Sök i Ratio Lex

Skrifvelse till Körningen, i anledning af väckta motioner angående ändringar i gällande sjö fartslag stiftning.

1904-05-17 · 5 sidor, varav 5 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 5 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Rskr. 1904:155, Skrifvelse till Körningen, i anledning af väckta motioner angående ändringar i gällande sjö fartslag stiftning.

Dokumentets text

s. 9 Kontrollera mot PDF

Riksdagens Skrifvelse N:o 155.

9

N:o 155.

Uppläst och godkänd hos Första Kammaren den 17 maj 1904.

-—• — — — Andra Kammaren den 17 — —

Riksdagens skrifvelse till Körningen, i anledning af väckta motioner

angående ändringar i gällande sjö fartslag stiftning.

(Lagutskottets utlåtande n:o 53.)

Till Konungen.

Vid innevarande riksdag hafva enskilda motionärer föreslagit vidtagande

af särskilda lagstiftningsåtgärder till motverkande af de med sjöfarten

förbundna faror, och Riksdagen har funnit dessa framställningar förtjänta

af allvarligt beaktande.

Att den nuvarande lagstiftningen, om ock byggd på den riktiga

principen om befälhafvarens ansvar för befintliga brister i fartygets sjövärdighet,

icke är tillräcklig, lärer ej kunna bestridas. I syfte att undanröja

de missförhållanden, ‘ som i ifrågavarande hänseende förefinnas, hafva motionärerna

ifrågasatt bestämmelser, bland annat, om kondemnerade fartygs

användande i fraktfart, om kontroll å beskaffenheten af ångfartygs pannor

och ångrör samt om fartygs utrustning med lifbärgnings- och eldsläckningsredskap.

Riksdagen håller före, att bestämmelser i nämnda hänseenden

äro af behofvet påkallade.

Enligt hvad Riksdagen har sig bekant, har kommerskollegium sökt

Bih. till Riksd. Prof. 1904. 10 Sami. 1 Ajd. 1 Band. 41 Höft. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10 Riksdagens Skrifvelse N:o 155.

genomföra den grundsats, att då kondemneradt fartyg efter anmälan —

hvilken fartygets ägare vid straffpåföljd är pliktig verkställa — blifvit ur

fartygsregistret affördt, förnyad registrering icke må ske, med mindre bevis

företes om fartygets sjövärdighet. Riksdagen har den uppfattning, att

berörda praxis borde beredas stödet af fastställelse i lag. Sådana särskilda

föreskrifter för registrering torde äfven befinnas erforderliga och lämpliga

beträffande äldre från utlandet inköpta fartyg.

Behofvet af särskild kontroll å ångfartygs pannor och ångrör förefinnes

med hänsyn därtill, att för granskning af ifrågavarande fartygsdelars

tillstånd erfordras särskilda insikter, hvilka icke, med nuvarande

kompetensfordringar för befälhafvare och maskinister, kunna förutsättas

hos alla sådana, liksom naturligtvis än mindre hos besättningen i öfrigt.

I betraktande af den synnerliga fara för lif och egendom, som bristfälligheter

i ångpannor och ångrör äro ägnade att medföra, torde det därför

böra anses lämpligt och önskvärdt, att dessa fartygsdelar blefve underkastade

periodvis återkommande besiktningar af sakkunniga personer. I

fråga om passagerareångfartyg finnes sådan besiktning redan föreskrifven i

förordningen af den 12 februari 1864.

Hvad angår fartygs utrustning med lifbärgnings- och eldsläckningsredskap,

äro för ångfartyg, som föra passagerare, detaljerade bestämmelser

härom meddelade genom förordningen den 1 juli 1898. För andra fartyg

däremot finnas inga närmare bestämmelser. Behof af sådana torde dock

hafva gjort sig gällande.

Den närmare beskaffenheten af de stadganden, som utöfver sjölagens

föreskrifter kunna i nu berörda hänseenden befinnas nödiga eller lämpliga,

samt den af motionärerna likaledes upptagna frågan, huruvida och i hvad

mån med afseende å fartygs utrustning med signallanternor, belysningsmaterialier

och annat äfvensom bemanning ytterligare bestämmelser kunna

befinnas af behofvet påkallade, äro ämnen, hvarom Riksdagen i frågans

nuvarande outredda skick tvekar att uttala någon bestämd mening, men

hvilka vid en blifvande utredning torde böra tagas i öfvervägande.

Motionärerna hafva äfven berört den viktiga och mycket omtvistade

frågan om bestämmande af regler för fartygs nedlastning och däckslastens

höjd. Enligt Riksdagens mening förefinnes behof af skärpt kontroll till

förekommande af att fartyg och besättning utsättas för fara genom åsidosättande

af nödig försiktighet i dessa hänseenden. Svårt är dock att

afgöra, huru en sådan kontroll lämpligen bör åstadkommas. Bestämmande

af en lastlinje, af sedd att utmärka det största djup, till h vilket fartyget

finge nedlastas, anser sig Riksdagen icke kunna förorda. En sådan anord
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Riksdagens Skrifvelse N:o 155.

ning lärer af sakkunnige ganska allmänt anses olämplig, och senast liar

Sveriges allmänna sjöfartsförening vid sitt årsmöte under nästlidne månad

uttalat sig mot densamma. Det är helt naturligt ett svårt problem

att finna någon allmängiltig grund, efter hvilken den för hvarje fartyg

lämpligaste lastlinje skulle kunna bestämmas. Hur djupt ett fartyg utan

våda kan nedlastas är nämligen beroende icke blott af dess storlek och

byggnadssätt, utan äfven af eu mängd växlande och tillfälliga förhållanden,

såsom lastens beskaffenhet och stufning, fartygets ålder, de farvatten

detsamma skall besöka, och den årstid, hvarunder en resa skall

företagas in. m. Hittills åtminstone synes denna uppgift icke hafva

vunnit någon betryggande lösning. I England finnas visserligen utaf den

centrala engelska sjöfartsmyndigheten, Board of Trade, fastställda tabeller,

i enlighet med hvilka lastlinje skall åsättas, men riktigheten och tillförlitligheten

af dessa tabeller hafva icke blifvit i andra länder erkända, och

jämväl erfarenheten från tillämpningen af de på dem byggda engelska

bestämmelserna lär gifva vid handen, att den åsätta lastlinjen icke alltid

motsvarar fartygets verkliga bärkraft. Under det att sålunda den engelska

lastlinjen i allmänhet lär sitta jämförelsevis lågt, förekomma äfven fall,

då densamma satts högre än att fartyget med iakttagande af vanlig försiktighet

kan så djupt nedlastas. De allestädes förefintliga svårigheterna

att tillförlitligt och nöjaktigt bestämma lastlinje skulle dessutom i särskilt

hög grad göra sig gällande för de kring vårt land belägna farvatten

med deras olika salthalt och efter årstiderna mycket skiftande

förhållanden.

Riksdagen förbiser icke, att ungefär enahanda erinringar som beträffande

lastlinje kunna göras vid frågan, huruvida och under hvilka

förutsättningar fartyg böra äga att föra däckslast. Härvid torde förtjäna

beaktande, att fartygs förmåga i sådant afseende är beroende af fartygets

byggnadssätt och lastens beskaffenhet, samt att jämväl i detta fall hänsyn

bör tagas till årstid och farvatten. Äfven om sålunda en i allmän form

gifven regel icke gärna kan passa för alla förhållanden, torde det dock

icke vara omöjligt att stadga vissa grundsatser, som härutinnan kunna

komma till tillämpning.

En viktig fråga är äfvenledes det i en af motionerna omförmälta

spörsmålet om åstadkommande af mera effektivitet vid undersökningar i

anledning af inträffade sjöolyckor. Eldigt Riksdagens mening är motionärernas

framställning i denna del förtjänt af synnerligt beaktande. Genom

eu skärpning af den utredning, som skall följa på hvarje olycka till sjös,

genom större noggrannhet vid upptagande af sjöförklaring än hvad nu i

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Riksdagens Skrifvelse N:o 155.

allmänhet äger ram skulle otvifvelaktigt åstadkommas ett lämpligt medel

att göra kontrollen å fartygs sjövärdighet effektiv. Före tillkomsten af

nu gällande sjölag utgjorde sjöförklaringen ingenting annat än en af befälhafvaren

uppsatt skriftlig berättelse om händelsen, hvilken berättelse därefter

af honom själf jämte några af besättningen — utsedde af befälhafvaren

— inför domstolen edligen bekräftades. Domstolens befattning

med sjöförklaringen var i allmänhet endast ett passivt protokollerande af

hvad som bjöds den. För att åstadkomma förbättring i hithörande förhållanden

föreslog den kommitté, som utarbetade förslaget till den nya

sjölagen, upprättande af eu särskild sakkunnig myndighet, eu så kallad

sjönämnd, sammansatt af tre ledamöter, som skulle finnas endast på de

större hamnplatserna, där man kunde beräkna att hafva tillgång till full

sakkunskap. Dessa nämnder skulle upptaga sjöförklaringarna och söka

åstadkomma utredning. Protokollet häröfver skulle sedan insändas till

kommerskollegium, som skulle hafva högsta uppsikten öfver dessa förhållanden.

Vid sidan häraf förutsatte man, att personer med sakkunskap,

med nautisk bildning, skulle såsom åklagare öfvervara sjöförklaringarnas

upptagande och på grund däraf framställa de yrkanden, till hvilka anledning

kunde förekomma. Emellertid blef hvad kommittén sålunda föreslagit

vid sjölagens antagande icke gilladt. Visserligen tillsattes vid rådstufvurätterna

två sakkunnige såsom biträden åt rätten vid sjöförklaringars

upptagande, men dessa spela där, såsom erfarenheten visat, ofta eu alltför

underordnad roll. Följden har blifvit, att, om också sjöförklaringarna och

utredningarna om sjöolyckor äro bättre nu än före den nya lagens antagande,

de dock ingalunda äro hvad de borde vara.

Utan genomgripande ändring i sjölagen torde på de partiella reformernas

väg något kunna åtgöras för att sjölagens stadganden i förevarande

hänseende må erhålla större effektivitet. Tillsättande af nautiskt bildade

personer att närvara vid undersökningar med anledning af sjöolyckor vore

enligt Riksdagens tanke en utväg, som kunde komma i betraktande. Fn

annan anordning eller en utväg vid sidan af den förra torde vara, att

i kommerskollegium, hvarest inkomna protokoll öfver dylika undersökningar

skola granskas, men erforderlig sakkunskap härutinnan ej förefinnes,

anställdes ett sjötekniskt biträde för sådant ändamål och för öfvervakande

däraf, att åtal anställdes, där undersökningsprotokollet därtill

gåfve anledning.

På grund af det anförda anhåller Riksdagen, att Eders Kungl. Maj:t

täcktes taga i öfvervägande, hvilka lagbestämmelser kunna, utöfver de nu

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Riksdagens Skrifvelse N:o 155.

gällande, vara erforderliga och lämpliga i ändamål att, till motveikande

af de med sjöfarten förbundna faror, åstadkomma en betryggande kontroll

å fartygs sjövärdighet, samt därefter till Riksdagen inkomma med de

förslag, hvartill den verkställda utredningen kan föranleda.

Stockholm den 17 maj 1904.

Med undersåtlig vördnad.

Bih. till Riksd. Prof. 1904

10 Sami

1 Afd. 1 Rand. 41 Hcift.

3

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.