Sök i Ratio Lex

Skrifvelse till Konungen, i anledning af väckt motion angående lösen för byggnader, som aflig sts från det för statens järnvägar aflugna området i Malmberget.

1903-05-20 · 6 sidor, varav 6 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 6 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Rskr. 1903:145, Skrifvelse till Konungen, i anledning af väckt motion angående lösen för byggnader, som aflig sts från det för statens järnvägar aflugna området i Malmberget.

Dokumentets text

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Riksdagens Skrifvelse N:o 145.

Iso 145.

Uppläst och godkänd hos Första Kammaren den 20 maj 1900.

— — — Andra Kammaren den 20 — —

Riksdagens skrifvelse till Konungen, i anledning af väckt motion

angående lösen för byggnader, som aflig sts från det

för statens järnvägar aflugna området i Malmberget.

(Statsutskottets utlåtande n:o 94).

Till Konungen.

I en inom Riksdagen väckt motion hav hemställts, att Riksdagen

ville medgifva, att lösen finge, på de villkor Riksdagen kunde

bestämma, utgå för de byggnader, som afhystes från det för statens

järnvägar aftagna området i Malmberget.

Till stöd för berörda hemställan har i motionen anförts

följande.

»Vid 1901 års riksdag väcktes af undertecknade en så lydande

motion:

Såsom bekant, har vid Malmberget inom Glellivare socken

kronan förut ägt och ensam disponerat all mark omkring grufvorna

och de för dem utlagda utmålen.

Då emellertid, såsom 1898 års statsutskott yttrade, Omständigheterna

oemotståndligt framkallat behof vet af bostäder’, inträffade

det, att befolkningen började utan särskildt tillstånd uppföra

bostäder åt sig här och hvar på den kringliggande kronomärke!].

Och i följd af de i alla afseenden oordnade förhållandena blefvo

s. 3 Kontrollera mot PDF

Riksdagens Skrifvelse N:o 145.

3

dessa byggnader naturligtvis uppförda på det mest provisoriska sätt.

Sålunda uppkom den s. k. kåkstaden.

Af den mark, hvarå nämnda byggnader uppförts, har emellertid

1899 års Riksdag beslutat dels utarrendera en del till aktiebolaget

Grellivare malmfält, dels för järnvägens behof aftaga ett visst

område och dels afskilja jord, för att, enligt uppgjord regleringsplan,

fördelad i tomter, upplåtas till enskilda med äganderätt för

bebyggande.

Enligt Riksdagens beslut skulle de å bolagets arrendemark

uppförda byggnader jämte tomtområden af trädas, när sådant

kunde finnas erforderligt vare sig med hänsyn till bolagets behof

af utrymme för sin rörelse, af hälso vårdsskäl eller för åstadkommandet

af ordnad byggnadsverksamhet; dock ålåg det bolaget att

därvid erlägga lösen för byggnadernas värde. Däremot meddelas ej

något beslut om lösen för byggnader, uppförda å järnvägens eller

stadssamhällets områden, och någon utredning om anledningen därtill

återfinnes ej heller i de till ärendet hörande riksdagshandlingarna.

Det är klart, att en dylik åtskillnad måste ställa sig obillig

för dem, som haft sina byggnader uppförda utom det till bolaget

upplåtna området.

A den för järnvägen undantagna mark hafva nu i slutet af

förra året genom järn vägsförvaltningens åtgöranden blifvit afhysta

samtliga därå uppförda byggnader till ett antal af omkring trettio,

utan att ägarne bekommit någon ersättning för dem. Det kan dock

ej anses staten värdigt att väl förbinda bolaget utgifva ersättning

för byggnad å bolagets arrendejord, men själf undandraga sig sådan

ersättning, när staten för sin egen inkomstgifvande rörelse tager i

anspråk en del af kåkstadens område. Tydligen föreligger här också

allenast ett förbiseende.

Något annorlunda ställer sig saken i afseende ä byggnaderna

på det blifvande stadssamhällets område. Köparen af en tomt kan

här ej tillförbindas ersätta en på tomten förut uppförd byggnad.

Ersättningen kunde visserligen utgå af köpeskillingarna för tomterna,

men då dessa enligt Riksdagens beslut må tills vidare och

intill dess annorlunda kan varda bestämdt användas till bestridande

af sådana utgifter, som finnas erforderlig!) för områdets behöriga

ordnande, skulle det senare ändamålet därigenom utan tvifvel blifva

för mycket åsidosatt. Ägaren af ett lins har här också* tillfälle att

bevara detsamma genom att inköpa själf va tomten, till hvars inlösen

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Riksdagens Skrifvelse N:o 145.

äfven företrädesrätt under viss förutsättning utlofvats sådan husägare.

Dock står dylik utväg ej öppen för den, hvilkens byggnad

är uppförd å mark, som afsatts till gata, torg eller allmän plats.

Under det sistlidne sommar af åtskilliga riksdagsmän gjorda

besök i Malmberget bragtes denna fråga på tal från arbetarnes sida.

Och vid ett nyligen hållet, talrikt besökt möte med Malmbergets

arbetare, uttalade mötet ett bestämdt kraf på att järn vägsförvaltningen

borde ersätta de husägare, som afhysts från järnvägens

område, för deras förluster. Dessutom uttalade mötet önskvärdheten

af att ersättning måtte af tomtmedlen tillerkännas de personer,

som hade sina hus å tillämnade gator, torg och allmänna

platser inom stadssamhällets område.

Då dessa önskemål och i all synnerhet det första synas oss

billiga och förtjänta af tillmötesgående, hemställa vi vördsamt,

att Riksdagen ville medgifva, att lösen må, på de villkor,

Riksdagen kan bestämma, utgå dels för de byggnader, som afhysts

från det för statens järnvägar aftagna området i Malmberget, och

dels för de hus, som uppförts å mark, hvilken därstädes enligt

uppgjord regleringsplan upplagts till gator, torg och allmänna platser.

Statsutskottet afstyrkte helt och hållet det sista yrkandet uti

motionen. Beträffande åter motionärernas första hemställan anförde

statsutskottet, att billigheten syntes kräfva, att de personer, som

uti ifrågavarande trakt uppfört bostäder och andra byggnader å den

mark, som bibehållits för statsverkets räkning, icke försattes i sämre

ställning än de, som slagit sig ned på det af staten numera utarrenderade

område och hvilkas billighetsanspråk blifvit af statsmakterna

vid utarrenderingen vederbörligen tillgodosedda. Någon ersättning

för byggnaderna syntes alltså utskottet skäligen, i likhet med hvad

beträffande lägenhetsinnehafvare å den till Gellivare malmfält upplåtna

mark ägt rum, böra å allmänna medel tilldelas nu ifrågavarande

lägenhetsinnehafvare, hvilka samtliga skulle hafva blifvit

från lägenheten afhvsta, med undantag af tre, hvilka, på därom

gjorda framställningar, af järnvägsstyrelsen beviljats anstånd med

aftlyttningen intill instundande sommar. Då emellertid utskottet

inhämtat, att åtskilliga af dessa afhysta lägenhetsinnehafvare den

4 februari 1901 hos Kung!. Maj:t gjort ansökan om ersättning af

statsmedel för förluster genom bortförandet af dem tillhöriga byggnader

och frågan alltså vore föremål för Kung!. Maj:ts pröfning,

s. 5 Kontrollera mot PDF

Riksdagens Skrifvelse N:o 145.

5

fann sig utskottet icke äga anledning att för närvarande förorda

någon särskild åtgärd i ärendet från Riksdagens sida.

Denna statsutskottets hemställan blef af Riksdagen bifallen.

Emellertid har nu den i statsutskottets utlåtande omförmälda

framställningen hos Kungl. Maj:t blifvit afgjord. Genom ett i

december 1902 expedieradt utslag har Kungl. Maj;t nämligen funnit

densamma icke föranleda till någon Kungl. Maj:ts åtgärd.

I nämnda ärende hade från Konungens befallningshafvande

i Luleå och järnvägsstyrelsen afgifvits infordrade yttranden, hvari

ansökningen afstyrktes. Båda myndigheterna framhöllo därvid, att

sökandena ej hade någon rätt till grunden, hvarå byggnaderna uppförts.

Myndigheterna ansågo ej heller, att ur billighetssynpunkt

kunde hämtas något stöd för ett bifall, och framhöllo i detta afseende

särskilda att sökandena, ehuru anmodade att flytta bort sina

hus, ej gjort detta godvilligt. Befallningshafvande fann dessutom,

att ett bifall till framställningen skulle verka som en uppmuntran

till fortsatta inkräktningar å kronans mark.

Myndigheterna bedömde således saken företrädesvis ur eu

snäf formell synpunkt. De sakliga rättsgrunder, som i öfverensstämmelse

med Riksdagens åren 1899 och 1901 uttalade uppfattning

talade för bifall till ansökningen, ägnades icke någon som helst

uppmärksamhet. Följaktligen lämnades af myndigheterna äfven

obesvaradt det grannlaga spörsmålet, hvarför de personer, som uppfört

hus på det för staten aftagna området, skulle sättas i en sämre

ställning än ägarne af byggnader, uppförda på den till malmbolaget

upplåtna marken. Och man kan med skäl fråga, om det är staten

värdigt att söka vinna någon liten besparing i de eljest frikostiga

utgifterna för järnvägsanläggningarna där uppe genom att på formella

grunder undandraga sig att ersätta obemedlade arbetare deras

lilla egendom, som staten beröfvar dem genom järnvägsanläggningen.

Då Kungl. Maj:t ej anfört några särskilda grunder för sitt

afslag, får man väl förutsätta, att detta äfven innefattar ett godkännande

af de hörda myndigheternas uppfattning.

Häremot står då Riksdagens uttalade mening i motsatt riktning.

Någon anledning för Riksdagen att nu frångå denna mening synes

ej föreligga, såvida man ej anser, att statens stora utgifter på senare

tider för vidtutseende ändamål redan försatt landet i eu sådan förlägenhet,

att staten ej vidare har råd att fullgöra sina förbindelser i

småsaker. Därtill kommer, att Kungl. Maj:ts pröfning afser endast

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Riksdagens Skrif velse N:o 145.

sju husägares anspråk. De öfriga hafva förlitat sig på Riksdagens

pröfning af ärendet, och synes oss därvid särskildt sådana personer,

som själfva begagnat sina hus till bostad, förtjäna att ihågkommas

med skälig ersättning».

Riksdagen får till en början erinra, att förutom det område,

som i motionen torde vara närmast afsedt, eller det, som för statens

järnvägars räkning ursprungligen tagits i anspråk, finnes ett annat

därtill beläget, med bokstäfverna k, 1, o, k, i den vid Eders Kungl.

Maj:ts proposition n:o 84 till 1899 års Riksdag angående upplåtelse

af mark vid Glellivare malmberg fogade karta betecknadt område,

hvilket enligt kungl. brefvet den 14 mars 1902 blifvit till kungl.

järnvägsstyrelsen öfverlämnadt. Äfven å sistnämnda område hafva

en mängd mindre trähus eller s. k. kåkar utan vederbörligt tillstånd

af enskilda personer uppförts.

Enligt hvad i motionen erinrats, uttalade statsutskottet vid

1901 års riksdag, med anledning af då väckt förelag i enahanda

syfte som det nu föreliggande, den mening, att billigheten syntes

kräfva, att de personer, hvilka å den del af kronan tillhörig mark

i Glellivare, som bibehållits för statsverkets räkning, uppfört bostäder

och andra byggnader, icke försattes i sämre ställning än de, som

slagit sig ned på det af staten utarrenderade område af samma

mark och hvilkas billighetsanspråk blifvit af statsmakterna vid utarrenderingen

vederbörligen tillgodosedda. Någon ersättning för

byggnaderna syntes alltså utskottet skäligen böra, i likhet med hvad

beträffande lägenhetsinnehafvare å den till Glellivare malmfält upplåtna

mark ägt ruin, af allmänna medel tilldelas förstberörda lägenhetsinnehafvare

.

Riksdagen delar i hufvudsak förenämnda uppfattning, men

anser, att utredning i hvarje särskildt fall bör åvägabringas för utrönande,

om och i hvad mån ifrågavarande ersättning bör utgå. »Såsom

i motionen äfven meddelats, hafva några af dessa lägenhetsinnehafvare

hos Eders Kungl. Maj:t gjort ansökan om ersättning af

statsverket för förluster vid bortförande af byggnader från ofvanberörda

område; men har Eders Kungl. Maj:t, efter inhämtande af

yttrande från vederbörande myndigheter, enligt kungl. bref den 31

december 1902 icke funnit ansökningen till någon Eders Kungl.

Maj:ts vidare åtgärd föranleda. Att ytterligare åtgärder vidtagas

för att bereda bemälda sökande, hvilkas ersättningsanspråk sålunda

redan blifvit pröfvade och afslagna, lösen för afhysta byggnader,

s. 7 Kontrollera mot PDF

Riksdagens Skrifvelse N:o 145.

7

anser sig Riksdagen under nuvarande förhållanden icke kunna

besluta. Men däremot synes utredning böra verkställas angående

de billighetsanspråk, som från öfriga af ifrågavarande lägenhetsinneliafvare

skäligen kunna i förevarande afseende framställas.

Sedan en sådan utredning gifvit vid handen, i hvilka afseenden

ersättning bör till lägenhetsinnehafvare utgå, torde det böra

ankomma på Eders Kungl. Maj:t att bestämma den ordning, i hvilken

tillgång till ersättningens utbetalande bör af allmänna medel beredas.

På grund af hvad sålunda /blifvit anfördt, får Riksdagen

anhålla, att Eders Kungl. Maj:t täcktes låta verkställa utredning

angående den ersättning, som för förlust vid bortförande af byggnader

från det till statens järnvägar upplåtna område af kronans

öfverloppsmark omkring Gellivare malmberg bör lägenhetsinnehafvare

på grund af billiglietsskäl beredas, samt därefter vidtaga den åtgärd

för sådan ersättnings utgående, som Eders Kungl. Maj:t kan finna

vara af förhållandena påkallad.

Stockholm den 20 maj 1903.

Med undersåtlig vördnad.

/>

I,

I

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.