Sök i Ratio Lex

Skrifvelse till Konungen, om ändring i vissa delar af lagen angående väghållning sb esv ärets utgörande på landet den 23 oktober 1891.

1905-05-10 · 38 sidor, varav 37 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,4 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 37 av 38 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Rskr. 1905:126, Skrifvelse till Konungen, om ändring i vissa delar af lagen angående väghållning sb esv ärets utgörande på landet den 23 oktober 1891.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Riksdagens Skrifvelse N:o 126.

1

N:o 126.

Uppläst och godkänd hos Första Kammaren den 10 maj 1905.

— — — — Andra Kammaren den 10 — —

Riksdagens skrifvelse till Konungen, om ändring i vissa delar

af lagen angående väghållning sb esv ärets utgörande på

landet den 23 oktober 1891.

(Särskilda utskottets n:o 1 utlåtande n:o 1.)

Till Konungen.

I proposition n:o 21 har Eclers Kungl. Maj:t, jämlikt 87 § regeringsformen,

föreslagit Riksdagen att antaga vid propositionen fogadt

förslag till lag om ändring i vissa delar af lagen angående väghållningsbesvärets

utgörande på landet den 23 oktober 1891.

Riksdagen, som i sammanhang med berörda förslag till profning

förehaft åtskilliga i anledning af samma förslag väckta motioner, har

därvid godkänt förslaget med vissa ändringar och tillägg, på sätt här

nedan beträffande särskilda paragrafer i väglagen närmare lörmäles.

4 §.

Såsom tillägg till paragrafen har i Eders Kungl. Maj:ts förslag

införts en bestämmelse af innehåll, att ansökning om anläggning ai ny

eller omläggning af gammal väg eller om förändring åt bygdeväg till

Bill. till Riksd. Prot. 1905. 10 Sami. 1 Afd. 1 Band. 23 Höft. (N:o 126). 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Riksdagens Skrifvelse N:o 126.

landsväg'' ej Unge af Konungens befallningshafvande till behandling

enligt denna paragraf upptagas, innan plan och kostnadsförslag för företaget,

efter sakkunnig undersökning, uppgjorts; ej heller ansökning om

eftertagande till allmänt underhåll af förutvarande enskild väg, innan

tillförlitlig utredning ägt rum beträffande livilka åtgärder kunde erfordras

för vägens försättande i laggill skick, så ock om kostnaden därför.

Riksdagen finner för sin del denna bestämmelse kunna undvaras.

År fråga om anläggning af ny eller omläggning af gammal väg, lärer

beslut därom icke meddelas med mindre behörig undersökning föregått

och kostnadsförslag uppgjorts. Och hvad angår förändring af förutvarande

enskild väg till allmän sådan, torde jämväl i sådant fall erforderlig

utredning af omständigheternas egen makt framkallas. En ovillkorlig

föreskrift därom skulle däremot kunna ådraga vederbörande

alldeles obehöflig, ehuru tvifvelsutan ganska afsevärd kostnad, i det fall

att bland de väghållningsskyldige ingen som helst tvekan rådde om

den laggilla beskaffenheten utaf den väg, hvarom fråga vore.

12 §.

Af en enskild motionär har framställts förslag om rättighet förde

väghållningsskyldige att å vägstämma besluta, att väg eller vägsträcka,

som vid vägdelning tilldelats innehafvare af viss fastighet och

som till följd af stark trafik visat sig vara särdeles svår att hålla i

fargillt skick, skulle af vägkassan till underhåll öfvertagas och fastighetsinnehafvaren

i stället till vägunderhållet bidraga med penningar efter

det belopp, hvartill underhållskostnaden bestämdes af den särskilda

nämnden.

I likhet med motionären anser Riksdagen lämpligt, att vägkassan,

såvidt möjligt, sättes i tillfälle att öfvertaga underhållet af

sådana vid vägdeining redan utlagda väglotter, hvilka visa sig icke

kunna utan grundförbättring — hvartill den enskilde väglottsägaren

icke kan vara förpliktad —• hållas i tillfredsställande skick. Riksdagen

finner det emellertid obilligt att, såsom motionären afsett, väghållaren

skulle kunna tvingas att öfverlåta sådant vägunderhåll på vägkassan,

enär han därigenom skulle beröfvas den förmån, som för honom kan

ligga däruti, att han får fullgöra sitt bidrag till väghållet in natura i

stället för med penningar. Öfverlåtandet synes alltså i hvarje fall böra

få bero på väghållarens egen framställning.

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Riksdagens Skrifvelse N:o 126.

En lagändring af sålunda angifna innebörd torde hafva sin rätta

■plats i 12 §, andra stycket. Riksdagen har alltså för sin del besluta eu.

utvidgning af förutsättningarna för tillämpning af detta stycke därhän,

att öfverlåtande på vägkassan af underhållet utaf fastighet tilldeladt

vägstycke skall kunna äga ruin ej allenast där fastigheten är »afsides eller

obekvämt belägen» från vägstycket, utan äfven då, »till följd af vägs

beskaffenhet, märklig svårighet med afseende å behörigt fullgörande

af» fastighetens natura-vägunderhåll linnes vara för handen.

I öfrigt och i sammanhang härmed har Riksdagen ansett ordalagen

i samma stycke böra förtydligas för att bättre uttrycka hvad som

redan nu torde vara meningen, nämligen att, sedan vägkassan en gång

öfvertagit fastighets vägunderhåll, denna anordning icke skall kunna,

så länge vägdelningen äger bestånd, af ny ägare till fastigheten rubbas

utan vägstyrelsens medgifvande.

35 §.

I fråga om de vid vägsyn tjänstgörande nämndemännens befogenhet

hade i det inom jordbruksdepartementet uppgjorda lagförslaget inrymts

åt nämndemännen beslutanderätt jämte länsmannen. I sådant

syfte upptog nämnda förslag för paragrafen i hithörande delar följande

förändrade lydelse:

»Årligen skall vägsyn hållas af länsman och två nämndemän.»

»Stanna synemännen i olika meningar, galle hvad de flesta säga.

Har hvar sin särskilda mening, gälle länsmannens.»

I anslutning härtill angafs i förslaget — som upptog en ny bestämmelse

om anteckning i syneprotokoilet af, bland annat, den uppskattade

kostnaden för afhjälpande af befunna brister i vägunderhållet

för hvarje väglott, — att denna uppskattning skulle verkställas »af

synemännen».

Då detta förslag inför Eders Kungl. Maj:t anmäldes, yttrade föredragande

departementschefen, att han för sin del hyste den mening,

att beslutanderätten vid vägsyn icke borde tillkomma länsmannen allena,

enär i annat fall en väl stor makt och myndighet skulle läggas i hans

hand och det ofta då måste inträffa, att det allmännas anspråk gentemot

väghållarne gjordes gällande med en mer hänsynslös stränghet

än som egentligen kunde vara billig.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Riksdagens Skrifvelse N:o 126.

Vid förslagets granskning'' inom högsta domstolen blef detsamma

i förevarande del afstyrka af domstolens fleste ledamöter såsom olämpligt.

Härvid framhölls hufvudsakligen, att om nämndemännen, hvilka enligt

nu gällande lag vore att betrakta endast såsom vittnen och sakkunniga

rådgifvare vid vägsyneförrättningen, skulle tillerkännas beslutanderätt

jämte länsmannen och sålunda kunna öfverrösta denne, sådant skulle

komma att i betänklig grad försvaga den ur synpunkten af det allmännas

intresse så ytterst maktpåliggande kontrollen öfver vägarnes

hållande i fargillt skick. Nämndemännen kunde nämligen genom sina

förbindelser med väghållarne i själfva verket ganska lätt föranledas att

vid bedömandet af deras förpliktelser visa en alltför stor undfallenhet.

I blåst af särskild bestämmelse i annat syfte skulle ock kunna inträffa,

att nämndemännen ansåge sig oförhindrade att fatta beslut till och

med rörande vägstycken, hvilkas underhåll ålåge dem själfva eller dem,

till hvilka de stode i närmaste släktskap. I allt fall vore den föreslagna

förändringen alldeles oförenlig med den enligt väglagen och gällande

instruktioner Eders Ivungl. Maj:ts befallningshafvande och kronobetjäningen

tillkommande skyldighet att vaka häröfver, att vederbörande

behörigen fullgjorde sina åligganden med hänsikt till anläggande och

underhållande af allmänna vägar, broar och färjor.

Med anledning af sålunda framställda anmärkningar fann departementschefen

sig böra öfvergifva tanken på en utvidgning af nämndemännens

befogenhet vid vägsyn, hvadan hithörande bestämmelser ur det

af Eders Kungl. Magt framlagda förslaget uteslutits.

Åtskilliga motionärer inom Riksdagen hafva däremot yrkat godkännande

i hufvudsak af departementschefens första förslag, såvidt därigenom

beslutanderätt vid vägsyn blifvit nämndemännen tillerkänd.

I denna fråga ställer sig Riksdagen på den af departementschefen

från början, och sedermera af motionärerna, intagna ståndpunkt. Nämndemännens

deltagande i beslut vid vägsyn är nämligen enligt Riksdagens

åsikt, som torde vitsordas af hittills vunnen erfarenhet inom de orter,

där nämndemännen faktiskt redan nu fått utöfva en sådan befogenhet,

ingalunda ägnadt att framkalla farhågor för otillbörligt uppgifvande af

det allmännas anspråk på ett godt vägunderhåll. Snarare vill Riksdagen

antaga ett motsatt förhållande, då nämndemännen jämväl af eget intresse

såsom trafikanter skola finna sig särskild!; uppfordrade att i sin mån

medverka till ett, äfven för det allmänna, godt resultat af vägsynerna.

Åt de därvid fattade besluten, på hvilka nämndemännens sakkunniga

och erfarna omdöme utan tvifvel skulle öfva eu hälsosam inverkan,

torde också säkerligen skola vinnas både större förtroende och villigare

s. 5 Kontrollera mot PDF

Riksdagens Skrifvelse N:o 126. 5

efterlefnad — till fördel äfven för länsmannen — om åt vägsynen,

genom nämndemännens medbe,slutanderätt, bereddes karaktär af domsliandling

i stället för blott och bart en fiskalisk åtgärd. Den med

förändringen särskild! åsyftade större, tryggheten för de enskilde väghållarne

gentemot ett öfverdrifvet strängt häfdande af det allmännas

anspråk ligger för öppen dag.

Hvad angår det anmärkta förhållande, att nämndemännen genom

sina förbindelser med väghållarne ofta kunna vara i sträng mening

jäfviga att med beslutanderätt deltaga i vägsyn, vill Riksdagen erinra,

att samma förhållande lika väl kan inträffa i fråga om länsmannen själf.

Riksdagen underskattar emellertid icke vikten däraf, att, hvad nämndemännen

angår, sådana olägenheter genom lämplig anordning motverkas.

Med den ifrågasatta förändringen i nämndemännens befogenhet åsyftar

Riksdagen ej heller något intrång på Konungens befallningsliafvandes

allmänna befogenhet att, öfvervaka de allmänna väg-arnes underhåll och

vidtaga därför erforderliga åtgärder. För att tillgodose de anspråk,

som ur nu angifna båda synpunkter kunna gentemot den föreslagna

förändringen uppställas, har Riksdagen vid 80 §, där bestämmelser om

klagan öfver vägsyn af Riksdagen ansetts böra inrymmas, antagit

stadgande om visst särskild! förfarande för det fall, att nämndemännens

mening vid vägsyn skulle blifva gällande emot länsmannens.

Hänvisande till detta stadgande, anser Riksdagen böra i 35 § införas

bestämmelse om beslutanderätt för nämndemän vid vägsyn. I

detta afseende torde vara till fyllest att efter tredje stycket i paragrafen,

sådan den skulle lyda enligt Eders Kungl. Maj:ts förslag, införa ett nytt

stycke med den i departementschefens första förslag och i några af

motionerna upptagna här ofvan anmärkta lydelse; hvarjämte i påföljande

stycke ordet »syneförrättaren» lärer böra utbytas mot »syneinännen)).

Däremot anser Riksdagen kunna utan olägenhet bibehållas det i

första stycket använda och jämväl i 39 § för likartad! fall nyttjade

uttrycket »med biträde af». Dess kvarstående har nämligen å andra

sidan det praktiska syfte, att därigenom antydes, hurusom bestyren

med förrättningen — kungörelse, protokollsföring, verkställighetsåtgärder

m. m. — skola åligga länsmannen såsom den egentlige förrättningsmannen

och ej synemännen samfälld!.

43 §.

Riksdagen, som instämmer i föredragande departementschefens

till statsrådsprotokollet gjorda uttalande om lämpligheten däraf, att väg
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Riksdagens Skrifvelse N:o 126.

talssättningen och därmed äfven vägdelningen kommer att grunda sig

på senast möjliga taxering, finner detta önskemål kunna i än vidare

mån än förslaget angifver tillgodoses. Utan någon som helst svårighet

torde nämligen vägtalssättningen kunna förläggas till den tidpunkt, då

jämväl den — ej sällan långvariga — graderingen hunnit fullbordas.

Det skulle då endast åligga förrättningsmannen att hos Konungens

befallningshafvande anmäla, när denna tidpunkt vore inne, samt därvid

begära vägtalslängd. Hvad åter Eders Kungl. Maj:ts förslag innehåller

om längdens fastställande genom särskildt beslut och om afvaktande

af laga kraft därå har Riksdagen ansett saklöst kunna utgå.

I öfverensstämmelse härmed anser Riksdagen förslaget böra undergå

ändring rörande 48 §.

Beträffande denna paragraf i öfrigt upptager Eders Kungl. Maj:ts

förslag ett tillägg innefattande, i öfverensstämmelse med hänvisningen i

12 § första stycket, föreskrifter om ordningen för afgörande af frågan om

undantagande från delningen af vissa väg ar eller vägsträckor för att på

vägkassans bekostnad underhållas, en fråga, som, vid bifall till det

under 12 § framställda förslaget om dylikt undantagande, uppenbarligen

måste i sammanhang med vägdelningsförrättningen afgöras. Enligt

berörda tillägg skulle, efter det vägarnes gradering försiggått, förrättningsmannen

med gode männen afgifva förslag rörande dylik fråga,

öfver hvilket förslag Konungens befallningshafvande, efter de väghållningsskyldiges

hörande, skulle fatta beslut, hvaruppå och sedan frågan

blifvit slutligen afgjord, förrättningen skulle afslutas medelst vägarnes

fördelning.

För Riksdagen har det emellertid synts som om förfärandet i afseende

å sådan fråga som här åsyftas skulle kunna lämpligast ordnas

i enlighet med ett annat af departementschefen angifvet alternativ,

nämligen att låta undanskiljandet af de vägar och vägsträckor, som

skola från vägdelningen uteslutas, bestämmas af vägdelningsförrättaren

och gode männen i sammanhang med själfva fördelningen af vägarne

i öfrigt. Det synes nämligen särskildt angeläget, att den i och för sig

långvariga förrättningen icke uttänjes längre än nödigt är. Detta skulle

återigen blifva händelsen genom införande i förrättningen af ett särskildt

preliminärbeslut, hvars öfverklagande utan sammanhang med

hufvudsaken skulle kunna af hvilken enskild väghållare som helst, som

hade intresse att uppehålla förrättningens fullbordan, anlitas såsom ett

därutinnan ofelbart verkande medel. För att förekomma sådant anser

Riksdagen det böra öfverlåtas åt förrättningsmännen att i sammanhang

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Riksdagens Skrifvelse N:o 126.

med själfva delningen, efter de väghållningsskyldiges hörande, pröfva

och bestämma, hvilka vägar eller vägsträckor må böra från delningen

uteslutas. Förrättningsmäunens beslut härom skulle då få öfverklagas

endast i samband med hufvudsaken. Om ock sådana besvär skulle

kunna föranleda upphäfvande af den verkställda fördelningen af vägarna,

något som dock enligt Riksdagens åsikt endast i sällsynta undantagsfall

torde vara att befara, vore detta enligt Riksdagens mening eu vida

mindre olägenhet än den redan antydda, att vägdelningens fullbordan

i hvarje fall skulle kunna genom klagomål för lång ticl undanskjutas.

Riksdagen finner alltså i öfverensstämmelse härmed ändring i

förslaget beträffande 43 § jämväl i denna del påkallad.

45 §.

Ordet »sålunda» i början af sista punkten torde böra utgå.

47 §.

I fråga om särskilda nämndens sammansättning innehåller Eders

Kungl. Maj:ts förslag, bland annat, i afseende å ordföranden och den

ledamot, som skall utses af Konungens befallningshafvande, den ändring,

att »åtminstone ordföranden» bör vara densamme för alla distrikt inom

ett och samma län eller landstingsområde.

Häri hafva två motionärer yrkat den ändring, att ordet »åtminstone»

i detta sammanhang måtte utgå, enär det syntes vara tillräckligt

sörjdt för det allmännas intresse, om blott ordföranden blefve densamme

för hela länet eller landstingsområdet.

Hvad angår Eders Kungl. Maj:ts förslag, att ordföranden i särskilda

nämnden bör blifva gemensam för alla distrikt inom ett län eller

landstingsområde, anser Riksdagen en sådan förändring gagnelig och

nödig. Ur synpunkten af enhet och likformighet i uppskattningen kunde

måhända ock vara önskvärdt, om jämväl den af Konungens befallningshafvande

utsedde ledamoten i nämnden vore densamme för alla distrikt

inom ett län eller landstingsområde. Med den affattning, paragrafen

erhållit i Eders Kungl. Maj:ts förslag, skulle också Konungens befallningshafvande

i regel anse sig så godt som skyldig att verkställa sitt

val på sådant sätt. Då det emellertid, såsom nämnde motionärer påpekat,

synes vara för ändamålets vinnande tillräckligt, om ordföranden

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Riksdagens Skrifvelse N:o 126.

är gemensam för ett sådant större område, finner Riksdagen en ändring

i Eders Kung!. Maj:ts förslag i den riktning, motionärerna afse, vara

att förorda, helst det mången gång kan blifva svårt förmå lämplig

person att åtaga sig ett dylikt besvärligt och tidsödande uppdrag.

Med den ändring, Riksdagen åsyftar, lärer för öfrig! Konnngens befallningshafvande

hafva fria händer att, därest till uppdraget lämplig

och villig person står att finna, såsom ledamot förordna samma person

för flere eller alla distrikt inom länet eller landstingsområdet.

Den allmänna hänvisningen i paragrafens sista stycke till motsvarande

föreskrifter för kommunalstämma torde kunna lämna rum för

den uppfattning, att enskild! ombud vid vägstämma icke skulle få på

grund af fullmakt föra talan eller utöfva rösträtt för mer än eu röstberättigad.

Då emellertid en sådan ordning uppenbarligen skulle vara

ur praktisk synpunkt olämplig och för öfrigt står i hjärt motsats till

den i paragrafen godkända principen om kommunombud, har Riksdagen

ansett angeläget att i paragrafen uttryckligen utsäges, hurusom flera

enskilda väghållningsskyldige äga förena sig om ett och samma ombud.

Då af skäl, som vid 58 § anföras, nuvarande 64 § af Riksdagen

ansetts böra förflyttas till den förra paragrafen, bör »64 §» i sammanhanget

»fråga enligt 64 §» utbytas mot »58 § 2 punkten».

För beredande af större trygghet, att kommunombud till vägstämma

varda af vederbörande utsedda, anser Riksdagen, med föranledande

af ett utaf enskild motionär i sådant syfte väckt förslag, paragrafens

sjätte stycke böra sålunda ändras, att, jämte det kungörelse

om vägstämma uppläses i distriktets kyrkor, vederbörande kommunalstämmors

ordförande tillika skola om stämman särskild! underrättas i

så god tid, att kommunombud må kunna utses.

Af nyss angifna orsak bör i nästpåföljande stycke hänvisningen

afse allenast 58 §.

• Föreskriften i näst sista stycket, att vägstämmans protokoll skall

uppläsas i väghållningsdistriktets kyrkor, må vara teoretiskt riktig, men

skulle i praktiken — väghållningsdistrikt finnas som omfatta in emot

50 socknar — vålla vägstyrelsens ordförande alltför stort besvär och

kostnad för utskrifter och expedition af det ej sällan vidlyftiga proto
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Riksdagens Skrifvelse N:o 126.

kollet, för så vidt ej originalet skulle för uppläsning cirkulera mellan

socknarna, en anordning som emellertid tydligen skulle med hänsyn

till därmed förbundna tidsutdräkt vara särdeles olämplig. I stället har

Riksdagen trott sig kunna godkänna ett förfarande i analogi med 44 §,

så att publikationen endast skulle afse ett tillkännagifvande att stämman

hållits, med rätt för vederbörande att på viss angifven plats taga del

af protokollet.

54 §.

Med hänsyn till de nya befogenheter och åligganden, som enligt

förslaget vid 52 § skola tillhöra vägstyrelsens ordförande, torde det

vara af vikt, att en vice ordförande inom styrelsen finnes utsedd för

att, vid förfall för ordföranden, fungera i dennes ställe. Af sådan anledning

har Riksdagen ansett böra i denna paragraf inflyta föreskrift

om skyldighet för vägstyrelsen att inom sig utse, jämte ordförande,

äfven vice ordförande.

Tillika och då, i fråga om val af revisorer och suppleanter för

dessa, det hvarken synes vara nödigt eller egentligen lämpligt, att

dessa — i olikhet med hvad i motsvarande afseende eljest allmänneligen

iakttages — väljas för flera år, har Riksdagen funnit sig böra vidtaga

den ändring i paragrafen, att revisorerna och suppleanterna för dem

skola årligen utses.

57 §.

Då för fullgörande af hvad på revisorerna enligt paragrafen ankommer

icke torde behöfva åtgå så lång tid som paragrafen utsätter

— eller från den 1 juli till den 15 augusti — och det å andra sidan

kan vara olägligt, att vägstyrelsen så länge skall vara i afsaknad af

de handlingar och räkenskaper, som skola utgöra föremål för revisorernas

åtgärd, har Riksdagen ansett nämnda tid böra i någon män förkortas

så att terminens slut bestämmes till den 1 i stället för den 15

augusti.

Tillika och för att möjliggöra ordinarie vägstämmas hållande redan

i början af oktober månad, hvithet understundom torde kunna falla sig

för vederbörande lägligast, har Riksdagen funnit jämväl tiden för aflämnande

af erinringar i anledning af revisionsberättelsen m. m. böra

Bih. till Riksd. Prot. 1905. 10 Sami. 1 Afd. 1 Band. 23 Höft. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Riksdagens Skrifvelse N:o 126.

något inskränkas, i h vilket afseende de i Eders Kungl. Maj:ts förslag

förekommande orden »inom påföljande september månads utgång» ansetts

böra utbyta® mot orden »före den 15 september».

5-9 §.

I ändamål att i lagen bereda rum för en del nya bestämmelser

om vägunderhåll på entreprenad, hvilka synts kunna sammanföras uti

en enda paragraf, utgörande tillika ett särskilt kapitel, har Riksdagen

— då detta kapitel synts böra hafva sin rätta plats mellan V och nuvarande

VI kap., eller alltså mellan nuvarande 64 och 65 §§ — trott

sig lämpligen kunna, för att undvika rubbning i paragrafnumreringen,

åt nyssnämnda nya paragraf gifva numret 64, och i stället sammanslå

den nuvarande 64 § med 58 §, såsom ett tillägg till den senare paragrafen,

endast med någon obetydlig redaktionsförändring.

59 §.

I Eders Kungl. Maj:ts förslag har upptagits bland annat den bestämmelse,

att staten eller menighet tillhöriga allmänningsskogar skulle

påföras eu vägfyrk för hvarje tvåhundra kronor af taxeringsvärdet.

Af enskilde motionärer inom Riksdagen har däremot yrkats, att

ifrågavarande skogar måtte påföras en vägfyrk för hvarje etthundra

kronor af taxeringsvärdet. Riksdagen har för sin del stannat vid den

bestämmelse, att dessa skogar skola draga en vägfyrk för hvarje

etthundrafemtio kronor af nämnda värde.

Vid Eders Kungl. Maj:ts förslag om ordningen för upprättande

och granskning af vägfyrktalslängd har Riksdagen ej annat att erinra,

än att någon viss tid torde böra utsättas, inom hvilken längden skall

af häradsskrifvaren sändas till kommunalnämnden. Med hänsyn särskild!

till de af Riksdagen i 63 § autagna bestämmelser om rätt för de väghållningsskyldige

att låta besörja vägskattens debitering och uppbörd

genom kommunalnämnd, har Riksdagen ansett nämnda tid icke böra

sättas senare än den 1 december. Härädsskrifvarne torde då ej behöfva

sakna tillräckligt rådrum för längdens uppgörande.

60 §.

Beträffande storleken af det ordinarie statsbidraget till underhåll

af allmän väg, bro och färja har Riksdagen, med föranledande af åt
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Riksdagens Skrifvelse N:o 126.

skilliga motionärers förslag om höjning af nämnda bidrag från en tiondedel

till en femtedel af uppskattade kostnaden för berörda underhåll,

bestämt ifrågavarande bidrag till tre tjugondelar af nämnda kostnad.

Eders Kungl. Maj:ts förslag om det naturaväghållarne tillkommande

statsbidragets utdelande genom afräkning å deras allmänna utskylder

finner Riksdagen välbetänkt och ändamålsenligt. Riksdagen har

emellertid trott det vara lämpligast, att bestämmelsen härom förflyttas

till 63 §. I nu förevarande paragraf skulle sålunda endast behöfva

upptagas, jämte hänvisning till 63 §, ett allmänt förklarande, att statsbidraget

för naturaväghållet tillkommer dem, som sådant underhåll

bestrida.

63 §.

I fråga om sättet för vägskattens debitering och uppbörd hafva

af enskilde motionärer inom Riksdagen föreslagits bestämmelser i syfte,

att de väghållningsskyldige måtte undfå rättighet att, om de sådant

åstundade, öfverlämna bestyret med vägskattens debitering, uppbörd

•och redovisning antingen åt kommunalnämnd eller åt särskild! utsedde

förtroendemän mot öfverenskommen ersättning; och skulle i ty fall i fråga

om debitering och uppbörd så ock om indrifning af restantier i tillämpliga

delar gälla hvad beträffande kommunalutskylder funnes stadgadt.

Af det vid Eders Kungl. Maj:ts proposition fogade statsrådsprotokoll

inhämtas, hurusom departementschefen, efter erinran om tidigare

förslag i enahanda riktning som de nu inom Riksdagen framburna,

förklarat sig för egen del icke hafva funnit stöd för den åsikt, att ett

öfverflyttande, om ock endast efter de väghållningsskyldiges eget bestämmande,

af här ifrågavarande bestyr från kronans uppbördsman till

andra organ skulle medföra sådan fördel, att en dylik anordning förty

borde tillrådas. Tvifvelsutan skulle därigenom åtminstone i någon mån

komma att uppoffras den säkerhet, ordning och kontroll, som det nuvarande

uppbördssättet obestridligen erbjöde, och, efter hvad det ville

synas, funnes ingen anledning att antaga, att de direkta kostnaderna

för skattens upptagande skulle genom förändringen komma att nedbringas.

Den egentliga fördel, som därmed torde afsetts, nämligen att

kunna bereda utväg för utdelning samtidigt med vägskattens uppbörd

af ej mindre det naturaväghållarne tillkommande statsbidrag än äfven

ersättningen till snöploglagen, hvilket allt onekligen skulle lända till

stor lättnad för såväl vägstyrelsen som de väghållningsskyldige, hade

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Riksdagens Skrifvelse N:o 126.

ansetts kunna vinnas äfven med bibehållande af det nuvarande debiterings-

och uppbördssätt, i hvithet afseende föreslagits dels under 60

§ kvittning af statsbidraget mot väghållarens allmänna utskyld er, dels

ock under 70 § en liknande afräkning beträffande snöplogningsersättningen.

Riksdagen hyser för sin del icke någon tvekan om lämpligheten

att tillerkänna de vägkållningsskyldige befogenhet att fritt välja emellan

någotdera af de föreslagna och det nu lagstadgade sättet för vägskattens

debitering och uppbörd, naturligtvis alltid med förbehåll, att bestyrets

öfvertagande af kommunalnämnd icke finge åläggas nämnden som en

skyldighet, utan endast efter dess eget åtagande. Ett förfarande i öfverensstämmelse

med något af motionärernas förslag torde, särskildt för mindre

distrikt, kunna aflöpa med mindre omgång, besvär och kostnader än det

nu stadgade, och det torde därför icke vara billigt att ovillkorligen binda

de väghållningsskyldige till det senare. Debiteringen torde heller icke

medföra afsevärda svårigheter, och hvad angår säkerheten, ordningen

och kontrollen vid de föreslagna uppbördssätten, lära de väghållningsskyldige

själfva i eget välförstådt intresse icke underlåta att tillse, det

förevarande bestyr icke anförtros andra än fullt pålitliga, hederliga och

samvetsgranna personer.

Då Riksdagen i öfverensstämmelse härmed ansett sig böra vidtaga

ändring i förevarande paragraf, har Riksdagen såsom följd däraf jämväl

funnit sig böra i lagen upptaga nödiga bestämmelser angående upprättande

och granskning af debiteringslängd äfvensom om indrifning

af restantier för de fall, att ifrågavarande uppbördsbestyr verkställes

genom kommunalnämnd eller särskilda förtroendemän. Dessa bestämmelser

torde tala tillräckligt för sig själfva, utan att kräfva någon

närmare motivering.

På sätt vid 60 § anmärkts, har Riksdagen trott sig böra till nu

förevarande paragraf förflytta den i Eders Kungl. Maj:ts förslag i 60 §

upptagna bestämmelse om utbetalning af statsbidraget till väghållarne

genom afräkning å deras allmänna utskylder.

Mot Eders Kungl. Maj:ts förslag i öfrigt i afseende å 63 § har Riksdagen

ej annat att erinra än att, till följd af en utaf Riksdagen nödig befunnen

ändring i 70 §, föreskriften om iakttagande i sammanhang med

vägskattens debitering af afräkningar jämväl för snöplogningsersättningarna

måst bär utgå.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Riksdagens Skrifvelse N:o 126.

13

64 §.

Under 58 § liär ofvan liar angifvits, hurusom den nuvarande 64 §

i dess af Eders Kungl. Maj:t föreslagna lydelse med någon obetydlig

redaktionsförändring af Riksdagen ansetts böra sammanslås med 58 §,

äfvensom anledningen därtill.

Den nya 64 § skulle åter, såsom ett särskildt kapitel för sig under

n:o VI, inrymma bestämmelser »om fullgörande af vägunderhåll i vissa

fall medelst entreprenad».

Af en enskild motionär inom Riksdagen har framlagts förslag i

syfte, att de väghållningsskyldige inom ett distrikt måtte medgifvas

rättighet att besluta om användande af entreprenadsystem för de allmänna

vägarnes underhåll. Detta förslag har Riksdagen funnit sig icke

kunna tillmötesgå af skäl hufvudsakligen, att en sådan anordning skulle

medföra tvång för eu minoritet, samt att bestämmelserna om införande

af ett fakultativt entreprenadsystem skulle blifva alltför omfattande,

för att nu, i saknad af tillräckligt underlag för bedömande af allt hvad

härutinnan kunde finnas lämpligt och nödigt stadga, kunna af Riksdagen

fastställas.

Betydligt enklare ställer sig enligt Riksdagens mening frågan,

om man vill inskränka sig till ett underhjälpande af frivillig sammanslutning

mellan enskilde väghållare i ändamål att gemensamt upplåta

dem åliggande vägunderhåll på entreprenad. Uppenbarligen äro de redan

nu oförhindrade att härom öfverenskomma, men i saknad af särskildt

skydd för sådana sammanslutningar torde dessa knappast kunna komma

till någon vidsträcktare utbredning. Mycket skulle emellertid enligt

Riksdagens åsikt kunna vinnas till fördel, i stort sedt, för såväl väghållarne

som vägunderhållet, om sådana föreningar kunde komma till

någon allmännare användning. Här skulle också, enligt hvad Riksdagen

håller före, lagstiftningen utan svårighet kunna lämna verksamt bistånd

genom meddelande allenast af bestämmelser dels till tryggande af sådan

förenings fortbestånd gentemot växlingar i äganderätten till intressenternas

fastigheter och dels särskildt därhän, att entreprenörerna under

lämpliga förbehåll från det allmännas sida skulle blifva erkända såsom

väghållare i officiell mening. Dylika bestämmelser, Indika icke torde

behöfva blifva af någon invecklad beskaffenhet, har Riksdagen med anledning

af den i ämnet väckta motion nu för sin del antagit på sätt

bär efter fogade lagförslag angifver.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Riksdagens Skrifvelse JS:o 126.

Beträffande dessa bestämmelser anser sig Riksdagen endast behöfva

erinra följande.

För att befrämja önskvärd enhet och likformighet i vägunderhållet,

torde det vara erforderligt att ej mindre stadga, att väglotter,

som skola till underhåll upplåtas på entreprenad, måste vara utlagda i

ett sammanhang, än äfven bestämma en viss minimilängd å sådan vägsträcka

samt en viss minimitid för ett entreprenadkontrakts bestånd; och

har Riksdagen härutinnan såsom lämpliga ansett en vägsträcka af minst

eu kilometer och en tid af minst fem år. Å andra sidan torde entreprenadtiden,

med hänsyn till väghållarnes egen fördel och för uppehållande

.af den utaf entreprenören lämnade säkerhet, icke böra utsträckas

utöfver tio år.

Med Konungens befallningshafvandes fastställelse å entreprenadkontraktet

afses, dels att entreprenaden blir gällande äfven mot ny ägare

af fastighet, hvars vägunderhåll i entreprenaden ingår, och dels framför

allt att omsorgen om vägunderhållet äfven inför myndigheterna öfverflyttas

på entreprenören såsom i lagens mening väghållare. Saknaden

åt dessa bestämmelser skulle uppenbarligen omintetgöra väghållarnes

trygghet och fördel af entreprenaden.

Då det utan tvifvel mången gång för vägstyrelsen kan vara fördelaktigt

att icke själf behöfva stå i omsorg och ansvar för fullgörande

af vägkassans vägunderhåll, fördeladt som det ofta kan vara på en

mängd olika ställen inom distriktet, har det ansetts tjänligt lämna äfven

vägstyrelsen tillfälle att bortlämna sådant vägunderhåll till af lagen

såsom väghållare erkända entreprenörer, hvadan stadgande i sådant syfte

ansetts böra i paragrafen inflyta.

Till följd af införandet utaf ett nytt kapitel närmast efter det V

bär nödvändiggjorts en omnumrering af nuvarande VI—VIII kapitlen,

så att de erhålla resp. nummer VII—IX.

65 §.

Olika meningar hafva yppats därom, huruvida arbete för allmän

vägs hållande i farbart skick vid de tillfällen, då den vintertiden blifvit

©farbar utan att snöfall därtill varit orsaken, såsom då så kallad svallis

bildats å vägbanan, eller verkställande af den isbrytning, som å allmän

väg om våren — åtminstone i Norrland — ofta måste företagas för att

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Riksdagens Skrifvelse N:o 126.

få vägen försatt i ett för sommaråkdon användbart skick, vore att hänföra

till vinter- eller somna arväghållet.

Riksdagen, som finner det med en god praktisk ordning för väghållningsbesvärets

utgörande bäst öfverensstämmande, att ifrågavarande

arbeten skola åligga de vinterväghållningsskyldige, har i följd häraf,

med bifall till en i ämnet väckt motion, ansett detta böra i paragrafen

utsägas, för hvithet ändamål efter orden »Till allmän vägs hållande i

fargalt skick» synts kunna, i stället för »vid snöfall», tilläggas orden

»då den är besvärad af snö eller is».

Beträffande det i Eders Kungl. Maj:ts förslag såsom tillägg till paragrafen

upptagna, ovillkorliga stadgande, att de till samma ploglag indelade

fastigheter skola i det ploglaget åliggande arbete sins emellan taga del

i förhållande till fastigheternas taxeringsvärden, finner Riksdagen visserligen

riktigt, att taxeringsvärdet i allmänhet antages såsom grund

för fördelning af ploglagsintressenternas arbetsskyldighet. Då det emellertid

ej sällan torde möta svårigheter att afväga arbetet i förhållande

till fastigheternas taxeringsvärden samt ploglagsintressenterna dessutom

kunna finna lämpligt sig emellan fördela eller eljest verkställa arbetet

efter grunder, som ej stå i något som helst förhållande till taxeringsvärdena,

bör det enligt Riksdagens mening i första hand få bero på

öfverenskommelse dem emellan, huru de vilja i berörda afseende ordna

sig. En sådan ändring i Eders Kungl. Maj:ts förslag har Riksdagen

funnit sig desto hellre kunna vidtaga, som Riksdagen — under 70 §

— för sin del ansett sig böra antåga ett annat sätt för utbetalning'' af

snöploglagsersättningen än det af Eders Kung]. Maj:t föreslagna, livilket

särskildt betingat den ovillkorliga bestämmelsen i förevarande tillägg.

, fö §.

Gentemot Eders Kung!. Maj:ts förslag, att ersättningen till snöploglagen

skulle utbetalas genom afräkning mot vederbörandes allmänna

utskylder har en motionär inom Riksdagen anfört, att denna

bestämmelse icke passade för alla fall. Den skulle, yttrar motionären,

tvärtemot afsikten därmed förorsaka ökade besvär och kostnader för

ganska många ploglag. Det funnes ploglag, som bestode af eti stort

antal delägare, stundom uppgående till 1 ä 2 hundra stycken. I

dylika ploglag komme blott ett fåtal delägare att utgöra vintervägunderhållet

in natura; de öfriga hade i allmänhet ingen annan särskild

tunga däraf, än att de tillsammans med de andra stode i ansvar därtör

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Riksdagens Skrifvelse N:o 126.

och vid behof måste tillskjuta erforderliga medel för bestridande af

ploglagets utgifter. Vanligen vore det ordnadt så, att det arbete, som

utgjordes för vinterväghållningen, betalades kontant, för kvilket ändamål

ploglaget till sitt förfogande måste lia en gemensam kassa. Enligt

den föreslagna lydelsen af §:n skulle de ersättningsbelopp, som utbetalades

för vinterväghållet, gå i afräkning mot delägarnes allmänna

utskylder, hvadan dessa belopp ej längre finge tagas i anspråk för

ploglagets behof. Dessa måste tillgodoses genom direkt uttaxering

bland delägare, hvarigenom denna i sig själ!'' enkla sak blefve betydligt

försvårad och invecklad. Det vore tydligen förenadt med ganska

stora besvär att verkställa debitering och uppbörd bland t. ex. 1 ä 2

hundra betalningsskyldiga personer. Näppeligen kunde förnekas, att

eu dylik anordning vore opraktisk. Bibeliölles däremot den förutvarande

föreskriften om att den utgående ersättningen skulle kontant

utbetalas till ploglagen, så blefve saken betydligt enklare. Det kunde

visserligen inträffa, att ploglagets utgifter någon gång öfverstege ersättningen,

i hvilket fall uttaxering måste verkställas; men denna eventualitet

inträdde i allmänhet ganska sällan. I alla händelser behöfde

ej uttaxering verkställas hvarje år, om den nu gällande ordningen bibehölles.

Skulle öfverskott i ploglagets kassa uppstå, vore det jämförelsevis

lätt att fördela, om beslut därom fattades.

Det syntes, som om inga berättigade anmärkningar framkommit

mot det sätt, hvarpå ersättningen till ploglagen för vinterväghållet hittills

utgått, hvarför cn ändring däruti från denna synpunkt ej vore påkallad.

På grund häraf har motionären yrkat ändring i Eders Kungl.

Maj ds förslag i nu angifna syfte.

riksdagen, som ansett motionärens framställning väl grundad,

har alltså funnit Eders Kung], Maj ds förslag höra i öfverensstämmelse

härmed jämkas, därvid Riksdagen dock ansett, att vägstyrelsen, där

vägskattens uppbörd äger rum genom uppbördsförvaltningen, skall vara

berättigad att anlita uppbördsmannen för verkställande af den kontanta

utbetalningen af ifrågavarande medel, hvilken utbetalning i detta fall

skulle äga rum till snöplogfogden eller annat af ploglaget utsedt ombud.

SO §.

Den ändring, som af Riksdagen vidtagits i slutet af paragrafens

första stycke enligt Eders Kungl. Majds förslag, är en omedelbar följd

af en nödig befunnen ändring i 52 §.

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Riksdagens Skrifvelse N:o 126.

Såsom tillägg till paragrafen bär Riksdagen ansett lämpligt däri

införa bestämmelser om väghållares besvär öfver vägsyn. Denna bestämmelse

utsäger, dels att väghållare skall äga rättighet att föra sådan

klagan, något som ju ock måste anses öfverensstämmande med den i

lagen allmänt vedertagna grundsats, att det ej bör vara part förmenadt

ätt söka ändring i myndighets beslut, och dels att sådana mål skola

handläggas i administrativ väg, hvarmed Riksdagen afser att förekomma

det oegentliga förhållande som understundom lärer förekommit, nämligen

att underdomstol i mål om ansvar å väghållare för försummadt

vägunderhåll äfven inlåtit sig på den rent administrativa frågan om

sakpröfning af vägsynenämndens beslut. Besvärstiden torde kunna

begränsas till 15 dagar från det underrättelse om åläggande vid synen

blifvit i sockenkyrkan uppläst. För att emellertid förebygga, att genom

dylik klagan nödiga vägarbeten oskäligt uppehållas, har det synts välbetänkt

att i paragrafen stadga, att åläggande vid vägsyn skall gå i

verkställighet oberoende af klagan, såvida ej Konungens befallningshafvande

annorlunda förordnar.

Vidare har Riksdagen funnit sig böra, med hänsikt till den utaf

Riksdagen antagna bestämmelsen om beslutanderätt för nämndemän

vid vägsyn, tillerkänna länsman, hvars mening vid vägsyn icke blifvit

gällande, rätt att underställa nämndens beslut Konungens befallningshafvandes

pröfning. Genom ett sådant stadgande torde i all önskvärd

mån undanröjas betänkligheterna mot den ifrågasatta utvidgningen af

de vid vägsyn tjänstgörande nämndemännens befogenhet, enär på sådant

sätt principen om Konungens befallningshafvandes allmänna rätt att

med länsmännens biträde öfvervaka det allmänna vägunderhållet i hufvudsak

upprättliålles.

Beträffande tidpunkten för den ifrågavarande lagens trädande i

kraft, hvilken tidpunkt i Eders Kungl. Maj:ts förslag bestämts till den

1 januari 1907, har Riksdagen, med föranledande af därom inom Riksdagen

väckt motion, ansett Eders Kungl. Maj:ts förslag böra i ett visst

afseende modifieras. Enligt 41 § 3 mom. i dess nya, af Riksdagen

godkända lydelse skall fråga om väghållningsdistrikts delning i mindre

områden eller om två eller flera väghållningsdistrikts förening till ett,

därest förslag därom blifvit väckt, kunna till handläggning företagas

redan vid den vägdelning, som i enlighet med väglagens föreskrifter

inom ett distrikt företages första gången efter väglagens trädande i

kraft. Men om nu denna likasom öfriga beslutade förändringar i vägBih.

till Riksd. Prof. 1905. 10 Sami. 1 Afd. 1 Band. 23 Höft. 3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Riksdagens Skrifvelse N:o 126.

lagen icke kan tråda i kraft förrän den 1 januari 1907, måste denna

tidpunkt afvaktan, innan ny vägdelning inom distrikt, där sådan hittills

ej ägt rum, kan sättas i gång, för så vidt, såsom fallet mångenstädes

torde vara, man i sammanhang därmed önskar få någon om reglering

af väghållningsdistriktet. Inom de väghållningsdistrikt, där behofvet

af ny vägdelning visserligen gjort sig starkt gällande, men där vidtagande

af åtgärder därför just fått anstå i afbidan på de förväntade

ändringarne i väglagen — och dessa distrikt torde ej vara så få —

är det önskligt, om ett sådant ytterligare undanskjutande af den nya

vägdelningen, som nyss antydts, kunde undvikas, så mycket mera som

en vägdelning är en vidlyftig och långvarig förrättning, hvilken i allt

fall måste taga lång tid, innan den kan komma till fullbordan.

Då de skäl, som nödvändiggöra att till den 1 januari 1907 utsätta

de nya väglagsbestämmelsernas trädande i kraft, icke synas hafva

någon betydelse med afseende på den ofvan antydda ändringen i 41 §,

torde utan olägenhet en tidigare tillämpning af densamma kunna äga

rum och därigenom åt de väghållningsdistrikt, där ny vägdelning ej

ägt rum, men anses böra snarast företagas, beredas förmånen att omedelbart

efter den nya lagens utfärdande gå i författning om sådan delning,

utan att därvid gå miste om möjligheten att få en önskvärd omreglering

af väghållningsdistriktet till stånd.

Riksdagen har fördenskull för sin del funnit böra medgifvas, att

bestämmelserna i 41 § 3 mom. må redan före den 1 januari 1907

tillämpas vid vägdelning hvarom förordnande gifves efter det den nya

lagen blifvit utfärdad.

Slutligen och såsom följd af de utaf Riksdagen vidtagna förändringar

i kapitelnumrering och kapitelrubriker bär jämväl ingressen till ifrågavarande

lagförslag måst undergå häraf påkallad ändring.

Under åberopande af hvad sålunda anförts får Riksdagen, med

förklarande, att Eders Kungl. Maj:ts förevarande förslag icke kunnat af

Riksdagen i oförändradt skick godkännas, anmäla, att Riksdagen för

sin del antagit en »lag om ändring i vissa delar af lagen angående

väghållningsbesvärets utgörande på landet den 23 oktober 1891» af den

lydelse bilagan A. till denna skrifvelse utvisar.

Stockholm den 10 maj 1905.

Med undersåtlig vördnad.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Riksdagens Skrifvelse N:o 126.

19

Bil. Å.

Lag

om ändring i vissa delar af lagen angående väghållning sbesvärets utgörande

på landet den 23 oktober 1891.

Härigenom förordnas, att 4, 5, 6, 7, 8, 12, 13, 14, 15, 16, 17, 18,

22, 33, 35, 41, 42, 43, 44, 45, 46, 47, 49, 50, 51, 52, 53, 54, 55, 57,

58, 59, 60, 61, 62, 63, 64, 65, 69, 70, 71, 73 och 80 §§ i lagen angående

väghållningsbesvärets utgörande på landet den 23 oktober 1891

skola, tillika med ordningsnummer och öfverskrift för vissa, nedan

angifna kapitel, erhålla följande förändrade lydelse:

^ §•

Uppstår fråga om anläggning af allmän väg; då skall ansökning

därom göras hos Konungens befallningshafvande, som låter höra samtlige

väghållningsskyldige, hvilka i väghållningen med arbete eller penningar

deltaga; hvarefter, och sedan kronofogden afgifvit yttrande, Konungens

befallningshafvande meddelar beslut i frågan.

I enahanda ordning afgöras frågor om indragning af allmän väg,

omläggning af backig eller eljest för rörelsen obekväm allmän väg samt

förändring af redan befintlig väg till bygdeväg eller landsväg.

5 §.

I fråga om byggande och underhåll af allmän väg, bro och färja

utgör hvarje härad en gemensamhet för sig.

Är vid den tid, då denna lag träder i kraft, härad deladt i två

eller flera väghållningsdistrikt, eller äro två eller flera härad eller delar

däraf då förenade till ett distrikt, må därvid förblifva.

Delning af härad i särskilda väghållningsdistrikt eller förening af

härad eller delar däraf till ett sådant distrikt må därefter, så vidt icke

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Riksdagens Skrifvelse N:o 126.

därom förordnats i den ordning 82 § stadgar, ske endast i sammanhang

med vägdelning på sätt nedan sägs.

Hvad sålunda om väghållningsbesvärets fördelning på särskilda

distrikt är stadgadt må ej innefatta hinder för kommuner eller landsting

att lämna bidrag till byggande af allmän väg, bro eller färja.

6 §•

I skyldigheten att bygga och underhålla allmän väg, bro och

färja deltaga, efter nedan stadgade grunder, följande beskattningsföremål:

a) all jordbruksfastighet, hvartill äfven hänföras staten eller menighet

tillhöriga allmänningsskogar, dock att äldre lotshemman, så länge

de äro underkastade lotsningsskyldighet, bibehållas vid dem hittills förunnad

frihet från väghållningsbesväret;

b) frälseränta för sitt efter fem procent beräknade kapitalvärde;

c) all annan fastighet, hvarför bevillning till staten utgöres och

hvars taxeringsvärde uppgår till minst åtta hundra kronor, äfvensom

staten tillhörig dylik fastighet, så vidt inkomst häraf dragés och taxeringsvärdet

uppgår till minst nyssnämnda belopp;

d) inkomst, som uppgår till minst ett tusen kronor och hvarför

bevillning till staten utgöres, dock med undantag för inkomst, som förvärfvas

genom arrende af staten tillhörig jordbruksfastighet.

7 §.

Vägunderhållet in natura, hvarmed förstås arbetet för vägs hållande

i laggillt skick, åligger all jordbruksfastighet med undantag af staten

eller menighet tillhöriga allmänningsskogar samt utgöres efter vägdelning,

hvarom i III kap. stadgas.

De beskattningsföremål, kvilka icke utgöra vägunderhåll in natura,

bidraga till väghållet allenast med penningar, som ingå till en för väghållningsdistriktet

gemensam vägkassa under förvaltning af eu vägstyrelse,

hvarom i V kap. förmäles.

:. ..v v; s §.

Kostnaden för underhåll af väg, som ej ingått i vägdelning, af

bro, som ej är till vägtrumma hänförlig, samt af färja bestrides ur

vägkassan, i den mån sådan kostnad icke utgår af statsmedel.

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Riksdagens Skrifvelse N:o 126.

Ur vägkassan bekostas järtiväl anläggning af ny och omläggning af

gammal väg, förändring af bygdeväg till landsväg, iståndsättande af enskild

väg, bro och färja, som till allmänt underhåll öfvertages, samt

byggande af bro och färja, i den män sådan kostnad ej af statsmedel

eller, efter särskilda åtaganden, af kommuner eller landsting eller eljest

annorledes gäldas.

12 §.

Finnes för beredande af lämplig och bekväm vägdelning erforderligt,

att väg eller vägsträcka från delningen undantages, må den i ordning,

hvarom i 43 § stadgas, kunna från vägdelningen uteslutas för att

medelst vägkassan underhållas.

Är jordbruksfastighet afsides eller obekvämt belägen i förhållande

till densamma tilldeladt vägstycke eller yppar sig, till följd af vägs

beskaffenhet, märklig svårighet för behörigt fullgörande af jordbruksfastighet

åliggande vägunderhåll in natura, må fastigheten, där de väghållningsskyldige,

efter framställning af innehafvare^ därtill samtyckt

eller, om samtycke vägrats, Konungens befallningshafvande på fastighetsinnehafvarens

besvär pröfvat skäligt bifall därtill lämna, därefter i

stället bidraga med penningar efter det belopp, hvartill underhållsköstnaden

bestämmes af den i IY kap. omförmälda nämnd; skolande härvid

icke tagas i beräkning den af nämnden angifna särskilda kostnad

för ökadt besvär i följd af större afstånd från fastigheten till dess

vägstycke.

Ofvannämnda bidrag'', hvilket debiteras, indrifves och redovisas i

sammanhang med vägskatten, ingår till vägkassan mot skyldighet för

vägstyrelsen att vägunderhållet ombesörja.

13 §.

klar vid vägdelning väg lämnats odelad emellan delägare i samma

jordbruksfastighet eller varder efter vägdelning jordbruksfastighet delad

emellan två eller flere, svare desse för underhållet af fastighetens väg,

hvar i förhållande till det hans lott åsätta taxeringsvärde. Åro delägarne

flere än två, skola de sig emellan för minst ett år i sänder utse

en vägfogde. Om valet skall underrättelse meddelas kronobetjäningen,

som i sin ordning lämnar den valde däraf del. Intill dess valet ägt

rum och kronobetjäningen därom underrättats, svare delägarne en för

alla och alla för en för underhållet af fastighetens väg.

O O

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Riksdagens Skrifvelse N:o 126.

Vägfogde åligger tillse, att väg liålles i vederbörligt skick. Han

svarar i första band för delägarnes skyldighet härutinnan samt äger

för återbekommande af hvad han utöfver sin andel i kostnaden härför

nödgats utgifva att omedelbart hos länsmannen påkalla handräckning.

Vägfogde, som i tre på hvarandra följande år tjänstgjort, vare

ej skyldig att befattningen å nyo emottaga förrän ytterligare tre år

förflutit.

Vill delägare, att vägen skall delas, hafve han därtill vitsord;

och förfares vid sådan delning på sätt i 45 § stadgas.

14 §.

Varder väg omlagd, skall den, intill dess ny vägdelning öfvergår

väghållningsdistriktet, underhållas af de fastigheter, som förut underhållit

den gamla vägen, samt för sådant ändamål i den ordning, 45 §

stadgar, på dem indelas. Betungas härigenom fastighet med svårare

vägunderhåll, än den förut haft, njute densamma ur vägkassan motsvarande

ersättning.

Förändras bygdeväg till landsväg eller varder väg till bredden

utlagd, njute likaledes den, hvilkens vägunderhåll härigenom försvåras,

ersättning ur vägkassan.

15 §.

Uppkommer å väg genom naturhändelse, såsom jordras, öfversvämning

eller dylikt, skada af sådan betydenhet, att iståndsättandet skulle i

väsentlig mån betunga den fastighet, på hvilken vägen är till underhåll

indelad, må kostnaden för sådan skadas botande äfvenledes gäldas ur

vägkassan.

16 §•

A årder, till följd af annan efter vägdelning inträffad omständighet

än dem, som afses i 14 och lo §§, fastighets vägunderhåll märkligt

försvåradt, njute den fastighet jämväl därför ur vägkassan ersättning.

17 §•

Njuter fastighet, till följd af gammal vägs indragning, omläggning

eller inskränkning till bredden, befrielse eller minskning i vägunderhållet,

erlägge den fastighet motsvarande ersättning till vägkassan.

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Riksdagens Skrifvelse N:o 126.

Sådan ersättning debiteras, indrifves och redovisas i sammanhang

med vägskatten.

18 §•

Kan i fråga om ersättning, som i 14, 15, 16 och 17 §§ omförmäles,

öfverenskommelse mellan vederbörande väghållare och distriktets

öfrige väghållningsskyldige icke träffas, hänskjutes frågan till bedömande

af tre gode män, hvilka utses, en af Konungens befallningshafvande, eu

af vägstyrelsen och en af väghållaren.

Vägrar någon enligt nämnda paragrafer till ersättnings utgifvande

skyldig att utse god man och har sådant ej fullgjorts inom fjorton dagar

efter bevislig tillsägelse, skall domhafvanden i orten, på anmälan, utse

god man för den tredskande.

Emot gode männens beslut må klagan ej föras.

22 §.

Allmän väg, bro eller färja, som öfvertages till underhåll medelst

vägkassan, skall vid öfverlämnandet vara försatt i laggillt skick.

33 §.

A kronans allmänning må sand, grus eller sten till vägs underhåll

utan ersättning tagas efter vederbörande skogstjänstemans anvisning.

Om hämtning af väglagningsämnen från kronans jordbruksdomäner

stadgas särskildt.

Vill någon å annan mark taga sand, grus eller sten till vägs

underhåll, och kan öfverenskommelse med jordägaren icke träffas, äger

häradsrätten, då väghållningsskyldig eller vägstyrelsen därom instämmer

talan, bestämma, hvarest nämnda väglagningsämnen tjänligast och till

minsta skada för jordägaren må afhämtas samt till hvilket belopp ersättning

därför skall utgifvas.

35 §.

Årligen skall vägsyn hållas af länsman med biträde af två nämndemän.

Sådan syn bör förrättas tidigt på våren eller sent på hösten

å tid, som antingen redan är eller, med afseende på skiljaktiga för
-

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Riksdagens Skrifvelse N:o 126.

hållanden, varder, efter landstingets hörande, af Konungens befallningshafvande

bestämd för hela länet eller delar däraf.

Kungörelse om vägsyn skall minst åtta dagar före syneförrättningen

och, där så ske kan, å två på hvarandra följande söndagar offentliggöras,

och bör därvid bestämmas ej mindre dagen och timmen, då clen på

hvarje ställe tager sin början, än äfven huru stor del af vägen hvarje

dag kommer att besiktigas.

Öfver syneförrättningen föres protokoll, hvari antecknas för hvarje

väglott befunna brister i vägunderhållet och det penningebelopp, hvartill

kostnaden för deras afhjälpande uppskattas.

Stanna synemännen i olika meningar, galle hvad de flesta säga.

Har hvar sin särskilda mening, galle länsmannens.

Underrättelse om nämnda brister meddelas de väghållningsskyldige

genom kungörelse, som skall uppläsas sist å andra söndagen efter

syneförrättningens slut eller, om gudstjänst då ej hålles, å först infallande

med gudstjänst förenad söndag samt därefter vara tillgänglig

å det ställe inom socknen, som för sådant ändamål af kommunalstämma

utses; skolande länsmannen därjämte inom samma tid tillställa vägstyrelsen

utdrag af kungörelsen, i livad den rör vid synen befunna brister

i det vägunderhåll, som åligger vägkassan. Kungörelsen skall tillika

innehålla föreläggande för vederbörande väghållare eller vägfogde att

inom viss af synemännen föreskrifven lämplig tid, ej kortare än åtta

dagar, hafva bristerna botade, vid äfventyr, om sådant underlåtes, af

böter enligt 77 § samt påföljd därjämte att bristerna emot lega afhjälpas.

Kan ej lega af länsmannen under hand åstadkommas för kostnad, ej

öfverstigande hvad vid synen för bristernas botande beräknats, varde

arbetet utbjudet på offentlig auktion, som hålles af länsmannen och kungöres

i sockenkyrkan minst fyra dagar förut. Göres då ej anbud,

som af länsmannen pröfvas antagligt, äge han på annat lämpligt sätt

besörja om arbetets utförande.

Tillfälliga emellan de årliga vägsynerna uppkomna brister skall, där

saken sådant uppskof tåla kan, väghållare eller vägfogde anmanas att

inom viss kort tid afhjälpa, vid äfventyr, som nyss är nämndt. Försittes

den tid, eller är bristen af beskaffenhet, att dröjsmål med dess

afhjälpande kan medföra våda för vägfarande, läte länsmannen ofördröjligen

på lämpligt sätt bota skadan.

Kostnad för väglagning, som enligt denna paragraf genom länsmannens

föranstaltande utföres, äge lian hos vederbörande väghållare

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Riksdagens Skrifvelse N:o 126.

eller vägfogde omedelbart uttaga; dock, hvad angår botande af tillfälliga

brister, ej till större belopp än kronofogden, efter granskning

af kostnadsräkningen, godkänner.

41 §.

Under förrättningen skola till en början följande frågor, på sätt

bär nedan sägs, till handläggning företagas, nämligen:

l:o) om bestämmande af de vägar, Indika skola såsom allmänna

anses, samt deras egenskap af landsväg eller bygdeväg;

2:o) om urskiljande af de broar, Indika ej böra till vägtrunnnor

hänföras och således skola från delningen undantagas för att medelst

vägkassan underhållas; samt

3:o) om väghållningsdistriktets delning i mindre områden, eller

om två eller flera väghållningsdistrikts förening till ett, därest förslag

därom blifvit väckt.

42 §.

Rörande de i 41 § omförmälda frågor upprättar förrättningsm

ann eu med gode männen förslag, hvilket underställes Konungens

befallningshafvandes pröfning; hvarefter, och sedan de väghållningsskyldige

"blifvit hörde, Konungens befallningshafvande i frågan meddelar

beslut.

43 §.

Sedan de i 41 § upptagna frågor blifvit slutligen afgjorda, fortsättes

förrättningen medelst vägarnes gradering; åliggande förrättningsmannen

att, innan förrättningen åter företages, minst fjorton dagar förut låta

i väghållningsdistriktets kyrkor kungöra dagen och stället för förrättningens

fortsättande.

Yid vägs gradering skall hänsyn tagas till dels vägens egenskap

af lands- eller bygdeväg, dels olika beskaffenhet af mark, hvaröfver

vägen går, dels tillgång till och antaglig kostnad för sand, grus eller

annat ämne, hvarmed vägen underhållas kan, dels behofvet af skyddsvärn,

dels trafikens omfattning och den däraf föranledda större eller mindre

slitning af vägen, dels ock andra omständigheter, som under en längre

fortgående tid må kunna på vägunderhållet inverka, så att, där stolle

Bih, till Rilcsd. Prof. 1905. 10 Sami. 1 Afd, 1 Band. 23 Häft. 4

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Riksdagens Skrifvelse N:o 126.

svårigheter i en eller annan af dessa delar möta, skälig minskning i

vägens längd däremot beräknas.

Efter det vägarnes gradering försiggått, låter Konungens befallningshafvande,

på förrättningsmannens därom gjorda framställning,

åsätta vägtal, hvaruppå och sedan förrättningsmarmén med gode männen,

efter de väghållningsskyldiges hörande, bestämt, hvilka vägar eller vägsträckor

jämlikt 12 § höra från delningen uteslutas, förrättningen afslutas

medelst vägarnes fördelning.

44 §.

Sedan vägdelningen blifvit afslutad, åligger det förrättningsmannen

såväl att därom hos Konungens befallningshafvande gorå anmälan, som

ock att samtidigt, för vederbörandes kännedom, tillställa dels hvarje

länsman inom väghållningsdistriktet utdrag af vägdelningslängden för

hans tjänstgöringsområde, dels ock vägstyrelsens ordförande ett exemplar

af vägdelningslängden, graderingslängden och förrättningsprotokollet.

Konungens befallningshafvande utfärdar därefter allmän kungörelse om

förrättningens afsilande.

Efter det delningen vunnit laga kraft, insänder förrättningsmannen

fullständigt instrument däröfver till länets landtmäterikontor för att

där förvaras.

Tillträde af de nya väglotterna skall äga rum vid utgången af

det år, under hvilket delningen vunnit laga kraft.

45 §.

\ill delägare i jordbruksfastighet, efter ty i 13 § sägs, att fastighetens

väg skall delas, och väckes fråga därom vid vägdelning, som i

0 6 § afses, skall delningen af fastighetens väg ske i sammanhang med

nämnda vägdelning, och galle därvid i tillämpliga delar hvad här ofvan

1 detta kapitel är stadgadt.

Uppstår eljest fråga om delning af dylik väg och enas delägarne

om hvilken del af vägen hvarje fastighetslott skall tillkomma, stånde

sådan öfverenskommelse fast, sedan densamma, skriftligen affattad och

af två vittnen bestyrkt, blifvit till länsmannen ingifven.

Kan öfverenskommelse ej träffas, äge Konungens befallningshafvande^

på anmälan af delägare, förordna landtmätare eller annan lämplig person

att verkställa delningen, sedan delägarne till förrättningen bevisligen

kallats och vid densamma lämnats tillfälle att sig yttra; och skall vid

s. 27 Kontrollera mot PDF

Riksdagens Skrifvelse N:o 126. 27

sådan vägdelning gradering, som skett enligt 43 §, lända till efterrättelse.

Sedan förrättningen är afslutad, ingifve förrättningsmannen

delningsinstrumentet till länsmannen, som liar att därom underrätta

delägarne.

Vägdelning, sota i 2 och 3 punkterna af denna paragraf afses,

skall bekostas af delägarne i förhållande till delningsgrunden och äger

bestånd, till dess ny vägdelning öfvergår väghållningsdistriktet eller

samtlig^ delägare öfverenskomma om annan vägdelning och öfverenskommelsen,

så affattad och styrkt, som ofvan sägs, blifvit till länsmannen

ingifven; skolande i följd af vägdelning, som i denna paragraf

afses, hvarje lott anses vara åsatt andel af fastighetens vägtal i förhållande

till lottens taxeringsvärde den tid vägdelningen ägde rum.

Hvad i 2 och B punkterna af denna paragraf är stadgadt galle i

tillämpliga delar i fråga om indelning af omlagd väg på de fastigheter,

som jämlikt 14 § skola densamma underhålla; dock med iakttagande:

att, därest öfverenskommelse om vägens delning icke inom sex

månader från det vägen blifvit afsynad och godkänd kommit till stånd,

vägstyrelsen ofördröjligen skall hos Konungens befallningshafvande begära

förordnande om delningen;

att förrättningsmannen skall med biträde af två gode män verkställa

vägens gradering i enlighet med 43 §;

att tillträde af de nya väglotterna skall utan hinder af klagan

öfver delningen äga rum vid utgången af det år, under hvithet delningen

blifvit verkställd; samt

att delningen bekostas af vägkassan.

46 §.

För bestämmande af beloppet ej mindre af de till vägkassan ingående

bidrag, än ock af den ersättning, som enligt 12 § skall utgå,

uppskattas särskildt för hvarje väghållare årliga kostnaden för underhållet

den tid mark är bär af allmän väg, bro och färja.

Vid sådan uppskattning skall skäligt afseende fästas så väl å

ortens pris på dagsverken och körslor som ock därå, att de till vägunderhåll

in natura indelade i allmänhet äro i tillfälle att med egna

arbetare och dragare fullgöra arbetet, äfvensom å afståndet mellan deri''

väghållningsskyldiga fastigheten och dess väglott; börande i uppskattningsinstrumentet

utsättas detta afstånd äfvensom, där detsamma är mer

afsevärdt, särskildt angifvas det belopp, som anses motsvara väghållarens

till följd af berörda förhållande ökade besvär.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Riksdagens Skrifvelse N:o 126.

47 §.

Den i 46 § föreskrifna uppskattning verkställes af eu för hvarje

väghållningsdistrikt tillsatt särskild nämnd, bestående af ordförande och

tre ledamöter.

Ordföranden och eu ledamot förordnas af Konungens befallningshafvande;

och bör ordföranden vara densamme för alla distrikt inom

ett län eller landstingsområde.

Öfrige två ledamöter tillika med två suppleanter för dem utses

af de väghållningsskyldige å vägstämma, som i 52 § sägs; hvaröfver

Konungens befallningshafvande äger hålla hand. Af dessa ledamöter

och suppleanter bör en ledamot och dennes suppleant utses bland innehafvare

af jordbruksfastighet samt en ledamot och dennes suppleant

bland väghållningsskyldige, som äro pliktige att deltaga i väghållet för

annat beskattningsföremål än jordbruksfastighet.

I afseende å villkoren för behörighet till uppdrag såsom ordförande,

ledamot eller suppleant i nämnden skall i öfrigt, äfvensom

angående rättighet att uppdraget sig afsåga, i tillämpliga delar gälla

hvad om ordförande i kommunalstämma stadgadt är.

49 §.

Sedan nämndens uppskattning vunnit laga kraft, skall den lända

till efterrättelse i minst tio år och intill dess ny uppskattning därefter

sker. Äskas efter sagda tids förlopp ny uppskattning, ankommer det

på Konungens befallningshafvande att, efter de väghållningsskyldiges

hörande, om sådan förordna. Då ny vägdelning skett, skall dock, så

snart densamma vunnit laga kraft, förnyad uppskattning verkställas,

hvarvid den gradering, som vid nämnda vägdelning ägt rum, bör ligga

till grund, där ej sedermera inträffade förhållanden föranleda annat.

Har, efter det uppskattning ägt rum, tillkommit ny eller förändrats

gammal väg, bro eller färja, skall, där vägstyrelsen sådant begär, verkställas

särskild uppskattning beträffande dylik väg, bro eller färja.

Den uppskattning skall gälla, intill dess ny allmän uppskattning inom

distriktet sker.

50 §.

Ordförande och ledamot i nämnden åtnjuta ur vägkassan ersättning,

den förre med belopp, som enligt nuvarande eller blifvande

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Riksdagens Skrifvelse N:o 126.

resereglemente tillkommer kronofogde, ocli ledamöterne i likhet med

hvad om ledamot i ägodelningsrätt är eller varder stadgadt.

51 §.

Efter fullgjordt uppdrag insänder nämnden uppskattningsinstrumentet

till Konungens befallningshafvande, som låter i länskungörelserna

på statsverkets bekostnad offentliggöra detsamma.

V Kap.

Om vägstämma; så ock om vägkassan samt om vägskatt.

52 §.

För afgifvande af yttranden i de fall, då de väghållningsskyldige

enligt denna lag skola höras, för anställande af de i 47 och 54 §§

omförmälda val, så ock för utöfning af den beslutanderätt, som eljest

enligt denna lag tillkommer de väghållningsskyldige, skola dessa sammanträda

å vägstämma.

Röstvärdet å vägstämma beräknas efter vägfyrktal; ägande i

distrikt, som omfattar mer än en kommun, de väghållningsskyldige att

å vägstämman låta sin talan föras genom af dem kommunvis å kommunalstämmor

efter vägfyrktal utsedda ombud, hvilka skola rösta för sin kommuns

hela vägfyrktal, enskilde väghållningsskyldige obetaget att vid

vägstämman, själfva eller genom ombud, hvarom flere väghållningsskyldige

kunna sig förena, utöfva rösträtt för eget vägfyrktal, som i ty

fall afräknas från det, för hvilket vederbörande kommunombud skall

äga rösta.

I vägstämmas öfver! äggningar äga vederbörande kronofogde och

länsman deltaga.

Ordet vid vägstämma föres af vägstyrelsens ordförande; dock att,

vid behandling af fråga enligt 58 § 2 punkten, särskild ordförande bör

för tillfället utses.

Vägstämma skall hållas å ort inom väghållningsdistriktet eller å

annat ställe, som för sådant ändamål af stämman särskildt utses.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Riksdagens Skrifvelse N:o 126.

Kungörelse om stämman utfärdas af vägstyrelsens ordförande och

skall innehålla bestämd uppgift om tid, ställe och öfverläggningsämne

för stämman. Kungörelsen uppläses i distriktets kyrkor, hvarjämte

vederbörande kommunalstämmors ordförande om vägstämman underrättas

i så god tid, att kommunombud på sätt nyss är nämndt må kunna utses.

Ordinarie vägstämma hålles årligen i oktober månad för liandläggning

af de i 58 § omförmälda frågor. Vägstämma hålles äfven när

Konungens befallningshafvande eller vägstyrelsens ordförande sådant

nödigt finner. Enskild väghådlningsskyldig, som till talan å vägstämma

år berättigad, äger ock begära vägstämmas sammankallande för uppgifvet

ändamål. Varder denna begäran af vägstyrelsens ordförande

afslagen, meddelar han. om så äskas, sitt beslut skriftligen med skälen

därtill; och äger sökanden däröfver föra klagan hos Konungens befallningshafvande

inom den tid, räknad från beslutets delgifning. som i

80 § stadgas.

Ordföranden skall vid vägstämman föra eller på eget ansvar låta

föra protokoll, som skall justeras af två vid stämman närvarande och

därtill utsedda personer. Så fort ske kan skall genom vägstyrelsens

försorg i väghållningsdistriktets kyrkor uppläsas tillkännagifvande, att

sådan stämma hållits samt att protokollet finnes för den, som önskar

däraf taga del, under besvärstiden tillgängligt på plats, som af vägstämman

därtill blifvit bestämd.

I öfrig! skall, i fråga om ärendenas handläggning å vägstämma,

i tillämpliga delar gälla hvad för kommunalstämma är stadgadt.

53 §.

För hvarje väghållningsdistrikt skall finnas eu vägkassa, till hvilken

ingår, utom öfriga dithörande afgifter, den vägskatt, hvarom nedan

stadgas.

Ur vägkassan bestridas samtliga för vägväsendet erforderliga utgifter,

sä vidt de ej på grund af denna lag eller eljest a nnorlun da utgå.

54 §.

För hvarje väghållningsdistrikt äga de väghållningsskyldige att

inom sig utse en vägstyrelse, bestående af minst tre ledamöter, Indika,

jämte ett lika stort antal suppleanter, i god tid före hvarje valperiods

utgång väljas å vägstämma för en tid af fyra år. Hälften af antalet,

eller, om detta icke är jämnt, det antal, som är närmast under hälften,

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Riksdagens Skrifvelse N:o 126.

utträder dock, efter lottning, vid slutet af andra året under den period,

för hvilken val i angifna ordning första gången ägt rum. Älgar ledamot

eller suppleant under den för honom bestämda tjänstgöringstid, anställes

fyllnadsval; och bör den sålunda valde tjänstgöra under den tid, som

för den afgångne återstått.

I afseende å villkoren för valbarhet till ledamot eller suppleant

äfvensom angående rättighet att uppdraget sig afsåga skall i tillämpliga

delar gälla hvad om ordförande i kommunalstämma är stadgadt.

Vägstyrelsen utser inom sig ordförande och vice ordförande.

A vägstämma utses årligen tre revisorer för granskning af vägstyrelsens

räkenskaper och förvaltning äfvensom ett lika antal suppleanter

för dessa revisorer.

55 §.

Vägstyrelsen. hvilken, beträffande det vägkassan åliggande vägunderhåll,

är att anse såsom väghållare, åligger förvaltningen af vägkassan,

verkställigheten af vederbörandes rörande vägväsendet meddelade

beslut samt fullgörandet af öfriga åtgärder, som jämlikt denna lag på

styrelsen ankomma, allt i enlighet med instruktion, som, efter vägstyrelsens

hörande, fastställes af Konungens befallningshafvande.

I vägstyrelsens öfverläggningar, men ej i dess beslut, äga vederbörande

kronofogde och länsman deltaga.

57 §.

Inom juni månads utgång hvarje år skall vägstyrelsen till revisorerne

aflämna dels fullständig redovisning öfver föregående årets förvaltning,

dels beräkning öfver så väl vägkassans utgifter för det kommande

året som äfven den behållning, hvilken utöfver det i 62 §

o räform älda öfverskott kan vid löpande årets slut vara att påräkna,

jämte de inkomster, Indika på grund af föregående beslut böra under

det nästföljande året inflyta, dels ock ett på denna beräkning grundadt

förslag till inkomst- och utgiftsstat för vägkassan under det nästföljande

året; och åligger det revisorerne att före den 1 augusti till vägstyrelsens

ordförande insända dessa handlingar, åtföljda af så väl berättelse

öfver den af revisorerne verkställda granskning af vägstyrelsens

redovisning, som äfven revisorernes yttrande öfver förslaget

till inkomst- och utgiftsstat för vägkassan samt de vägväsendet i

öfrigt rörande förslag, styrelsen kan hafva framlagt.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Riksdagens Skrifvelse N:o 126.

''Vägstyrelsens ordförande låter därefter i länskungörelserna offentliggöra

revisorernes berättelse jämte styrelsens förklaring öfver möjligen

gjorda anmärkningar samt förslaget till inkomst- och utgiftsstat med

tillkännagifvande, att öfriga handlingar finnas för väghållningsskyldige

hos vägstyrelsens ordförande tillgängliga samt att den, som i

anledning häraf har något att erinra, skall sådant hos ordföranden

anmäla före den 15 september.

58 §.

De väghållningsskyldige skola å ordinarie vägstämma pröfva och

fastställa inkomst- och utgiftsstaten för vägkassan och i sammanhang

därmed äfven det belopp, hvilket skall såsom vägskatt uttaxeras på

de till utgörande däraf skyldige.

Å ordinarie vägstämma meddela ock de väghållningsskyldige ansvarsfrihet

åt vägstyrelsen eller besluta om de åtgärder, som i anledning

af anmärkningar böra vidtagas.

59 §.

Yägskatten utgår efter vägfyrk med iakttagande däraf:

a) att jordbruksfastighet, med undantag af staten eller menighet

tillhöriga allmänningsskogar, påföres en vägfyrk för hvarje ett hundra

kronor af taxeringsvärdet,

b) att dessa skogar påföres en vägfyrk för hvarje etthundrafemtio

kronor af taxeringsvärdet,

c) att frälseränta samt annan fastighet påföres en vägfyrk för

hvarje två hundra kronor af taxeringsvärdet, samt

d) att inkomst påföres en vägfyrk för hvarje trettio kronor af

den beskattningsbara andelen däraf,

dock med iakttagande att hvad som icke uppgår till hel vägfyrk

bortfaller.

Vägfyrktalslängd i enlighet med dessa bestämmelser upprättas för

hvarje kommun af häradsskrifvaren mot ersättning ur vägkassan med

belopp, hvarom särskild! stadgas. Längden skall senast den 1 december

af häradsskrifvaren sändas till kommunalnämnden, som låter i kommunens

fyrktalslängd införa vägfyrktalen; hvarefter, och sedan vägfyrktalslängden

på enahanda sätt, som i fråga om kommunens fyrktalslängd

är föreskrifvet, undergått granskning och justering, vägfyrktalslängden

ofördröjligen skall af kommunalstämmans ordförande tillställas

vägstyrelsen.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Riksdagens Skrifvelse N:o 126.

QO

OO

60 §.

Af uppskattade kostnaden för underhållet af allmän väg, bro och

färja lämnas tre tjugondelar af statsmedel. Därutöfver må väghållningsdistrikt,

som äro med väghållning synnerligt betungade, kunna

efter Kungl. Maj:ts pröfning af staten erhålla särskildt understöd,

i den mån medel, som för sådant ändamål må vara anslagna, därtill

lämna tillgång.

Det statsbidrag, som belöper på underhållet af indelad väg, tillkommer

dem, som sådant underhåll bestrida, och utbetalas på sätt

i 63 § sägs. Statsbidrag för det vägkassan åliggande vägunderhåll

utbetalas till vägstyrelsen.

Den af särskilda nämnden uppskattade kostnad för underhåll af

all indelad väg inom distriktet skall, efter afdrag för bidraget af

statsmedel, fördelas på de enligt 7 § till vägunderhåll in natura förpliktade

vägfyrkar, hvarefter det belopp, som enligt denna fördelning

på hvarje sådan fyrk belöper, såsom vägskatt påföres hvarje annan vägfyrk.

Hvad därutöfver erfordras för bestridande af vägkassans utgifter

enligt den fastställda utgiftsstaten påföres samtliga vågfyrkar

till lika andel för en hvar af dem.

61 §.

Till ledning för vägskattens bestämmande böra häradsskrifvarne

hvarje år efter slutade taxeringsförrättningar till vägstyrelsens ordförande

insända förteckningar, som för hvarje kommun beträffande de

i väghållet deltagande beskattningsföremål summariskt upptaga, i fråga

om fastigheter och frälseränta taxeringsvärdet, särskildt å fastigheter,

som utgöra vägunderhåll in natura, och särskildt å alla öfriga fastigheter

jämte frälseränta, samt i fråga om inkomst den beskattningsbara

andelen däraf.

62 §.

Uppkommer öfverskott i vägkassan, sedan de i 53 § afsedda behof

blifvit behörigen tillgodosedda, äger Konungens befallningshafvande,

på förslag af vägstyrelsen, efter de väghållningsskyldiges hörande, förordna

om öfverskottets användande för grundförbättring af vägarne

och, sedan öfverskottet härför icke vidare erfordras, jämväl till lindring

Bill. till Biksd. Prof. 1905. 10 Sami. 1 Afd, 1 Band. 23 Käft. 5

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Riksdagens Skrifvelse N:o 126.

af väghållningsbesväret i dess helhet. Öfverskottet skall i vägkassans

räkenskaper särskild! bokföras.

Om upptagande af lån för vägkassans behof må de väghållningsskyldige

besluta; dock att, där fråga är om lån, ställ dt på längre

äterbetalningstid än två år, beslutet skall, för att vinna bindande kraft,

underställas Kung!. Maj:ts pröfning och fastställelse.

63 §.

Konungens befallningshafvande ombesörjer på vägstyrelsens därom

framställda begäran, att vägskatten varder genom vederbörande i sammanhang

med kronoskatterna debiterad, indrifven och redovisad, på

sätt om landstingsmedel är föreskrifvet; ägande Konungens befallningshafvande

jämväl att, efter vägstyrelsens hörande, förordna om afskrifning

af sådana afgifter till vägkassan, som i anseende till bristande

tillgång icke kunnat indrifvas.

Statsbidrag, som tillkommer dem, kvilka utgöra underhåll af indelad

väg, utbetalas vid uppbörden genom afräkning å deras allmänna

utskylder.

För debiteringen och iakttagande i sammanhang därmed af här

föreskrifna afräkning skall vägstyrelsen så fort ske kan till Konungens

befallningshafvande ingifva dels uppgift å det belopp, hvithet skall såsom

vägskatt uttaxeras på de till utgörande däraf skyldige, dels ock längd,

utvisande fördelningen mellan vederbörande väghållare af ofvannämnda

statsbidrag.

De väghållningsskyldige äge dock besluta, att vägskattens debitering,

uppbörd och redovisning må öfverlämnas åt kommunalnämnd,

därest öfverenskommelse därom träffas, eller åt utsedde förtroendemän;

skolande i sådant fall debiteringslängd, upprättad för hvarje till väghållningsdistriktet

hörande socken, vara tillgänglig för granskning af

de väghållningsskyldige, där uppbörden sker genom kommunalnämnd,

i den ordning om kommunens debiterings- och uppbördslängd är stadgad

och, där uppbörden verkställes på annat sätt, minst fjorton dagar

före uppbördsstämma!! å ställe inom socknen, som genom kungörelse

i socknens kyrka tillkännagifves. I fråga om uppbörd och redovisning

så ock om indrifning af restantier galle i tillämpliga delar hvad om

kommunalutskylder finnes stadgadt. I sammanhang med uppbörden läte

ock i detta fall vägstyrelsen till vederbörande väghållare utbetala dem

tillkommande statsbidrag.

s. 35 Kontrollera mot PDF

Riksdagens Skrifvelse N:o 126. 35

VI Kap.

Om fullgörande af vägunderhåll i vissa fall medelst entreprenad.

64 §.

Förena sig väghållare om upplåtande på entreprenad för gemensam

räkning af underhållet utaf dem tilldelade, i ett sammanhang utlagda

väglotter om tillsammans minst en kilometers längd, må därom

med entreprenör uppgjordt kontrakt, gällande för minst fem, högst tio

år och försedt med antaglig borgen för fullgörande af entreprenörens

förbindelser, till Konungens befallningshafvandes pröfning anmälas.

Finner Konungens befallningshafvande kontraktet kunna, med afseende

å entreprenörens personlighet och den aflämnade borgensförbindelsens

beskaffenhet, godkännas, meddele Konungens befallningshafvande fastställelse

å kontraktet, och vare sedan den träffade föreningen gällande

för den öfverenskonma tiden, dock i intet fall längre än till dess ny

vägdelning träder i tillämpning, samt entreprenören med hänsyn till

fullgörandet af det vägunderhåll, entreprenaden afser, att anse såsom

väghållare.

Kontrakt, som här afses, skall upprättas i tre exemplar, af Indika

ett jämte borgensförbindelsen förvaras hos Konungens befallningshafvande,

som låter vederbörande länsman däraf undfå del, samt de

båda öfriga tillställas kontrahenterna.

Underlåter entreprenör att sina skyldigheter behörigen fullgöra,

eller förekomma sådana omständigheter, att entreprenaden icke vidare

kan honom anförtros, äge Konungens befallningshafvande på anmälan

honom från entreprenaden skilja; och skola i ty fall, eller i händelse

entreprenören under entreprenadtiden aflider, hans löftesmän träda i

hans ställe.

Hvad sålunda är stadgadt galle i tillämpliga delar, där vägkassan

åliggande underhåll af väg eller vägsträcka varder af vägstyrelsen på

entreprenad upplåtet.

VII Kap.

Om vinterväghållningen.

65 §.

Till allmän vägs hållande i fargalt skick, då den är besvärad af

snö eller is, skall Konungens befallningshafvande, efter vederbörandes

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Riksdagens Skrifvelse N:o 126.

hörande, inom hvarje väghållningsdistrikt af lämpligt belägna jordbruksfastigheter

med undantag af staten eller menighet tillhöriga

allmänningsskogar inrätta så kallade ploglag, hvilka hvardera af vägen

tilldelas ett visst stycke, det de skola behörigen vidmakthålla.

De till samma ploglag indelade fastigheter skola, där ej annorlunda

öfverenskommits, i det ploglaget åliggande arbete sins emellan taga

del i förhållande till fastigheternas taxeringsvärden.

69 §.

Till vägstämma skola de väghållningsskyldige inkallas att med

ploglagen om ersättningen öfverenskomma. Kunna de icke i godo sig

härom förena, varder ärendet underställdt pröfning af Konungens befallningshafvande,

som efter skälighet jämkar och stadfäster ersättningsbeloppen.

70 §.

Ofvannämnda ersättningsbelopp, hvilka utgå ur vägkassan, skola

genom vägstyrelsens försorg till ploglagen utbetalas. I de fall, då vägskatten

nppbäres genom uppbördsförvaltningen, må dock, på vägstyrelsens

därom framställda begäran, ersättningen för hvarje ploglag

af uppbördsmannen utbetalas till snöplogfogde eller annat af ploglaget

utsedt ombud.

71 §.

De beting, som antingen godvilligt med ploglagen slutas eller

af Konungens befallningshafvande fastställas, skola för hvarje gång

gälla i minst fem, högst tio år; börande de väghållningsskyldige i god

tid före hvaije sådan periods utgång å nyo sammankallas för att antingen

förnya det förra betinget eller tillvägabringa ett nytt.

Där i följd af ny vägdelning eller eljest väsentligen förändrade förhållanden

inträdt i afseende å vinterväghållningen, må Konungens befallningshafvande

äga att åvägabringa ny reglering däraf utan afvaktan på

utgången af den period, för hvilken betingen med ploglagen bestämts

skola gälla.

73 §.

Inom hvarje ploglag, som består af flere än två delägare, skola

desse sig emellan för minst ett år i sänder utse en snöplogfogde. Om

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Riksdagens Skrifvelse N:o 126.

valet skall underrättelse meddelas kronobetjäningen, som i sin ordning

lämnar den valde däraf del. Intill dess valet ägt rum och kronobetjäningen

därom underrättats, svare delägarne eu för alla och alla för en

för fullgörande af ploglagets skyldigheter.

Snöplogfogden åligger dels att öfvervaka, det väg hålles i fargillt

skick, samt att för sådant ändamål vid inträffande behof utfärda uppbåd

till ploglaget att verkställa erforderligt arbete, hvilket uppbåd delägare

äro skyldige att sig emellan fortskaffa, dels ock att tillse, det

vinterväg jämlikt 67 § märkes ut.

Snöplogfogde, som i tre på hvarandra följande år tjänstgjort,

vare ej skyldig att befattningen ånyo emottaga, förr än ytterligare tre

år förflutit.

VIII Kap.

Om ansvar för öfverträdelse af denna lag; så ock om

rättegången.

(77—79 §§ oförändrade.)

80 §.

Den, som med vägstännnas beslut ej nöjes, äge däröfver anföra besvär

hos Konungens befallningshafvande inom tid, som nedan sägs;

och varde den tid räknad från det sådant tillkännagifvande att stämma

hållits, hvarom i 52 § förmäles, blifvit i väghållningsdistriktets kyrkor

uppläst.

I enahanda ordning och inom nedan angifna tid må klagan föras

öfver vägdelning och särskilda nämndens uppskattning; skolande besvärstiden

räknas, där fråga är om vägdelning enligt 45 §, från det klaganden

erhållit sådan underrättelse, hvarom i samma paragraf stadgas,,

samt, där besvären afse annan vägdelning eller särskilda nämndens

uppskattning, i förra fallet från det kungörelsen om vägdelningens

afslutande och i senare fallet från det den i 51 § omförmälda länskungörelse

blifvit i distriktets kyrkor uppläst.

I alla ofvan u amu da fall skola besvären, vid talans förlust, ingifvas,

i mål från Norrbottens, Västerbottens, Jämtlands och Västernorrlands

län inom fyrtifem dagar och i mål från öfriga orter inom riket

Bih. till Riksd. Prof. 1905. 10 Sami. 1 Afd. 1 Band. 23 Höft. 6

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Riksdagens Skrifvelse N:o 126.

inom trettio dagar, dock att menighet, som klagar, äger åtnjuta

femton dagars längre besvärstid.

Finner för pröfning af besvär öfver vägdelning Konungens befallningshafvande

nödigt lata anställa syn; äge Konungens befallningshafvande

förordna ojäfvig landtmätare eller annan lämplig person att

med biträde af två tillkallade jämväl ojäfvige gode män sådan syn

hålla. Kostnaden för förrättningen skall förskjutas af vägkassan, men

stannar på den, som vid sakens slut därtill skyldig pröfvas.

Väghållare, som är missnöjd med åläggande vid vägsyn, äger

däröfver föra klagan hos Konungens befallningshafvande inom femton

dagar från den dag, underrättelse om åläggandet blifvit, på sätt i 35

§ sägs, i socknens kyrka uppläst. Ej må klagan öfver sådant åläggande

verka uppehåll med verkställigheten däraf, med mindre Konungens

befallningshafvande annorlunda förordnar.

Har beslut vid vägsyn fattats i strid mot länsmannens mening, äger

denne underställa detsamma Konungens befallningshafvandes pröfning.

Öfver Konungens befallningshafvandes beslut i fråga, som i denna

lag omförmäles, må klagan föras i den ordning, som för ekonomimål

i allmänhet är stadgad.

IX Kap.

Särskilda bestämmelser.

(81—85 §§ oförändrade.)

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1907, dock att bestämmelserna

i 41 § 3 mom. må dessförinnan tillämpas vid vägdelning,

hvarom förordnande gifves, efter det lagen blifvit utfärdad.

STOCKHOLM, ISAAC MAECUS'' BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1905.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.