Sök i Ratio Lex

Skrifvelse till Konungen i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående de unionella förhållandena äfvensom i samma ämne väckta motioner.

1905-07-28 · 12 sidor, varav 12 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 12 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Rskr. 1905:1 (urtima riksdagen), Skrifvelse till Konungen i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående de unionella förhållandena äfvensom i samma ämne väckta motioner.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Riksdagens Skrifvelse N:o 1.

1

N:o 1.

Uppläst och godkänd hos Första Kammaren den 28 juli 1905.

— — — — — Andra Kammaren den 28 — —

Riksdagens skrifvelse till Konungen i anledning af Kungl. Maj:ts

proposition angående de unionella förhållandena äfvensom

i samma ämne väckta motioner.

(Särskilda utskottets utlåtande n:o 1.)

Till Konungen.

Det nu församlade urtima riksmötet har blifvit sammankalladt genom

följande af Eders Kungl. Maj:t utfärdade öppna bref och påbud:

»Vi OSCAR, med Guds nåde Sveriges, Norges, Götes och Vendes

Konung, göre veterligt:

Genom beslut den 7 i denna månad har det norska Stortinget bemyndigat

norska statsrådets medlemmar att tills vidare såsom norsk

regering utöfva den Konungen tillagda myndighet, i sammanhang hvarmed

förklarats, att föreningen med Sverige under en konung vore upplöst.

Denna af Stortinget egenmäktigt vidtagna åtgärd står i uppenbar

strid emot den mellan rikena bestående lagfästa förening, hvilken ej kan

genom ensidigt beslut inom ettdera riket upphäfvas.

På det att Vi må få tillfälle ofördröjligen med Riksdagen öfverlägga

om de mått och steg, som i anledning af hvad sålunda förekommit böra

från svensk sida vidtagas, kalle Vi härmed samtliga ledamöter af Riksdagens

båda kamrar att tisdagen den 20 i denna månad sammanträda i

Stockholm till urtima riksmöte.

Bill. till Urtima Riksd. Prot. 1905. 10 Sami. 1 Band. 1 Håft. (N:o T). 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Riksdagens Skrifvelse N:o 1.

Det alla, som vederbör, hafva sig hörsamligen att efterrätta. Till

yttermera visso hafve Vi detta med egen hand underskrifvit och med Vårt

kungl. sigill bekräfta låtit.

Stockholms slott den 9 juni 1905.

OSCAR.

(L. S.)

Hjalmar Westring.»

Härefter har Eders Kungl. Maj:t i eu till Riksdagen aflåten proposition

af den 19 juni 1905, under åberopande af propositionen bifogadt, samma dag

hållet protokoll öfver ett justitiedepartementsärende, föreslagit, att Riksdagen

måtte medgifva, att Eders Kungl. Maj:t finge med norska Stortinget

ingå i förhandling om och träffa villkorlig uppgörelse för ordnande af de

förhållanden, i afseende å hvilka vid en upplösning af unionen sådant ordnande

kunde finnas erforderligt.

En från Stortingets president till Konungen aflåten skrifvelse af den 19

juni 1905 harblifvit, i öfversättning bragt till Riksdagens ledamöters kännedom.

Jämte Eders Kung]. Maj:ts omförmälda proposition har Riksdagen

till behandling förehaft åtskilliga inom kamrarna väckta motioner i förevarande

ämne.

I Eders Kungl. Maj:ts proposition lämnas en redogörelse för de under

unionens tillvaro framkomna spörsmål angående dess konstitutionella innebörd.

Det har emellertid synts Riksdagen lämpligt, att, när upplösning af

unionen nu från norsk sida ifrågasättes, erinra icke blott om de unionella

tvisterna utan också om unionens reella betydelse.

Den förening mellan Sverige och Norge, som man från norsk sida

nu söker bryta, blef efter sitt stadfästande på hösten 1814 af det utomordentliga

stortingets president hälsad såsom lyckligen tillvägabragt under

inbördes omsorg om båda rikenas ära och lycka. Det lider icke heller

något tvifvel, att Norge af densamma hämtat stora fördelar.

Genom freden i Kiel den 14 januari 1814 lösgjordes Norge från

eu nästan provinsiell ställning under den danska monarkiens envälde och

tillförsäkrades att blifva ett med Sverige förenadt rike; och genom de

överenskommelser, som sedan träffades med Norge åren 1814 och 1815,

erhöll det den fria och själfständiga ställning i föreningen med Sverige

under en konung, som det sedan bibehållit och fått utvidgad.

När unionen med Sverige genomdrefs, befann sig Norge i ett ytterst

tryckt läge. Bundet vid eu dansk politik, hvars åtgöranden väsentligen

s. 3 Kontrollera mot PDF

jRiksdagens Skrifvelse N:o 1.

3

bestämdes af andra hänsyn än sådana som sammanföllo med Norges och

den skandinaviska halföns intressen, hade det år 1808, på föranledande af

europeiska stormakters politiska spel, tvingats in i ett anfallskrig mot

Sverige, som för Norge blef mycket betungande. Den nya fejden med

Sverige 1814 hade ytterligare försämrat ställningen, så att vid unionens

genomförande landets resurser voro nästan uttömda, statsskulden stor och

statskrediten nedbruten.

Unionen beredde Norge tillfälle att i ostördt lugn söka bota de

många och djupa såren. Utåt fick det fred, och dess risk att dragas in i

konflikter utom den skandinaviska halfön blef i högsta grad förminskad.

Dess långa landgräns mot, Sverige, utmed hvilken under århundraden

dess strider utkämpats, blef tryggad för fejder, och i andra gränsfrågor,

som yppade sig, kunde det draga fördel af Sveriges stöd. På grund af

dess tryckta ekonomiska läge och med hänsyn till dess ändrade krigspolitiska

ställning blef också redan 1816 dess armé minskad till närmare

hälften mot hvad den varit före föreningen.

Under denna trygghet utåt kunde landets krafter rikta sig på arbete

för inre förkofran. Äfven här blef Sveriges stöd af stor betydelse. Redan

år 1815 började sålunda, i enlighet med en begäran från stortingets sida,

den på ömsesidighet grundade lagstiftning, hvilken genomförts på många

af näringslifvets områden, och som på grund af Sveriges rikare resurser

haft större värde för norrmännen, än motsvarande norska bestämmelser

kunnat hafva för svensbarne. Samma år, 1815, upptogos också, likaledes

på grund af en af Norge uttalad önskan, sträfvandena att söka hos främmande

makter utverka, det norska skepp och varor blefve behandlade lika

som svenska. Det var i följd af dessa sträfvanden, som år 1826 Storbritannien

förmåddes tillåta norska skepp att föra svenska produkter till brittiska

hamnar, hvithet enligt norskt vittnesbörd blef vändpunkten i den

norska sjöfartens historia, i det att den norska handelsflottan, som efter

1814 ständigt gått tillbaka, nu började taga sitt välbekanta, storartade

uppsving. Äfven vid andra tillfällen hafva vid gemensamma aftal med

främmande makter särskilda hänsyn tagits till den norska sjöfarten. Att

under unionens första decennier denna sjöfart på Medelhafvet och andra

farvatten, som gjordes osäkra af Barbareskstaterna, endast kunde äga rum

under skydd af den svenska flaggan, är redan antydt i Eders Kungl. Maj:ts

proposition, likasom ock att Norges bidrag till de för dessa farvattens

skyddande nödiga kostnaderna icke svarade mot hvad som kunde anses

skäligt. Äfven i fråga om andra gemensamma utgifter har i flere fall förhållandet

varit enahanda.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Riksdagens Skrifvelse N:o 1.

De reella fördelar Norge skördat af unionen hafva sålunda varit

betydande. Vid en pröfning af de klagomål, som från norsk sida framställts

rörande de unionella förhållandena, visar det sig också, att de i

stort sedt icke rört något reellt åsidosättande af norska intressen. Detta

gäller äfven de tvistefrågor rörande utrikesförvaltningen, Indika under

senare tid intagit en så förhärskande plats i det unionella mellanhafvandet.

Hvad först angår de diplomatiska ärendenas behandling, äro icke några

fall påvisade, då på grund af formen för dessa ärendens handläggning norska

realintressen blifvit åsidosatta. Det har visserligen stundom antagits, att

ett dylikt åsidosättande skulle förekommit vid den bekanta s. k. Bodösakens

behandling åren 1819—1821, men under en senare tid har norsk historieforskning

ådagalagt oriktigheten i detta antagande. Under den unionella

krisen på 1860-talet förklarade också i sitt bekanta principuttalande af den

21 oktober 1861 den norska regeringen i fråga om de diplomatiska ärendena,

att, huru önskvärd! det än skulle vara för Norge att vinna ett fullständigare

genomförande af föreningens jämlikhetsprincip tillika med behöriga

konstitutionella garantier, det dock funnes öfvervägande skäl att

låta saken tills vidare anstå, »så mycket hellre, som de diplomatiska

ärendena, för hvad Norge beträffar, oafsedt de omförmälda formella■ bristerna,

måste erkännas i allmänhet hafva blifvit liandhafda på ett sådant

sätt, att det icke funnits något skäl till missbelåtenhet därmed». Samma

uttalande upprepades äfven år 1871 af den dåvarande norska konstitutionskommittén

såsom dess egen förklaring i det utlåtande, hvaruti den afstyrkte

den andra stora unionskommitténs förslag, där, bland annat, förslag

till ändringar i dessa hänseenden voro upptagna. Enligt 1835 års

bekanta resolution äger ock den norske statsministern i Stockholm att

närvara vid föredragningen af hvarje diplomatiskt ärende, som berör Sveriges

och Norges gemensamma eller Norges enskilda förhållanden till främmande

makter; och under föreningens utveckling hafva därjämte de ursprungliga

förhållandena i fråga om de diplomatiska ärendena ändrats

därhän, att, som bekant, äfven norske män fått tillgång till anställning

vid beskickningarna och i utrikesdepartementet, äfvensom att genom särskilda

resolutioner en mängd viktigare utrikesärenden, däribland frågor

om utrikesbudgeten, om ratifikation af vissa handelstraktater och konventioner

med främmande makter med mera, öfverförts till behandling i s. k.

sammansatt statsråd, och dessa ärenden sålunda afgöras äfven under norskt

konstitutionellt ansvar. Vid föredragningen af diplomatiska ärenden, som

särskild! röra Norge, skola dessutom enligt nyssnämnda 1835 års resolution

utlåtanden och upplysningar från vederbörande norska ämbetsverk alltid i

förväg vara inhämtade.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Riksdagens Skrifvelse N:o 1.

5

I Eders Kungl. Maj:ts proposition har redogjorts för den år 1885 i

Sveriges regeringsform gjorda förändringen i stadgande^ rörande sättet för

diplomatiska ärendens handläggning, därvid ock erinrats, hurusom den då

antagna bestämmelsen, att dylika ärenden skola, på sätt Konungen lämpligast

synes, beredas »af ministern för utrikes ärendena», blott innebar ett

förtydligande af hvad grundlagsstiftarne härutinnan åsyftat och tillika stod

i full öfverensstämmelse med hvad redan länge varit praxis. Kansliordningen

den 23 oktober 1809 tillerkände också statsministern för utrikes

ärendena denna ställning i fråga om de diplomatiska ärendenas beredning.

Hvad åter angår inkallandet af ännu en svensk statsrådsledamot, den

svenske statsministern, hvars ämbete kort före ifrågavarande grundlagsändring

inrättats, i den ministeriella konselj, af hvilken den norske statsministern

sedan 1835 varit medlem, så förändrades därigenom icke det

konstitutionella ansvar, som ålåg de närvarande statsråden, ej heller rubbades

därigenom på något sätt den norske statsministerns ställning såsom

medlem af denna konselj.

Hvad i Eders Kungl. Maj:ts proposition meddelats, vittnar för öfrigt

om huru från svensk sida vid upprepade tillfällen anbud framställts om

beredande åt Norge af ökad delaktighet i handläggningen af de diplomatiska

ärendena, men huru dessa, anbud merendels blifvit från norsk sida afvisade.

Konsulatfrågans senare skiftningar äro så bekanta, att de icke här

behöfva göras till föremål för någon vidlyftigare redogörelse. Likasom

förhållandet varit i fråga om de diplomatiska ärendenas handläggning, så

har äfven beträffande konsulatväsendet under den unionella utvecklingen

åt Norge tillerkänts allt större inflytande på dithörande ärendens ledning.

Vägen har varit den, att medan under den tidigare unionstiden samtliga

konsulatärenden af gjordes i enbart svenskt statsråd, hafva efter hand

allt flere grupper af sådana öfverflyttats till afgörande i sammansatt

statsråd, d. v. s. inför både svenske och norske rådgifvare, till dess slutligen

genom senaste konsulatförordning den 4 november 1886 bestämts,

att samtliga gemensamma konsulatärenden, som af Konungen afgöras, skola

föredragas i sammansatt statsråd, hvaremot särskilt svenska konsulatärenden

handläggas af enbart svensk och särskildt, norska af enbart norsk

myndighet. Hvad detta senare i tillämpningen betyder, framgår af hvad

1902 års unionella konsulatkommitté därom yttrat. Sedan den uppräknat

de konsulära funktioner, hvilka den anser kunna gifva en någorlunda fullständig

bild af den konsulära verksamheten, framhåller den nämligen, att

de sålunda uppräknade ärendena nästan genomgående behandlas af särskildt

svenska eller särskildt norska myndigheter, och att, hvad speciellt

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Riksdagens Skrifvelse N:o 1.

Norge angår, det norska inredepartementet »redan nu utöfvar den uteslutande

kontrollen och instruktionsmyndigheten med hänsyn till det öfvervägande

antalet af de konsulära förrättningar, som angå Norge». Också

hade den nyssnämnda konsulatförordningen af 1886 före sin tillkomst

pröfvats och tillstyrkts af den norska ministären. Alltifrån unionens första

år hafva också norrmän användts på konsulära poster, på senare tid i allt

större utsträckning, så att vid senaste årsskifte af samtliga aflönande konsulat

mer än hälften innehades af norske män. Att Sverige jämväl förklarat

sig villigt att medverka till vare sig reformer i det gemensamma

konsulatväsendet eller till upprättande af särskilda konsuler för Norge, behöfver

här ej erinras, ej heller att från sakkunnigt norskt håll erkänts, att

af svenskfödda konsuler den norska sjöfarten betjänats lika väl som af

norskfödda.

Trots alla de förändringar, som konsulatväsendet undergått sedan

unionens tillkomst, har detsamma dock i ett hänseende bibehållits orubbadt,

nämligen därutinnan, att utrikesministern alltjämt haft högsta ledningen

af konsulernas verksamhet i frågor, som rört förhållandet till främmande

makt. Statsministern för utrikesärendena var enligt 1809 års

kansliordning främste man i kanslistyrelsen, hvilken styrelse gemensamt

med kommerskollegium till afgörande beredde flertalet konsulatärenden,

och under hvilken äfven det öfver konsulaten i Barbareskstaterna stående

konvojkommissariatet sorterade. Konsulernas skyldighet att mottaga föreskrifter

från såväl utrikesministern som beskickningarna var ovillkorlig,

och instruktionen för kommerskollegium den 4 april 1831 ålade detta att

icke i sitt protokoll intaga, utan i stället till statsministern för utrikesärendena

öfverlämna konsulsbref, som innehölle underrättelser eller anmärkningar

rörande rikets politiska förhållanden till främmande makter

eller angående ämnen, hvilkas offentliggörande kunde leda till missnöje

hos dessa makter. Vid departementalstyrelsens införande 1840 föreskrefs

ock, att konsulerna skulle höra under utrikesdepartementet, och desses

subordination under utrikesministern har sedermera äfven upprätthållits i

konsulatförordningarna af åren 1858 och 1886, hvilka båda utarbetats af

unionella kommittéer. Nödvändigheten af att i frågor rörande förhållandet,

till främmande makter alltjämt bibehålla åt utrikesstyrelsen en sådan kontroll

öfver och andel i konsulatärendenas ledning har också med synnerlig

styrka betonats af den norska majoriteten i 1895—1898 årens unionskommitté,

i det att af densamma bland annat framhölls, att »Norge likasom

Sverige har ett giltigt kraf på att icke dess förhållande till utlandet

störes genom oriktigt uppträdande af det andra landets konsuler, och därför

också på att båda landens konsuler till förebyggande häraf ställas

s. 7 Kontrollera mot PDF

Riksdagens Skrifvelse N:o 1. 7

under en kontroll och ledning, hvari också det andra landet är delaktigt».

Det har varit i full öfverensstämmelse med denna princip, som

under de senaste förhandlingarna om särskilda konsulatväsen af de svenska

underhandlarne häfdats krafvet på att de ifrågasatta särkonsulerna

skulle vara skyldiga att åtlyda utrikesministerns föreskrifter i ärenden,

som tillhöra dennes ämbetsverksamhet. Äfven af de norske underhandlarne

blef principens berättigande i viss mån erkändt genom deras förslag,

att i vissa brådskande ärenden af nyss antydda art utrikesministern skulle

äga ställa anmaningar till särkonsulerna. Däremot vägrade de att medverka

till de bestämmelser, som från svensk sida föreslagits i syfte att

gifva utrikesstyrelsen kontroll öfver att dylika anmaningar blefve efterföljda.

Sedermera har i den senaste norska specialkommitténs utlåtande

äfven nyssnämnda de norske underhandlarnes medgifvande angående utrikesministerns

rätt att i vissa fall gifva anmaningar till de ifrågasatta särkonsulerna

betecknats såsom en onödig och föga lycklig bestämmelse, som

icke vore öfverensstämmande med dessas ställning såsom uteslutande

norske tjänstemän, hvarjämte förslaget att desse konsulers ställning till

utrikesstyrelsen skulle regleras genom ömsesidiga likalydande lagar, som ej

genom ensidiga beslut skulle kunna upphäfvas, förklarats strida emot Norges

grundlag.

Från svensk sida har sålunda icke förvägrats vare sig att medverka

till reformer af konsulatväsendet eller att medgifva Norge att erhålla egna

konsuler, men väl har man motsatt sig Norges fordran, att dessa konsuler

äfven i frågor rörande rikenas förhållande till främmande makter skulle

ställas utom hvarje effektiv kontroll af den minister, som eljest bär ansvaret

för utrikesärendenas ledning.

Sveriges närmaste syfte med unionen var att skaffa sig en tryggad

gräns mot väster. Under gångna tider hade det vid upprepade tillfällen

erfarit, huru denna gräns anfallits från Norge, då Sverige hade att strida

mot öster. Därför var det också ett bestämdt villkor från svensk sida

vid unionens ingående, att Norges politiska förhållande till främmande

makter skulle blifva ett och detsamma som Sveriges, likasom ock att båda

rikenas organiserade försvarskrafter skulle stå till unionskonungens fulla

disposition för afvärjande af angrepp på den skandinaviska halfön.

Hvad Sverige sålunda eftersträfvat med unionen, varm det också.

Utrikespolitiken blef för båda rikena gemensam, och därmed vanns vissheten,

att framdeles inga inflytelser utifrån skulle i eget intresse söka

ställa det ena landet mot det andra, och att Sverige lika litet skulle be
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Riksdagens Skrifvelse N:o 1.

höfva tänka på att försvara sin västra gräns som Norge sin östra. I stället

skulle bådas gemensamma krafter uteslutande kunna disponeras till gemensamt

försvar. Därför tillbakavisades också vid unionsvillkorens uppgörande

norska yrkanden, att den gemensamme öfverbefälhafvarens naturliga rätt

att öfverallt på halfön till dess försvar använda de norska trupperna skulle

inskränkas att omfatta blott en del af Norges reguljära armé.

I Eders Kungl. Maj:ts proposition är visadt, huru föga denna unionella

uppgörelse från år 1814 sedermera af Norge upprätthållits och huru särskilt

genom 1885 års norska värnpliktslag den norska arméorganisationen

förändrats därhän, att den såsom unionskontingent disponibla delen (»linien»)

af Norges stridskrafter numera ej ens utgör hälften af den reguljära armén.

Den är ej heller längre den bäst öfvade delen af armén.

Samtidigt har utvecklingen i Norge alltmer gått ut på att försvaga

eller upplösa äfven rikenas enhet utåt. Om den fara, som i detta hänsende

skulle varit förknippad med ett eget norskt konsulatväsen, sådant det från

norsk sida föreslogs, är redan förut taladt; allbekant är emellertid, att

sträfvandena i Norge icke inskränkt sig därtill, utan äfven riktat sig på

att erhålla egna sändebud och egen utrikesminister. Det är själfklart, att

Sverige nödgats motsätta sig dylika kraf, som, genomförda under unionen,

skulle inneburit, att Sverige, som har att draga den öfvervägande tungan

af halföns försvar, skulle nödgats bära risken för en utrikespolitik, på

hvilken det ej skulle kunnat utöfva tillbörligt inflytande.

Den faktor, som i en unionen statsförbindelse eljest i dylika fall

skulle kunnat verka sammanbindande och utjämnande, nämligen de förenade

staternas gemensamma öfverhufvud, eger nämligen inom den svensknorska

unionen på grund af Norges konstitution icke tillräcklig styrka för

att ensam kunna betrygga nödig enhet utåt eller nödig samverkan till

gemensamt försvar. Redan tillkomsten af 1885 års norska värnpliktslag,

genom hvilken rikenas gemensamma försvar beröfvades eu väsentlig del

af Norges unionskontingent, likasom ock uppförandet under de senare

åren af fästningsverk invid gränsen mot Sverige, äro i detta hänseende

tillräckliga bevis. Det sätt, hvarpå man i Norge under de senare åren

vid upprepade tillfällen bemött unionskonungens kraf på ett unionelit afgörande

af unionella frågor, har lämnat andra vittnesbörd i samma riktning,

för hvilka här icke torde behöfva redogöras.

De förhållanden, om hvilka nu erinrats, lära icke kunna jäfvas såsom

bevis för att från Sveriges sida icke saknats tillmötesgående, då det

gällt frågan om upprätthållande åt föreningen mellan de två befryndade

folken på den skandinaviska halfön.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Riksdagens Skrifvelse N:o 1.

9

Från Sveriges sida hafva upprepade försök gjorts att bevara och befästa

unionen. Så senast då H. K. H. Kronprinsen såsom unionsregent,

med anslutning af det svenska statsrådet, den 5 april 1905 uppmanade

till omedelbart upptagande af fria och vänskapliga förhandlingar mellan

de båda rikena angående en ny ordning af alla unionella angelägenheter

med den grundprincipen, att full likställighet mellan länderna borde sökas

genomförd. Detta anbud tillbakavisades från Norges sida.

Ehuru anbudet upprepades af svenska Riksdagen genom dess beslut

den 3 maj 1905, valde Norge — utan att dessförinnan till Sverige framställa

förslag om unionens upplösning eller ens uttala en önskan i sådant

syfte — att gå revolutionens väg. I strid mot sin egen grundlag och

med brytande af riksakten har norska Stortinget genom beslut den 7 juni

1905 förklarat, att Konungen upphört att fungera som norsk konung och

att, såsom följd häraf, unionen med Sverige är upplöst. Häremot inlägger

Riksdagen sin bestämda protest.

Genom Stortingets beslut är unionen icke upplöst, och den kan icke

upplösas, med mindre än att Sveriges Konung och Riksdag därtill lämnat

sitt medgifvande.

I vissa af de inom Riksdagen afgifna motioner har framhållits, att

Sverige icke borde lämna sitt samtycke till unionens upplösning, förr

än det norska folket fått uttala sig, vare sig ett sådant uttalande koinme

att gifvas, på sätt en motionär ifrågasatt, genom nya val till Stortinget

eller, enligt en annan motionärs mening, medelst folkomröstning.

Riksdagen anser ock, att i ett ärende af så utomordentlig räckvidd

som frågan om unionens upprätthållande eller upplösning ett säkrare uttryck

för det norska folkets vilja bör gifvas, än som skett genom stortingsbeslutet

den 7 juni 1905.

Hvilkendera af de ifrågasatta formerna för att bereda det norska folket

tillfälle till uttalande i denna fråga bör väljas, anser Riksdagen böra bero

af Norges eget afgörande. Men tydligt synes det Riksdagen vara, att från

svensk sida icke någon åtgärd för unionens upplösning eller för att lämna

erkännande åt den politiska ställning, hvari Norge kommit, bör vidtagas, ''

förrän det norska folket haft tillfälle att gifva otvetydigt uttryck för

sin uppfattning i saken och, därest det därvid uttalat sig för unionens

upplösande, framställning i sådant syfte skett från Norge. Om sådan

framställning kommer och om ur svensk synpunkt tillfredsställande öfverenskommelse

visar sig kunna träffas i fråga om de villkor, som från Sveriges

sida måste uppställas för erkännande af Norge såsom eu från unionen med

Bill. till Urtima RiJcsd. Prof. 1905. 10 Sami. 1 Band. 1 Höft. 2/

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Riksdagens Skrifvelse N:o 1.

Sverige skild stat, anser Riksdagen, att Sverige bör vara beredt att för sin

del medgifva riksaktens upphäfvande och unionens upplösning.

Vid eventuella förhandlingar härom bör med kraft och bestämdhet

fordras och fasthållas, hvad hänsyn till Sveriges välfärd och värdighet

Inöfver.

För båda folken måste det vara en angelägenhet af högsta vikt, att,

därest unionen upplöses, fred dem emellan dock måtte råda för framtiden.

Därför böra icke anordningar, som det ena landet kan uppfatta såsom

ett hot från det andra landets sida, upprätthållas. Fastmer bör eu öfverenskommelse

träffas, hvarigenom dylika anordningar äfven för framtiden

förebyggas. Med afseende å dessa synpunkter, hvilka med samma styrka

gälla för båda länderna, och med anledning däraf att under senare åren

norska befästningar uppförts i närheten af riksgränsen, bör såsom villkor

för Sveriges upphäfvande af riksakten och erkännande af Norge såsom en

från unionen med Sverige skild stat fordras, att på hvardera sidan af

södra delen af gränsen mellan de båda rikena fastställes ett visst område,

inom hvithet på senare år uppförda befästningar ej få bibehållas eller nya

befästningar uppföras.

Vidare bör såsom villkor för erkännande af nyss nämnd art kräfvas,

att den svenska lapparne nu tillkommande rätt att med sina renar årligen

flytta öfver gränsen till Norge varder för framtiden otvetydigt fastställd.

Ehuru hänsyn till ömsesidiga fördelar torde lätt leda till öfverenskommelse

rörande frågor af gemensamt intresse, synas dock redan i sammanhang

med den eventuella unionsupplösningen bestämmelser böra träffas

till skydd mot hindrande eller oskäligt betungande af transitofarten öfver

hvardera riket från och till det andra samt mot obehörigt intrång för

ena rikets invånare vid begagnande af vattendrag, som delvis falla inom

det andra rikets gränser.

Sådana spörsmål, som ej innebära annat än en nödvändig afveckling

af förhållanden, hvilka måste upphöra eller förändras i och med en upplösning

af unionen, lära däremot ej behöfva i förväg slutbehandlas.

Frågan, huruvida Sverige lämpligen må med Norge ingå skiljedomsaftal

i en eller annan form, bör gifvetvis komma under öfvervägande;

dock synes det Riksdagen ej behöfligt, att denna fråga från Sveriges sida

upptages till behandling i samband med en eventuell unionsupplösning.

Naturligtvis måste vid en upplösning af unionen vårt lands förhållande

till främmande makter, i de afseende!! detta reglerats genom traktater

mellan de förenade rikena å ena och någon främmande makt å andra

sidan, tagas under behörigt öfvervägande. Riksdagen vill i fråga om denna

punkt allenast framhålla nödvändigheten af att Sveriges rättsliga ställning

s. 11 Kontrollera mot PDF

Riksdagens Skrifvelse N:o 1.

11

i internationellt hänseende blifver fullt klar, så att intet tvifvel vid framtida

tillämpning kan uppstå vare sig om Sveriges traktatsrättigheter med

däremot svarande förpliktelser eller om dess fullständiga frihet från ansvar

för Norge gentemot andra stater.

Med afseende å ärendets synnerliga vikt kan Riksdagen icke, på sätt

Eders Kungl. Maj:t föreslagit, lämna Eders Kungi. Maj:t medgifvande

att träffa villkorlig uppgörelse för ordnande af de förhållanden, i afseende

å hvilka vid en upplösning af unionen sådant ordnande må finnas erforderligt,

men däremot anser sig Riksdagen böra förklara, att den ej bär något

att invända mot att, därest i den af Riksdagen angifna ordning framställning

om riksaktens upphäfvande och unionens upplösning från Norge ingår,

förhandlingar af här ofvan antydd art upptagas.

Beträffande de inom Riksdagen väckta förslagen, att Riksdagen måtte

i angifvet syfte ställa till Eders Kungl. Maj :ts förfogande ett belopp af 100

millioner kronor, har Riksdagen ansett, att, om än åtgärder böra vidtagas,

på det att ett dylikt belopp må kunna vara disponibelt, det dock

icke vore af oundgängligt behof påkalladt, att ifrågavarande medel omedelbart

ställas till Eders Kungl. Maj:ts disposition, enär Eders Kungl. Maj:t

redan nu äger att förfoga öfver afsevärda tillgångar att för sådant ändamål

användas. Medlen hafva synts böra anvisas att af Eders Kungl. Maj:t

först efter Riksdagens medgifvande till större eller mindre del lyftas.

Däremot böra sådana anstalter vidtagas, att dessa medel må kunna med

säkerhet påräknas att ofördröjligen vara att tillgå, för att enligt Riksdagens

bepröfvande kunna användas. Riksdagen har därför funnit riksgäldskontor

böra erhålla bemyndigande att på villkor, som fullmäktige

äga bestämma, genom begagnande af krediter eller genom upplåning bereda

den tillgång, som bör vara tillgänglig.

För bestridande af kostnader, som före nästkommande riksdag kunna

varda med riksgäldskontorets transaktioner i nämnda afseende förknippade,

har Riksdagen ansett anvisande af särskildt anslag nu ej vara erforderligt,

utan lärer riksgäldskontoret, i den händelse att medel skulle

behöfva af kontoret förskjutas, kunna till nästkommande års Riksdag

inkomma med framställning om ersättning härför.

Under åberopande af hvad sålunda blifvit anfördt, får Riksdagen

dels, under uttalande att Eders Kungl. Maj:ts förevarande proposition icke

kunnat, sådan den blifvit Riksdagen förelagd, bifallas, förklara, att Riksdagen

icke har något att invända mot att, därest ett efter nya val till
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Riksdagens Skrifvelse N:o 1.

kommet Storting gör framställning om riksaktens upphäfvande och unionens

upplösning eller ock sådan framställning från Norge ingår efter det norska

folket genom folkomröstning uttalat sig för unionens upplösning, förhandlingar

af här ofvan angifven art upptagas; dels och anmäla, att Riksdagen,

med anledning af de inom Riksdagen väckta förslag, beslutit bemyndiga

riksgäldskontoret att på villkor, som fullmäktige i riksgäldskontoret äga

bestämma, genom begagnande af krediter eller genom upplåning bereda

en tillgång af 100,000,000 kronor att efter beslut af Riksdagen vara tillgänglig

för vidtagande af åtgärder, som kunna betingas af de förhållanden,

hvilka föranledt innevarande urtima Riksdags sammankallande.

Stockholm den 28 juli 1905.

Med undersåtlig vördnad.

Stockholm 1905. Kung!. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.