Skrifvelse till Konungens i anledning af väckt motion angående lagstiftningsåtgärder för stiftande af illojal konkurrens.
1905-03-11 · 4 sidor, varav 4 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 4 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Rskr. 1905:20, Skrifvelse till Konungens i anledning af väckt motion angående lagstiftningsåtgärder för stiftande af illojal konkurrens.
Dokumentets text
Riksdagens Skrifvelse Nro 20
11
N;0 20.
Uppläst och godkänd hos Första Kammaren (ten 11 Mars 1905.
— — — Ändra Kammaren den 11
Riksdagens skrifvelse till Konungens i anledning af väckt motion
angående lagstiftningsåtgärder för stiftande af illojal
konkurrens.
(Lä.gilhköttete utlåtande n:ö 9.)
Till Ko nungen.
Frågan om vidtagande af åtgärder för stäfjande af Så kallad illojal
konkurrens är en angelägenhet, som sedan flere år tillbaka är föremål
för största uppmärksamhet inom sakkunniga och intresserade kretsar, och
har genom enskild motionärs framställning blifvit föremål för behandling
vid innevarande riksdag.
Den faktiska tillvaron af missförhållanden uti ifrågavarande afseende
lärer ej af någon kunna bestridas. En blott hänvisning till den dagliga
erfarenhetens talrika vittnesbörd bör i hvarje fall vara tillfyllest att ådagalägga,
hurusom den illojala konkurrensen inom handelsvärlden äfven i
vårt land hått en afsevärd omfattning och framträder i många och skiftande
förmer.
Huruvida man får och med någon framgång kan genom lagstiftning
ingripa mot dessa missförhållanden, är dåre motett spörsmål, hvarom olika
meningär yppat sig. Riksdagen har emellertid kommit till den öfvertygelsen,
att detta spörsmål bör besvaras jakande. Att lagstifta i före
-
12
Riksdagens Skrifvelse N:o 20.
varande ämne synes Riksdagen ej stå i strid med vårt rättssystem, som
upptagit principen om det straffbara i skadegörelse genom bedrägligt
eller oredligt förfarande. I)et gäller bär endast att upprätthålla denna
princip i ett visst fall, där strafflagens fordran af utredande bevisning
om att skada verkligen inträffat lägger binder i vägen för principen att
komma till sin rätt. Särskilda straffbestämmelser i enahanda syfte förandra
fall finnas ock redan. Något ingrepp genom lagstiftningen i eu
för affärslifvet nödig och nyttig frihet torde icke behöfva befaras. Det
kan invändas, att det är svårt eller omöjligt att på lagstiftningens väg
finna bot för den illojala konkurrensen i alla de mångskiftande former,
hvari den redan framträdt eller kan antagas komma att i framtiden visa
sig, men däri ligger enligt Riksdagens mening icke någon giltig anledning
att ställa sig helt afvisande emot hvarje ingripande af lagstiftningen
på ifrågavarande område. Redan tillvaron af en lagstiftning, som präglar
illojal konkurrens såsom förkastlig och otillåtlig, är efter Riksdagens
mening ägnad att i väsentlig mån förebygga det onda och särskilt att
hindra dess spridning i vidare kretsar. Dessutom är det ingalunda ådagalagdt
och näppeligen ens sannolikt, att eu lagstiftning i ämnet ovillkorligen
kommer att besitta endast en ringa grad af effektivitet, om ock
erkännas måste, att ett kraftigt inskridande emot den illojala konkurrensens
yttringar förutsätter vissa förändringar i vår rättsförfattning. I detta
afseende har under frågans behandling framhållits, att den allmännast
förekommande formen af illojal konkurrens — den svindelaktiga reklamen
— ej kan såsom sig bör stäfjas, med mindre ändring vidtages i
tryckfrihetsförordningen i riktning att göra vederbörande annonsör ansvarig
för innehållet i de uti tidningarna och pressen i öfrigt förekommande
annonser af ifrågavarande slag. Tillika bär betonats, att vår rätts
regler för bevisning af skadeståndsanspråk lägga hinder i vägen för att
tillförsäkra nödigt skydd åt den, som drabbas af den illojala konkurrensens
verkningar, ity att det i de flesta fall skulle vara omöjligt att,
såsom vår rätt fordrar, bevisa icke blott att skada uppstått utan jämväl
till hvilket belopp densamma uppgår. Riksdagen, som erkänner befogenheten
af de sålunda framställda erinringarna, anser emellertid desamma
ej behöfva föranleda undanskjutande af frågans lösning. Hvad beträffar
den ifrågasatta ändringen i tryckfrihetsförordningen, torde dock i samband
med den nödiga utredningen af frågan i öfrigt böra tagas under öfvervägande,
huruvida och på hvad sätt sådan ändring lämpligen må åvägabringas;
och hvad bevisningsfrågan angår, synes målet kunna vinnas
13
Riksdagens Skrifvelse N:o 20.
9
äfven utan samband med den redan länge på dagordningon stående, men
allt hitintills ännu olösta frågan om fullständigt genomförande i vår lagstiftning
af den fria bevispröfningens grundsats, nämligen därigenom att
ur det vid flera tillfällen framlagda omfattande lagförslaget härom utbrötes
och särskild! för sig infördes bestämmelsen om befogenhet för rätten att,
där ej fullständig utredning angående skadas omfång blifvit förebragt,
bestämma skadeståndet till det belopp, som med afseende å upplysta eller
eljest af rätten kända förhållanden pröfvas skäligt.
Då Riksdagen sedermera öfvergår att uttala sig angående lämpligaste
sättet att för vårt lands vidkommande införa lagstiftningsskydd emot
illojal konkurrens, vill Riksdagen såsom sin uppfattning framhålla, att det
franska systemet, enligt hvilket i lagen endast meddelats eu allmän bestämmelse
om skyldighet för enhvar, som förorsakar annan skada, att
därför utgifva ersättning, hvaremot åt lagskipningen öfverlämnas att för
hvarje särskild! fall bedöma, huruvida illojal konkurrens föreligger, visserligen
ur teoretisk synpunkt torde vara att föredraga framför den tyska
lagstiftningsprincipen att specialisera de fall, då illojal konkurrens skall anses
vara för handen; men å andra sidan hvilar tillämpningen af det franska
systemet i långt högre mån än den tyska lagstiftningen på förutsättningen
af särskilda, med speciell fackkunskap om affärsförhållanden utrustade
domstolar. Vår nuvarande domstolsorganisation kan därför näppeligen
anses lämplig för det franska systemets införande. Äfven med användande
af det tyska systemet torde det låta sig göra att träffa de mest
framträdande missförhållandena på konkurrensens område, och man erhåller
därjämte, om lagstiftningen riktas endast emot vissa på förhand bestämda
former af illojal konkurrens, ökad trygghet för en likformig lagtillämpning.
Samtliga handelskorporationer, som i ärendet uttalat sig, hafva
också förordat en lagstiftning efter förebild af det tyska systemet, och det
synes alltså äfven från denna synpunkt vara skäl att inskränka lagstiftningen
emot illojal konkurrens till vissa särskilda fall i stället för att
under en allmän bestämmelse inrymma alla former af dylik konkurrens.
Då det sedermera gäller att afgöra, hvilka yttringar af den illojala
konkurrensen, som böra göras till föremål för lagstiftningens ingripande,
bör det efter Riksdagens mening tillses, att i främsta rummet åtgärder
vidtagas emot sådana konkurrensformer, hvilka innebära skadande af annans
näring eller kredit genom missledande påståenden eller åtgärder, hvaraf
de vanligaste torde vara falsk uppgift, att konkurrent är konkursmässig
eller att hans affär upphört, missledande uppgift om beskaffenheten af
14
Riksdagens Skrifvelse Ar:o 20.
konkurrents fabrikat och utspridande af konkurrents prisnotering eller
leveransbetingelser på missledande vis i ändamål att därefter underbjuda
i pris eller öfverbjuda i leverans villkor. Såsom riktade emot viss person
eller viss affär innebära dylika handlingar efter Riksdagens mening såväl
subjektivt som objektivt någonting mera straffvärdt än de konkurrensyttringar,
som bestå allenast i ohemult framhäfvande af den egna affärens
och de egna varornas förträfflighet. Äfven dessa sistnämnda konkurrensformer
äro visserligen förkastliga, men för lagstiftningen torde det ej
vara skäl att i vidare mån ingripa emot desamma, än som påkallas af
angelägenheten att skydda allmänheten eller konkurrerande affärer emot
ekonomisk förlust. I ett flertal fall torde nämligen dylika till svindelaktig
reklam hänförliga framställningar, ehuru ur subjektiv synpunkt
brottsliga, i objektivt hänseende icke innebära någon fara för att den
köpande allmänheten därigenom bibringas oriktiga föreställningar. Så till
exempel lära ej för enhvar uppenbara öfverdrifter i framhållandet af eu
affärs omfattning och dylikt kunna medföra någon ekonomisk skada vare
sig för allmänheten eller konkurrerande affärer. Annorlunda blifver naturligtvis
fallet i fråga om uppgifter, hvilkas sanningsenlighet allmänheten
är fullständigt ur stånd att bedöma och som Således verkligen kunna
missleda och förleda den köpande allmänheten. Hänsynen till såväl allmänheten
som de konkurrerande affärernas intresse synes därvid kräfva
den skyldiges bestraffande och fällande till skadestånd.
En yttring af illojal konkurrens, som erbjuder åtskillig likhet med
sist omnämnda art samt enligt Riksdagens åsikt bör bestraffas, är föregifven
konkursrealisation.
Hvad frågan i öfrigt angår kan Riksdagen för närvarande ej ingå i
närmare uttalande därom, utan anhåller Riksdagen, det Eders Kungl.
Maj:t täcktes låta utreda, kvilka lagbestämmelser kunna anses erforderliga
och lämpliga till stäfjande af illojal konkurrens, samt för Riksdagen
framlägga det förslag, hvartill den verkställda utredningen kan föranleda.
Stockholm den 11 mars 1905.
Med undersåtlig vördnad.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.