbara vård

och förvaltning, åligger det dock vederbörande skogstjänsteman att

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Riksdagens Skrifvelse N:o 136.

hålla tillsyn och kontroll öfver skogsskötsel; och äger han att, om

öfverträdelse af hushållningsplan eller vanvård af skogen förekommer,

anmäla detta hos öfverjägmästaren, hvilken efter undersökning gör den

framställning till domänstyrelsen, som omständigheterna föranleda,

hvarefter domänstyrelsen antingen å förhållandet fäster vederbörande

drätselkammares uppmärksamhet eller ock jämlikt 5 § vidtager åtgärd

för skogens ställande under skogsstatens vård och förvaltning.

7 §■

Kostnaderna för stadsskogs vård och förvaltning bestridas med

stadens medel. I dessa kostnader inbegripas utgifterna för upprättande

af hushållningsplan och revision däraf samt för aflöning af skogvaktare,

äfvensom, då stadsskog är ställd under skogsstatens vård och förvaltning,

staten tillkommande ersättning enligt gällande resereglemente

för skogstjänstemans förvaltningsåtgärder.

Denna förordning skall träda i kraft den 1 januari 1905.

Vill. Förslaget till förordning angående förvaltningen af sockenallmänningar

och besparingsskogar i Kopparbergs, Gäfleborgs,

Västerbottens och Norbottens län.

I fråga om dessa skogar har Riksdagen inhämtat, bland annat,

att med afseende å sockenallmänningarna i Västerbottens och Norrbottens

län stadganden redan äro meddelade, hvarigenom de ställts

under skogsstatens vård och förvaltning, samt, hvad ifrågavarande skogar

i Kopparbergs och Gäfleborgs län beträffar, att för Svärdsjö och

Envikens socknars allmänniugar gäller enahanda lagstiftning som för

häradsallmänningarna, att vissa delar af Venjans sockenallmänning blifva

ställda under allmän vård och förvaltning, att Lima och Transtrands

allmänningar hvad afverkningen beträffar stå under revirförvaltarens

tillsyn, att för Orsa och Ålfdaleus socknar samt Sårna sockens med

Idre kapellag och Hamra kapellags besparingsskogar finnas vederbörligen

fastställda reglementen af hufvudsakligen enahanda innehåll, att

enligt dessa reglementen skall, för bevakande af socknemäunens rätt

Bill. till Rikad. Prof. 1903. 10 Smnl. 1 Afd. 1 Band. 33 Höft. 5

s. 34 Kontrollera mot PDF

34 Riksdagens Skrifvelse N:o 136.

och bästa uti frågor som röra besparingsskogarnas förvaltning, å

kommunalstämma väljas en allraänningsstyrelse, som till sitt biträde

antager en skogsförvaltare, och att denne under allmänningsstyrelsens

kontroll handhafver den omedelbara vården och förvaltningen af skogen

samt har att för sina åtgärder redovisa inför allmänningsstyrelseu.

Såsom skäl för den föreslagna förändringen befröande sättet

för ifrågavarande skogars förvaltning har hufvudsakligen anförts, att

med den nu gällande ordningen härutinnan intresset att öka fonderna

kommit att vida mera tillgodoses än skogsvården samt att den af al 1- männingsstyrelsen antagne förvaltaren vore för mycket beroende af

denna styrelse för att kunna gentemot angifna intresse gorå skogsvårdens

kraf gällande. Att allmänningsstyrelserna hafva intresse af

att ifrågavarande skogar lämna hög afkastning och att skogsmedelsfonderna

ökas, vill Riksdagen visserligen ej förneka. Men detta intresse

torde i afsevärd mån begränsas genom de noggranna bestämmelser,

som i förevarande afseende finnas meddelade i reglementena för ifrågavarande

skogar.

I själfva verket torde icke heller i allmänhet skogsvårdens kraf

hafva blifvit åsidosatta med afseende å dessa skogar till följd däraf,

att desamma förvaltas af utaf delägarne utsedda allmänningsstyrelser.

I en inom Riksdagen väckt motion i detta ämne har uttalats, att det

syntes tvifvelaktigt, huruvida några fördelar för ifrågavarande skogars

vård skulle vinnas därigenom, att desamma ställdes under skogsstatens

omedelbara vård och förvaltning. Beträffande besparingsskogarna i

Dalarne, åtminstone i de trakter, där särskilda aftal rörande skogsafverkningen

icke lagt hinder i vägen, hade jordägare själfva vidtagit

åtgärder för skogens vård och skydd till och med i vidsträcktare mån,

än staten gjort för kronoparkerna i dessa trakter. Besparingsskogars

ägare hade t. ex. byggt vägar till aflägsna platser inom skogarna, inrättat

vaktstationer" för att sommartiden genast kunna hämma skogsbrand,

företagit utdikning af sumpiga marker m. m. hvarjämte fullständiga

hushållningsplaner, i den mån sådant kunnat ske, upprättats

för skogens framtida bestånd. Hvad sålunda anförts synes Riksdagen

bära vittne om att i flera fall åtgärder vidtagits för åstadkommande

af en god skogsvård å nu ifrågavarande skogar. Om allmänningsstyrelserna

i det stora hela redan nu hafva en klar uppfattning om

vikten af skogarnas rationella skötsel, är det enligt Riksdagens mening

att förvänta, att en sådan uppfattning i framtiden i ännu högre grad

skall göra sig gällande.

Såsom en fullgiltig anledning för statens ingripande i ifråga
-

s. 35 Kontrollera mot PDF

Riksdagens Skrifvelse N:o 136.

35

varande skogars förvaltning har äfven framhållits det förhållandet, att

desamma tillhöra menigheter. I detta afseende vill Riksdagen åberopa,

att Riksdagen beträffande förslaget till ändrade bestämmelser om häradsallmänningarna,

hvilka äro med nämnda skogar närmast likställda, icke

fnnnit detta skäl tillfyllestgörande för att motivera deras ställande

under skogsstatens vård och förvaltning.

Därest författningsförslaget, i hvad det afser ifrågavarande slags

skogar inom Kopparbergs och Gäfleborgs län, icke kommer till genomförande,

lärer skäl icke förefinnas att upptaga detsamma för allmänningarna

i Norrbottens och Västerbottens län, med afseende å hvilka,

såsom förut är nämndt, fullt betryggande föreskrifter redan finnas.

Förevarande författningsförslag, som hvilar på förutsättningen,

att ifrågavarande slags skogar ovillkorligen böra stå under statens

omedelbara vård, är sålunda ej af beskaffenhet att kunna vinna Riksdagens

bifall. Men om den nuvarande ordningen för förvaltningen af

ifrågavarande skogar enligt Riksdagens uppfattning i princip bör bibehållas,

vill Riksdagen därmed icke förneka lämpligheten däraf, att i en

allmän författning för dessa skogar äfven inom Kopparbergs och Gäfleborgs

län meddelas vissa bestämmelser, som kunde fullständiga reglementenas

föreskrifter och i skogsvårdens intresse inrymma statens

skogsmyndigheter eu viss kontrollerande befogenhet, särskildt med

afseende å upprättande och tillämpande af hushållningsplaner. Något

sådant har äfven i förberörda motion blifvit ifrågasatt, och styrelsen

för Hamra kapellags besparingsskog och skogsmedelsfond har med

afseende å ifrågavarande författningsförslag, hvars 2 § innehåller stadgande,

att domänstyrelsen äger att fastställa hushållningsplaner för

dessa skogar att lända till efterrättelse för skogens förvaltning samt

att därjämte meddela de särskilda föreskrifter, som i afseende å skogarnas

skötsel kunna finnas nödiga, yttrat, att det vore välbetänkt,

om revirförvaltaren eller statens skogstjänstemän hade till åliggande

att kontrollera besparingsskogarnas skötsel och hushållningsplancrnas

tillämpning för att kunna i fall af behof hos länsstyrelsen gorå framställningar

om rättelser och ändringar.

1 nu förevarande ämne får Riksdagen alltså

dels anmäla, att Eders Kungl. Maj:ts förslag till förordning angående

förvaltningen af sockenallmänningar och besparingsskogar i

Kopparbergs, Gäfleborgs, Västerbottens och Norrbottens län icke vunnit

Riksdagens bifall,

dels ock anhålla, att Eders Kungl. Maj:t täcktes låta utarbeta och

för Riksdagen framlägga förslag till författning, hvarigenom stadgande

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Riksdagens Skrifvelse N:o 136.

meddelas om upprättande af hushållningsplaner för socken allmänningarna

och besparingsskogarna i Kopparbergs och Gäfleborgs län, med befogenhet

för domänstyrelsen att granska och fastställa dessa planer

äfvensom att öfvervaka tillämpningen af desamma.

IX. Förslaget till lag, innefattande tillägg till 5 § i förordningen

den 21 december 1857 om ägors fredande emot skada af annans

hemdjur samt om stängselskyldighet.

I sammanhang med detta lagförslag har Riksdagen haft att behandla

en inom Riksdagen väckt motion, deruti motionärerna anhållit

få fästa uppmärksamheten på de stora olägenheter, som inom Dalarne

och synnerligast i denna provins’ nordliga delar skulle blifva följden

af den lagändring, Eders Kungl. Maj:t föreslagit. »Jordägarne i dessa

trakter hade nämligen till följd af socknarnas och därinom varande

byars och gårdars lägen fått sina skogsskiften utlagda vanligast i stor

längd, men ringa bredd. Detta därför, att hvarje hemman skulle

kunna få åtminstone ett skogsskifte stötande till inägojorden. Byarne

vore nämligen liggande långs efter någon floddal eller omkring någon

sjö, och de obebyggda skogsmarkerna sträckte sig på sida därifrån.

Det vore därför icke ovanligt att finna skogsskiften en half mil i längd

och endast 15 å 25 meter i bredd. Om en jordägare därför blefve

hänvisad att uteslutande beta sina kreatur på eu sådan skogsmark, till

följd af att hans granne besått vissa delar af sitt bredvid liggande

skifte med skogsfru och därför ägde rätt att utan stängsel hafva det

fredadt, så skulle det för den förstnämnde vara omöjligt att hålla sådan

vård om sina hemdjur, att de icke komme in på grannens besådda

marker. Så länge därför icke produktionen af foder blifvit så uppdrifven

— hvilket ingalunda vore förhållandet i ofvannämnda trakter —

att kreaturen året om kunde stallfodras och icke behöfde utsläppas på

bete annorlunda än möjligen i hage, skulle antagandet af en sådan

lagändring nästan omöjliggöra all betning i skogsmarkerna och därigenom

i hög grad försvåra boskapsskötseln och hindra dess utveckling

på dessa trakter. Hvilken skada detta skulle medföra för orter, där

boskapsskötseln måste betraktas såsom hufvudnäring, behöfde icke sägas.

Att frösådd på skogsmark blefve skyddad framför t. ex. foderodling,

för hvilkens fredande stängselskyldighet fortfarande skulle gälla, syntes

äfven högst oegentligt.»

Riktigheten af hvad i nyssberörda motion anförts om förhållan
-

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Riksdagens Skrifvelse N:o 136.

den a i Kopparbergs län toi’de ej kunna jäfvas. Dessa förhållanden

torde visserligen icke äga full motsvarighet inom öfriga delar af riket,

men Riksdagen kan dock icke värja sig för farhågan, att den tunga,

som genom antagande af Eders Kungl. Maj:ts förslag skulle läggas å

boskapsskötseln, jämväl i andra betydande delar af riket än Kopparbergs

län ej skulle motsvaras af den nytta, skogsskötseln tvifvelsutan

skulle draga däraf. Förhållandena i detta afseende äro för öfrigt inom

landets olika delar så vidt skilda, att det härvidlag mer än någonsin

är förenadt med svårighet att lägga hela landet under en gemensam

lagstiftning. Då Riksdagen emellertid anser, att frågan om beredande

af skydd för skogsodlingar mot skada af betande kreatur är af synnerlig

vikt, har Riksdagen velat uttala den mening, att lagstiftning i det åt

Eders Kungl. Maj:t afsedda syfte synts Riksdagen lämpligen böra

komma till stånd på det sätt, att vid lagstiftningen vederbörlig hänsyn

fästes vid olika orters särskilda förhållanden i berörda afseende och de

önskemål, som därvidlag kunna komma att i do olika orterna uttalas.

Eders Kungl. Majrts nu ifrågavarande författningsförslag har

sålunda icke vunnit Riksdagens bifall.

X. Förslaget till lag om ändrad lydelse af I § i lagen den 25

april 1889 angående tiden för nyttjanderättsaftals bestånd.

För Riksdagen står det klart, att eu inskränkning i tiden för afverkningsrättsaftals

giltighet ur skogshushållningens synpunkt ej kan

vara annat än fördelaktig och att ur samma synpunkt giltighetstidens

inskränkning till fem år, såsom i två särskilda motioner föreslagits, är

att föredraga framför den af Eders Kungl. Maj:t föreslagna eller tio ar.

Att vådorna af afverkningsrättsupplåtelser för skogsvården blifva

större, i den mån liden för afverkningsaftalet utsträckes, har skogskommittén

framhållit på ett sätt, som onödiggör vidare utläggning i

detta afseende. Afverkningsupplåtelser på längre tid skulle enligt

mångas utsago hafva sitt ekonomiska berättigande därigenom, att otta

ganska lång tid erfordrades för inrättande af för skogens tillgodogörande

nödiga flottleder och sågverk samt för betäckande af därmed förenade

kostnader. Med den utveckling kommunikationer och träförädlingsaustalter

numera erhållit inom landet torde emellertid detta påstående

cj kunna tillmätas någon betydelse. Ej heller lärer det vara alt befara,

att eu förkortning i tiden för ifrågavarande altals giltighet skall medföra

den verkan, att dylika aftal ekonomiskt sedt ställa sig mindre för
-

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Riksdagens Skrifvelse N:o 136.

delaktiga för skogsägaren, än eljest blifvit fallet. Det torde tvärtom

ofta inträffa, att afverkaren till följd af den allmänna stegringen i trävarornas

värde genom de på längre tid afslutade kontrakten förstår att

förskaffa sig större vinst.

På grund af hvad sålunda anförts liar Riksdagen i anledning af

Eders Kungl. Maj:ts ifrågavarande författningsförslag och förberörda

två motioner för sin del antagit följande

Lag

om ändrad lydelse af 1 § i lagen den 25 april 1889 angående

tiden för nyttjanderättsaftåls bestånd.

Härigenom förordnas, att 1 § i lagen den 25 april 1889 angående

tiden för nyttjanderättsaftals bestånd skall erhålla följande ändrade lydelse:

Aftal, hvarigenom nyttjanderätt till fast egendom å landet på viss

tid upplåtes, må ej gälla öfver femtio år. Afser aftalet allenast eller

hufvudsakligen upplåtelse af rätt till afverkning af skog annorledes än

till husbehof, vare det ej gällande öfver fem år.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1905.

XI. Förslaget till förordning angående åtgärder till förekommande

af öfverdrifven afverkning å ungskog inom Västerbottens

och Norrbottens län.

Till behandling i sammanhang med förevarande förslag har Riksdagen

förehaft en inom Riksdagen väckt motion, däri hemställts, att

1 § i förordningen måtte erhålla följande lydelse:

1 §•

Barrträd, som ej är torrt och som, efter hvad — — — — —

— — —. Dock vare hemmansägare eller åbo ej förment att äfven

utan sådant tillstånd af hemmanets skog, för eget eller annans husbehof

eller för allmänt ändamål inom Västerbottens och Norrbottens

län eller för statens behof, låta försäga undermåligt virke å sådana

såginrättningar, hvilka ej äro afsedda till försågning af virke för export.

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Riksdagens Skrifvelse N:o 136.

De ändringar uti ifrågavarande för de till lappmarken icke hörande

delarna af Västerbottens och Norrbottens län gällande lagstiftning,

hvilka af Eders Kungl. Maj:t nu ifrågasatts, synas Riksdagen i allmänhet

väl grundade, och Riksdagens granskning af förevarande författningsförslag

har icke gifvit anledning till annan anmärkning, än att Riksdagen

beträffande lydelsen af 1 § i detsamma ansett det i nyssberörda motion

i afseende därå framställda förslag i vissa delar förtjäna afseende.

Så lärer från skogsvårdens synpunkt icke förefinnas något behof

att inbegripa torra träd under det i förordningen stadgade förbud för

afverkning af undermåliga träd. Såväl Västerbottens som Norrbottens

läns landsting hafva föreslagit, att undantag från förbudet skulle göras

med afseende å torra träd, och förstnämnda landsting har härför anfört

enligt Riksdagens mening fullgiltiga skäl.

Hvad beträffar sista punkten af 1 § anser Riksdagen angeläget

vara, att densamma så affattas, att förbudet icke i något fall kommer

att träffa virke, som afverkats till eget husbehof. Då det väl kan tänkas,

att icke inom hvarje by finnes någon för allmänheten upplåten husbehofssåg,

torde därför orden »låta vid gården eller inom samma by»

böra utgå. Att i enlighet med motionärernas förslag från förbudet

jämväl undantaga afverkning för annans husbehof eller för allmänt

ändamål inom Västerbottens och Norrbottens län eller för statens behof

anser Riksdagen däremot icke tillrådligt. Genom ett så vidsträckt undantag

skulle nämligen uppsikten öfver lagens tillämpning hart när omöjliggöras

och lagens effektivitet allt för mycket äfventyras.

I enlighet med hvad Riksdagen sålunda anfört har Riksdagen,

med förklarande att Eders Kungl. Maj:ts nu ifrågavarande författningsförslag

icke kunnat i oförändradt skick af Riksdagen bifallas, till efterrättelse

inom de delar af Västerbottens och Norrbottens län, som ej höra

till lappmarken, räknadt från den dag, Eders Kungl. Maj:t bestämmer,

för sin del antagit följande

Förordning

angående åtgärder till förekommande af öfverdrifven afverkning å

ungskog inom Västerbottens och Norrbottens län.

1 §•

Barrträd, som ej är torrt och som, efter hvad här nedan i 2 § sägs,

är att anse såsom undermåligt, må icke, i form af rundt, biladt eller

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Riksdagens Skrifvelse N:o 136.

sågadt virke, till in- eller utländsk ort skeppas eller till ort, belägen

utom Västerbottens och Norrbottens län, å järnväg forslas eller å fartyg

lastas eller vid lastageplats uppläggas och ej heller till sågad vara

eller för pappersmassefabrikation användas eller intagas vare sig inom

såginrättning eller pappersmassefabrik, i till dylika anläggningar hörande

rännor eller förvaringsbommar eller inom område, som begagnas till

sågplats eller sågbacke vid såginrättning eller upplagsplats vid pappersmassefabrik,

allt vid påföljd att virket tages i beslag och dömes förbrutet,

så framt icke, på sätt i 3 § stadgas, vederbörligt tillstånd är

gifvet. till trädets afverkning till fritt förfogande. Dock vare hemmansägare

eller åbo ej förment att, äfven utan sådant tillstånd, af hemmanets

skog, till oundgängligt husbehof, låta försäga undermåligt virke å sådana

såginrättningar, hvilka ej äro afsedda till försågning af virke för export

(husbehofssågar).

2 §-

1 mom. Såsom undermåligt anses träd, som afverkadt ej håller

i genomskärning minst 21 centimeter på ett afstånd af 4,7 5 meter från

storäudau. Vid sagda mått får ej barken inberäknas.

2 mom. Virke af träds öfre del må ej hänföras till undermåligt

virke och såsom sådant tagas i beslag, där det tydligen visar sig eller

ådagalägges, att det virke är taget af träd, som ej är undermåligt, eller

af träd, som är med vederbörligt tillstånd afverkadt.

3 mom. Sparre, som är bilad så, att ursprungliga tjockleken vid

4,7 5 meters längd ej kan utrönas, skall, för att icke anses undermålig,

hålla i omkrets, vid sagda längd från storändan, minst 57 centimeter,

ifall sparren är bilad till skarp kant, men eljest minst 60 centimeter,

samt i förhållande därefter, om längden är mindre.

4 mom. I afseende på virke, som redan är sågadt, då det anträffas,

skall hvad ofvan är stadgadt äga tillämpning, endast ifall lagligen

styrkas kan, att varan tillkommit af träd, som är undermåligt och

till hvars afverkande till fritt förfogande ej meddelats vederbörligt

1 i 11 stånd.

3 §.

1 mom. År skog af beskaffenhet, att för dess ordentliga skötsel

och vård fordras afverkning af undermåligt virke, må ägare, som vill

låta det virke skeppas, transporteras å järnväg till ort utom Västerbottons

och Norrbottens län, sågas eller till pappersmassefabrikation annvändas,

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Riksdagens Skrifvelse N:o 136.

anmäla sig hos vederbörande revirförvaltare; och åligger det honom

eller den skogstjänsteman, som i hans ställe förordnas, att verkställa

den undersökning af skogen, som af omständigheterna påkallas. Finnes

därvid slik utverkning vara med grunderna för en god skogshushållning

öfverensstämmande, då må, där ej laga hinder eljest möter, tillstånd af

förrättningsmannen gifvas till afverkning till fritt förfogande; dock att

träd, som vid storändan håller 15 centimeter eller mera i genomskärning,

ej må afföras, innan det genom förrättningsmannens försorg blifvit

med kronomärke stämpladt. Vill ägaren sig till säkerhet hafva virke

jämväl af mindre dimensioner stämpladt, vare därtill berättigad.

2 mom. Varder sådan förrättning begärd före den 1 juni, skall

undersökningen och utstämplingen företagas och afslutas före den 1

november samma år. Uppstår under tiden efter den 1 juni skada å

skog genom storm, eld eller eljest, och begär skogsägaren i anledning

häraf före den 1 september sådan förrättning, som i 1 mom. omförmäles,

skall förrättningen före nästföljande 1 december verkställas.

Innan förrättningsmannen från stället afreser, skall han mot bevis,

men utan lösen, tillställa sökanden eller hans ombud skriftligt syneinstrument,

i hvilket kostnaden för förrättningen skall utsättas. År

sökanden missnöjd med förrättningsmannens utlåtande vid förrättningen,

må klagan däröfver föras hos vederbörande öfverjägmästare sist innan

klockan tolf å trettionde dagen efter det sökanden eller hans ombud

af syneinstriimentet erhållit del.

Ändring i öfver]ägmästarens beslut må sökas genom besvär hos

domänstyrelsen innan klockan tolf å trettionde dagen efter det klaganden

af beslutet erhållit del.

3 mom.. Angående rätt att utan hinder af inskränkningarna i

denna förordning fritt förfoga öfver undermåligt virke, som till följd

af föreläggande vid laga skifte varder afverkadt, skall i tillämpliga delar

gälla hvad här ofvan är stadgadt.

4 mom. Vill jordägare för skogsmarks uppodling till åker eller

äng fälla skog med rätt till fritt förfogande öfver virket annorledes

.än för husbehof, göre därom anmälan hos vederbörande revirförvaltare,

hvilken det åligger att, så snart sådant i sammanhang med de årliga

utsyningsförrättningarna å kronans skogar lämpligen kan ske, å den

uppgifna odlingsmarken anställa besiktning till utrönande af dess läge,

storlek, beskaffenhet och tjänlighet till odling samt därefter till Kungl.

Maj:ts befallningshafvande i länet insända besiktningsinstrumentet med

uppgift å den tid, som anses för odlingens fullbordande erforderlig,

Bill. till Riksd. Prof. 1903. 10 Sami. 1 Afd. 1 Band. 33 Höft. ö

s. 42 Kontrollera mot PDF

42 liiksdagens Skrifvelse N:o 136.

jämte det yttrande i öfrigt, hvartill besiktningen kan föranleda. Önskar

jordägare att, utan afbidande af dylik utsyningsförrättning, vinna handläggning

af ärendet, äge lian antingen för besiktning af marken påkalla

skyndsam åtgärd af vederbörande revirförvaltare eller kronobetjänt,

hvarefter denne med ärendet vidare förfar i den ordning ofvan stadgas,

eller ock låta odlingsmarken besiktigas af två trovärdige män samt

insända deras öfver besiktningen afgifna intyg jämte ansökning i ärendet

till endera af nämnde tjänstemän, som bar att med eget yttrande

befordra ansökningen till Kungl. Maj:ts befallningshafvandes pröfning.

Finner Kungl. Maj:ts befallningshafvande det tillämnade odlingsföretaget

vara af beskaffenhet, att afverkning af undermåligt virke till fritt förfogande

bör medgifvas, meddele Kungl. Maj:ts befallningshafvande därtill

tillstånd med utsättande af viss tid, inom hvilken vid vite, som

Kungl. Maj:ts befallningshafvande äger bestämma, odlingen skall vara

fullbordad; skolande underrättelse om Kungl. Maj:ts befallningshafvandes

beslut i ärendet meddelas revirförvaltaren för jordägarens förständigande.

Beträffande stämpling af virke, till hvars afverkning tillstånd sålunda

erhållits, förhålles på sätt i 1 och 2 mom. i denna § stadgas.

4 §•

Skogsägare vare ej pliktig att för utsyning eller stämpling,

hvarom i 3 § eller 4 § sägs, vidkännas annan kostnad än godtgörelse

till förrättningsmannen för den tid, förrättningen å stället upptager, i

hvilket afseende skogsägaren skall erlägga såsom arfvode för hvarje

dag 5 kronor äfvensom förse förrättningsmannen med kost och husrum

eller gifva ersättning därför.

Dylik utsyning eller stämpling å skog, indelad till ordnad hushållning

enligt plan, som blifvit af domänstyrelsen godkänd, verkställes

utan kostnad för jordägaren, där tjänsteåtgärden afser virke, som enligt

planen är bestämdt att afverkas.

För sådan af skogstjänsteman eller kronobetjänt verkställd besiktning,

hvarom i 3 § 4 mom. förmäles, åligger det jordägaren att till

förrättningsmannen utgifva godtgörelse, som utgår till skogstjänsteman,

när han verkställt förrättningen i samband med årsutsyningen å kronans

skogar, med dagtraktamente enligt gällande resereglemente under den

tid förrättningen varar, men eljest med reseersättning och dagtraktamente

enligt samma reglemente.

s. 43 Kontrollera mot PDF

Riksdagens Skrifvelse N:o 136.

43

5 §■

Rätt att i beslag taga virke, som bör anses förbrutet, tillkomme

allmän åklagare, tjänstemän och betjänte vid skogsstaten äfvensom

inom hamn och lastageplats tullstatens tjänstemän och, då dylikt virke

är lastadt på järnvägsvagn för transport till ort utom Västerbottens

och Norrbottens län, stationsföreståndare, men rättighet att utföra åtal

i sådana mål äge endast allmän åklagare samt tjänstemän och betjänte

vid skogsstaten, på sätt gällande författningar stadga; skolande förty

tulltjänsteman eller stationsföreståndare, som gjort beslag, därom göra

anmälan hos allmän åklagare eller skogstjänsteman.

6 §.

Medel, som inflyta genom försäljning af virke, som enligt denna

författning är beslag underkastadt, fördelas sålunda, att en tredjedel

tillfaller kronan och två tredjedelar åklagaren; dock att, därest annan

behörig person verkställt beslaget, denne skall af åklagareandelen undfå

hälften.

XII. Särskild skogslagsstiftning för Västernorrlands och Jämtlands län.

I en inom Riksdagen väckt motion har hemställts, att Riksdagen

måtte, såvidt Västernorrlands och Jämtlands län anginge, afslå Eders

Kungl. Maj:ts förslag till författningar om vård af enskildes skogar,

skyddsskogar, skogsvårdsstyrelser och skogsvårdsafgifter samt i stället

för dessa län antaga följande tre, af kommitterade, utsedde af länens

landsting, afgifna och af landstingen för deras del godkända författningsförslag,

nämligen:

l:o. Förslag till lag angående vården af enskildes skogar inom Västernorrlands

och Jämtlands län.

§ I
-

Barrträd, som, efter hvad här nedan i § 2 sägs, är att anse såsom

undermåligt, må icke afverkas annat än till skogsägarens eget eller

s. 44 Kontrollera mot PDF

44 Riksdagens Skrifvelse N:o 136.

annans husbehof samt till flottningsanordningar eller allmänt behof, allt

inom det län, där skogsmarken är belägen, så framt icke trädet är torrt

eller vederbörligt tillstånd, på sätt i 3 § stadgas, är gifvet till trädens

utverkning.

§ 2.

Mom. 1. Såsom undermåligt anses träd, som afverkadt ej håller

uti någon riktning minst nedannämnda mått i genomskärning på ett

afstånd af 1,5 meter från storändan, nämligen,

med bark: tallträd 25 cm. samt granträd 19 cm. inom Västernorrlands

län och 21 cm. inom Jämtlands län, eller utan bark: tallträd

21 cm. samt granträd 17 cm. inom Västernorrlands län och 19 cm.

inom Jämtlands län.

Mom. 2. Virke af trädets öfre del må ej hänföras till undermåligt

virke, när det icke ådagalägges, att virket är taget af träd, som

är undermåligt.

Mom. 3. Sparre, som är bildad så, att ursprungliga tjockleken

vid 1,5 meters längd från storändan icke kan utrönas, skall, för att

icke anses undermålig, hålla i omkrets vid sagda längd minst följande

mått, nämligen

sparre af tall 61 cm. samt sparre af gran 49 cm. inom Västernorrlands

län och 55 cm. inom Jämtlands län.

§ 3.

Mom. 1. Afverkning af undermåliga träd med rätt till fritt förfogande

öfver virket, må, på sätt och villkor här nedan föreskrifvas,

äga rum

1) om träden böra för skogens ordentliga vård och föryngring

borttagas, äro skadade eller undertryckta, stå å försumpad eller vattensjuk

mark eller äro af beskaffenhet, att vidare tillväxt af dem icke är

att förvänta;

2) om trädens fällande erfordras för skogsmarkens uppodling.

Mom. 2. Vill skogsägaren afverka undermåliga träd, jämlikt lista

punkten i föregående mom., ingifve han därom skriftlig anmälan till

skogsvårdsstyrelsen inom länet, hvilken, därest något i nämnda punkt

omförmälda fall föreligger och laga hinder eljest ej möter, har att

lämna tillstånd till afverkningen och låta verkställa utsyning af virket,

öfver utsyning skall förrättningsmannen uppgöra instrument i tvenne

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

Riksdagens Skrifvelse N:o 136.

exemplar, däraf han skall tillställa sökanden eller hans ombud det ena

exemplaret, innan han från förrättningsstället afreser, och insända det

andra exemplaret, till skogsvårdsstyrelsen.

Mom. 3. Där jordägare vill, jämlikt 2:dra punkten af l:sta monn,

för skogsmarks uppodling fälla skog, göre han därom skriftlig anmälan

till vederbörande tjänsteman hos skogsvårdsstyrelsen, hvilken det åligger

att, så snart lämpligen ske kan, å den uppgifna odlingsmarken anställa

besiktning till utrönande af dess läge, storlek, beskaffenhet och tjänlighet

till odling samt därefter till skogsvårdsstyrelsen insända berörda

anmälan tillika med besiktningsinstrumentet, innefattande uppgift å den

tid, som anses för odlingens fullbordande erforderlig, och värdet af

den undermåliga skog, öfver hvilken jordägaren vill erhålla rätt att

fritt förfoga, jämte det yttrande i öfrigt, hvartill besiktningen kan föranleda.

Finner skogsvårdsstyrelsen det tillämnade odlingsföretaget vara

af beskaffenhet, att afverkning af undermåligt virke till fritt förfogande

bör medgifvas, meddele skogsvårdsstyrelsen därtill tillstånd med utsättande

af viss tid, inom hvilken odlingen skall vara fullbordad; dock

må tillstånd icke meddelas, förrän jordägaren till skogsvårdsstyrelsen

afiämnat en med vederhäftig borgen försedd förbindelse att, där

odlingen icke varder inom föresätta tiden verkställd, till skogsvårdsstyrelsen

inbetala ett belopp, motsvarande värdet af de undermåliga

träd, öfver hvilka han begärt rätt att fritt förfoga. Hvad på grund

af sådan förbindelse till skogsvårdsstyrelsen inflyter tillfaller den under

skogsvårdsstyrelsens förvaltning stående skogsvårdskassa.

Mom. 4. Angående rätt att utan hinder af denna lag fritt förfoga

öfver undermåligt virke, som till följd af föreläggande vid laga

skifte varder afverkadt, skall i tillämpliga delar gälla hvad här ofvan

är stadgadt.

Mom. 5. Undermåligt virke, som skogsägare enligt denna § erhållit

tillstånd att afverka, äge han att till sin säkerhet få genom förrättningsmannens

försorg stämpladt med märke, sömhål'' skogsvårdsstyrelsen

fastställes för hela länet och om hvars utseende tillkännagifvande

skall årligen i länskungörelserna införas. Skogsvårdsstyrelsen

äger ock, där den finner så nödigt, att i sammanhang med meddelandet

af tillstånd till afverkning dylik stämpling föreskrifva.

§ 4.

För utsyning och stämpling af undermåligt virke samt för bc
-

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Riksdagens Skrifvelse N:o 136.

siktning af skogsmark i och för odling i enlighet med § 3 vare skogsägaren

icke skyldig vidkännas annan kostnad än att förse förrättningsmannen

med kost och husrum eller gifva ersättning därför med tre

kronor för hvarje dag förrättningen å stället upptager.

§ 5.

Den, som gör sig skyldig till öfverträdelse af hvad här ofvan

tinnes stadgadt i fråga om afverkuing af undermåligt virke, straffes

med böter från och med tio till och med femhundra kronor, hvarjemte

det olofligen afverkade virket, oafsedt om det kommit i annans ägo

eller i besittning, är underkastadt beslag och dömes förbrutet; dock

må beslag icke verkställas å virke, som finnes med annans virke fritt

flytande i flottled eller annat vattendrag, däri virke brukar framflottas.

§ 6.

Rätt att i beslag taga virke, som bör anses förbrutet, tillkomme

allmän åklagare och skogsvårdsstyrelsens tjänsteman, men rättighet att

utföra åtal allenast allmän åklagare; skolande förty skogsvårdsstyrelsons

tjänsteman, som gjort beslag, därom göra anmälan hos allmänna

åklagaren.

§ i
Virke,

som enligt denna lag dömes förbrutet, skall af åklagaren

säljas å offentlig auktion så kungjord, som om auktion å utmätt lösegendom

är stadgadt. Virke, som tagits i beslag, må på nämnda sätt

försäljas äfven innan det dömts förbrutet, i hvilket fall dock fullständig

af två trovärdige män bestyrkt förteckning, utvisande virkets mängd,

dimensioner och beskaffenhet, först skall upprättas samt kungörelse om

auktionen införas minst fjorton dagar förut i den tidning i länets

residensstad, däri allmänna påbud för denna stad vanligen meddelas,

hvarjämte virkets ägare, där han är känd och inom riket boende, skall

om auktionen underrättas genom bref, som auktionsförrättaren skall

med posten under rekommendation till honom afsända så tidigt, att det

kan komma honom till banda minst fjorton dagar före auktionen.

Försåldt virke stämplas med länsmärket.

s. 47 Kontrollera mot PDF

Riksdagens Skrifvelse N:o 136.

47

§ 8.

Af böter enligt denna lag tillfalla två tredjedelar åklagaren och

eu tredjedel skogsvårdskassan i det län, där afverkningen skett. Finnes

särskild angifvare, njute lian hälften af åklagarens andel.

Medel, som influtit genom försäljning af förbrutet virke, fördelas

med en tredjedel till åklagaren, en tredjedel till den, som beslaget

verkställt, och eu tredjedel till skogsvårdskassan i det län, där afverkningen

ägt rum, eller, om det ej kan utrönas, till skogsvårdsstyrelsen

i det län, hvarest beslaget skett.

Försäljes i beslag taget virke innan det dömts förbrutet, skall

försäljningssumman nedsättas i länets ränteri till dess frågan om virket

är förbrutet blifvit slutligen afgjord; och vare om nedsättning af sådana

medel i bankinrättning lag, som i § 188 af utsökningslagen sägs.

§ 9-

År ägare af i beslag taget virke okänd eller vistas han utom

riket, skall kungörelse om beslaget genom åklagarens försorg införas

tre gånger såväl i allmänna tidningar som i tidning inom orten. Har

ej inom sex månader efter sista kungörandet ägaren till virket hos

Konungens befallningshafvande sig anmält, och har åtal emot den, som

olofligen afverkat virket, ej inom den tid anställts, vare virket såsom

förbrutet ansedt; och förordne Konungens befallningshafvande härom

så ock om virkets försäljning, där sådan ej redan ägt rum.

§ io.

Saknas medel till fulla gäldandet af böter, hvartill någon på grund

af denna lag fälles, skall förvandling ske enligt allmän strafflag.

§ 11.

Förordning om skogsvårdsstyrelse meddelas af Kung]. Magt

§ 12-

Denna lag träder i kraft den

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Riksdagens Skrifvelse N:o 136.

2:o) Förslag till förordning angående skogsvårdsstyrelser inom Väster
norrlands

och Jämtlands län.

§ I
I

hvardera länet skall finnas en skogsvårdsstyrelse, bestående af

tre med skogsförhållandena inom orten förtrogna män, ntsedda för tre

år i sänder, en såsom ordförande utaf Kungl. Maj:t och de öfriga af

länets landsting.

Suppleanter till lika antal som ledamöterna utses för samma tid

och på enahanda sätt som desse.

Afgår ledamot eller suppleant under den för honom bestämda

tjänstgöringstid, utses annan för den tid, som för den afgångne återstått.

§ 2.

För besluts fattande inom skogs vårdsstyrelsen fordras, att ordföranden

eller hans suppleant samt två ledamöter eller suppleanter för

dem äro tillstädes.

Val inom styrelsen förrättas med slutna sedlar, och lotten skiljer

mellan dem, som erhållit lika röstetal. I öfrigt fattas besluten efter

öppen omröstning, och blifver den mening gällande, hvarom de fleste

röstande sig förenat; äro rösterna för olika meningar lika delade, gäller

den mening, som biträdes af ordföranden.

§ 3.

Hos skogsvårdsstyrelsen skall vara anställd såsom föredragande

och sekreterare en forstligt bildad man, hvilken fullgjort livad som erfordras

för vinnande af anställning såsom tjänsteman i skogsstaten.

§ 4.

Skogsvårdsstyrelsen har till uppgift att inom länet

a) hålla tillsyn öfver skötseln och vården af enskildes skogar

i sådant afseende låta genom sina biträden verkställa denrutsyning

utstämpling af virke samt besiktning å till odling afsedd mark,

i

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

Riksdagens Skrifvelse N:o 136.

enligt lagen angående vården af enskildes skogar inom Västernorrlands

och Jämtlands län, kunna ifrågakomma;

b) söka befrämja den enskilda skogshushållningen genom utbredande

af kunskap i skogsskötseln;

c) förvalta länets skogsvardskassa, hvilken bildas af skogsvårdsafgifter

och medel, som eljest enligt gällande föreskrifter inflyta, äfvensom

af de belopp, som af staten, landstinget, hushållningssällskapet

eller annan kunna lämnas till den enskilda skogsvårdens främjande;

d) i mån af tillgång lämna bidrag till arbeten för skogskultur och

andra åtgärder för befordrande af bättre skötsel af enskildes skogar;

e) antaga, förordna samt med omhänderhafvande medel aflöna dels

sekreteraren, dels ock erforderligt antal forstligt bildade tjänstemän och

andra biträden för de distrikt, i hvilka länet för skogsvården kommer

att indelas, äfvensom utfärda instruktioner för tjänstemän och biträden.

Har skogsägare för vården af sina skogar anställt forstligt bildad

man, må skogs vård sstyrelsen åt denne uppdraga att under skogsvårdsstyrelsens

öfverinseende verkställa den utsyning och ^stämpling af

undermåligt virke, som det eljest tillkommer skogsvårdsstyrelsen att

ombesörja.

Skogsvårdsstyrelsen har dessutom att ställa sig till efterrättelse

lagen angående vården af enskildes skogar inom Västernorrlands och

Jämtlands län samt det reglemente, som för styrelsen och på dess

förslag blifvit efter landstingets hörande af Kung!. Maj:t meddeladt.

§ 5-

Medel från skogsvårdskassan får ej användas för skogar, tillhörande

staten eller allmänna boställen, ej heller häradsallmänningar, s. k. besparingsskogar

eller städers och allmänna inrättningars eller stiftelsers

skogar.

§ 6.

Ordförande och ledamot i skogsvårdsstyrelsen äfvensom revisor,

hvarom i § 7 här nedan förmäles, erhåller från skogsvårdskassan dels

för hvarje sammanträde ersättning efter klass 3 i resereglementet, dels

oek det arfvode, som efter förslag af landstinget af Kung]. Maj:t

bestämmes.

Bill. till Rikttd. Prat. 1303. JO Sami. 1 Afd. 1 Rand. 33 Höft.

7

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Riksdagens Skrifvelse N:o 136.

§ 7-

Skogsvårdsstyrelsen åligger att före april månads utgång hvarje år

afgifva redovisning för sin förvaltning under näst föregående kalenderår;

skolande vid denna redovisning jemväl fogas en kortfattad framställning

angående de enskilda skogarnes i länet tillstånd och skötsel. Denna

redovisning skall granskas af revisorer, ntsedde en af Kungl. Magt och

de öfriga af landstinget till det antal, landstinget bestämmer. Revisionsberättelsen,

vid hvilken skall fogas ofvannämnda framställning angående

de enskilda skogarnas tillstånd och skötsel och däri ansvarsfrihet för

styrelsen till- eller afstyrkes, skall tillika med framställningen befordras

till tryck och utdelas bland landstingets ledamöter minst en månad före

landstingets nästa lagtima sammanträde, hvar jämte ett exemplar skall

insändas till kungl. jordbruksdepartementet.

På landstinget ankommer att bevilja eller vägra skogsvårdsstyrelsen

ansvarsfrihet för styrelsens förvaltning under det år revisionsberättelsen

omfattar.

§ 8.

Eu hvar ledamot i skogsvårdsstyrelsen ansvarar gemensamt med

de öfriga för de medel, styrelsen under sin förvaltning haft, äfvensom

för de säkerhetshandlingar, mot hvilkas antaglighet han icke till protokollet

gjort anmärkning. Denna ansvarighet fortfar till dess förvaltningen

blifvit af landstinget eller, om klander anställes, af vederbörlig

domstol godkänd, eller ock till dess natt och år efter räkenskapens

aflämnande förflutit, utan att klander i laga ordning blifvit anställdt.

3:o. Utkast till lag angående skogsvårdsafgifter i Västernorrlands och

Jämtlands län.

§ 1-

Skogsvårdsafgift skall, efter hvad bär nedan sägs, erläggas för

virke af tall och gran, som afverkats inom Västernorrlands och Jämt
-

s. 51 Kontrollera mot PDF

51

Riksdagens Skrifvelse N:o 136.

lands län, där ej afverkningen skett till skogsägarens eget eller annans

husbehof eller till flottningsanordningar eller till allmänt behof, allt

inom det län, där skogsmarken är belägen.

§ 2-

Afgiftens belopp för olika slag af virke bestämmes af Kungl.

Maj: t för hvarje gång för högst fem år på förslag af länets skogsvårdsstyrelse

och efter landstingens hörande.

§ 3.

Den, som afverkat eller låtit afverka afgiftspliktigt virke, är skyldig

att till den skogsvårdsstyrelsens tjänsteman, inom hvilkens distrikt

afverkningen ägd rum, skriftligen lämna sådan uppgift ä mängden af

hvarje afverkadt virkesslag, som för afgiftens beräknande erfordras.

Varder virke med märke försedt, skall uppgiften lämnas af den, hvars

märke virket åsatts.

§ 4.

Uppgift å afgiftspliktigt virke, för hvilket stadgad afgift icke redan

erlagts, skall aflämnas:

a) om virke skall löst framflottas i allmän eller enskild flottled,

före den 1 juli;

b) om virket skall på järnväg transporteras, fjorton dagar före

dess afsändande;

c) om virket skall inlastas direkt i fartyg eller transporteras i

flottar eller s. k. grimmor, innan virket inlastas eller transporten tager

sin början och

d) om virket framföres till skogförbrukande anläggning på annat

sätt, än förut är sagdt, inom dep tid, skogsvårdsstyrelsen äger bestämma.

§ 5.

Skogsvårdsafgift skall erläggas:

a) för virke, som löst framflottas i allmän eller enskild flottled,

t skogsvårdsstyrelsen eller, om den så bestämt, till vederbörande

U tningsförenings styrelse senast den 1 augusti det år, flottningeu

ä r rum:

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Riksdagens Skrifvelse N:o 136.

b) för virke, som skall å järnväg transporteras, till behörig järnvägstjänsteman,

innan transporten tager sin början;

c) för virke, som inlastas direkt i fartyg eller transporteras i

flottar eller s. k. grimmor, till vederbörande tulltjänsteman eller till

skogsvårdsstyrelsen, innan virket inlastas eller transporten tager sin

början; och

d) för virke, som framföres till skogförbrukande anläggning på

annat sätt, än här ofvan sägs, till skogsvårdsstyrelsen inom tid, som

den äger bestämma.

För skogsvårdsafgiftens erläggande ansvarar: i det under mom. a

omförmälda fall den, med hvars märke virket försetts; i fall, som omförmälas

under mom. b och c, den som afsänder virket, samt för virke,

som omnämnes under mom. d, den, som drifver den skogförbrukande

anläggningen.

Har i de under mom. b och c omförmälda fall skogsvårdsafgiften

icke inom utsatt tid guldris, vare jämväl mottagaren af virket ansvarig

för afgiftens erläggande.

§ 6-

Skogsvårdsafgift, som uppburits af annan än skogsvårdsstyrelsen,

skall af denne till styrelsen redovisas inom en månad efter uppbörden.

§ 7-

I och för kontrollen af skogsvårdsafgiftens behöriga erläggande

äger skogsvårdsstyrelsen att af flottningsföreningens styrelse äfvensom

af järnvägs- eller tulltjänsteman erhålla nödiga upplysningar.

För nämnda ändamål vare den, som drifver skogförbrukande anläggning,

äfvensom annan, som idkar handel med afgiftspliktigt virke

eller produkter däraf, skyldig att vid anfordran för skogsvårdsstyrelsen

eller dess tjänsteman uppvisa virkesjournal eller annan bokföring, däraf

erforderlig upplysning kan erhållas.

§ 8.

Stadgad skogsvårdsafgift, som ej inom föreskrifven tid erlägg ,

har vederbörande utmätningsman att på skogsvårdsstyrelsens beg"

omedelbart uttaga hos den tredskande. Af virke, för hvilket sk

vårdsafgift ej behörigen erlagts, må i afbidan på utmätnings ver

s. 53 Kontrollera mot PDF

53

Riksdagens Skrifvelse N:o 136.

lande skogsvårdsstyrelsen genom dess tjänsteman genast laga i beslag

så mycket, som i värde svarar mot oguldna afgiften.

i »•

Den, som underlåter aflämna föreskrifven virkesuppgift, äfvensom

den, som mot bättre vetande lämnar oriktig sådan uppgift, gör sig

förfallen till böter från och med tio till och med femhundra kronor.

Den, som sålunda sig förbrutit, vare jämväl pliktig erlägga stadgad

skogsvårdsafgift eller, därest han jämlikt § 5 varit för densamma ansvarig,

dubbel afgift för det icke uppgifna eller oriktigt uppgifna virket.

§ io.

Åtal enligt denna lag utföres af allmän åklagare på anmälan af

skogsvårdsstyrelsen.

Af böter enligt denna lag tillfaller en tredjedel åklagaren och

två tredjedelar skogsvårdskassan i det län, inom hvilket uppgiften å

virket lämnats eller skolat lämnas.

§ U
Saknas

medel till fulla gäldandet af böter, hvartill någon på grund

af denna lag fällts, skall förvandling ske enligt allmän strafflag.

§ 12-

Skogsvårdsstyrelsen fastställer formulär för uppgifter om afgiftspliktigt

virke och meddelar i öfrigt de närmare föreskrifter, som för

tillämpning af denna lag finnas erforderliga.

Denna lag träder i kraft den — — — —

I det yttrande, nämnde kommitterade i sammanhang med förslagen

afgifvit, hafva de kraf, som beträffande nu ifrågavarande båda län borde

uppställas på eu skogslagstiftning, formulerats sålunda:

»En dimensionslag för dessa län bör verksamt skydda den växtliga,

utveeklingskraftiga och välformade ungskogen af det för skogsmarken

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Riksdagens Skrifvelse N:o 136.

mest passande slag. Den får icke stå i vägen för lijälpgallring, nödig

hyggesrensning och skogens föryngring. Ej heller får den hindra tillgodogörandet

på förmånligaste sätt af skadad och undertryckt skog,

eller af skog, hvars rotverksamhet starkt nedsatts eller hvars föryngringsförmåga

tillintetgjorts af markens beskaffenhet, eller af träd, af hvilka

vidare tillväxt icke är att förvänta. Kontrollbestämmelserna för lagens

efterlefnad böra vara effektiva och, om möjligt, sådana, att banden å

ägarens dispositionsrätt öfver skogen ej kännas för hardt tilldragna.»

I öfverensstämmelse med denna uppfattning hafva kommitterade

utarbetat ofvaninförda förslag till lag om vård af enskildes skogar uti

ifrågavarande båda län äfvensom, i noga anslutning därtill, och på

grundvalen af skogskommitténs motsvarande förslag, utkasten till författningar

om skogsvårdsstyrelser och skogsvårdsafgifter. Landstingskommitterade

hafva för öfrigt, efter redogörelsen för ofvannämnda

grunddrag för en skogslagstiftning för Västernorrlands och Jämtlands

län, anfört bland annat:

»Under en lag med dessa grunddrag skall den för länen såväl

som landet i dess helhet så viktiga sågverksrörelsen kunna påräkna eu

stadig tillgång på virke af god form och kvalitet. Pappersmassefabrikationen

jämte andra ^förbrukande industrier komma det oaktadt att fä

erforderligt råmaterial, enär den undermåliga skog, som får afverkas,

lämnar en högst betydande, för dessa industrier användbar virkesmängd.

Enahanda blir förhållandet med kolningen, vare sig den sker i mila

eller med användandet af de tekniska hjälpmedel, som under senaste

tider uppfunnits. Jordbruket och dess binäringar skola icke blifva i

saknad af nödigt virkesfång. Därjämte skola jordbrukarne hafva utsikt

att af skogen hämta en inkomst, antingen direkt genom virkesförsäljning

eller genom arbete i trävaruindustriens tjänst.

Skogsafkastningen och den tillgång till arbete, som industrien

lämnar, blifva såmedelst af jämn och varaktig natur, hvaremot, om

skogsförrådet under gynnsamma konjunkturer hårdt anlitas, detta kan

medföra svåra rubbningar i trävaruindustrien och ett försvagande af

jordbrukets säkraste stöd. Trävaruindustriens aftynande af brist på

råmaterial skulle äfven undergräfva existensvillkoren för de talrika

arbetareskaror, som nu hafva sitt uppehälle i dess tjänst.

Särskild! att beakta är, att en lagstiftning af den hufvudsakliga

innebörd, ofvan omnämnts, jämväl medför den nyttan, att den i viss

mån bringar de träförbrukande näringarna att anlita den dimension och

virkeskvalitet, som en hvar med fördel kan använda, och ej draga under

sig en dimension eller kvalitet, som en annan industrigren oundgäng
-

s. 55 Kontrollera mot PDF

55

Riksdagens Skrifvelse N:o 136.

ligen behöfver. Virkesförrådet blifver härigenom i det hela med större

omsorg tillvarataget och för industrien bättre utnyttjadt.

På en god dimensionslag bör äfven ställas den fordran, att den

för den fria afverkningen satta gränsen blir uppdragen med tillbörlig

hänsyn till allt hvad för lagen satts till uppgift. Att härvid så afväga

de särskilda omständigheter, som spela in i frågan, att uppgiftens olika

sidor kunna anses i lika mån beaktade, är vanskligt, helst de grundläggande

förhållandena äro mycket växlande i olika trakter af det område,

för hvilket lagen skall gälla. I förgrunden framstår likväl nödvändigheten

att sörja för skogens föryngring genom själfsådd, hvarför

måste tillses, att friska och växtliga ungträd skyddas mot afverkning

så länge, att de uppnått åldern för en kraftig frösättning och äfven

under en viss tidsperiod fullgjort denna funktion. Därmed är det dock

icke nog. Träden böra äfven få kvarstå, till dess de utväxt till den

groflek, att de motsvara rimliga anspråk på tillräckligt och passande

husbehofsvirke och på råämne för sågverksindustrien. Vidare måste

hänsyn tagas till att våra båda barrträd, tall och gran, till sina lefnadsförhållanden

äro hvarandra mycket olika, så att de icke hafva samma

förutsättningar för den ekonomiskt fördelaktigaste utvecklingen, ej heller

med fästadt afseende på det inflytande de utöfva på skogsmarkens

framtida produktionsförmåga förhålla sig på ett likartadt sätt. Granen,

som uppträder under tvenne former, är på bättre myllrik mark växtlig

och växer då fortare än tallen, men genom denna hastiga tillväxt blir

dess ved lös och utsättes därigenom lättare för röta. Den oväxtliga

granen åter förekommer på myllfattigare jord — tallmark — hvarest

den undantränger tallen, nedsätter markens produktionsförmåga och så

småningom orsakar försumpning. Både den växtliga och den oväxtliga

granen äro ömtåligare än tallen och taga lättare än den skada genom

mekanisk inverkan, friställning, iusektangrepp m. m. Lägger man nu

härtill, att de båda granformerna blifva fröbara tidigare än tallen samt

att de äro lika användbara för trämasseindustrien som för sågverksindustrien,

så är det tydligt, att granen i allmänhet kan med fördel

skördas tidigare än tallen, hvilket tillåter, att gränsen för afverkning

af gran siittes lägre än för tall.

För såväl Västernorrlands som Jämtlands län har därför dimensionen

för gran ansetts böra sättas lägre än för tall. Då emellertid

inom Jämtland granen vunnit så stort insteg, särdeles inom de västra

trakterna, där den är nästan allena rådande, att en afverkning af gran

intill samma dimension som inom Västernorrlands län skulle betänkligt

nedsätta förrådet af träd, tjänliga till husbyggnader och för sågverks
-

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Riksdagens Skrifvelse N:o 136.

industrien, samt orsaka ett hög-st menligt inflytande på den kvarstående

skogen och på skogsföryngringen, samt den inom såväl Jämtland som

Härjedalen vid fjällgränsen förekommande skogen består nästan uteslutande

af gran, och denna skyddsskog behöfver särskildt vårdas, så

bör skillnad i afverkningsbegränsningen göras icke blott mellan tall

och gran, utan äfven mellan gran inom Västernorrlands län och inom

Jämtlands län.»

Efter att hafva närmare motiverat de i lagförslaget upptagna

dimensionsstadgandena, fortsätta kommitterade:

»Det förbud för afverkning af träd under vissa dimensioner, som

åsyftas, gör obestridligen ett kännbart ingrepp i skogsägarens dispositionsrätt

öfver sin egendom, hvarför man bör gå försiktigt till Amga

och ej göra ingreppet större, än faran, som botar skogen, uppenbarligen

bjuder. Då denna fara icke egentligen kommer af afverkningen till

husbehof, om ock medgifvas måste, att det planlösa sätt, hvarpå sådan

afverkning mångenstädes bedrifves, åstadkommer stor skada, torde afverkningen

af virke såväl till skogsägarens eget som till annans husbehof

inom länet icke böra inskränkas, helst som ett band därutinnan

kan försvåra de redan nu i många fall ganska ogynnsamma lefnadsförhållanden,

hvarmed befolkningen har att kämpa. Frihet må äfven

lämnas till afverkning för flottningsanordningar, såsom till rännor,

länsor med mera, äfvensom till allmänt behof, till exempel till järnvägsstängsel,

enär afverkuing för dessa ändamål är mera till båtnad än

till men för orten. Någon tvekan att lämna eftergift i dessa afseenden

må så mycket mindre råda, som, glädjande nog, allmogen allt mer och

mer kommit till insikt om skogens värde för jordbruket och såsom

handelsvara och därför börjat visa förtänksamhet vid uttagning af träd

till husbehof, så att frisk och växtlig skog sparas till afsalu. Ej heller

må afverkningsförbud träffa torra träd, hvarmed förstås döda eller

döende träd.»

För otillräckligheten beträffande ifrågavarande båda län af en

återväxtlag och beliofvet af en dimensionslag hafva onekligen af landstingskommitterade

beaktansvärda skäl anförts. Huruvida en dimensionslag

där verkligen skulle vara gagnelig och lämplig, därom har Riksdagen

dock icke kunnat bilda sig någon bestämd uppfattning. Då

domänstyrelsen förordade införandet i Västernorrlands och Jämtlands

län af en dimensionslag vid sidan af en återväxtlag, utgick styrelsen

från den förutsättningen, att den allmänna meningen i dessa orter

vore bestämd för införandet af en dimensionslag, men, såsom kändt

s. 57 Kontrollera mot PDF

57

Riksdagens Skrifvelse N:o 136.

är, har landstingets förevarande förslag framkallat protester och gensagor.

Och att sålunda icke ens befolkningen i de trakter, den föreslagna

lagstiftningen skulle gälla, är enig om dess nytta och nödvändighet

lärer enligt Riksdagens mening få tillmätas en afsevärd betydelse.

Vid sådana förhållanden har Riksdagen icke ansett sig böra bifalla

motionen, men på grund af spörsmålets stora vikt har Riksdagen ansett,

att frågan bör tagas under förnyad ompröfning; och får Riksdagen därför

anhålla, det täcktes Eders Kungl. Slaj:t ånyo taga i öfvervägande,

huruvida en lag angående vård af enskilda skogar i Västernorrlands

och Jämtlands län i nära eller, om det ej kan ske, i hufvudsaklig

öfverensstämmelse med de af länens landsting år 1901 godkända förslag

må kunna utfärdas, samt för Riksdagen framlägga det förslag, hvartill

utredningen i ämnet kan leda.

XIII. Fideikommisskogar.

I en inom Riksdagen väckt motion har uttalats, att till fideikommissegendomar

hörande skogar borde komma i åtnjutande af samma

skötsel och vård som kronans utarrenderade jordbruksdomäner tillhörande

skogar, civila och militieboställens skogar och ecklesiastika

boställens skogar, som blifvit till ordnad hushållning indelade. Till

grund för detta uttalande ligger en tanke, som enligt Riksdagens

mening är värd beaktande. Blifvande fideikommissinnehafvare måste

nämligen anses äga ett berättigadt intresse af att fideikommisset icke

genom någon innehafvares åtgörande förminskas i värde. Man skulle

tycka, att, likasom en fideikommissinnehafvare icke har rätt att afyttra

någon del af fideikommisset, han icke heller borde hafva rätt att

genom en planlös skogsafverkning minska det till fideikommisset hörande

skogskapitalet. Många exempel på förödelse af fideikommisskogar föreligga

dock och medgifvas måste, att särskildt i de fall, då fideikommiss

allenast under fardagsår besittes af annan än blifvande fideikommissarie,

frestelsen att genom hänsynslös skogsafverkning bereda sig största

möjliga vinst af besittningstiden ligger nära till hands.

Att sådan vanskötsel eller att ett förödande af fideikommisskog

kan förekomma är emellertid så mycket mera beklagligt, som fideikommisskogarna

ofta omfatta betydande skogskomplex. Särskildt i vissa

delar af vårt land, såsom Skåne, äro fideikommisskogarna egentligen de

enda skogar af någon större betydelse, som finnas, och det är vid sådant

förhållande tydligt, att för dessa landsdelar fidei korum isskogarnas

Bih. till, Riksd. Prof. 1903. 10 Sami. 1 Afd. 1 Band. 33 Höft. 8

s. 58 Kontrollera mot PDF

58 Riksdagens Skrifvelse N:o 136.

oförminskade bibehållande och rationella vård är af den största betydelse.

Förslag hafva förut varit å bane att bereda bättre vård åt ifrågavarande

skogar. Vid 1900 års riksdag gjordes af enskild motionär

framställning i sådant syfte, men lagutskottet, som hade att afgifva

yttrande öfver motionen, afstyrkte densamma af den anledning, att

resultatet af den utredning, som uppdragits åt skogskommittén af den

16 oktober 1896 att verkställa, borde afvaktas, och motionen föranledde

ingen Riksdagens åtgärd.

Bestämmelser i syfte att råda bot på ofvan påpekade missförhållanden

i fråga om skötsel af fideikommissegendomarnas skogar anser

Riksdagen emellertid önskvärda och får därför anhålla, att Eders Kungl.

Maj:t täcktes låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till

lagbestämmelser i syfte att förekomma, att de till fideikommissegendomar

hörande skogar utsättas för sådan behandling, att därigenom skogskapitalets

fortfarande afkastningsförmåga äfventyras.

Stockholm den 22 maj 1903.

Med undersåtlig vördnad.

STOCKHOLM, ISAAC MARCUS'' BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1903.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.