Sök i Ratio Lex

Skrifvelse till Konungen, i anledning af vackla motioner om revision af fattig v år dslag sti finingen m. m

1905-05-12 · 5 sidor, varav 4 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 4 av 5 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Rskr. 1905:131, Skrifvelse till Konungen, i anledning af vackla motioner om revision af fattig v år dslag sti finingen m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Riksdagens Skrifvelse N:o 131.

1

N: o 13!.

Uppläst och godkänd hos Första Kammaren den 12 maj 1905.

— — — — Andra Kammaren den 12 — —

Riksdagens skrifvelse till Konungen, i anledning af vackla

motioner om revision af fattig v år dslag sti finingen m. m,

(Lagutskottets utlåtande n:o (12.)

Till Konungen.

Vid innevarande riksmöte hafva enskilda motionärer ifrågasatt ändringar

i fattigvårdslagstiftningen, hvilka synas Riksdagen värda att genomföras.

Den äfven i 1871 års förordning upptagna grundsatsen, att eu hvar

enligt regeln bör i afseende å fattigvård höra till den kommun, dit han

i allmänhet i borgerligt afseende hörer, synes Riksdagen ej vidare böra

upprätthållas. Från den i enlighet med densamma uppställda hufvudregeln

i fråga om förvärfvande af hemortsrätt göras visserligen undantag,

bland annat genom stadgande, att under viss tid åtnjuten fattigvård hindrar

hemortsrätts uppkomst. Men därigenom undvikas ej de menliga verkningarna

af hufvudregeln. Vid gällande bestämmelsers tillämpning t.

ex. å en person, som mantalsskrifves i ett samhälle, men kort därefter

åter utflyttar samt tillbringar större delen af det år, för hvilket mantalsskrifning

skett, i annan kommun utan att åtnjuta fattigvård, kommer det

att inträffa, att han i fråga om dels näst därpå följande år och — om

ny hemortsrätt ej bevisligen förvärfvas dels äfven senare åtnjuten obliBih.

till Rilcsd. Prof. 1905. 10 Sami. 1 Afä. 1 Band. 35 klaff. (Ras 131—132.) 1

opaginerad Kontrollera mot PDF

o

Riksdagens Skrifvelse N:o 131.

gatorisk fattigvård faller förstnämnda kommun till last. Af de skandinaviska

länderna tiar Finland en hufvudregel, liknande vår, men i Norge

och Danmark äro förhållandena reglerade på annat sätt. Enligt den norska

lagen af den 19 maj 1900 vinnes hemortsrätt genom att efter fyllda

15 år hafva i två på hvarandra följande år haft stadigt hemvist i ett fattigvårdssamhälle

utan att för sig själf, hustru eller minderårigt barn hafva

åtnjutit fattigvård. Hemortsrätt förloras genom tio års oafbruten vistelse

utom hemorten. Den danska lagen af den 9 april 1891 ger en nödställd

person hemortsrätt i den kommun, där han efter uppnådd 18 års ålder

senast har haft 5 års oafbrutet stadigt hemvist utan att under denna tid

hafva åtnjutit fattigvård.

Enligt lag af'' den 6 juni 1870 (ny edition af den 12 mars 1894),

hvilken lag gäller för större delen af det tyska riket, förvärfvar hvar

och en, som inom ett primärt fattigvårdssamhälle (Ortsarmenverband) efter

fyllda 18 år oafbrutet två år har sin vanliga uppehållsort, därigenom hemortsrätt.

Den, som efter uppnådd 18 års ålder två år i följd vistas utom

det fattigvårdssamhälle han tillhör, förlorar sin hemortsrätt därstädes; och

om han under tiden ej vunnit hemortsrätt i annat primärt fattigvårdssamhälle,

blir det fattigvårdssamhälle af högre ordning (Landarmenverband),

inom hvilket hans behof af fattigvård yppades, skyldigt att bekosta fattigvården.

Åtnjuten fattigvård under de för förvärf och förlust af hemortsrätt

relevanta tiderna antingen blott uppehåller dessa tiders utlöpande,

därigenom att den tid, under hvilken understödet åtnjutes, ej medräknas,

eller afbryter tiderna.

Genom anförda norska och tyska bestämmelser om förlust af hemortsrätt

har man förekommit eller minskat den obillighet, som mer svåruppfyllda

villkor för förvärf af hemortsrätt onekligen äro ägnade att framkalla,

nämligen ett alltför betungande ansvar för utflyttade personers fattigvård.

På samma gång vinnes med dylika bestämmelser eu reducering

af tvisteförfarandet i fråga om ersättning för fattigvård.

Huruvida någon af nyssnämnda lagstiftningar bör tagas till förebild

för en behöflig ändring af vår egen fattigvårdslagstiftning, eller huruvida

en lösning af'' detta spörsmål bör ske på annat sätt, synes emellertid icke

kunna bedömas, med mindre en grundligare utredning af hithörande förhållanden

ägt rum än den, som kunnat inom Riksdagen åstadkommas.

Beträffande grunderna för hemortsrätt framställa sig äfven andra spörsmål

än de hittills berörda. Exempelvis må nämnas frågan om den ställning,

som bör tillkomma genom obotlig sjukdom till arbete oförmögen per
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Riksdagens Skrifvelse N:o 131. 3

son, Ii vilkens vård utom anstalt bekostas af annan; än vidare frågan om

hemortsrätt för minderåriga barn, efter det deras moder viss kortare tid

efter åtnjuten fattigvård ingått äktenskap med annan än barnens fader.

Det synes äfven böra tagas under öfvervägande, huruvida ej i öfrigt särskilda

bestämmelser kunna och böra meddelas till förekommande däraf, att

kommunernas målsmän söka i egennyttigt syfte inverka med afseende å

för hemortsrätt grundläggande förhållanden, hvilka helt böra vara beroende

af de eventuella understödstagarnes fria vilja.

Grunderna för hemortsrätt böra enligt Riksdagens åsikt fastställas så,

som omsorgen för en rättvis fördelning af ansvaret anbefaller. Men i den

mån, sådant låter härmed förena sig, böra de bestämmas på ett sätt, som

är ägnadt att till antal och vidlyftighet inskränka tvisterna mellan kommunerna.

I många mål försvåras utredningen väsentligen därigenom, att

sökande fattigvårdsstyrelsen försummat att af understödstagaren — som

senare af vikit eller dött — inhämta uttömmande upplysningar. Detta leder

äfven mången gång till materiell orättvisa, emedan ersättningsskyldighet

ålägges en kommun, som, om fullständiga upplysningar införskaffats,

kunnat leda ansvaret öfver å annat samhälle, där understödstagaren senare

vistats. Sådant skulle kunna förebyggas genom skärpta föreskrifter om

den sökande fattigvårdsstyrelsens skyldigheter med afseende å utredningen

om den nödställdes lefnadsförhållanden.

Det är af betydelse ej mindre för de hjälpbehöfvande än äfven för

dem, som hafva att genom fattigvård bringa hjälp, att fattigvårdsbördan

kan bäras utan känning af alltför hårdt tryck. I detta afseende torde

det vara illa ställdt i många delar af vårt land, och i åtskilliga orter

torde fattigvård stungan vara rent af olidligt tryckande. För afhjälpande

af detta missförhållande bör enligt Riksdagens åsikt den staten redan nu

i vissa fall åliggande skyldigheten att godtgöra fattigvårdssamhälle dess

kostnader utsträckas. När genom förordning af den 13 juli 1887 fastslagits,

att, därest en person under minst fem år oafbrutet vistats ej blott

utom sin kommun, utan äfven utom riket, ersättning får utgå oberoende

däraf, huruvida samhället är af fattigvård synnerligen betungadt eller ej,

förefaller det Riksdagen naturligt att fortgå i eu riktning, hvari man sålunda

redan slagit in, och förklara, att, så snart eu person oafbrutet under

fem år vistats utom den kommun, där han har hemortsrätt, denna

kommun må kunna påräkna ersättning af statsmedel för kostnad i anledning

af honom senare lämnad fattigvård. Det synes Riksdagen vidare

lämpligt, att staten, som genom sin kospitalsverksamhet m. m. lör kom
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Riksdagens Skrifvelse N:o 131,

munerna underlättar vården af abnorma fattiga personel’, får sig ålagdt

att ersätta kommunernas kostnader för underhåll och vård af sinnesslöa

personer och fallandesjuke och med dylika personer jämförliga.

För betryggande af ett riktigt handhafvande af fattigvården böra fattigvårdsmyndigheterna

vara underkastade nödig kontroll. De bestämmelser,

som gälla härom, hafva icke visat sig tillräckligt verksamma. I anledning

häraf har det ifrågasatts, att särskilda fattigvårdsinspektörer skulle

förordnas och af staten aUönas. Det synes emellertid Riksdagen, som om

man med mindre ekonomisk uppoffring än den, som en fristående inspektion

krafvel’, skulle kunna få till stånd en verksam och god kontroll. Man

bär enligt Riksdagens åsikt att bygga vidare på den grund, som redan är

lagd, genom att till de i ämnet gällande bestämmelser foga andra, ägnade

dels att framkalla en mer än hittills oaflåtlig och initiativrik verksamhet

af de fattigvårdens utöfning kontrollerande myndigheterna och dels att för

de understödssökande, som anse sig hafva anledning vända sig till dessa

myndigheter med någon framställning, än tydligare utmärka deras rätt härtill

med anvisande af härför lämplig utväg.

I åtskilliga orter af riket brukar fattigvårdsstyrelse, då den söker

utackordera fattighjon, anställa auktion för erhållande af anbud. Enligt

Riksdagens åsikt är ett dylikt offentligt köpslagande å auktion om de

beklagansvärda fattighjonen, de må vara barn eller äldre personer, upprörande

och stridande mot de grundsatser, hvarå fattigvårdslagstiftningen

livilar. Äfven om man, så länge ett fattigvårdssamhälle har rätt att bestrida

sin försörjningsskyldighet genom utackordering, ej skäligen kan

beröfva samhället rätten att genom upptagande af anbud bereda sig tillfälle

att billigast fullgöra sin skyldighet, bör åtminstone enligt Riksdagens

mening all anstötlighet vid anbudens upptagande förekommas; och

synes till vinnande häraf eu uttrycklig lagbestämmelse böra meddelas i

ämnet.

Under åberopande af hvad sålunda anförts, får Riksdagen anhålla,

det täcktes Eders Ivungl. Maj:t låta utarbeta och för Riksdagen framlägga

förslag till dels ändrade bestämmelser beträffande hemortsrätt i fråga om

fattigvård och rörande* förhållanden, som därmed äga sammanhang, Indika

bestämmelser böra upptaga strängare villkor för hemortsrätts uppkomst än

de nu i ämnet gällande och vara ägnade att såvidt ske kan inskränka

och förenkla tvisterna mellan kommunerna om ersättning för lämnad fattigvård,

och dels föreskrifter i syfte: att den i 31 § 2 mom. förordningen

angående fattigvården upptagna grundsats, enligt hvilken fattigvårdssam
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Riksdagens Skrifvelse N:o 131.

hälle kan påräkna ersättning af statsmedel för viss fattigvårdskostnad, må

utsträckas att gälla obetingadt i fråga om fattigvårdskostnad, som fattigvårdssamliälle

måst vidkännas för den eller de samhället i fattigvårdshänseende

tillhörande personer, hvilka, enligt hvad i åberopade lagrum

sägs, varit borta från samhället viss tid; fattig vårdssamhälle berättigas

till godtgörelse af staten för kostnader i anledning af fattigvård åt

slöa personer och fallandesjuke och med dylika personer jämförliga; att

öfvervakandet däraf, att fattigvården utöfvas i enlighet med gällande* bestämmelser,

varder skärpt och förbättradt, dock utan anlitande af för

detta ändamål särskild! tillsatte tjänstemän; samt all, då fångvårdsstyrelse

vill till enskild person uttinga hjälpbehöfvande, auktion ej må anställas

för erhållande af anbud.

Stockholm den 12 maj 1905.

Med undersåtlig vördnad.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.