Skrifvelse till Konungen, i anledning af väckt motion angående lagbestämmelser i syfte att hjulringar å arbetsåkdon skola hafva viss fastställd bredd.
1904-04-22 · 3 sidor, varav 3 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 3 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Rskr. 1904:77, Skrifvelse till Konungen, i anledning af väckt motion angående lagbestämmelser i syfte att hjulringar å arbetsåkdon skola hafva viss fastställd bredd.
Dokumentets text
4
Riksdagens Skrifvelse N:o 77.
N:o 77.
Uppläst och godkänd hos Första Kammaren deD 22 april 1904.
— — — — Andra Kammaren den 22 — —
Riksdagens skrifvelse till Konungen, i anledning af väckt motion
angående lagbestämmelser i syfte att hjulringar å arbetsåkdon
skola hafva viss fastställd bredd.
(Lagutskottets utlåtande n:o 9.)
Till Konungen.
Vid innevarande års riksdag har enskild motionär ifrågasatt meddelandet
af lagbestämmelser i syfte att hjulringar å arbetsåkdon skola
hafva viss fastställd bredd, och Riksdagen har funnit hans framställning
beaktansvärd.
I större delen af vårt land torde de allmänna vägarna så väl motstå
nötningen af den å dem framgående trafiken, att denna trafik ej för
vägarnas sparande behöfver ordnas på särskildt sätt. Inom vidsträckta
områden af riket råder dock ett annat förhållande. I en och annan trakt
torde väl denna vägarnas brist på hållbarhet kunna afhjälpas genom tillbörlig
omsorg af de väghållningsskyldige, men på många orter är det för
dessa omöjligt eller förenadt med alltför stora svårigheter att bereda
vägarna den fasthet, som kräfves af trafiken, sådan den nu är anordnad.
Vägslitningen tvingar till upprepade väglagningar, vägunderhållet blir betungande,
och vägarna tillfredsställa ändå ej de vägfarandes billiga anspråk.
För dylika orter uppstår fråga, huruvida ej åtgärder af ett eller
annat slag med afseende å trafiken må kunna leda därhän, att den för
-
5
Riksdagens Skrifvelse N:o 77.
ödande vägslitningen förekommes. En utveckling i denna riktning synes i
åtskilliga fall vara den enda lösning, som erbjudes, samt i många andra
kunna medföra gagn genom att nedbringa omkostnaderna för vägarna;
och någon tvekan att befordra densamma bör desto mindre råda, som den
öfverensstämmer med en sund och riktig rättsgrundsats för väghållets ordnande,
nämligen den, att de vägfarande böra taga del i uppoffringarna
för vägarnas bevarande, en grundsats, som blott allt för litet kommit i
tillämpning i vårt land.
Vid öfvervägande, hvilka åtgärder i dylikt syfte böra vidtagas, inställer
sig helt naturligt tanken på de fördelar, som skulle vinnas därigenom,
att de åkdon, som förmedla den tyngre trafiken, arbetsåkdonen,
vore försedda med bredlötade hjul. Att en‘dylik anordning bör vara det
mest verksamma medlet att ordna trafiken till förekommande af vägslitning
ligger i sakens natur och är äfven vitsordadt af erfarenheten.
Man har därför antagit lagbestämmelser därom i Norge och så uppgifves
vara förhållandet i Danmark och flera andra länder.
Någon grundad förhoppning att här i Sverige få den förordade anordningen
erforderligen genomförd å frivillighetens väg torde icke finnas.
Försök att genom överenskommelser befordra reformen hafva gjorts i vissa
orter, men, som det uppgifves, med ringa framgång. Uppenbart behöfves
äfven i vårt land stödet af lagbestämmelser. För städerna har frågan
kunnat ordnas med stöd af ordningsstadgan för rikets städer. Men för
landsbygden hafva föreskrifter enligt nu gällande författningar ej kunnat
meddelas. Tiden torde emellertid nu vara inne att genom ett försiktigt
ingripande af lagstiftningen bibringa allmänheten erfarenhet af att någon
omtanke på detta försummade område, som rör bruket af vägarna, kan
vara till stor fördel både för väghållningsskyldige och för dem, som befara
vägarna. Då förhållandena i vårt land med afseende å vägarna, som
nämndt, äro mycket olikartade i skilda delar af landet, böra genom lagbestämmelser
allenast beredas tillfälle att för orter, hvarest behof däraf
o-ör sig gällande, meddela föreskrifter, att hjulringar å arbetsåkdon skola
hafva viss fastställd bredd. Behöfligheten af dylik anordning beror utom
på själfva vägbyggnadens soliditet samt arten af de väglagningsämnen,
som finnas att tillgå i trakten, i all synnerhet på trafikens storlek och beskaffenhet.
Det är särskildt i två fall, där olägenheterna af det nuvarande
tillståndet framträda bjärtast, nämligen dels i afseende å vägar, på hvilka
i brist af andra kommunikationer en stor genomgående varutrafik äger
rum genom legokörslor, och dels då vägar anlitas för forsling af produkter
från eller till någon viss industriell anläggning eller från viss grufva,
stenbrott eller dylikt, Om uti orter, där dylik körning förekommer, i
6
Riksdagens Skrifvelse N:o 77.
man af behof meddelas föreskrift, att just dessa slag af körslor ej få företagas
annat än medelst åkdon med hjulringar af lämplig bredd, synes
detta vara billigt och lämpligt i alla afseenden. Lagstiftningen torde för
närvarande _ kunna inskränkas till att bereda möjlighet för en förnuftig
anordning just för dessa två fall. Detta synes ock i det störa hela öfverensstämma
med de åberopade norska bestämmelserna i ämnet, från hvilkas
tillämpning äro i regeln undantagna körning för eget behof samt jordbruksprodukters
bärgning. Erforderliga öfvergångsbestämmelser måste
gifvetvis också fastställas.
Ändamålet vinnes väsentligen, om hjulringarna få en viss tillräcklig
bredd, oafsedt lassets vikt. Vill man härutinnan medgifva någon eftergift
genom tillåtelse att för körslor af ifrågavarande beskaffenhet begagna smalare
ringar, när lasset understiger en viss mindre vikt, så finnes därför
naturligtvis ej något hinder.
På grund af hvad sålunda anförts anhåller Riksdagen, det Eders
Kung]. Maj:t täcktes efter utredning låta utarbeta och för Riksdagen framlägga
förslag till lagbestämmelser, hvarigenom tillfälle beredes att för orter,
där behof däraf gör sig gällande, meddela föreskrifter, att hjulringar å
arbetsåkdon skola för särskilda fall hafva viss fastställd bredd.
Stockholm den 22 april 1904.
Med undersåtlig vördnad.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.