Sök i Ratio Lex

Skrifvelse till Konungen, i anledning af Riksdagens år 1903 församlade revisorers berättelse angående verkställd granskning af statsverkets jämte därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1902.

1904-05-13 · 31 sidor, varav 26 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 26 av 31 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Rskr. 1904:108, Skrifvelse till Konungen, i anledning af Riksdagens år 1903 församlade revisorers berättelse angående verkställd granskning af statsverkets jämte därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1902.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Riksdagens Skrifvelse N:o 108.

1

Nso 108.

Uppläst och godkänd hos Första Kammaren den 13 maj 1904,

_ _ _ — Andra Kammaren den 13 — —

Riksdagens skrifvelse till Konungen, i anledning af Riksdagens

år 1903 församlade revisorers berättelse angående verkställd

granskning af statsverkets jämte därtill hörande

fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1902.

(Statsutskottets utlåtande n:o 60.)

Till Konungen.

Efter pröfning af hvad Riksdagens nästlidet år församlade revisorer

rörande verkställd granskning af statsverkets jämte därtill hörande fonders

styrelse och förvaltning under år 1902 uti afgöra berättelse ^mält

samt vederbörande förvaltande verk och myndigheter uti darofver afgifna

förklaringar hos Eders Kungl. Maj:t andraga får Riksdagen i nedan

nämnda ärenden anföra följande.

Bill. till Riksd. Vrot. 1904. 10 Sami. 1 Afd. 1 Band. 22 Höft. (Ko 10..)

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Riksdagens Skrifvelse N:o 108.

Arméföryaltningen.

Revisorerne hafva vid granskning af arméförvaltningens räkenskaper

för revisionsåret fäst uppmärksamheten därå, att ett belopp af tillhopa

129,718 kronor 37 öre utbetalts från fjärde hufvudtitelns allmänna besparingar

till inlösen af sådana å mötesplatser befintliga byggnader, hvilka

tillhört officerskårerna vid olika truppförband. Jämväl under år 1901

och innevarande år hade inköp af officerskårer äfvensom underofficerskårer

tillhöriga byggnader ägt rum, för hvilka byggnader köpeskillingarna

guldris från förenämnda besparingar; och, enligt hvad revisorerne inhämtat,

utgjorde sammanlagda beloppet af de intill den 9 november 1903 för

ifrågavarande ändamål använda medel 334,166 kronor 4 öre.

Rikets ständer hade i skrifvelse den 12 maj 1841 anmält, det ständerna

besluta, att de besparingar, hvilka intill nästa riksdag kunde å

någon eller några af hufvudtitlarna uppkomma, fortfarande finge af Kungl.

Maj-''t användas till sådana af ständerna ej förut pröfvade utgifter, hvilka

därefter kunde finnas för rikets styrelse'' af oundvikligt behof påkallade,

för samma, ändamål, som med hvarje hufvudtitels anslag afsåges, och

hvilka utgifter alltid måste vara tillfälliga och icke af permanent egenskap;

och dessa grunder skulle enligt af Riksdagen hvart och ett afåren

1885 1903 fattade beslut fortfarande vara gällande vid de statsrege
ringar

besluten afsåge.

Något oundvikligt behof att för statens räkning inköpa byggnader,

som på bekostnad af officers- och underofficerskårer blifvit uppförda å

mötesplatser, syntes .enligt revisorernes mening icke föreligga. Ett sådant

förfarande vore därjämte från flere synpunkter mindre lämpligt. Därigenom

komme nämligen pröfningen af behofvet och ändamålsenligheten af

dylika inköp att helt och hållet undandragas Riksdagen; och denna pröfning

måste anses vara af ej ringa betydelse, då det gällde förvärfvande

af byggnader, som vore afsedda att stadigvarande tjäna såsom tjänstelokaler

å^ officers- och underofficerskårerna. I allt fall hölle revisorerne före, att

frågan om inköp af byggnader af förevarande slag bort anstå, till dess,

allt efter den nya härordningens successiva genomförande, förläggningsorterna

för de särskilda truppförbanden blifvit bestämda. Uppenbart vore

nämligen, att i de flesta fall, då vederbörande truppförband förflyttats eller

komme att förflyttas från mötesplatser, därstädes befintliga byggnader,

hvilka af statsverket inköpts, icke längre kunde för sitt ändamål användas’

s. 3 Kontrollera mot PDF

Riksdagens Skrifvelse N:o 108. 3

utan måste afyttras till pris, som betydligt understege inköpssumman; och

revisorerne ansåge på grund häraf, att omförmälda förfarande icke vore

med klok statshushållning öfverensstämmande, särskildt i betraktande däraf,

att köpeskillingarna för byggnader af förevarande slag, därest inköpen

framgent såsom hittills komme att fortgå, helt visst komme att uppgå till

ansenliga belopp.

Arméförvaltningen å fortifikationsdepartementet har i ett den 16 sistlidne

januari i detta ärende afgifvet yttrande omförmält, hurusom det första

inköp för kronans räkning af officerskår tillhörig byggnad, som af Eders

Kungl. Maj:t under år 1901 anbefallts, hade gällt två officerskåren vid

Smålands husar regemente tillhöriga, å Eänneslätt befintliga stallbyggnader.

Med förmälan att tillgången på spilkum vid regementet vore otillräcklig,

så att sådana måst i officerskårens stallar förhyras, samt att på grund af

den nya härordningens genomförande ökadt stallutrymme hvarje ar, intill

dess nytt etablissemang för regementet kunde blifva färdigt, komme att

erfordras, hade regementschefen nämligen hemställt om förenämnda stallars

inlösen af kronan före den 1 februari 1902 till ett af värderingsman åsatt

pris af 10,400 kronor. Arméförvaltningen å fortifikationsdepartementet

hade ansett sig, enär någon annan utväg att på ett tillfredsställande sätt

och med mindre kostnad för statsverket tillgodose regementets behof uti

nämnda hänseende icke förefunnits, böra tillstyrka det föreslagna inköpet,

hvilket också, då det sålunda måste anses såsom ett oundvikligt behof, af

Eders Kungl. Maj:t under den 8 november beslutits.

Därnäst gälide det chefens för Västernorrlands regemente af fördelningschefen

tillstyrkta framställning om att — enär regementets officerskår

i följd af regementets förflyttning från Sånga må till Sollefteå nödgats å

den nya mötesplatsen utföra byggnadsarbeten för en kostnad af 82,684

kronor samt för ändring af en kronan tillhörig stabsbyggnad utgifvit

2,184 kronor 62 öre, för hvilka utgifter, efter afdrag af officerskåren

genom kungl. bref den 8 juli 1898 beviljad flyttningshjälp, 13,500 kronor,

äfvensom värdet, 3,500 kronor, af en del officerskåren tillhöriga hus å

Sånga mo, som af entreprenören för den nya byggnaderna öfvertagits, eller

tillhopa 17,000 kronor, officerskåren måst ikläda sig skuld, som för kåren

vore synnerligen betungande — kostnaden för uppförande åt mässbyggnaden,

uthuset och stallet samt för inredningen af stabshuset, tillhopa

33,334 kronor 62 öre, måtte få officerskåren af statsmedel ersättas mot

skyldighet för densamma att nämnda byggnader till kronan öfverlämna

och desamma till det inre underhålla, så länge de af kåren begagnades.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Riksdagens Skrifvelse N:o 108.

Angående denna framställning hade emellertid arméförvaltningen å fortifikations-

och civila departementen framhållit, att kronan i allmänhet ej

borde inlösa enbart mässbyggnader, utan endast sådana byggnader, som

innehölle tjänstelokaler eller bostäder. Kostnaden för ifrågavarande officerskårs

byggnader af detta senare slag uppginge då, i följd af ytterligare

utförda inredningsarbeten till 51,719 kronor 62 öre. Därest staten mot

erhållande af äganderätten till dessa byggnader till officerskåren utbetalade

sistnämnda belopp, skulle det visserligen synas, som om kåren erhölle

eu större hjälp än den af regementschefen begärda, men arméförvaltningen

å nämnda departement ansåge dock, att detta inköp vore för kronan

fördelaktigare, enär därefter den inkvarteringsersättning af 50 öre för

dag, som utginge till hvarje officer vid Yästernorrlands regemente under

den tid han tjänstgjorde å lägret, komme att upphöra. Då emellertid allmänna

besparingarna å fjärde hufvudtiteln för tillfället ej lämnade tillgång

till inköp af alla 4 bostadsbyggnaderna, hade endast inlösen af 2

af dem samt ersättning för den ofvannämnda stabshusinredningen blifvit

tillstyrkt, hvarför Eders Kungl. Maj:t sedermera också den 5 december

1901 anvisat tillhopa 27,029 kronor 62 öre.

Samma dag hade Eders Kungl. Maj:t äfven anbefallt inlösen för kronans

räkning af en af de officerskåren vid Västerbottens regemente tillhöriga

båda bostadsbyggnaderna å Yännäs läger för en summa af 28,061 kronor

80 öre. Kegementschefen hade dock hemställt om inlösen af båda byggnaderna,

enär kostnaderna för dessas uppförande, 56,123 kronor 60 öre,

för hvilken summa officerskåren häftade i skuld, vore en följd af regementets

förflyttning från Gumboda hed, samt de för amortering och förräntande

af nämnda skuld jämte underhåll af de utaf kåren begagnade

byggnaderna erforderliga utgifter, kvilka uppgingo till ett årligt belopp,

motsvarande ej mindre än omkring 7 procent af officerarnes löner, i sin

mån försvårade officerskårens rekrytering.

Samtidigt hade Eders Kungl. Maj:t äfvenledes anbefallt inlösen för

kronans räkning af 3 å Skedala hed uppförda och af Hallands bataljons

lägerkassa bekostade byggnader för 8,000 kronor samt af 2 Bohusläns

regementes officerskår tillhöriga byggnader å Backamo för 15,676 kronor

69 öre. Beträffande de förstnämnda af dessa byggnader, hvilka utgjordes

af en skolbyggnad, en vakt- och arrestbyggnad samt ett tvätthus, så hade

deras inlösen tillstyrkts på den grund, att de vore väl värda den begärda

summan, och att de jämväl efter bataljonens förestående förflyttning från

Skedala hed blefve för Hallands regemente nödvändiga. Chefens för Bohus
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Riksdagens Skrifvelse N:o 108. ö

läns regemente framställning om inlösen af en expeditionsbyggnad och 2

offieersbaracker hade tillstyrkts därför, att officerskåren då häftade i skuld

för dessa byggnader med 27,353 kronor 33 öre, hvilken summas förräntande

och amortering blifvit för officerskåren synnerligen betungande,

och att billigheten fordrade, att inkvartering under vapenöfnmgarna bereddes

officerarne likaväl som öfrig personal. Eders Kungl. Maj:t hade

emellertid funnit för godt att anbefalla inlösen tills vidare endast af expeditionsbyggnaden

och den ena af officersbarackerna.

Den 6 juni 1902 hade Eders Kungl. Maj:t anbefallt, att för statsverkets

rökning skulle inlösas dels en förutvarande Hallands bataljons officerskår

tillhörig officerspaviljong å Skedala hed för 4,311 kronor 34 öre jämte

51 /2 procent årlig ränta därå från den 31 december 1901 och dels ett

förutvarande Västgötadals regementes officerskår tillhörigt bostadshus å

Grunnebohed för 15,788 kronor 76 öre jämte 4 procent årlig ränta därå

från den 1 januari samma år. Båda dessa inköp hade af arméförvaltningen

å fortifikationsdepartementet tillstyrkts,

det förra därför att officerspaviljongen, hvilken 1888 uppförts för eu

kostnad af 10,832 kronor, vore obegagnelig för officerskåren, som öfverflyttats

till Yaxholms grenadjärregemente, men däremot blefve nödvändig

för det truppförband, som under den närmaste tiden komme att hålla sina

öfningar å Skedala hed, och att byggnaden salubjöds för ej högre belopp

än det, för hvilket officerskåren då för densamma häftade i skuld; och

det senare därför att det nya Hallands regemente under de närmaste

åren komme att öfvas å två vidt skilda mötesplatser, nämligen dels å

Skedala hed och dels å Grunnebohed, hvarför det borde tillses, att kommenderingarna

till tjänstgöring å de olika mötesplatserna ej måtte medföra

för officerskåren allt för betungande möteskostnader, och därför att

äfven denna b3''ggnad, som uppförts lör en kostnad af 28,742 kronoi 81

öre, salubjöds för ej högre belopp än det, med hvilket officerskåren då

för densamma häftade i skuld.

Sedermera hade Eders Kungl. Maj:t under den 13 juni samma ar

anbefallt inlösen för statsverkets räkning af eu officerskåren vid Gottlands

infanteriregemente tillhörig byggnad å Visborgs slätt för 20,843 kronor

33 öre. För uppförandet af denna byggnad, hvilken innehöll såväl bostadsrum

som mässlokal, hade officerskåren måst sätta sig i skuld, af hvilken

nyssnämnda summa då återstod ogulden. Inlösen tillstyrktes af arméförvaltningen

å fortifikationsdepartementet dels på den grund, att byggnaden, som

läge endast 100 meter från regementets under uppförande varande kasern
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

*’ Riksdagens Skrifvelse N:o 108.

etablissemang, synnerligen väl lämpade sig att vinterombonas och användas

till bostadsbyggnad för officerare; dels därför att genom användandet af

den nuvarande mässlokalen en minskning i kostnaden för etablissemangets

uppförande syntes kunna åstadkommas; officerskåren skulle dock till det

inre allt fortfarande underhålla nämnda lokal.

Den 5 därpå följande december hade Eders Kungl. Maj:t anbefallt

liknande inlösen af underofficerskårens vid Hallands regemente å Grunnebohed

belägna paviljong för 7,309 kronor 42 öre, men hvilken summa

kåren vid årets början ännu häftade i skuld för denna byggnad. Inlösen

tillstyrktes med hänsyn till regementets blifvande förflyttning från

nämnda hed.

Slutligen hade Eders .Kungl. Maj.t den 31 i samma månad anbefallt

sådan inlösen dels af en officerskåren vid Första lifgrenadjärregementet tillhörig

expeditionsbyggnad å Malmen för den summa, hvarmed kåren då

häftade i skuld för denna byggnad, eller 14,187 kronor 53 öre, dels officerskåren

vid f. d. Värmlands fältjägarkår tillhöriga officersbyggnad och

afträdeshus å Irossnäs fält samt underofficerskåren vid samma truppförband

tillhöriga byggnader å bemälda fält, de förra för 10,150 och de senare

för 5,000 kronor, och dels af en officerskåren vid Skaraborgs regemente

tillhörig subalternflygel med den tomt, å hvilken samma byggnad

vore belägen invid mötesplatsen Axvall, för en summa af 14,200 kronor.

Beträffande de inlösta byggnaderna å Trossnäs fält, så vore de naturligtvis

obegagneligas för f. d. Värmlands fältjägarekårs officers- och underofficerskårer

. efter dessas öfverflyttande till Vaxholms grenadjärregemente

och förläggning till annan ort; men de vore däremot nödvändiga för Värmlands

regemente, af hvilket minst en bataljon måste under repetitionsöfningarna

förläggas å förutvarande fältjägarekårens mötesplats, enär regementets

egna byggnader då vore alldeles otillräckliga.

De under år 1903 på Eders Kungl. Maj:ts befallning för statsverkets

räkning inlösta byggnader vore:

i följd af kungl. bref den 6 februari eu officerskåren vid Norrbottens

regemente tillhörig bostadsbyggnad vid Votvikcn för den summa, hvarmed

kåren då häftade i skuld för denna byggnad, eller 7,900 kronor;

i följd af kungl. bref den 29 maj officerskåren vid Värmlands regemente■

tillhöriga och å Trossnäs fält belägna byggnader — en officerspaviljong

med expeditions-, bostads- och mässlokaler, 4 officersbyggnader

m. m. — för den summa, hvarmed kåren då häftade i skuld för samma

byggnader, eller 11,573 kronor 31 öre;

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Riksdagens Skrifvelse N:o 108.

i följd af kungl. bref den 26 juni dels officerskåren vid Lifregemente!

till fot tillhöriga och å Sanna hed belägna officers- och expeditionsbyggnader

för den summa, hvarmed kåren då häftade i skuld för samma

byggnader, eller 13,690 kronor 59 öre, samt en sekundchefen vid samma

regemente tillhörig och likaledes å bemälde hed belägen s. k. chefsbyggnad

för 650 kronor eller det pris, hvarför denne under 1902 inköpt denna

byggnad; dels en officerskåren vid Andra Ufgrenadjdrregementet tillhörig

och å Malmen belägen s. k. expeditionsbyggnad för hälften af den summa,

hvarmed kåren då häftade i skuld för ifrågavarande och ännu eu annan

liknande officersbyggnad, eller 8,170 kronor 85 öre;

i följd af kungl. bref den 3 juli dels en officerskåren vid Västerbottens

regemente tillhörig bostadsbyggnad å Vännäs läger för den summa,

hvarmed kåren då häftade i skuld för samma byggnad, eller 27,489 kronor

36 öre; dels officerskåren vid Jönköpings regemente tillhöriga och å mötesplatsen

Skillingaryd belägna bostadsbyggnader likaledes för den summa,

hvarmed kåren då häftade i skuld för desamma, eller 11,849 kronor 28

öre, mot skyldighet för kåren att fortfarande till det inre underhålla de

i ena bostadsbyggnaden inrymda mäss- och samlingslokalerna; och dels

officerskåren vid Kalmar regemente tillhöriga, å Hultsfreds lägerplats belägna

s. k. stabsbyggnader för 6,000 kronor, motsvarande kårens då återstående

skuld för ifrågavarande byggnader; och

i följd af kungl. bref den 10 juli dels officerskåren vid Kronobergs

regemente tillhöriga och å Kronobergshed belägna 14 halmtält, officersborg

och afträdeshus för 1,400 kronor för tälten och 13,903 kronor för de

båda byggnaderna, för hvilka kåren då ännu häftade i skuld med sistnämnda

summa; samt underofficerskåren vid samma regemente tillhöriga

underofficersborg och afträdeshus för 3,140 kronor 10 öre, motsvarande

kårens dåvarande skuld för dessa byggnader; hvarvid båda säljarne emellertid

förpliktades att till det inre underhålla de i officers- och underoffieersborgarne

inredda mäss- och samlingslokalerna; dels officerskåren

vid Vusternorrlands regemente tillhöriga och å Sollefteå läger belägna tvenne

bostadsbyggnader för 24,090 kronor 23 öre, som utgjorde kårens för

nämnda byggnader beräknade skuld, och dels officerskåren vid förutvarande

Smålands grenadjärkår tillhöriga och å Ränneslätt belägna, men nu

för kåren efter dess öfverflyttande till Karlskrona grenadjärregemente icke

vidare beköfliga två officersbyggnader för 33,000 kronor, motsvarande å

dem vid besiktning åsatt värde.

De skäl, på hvilka arméförvaltningen å fortifikationsdepartementet

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Riksdagens Skrifvelse N:o 10 8.

ansett sig böra tillstyrka de nu senast omnämnda byggnadernas inlösen

för kronans räkning, både varit:

hvad beträffade de å Eänneslätt belägna byggnaderna: f. d. Smålands

grenadjärkårs ofrivilliga flyttning från orten, hvarigenom officerskårens

byggnader gjordes för densamma obrukbara, under det att de, för den

händelse ett infanteriregemente komme att förläggas till Eksjö, kunde användas,

den ena till garnisonssjukhus och den andra till bostad för sjukhusväbeln;

och

beträffande alla de öfriga: den under senare år fastslagna principen,

att staten borde å mötesplatserna bestå äfven för offlcerarne ej blott expeditionslokaler,

utan ock bostäder. Genom inköpen af byggnaderna å Vännäs

och Sollefteå läger hade hyresbidragen, 0,50 kronor pr man och dag

under tjänstgöringstiden å lägren, kunnat helt och hållet indragas för officerarne

vid Västerbottens och Yästernorrlands regementen. Vid de fall,

där mäss- och samlingslokaler varit inrymda i de inköpta bostadsbyggnaderna,

hade vederbörande officers- och underofficerskårer ålagts att fortfarande

till det inre underhålla dessa lokaler. Slutligen ville arméförvaltningen

å fortifikationsdepartementet erinra, att det föreslagna inköpet af

underofficersborgen å Kronobergs hed af densamma afstyrktes.

Samtliga de af Eders Kungl. Maj:t under åren 1901—1903 sålunda

anbefallda inköpen uppginge, förutom ett par smärre räntebelopp, till eu

summa af 341,765 kronor 21 öre eller ett något större belopp, än revisorerne

angifva.

Af hvad sålunda anförts framginge visserligen, att oundvikligt behof

för inköp strängt taget ej förelegat mer än vid inköpen från officerskårerna

vid Smålands husarregemente och förutvarande Hallands bataljon.

Men såsom tillräckligt vägande skäl för förordandet af de af respektive

truppförband föreslagna, af vederbörande fördelningschefer tillstyrkta och

af Eders Kungl. Maj:t beslutade inköpen hade arméförvaltningen å fortifikationsdepartementet

dock ansett,

dels att för åtskilliga truppförband, genom ofrivillig förflyttning från

en mötesplats till en annan, såsom fallet varit med Yästernorrlands, Västerbottens

och förutvarande Yästgötadals regementen, eller genom lika

ofrivilligt uppgående i annat å annan ort förlagdt regemente, hvilket inträffat

med förutvarande Hallands bataljon samt Värmlands fältjägare- och

Smålands grenadjärkårer, deras byggnader å förutvarande mötesplatser gjorts

för dem obrukbara;

dels beträffande öfriga regementen — Bohusläns, Gottlands infanteri-,

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Riksdagens Skrifvelse N:0 108.

Första och Andra lifgrenadjär-, Skaraborgs, Norrbottens, Värmlands, Lifregenientet

till fot, Jönköpings, Kalmar och Kronobergs regementen —

att regementenas officerskårer icke rimligtvis kunde åläggas att bygga och

underhålla erforderliga expeditionslokaler å mötesplatserna, då någon som

helst ersättning härför icke utginge; samt det inkonsekventa och obilliga

däruti, att officerarne, i motsats till hvad förhållandet vore med underofficerare

och manskap, skulle vara skyldiga att hålla sig själfva med bostäder

å mötesplatserna. För några tiotal år sedan, då mötestiden var

helt kort och inföll under sommaren, kunde detta visserligen gå för sig,

enär tält då voro tillräckliga skydd mot väder och vind; men sedan mötestiden

gång efter annan ökats, hade officerskårerna åt sig måst på egen

bekostnad uppföra mera tillfredsställande bostäder, hvilket likväl ej kunnat

ske utan betydlig skuldsättning. Så länge öfningstiden inskränkte sig

till några få månader, kunde dock staten möjligen undandraga sig att bestå

bostäder på den grund, att annan inkvartering än i tält ej ännu kunde

anses oundgängligen nödvändig; men sedan öfningstiden nu förlängts så

betydligt, att eu stor del af densamma infölle under oblid årstid, måste

ej blott underofficerarne och manskapet utan äfven officerarne anses vara

i behof af vida bättre ombonade bostäder, än tält. Att låta officerarne

själfva numera betala dessa bostäder vore alltför obilligt; deras möteskostnader

vore dessförutan dryga nog.

Beträffande Västernorrlands, Västerbottens och Norrbottens regementen

hade Eders Kungl. Maj:t för lindrande af officerskårernas kostnader för anskaffande

af för dem ändå mer än annorstädes nödvändiga bostäder redan

tidigare stadgat, att ett inkvarteringsbidrag af 50 öre per dag och officer

tätt utgå under tjänstgöringstiden å respektive mötesplatser. Allteftersom

bostadsbyggnader inköpts hade detta bidrag emellertid kunnat indragas,

hvilket förhållande sålunda medfört ekonomisk fördel för statsverket.

I de få fall, då äfven mäss- och samlingslokaler inköpts af statsverket,

hade detta berott därpå att dessa varit inrymda i boningshus,

Härvid hade dock alltid vid inköpet fästats det villkor, att det inre underhållet

af dessa lokaler ej skulle för framtiden bekostas af kronan, utan

af vederbörande säljare.

Hvad anginge inköpskostnaderna, så måste dessa öfver hufvud taget

anses såsom mycket låga, då, med endast ett par undantag, respektive

säljare nöjt sig med att som köpeskilling erhålla det belopp, med hvilket

Jlih, till Ri/rsd. Prof. 1904. 10 Sami. 1 Afd. 1 Hand. 22 Höft. 2

opaginerad Kontrollera mot PDF

Riksdagens Skrifvelse N:o 108.

de vid köpets afsilande ännu häftade i skuld för byggnaderna, och då

samtliga dessa vid inlösandet varit i mycket godt skick.

Till sist erinrade arméförvaltningen å fortifikationsdepartementet

därom, att inga andra inköp för statsverkets räkning af officers- eller

underofficerskårers å respektive mötesplatser belägna byggnader af arméförvaltningen

gjorts än de, hvilka af Eders Kungl. Maj:t i behörig ordning

beslutats och genom kungl. bref anbefallts.

Såsom revisorerne påpekat, hafva de för ifrågavarande ändamål bestridda

utgifter uppgått till afsevärda belopp; och har Riksdagen velat

erinra, att inköp i detta afseende förekommit, som innefattat förvärfvande

ej allenast af byggnader, utan äfven af mark. Det har emellertid synts

Riksdagen önskligt, att, därest frågor framdeles skulle uppstå om beredande

af en sådan tillökning i statens fastigheter, som inköp af förevarande slag

innebär, Riksdagen måtte sättas i tillfälle att taga desamma i bepröfvande.

Riksdagen får därför anhålla, att, därest fråga skulle uppstå om ytterligare

inköp för statens räkning af officerskårer eller underofficerskårer

tillhöriga byggnader, sådan fråga måtte varda underställd Riksdagens

pröfning.

Under erinran, att 1903 års Riksdag i skrifvelse angående regleringen

af utgifterna under riksstatens fjärde hufvudtitel framhållit önskvärdheten

af att trupp förbandens å stat upptagne läkare måtte i så stor utsträckning,

som kunde finnas lämplig och möjlig, anlitas vid tjänstgöringen,

hvartill så mycket större anledning syntes förefinnas, som deras aflöningsförmåner

blifvit under de senaste åren afsevärdt förbättrade, hafva revisorerne

vidare meddelat, att af för revisorerne tillgängliga uppgifter rörande

kommenderingar, som under år 1902 fullgjorts af fältläkarestipendiater såsom

vikarier för den ordinarie militärläkarepersonalen, framgått, att sådana

kommenderingar under året ägt rum i stor utsträckning och att desamma

i ett flertal fall omfattat afsevärdt lång tid. Så hade omkring 50 fältläkarestipendiater

af såväl l:a som 2:a klassen under året beordrats till

vikariatstjänstgöring vid olika truppförband och militära sjukhus, hvilken

tjänstgöring understundom fortgått under en tid af tre månader och där
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Riksdagens Skrifvelse N:o 108.

utöfver. Revisorerne liade därjämte inhämtat, att fältläkarestipendiater,

hvilka endast aflagt medicine kandidatexamen, förordnats såsom vikarier

vid beväringsrekrytskolor samt att stipendiater kommenderats att tjänstgöra

jämväl vid förrättningar för inskrifning af värnpliktige.

Då berörda förhållanden syntes gifva vid handen, att den militära

sjukvården i betydlig omfattning anförtrotts åt personer, kvilka svårligen

kunde antagas äga den fullständiga utbildning i militärläkareyrket, som

kräfdes för ett själfständigt utöfvande af detsamma, hade revisorerne ansett

sig böra härå fästa uppmärksamheten. Särskildt ville revisorerne

framhålla vikten däraf, att till tjänstgöring vid förrättningar för inskrifning

af värnpliktige, hvarvid förekomma till bedömande den grannlaga

frågan om de värnpliktiges duglighet till krigstjänst, endast beordrades

erfarne och fullt kompetente militärläkare.

Arméförvaltningen å civila departementet har i ett med anledning

häraf den 5 sistlidne januari afgifvet yttrande åberopat utlåtande i ämnet

af medicinalstyrelsen, däri styrelsen meddelat, att hvarken 1902 eller 1903

någon medicine kandidat blifvit af styrelsen förordnad att biträda vid förrättning

för inskrifning af värnpliktige äfvensom att Eders Kungl. Maj :t genom

generalorder n:o 304 den 10 mars 1903 utfärdat nya bestämmelser rörande

den kompetens, extra läkare, som förordnas till vikarier för militärläkare på

stat, böra äga, hvilka bestämmelser äfven blifvit af styrelsen noggrant

följda vid de kommenderingar af extra läkare vid armén, som efter nämnda

generalorders utfärdande förekommit.

I § 108 af kungl. förordningen den 5 december 1901 angående inskrifning

och redovisning af värnpliktige samt deras tjänstgöring m. m.

stadgas, att under föreskrifven första tjänstgöring två till tre veckor efter

densammas början samt sedermera, när omständigheterna sådant påkalla,

äfven under repetitionsöfning, skall å de beväringsmän, hvilkas kroppsutveckling

icke motsvarat de fordringar, öfningarna ställt på dem, eller

mot hvilkas tjänstbarhet eljest anmärkning förekommit, anställas särskild

läkarebesiktning i den ordning, reglementet för undersökning af värnpliktiges

duglighet till krigstjänst föreskrifver; och i den af arméförvaltningen

åberopade generalordern af den 10 mars 1903 är intagen bestämmelse

om att militärläkare, hvilken blifvit kommenderad till tjänstgöring

vid beväringsrekrytskola, men som därvid fullgör sin tjänstgöringsskyldighet

genom vikarie, skall vara skyldig att själf verkställa den läkarebesiktning,

so in föreskrifves i ofvan anförda £ af inskrifningsförordningen, med

opaginerad Kontrollera mot PDF

Riksdagens Skrifvelse N:o 108.

rättighet dock för honom att om nämnda besiktnings verkställande träffa

öfverenskommelse med annan till samma truppförband hörande militärläkare.

Då emellertid, såsom revisorerne framhållit, fältläkarestipendiater

kommenderats att såsom vikarier tjänstgöra vid förrättningar för inskrifning

af värnpliktige, måste antagas, att läkarbesiktningen vid inskrifningen

är mindre ingående än den, de värnpliktige efter någon tids

tjänstgöring underkastas, hvarigenom kan inträffa, att värnpliktig, som

redan vid första besiktningen bort kunna utrönas vara till krigstjänst

oduglig, nödgas inställa sig till tjänstgöring. Riksdagen föreställer sig

därför, att kompetensvillkoren för den, som förrättar besiktningen vid de

värnpliktiges inskrifning, icke böra vara mindre än de, som äro föreskrifna

för den, som verkställer efterbesiktningen.

Med hänsyn härtill och på grund af hvad revisorerne i öfrigt anfört

i fråga om vikarier för den ordinarie läkarpersonalen, har Riksdagen trott

sig finna, att något större fordringar i vissa fall borde ställas å ifrågavarande

vikariers praktiska utbildning och erfarenhet i läkaryrket; och

då Riksdagen i anledning häraf ansett denna fråga böra dragas under

Eders Kungl. Maj:ts ompröfning, får Riksdagen anhålla, att Eders Kung!.

Maj:t täcktes taga i öfvervägande, om icke i vissa fall större kompetensfordringar

än hittills må böra ställas å dem, som kommenderas till vikarier

för militärläkare.

Marmföryaltningen.

Vid granskning af de för flottans stationer i Stockholm och Karlskrona

äfvensom vid Vaxholms kustartilleriregemente under revisionsåret förda

kassajournaler hade det, enligt hvad i revisionsberättelsen vidare meddelas,

ådragit sig revisorernes uppmärksamhet, att den kontanta behållning!

som vid de inventeringar, hvilka förrättats den sista dagen i hvarje månad!

förefunnits i stationernas och regementets kassor, uppgått till afsevärdt

höga belopp. Revisorerne hade sammanställt följande tablå öfver berörda

kontanta kassabehållningar:

s. 13 Kontrollera mot PDF

Riksdagens Skrifvelse N:o 108. 13

Flottans

Flottans

Vaxholms

station

station

kustartilleri-

i Stockholm.

i Karlskrona.

regemente.

Kr.

Kr.

Kr.

vid Januari månads slut ...........................

27,733: Öl

55,934: 32

11,649: 99

> Februari » > ...........................

27,265: 18

117,068: 70

9,355: 59

» Mars > » ...........................

36,241: 75

75,663: 30

15,436: 44

t April » » ...........................

30,370: 12

46,382: 46

16,792: 19

> Maj > » ...........................

21,378: 89

79,400: 79

25,430: 79

> Juni > » ...........................

130,545: 57

166,083: 74

26,517: 31

i Juli » » ...........................

98,424: 88

73,250: 99

34,305: 09

» Augusti > » ...........................

18,116: 90

68,600: 38

45,306: 91

> September » > ...........................

50,666: 36

107,628: 08

36,949: 35

> Oktober > > ...........................

41,112: 18

66,349: 02

31,725: 77

» November j » ...........................

47,522: 48

69,617: 08

41,081: 42

> December » » ...........................

65,534: 56

143,186: 40

27,562: 96

Det syntes revisorerne ingalunda erforderligt eller lämpligt, att så

stora kontanta belopp, som ofvanstående tablå utvisade, hos vederbörande

kassör innestode, utan borde inflytande medel, i den mån de ej vore behöfliga

för bestridande af tillfälliga mindre utgifter, i Eiksbanken eller

dess afdelningskontor insättas. Till jämförelse i detta afseende ville revisorerne

erinra, att i den för marinförvaltningen gällande instruktion funnes

föreskrifvet, att af marinförvaltningens kassatillgångar ett belopp af högst

10,000 kronor finge såsom handkassa innestå; och revisorerne ville ifrågasätta,

huruvida icke en föreskrift i berörda afseende lämpligen borde meddelas

äfven beträffande de medel, som inginge till kassorna vid flottans

stationer och kustartilleriregementena.

Marinförvaltningen har i häröfver den 15 sistlidne januari afgifvet

yttrande anfört, att den af revisorerne nu upptagna frågan vid flera tillfällen

varit föremål för marinförvaltningens uppmärksamhet. Senast hade

ämbetsverket genom skrifvelse den 9 oktober förlidet år med afseende å

storleken af den kontanta behållningen i stationernas kassor och under

antydan, att, på sätt numera vore brukligt, likvider kunde och borde, när

omständigheterna det medgåfve, verkställas medelst bankanvisning, anmodat

stationsbefälhafvarua att dels tillse, att den i § 319 mom. 2 af reglementet

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Riksdagens Skrifvelse N:o 108.

för flottan del I meddelade föreskrift, att den del af kassan, som icke

erfordrades för de dagliga utbetalningarna, skulle förvaras i Eiksbanken

eller dess afdelningskontor, blefve noggrannare än hittills iakttagen, dels

oek inkomma med yttrande angående lämpligheten af reglementsföreskrift

i syfte att inskränka den dagliga kassan vid stationen till visst belopp.

I sina härå aflåtna, jämväl i nu förevarande ärende åberopade svarsskrifvelser

hade stationsbefälhafvarna meddelat eu enligt marinförvaltningens

tanke tillfredsställande förklaring med afseende å de stora kassabehållningarna

och på grund af förebragt utredning om beskaffenheten och

omfånget af de likvider, som stationernas kassor hade att verkställa, afstyra

meddelande af föreskrift om den dagliga kassans begränsning till

visst mindre belopp.

Fördenskull ansåge för sin del marinförvaltningen icke för närvarande

vidare åtgärd i ämnet kunna vidtagas utöfver den stationsbefälhafvarna

redan meddelade anmodan att tillse, att reglementets åberopade bestämmelse

blefve noggrant iakttagen.

Uti sina med anledning af remiss å revisorernes ifrågavarande anmärkning

afgifna yttranden hade stationsbefälhafvarna i ärendet meddelat utredning,

i afseende hvarå marinförvaltningen intet hade att erinra.

Hvad anginge Vaxholms kustartilleriregemente, hänvisade marinförvaltningen

till af regementschefen i ärendet afgifven förklaring. Sedan

under förlidet år enskild bankinrättning förlagt ett afdelningskontor till

Yaxholm, syntes anledningarna till att vid regementet hålla så stor kassa

som dessförinnan hafva i viss mån bortfallit. Vid Karlskrona kustartilleriregemente

mötte enligt inhämtad upplysning hinder icke för begränsning

af dagkassan till visst mindre belopp. Hvad för artilleriregementena i

detta hänseende kunde böra föreskrifvas, ville marinförvaltniugen emellertid

närmare öfverväga i sammanhang med det yttrande ämbetsverket hade att

afgifva öfver utarbetadt förslag till ekonomiska reglementsföreskrifter för

kustartilleriet.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt ansåge marinförvaltningen

revisorernes nu ifrågavarande anmärkning icke böra för närvarande föranleda

vidare åtgärd.

Stationsbefälhafvaren vid flottans station i Stockholm har i sitt af

marinförvaltningen åberopade yttrande, under hänvisande dels till ett af räkenskapskontoret

vid stationen i ärendet afgifvet yttrande, dels ock till stationsbefälhafvare^

ofvan berörda, den 20 november 1903 till marinförvaltningen

afgifna utlåtande i ett med det förevarande likartadt ärende, anfört, att

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Riksdagens Skrifvelse N:o 108.

en föreskrift om den dagliga kassans hållande inom visst till siffran bestämdt

belopp skulle ofta blifva hinderlig för verkställandet af de utbetalningar,

som vid stationen förekomme.

Till stöd för denna uppfattning åberopade stationsbefälhafvaren,

att åtminstone under förra hälften af hvarje månad, då aflöning till

stationens personal skulle utbetalas samt leveransräkningar likvideras,

beloppet af de medel, som anordnades till utbetalning i kassan, många

dagar uppginge till mellan 30- och 70,000 kronor;

att dessa medel icke skulle i några få och stora poster utbetalas till

ett fåtal personer — då ju bankanvisningar kunde användas — utan skulle

fördelas ofta i hundratals olika poster;

att medel, som vore förfallna till betalning, måste finnas i kassan

tillgängliga för att af vederbörande kunna när som helst under expeditionstiden

lyftas;

att hvarken löntagare eller leverantörer kunde åläggas att omedelbart,

som deras tillgodohafvanden anordnades, i kassan lyfta desamma;

att till följd häraf ofta såväl aflöningsmedel som leverantörers tillgodohafvanden

blefve i kassan under kortare eller längre tider innestående;

att det knappast kunde förutsättas, att kassören skulle dagligen i riksbanken

insätta och uttaga sådana af vederbörande icke lyftade medel; samt

att alla dessa omständigheter i förening medverkade till att den

kontanta kassan ofta måste komma att uppgå till rätt afsevärda belopp.

Hvad jämförelsen med marinförvaltningens kassa beträffade, ville

stationsbefälhafvaren erinra, att förhållandena vore högst olika inom detta

ämbetsverk och vid stationerna i fråga om medelsutbetalningar, i det att

marinförvaltningens kassa väl i allmänhet hade att utbetala stora belopp

i få poster, under det att stationernas kassor hade att utbetala visserligen

i allmänhet relativt mindre belopp, men i stället i mångfaldigt flera poster.

För att emellertid i den mån, sådant befunnes möjligt, inskränka den

dagliga kassans storlek, hade stationsbefälhafvaren redan under förlidet år

utfärdat föreskrift om likviders verkställande medelst bankanvisning i de

fall, då detta utan olägenhet kunde ske.

På grund af hvad sålunda anförts, ansåge stationsbefälhafvaren det

vara lämpligast, att begränsningen af den dagliga kassan till dess verkliga

behof fortfarande såsom hittills öfverlätes åt stationsmyndigheterna utan föreskrift

om något visst maximibelopp.

Jämväl stationsbefälhafvaren vid flottans station i Karlskrona har uti

sitt i ärendet afgifna utlåtande åberopat från räkenskapskontoret vid sta
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Riksdagens Skrifvelse N:o 108.

tionen infordradt yttrande jämte stationsbefälhafvarens ofvan berörda utlåtande

i ett af marinförvaltningen förut bandlagdt, likartadt ärende, i

hvilket sistnämnda utlåtande stationsbefälhafvaren, bland annat, på anförda

skäl förklarat sig anse, att någon bestämmelse om storleken af den dagliga

kassan vid stationen icke lämpligen kunde meddelas.

I afseende å innehållet i öfrigt i stationsbefälkafvarnes nu berörda

yttranden jämte därvid fogade handlingar med bilagor får Kiksdagen hänvisa

till den tryckta revisionsberättelsen.

Slutligen har chefen för Vaxholms kustartilleriregemente i sitt af

marinförvaltningen åberopade yttrande i ärendet erinrat, hurusom vid 1902

års början regementet öfvergått från 4:e till 5:te hufvudtiteln och personalen

samtidigt ökats med såväl befäl och underbefäl som manskap, hvarför

nyanskaffning af inventarier och beklädnad för den ökade personalen

måst vidtagas ofta skyndsammare, än hvad som för hvarje månad kunnat

beräknas.

I regementets kassa måste därför alltid finnas ett visst belopp för att

kunna likvidera de nödvändiga utgifter af afsevärd storlek, som under

denna öfvergångstid, utan att på förhand kunna med visshet beräknas,

måste förekomma.

De månatliga remissorna från marinförvaltningen måste, då bankkontor

först i oktober 1903 öppnades i Vaxholm, under större delen af år 1902

göras genom med posten ditsända kontanta medel af såväl sedlar som skiljemynt

och hade förorsakat vederbörande såväl mycken onödig tidspillan

som kostnader. Det hade därför ansetts, att remissorna till Vaxholm om

möjligt borde ske endast en gång hvarje månad och då till så stort belopp,

att utgifterna med visshet kunde beräknas icke öfverstiga detta.

Att vid månadens slut till marinförvaltningen återsända ett visst belopp

penningar, för att omedelbart vid nästa månads början ånyo rekvirera

dem, torde icke vara lämpligt.

A en fästning af Vaxholms och Oscar-Fredriksborgs betydenhet och

med dess manskapsstyrka, belägen på en plats, som ehuru ej långt aflägsen

från Stockholm, dock under halfva året ägde synnerligen dåliga kommunikationer,

vore det nödvändigt att ständigt hafva en kassabehållning af en

viss storlek.

Den för marinförvaltningens kassa gällande föreskriften, att högst

10,000 kronor må såsom handkassa innestå, kunde utan olägenhet tillämpas

i Stockholm, där kassören vore i tillfälle att vid behof genast kunna förse

sig med penningar genom marinförvaltningens anordningar å riksbanken,

opaginerad Kontrollera mot PDF

Bilisdagens Slcrifvelse N:o 108.

och dessutom torde han ej heller behöfva hafva någon afsevärd växelkassa

innestående.

Yid regementets kassa däremot, där ständigt måste finnas växelmynt

af alla slag särskildt för personalens aflöning och ständigt förekommande

likvider af mindre belopp, enär icke på närmare ställe än i Stockholm

växelmynt kunde med säkerhet anskaffas, torde en föreskrift om att kassabehållning

ej finge öfverstiga 10,000 kronor komma att medföra olägenheter,

i synnerhet under den tid af året, då kommunikationerna med hufvudstaden

vore af opålitlig beskaffenhet.

Om än de anmärkta stora kassabehållningarne vid Vaxholms kustartilleriregemente

af de vid regementets bildande förefintliga särskilda foihållanden

må kunna finna en förklaring, har Riksdagen dock, hvad flottans

stationer i Stockholm och Karlskrona beträffar, icke af hvad vederbörande

myndigheter andragit funnit sig öfvertygad om nödvändigheten .af, att

så stora kassabehållningar som de af revisorerne anmärkta skola innestå

hos redogörarne vid dessa stationer.

Hvad särskildt vidkommer stationen i Karlskrona, gjordes redan af

1895 års revisorer anmärkning med anledning af storleken af den där

befintliga kontanta kassatillgången. Sedan dess har emellertid i. Karlskrona

inrättats ett riksbankens afdelningskontor; och torde härigenom

ökadt tillfälle blifvit beredt till att minska den kontanta kassan och verkställa

likvider genom anvisningar å bank.

Då Riksdagen föreställer sig, att åtgärder kunna vidtagas till. nedbringande

af de kontanta belopp, som i stationernas kassor innestå, får

Riksdagen anhålla, att Eders Kungl. Maj:t täcktes taga i .öfvervägande,

huruvida föreskrifter må kunna meddelas för inskränkning inom visst belopp

af de kontanta medel, som få innestå i flottans stationers i Stockholm

och Karlskrona kassor.

Enligt hvad i revisionsberättelsen under marinförvaltningen vidare

meddelas, hade Karlskrona gasverksaktiebolag genom kontrakt den 8 augusti

1868 åtagit sig att, emot ett pris af 7 kronor för 1,000 kubikfot

gas, tillhandahålla under lysningsterminen, som räcker från och med den 1

september till den 1 maj hvarje år, all den gas, som erfordrades för belysning

af i kontraktet angifna kronans hus och byggnader vid flottans

Bill. till Biksd. Prot. 1904. 10 Sami. 1 Afd. 1 Band. 22 Häft. 3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Riksdagens Skrifvelse N:o 108.

station i nämnda stad äfvensom af de andra anläggningar och inrättningar

därstädes, vid hvilka gasförbrukning framdeles kunde ifrågakomma. Därest

gasförbrukningen för år uppginge till 4,000,000 kubikfot, skulle enligt

bestämmelse i ett mellan omförmälda bolag och Karlskrona stad den 14

september 1866 afslutadt kontrakt, till hvilket förstnämnda kontrakt hänvisade,

priset för gasen nedsättas till 6 kronor 50 öre för 1,000 kubikfot.

Enligt hvad revisorerne inhämtat, afsåge nu nämnda bestämmelser all

belysning vid flottans ifrågavarande station, med undantag af den gatubelysning,

för hvilken kostnaden bestredes af stationen.

Sedan 1894 års revisorer fäst uppmärksamheten å de synnerligen

höga afgifter, som för ifrågavarande ändamål vid Karlskrona station förekommit,

hade stationsbefälhafvaren vid stationen i häröfver afgifvet yttrande

af den 10 januari 1895 meddelat, bland annat, att det pris, stationen enligt

förutnämnda kontrakt haft att för gasbelysningen erlägga, blifvit nedsatt,

under tiden från och med den 1 januari 1884 till den 1 januari 1886 med 10

procent, från denna dag till den 1 oktober 1887, till 6 kronor för 1,000

kubikfot samt från och med den 1 oktober sistnämnda år med ytterligare

50 öre eller till 5 kronor 50 öre för 1,000 kubikfot; hvarjämte marinförvaltningen

i ett den 22 januari 1895 dagtecknadt utlåtande omförmält, att

stationsbefälhafvaren i Karlskrona blifvit anmodad att vid därnäst skeende

aftal rörande gasbelysningen vid stationen eller eljest, i den mån sådant

läte sig göra, tillse, att kostnaderna för denna belysning blefve i möjligaste

mån reducerade.

Ite visor er ne hade emellertid vid granskning af räkenskaperna för revisionsåret

funnit, att den för belysningen vid flottans station i Karlskrona

under året använda gasen blifvit betald efter ett pris af 24,s öre för kubikmetern,

motsvarande 6 kronor 50 öre för 1,000 kubikfot. Då priset för

lysgas å andra platser vore betydligt lägre och exempelvis i Stockholm,

Malmö, Norrköping, Gäfle och Helsingborg för år 1902 utgjort 12—16

öre för kubikmeter, måste det pris, som debiterats flottans station i Karlskrona,

anses alltför högt. Kostnaderna under året för gasbelysningen vid

stationen hade, såvidt revisorerne kunnat af räkenskaperna inhämta, uppgått

till omkring 45,000 kronor. Ifrågavarande förhållande hade revisorerne

ansett så mycket mera anmärkningsvärdt, som revisorerne funnit, att gaspriset

varit lägre vid fall, där förbrukningen varit ringa i jämförelse med

åtgången vid flottans station. Sålunda hade, enligt hvad räkenskaperna

gåfve vid handen, å den för belysningen af till Karlskrona kustartilleriregemente

hörande etablissement under året levererade gas, för hvilken

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Riksdagens Skrifvelse N:o 108.

debiterats enahanda pris af 24,8 öre för kubikmetern, beräknats en rabatt

af 20 procent, samt den belysningsgas, som under året användts inom länsstyrelsens

i Blekinge län lokaler, betalts efter 23 öre för kubikmetern,

hvilket pris, för så vidt revisorerne kunnat inhämta, äfven erlagts af enskilde

konsumenter.

I häröfver den 15 sistlidne januari afgifvet yttrande har marinförvaltningen,

under hänvisande till en af stationsbefälhafvaren i Karlskrona i

ärendet afgifven förklaring, upplyst, att, på grund af stationsbefälhafvarens,

i hans yttrande åberopade skrifvelse den 27 augusti 1902 jämte varfschefens

därmed följaktiga, i tre alternativa förslag A, B och C, slutande

det sista å 193,000 kronor, sammanfattade utredning, rörande anordnande

af elektrisk belysning för stationen, marinförvaltningen i sin skrifvelse

till Eders Kungl. Maj:t den 23 september samma år, angående utgifterna

under riksstatens femte hufvudtitel för år 1904, enär af utredningen

framginge, att det skulle blifva afsevärdt billigare för kronan att anordna

dylik belysning än att för stationen använda lysgas från stadens gasverk,

hemställt om äskande hos Riksdagen af ett extra ordinarie anslag för ändamålet

å 193,000 kronor, men att Eders Kungl. Maj:t icke funnit skäl att

till 1903 års Riksdag aflåta proposition i ämnet, och att marinförvaltningen

vid afgifvande af förslag angående de anslagsbehof, hvarom borde göras anmälan

hos innevarande års Riksdag, nödgades låta frågan om anslag för

elektrisk belysning vid Karlskrona station stå tillbaka för andra med

afseende å skyndsamt tillgodoseende ännu mera trängande behof.

Stationsbefälhafvaren har i sitt af marinförvaltningen åberopade yttrande

hänvisat dels till en från räkenskapskontoret vid stationen i ärendet

infordrad utredning, dels ock till hvad i anledning af 1894 års statsrevisorers

ofvanberörda anmärkning af dåvarande stationsbefälhafvaren i

ärendet yttrats.

Räkenskapskontoret har i åberopade yttrande anfört, att det mellan

Eders Kungl. Maj:t och kronan samt gasverksaktiebolaget i Karlskrona

under den 8/21 augusti 1868 upprättade kontrakt — grundadt på ett

mellan nämnda bolag och Karlskrona stad den 14/» 1866 upprättadt

kontrakt, ursprungligen gällande 15 år från och med den 4/o 1867, men

förnyadt den 3% 1882 att gälla intill den 4/7 I917 — upptoge ett pris

af 7 rdr rmt för 1,000 kub.-fot gas (hvilket pris dock jämlikt sistnämnda

kontrakt nedsattes till 6,50 rdr rmt per 1,000 kub.-fot vid förbrukning

för året af 4,000,000 kub.-fot).

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Riksdagens Skrifvelse N:o 108.

Jämlikt gasverksbolagets i Karlskrona nedannämnda skrivelser hade

bolaget beviljat följande nedsättningar i bemälda pris:

den 17/i2 1883 med 10 procent rabatt,

den 27/7 1885 till 6 kronor per 1,000 kub.-fot,

den 19/t 1887 till 5,50 kronor per dito,

den 23/i 1895 till 17 öre per kub.-meter.

Genom skrifvelse den 26 mars 1901 höjde bolaget, på anförda grunder,

priset till det i ursprungliga kontraktet upptagna, eller 24,8 öre per

kub.-meter (6,so per 1,000 kub.-fot).

I merabemälda kontrakt af den 8/2i augusti 1868 funnes ingen uppsägningstid

utsatt, men däremot följande bestämmelser: »I öfrigt gälla mellan

kronan och bolaget samma bestämmelser, som för staden Karlskrona blifvit

genom kontrakt betingade.»

Häraf syntes framgå, som kronan genom det mellan gasverksaktiebolaget

och Karlskrona stad i augusti 1882 förnyade kontrakt skulle vara

bunden vid förstnämnda kontrakt intill den 77 1917. I det förnyade kontraktet

funnes nämligen ingen annan uppsägningstid, än att staden men

icke bolaget ägde rätt att när som helst under kontraktstiden uppsäga gatubelysningen

med 2 års uppsägningstid.

I afseende å öfriga af stationsbefälhafvaren åberopade yttranden får

Riksdagen hänvisa till desamma, som finnas bifogade den tryckta revisionsberättelsen.

Då, på sätt revisorerne anmärkt, det pris för gasbelysning, som utbetalas

vid flottans station i Karlskrona, är öfver höfvan högt, böra gifvetvis

åtgärder vidtagas för dess nedbringande vare sig genom uppsägning

af de med Karlskrona gasverksaktiebolag ingångna förbindelser eller genom

öfverenskommelse med bolaget; och föreställer sig Riksdagen, att sådana

kontraktsvillkor icke kunna hafva blifvit bolaget tillförsäkrade, att dessa

utvägar till rättelse i ett påtagligt missförhållande afskurits. Riksdagen,

som ansett sig böra fästa Eders Kungl. Maj:ts uppmärksamhet å denna

fråga, får alltså anhålla, att Eders Kungl. Maj.t täcktes låta utreda, huruvida

icke åtgärder må kunna vidtagas för nedsättning i det pris, som

erlägges för den till belysning vid flottans station i Karlskrona använda gas.

s. 21 Kontrollera mot PDF

Riksdagens Skrifvelse N:o 108.

Postverket.

21

I berättelsen angående granskningen af postverkets räkenskaper för

revisionsåret kafva revisorerne under § 1 erinrat, hurusom enligt kungl.

förordningen angående behandlingen af extraordinarie afskrifningsfrågor

och anmärkningsmål den 11 december 1830 extra ordinarie afskrifning

endast i de fall må beviljas, då den förlust i penningar eller persedlar,

hvarom fråga är, utredes vara tillkommen utan någons förvållande eller

då tillgång till förlustens ersättning brister hos den eller dem, som därtill

äro lagligen förpliktade. I förordningen gåfves därjämte föreskrifter, huru

sådana afskrifningsfrågor skulle af ämbetsverk och myndigheter behandlas.

I afseende å marinförvaltningens räkenskaper för år 1895 hade 1896

års revisorer meddelat, att, enligt särskilda vid marinförvaltningens koncepthufvudbok

för förstnämnda år fogade förteckningar, flottans station i Karlskrona

vid 1895 års slut haft utestående fordringar, uppkomna under åren

1849 — 1895, till ett sammanlagdt belopp af 61,977 kronor 59 öre, å

kvilket förhållande revisorerne, som icke af tillgängliga handlingar vunnit

kännedom, huruvida åtgärder vidtagits för fordringarnas indrifning, fäst

uppmärksamheten såväl med afseende å det stora antalet dylika fordringar

som på grund af att åtskilliga däruti ingående poster vore jämförelsevis

betydande. Med anledning af berörda framställning hade statsutskottet

vid 1897 års riksdag, efter att hafva anmärkt, att omförmälda för år

1895 utbalanserade fordringar utgjorts af icke mindre än 365 särskilda

poster, anfört, att det vore otvifvelaktigt, att ej obetydlig besparing i

arbete vid bokföringen skulle kunna vinnas, därest en del af dessa

fordringar finge afskrifvas, liksom med visshet kunde antagas, att i många

fall någon valuta för dessa fordringar, i synnerhet hvad de äldre beträffade,

icke kunde komma statsverket till godo. Af såväl marinförvaltningen

som stationsbefälhafvaren vid flottans station i Karlskrona gjorda

framställningar om ifrågavarande fordringars afskrifning hade emellertid,

såsom öfver revisorernes omförmälda uttalande afgifna förklaringar utvisade,

blifvit afböjda med anledning af gällande föreskrifter om sättet för sådan

afskrifning, hvilka funnes intagna i förordningen den 11 december 1830.

I)å sålunda i berörda författning förefunnes hinder för vidtagande af

lämpliga åtgärder i omförmälda syfte, hade utskottet föreställt sig, att detta

hinder borde undanröjas genom ändamålsenlig ändring i författningen,

och hade utskottet föreslagit Riksdagen att hos Eders Kungl. Maj:t göra

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Riksdagens Skrifvelse N:o 108.

framställning om att Eders Kungl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande, huruvida

icke sådan ändring i gällande bestämmelser angående afskrifning af

kronans utestående fordringar kunde vidtagas, att vidsträcktare möjlighet

till dylik afskrifning, än dittills förefunnits, måtte beredas. Berörda hemställan

hade af Riksdagen bifallits och i enlighet med densamma hade

kungl. kungörelsen den 3 maj 1901 angående viss ändring i förordningen

angående behandlingen af extraordinarie afskrifningsfrågor och anmärkningsmål

den 11 december 1830 utfärdats. Genom nämnda kungörelse

stadgades, att afskrifning af kronans utestående fordringar må utom i de

fall, då sådan afskrifning är förut medgifven, äga rum jämväl då gäldenär

eller annan, som för fordran på grund af borgen eller eljest är ansvarig,

blifvit tid efter annan och senast under tionde året, från det fordringen

tillkom, i mantalsskrifningsorten af kronobetjänte eftersökt samt i Stockholm

hos vederbörande roteman, men eljest hos pastorsämbetet och å landet

jämväl hos kommunalnämnden efterfrågad, utan att han anträffats eller

kännedom om hans vistelseort här i riket kunnat erhållas, äfvensom då

fordran varit utestående i tio år utan att kunna, oaktadt upprepade gånger

verkställda utmätningsförsök, indrifvas, dock att den sålunda medgifna

vidsträcktare rätten till afskrifning ej må gälla fordran, hvars kapitalbelopp

öfverstiger 300 kronor, samt icke heller tillämpas, då vederbörande

myndighet finner särskilda förhållanden gifva anledning antaga, att fordran

kan komma att inflyta, och för den skull anser fordringsrätten böra bevakas.

Med afseende å postverkets räkenskaper för revisionsåret hade revisorerne

af den vid postverkets hufvudbok för nämnda år fogade, af ombudsmannen

hos generalpoststyrelsen afgifna s. k. relation för år 1902

inhämtat, att i nämnda redogörelse bland postverkets från föregående år

balanserade fordringar upptagits åtskilliga sådana, som uppkommit för

afsevärdt lång tid tillbaka. Sålunda balanserades fortfarande fordringar,

med afseende å hvilka redan under år 1878 ombudsmannens åtgärd eller

yttranden påkallats, och för åren 1878—1892 uppginge dessa fordringar

till ett sammanlagdt belopp af 60,364 kronor 48 öre och utgöra 43 särskilda

poster, däraf 20 afsåge fordringar, hvilkas belopp understege 300

kronor.

Revisorerne, som ville uttala den uppfattning, att möjlighet till afskrifning

af jämväl fordringar, uppgående till större belopp än 300 kronor,

under i sistnämnda författning stadgade förutsättningar samt på i förordningen

den 11 december 1830 angifvet sätt borde beredas äfvensom att

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Riksdagens Skrifvelse N:o 108.

rätten till afskrifning af fordringar till äfventyra utan olägenhet kunde

jämväl i andra afseenden något utsträckas, hade i allt fall föreställt sig,

att beträffande åtskilliga af förutnämnda postverkets balanserade fordringar

de stadgade förutsättningarna för att afskrifning skulle få äga rum förefunnes,

och hade, under åberopande af hvad 1897 års statsutskott angående

ett liknande fall anfört rörande lämpligheten af att fordringar af förevarande

art afskrefves, velat uttala önskvärdheten af att, till den del

sådant kunde ske, åtgärder vidtoges för afskrifning af postverkets äldre

balanserade fordringar.

Generalpoststyrelsen har häröfver den 11 sistlidne januari afgifvit

infordradt utlåtande, därvid styrelsen, med öfverlämnande af ett utaf

styrelsens ombudsman i ärendet afgifvet memorial, hänvisat till hvad däri

anförts rörande orsaken, hvarför vissa, uti ombudsmannens s. k. relation

för år 1902 upptagna äldre fordringar för postverket icke, med tillämpning

af bestämmelserna i kungl. kungörelsen den 3 maj 1901, angående

viss ändring i kungl. förordningen angående behandlingen af extra ordinarie

afskrifningsfrågor och anmärkningsmål den 11 december 1830, blifvit

afskrida.

Af ifrågavarande äldre fordringar hade åtskilliga, för så vidt på

generalpoststyrelsen ankomme, redan blifvit befordrade till afskrifning; och

före nästa relations afgifvande skulle generalpoststyrelsen hafva för sin

del beslutat rörande afskrifning utaf än flera af dem.

Beträffande revisorernes uttalade uppfattning, att möjlighet till afskrifning

af jämväl fordringar, uppgående till större belopp än 300 kronor,

under i kungl. kungörelsen den 3 maj 1901 stadgade förutsättningar samt

på i förordningen den 11 december 1830 angifvet sätt borde beredas

äfvensom att rätten till afskrifning af fordringar till äfventyra utan olägenhet

kunde jämväl i andra afseenden något utsträckas, ville generalpoststyrelsen

med anslutning till detta uttalande framhålla, hurusom under den tid,

ofvan omförmälda kungörelse af den 3 maj 1901 varit i kraft, generalpoststyrelsen

upprepade gånger haft tillfälle erfara, huru önskvärdt det

skulle varit, om möjligheten till afskrifning af åtskilliga i posträkenskapen

balanserade fordringar än mera ökats.

Det vore nämligen otvifvelaktigt, att under nuvarande förhållanden

många fordringar till större belopp än 300 kronor måste år efter år bokföras,

utan att någon som helst sannolikhet för deras gäldande förefunnes,

samt att ett icke ringa mått af arbete och kostnader fruktlöst toges i

anspråk för sådana fordringars bibehållande vid gällande kraft och för

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Riksdagens Skrifvelse N:o 108.

försöken att dem indrifva. Det vore i allmänhet förenadt med afsevärda

svårigheter att, i fråga om postverkets dylika fordringar, hvilka i de

flesta fall innestode hos personer, som brutit sin lefnadsbana samt afvikit

från sin förra omgifning och uppehållsort, åstadkomma nöjaktig sådan utredning,

som jämlikt 1901 års kungörelse erfordrades för afskrifningsåtgärd;

och föga syntes vara att vinna af det ökade arbete och den omgång,

som vållades däraf att utslag i frågor rörande afskrifningar af nu

ifrågavarande slag fortfarande skulle underställas kammarrättens pröfning

och godkännande.

I ofvanberörda memorial har ombudsmannen — jämte uttalande af

den åsikt, att rättigheten för ombudsmannen att begära afskrifningar af

fordringar borde begagnas med varsamhet och endast i de fall, då all

utsikt att utfå beloppen saknades — anfört, hurusom, då ombudsmannen

påbörjade uppsättandet af generalpoststyrelsens om förmälda relation, den

af Eiksdagens revisorer åberopade kung!, kungörelse af den 3 maj 1901

visserligen trädt i kraft; men blott angående några få af ifrågavarande 20

fordringar å belopp understigande 300 kronor hade då sådana förutsättningar

förefunnnits, att afskrifning enligt nämnda kungörelse kunnat äga

rum. Ombudsmannen hade då ansett, att med framställning härom till

generalpoststyrelsen kunnat utan olägenhet anstå, till dess framställning

samtidigt skulle kunna göras angående afskrifning af flere bland dessa

fordringar, efter det från vederbörande myndigheter hunnit förskaffas sådana

intyg, som jämlikt berörda kungörelse erfordrades för att afskrifning skulle

kunna medgifvas; och trodde sig ombudsmannen kunna uttalanden öfvertygelse,

att, efter numera vidtagna åtgärder, redan i den relation, som

ombudsmannen komme att för 1903 afgifva, en stor del af ifrågavarande

fordringar skulle kunna afföras.

Ombudsmannen ansåge vidare, att det vore önskligt, att större möjlighet,

än som nu förefunnes, bereddes till afskrifning jämväl af postverkets

fordringar å större belopp än 300 kronor, äfvensom att rätten till

afskrifning af fordringar jämväl i andra afseenden blefve något utsträckt.

Slutligen ansåge sig ombudsmannen böra omförmäla, att utsökningsärenden,

särskildt i de fall då gäldenärens vistelseort icke vore känd, ofta

först efter afsevärd tidsutdräkt kunde bringas i det skick, att afskrifning

jämlikt kungl. kungörelsen den 3 maj 1901 kunde ifrågasättas. I sådana

fall måste nämligen ej sällan rörande en och samma fordran skriftväxling

äga rum med flera olika myndigheter, från hvilka svar inkomme först

efter längre eller kortare dröjsmål, ofta beroende därpå att desse måste i

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Riksdagens Skrifvelse N:o 10S.

sin ordning i saken meddela sig med andra myndigheter. Vidare mötte

ofta svårigheter att utröna antingen sådan gäldenärs mantalsskrifningsort,

särdeles då han befunnes hafva flyttat från ort till annan, eller ock hos

hvilken roteman eller hvilket pastorsämbete gäldenären rätteligen borde

efterfrågas o. s. v.; hvartill komme, att de myndigheter, nämligen vederbörande

kronobetjänt, roteman eller pastorsämbete och kommunalnämnd,

från hvilka intyg måste anskaffas, ofta först efter för dem tidsödande

arbete vore i stånd att afgifva sådana intyg; och uttalade ombudsmannen,

på grund af hvad sålunda blifvit anfördt, den åsikt, att det vore önskligt,

att de i omförmälda kungl. kungörelse, för det fall att gäldenär ej kunde

anträffas, stadgade villkor för afskrifning måtte kunna förenklas.

Såsom ofvan nämnts är kungörelsen den 3 maj 1901 föranledd af

skrifvelse från Riksdagen i fråga om ändring i gällande bestämmelser

angående afskrifning af kronans utestående fordringar för beredande af

vidsträcktare möjlighet till en dylik afskrifning. Ett ytterligare steg i

samma riktning togs af 1902 års Riksdag, som i skrifvelse den 10 maj

samma år anhöll, att Eders Kungl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande,

huruvida icke föreskrift borde meddelas om att skillnadsarrenden, till

kapitalbeloppet öfverstigande 300 kronor, skulle kunna under de i ofvannämnda

kungl. kungörelse den 3 maj 1901 angifna villkor få afskrifvas

ur kronoräkenskaperna. Med anledning af denna skrifvelse har Eders

Kungl. Maj:t efter vederbörande ämbetsverks hörande den 18 december

1903 utfärdat kungörelse i ämnet.

Riksdagen, som delar revisorernes uppfattning om att vidsträcktare

möjlighet till afskrifning af kronans utestående fordringar än den, som

förefinnes på grund af kungl. förordningen den 11 december 1830 och

kungl. kungörelsen den 3 maj 1901, synes böra beredas, samt föreställer

sig, att nämnda förordning lämpligen borde omarbetas för åstadkommande

af mera tidsenliga bestämmelser i förevarande hänseenden, får alltså anhålla,

att Eders Kungl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande, huruvida åtgärder

lämpligen böra vidtagas för möjliggörande af en vidsträcktare afskrifning

af postverkets äldre balanserade fordringar, än som enligt nu gällande

författningar kan äga rum.

Bill. till Riksd. Rrot. 104. 10 Sami. 1 Afd. 1 Band. 22 Haft.

4

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Riksdagens Skrifvelse N:o 108.

Öfyerintendentsämbetet.

Sedan Riksdagen i skrifvelse den 13 maj 1902 för sin del förklarat

hinder icke möta för försäljning af fastigheten n:o 1 efter 1810 års nummerordning

i kvarteret Lejonet här i staden under villkor, bland andra, att

fastigheten inköptes för statsverkets räkning för en köpeskilling af högst

2,250,000 kronor, hvilken köpeskilling tills vidare och intill dess Riksdagen

annorlunda förordnade, skulle för den genom öfverenskommelse

mellan konung Gustaf den tredje och prinsessan Sophia Albertina den 17

mars 1783 bildade stiftelsens räkning innestå i riksgäldskontor, som å

innestående beloppet årligen, räknadt från den dag fastigheten till statsverkets

disposition öfverlämnades, skulle utbetala fyra procents ränta till

den, som enligt bestämmelserna i nämnda öfverenskommelse kunde vara därtill

berättigad, har, på sätt i revisionsberättelsen erinrats, Eders Kungl. Maj:t

genom resolution den 26 september 1902 förklarat, att ifrågavarande fastighet

skulle med tillträdesrätt den 1 oktober samma år af statsverket inköpas

för ofvan omförmälda köpeskilling och på de i öfrigt af Riksdagen angifna

villkor, samt att fastigheten skulle från och med sistnämnda dag ställas

under öfverintendentsämbetets vård och förvaltning.

Efter emottagande af fastighetens förvaltning hade, enligt hvad revisorerne

vidare meddela, öfverintendentsämbetet uppburit och till anslaget

för byggnader och reparationer öfverfört från densamma inflytande hyror,

hvilka, enligt hvad räkenskapen utvisade, för sista kvartalet år 1902 ingått

med 1,913 kronor 75 öre.

Att dessa hyror uppburits af öfverintendentsämbetet ansåge revisorerne

äga sin grund i den uti 23 § af den för detta ämbetsverk gällande instruktion

af den 14 november 1879 införda bestämmelse, att de till öfverintendentsämbetets

förfogande ställda medel bestå af, förutom anslag, »hyror

och andra genom försäljning af obrukbara materialier och dylikt tillfälligtvis

inflytande medel».

Enligt aftal, som uppgjorts före fastighetens försäljning till staten och

som fortfarande tillämpades, uppginge hyrorna af fastigheten för närvarande

till endast 7,665 kronor. Några lägenheter däri vore upplåtna utan hyra,

några vore obegagnade.

Då, såvidt af de för revisorerne tillgängliga handlingarna framginge,

någon ändring i berörda afseenden icke syntes vara ifrågasatt, och då det

tillika borde komma under öfvervägande, huruvida icke, intill dess fastigheten

blefve för något statens ändamål tagen i anspråk, afkastningen af

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Riksdagens Skrifvelse R:o 108.

fastigheten, i stället för att uppbäras af öfverintendentsämbetet, borde

inlevereras’ till statsverket för att läggas till fonden för anordnande af

lokaler för statens ämbetsverk i hufvudstaden eller på annat sätt disponeras,

hade revisorer^ funnit skäligt att härå fästa uppmärksamheten.

Öfverintendentsämbetet, som häröfver den 12 sistlidne januari afgifvit

utlåtande, har däri förklarat, att ämbetet, som, på sätt revisorerne jämväl

antagit, ansett sig äga fog att, då annorlunda icke föreskrifvits, uppbära

och bland sina tillgångar upptaga här omhandlade hyresmedel i stöd af

ofvan åberopade bestämmelse i § 23 i ämbetets instruktion och som det

icke tillhörde att afgifva förslag till förändrad disposition af ifrågavarande

byggnad, beträffande hvilken ämbetets befattning måste anses, i likhet med

hvad som vore fallet med öfriga under ämbetets inseende ställda fastigheter,

inskränka sig till vård och underhåll åt själfva byggnaden, icke

hade ’ anledning att rörande revisorernes förevarande anmälan, erinra annat,

än att, om förberörda hyresbelopp pröfvades skola, såsom revisorerne ifrågaställt,

''inlevereras till statsverket, föreskrift syntes böra — i öfverensstämmelse

med hvad som enligt kungl. bref den 10 april 1885 i afseende å

inflytande inkomster från veterinärinstitutets t. d. tomter vid Strandvägen

stadgades — lämnas därom, att allenast det af ofvannämnda hyresmedel,

som° återstode, sedan däraf bestridts de med byggnadens underhåll och

tillsyn m. in. förenade omkostnader, skulle, från och med antingen innevarande

eller nästkommande år, intill dess annat kunde varda bestämdt,

af ämbetet efter hvarje års slut till statskontoret inlevereras.

Då, med afseende å hvad Riksdagen i skrifvelse till Eders Kungl. Maj:t

den 23 februari innevarande år anfört, kan antagas, att ifrågavarande fastighet

kommer att användas till lokaler för ämbetsverk eller därmed sammanhängande

ändamål, synes gifvetvis, innan en sådan användning kommer

till stånd, den från fastigheten inflytande hyresinkomsten böra, såsom

revisorerne äfven ifrågasatt, ingå till fonden för anordnande af sådana

lokaler. Dock torde, på sätt öfverintendentsämbetet föreslagit, från berörda

hyresinkomst i främsta rummet böra utgå hvad som erfordras för

bestridande af de med byggnadens underhåll och tillsyn m. m. förenade

kostnader och följaktligen endast återstoden inlevereras till statsverket.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt får Riksdagen anhålla, att

Eders Kungl. Maj:t täcktes meddela föreskrift därom, att den behållna

hyresinkomsten från statens fastighet n:o 1 efter 1810 års nummerordning

i kvarteret Lejonet här i staden må inlevereras till statskontoret för att

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Riksdagens Skrifvelse N:o 108.

tilläggas fonden för anordnande af lokaler för statens ämbetsverk i hufvudstaden.

StuteriöfFerstyrelsen och stuteristaten.

Genom kungl. reglementet den 11 augusti 1812 är, enligt hvad revisorerne

erinrat, föreskrifvet bland annat, att uppbördsman och redogörare

vid alla kronans magasin skulle äga rätt till afskrifning å alla varor, som

vid afleverering från magasin vägdes eller mättes, hvilken afskrifning skulle

beräknas och utgå efter viss för de särskilda varuslagen angifven procent.

Därjämte hade i berörda författning stadgats, att, då den sålunda bestådda

afsknfmngen blifvit uppbördsmannen till godo beräknad, denne därefter

skulle svara för all å uppbörden uppkommande brist, sedan likväl persedlar,

hvilka vid räkenskapsslutet utfallit med öfverskott, blifvit kvittade,

efter värdet, mot dem, hvarå brist uppståt, samt att, om uppbördsmannens

redogörelse utfölle med öfverskott, som af vederbörande administration

godkändes och fastställdes, detta öfverskott skulle af Kungl. Maj:t och

kionan inlösas efter medelpriset af upphandlingen, hvaremot det skulle

vara uppbördsmannen ovillkorligen förbjudet att om öfverskottet af sin

uppbörd in natura disponera.

Under erinran, att en hvar af skvadronscheferna vid vissa till det

värfvade kavalleriet hörande regementen på grund af bestämmelserna i ofvannämnda

reglemente under 1893 såsom lösen för behållen afskrifningsprocent

å furageringsuppbörd uppburit i medeltal 934 kronor 76 öre, äfvensom.

_ berörda extra inkomst, hvilken utgjort eu ganska afsevärd tillökning

till nämnde skvadronschefers i stat upptagna aflöning, enligt hvad

af en utaf arméförvaltningen lämnad utredning i ämnet framginge, ingalunda

vore af tillfällig natur, hade 1894 års revisorer anfört, att en förändring

i. de föråldrade bestämmelserna i 1812 års inskrifningsreglemente vore i

grad af behofvet pakallad; och med afseende å den hufvudprincip,

som härvid borde göras gällande, hade revisorerne uttalat, att för uppborra

ännens betryggande mot förlust genom afgång å de utlevererade

varorna en lämpligt afpassad afskrifningsprocent visserligen borde såsom

dittills vara bestämd, men att denna procent borde beräknas endast till

godtgörelse af den brist, som vid utlevereringen verkligen uppstått, och

icke till någon del, in natura eller efter lösen, af uppbördsmannen tillgodonjutas,

i händelse brist ej förefunnes eller understege den stadgade

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Riksdagens Skrifvelse N:o 108.

afskrifningsprocenten. Revisorerne hade icke ansett giltiga skäl förefinnas

för bibehållande i detta fall af sportelinkomster åt fast afiönade tjänstemän,

helst det icke kunde förnekas, att detta system kunde innebära cn

frestelse till missbruk. Hvad särskildt anginge den ofvan omförmälda

furageringsuppbörden, syntes det vara i alla afseenden olämpligt, att de

tjänstemän, som i första rummet borde utöfva kontroll däröfver, att utfodringen

skedde i öfverensstämmelse med gällande rationsbestämmelser,

skulle hafva personlig fördel af en knapp utmätning af rationerna.

Revisorerne hade emellertid samtidigt anfört, att omförmälda reglemente,

i hvad det afsåge arméns redogörare, redan vore under omarbetning;

och med hänsyn till berörda förhållande hade statsutskottet vid 1895

års riksdag hemställt, att revisorernes ifrågavarande framställning för det

dåvarande icke måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda, hvilken

hemställan af Riksdagen bifallits.

Därefter hade genom kungl. brefvet den 5 november 1897, bland

annat, föreskrifvits den ändring i förut gällande bestämmelser angående

afskrifning å varor, som för landtförsvarets räkning magasineras eller afsändas

från ett till annat magasin, att den arméns uppbördsman dittills

medgifna rätt till lösen från kronan för eller disposition af det öfverskott,

som läge inom den medgifna afskrifningsprocenten, skulle från och med

den 1 januari 1898 upphöra.

I de fall, då ej genom särskild bestämmelse kronans redogörares rätt

lill lösen för behållen afskrifningsprocent borttagits, kvarstode emellertid

denna rätt fortfarande på grund af reglementet den 11 augusti 1812;

och revisorerne hade i detta hänseende vid granskning af Flyinge hingstdepås

räkenskaper för revisionsåret funnit, att chefen för nämnda depå

i lösen för honom tillkommande afskrifningsprocent å hö och halm för

1901, hvilken procent vid siutfodring af nämnda års skörd befunnits vara

till fullo i behåll och inlösts för depåens räkning, uppburit tillhopa 1,354

kronor 50 öre äfvensom att den redogöraren vid depåen för år 1901 tillkommande

afskrifningsprocent å hafre för depåens räkning inlösts med

777 kronor 50 öre. Med afseende å sistnämnda belopp hade väl inom

kammarrätten anmärkts, att bemälde redogörare jämlikt åberopadt stadgande

i ofvanberörda reglemente icke ägt uti ifrågavarande hänseende

uppbära mera än 705 kronor 35 öre, men det hade i allt fall synts revisorerne

uppenbart, att det, såsom 1894 års revisorer anmärkt med afseende

å den vissa skvadronschefer tillkommande lösen för behållen afskrifningsprocent,

i hithörande fall åtminstone ofta vore fråga om en tämligen

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Riksdagens Skrifvelse N\o 108.

stadigvarande och väsentlig tillökning i vederbörande ämbets- och tjänstemäns

aflöningsförmåner, hvilken extra inkomst icke vore upptagen eller

beräknad i fastställda aflöningsstater. Hvad 1894 års revisorer ytterligare

anfört angående olämpligheten af en sådan anordning som den ifrågavarande

ägde, enligt revisorernes mening, full tillämplighet å nu angifna

förhållanden.

Med anledning af hvad sålunda förekommit, hade revisorerne velat

uttala den mening, att den rätt till lösen för behållen afskrifningsproeent,

som i vissa fall ännu kvarstode på grund af 1812 års afskrifningsreglemente,

borde så fort sig göra läte afskaffas. Särskildt måste det efter

utfärdandet af kungl. brefvet den 5 november 1897 anses vara oegentligt,

att vissa kronans redogörare fortfarande ägde tillgodoräkna sig sportelinkomster

af förevarande slag, under det att denna rätt i visst annat fall borttagits.

I häröfver den 18 sistlidne januari afgifvet utlåtande har stuteriöfverstyrelsen,

med öfverlämnande af yttranden i ärendet från cheferna

och redogörarne vid Strömsholms och Flyinge hingstdepåer, förklarat sig

för sin del ej hafva något att erinra mot, att den rätt till lösen af kronan

för behållen afskrifningsproeent å hö, halm och spannmål, som jämlikt

kungl. reglementet den 11 augusti 1812 och gällande instruktioner tillkomme

bemälde chefer och redogörare, blefve afskaffad, under förutsättning

likväl, att nämnda tjänstemän samtidigt blefve befriade från den dem

åliggande ansvarsskyldighet för möjligen uppkommande undermål utöfver

den fortfarande medgifna afskrifningsprocenten.

I enahanda riktning hafva jämväl depåcheferna och redogörarne i

sina ofvanberörda yttranden uttalat sig.

Då utan tvifvel de i 1812 års afskrifningsreglemente meddelade föreskrifter

angående rätt i vissa fall till afskrifningsproeent icke stå i öfverensstämmelse

hvarken med de förändrade förhållanden, som sedan den

tiden inträdt i fråga om varors transporterande och magasinering m. m.,

eller med den nu rådande uppfattningen om sättet för tjänstemännens

aflönande, och då, på sätt revisorerne meddelat, ändringar i detta reglemente

redan genomförts hvad arméns redogörare beträffar, synes detsamma

äfven böra underkastas omarbetning i hvad det berör andra förvaltningsgrenar,

i syfte att för samtlige uppbördsman och redogörare vid kronans

förråd rätten till lösen för afskrifningsproeent bör borttagas. Kiksdagen får

därför anhålla, att Eders Kungl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande, huru
-

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Riksdagens Skrifvelse N:o 10S.

vida icke en omarbetning af ofvannämnda kungl. kungörelse af den 11

augusti 1812 må böra åvägabringas, i syfte att den hittills vissa kronans

uppbördsman och redogörare tillkommande rätt till lösen för behållen afskrifningsprocent

må upphöra.

Stockholm den 13 maj 1904.

Med undersåtlig vördnad.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.