Sök i Ratio Lex

Skrifvelse till Ronungen, i anledning af vädd motion om tillägg till 14 kap. 45 § strafflagen.

1904-04-07 · 3 sidor, varav 3 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,5 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 3 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Rskr. 1904:38, Skrifvelse till Ronungen, i anledning af vädd motion om tillägg till 14 kap. 45 § strafflagen.

Dokumentets text

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Riksdagens Skrifvelse N:o 38.

Under åberopande af det ofvan anförda får Riksdagen, som anser

sig för närvarande icke böra ingå på närmare undersökning, huru en

sådan lagändring som den af motionären åsyftade lämpligast bör åvägabringas,

alltså anhålla, det Eders Kungl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande,

om och i hvilken utsträckning minderårig bröstarfvinge efter afliden person

må kunna tillförsäkras rätt att, i mån af behof, framför öfriga arfvingar,

af dödsboets tillgångar bekomma medel till underhåll och uppfostran,

samt för Riksdagen framlägga det förslag till lagändring i angifna

syfte, hvartill förhållandena anses föranleda.

Stockholm den 7 april 1904.

Med undersåtlig vördnad.

N.o 38.

Uppläst och godkänd hos Första Kammaren den 7 april 1904.

— — — — Andra Kammaren den 7 — —

Riksdagens skrifvelse till Ronungen, i anledning af vädd

motion om tillägg till 14 kap. 45 § strafflagen.

(Lagutskottets utlåtande n:o 35.)

Till Konungen.

Vid innevarande riksdag har enskild motionär ifrågasatt, att till 14

kapitlet 45 § strafflagen skulle fogas ett tillägg af innebörd att, om brott,

hvarom i 12, 13, 15 eller 17 i; af samma kapitel sägs, föröfvats af

målsman mot barn, innan det fyllt femton år, eller mot den, som saknar

förståndets fidla bruk, allmän åklagare skulle äga att å brottet tala.

Det är enligt Riksdagens mening oförnekligt, att de i 14 kap. 45 £

strafflagen stadgade inskränkningarna i åtalsrätten beträffande vissa brott

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Riksdagens Skrifvelse N:o 38.

kunna föranleda därtill att föräldrar, fosterföräldrar ock andra målsmän i

åtskilliga fall komma att undgå laga näpst för förgripelse!- af ifrågavarande

art, som de begå mot under deras lydnad eller vårdnad stående

barn under femton år eller personer, hvilka sakna förståndets fulla bruk;

och Riksdagen anser detta innebära ett missförhållande, som påkallar

rättelse från lagstiftningens sida. Vid bedömande, huruledes en sådan

rättelse lämpligen må åvägabringas, bör man emellertid efter Riksdagens

uppfattning noga tillse, att den utvidgning af åtalsrätten, som för undanröjande

af berörda missförhållande påkallas, icke blir större än nödvändigheten

krafvel-, enär det eljest kan befaras, att privat- och familjelifvets

helgd — hvilket får anses hafva förestafva! de nu gällande inskränkningarna

i åtalsrätten beträffande förenämnda brott — trädes för nära.

Hvad motionärens förslag i sådant hänseende vidkommer, anser Riksdagen

detsamma gå längre än för syftets vinnande erfordras.

Om, såsom motionären föreslagit, ifrågavarande slag af brott utan

vidare ställdes under allmänt åtal, skulle nämligen kunna befaras, att

åklagaremakten komme att ingripa i familj elifvets förhållanden, äfven där

sådant icke vore af något verkligt behof påkalladt. För att förebygga

detta, blefve det alltså nödvändigt att för den allmänna åtalsrätten uppdraga

sådana gränser, att dess användning inskränktes till de fall, då

förgripelserna från målsmannens sida vore i ena eller andra hänseendet

af mera svårartad natur. Uppdragande af dylika gränser måste emellertid

blifva förenadt med högst betydande svårigheter, och Riksdagen tvekar

sålunda att ens i denna modifierade form biträda motionärens förslag, så

mycket mera som det efter Riksdagens mening finnes en annan och möjligen

lämpligare utväg att vinna syftet med motionärens framställning.

Det otillfredsställande i den nuvarande lagstiftningen i förevarande hänseende

beror därpå, att målsäganderätten ej kommer till användning,

hvilket ju är helt naturligt, då den, som har att utöfva nämnda rätt, är

samme person som begått brottet. Närmast till hands synes därför vara

att i fall, sådana som de af motionären åsyftade, öfverflytta målsäganderätten

från målsmannen till annan person eller myndighet; och härvid

synes det Riksdagen böra tagas i öfvervägande, huruvida ej denna öfverflyttning

lämpligen borde ske till någon af de myndigheter, hvilka enligt

gällande lag hafva till uppgift att vaka öfver att barn erhålla tillfredsställande

vård och behandling, såsom t. ex. fosterbarnsnämnd eller barnavårdsnämnd,

där sådana nämnder finnas, eller kommunal institution, som

fått sig ålagd motsvarande uppgift.

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Riksdagens Skrifvelse N:o 38.

Genom en lagstiftningsåtgärd i sistnämnda riktning skulle enligt

Riksdagens mening vinnas det mål, som motionären vill ernå, på samma

gång man därigenom åtminstone i viss man erhölle nödig garanti emot

åtalsrättens utöfvande i andra fall, än då fullgiltiga anledningar därtill

förelåge.

På grund af livad sålunda anförts, får Riksdagen, i anledning af

förevarande motion, anhålla, det täcktes Eders Kungl. Maj:t taga under

öfvervägande, i hvilken omfattning och på hvad sätt åtal i vidsträcktare

mån än nu medgifves må kunna anställas för vissa förbrytelser, som af

målsmän begås mot minderåriga eller dem, hvilka sakna förståndets fulla

bruk, samt för Riksdagen framlägga förslag till de lagbestämmelser, som

för sådant ändamål kunna anses erforderliga.

Stockholm den 7 april 1904.

Med undersåtlig vördnad.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.