Sök i Ratio Lex

Skrifvelse till Konungens i anledning af väckt motion angående lagstiftningsåtgärder för stiftande af illojal konkurrens.

1905-03-11 · 4 sidor, varav 4 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 4 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Rskr. 1905:20, Skrifvelse till Konungens i anledning af väckt motion angående lagstiftningsåtgärder för stiftande af illojal konkurrens.

Dokumentets text

s. 11 Kontrollera mot PDF

Riksdagens Skrifvelse Nro 20

11

N;0 20.

Uppläst och godkänd hos Första Kammaren (ten 11 Mars 1905.

— — — Ändra Kammaren den 11

Riksdagens skrifvelse till Konungens i anledning af väckt motion

angående lagstiftningsåtgärder för stiftande af illojal

konkurrens.

(Lä.gilhköttete utlåtande n:ö 9.)

Till Ko nungen.

Frågan om vidtagande af åtgärder för stäfjande af Så kallad illojal

konkurrens är en angelägenhet, som sedan flere år tillbaka är föremål

för största uppmärksamhet inom sakkunniga och intresserade kretsar, och

har genom enskild motionärs framställning blifvit föremål för behandling

vid innevarande riksdag.

Den faktiska tillvaron af missförhållanden uti ifrågavarande afseende

lärer ej af någon kunna bestridas. En blott hänvisning till den dagliga

erfarenhetens talrika vittnesbörd bör i hvarje fall vara tillfyllest att ådagalägga,

hurusom den illojala konkurrensen inom handelsvärlden äfven i

vårt land hått en afsevärd omfattning och framträder i många och skiftande

förmer.

Huruvida man får och med någon framgång kan genom lagstiftning

ingripa mot dessa missförhållanden, är dåre motett spörsmål, hvarom olika

meningär yppat sig. Riksdagen har emellertid kommit till den öfvertygelsen,

att detta spörsmål bör besvaras jakande. Att lagstifta i före
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Riksdagens Skrifvelse N:o 20.

varande ämne synes Riksdagen ej stå i strid med vårt rättssystem, som

upptagit principen om det straffbara i skadegörelse genom bedrägligt

eller oredligt förfarande. I)et gäller bär endast att upprätthålla denna

princip i ett visst fall, där strafflagens fordran af utredande bevisning

om att skada verkligen inträffat lägger binder i vägen för principen att

komma till sin rätt. Särskilda straffbestämmelser i enahanda syfte förandra

fall finnas ock redan. Något ingrepp genom lagstiftningen i eu

för affärslifvet nödig och nyttig frihet torde icke behöfva befaras. Det

kan invändas, att det är svårt eller omöjligt att på lagstiftningens väg

finna bot för den illojala konkurrensen i alla de mångskiftande former,

hvari den redan framträdt eller kan antagas komma att i framtiden visa

sig, men däri ligger enligt Riksdagens mening icke någon giltig anledning

att ställa sig helt afvisande emot hvarje ingripande af lagstiftningen

på ifrågavarande område. Redan tillvaron af en lagstiftning, som präglar

illojal konkurrens såsom förkastlig och otillåtlig, är efter Riksdagens

mening ägnad att i väsentlig mån förebygga det onda och särskilt att

hindra dess spridning i vidare kretsar. Dessutom är det ingalunda ådagalagdt

och näppeligen ens sannolikt, att eu lagstiftning i ämnet ovillkorligen

kommer att besitta endast en ringa grad af effektivitet, om ock

erkännas måste, att ett kraftigt inskridande emot den illojala konkurrensens

yttringar förutsätter vissa förändringar i vår rättsförfattning. I detta

afseende har under frågans behandling framhållits, att den allmännast

förekommande formen af illojal konkurrens — den svindelaktiga reklamen

— ej kan såsom sig bör stäfjas, med mindre ändring vidtages i

tryckfrihetsförordningen i riktning att göra vederbörande annonsör ansvarig

för innehållet i de uti tidningarna och pressen i öfrigt förekommande

annonser af ifrågavarande slag. Tillika bär betonats, att vår rätts

regler för bevisning af skadeståndsanspråk lägga hinder i vägen för att

tillförsäkra nödigt skydd åt den, som drabbas af den illojala konkurrensens

verkningar, ity att det i de flesta fall skulle vara omöjligt att,

såsom vår rätt fordrar, bevisa icke blott att skada uppstått utan jämväl

till hvilket belopp densamma uppgår. Riksdagen, som erkänner befogenheten

af de sålunda framställda erinringarna, anser emellertid desamma

ej behöfva föranleda undanskjutande af frågans lösning. Hvad beträffar

den ifrågasatta ändringen i tryckfrihetsförordningen, torde dock i samband

med den nödiga utredningen af frågan i öfrigt böra tagas under öfvervägande,

huruvida och på hvad sätt sådan ändring lämpligen må åvägabringas;

och hvad bevisningsfrågan angår, synes målet kunna vinnas

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Riksdagens Skrifvelse N:o 20.

9

äfven utan samband med den redan länge på dagordningon stående, men

allt hitintills ännu olösta frågan om fullständigt genomförande i vår lagstiftning

af den fria bevispröfningens grundsats, nämligen därigenom att

ur det vid flera tillfällen framlagda omfattande lagförslaget härom utbrötes

och särskild! för sig infördes bestämmelsen om befogenhet för rätten att,

där ej fullständig utredning angående skadas omfång blifvit förebragt,

bestämma skadeståndet till det belopp, som med afseende å upplysta eller

eljest af rätten kända förhållanden pröfvas skäligt.

Då Riksdagen sedermera öfvergår att uttala sig angående lämpligaste

sättet att för vårt lands vidkommande införa lagstiftningsskydd emot

illojal konkurrens, vill Riksdagen såsom sin uppfattning framhålla, att det

franska systemet, enligt hvilket i lagen endast meddelats eu allmän bestämmelse

om skyldighet för enhvar, som förorsakar annan skada, att

därför utgifva ersättning, hvaremot åt lagskipningen öfverlämnas att för

hvarje särskild! fall bedöma, huruvida illojal konkurrens föreligger, visserligen

ur teoretisk synpunkt torde vara att föredraga framför den tyska

lagstiftningsprincipen att specialisera de fall, då illojal konkurrens skall anses

vara för handen; men å andra sidan hvilar tillämpningen af det franska

systemet i långt högre mån än den tyska lagstiftningen på förutsättningen

af särskilda, med speciell fackkunskap om affärsförhållanden utrustade

domstolar. Vår nuvarande domstolsorganisation kan därför näppeligen

anses lämplig för det franska systemets införande. Äfven med användande

af det tyska systemet torde det låta sig göra att träffa de mest

framträdande missförhållandena på konkurrensens område, och man erhåller

därjämte, om lagstiftningen riktas endast emot vissa på förhand bestämda

former af illojal konkurrens, ökad trygghet för en likformig lagtillämpning.

Samtliga handelskorporationer, som i ärendet uttalat sig, hafva

också förordat en lagstiftning efter förebild af det tyska systemet, och det

synes alltså äfven från denna synpunkt vara skäl att inskränka lagstiftningen

emot illojal konkurrens till vissa särskilda fall i stället för att

under en allmän bestämmelse inrymma alla former af dylik konkurrens.

Då det sedermera gäller att afgöra, hvilka yttringar af den illojala

konkurrensen, som böra göras till föremål för lagstiftningens ingripande,

bör det efter Riksdagens mening tillses, att i främsta rummet åtgärder

vidtagas emot sådana konkurrensformer, hvilka innebära skadande af annans

näring eller kredit genom missledande påståenden eller åtgärder, hvaraf

de vanligaste torde vara falsk uppgift, att konkurrent är konkursmässig

eller att hans affär upphört, missledande uppgift om beskaffenheten af

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Riksdagens Skrifvelse Ar:o 20.

konkurrents fabrikat och utspridande af konkurrents prisnotering eller

leveransbetingelser på missledande vis i ändamål att därefter underbjuda

i pris eller öfverbjuda i leverans villkor. Såsom riktade emot viss person

eller viss affär innebära dylika handlingar efter Riksdagens mening såväl

subjektivt som objektivt någonting mera straffvärdt än de konkurrensyttringar,

som bestå allenast i ohemult framhäfvande af den egna affärens

och de egna varornas förträfflighet. Äfven dessa sistnämnda konkurrensformer

äro visserligen förkastliga, men för lagstiftningen torde det ej

vara skäl att i vidare mån ingripa emot desamma, än som påkallas af

angelägenheten att skydda allmänheten eller konkurrerande affärer emot

ekonomisk förlust. I ett flertal fall torde nämligen dylika till svindelaktig

reklam hänförliga framställningar, ehuru ur subjektiv synpunkt

brottsliga, i objektivt hänseende icke innebära någon fara för att den

köpande allmänheten därigenom bibringas oriktiga föreställningar. Så till

exempel lära ej för enhvar uppenbara öfverdrifter i framhållandet af eu

affärs omfattning och dylikt kunna medföra någon ekonomisk skada vare

sig för allmänheten eller konkurrerande affärer. Annorlunda blifver naturligtvis

fallet i fråga om uppgifter, hvilkas sanningsenlighet allmänheten

är fullständigt ur stånd att bedöma och som Således verkligen kunna

missleda och förleda den köpande allmänheten. Hänsynen till såväl allmänheten

som de konkurrerande affärernas intresse synes därvid kräfva

den skyldiges bestraffande och fällande till skadestånd.

En yttring af illojal konkurrens, som erbjuder åtskillig likhet med

sist omnämnda art samt enligt Riksdagens åsikt bör bestraffas, är föregifven

konkursrealisation.

Hvad frågan i öfrigt angår kan Riksdagen för närvarande ej ingå i

närmare uttalande därom, utan anhåller Riksdagen, det Eders Kungl.

Maj:t täcktes låta utreda, kvilka lagbestämmelser kunna anses erforderliga

och lämpliga till stäfjande af illojal konkurrens, samt för Riksdagen

framlägga det förslag, hvartill den verkställda utredningen kan föranleda.

Stockholm den 11 mars 1905.

Med undersåtlig vördnad.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.