Skrifvelse till Konungen, i anledning af väckta motioner om skrifvelse till Konungen angående ändring i vissa delar af landstingsförordningen.
1903-03-14 · 4 sidor, varav 4 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 4 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Rskr. 1903:29, Skrifvelse till Konungen, i anledning af väckta motioner om skrifvelse till Konungen angående ändring i vissa delar af landstingsförordningen.
Dokumentets text
Riksdagens Skrifvelse N:o 21)
19
N:o 29.
Uppläst och godkänd hos Första Kammaren den 14 mars 1908.
— — — — Andra Kammaren den 14 — —
Riksdan ens skrifvelse till Konungen, i anledning af väckta motioner
om skrifvelse till Konungen angående ändring i vissa
delar af landstingsförordningen.
(Lagutskottets utlåtande n:o 29.)
Till Konungen.
Enskilde motionärer hafva vid innevarande riksdag väckt förslag
om omarbetning i vissa hänseenden af förordningen om landsting den
21 mars 1862.
Till en början bar sålunda framhållits, hurusom nämnda förordning
saknar uttryckliga bestämmelser om, huru skall förfaras, då ledamot eller
suppleant i landsting afgår från sin befattning, innan hans mandat utgått.
Att de nuvarande stadgandena härutinnan lämna rum för en viss godtycklighet,
synes Riksdagen icke kunna bestridas. Erfarenheten har
äfven visat, att man härvid går till väga på olika sätt inom olika
20
Riksdagens Skrifvelse N:o 29.
landstingsområden. Väl finnas prejudikat, af Indika synes framgå, att
man ansett s. k. fyllnadsval ej böra ifrågakomma, utan att nyvald ledamot
eller suppleant städse skall anses vald för två år, äfven om han utsetts
i stället för någon, hvars mandat ännu ej utgått, men dessa prejudikat
utesluta dock ej behofvet af uttryckliga bestämmelser uti ifrågavarande
hänseende, och det synes Riksdagen, att det väl förtjänar tagas under
öfvervägande, huruvida ej i landstingsförordningen likasom i andra förordningar
om kommunalstyrelse fyllnadsval böra föreskrifvas, äfven om
därigenom skulle vållas, att i distrikt, där val nu hållas endast hvart
annat år, ett fyllnadsval stundom kunde behöfva hållas det år, då val
eljest ej skulle ägt rum. I hvarje fall anser Riksdagen ett förtydligande
af landstingsförordningen i denna del, för vinnande af enhetlighet i
till vägagåendet, vara önskvärdt.
Med hänsyn till de ganska invecklade förhållanden, som på en
del orter i tillämpningen föranledts af stadgandet, att ur nybildadt landsting
efter första lagtima sammanträdet halfva antalet ledamöter och
suppleanter skulle efter lottning utträda, kunde, med den lydelse 21 §
nu har, ovisshet lätt uppstå, om hvilken suppleant rätteligen skulle inkallas;
och har också i detta hänseende förfarits på olika sätt. Att
frågan, såsom nu stundom sker, göres nästan helt och hållet beroende
på den enskildes uppfattning af rätta förhållandet, anser Riksdagen
oegentligt. Tydliga föreskrifter böra finnas, som utesluta all tvekan om,''
hvilken suppleant som skall inkallas. Visserligen gifvas äfven härutinnan
prejudikat, som synas utvisa, att man ansett den suppleant böra inkallas,
som är den främste af de tidigast valda suppleanterna, äfven om den
ledamot han skall ersätta är vald vid ett senare tillfälle, men otydligheten
uti ifrågavarande hänseende har dock medfört förvecklingar och kan
äfven tänkas leda till missbruk. Utgången af viktiga frågor inom ett
landsting, t. ex. val af riksdagsman till Första Kammaren, kan stundom
vara beroende på en eller annan röst, och det kan under sådant förhållande
ej vara rätt att lämna i en ledamots hand eller göra beroende
på hans omdöme, hvilken suppleant som bör inkallas. Äfven om landstinget
skulle underkänna den inkallades behörighet att deltaga i landstingets
beslut, kunde dock ej någon annan hinna inkallas. Beträffande
åter frågan, i hvems hand ett inkallande af suppleant lämpligen bör
läggas, anser Riksdagen skäl tala för att lämna detta uppdrag åt offentlig
myndighet, exempelvis Konungens befallningshafvande, äfven om svång
-
21
Riksdagens Skrifvelse N:o 29.
betel'' vid inkallande af suppleant genom sådan myndighet någon gång
kunna uppstå, därest förfallet inträffar omedelbart före landstingets
sammanträde.
Hvad härefter angår frågan om och i hvad mån ett landstings
alla ledamöter äga att deltaga i öfverläggningar och beslut, som icke
beröra hela landstingsområdet, utan endast en viss del däraf, så skiljes
i 4 7 § landstingsförordningen i fråga om grunden för afgifters uttaxering
uttryckligen på företag, däraf å ena sidan endast stad och å andra sidan
endast landsbygd har hufvudsaklig nytta. Sålunda finnas för visso med
hänsyn till förhållandet mellan landsbygd å ena sidan och städerna, vare
sig samfäldt eller en eller flera bland dem, å andra sidan för närvarande
olika intressesfärer inom landstingsområdet. Något nytt i detta hänseende
föreslås ej heller, utan åsyftas endast ett förtydligande af förordningens
föreskrifter angående sättet för behandlingen af de frågor, som
uteslutande beröra en viss, sålunda bestämd del af nämnda område. I
landstingsförordningen saknas nämligen uttryckliga bestämmelser härutinnan.
Under nuvarande förhållanden kan det sålunda åtminstone
ifrågasättas, att äfven representanter för områden, som icke alls beröras
af ett visst företag, deltaga i ett sådant ärendes behandling och därigenom
också med sina röster afgöra företagets öde. Det kan emellertid icke
vara lämpligt, att t. ex. vid frågor om uppförande af epidemisjukhus på
landsbygden representanter för städer, som själfva ombesörja sin sjukvård
och hviska ej kunna åläggas bidraga till dylika företag på landsbygden,
få deltaga i öfverläggningar och beslut rörande dessa ärenden, som uteslutande
äro af intresse för landsbygden. Då, såsom nämnts, det i
landstingsförordningen i vissa hänseenden göres skillnad på olika ortintressen,
synes det Riksdagen som en brist i lagstiftningen, att närmare
bestämmelser saknas om behandlingen af de frågor, som endast beröra
vissa delar af landstingsområdet. Riksdagen finner därför önskvärdt, att
det i landstingsförordningen tydligen föreskrifves, huru förfaras skall vid
behandlingen och afgörandet af frågor, som angå endast viss del af
landstingets område.
På grund af det ofvan anförda får Riksdagen anhålla, att Eders
Kungl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande, i hvad mån förordningen om
landsting den 21 mars 1862 kan böra undergå jämkning, i syfte att
tydliga och fullständiga stadgande!! måtte erhållas dels om förfarandet,
då ledamot eller suppleant i landsting afgår, innan tiden för uppdraget
är ute, dels angående inkallande af suppleant vid förfall för ordinarie
22
Riksdagens Skrifvelse N:o 29.
ledamot, dels ock beträffande sättet för handläggning och afgörande af
frågor, som endast beröra viss del af landstingsområdet, antingen landsbygden
eller städerna, vare sig samfäldt eller en eller flera bland
dem, samt därefter för Eiksdagen framlägga de förslag, hvartill förhållan
dona kunna föranleda.
Stockholm den 14 mars 1903.
Med undersåtlig vördnad.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.