Skrifvelse till Konungen, i anledning af väckt motion angående ändrade bestämmelser om sammanträffande af brott m. m.
1903-04-22 · 3 sidor, varav 3 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 3 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Rskr. 1903:58, Skrifvelse till Konungen, i anledning af väckt motion angående ändrade bestämmelser om sammanträffande af brott m. m.
Dokumentets text
8
Biksdagens Skrifvelse N:o 58.
N:o 58.
Uppläst och godkänd hos Första Kammaren den 21 april 1903.
— — — — Andra Kammaren den 22 — —
Biksdagens skrifvelse till Konungen, i anledning af väckt
motion angående ändrade bestämmelser om sammanträffande
af brott m. m.
(Lagutskottets utlåtande n:o 46.)
Till Konungen.
Uti en inom Riksdagen väckt motion har framhållits, att viktiga anmärkningar
kunna göras mot den svenska strafflagens bestämmelser om
sammanträffande af brott och hvad därmed äger samband.
En sådan anmärkning vore, att, om vid bedömande af en handling,
som innefattade flera brott, det svåraste straffet skulle ådömas och de
öfriga brotten betraktas såsom försvårande omständigheter, det ju kunde
inträffa, att latituden för det svåraste brottet icke medgåfve den straffhöjning,
som borde äga rum med hänsyn till de andra brotten. Ty denna
latitud kunde svårligen hafva bestämts med uppmärksammande af alla de
möjligheter, som förefunnes, att jämväl andra helt olikartade brott vore
begångna genom en och samma handling.
Vidare hade strafflagen ej definierat, hvad som menades med fortsatt
brott, ty uttrycket, att flere brottsliga handlingar utgöra fortsättning af ett
och samma brott, vore tydligen ej någon definition, utan endast en omskrifning.
Det hade varit åt doktrinen öfverlämnadt att fylla denna lucka.
Men erfarenheten visade nogsamt, att den ej lyckats därmed. Och det
Biksdagens Skrifvelse N:o 58.
9
torde i själfva verket ej vara möjligt att under en begreppsmässigt giltig
formel inbegripa de olika former, hvarunder det fortsatta brottet kunde
förekomma. Med andra ord, skillnaden mellan de fall, då sammanläggning
af straff enligt 4 kap. 2 § strafflagen, och de fall, då endast ett straff
enligt 3 § af samma kap. skulle ådömas, vore och förblefve ytterst sväfvande
— ett påstående, som bekräftades af domstolarnes ej sällan mycket
skiftande domslut i hithörande fall.
En anmärkning af ännu större praktisk betydelse vore, att i de
händelser, då man trott sig finna en fast gränslinje emellan nämnda paragrafers
tillämplighet, visade sig mycket ofta en obehörig skillnad i bedömandet
af brottsliga gärningar, hvilka till sin natur ingaulnda torde
föranleda en dylik skillnad. Så t. ex. hade man ansett, att i de fall, då
flere brotsliga handlingar vore riktade mot särskilda personer, 2 § gifvetvis
skule tillämpas. Härutaf följde, att om i ett slagsmål två eller flere
förenade sig mot eu, då skulle straffen för de slag, denne till äfventyra
kunde gifva sina motståndare, ovillkorligen sammanläggas, under det att
det naturligaste utan tvifvel vore, att hvad han låtit komma sig till last
finge betraktas och bedömas såsom ett helt och beläggas med ett totalitetsstraff.
Hvar och en af de andra, de måtte hafva tilldelat honom huru
många slag som helst, skulle däremot beläggas med ett straff, ty annat än
fortsatta förbrytelser kunde deras handlingar såsom riktade mot ett och
samma föremål ej blifva.
Ett särskildt praktiskt skäl att förändra vår lags bestämmelser om
brottskonkurrensens behandling funnes också däruti, att dessa bestämmelser,
att döma efter mångfalden af anmärkningar för fel i ämbetet på grund
af oriktig sammanläggning af straff, syntes vara i praktiken mycket svårtillämpliga.
Det sätt, hvarpå den nyare straffrättsvetenskapen ville hafva det nu
ifrågavarande ämnet ordnadt, vore ett helt annat. Den ville utplåna den
konstlade skillnaden antingen emellan samtliga de fall, som vår lag behandlade
under de ofvan återgifna hufvudreglerna, eller åtminstone mellan
det, då flera brottsliga handlingar förelåge utan att anses som fortsättning
af ett och samma brott, och det, då de så skulle anses. Den ville i alla
händelser med ett totalitetsstraff belägga äfven den i olika yttringar manifesterade
brottsligheten. Och detta totalitetsstraff åter ville don finna inom
en latitud, vidgad utöfver de särskilda förbrytelsernas latituder efter vissa
i lagen bestämda grunder. Sålunda, menade man, uppnåddes en mycket
större möjlighet att med erforderlig smidighet sätta straffet efter livad
brottslingen verkligen förskyllt. Den brottsliga viljan vore ju alltid en.
Bill. till Iliksd. Vrot. 1003. 10 Sami. 1 Afd. 1 Band. 8 Häjt. 2
10
Riksdagens Skrifvelse N:o 58.
Det vore denna, som skulle tuktas, och detta skedde rättvisare och naturligare
genom att sammanföra dess yttringar under ett gemensamt bedömande
än genom att först belägga den ena yttringen med ett straffbelopp, så den
andra med ett annat och därefter addera.
De modernare strafflagarna hade i allmänhet tillegna! sig en, på sätt
ofvan antydts, från vår lag afvikande uppfattning i afseende å bedömandet
af brottskonkurrens. Utförandet vore dock visserligen rätt olika.
Efter att hafva redogjort för, bland annat, den norska och den tyska
strafflagens bestämmelser i ämnet, har motionären vidare anfört, att, innan
man inginge på bedömande af hvilken utväg som borde väljas vid eu
eventuell omarbetning af den svenska strafflagens hithörande bestämmelser,
detta borde blifva föremål för en omsorgsfull utredning, hvilken jämväl
borde sträcka sig till frågan om, hvilka lagrum som stode i sådant ovillkorligt
sammanhang med hufvudreglema för brottskonkurrensen, att de jämväl
borde göras till föremål för revision. Bland dessa vore i första rummet
att märka de jämväl i 4 kap. strafflagen intagna bestämmelserna om huru
fall af konkurrens böra bedömas, när brotten ej från början varit föremål
för en gemensam lagföring.
Äfven Riksdagen finner tydligt, att de tyska och norska bestämmelserna
i ämnet, bland hvilka särskild! de senare utmärka sig för sin enkelhet,
hafva afgjorda företräden framför de svenska stadgandena. De anmärkningar,
motionären framställt mot sistnämnda stadganden, äro af
erfarenheten många gånger bekräftade samt äga i Riksdagens tanke full
giltighet, och äfven Riksdagen anser därför en revision af desamma böra
företagas i det syfte motionen utvisar.
Riksdagen får alltså anhålla, att Eders Kungl. Maj:t efter verkställd
undersökning, på hvad sätt allmänna strafflagens stadganden om sammanträffande
af brott och hvad därmed äger omedelbart samband lämpligen
höra ändras i syfte att vinna större enkelhet och ökadt tillfälle att afpassa
straffet efter brottsligheten i det särskilda fallet, täcktes låta utarbeta och
förelägga Riksdagen förslag till de lagbestämmelser, hvartill förhållandena
kunna föranleda.
Stockholm den 22 april 1903.
Med undersåtlig vördnad.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.