Sök i Ratio Lex

Skrifvelse till Konungen, i anledning af väckt motion om ändring af 47 och 48 §.§ landsting sför ordning en.

1904-04-27 · 2 sidor, varav 2 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,8 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 2 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Rskr. 1904:82, Skrifvelse till Konungen, i anledning af väckt motion om ändring af 47 och 48 §.§ landsting sför ordning en.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Riksdagens Skrifvelse N:o 82.

1

N:o 82.

Uppläst och godkänd hos Första Kammaren den 26 april 1904.

— — — — Andra Kammaren — 27 — —

Riksdagens skrifvelse till Konungen, i anledning af väckt motion

om ändring af 47 och 48 §.§ landsting sför ordning en.

(Lagutskottets utlåtande n:o 41).

Till Konungen.

Uti 2 mom. af § 47 i förordningen om landsting den 21 mars 1862

staddas, att de afgifter, som af landsting blifvit till uttaxering beslutade,

skola i de fall, då icke några sådana särskilda bestämmelser finnas meddelade,

som i 1 mom. samma paragraf omtalas, utgå i förhållande till den

allmänna bevillning för fast egendom eller för inkomst af kapital eller arbete,

som enhvar skattskyldig till statsverket erlägger.

Den sålunda bestämda grund för utgörande åt landstingsskatt skiljer

g jer från de i § 58 af förordningen om kommunalstyrelse på landet städade

grunder för kommunalutskylders utgörande bland annat däruti, att

enligt sistnämnda lagrum kommunalutskylder skola utgå jämväl för sådan

jordbruksfastighet, för hvilken bevillning ej erlägges, hvarvid till beräkningsgrund

tages det belopp, som, därest bevillning för fastigheten skulle

utfå, svarar mot det taxeringsvärde, som fastigheten blifvit åsatt. Hvad

sålunda stadgats beträffande jordbruksfastighet härigenom lag deri 2 april

1898 utsträckts att gälla jämväl kronopark, som bildats vare sig åt mark,

som åt kronan inköpts efter 1874 års början, eller af staten tillhörig jordbruksdomän

eller del af sådan. Då nu staten enligt gällande bevillmngs
Bih.

till Rilcsd Vrot. 1904. 10 Sami. 1 Afd. 1 Band. 10 Häft (M-m 82—88.) 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Riksdagens Skrifvelse N:o 82.

förordning är befriad från erläggande af bevillning, så följer häraf, att för

vissa staten tillhöriga fastigheter erlägges kommunalskatt, men icke landstingsskatt.

Vid innevarande riksdag har enskild motionär väckt förslag om

ändring af 47 och 48 §§ i förordningen om landsting i syfte att i fråga

om jordbruksfastighet den skillnad, som i de särskilda författningarna

blifvit i nu ifrågavarande afseende gjord beträffande grunderna för utgörande

af kommunalutskylder och landstingsskatt, måtte upphöra.

Riksdagen bär funnit detta förslag förtjäna beaktande. Enligt Riksdagens

åsikt föreligger intet giltigt skäl för den nuvarande åtskillnaden i berörda

hänseende. Äfven landstingsskatten är ju till sin natur en kommunalskatt,

ehuru utgående för en större kommuns behof, och det synes därför

Riksdagen rättvist och billigt, att densamma utgår efter samma grunder

som annan kommunalskatt. Arrendatorerna af kronans egendomar skulle

visserligen härigenom få sig ålagda afgifter, från hvilka de förut åtnjutit

befrielse; men landstingsskatten torde i allmänhet icke vara af den betydenhet,

att detta förhållande bör väcka någon betänklighet mot den föreslagna

ändringen, helst det icke lärer kunna antagas, att arrendatorerna

af kronans domäner i allmänhet äro i sämre ekonomisk ställning än landets

själfägande mindre jordbrukare och enskilda arrendatorer, hvilka utgöra

landstingsskatt. Dessutom äro väl på många ställen kronoarrendatorerna

redan taxerade för inkomst af arrendet och deltaga på denna grund i

landstingsskatten, hvilket emellertid ej vidare skulle äga rum, därest den

ifrågasatta ändringen genomfördes.

I samband med den af motionären väckta frågan om statens skattskyldighet

för jordbruksfastighet i egentlig mening torde emellertid böra

tagas under öfvervägande jämväl frågan om statens skattskyldighet till

landstinget för kronoparker.

Under åberopande af hvad sålunda anförts, får Riksdagen alltså anhålla,

det täcktes Eders Kungl. Maj:t låta utarbeta och för Riksdagen

framlägga förslag till sådan ändring i förordningen om landsting den 21

mars 1862, att jordbruksfastighet, för hvilken bevillning ej erlägges, skall

paföras landstingsskatt efter det belopp, som, därest bevillning för fastigheten

skulle utgå, pa grund af taxeringsvärdet mot sådan bevillning svarar,

hvaremot inkomst af arrende för sådan fastighet ej skall vid åsättande af

landstingsskatt tagas i beräkning.

Stockholm den 27 april 1904.

Med undersåtlig vördnad.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.