Sök i Ratio Lex

Skrifvelse till Konungen, angående åtgärder mot smittosamma könssjukdomars spridning.

1903-05-11 · 5 sidor, varav 5 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 5 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Rskr. 1903:87, Skrifvelse till Konungen, angående åtgärder mot smittosamma könssjukdomars spridning.

Dokumentets text

s. 15 Kontrollera mot PDF

Riksdagens Skrifvelse N;o 87.

15

N:o 87.

Uppläst och godkänd hos Första Kammaren den 11 maj 1903.

_ — — — Andra Kammaren den 11 — —

Riksdagens skrifvelse till Konungen, angående åtgärder mot smittosamma

könssjukdomars spridning.

(Första Kammarens tillfälliga utskotts (n:o 2) utlåtande n:o 16.) (Andra

Kammarens tillfälliga utskotts (n:o 2) utlåtande n:o 25.)

Till Konungen.

I en inom Riksdagen väckt motion har föreslagits, »att Riksdagen

måtte i skrifvelse till Kungl. Maj:t begära, att Kungl. Maj:t täcktes låta

genom sakkunniga representanter för hygienen, rätten och moralen utreda,

hvilka åtgärder från samhällets sida böra vidtagas för att möta den växande

faran af smittosamma könssjukdomars spridning på ett humanare och tillika

verksammare sätt, än nu tillstädj es vid den olagliga reglementeringen af

prostitutionen, med åtföljande skydd för hvad 18 kap. strafflagen och

brännvinsförsäljningsförordningen belägga med straff samt till Riksdagen

inkomma med de framställningar, som af denna utredning kunna föranledas.»

De åtgärder, som vidtagits för att skydda samhället mot farorna af

prostitutionen, räkna sin tillkomst från 1700-talet. Vanligtvis hafva dessa

åtgärder gått ut på att öfvervaka de kvinnors hälsotillstånd, hvilka gjort

sig kända för yrkesmässigt utöfvande af skörlefnad; och för detta ändamål

samt i sedlighetens och ordningens intresse hafva nämnda kvinnor underkastats

vissa polisföreskrifter, eller s. k. reglementen, enligt hvilka de

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Riksdagens Skrifvelse N:o 87.

varit skyldiga att på bestämda tider låta besiktiga sig samt att, därest

de därvid befunnits lida af venerisk sjukdom i smittosamt stadium, låta

sig isoleras och behandlas å därför särskildt afsedda sjukhus.

Beträffande reglementeringens nytta är det af vissa skäl ytterst svårt

att åstadkomma exakta uppgifter. Erfarenheten visar dock, att prostitutionen

är den hufvudsakliga källan till spridningen af de smittosamma

könssjukdomarne. Då alltså alla, som öfva skörlefnad såsom yrke, äro

skäligen misstänkta för att vidare utbreda smittan, böra de, i enlighet med

hälsovårdslärans första grundregler, noga öfvervakas för att vid behof

kunna genast isoleras. På detta sätt behandlas i samhällen med välordnad

hälsovård andra smittosamma sjukdomar, och intet skäl förefinnes för att

i detta afseende göra några undantag för de veneriska sjukdomarne.

Härutinnan torde så godt som alla svenska läkare vara eniga. I

fråga åter om behöfligheten af en reform i det nuvarande reglementeringsväsendet

är enigheten bland våra läkare ingalunda lika stor. Många bland

dem hafva uttalat sig i en riktning, som synes utvisa, att en revision af

reglementeringssystemet numera kan vara af behofvet påkallad ur sanitär

synpunkt och att, om i öfrigt skäl tala därför, genom samarbete af flere

förenade krafter ett, om möjligt, ur alla synpunkter antagligt reformförslag

bör utarbetas.

Utom den nu framhållna sanitära betydelsen af prostitutionens reglementering

har densamma äfven en rättslig och sedlig sida. Egentligen är

det också från dessa två sistnämnda synpunkter, som den från åtskilliga

håll uttalade stora oviljan och det växande motståndet mot reglementeringssystemet

framsprungit.

Hvad den rättsliga synpunkten beträffar må erinras att i den nådiga

instruktionen för polismästaren i Stockholm, som den 20 maj 1868 utfärdades,

denne ålades att »under iakttagande af de bestämmelser, som i

allmänna författningar samt instruktioner för Stockholms stads sundhetsoch

fattigvårdsnämnder äro eller kunna varda meddelade», hafva »tillsyn

och vårdnad om hvad som afser sundhetens vidmakthållande och befrämjande

i hufvudstaden». I enlighet härmed åligger det, enligt nämnda

instruktions § 4, mom. 5, bland annat polismästaren att vaka däröfver,

»att behöriga åtgärder vidtagas till förekommande af smittosamma sjukdomars

spridande, samt att för sådant ändamål lösaktiga kvinnor underkastas

erforderlig uppsikt och besiktning af därtill anställd läkare».

Stödjande sig på detta instruktionens bemyndigande för polismästaren

i Stockholm, har öfverståthållareämbetet, i syfte att på ett mera effektivt

s. 17 Kontrollera mot PDF

Riksdagens Skrifvelse N:o 87.

17

sätt vidmakthålla sundhet, ordning och yttre anständighet, än som kunde

ske genom 1812 års föråldrade allmänna stadgande, den 2 juni 1875

meddelat särskilda »föreskrifter rörande uppsikten öfver prostituerade kvinnor

i hufvudstaden». Motsvarande föreskrifter och underrättelser för prostituerade

kvinnor äro i Göteborg och Norrköping gifna genom kungörelser af

vederbörande länsstyrelser, i Malmö genom beslut af polismästaren.

I detta sammanhang torde jämväl böra erinras om lagen angående

lösdrifvares behandling den 12 juni 1885, hvars § 1, mom. 2 tillkommit

med särskild hänsyn till lösaktiga kvinnor, och hvari stadgas, att såsom

lösdrifvare skall jämväl den behandlas, »hvilken eljest, utan att äga medel

till sitt uppehälle, underlåter att efter förmåga söka ärligen försörja sig

och tillika förer ett sådant lefnadssätt, att våda däraf uppstår för allmän

säkerhet, ordning eller sedlighet».

Mot en del af ofvan omnämnda stadganden och bestämmelser, särskildt

mot de i vissa städer utfärdade reglementariska lokalföreskrifter rörande

de prostituerade, hafva sedan en tid allvarsamma anmärkningar och starka

gensagor ur rättslig synpunkt framställts, gående ut på att ifrågavarande

föreskrifter, såsom reglementerande och i viss mån tolererande den offentliga

lasten, icke vidare borde bibehållas.

Ett öfvervägande af hvad i dessa anmärkningar och gensagor iunehålles

samt af hvad i afseende därå från motsatt håll anförts torde, enligt

Riksdagens åsikt, lämna det resultat, att den rättsliga grunden för såväl

själfva tillkomsten af nu gällande polisreglementen som åtskilliga däri

intagna bestämmelser behöfver underkastas en förnyad pröfning. Det synes

med skäl kunna ifrågasättas, huruvida eu underordnad polismyndighet

— låt vara med stöd af ett mångtydigt uttryck i eu på administrativ väg

af Eders Kung!. Maj:t meddelad instruktion — kan vara befogad att utan

i lagstiftningsväg af statsmakterna gifvet bemyndigande utfärda bestämmelser

af så djupt i den personliga friheten ingripande beskaffenhet som de

ifrågavarande.

Därtill kommer, att reglementeringen i sin nuvarande form oemotsägligt

föranledt vissa betänkliga missförhållanden, hvilkas afskaffande af

hvarje rättsinnig person måste kraftigt påyrkas. Såsom ett sådant missförhållande

har af motionärerna exempelvis erinrats om den i sammanhang

med prostitutionen i hufvudstaden förekommande olagliga utskänkningen,

hvilken enligt deras uppfattning möjliggjort ett formligt beskattningssystem,

väsentligen till förmån för poliskassorna.

Enligt Riksdagens åsikt lära emellertid ej några befogade anmärkningar

Bih, till Riksd. Prof. 1903. 10 Sami. 1 Afd. 1 Band. 12 Häft. 3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Riksdagens Skrifvelse N:o 871

från rättslig synpunkt möta mot vare sig en ordnad tvångsbesiktning af

personer, som kunna antagas sprida smitta, eller deras tvångsisolering å

sjukhus, under förutsättning att besiktningen och isoleringen ordnas på

ett humant och verksamt sätt samt — för att blifva effektiva — utsträckas

att tillämpas jämväl å män, som på grundade skäl befinnas vara farliga

för spridande af venerisk smitta. Men då i hvarje fall meningarna rörande

tillkomsten af och det lagliga berättigandet af det nuvarande reglementeringssystemet

visat sig delade, måste det enligt Riksdagens mening för sakens

egen skull anses förde] aktigt, om äfven den rättsliga sidan af föreliggande

fråga blefve underkastad sakkunnig pröfning, i syfte att tydligt lagligen

grundade bestämmelser till undertryckande, så vidt möjligt, af den offentliga

prostitutionen måtte utarbetas.

Blefve därvid saken äfven så ordnad, att strafflagens bud mot koppleri

och otukt kunde med mera kraft tillämpas, än under nuvarande förhållanden

sker, vore förvisso redan därmed mycket vunnet.

Hvad till sist de sedliga synpunkterna vidkommer, hafva motionärerna

i hufvudsak hänvisat till hvad federationen i tal och skrift härom ofta

framhållit. Riksdagen är för sin del af den mening, att, då uppenbart

är, att reglementeringen i sitt nuvarande skick å många håll stött humanitet

och sedlig rättskänsla för hufvudet, skäl torde förefinnas att tillse, huruvida

icke våra skyddsåtgärder mot de veneriska sjukdomame kunde så reformeras,

att de äfven af den stora allmänheten erkännas moraliskt berättigade.

Betänkligt synes nämligen vara. att ett osedligt lif genom förefintliga polisföreskrifter

i de stora städerna erhållit ett sken af lagligt berättigande, i

det att genom dessa föreskrifter det yrkesmässigt bedrifna osedliga lifvet

fritages från lösdrifveriets straff, så länge de regleraentariska bestämmelserna

icke öfverträdas. Med den oförmåga, som kännetecknar ganska många

människor, att skilja mellan hvad som är från den borgerliga lagens

synpunkt tillåtet och hvad som är inför sedelagen rätt, innebär bemälda

förhållande stora faror.

Riksdagen inser till fullo, att mycket betydande1 svårigheter uppresa

sig mot ett förverkligande af motionärernas önskningar, och att vissa

stridiga, till synes oöfvervinneliga motsatser förefinnas mellan särskild!

de moraliska och sanitära anspråken i fråga om vidtagande af på samma

gång humana och verksamma åtgärder till skydd mot smittosamma könssjukdomars

spridning. Riksdagen hyser dock den uppfattning, att detta

förhållande icke bör stå hindrande i vägen för ett allvarligt försök att i

möjligaste mån afhjälpa och undanröja de brister, som otvifvelaktigt

s. 19 Kontrollera mot PDF

Riksdagens Skrifvelse N:o 87.

19

vidlåda det för närvarande i vårt land tillämpade reglementeringssystemet.

Huru detta må kunna ske i syfte att reglementeringen göres mera effektiv

samtidigt med att de humanitära synpunkterna i viss mån tillgodoses, är

otvifvelaktigt en fråga, som förtjänar en allsidig och grundlig undersökning.

Därvid lärer ock böra tagas i öfvervägande, hvilka åtgärder utöfver den

egentliga reglementeringen må kunna anbefallas till motarbetande af de

smittosamma könssjukdomarnes spridning.

Under åberopande af hvad nu anförts, får Riksdagen anhålla, det

Eders Kungl. Maj:t täcktes låta utreda, hvilka åtgärder från samhällets

sida böra vidtagas för att på ett humanare och tillika verksammare sätt,

än nu sker, motarbeta de smittosamma könssjukdomarnes spridning, samt

till Riksdagen inkomma med de framställningar, som af denna utredning

kunna föranledas.

Stockholm den 11 maj 1903.

Med undersåtlig vördnad.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.