Sök i Ratio Lex

Skrifvelse till Konungen, i anledning af väckt motion angående ändrade bestämmelser om sammanträffande af brott m. m.

1903-04-22 · 3 sidor, varav 3 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 3 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Rskr. 1903:58, Skrifvelse till Konungen, i anledning af väckt motion angående ändrade bestämmelser om sammanträffande af brott m. m.

Dokumentets text

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Biksdagens Skrifvelse N:o 58.

N:o 58.

Uppläst och godkänd hos Första Kammaren den 21 april 1903.

— — — — Andra Kammaren den 22 — —

Biksdagens skrifvelse till Konungen, i anledning af väckt

motion angående ändrade bestämmelser om sammanträffande

af brott m. m.

(Lagutskottets utlåtande n:o 46.)

Till Konungen.

Uti en inom Riksdagen väckt motion har framhållits, att viktiga anmärkningar

kunna göras mot den svenska strafflagens bestämmelser om

sammanträffande af brott och hvad därmed äger samband.

En sådan anmärkning vore, att, om vid bedömande af en handling,

som innefattade flera brott, det svåraste straffet skulle ådömas och de

öfriga brotten betraktas såsom försvårande omständigheter, det ju kunde

inträffa, att latituden för det svåraste brottet icke medgåfve den straffhöjning,

som borde äga rum med hänsyn till de andra brotten. Ty denna

latitud kunde svårligen hafva bestämts med uppmärksammande af alla de

möjligheter, som förefunnes, att jämväl andra helt olikartade brott vore

begångna genom en och samma handling.

Vidare hade strafflagen ej definierat, hvad som menades med fortsatt

brott, ty uttrycket, att flere brottsliga handlingar utgöra fortsättning af ett

och samma brott, vore tydligen ej någon definition, utan endast en omskrifning.

Det hade varit åt doktrinen öfverlämnadt att fylla denna lucka.

Men erfarenheten visade nogsamt, att den ej lyckats därmed. Och det

s. 9 Kontrollera mot PDF

Biksdagens Skrifvelse N:o 58.

9

torde i själfva verket ej vara möjligt att under en begreppsmässigt giltig

formel inbegripa de olika former, hvarunder det fortsatta brottet kunde

förekomma. Med andra ord, skillnaden mellan de fall, då sammanläggning

af straff enligt 4 kap. 2 § strafflagen, och de fall, då endast ett straff

enligt 3 § af samma kap. skulle ådömas, vore och förblefve ytterst sväfvande

— ett påstående, som bekräftades af domstolarnes ej sällan mycket

skiftande domslut i hithörande fall.

En anmärkning af ännu större praktisk betydelse vore, att i de

händelser, då man trott sig finna en fast gränslinje emellan nämnda paragrafers

tillämplighet, visade sig mycket ofta en obehörig skillnad i bedömandet

af brottsliga gärningar, hvilka till sin natur ingaulnda torde

föranleda en dylik skillnad. Så t. ex. hade man ansett, att i de fall, då

flere brotsliga handlingar vore riktade mot särskilda personer, 2 § gifvetvis

skule tillämpas. Härutaf följde, att om i ett slagsmål två eller flere

förenade sig mot eu, då skulle straffen för de slag, denne till äfventyra

kunde gifva sina motståndare, ovillkorligen sammanläggas, under det att

det naturligaste utan tvifvel vore, att hvad han låtit komma sig till last

finge betraktas och bedömas såsom ett helt och beläggas med ett totalitetsstraff.

Hvar och en af de andra, de måtte hafva tilldelat honom huru

många slag som helst, skulle däremot beläggas med ett straff, ty annat än

fortsatta förbrytelser kunde deras handlingar såsom riktade mot ett och

samma föremål ej blifva.

Ett särskildt praktiskt skäl att förändra vår lags bestämmelser om

brottskonkurrensens behandling funnes också däruti, att dessa bestämmelser,

att döma efter mångfalden af anmärkningar för fel i ämbetet på grund

af oriktig sammanläggning af straff, syntes vara i praktiken mycket svårtillämpliga.

Det sätt, hvarpå den nyare straffrättsvetenskapen ville hafva det nu

ifrågavarande ämnet ordnadt, vore ett helt annat. Den ville utplåna den

konstlade skillnaden antingen emellan samtliga de fall, som vår lag behandlade

under de ofvan återgifna hufvudreglerna, eller åtminstone mellan

det, då flera brottsliga handlingar förelåge utan att anses som fortsättning

af ett och samma brott, och det, då de så skulle anses. Den ville i alla

händelser med ett totalitetsstraff belägga äfven den i olika yttringar manifesterade

brottsligheten. Och detta totalitetsstraff åter ville don finna inom

en latitud, vidgad utöfver de särskilda förbrytelsernas latituder efter vissa

i lagen bestämda grunder. Sålunda, menade man, uppnåddes en mycket

större möjlighet att med erforderlig smidighet sätta straffet efter livad

brottslingen verkligen förskyllt. Den brottsliga viljan vore ju alltid en.

Bill. till Iliksd. Vrot. 1003. 10 Sami. 1 Afd. 1 Band. 8 Häjt. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Riksdagens Skrifvelse N:o 58.

Det vore denna, som skulle tuktas, och detta skedde rättvisare och naturligare

genom att sammanföra dess yttringar under ett gemensamt bedömande

än genom att först belägga den ena yttringen med ett straffbelopp, så den

andra med ett annat och därefter addera.

De modernare strafflagarna hade i allmänhet tillegna! sig en, på sätt

ofvan antydts, från vår lag afvikande uppfattning i afseende å bedömandet

af brottskonkurrens. Utförandet vore dock visserligen rätt olika.

Efter att hafva redogjort för, bland annat, den norska och den tyska

strafflagens bestämmelser i ämnet, har motionären vidare anfört, att, innan

man inginge på bedömande af hvilken utväg som borde väljas vid eu

eventuell omarbetning af den svenska strafflagens hithörande bestämmelser,

detta borde blifva föremål för en omsorgsfull utredning, hvilken jämväl

borde sträcka sig till frågan om, hvilka lagrum som stode i sådant ovillkorligt

sammanhang med hufvudreglema för brottskonkurrensen, att de jämväl

borde göras till föremål för revision. Bland dessa vore i första rummet

att märka de jämväl i 4 kap. strafflagen intagna bestämmelserna om huru

fall af konkurrens böra bedömas, när brotten ej från början varit föremål

för en gemensam lagföring.

Äfven Riksdagen finner tydligt, att de tyska och norska bestämmelserna

i ämnet, bland hvilka särskild! de senare utmärka sig för sin enkelhet,

hafva afgjorda företräden framför de svenska stadgandena. De anmärkningar,

motionären framställt mot sistnämnda stadganden, äro af

erfarenheten många gånger bekräftade samt äga i Riksdagens tanke full

giltighet, och äfven Riksdagen anser därför en revision af desamma böra

företagas i det syfte motionen utvisar.

Riksdagen får alltså anhålla, att Eders Kungl. Maj:t efter verkställd

undersökning, på hvad sätt allmänna strafflagens stadganden om sammanträffande

af brott och hvad därmed äger omedelbart samband lämpligen

höra ändras i syfte att vinna större enkelhet och ökadt tillfälle att afpassa

straffet efter brottsligheten i det särskilda fallet, täcktes låta utarbeta och

förelägga Riksdagen förslag till de lagbestämmelser, hvartill förhållandena

kunna föranleda.

Stockholm den 22 april 1903.

Med undersåtlig vördnad.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.