Sök i Ratio Lex

Skrifvelse till Konungen, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl. Maj:t angående oäkta barns arfsrätt.

1903-03-18 · 4 sidor, varav 4 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 4 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Rskr. 1903:31, Skrifvelse till Konungen, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl. Maj:t angående oäkta barns arfsrätt.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Riksdagens Skrifvelse N:o 31.

1

N:o 31.

Uppläst och godkänd hos Första Kammaren den 18 mars 1903.

— -— — — Andra Kammaren den 18 — —

Riksdagens skrifvelse till Konungen, i anledning af väckt

motion om skrifvelse till Kungl. Maj:t angående oäkta

barns arfsrätt.

(Lagutskottets utlåtande n:o 10).

TILL KONUNGEN.

Vid innevarande riksdag har af enskild motionär väckts förslagom

sådan ändring- af gällande bestämmelser rörande oäkta barns arfsrätt,

att oäkta barn, som icke är afladt under moderns äktenskap eller

i förbudna led, berättigas att lika med äkta barn taga arf efter moder

och mödernefränder.

Frågan om utsträckt arfsrätt för oäkta barn har efter tillkomsten

af förordningen den 14 april 1866 vid åtskilliga tillfällen varit föremål

för Riksdagens pröfning-. Den lagstiftning i ämnet, som fick sitt uttryck

i nämnda förordning’, kunde nämligen icke tillfredsställa dem, som

önskade en mera principiell och vidtgående förändring af 1734 års lags

bestämmelser på detta område, och jämväl många bland dem, som ansett

den svenska rättens principiella ståndpunkt i frågan böra bibehållas,

hafva funnit den utvidgning af de oäkta barnens arfsrätt, som berörda

förordning i förhållande till förut gällande lag innebär, icke tillfyllestgörande.

Bih. till Riksd. Prat. W03. 10 Sami. 1 Afd. 1 Band. 3 Raft. (N:is 31—33J. 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Riksdagens Skrifvelse N:o 31. -

Redan det förhållandet, att frågan, ehuru ständigt undanskjuten,

likväl ständigt åter bragts å bane, samt att de i ärendet väckta förslag

städse vunnit kraftig tillslutning, torde böra erkännas innebära en antydan

därom, att den gällande lagstiftningen, ehuru grundad på nedärfd

rättsåskådning, icke numera uppbäres af folkmedvetandet, och har

det synts Riksdagen, som om häri läge en kraftig maning att taga

under synnerligen allvarligt öfvervägande, huruvida den för de oäkta

barnen stadgade undantagsställning i arfsafseende kan anses böra fortfarande

bibehållas.

Vid pröfning af frågan har Riksdagen trott sig finna, att motståndet

mot att medgifva oäkta barn utsträckt arfsrätt till väsentlig del grundats

därpå, att arfsrätt, såsom varande en familjerätt, ansetts icke böra

förekomma annat än mellan sådana personer, hvilka på grund af födsel

i lagligt äktenskap äro medlemmar af den familj, inom hvilken arfvet

faller. Oafsedt att uppfattningen om arfsrättens härledning ur familjebegreppet

numera torde vara långt ifrån obestridd, vill Riksdagen erinra

om, att redan 1734 års lag, som i detta afseende otvifvelaktigt stod

på angifna äldre ståndpunkt, medgifvit högst väsentliga undantag från

principen, att endast lagligt äktenskap skulle gifva laglig arfsrätt. I

8 kap. 1 § ärfdabalken stadgas nämligen, att, om man aflar barn i

lönskaläge och sedan tillsäger kvinnan äktenskap, men endera dör,

förrän vigsel åkommer, barnet får taga arf såsom barn af laggift säng,

och 6 § af samma kap. innehåller, att, om kvinna våldtages och blir

däraf hafvande och föder barn, det barn skall njuta samma rätt som

annat äkta barn. Uppenbart är, att man genom dessa stadganden frångått

principen om lagligt äktenskap såsom den enda grunden för laglig

arfsrätt. Lika ohållbar visar sig berörda grundsats därutinnan, att enligt

stadgandet i 8 kap. 8 § ärfdabalken oäkta barns efterlämnade egendom

går i arf till föräldrarna.

En annan grund till motståndet mot ifrågavarande reformsträfvanden

är att finna i farhågan för att ett stadgande, hvarigenom de oäkta

födda i familjerättsligt afseende erhölle mera likställighet med äkta barn,

skulle inverka störande på sedernas helgd och till oberäknelig fara för

samfuudslifvet i dess helhet bidraga till familjebandens förslappande.

Men man kan fråga, hvarifrån den människokännedom är hämtad, som

tror, att lättsinne och utsväfningar förekommas genom medvetandet, att

frukten däraf går förlustig äkta barns rätt, och man kan med allt skäl

anmärka, att den allmänna sedligheten skulle genom ett motsatt, till

återhållsamhet manande system snarare befästas än försvagas, samt att

äktenskapets helgd och familjelifvets renhet bäst vårdas därigenom, att

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Riksdagens Skrifvelse N:o 31.

handlingar, som strida mot sedlighetens lag, icke företagas. . De inre

sedliga banden torde böra erkännas såsom utgörande familjens enda

verkliga fasta sammanhållning. Af de mångfaldiga yttre skrankor, med

livilka familjen i äldre tider omgärdades, hafva de flesta, såsom föråldrade

och icke motsvarande den stigande kulturens kraf, längesedan

försvunnit, och Riksdagen är förvissad, att familjebandets styrka icke

skulle äfventyras därigenom, att lagstiftningen jämväl i förevarande

hänseende öfverginge till en ståndpunkt, som mera öfverensstämde med

nyare tiders åskådning.

Man har vidare mot arfsrätt för oäkta barn åberopat den skandal

inom familjen, densamma skulle kunna medföra, särskildt genom rättegångar,

anställda för rättighetens utkräfvande. Men utom det, att

rättvisan väl icke bör offras för en genom dess tillämpning möjlig

skandal, torde förtjäna erinras, att skandalen ligger i själfva det begångna

felet och icke i de anspråk, som däraf kunna uppstå. Dessutom

finnes redan nu enligt lagen samma tillfälle till skandal, då

oäkta barn har rättighet att af föräldrarna njuta bidrag till föda och

uppfostran.

Det har vidare påståtts, att, liksom grunden till vår nu gällande

lagstiftning i ämnet lades under kristendomens äldre tider i vårt land,

eu utsträckning af oäkta barns arfsrätt fortfarande vore från kristna

kyrkans ståndpunkt förkastlig. Men det är af vikt att ihågkomma,

hurusom på den tid, då kyrkan genomdref, att i princip endast de barn,

livilka blifvit födda i ett enligt kyrkans regler ingånget äktenskap,

skulle åtnjuta arfsrätt, kyrkan såsom allmän uppfattning häfdade, att

alla band, som icke af kyrkan helgats, borde inför lagen anses ogiltiga,

och icke ens naturliga eller medborgerliga rättigheter kunna genom

dem grundläggas. Man sökte sålunda och lyckades äfven utbilda den

åsikt, att rättigheten för oäkta födde att taga arf vore erkännande af

eu osedlig princip, därmed förblandande den felande med den oskyldige.

För eu sant kristlig uppfattning torde det böra anses i hög grad tilltalande

att upphäfva ett stadgande, på grund åt hvithet barn oförskyldt

straffas för felsteg, som ligga föräldrarna till last.

Slutligen har man anfört, att den befintliga testamentsrätten skulle

gorå en sådan lagändring som den ifrågasatta öfverflödig. Häremot

torde dock med fog kunna invändas, att bär just är fråga om dispositionen

af C7i afliden persons bo, för den händelse att han icke upprättat

testamente. Med samma skäl skulle 7nan då kunna förklara all

arfsordning öfverflödig. Dessutom lär man ej böra förbise de hinder,

som ofta kunna uppstå emot testamentsrättens utöfning, t. ex. genom

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Riksdagens Skrifvelse N:o 31.

oförmodade dödsfall, för kvinnan kanske just under sjkifva förlossningen.

Arfsrätt bör enligt Riksdagens mening tillerkännas oäkta barn ej

blott efter modern, utan äfven efter mödernefränder. Billigheten af en

sådan utsträckning framträder starkare, ju närmare släktskapen är, och

torde, särskilt, då det är fråga om arf syskon emellan, icke gärna

kunna ställas i tvifvel, men äfven i fjärmare led synes densamma hafva

god grund för sig.

Beträffande omfånget af oäkta barns arfsrätt anser Riksdagen, att

oäkta född, som har rätt till arf, bör i afseende å fördelningen af kvarlåtenskapen

vara likställd med det äkta barnet.

Vidare håller Riksdagen före, att det oäkta barn, som framställer

anspråk på arf, borde äga att för styrkande af sin härkomst använda

hvarje eljest tillåten bevisning. Det nu gällande villkoret, att moder

skall hafva låtit i kyrkboken anteckna barnet såsom sitt, är grundadt

på den i samband med arfsrättens uppfattande såsom en familjerätt

stående åskådningen, att arfsrätt för oäkta barn, i den mån sådan medgåfves,

åtminstone företrädesvis skulle hvila på presumtionen om moderns

befintliga, men ej tillkännagifna yttersta vilja och således vore

hvad man kallat en förklädd testamentsrätt. Till sin principiella innebörd

af tvifvelaktig riktighet har stadgandet i tillämpningen visat sig

vålla allehanda svårigheter och framträder såsom obilligt särskildt i det

fall, att moder icke ägt tillfälle att låta verkställa någon anteckning i

kyrkboken, såsom då hon dött under barnsbörden. Enligt Riksdagens

förmenande finnes ingen anledning, hvarför annan bevisning, genom

hvilken barnets härkomst göres otvifvelaktig, skall frånkännas vitsord.

Särskilda regler torde emellertid måhända böra gifvas för en dylik

maternitetsbevisning och möjligen äfven viss tid stadgas, inom hvilken

arfsanspråk må af oäkta barn framställas för att komma under beaktande.

På grund häraf får Riksdagen anhålla, att Eders Kungl. Maj:t

täcktes låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till sådan

ändring al gällande bestämmelser rörande oäkta barns arfsrätt, att

oäkta barn, som icke är afladt under moderns äktenskap eller i förbudna

led, berättigas att lika med äkta barn taga arf efter moder och mödernefränder.

Stockholm den 18 mars 1903.

Med undersåtlig vördnad.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.