Sök i Ratio Lex

Skrifvelse till Konungen, i anledning af väckta motioner om skrifvelse till Konungen angående ändring i vissa delar af landstingsförordningen.

1903-03-14 · 4 sidor, varav 4 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 4 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Rskr. 1903:29, Skrifvelse till Konungen, i anledning af väckta motioner om skrifvelse till Konungen angående ändring i vissa delar af landstingsförordningen.

Dokumentets text

s. 19 Kontrollera mot PDF

Riksdagens Skrifvelse N:o 21)

19

N:o 29.

Uppläst och godkänd hos Första Kammaren den 14 mars 1908.

— — — — Andra Kammaren den 14 — —

Riksdan ens skrifvelse till Konungen, i anledning af väckta motioner

om skrifvelse till Konungen angående ändring i vissa

delar af landstingsförordningen.

(Lagutskottets utlåtande n:o 29.)

Till Konungen.

Enskilde motionärer hafva vid innevarande riksdag väckt förslag

om omarbetning i vissa hänseenden af förordningen om landsting den

21 mars 1862.

Till en början bar sålunda framhållits, hurusom nämnda förordning

saknar uttryckliga bestämmelser om, huru skall förfaras, då ledamot eller

suppleant i landsting afgår från sin befattning, innan hans mandat utgått.

Att de nuvarande stadgandena härutinnan lämna rum för en viss godtycklighet,

synes Riksdagen icke kunna bestridas. Erfarenheten har

äfven visat, att man härvid går till väga på olika sätt inom olika

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Riksdagens Skrifvelse N:o 29.

landstingsområden. Väl finnas prejudikat, af Indika synes framgå, att

man ansett s. k. fyllnadsval ej böra ifrågakomma, utan att nyvald ledamot

eller suppleant städse skall anses vald för två år, äfven om han utsetts

i stället för någon, hvars mandat ännu ej utgått, men dessa prejudikat

utesluta dock ej behofvet af uttryckliga bestämmelser uti ifrågavarande

hänseende, och det synes Riksdagen, att det väl förtjänar tagas under

öfvervägande, huruvida ej i landstingsförordningen likasom i andra förordningar

om kommunalstyrelse fyllnadsval böra föreskrifvas, äfven om

därigenom skulle vållas, att i distrikt, där val nu hållas endast hvart

annat år, ett fyllnadsval stundom kunde behöfva hållas det år, då val

eljest ej skulle ägt rum. I hvarje fall anser Riksdagen ett förtydligande

af landstingsförordningen i denna del, för vinnande af enhetlighet i

till vägagåendet, vara önskvärdt.

Med hänsyn till de ganska invecklade förhållanden, som på en

del orter i tillämpningen föranledts af stadgandet, att ur nybildadt landsting

efter första lagtima sammanträdet halfva antalet ledamöter och

suppleanter skulle efter lottning utträda, kunde, med den lydelse 21 §

nu har, ovisshet lätt uppstå, om hvilken suppleant rätteligen skulle inkallas;

och har också i detta hänseende förfarits på olika sätt. Att

frågan, såsom nu stundom sker, göres nästan helt och hållet beroende

på den enskildes uppfattning af rätta förhållandet, anser Riksdagen

oegentligt. Tydliga föreskrifter böra finnas, som utesluta all tvekan om,''

hvilken suppleant som skall inkallas. Visserligen gifvas äfven härutinnan

prejudikat, som synas utvisa, att man ansett den suppleant böra inkallas,

som är den främste af de tidigast valda suppleanterna, äfven om den

ledamot han skall ersätta är vald vid ett senare tillfälle, men otydligheten

uti ifrågavarande hänseende har dock medfört förvecklingar och kan

äfven tänkas leda till missbruk. Utgången af viktiga frågor inom ett

landsting, t. ex. val af riksdagsman till Första Kammaren, kan stundom

vara beroende på en eller annan röst, och det kan under sådant förhållande

ej vara rätt att lämna i en ledamots hand eller göra beroende

på hans omdöme, hvilken suppleant som bör inkallas. Äfven om landstinget

skulle underkänna den inkallades behörighet att deltaga i landstingets

beslut, kunde dock ej någon annan hinna inkallas. Beträffande

åter frågan, i hvems hand ett inkallande af suppleant lämpligen bör

läggas, anser Riksdagen skäl tala för att lämna detta uppdrag åt offentlig

myndighet, exempelvis Konungens befallningshafvande, äfven om svång
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Riksdagens Skrifvelse N:o 29.

betel'' vid inkallande af suppleant genom sådan myndighet någon gång

kunna uppstå, därest förfallet inträffar omedelbart före landstingets

sammanträde.

Hvad härefter angår frågan om och i hvad mån ett landstings

alla ledamöter äga att deltaga i öfverläggningar och beslut, som icke

beröra hela landstingsområdet, utan endast en viss del däraf, så skiljes

i 4 7 § landstingsförordningen i fråga om grunden för afgifters uttaxering

uttryckligen på företag, däraf å ena sidan endast stad och å andra sidan

endast landsbygd har hufvudsaklig nytta. Sålunda finnas för visso med

hänsyn till förhållandet mellan landsbygd å ena sidan och städerna, vare

sig samfäldt eller en eller flera bland dem, å andra sidan för närvarande

olika intressesfärer inom landstingsområdet. Något nytt i detta hänseende

föreslås ej heller, utan åsyftas endast ett förtydligande af förordningens

föreskrifter angående sättet för behandlingen af de frågor, som

uteslutande beröra en viss, sålunda bestämd del af nämnda område. I

landstingsförordningen saknas nämligen uttryckliga bestämmelser härutinnan.

Under nuvarande förhållanden kan det sålunda åtminstone

ifrågasättas, att äfven representanter för områden, som icke alls beröras

af ett visst företag, deltaga i ett sådant ärendes behandling och därigenom

också med sina röster afgöra företagets öde. Det kan emellertid icke

vara lämpligt, att t. ex. vid frågor om uppförande af epidemisjukhus på

landsbygden representanter för städer, som själfva ombesörja sin sjukvård

och hviska ej kunna åläggas bidraga till dylika företag på landsbygden,

få deltaga i öfverläggningar och beslut rörande dessa ärenden, som uteslutande

äro af intresse för landsbygden. Då, såsom nämnts, det i

landstingsförordningen i vissa hänseenden göres skillnad på olika ortintressen,

synes det Riksdagen som en brist i lagstiftningen, att närmare

bestämmelser saknas om behandlingen af de frågor, som endast beröra

vissa delar af landstingsområdet. Riksdagen finner därför önskvärdt, att

det i landstingsförordningen tydligen föreskrifves, huru förfaras skall vid

behandlingen och afgörandet af frågor, som angå endast viss del af

landstingets område.

På grund af det ofvan anförda får Riksdagen anhålla, att Eders

Kungl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande, i hvad mån förordningen om

landsting den 21 mars 1862 kan böra undergå jämkning, i syfte att

tydliga och fullständiga stadgande!! måtte erhållas dels om förfarandet,

då ledamot eller suppleant i landsting afgår, innan tiden för uppdraget

är ute, dels angående inkallande af suppleant vid förfall för ordinarie

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Riksdagens Skrifvelse N:o 29.

ledamot, dels ock beträffande sättet för handläggning och afgörande af

frågor, som endast beröra viss del af landstingsområdet, antingen landsbygden

eller städerna, vare sig samfäldt eller en eller flera bland

dem, samt därefter för Eiksdagen framlägga de förslag, hvartill förhållan

dona kunna föranleda.

Stockholm den 14 mars 1903.

Med undersåtlig vördnad.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.