Sök i Ratio Lex

Skrifvelse till Konungen i anledning af väckta motioner angående dels revision af konkurslagen m. m., dels ock tillägg till 73 § i samma lag.

1906-05-08 · 6 sidor, varav 6 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 6 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Rskr. 1906:104, Skrifvelse till Konungen i anledning af väckta motioner angående dels revision af konkurslagen m. m., dels ock tillägg till 73 § i samma lag.

Dokumentets text

s. 3 Kontrollera mot PDF

Riksdagens Skrifvelse N:o 104.

3

(iso 104,

Uppläst och godkänd hos Första Kammaren den 8 maj 1906.

— — — — Andra Kammaren den 8 — —

Riksdagens skrifvelse till Konungen i anledning af väckta motioner

angående dels revision af konkurslagen m. m., dels

ock tillägg till 73 § i samma lag.

(Lagutskottets utlåtande n:o 46.)

Till Konungen.

Vid innevarande års Riksdag hafva enskilda motionärer ifrågasatt

ändring af konkurslagen, därvid en af motionärerna förordat en allsidig

revision af lagen. Såsom ett hufvudsakligt skäl för allmän omarbetning

har framhållits det missnöje med lagen, hvilket skulle förefinnas inom

affärsvärlden. Att ett sådant missnöje i viss mån föreligger, kan ej förnekas,

men det torde till stor del bero af omständigheter, som icke framkallas

genom konkurslagens bestämmelser, såsom af affärsmännens obekantskap

med dessa bestämmelser, liknöjdhet och brist på erforderlig påpasslighet

hos borgenärerna äfvensom af för utsträckt tillämpning af kreditsystemet.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Riksdagens Skrifvelse N:o 104.

Oafsedt hvad sålunda anförts, vill Riksdagen dock icke förneka, att

åtskilliga brister förefinnas i konkurslagen. Det ligger också i sakens

natur, att med affärslifvets snabba utveckling en så pass gammal lag som

konkurslagen kan tarfva vissa förändringar. Och om äfven de ofta återkommande

krafven på reformer icke i allo kunna anses välgrundade, så

häntyda de dock otvifvelaktigt på förefintlighet af missförhållanden, som

till äfven tyrs böra kunna i någon mån af hjälpas äfven genom förändringar

i gällande lagstiftning.

I detta afseende måste man erkänna, att fog förefinnes för klagomålen

öfver svårigheterna att i tillräckligt god tid få gäldenären försatt i

konkurs. Ett sådant fall föreligger däri, att enligt gällande rätt fordran,

som grundar sig på dom, ej kan, som konkurslagen fordrar, anses för

»klar och förfallen», förrän domen vunnit laga kraft. Därigenom kan en

gäldenär, som af underrätt ådömts betalningsskyldighet, genom att utan

skäl fullfölja talan i högre rätter hindra borgenären att genom hans försättande

i konkurs göra sin rätt gällande. Det synes därför kunna

ifrågasättas, huruvida ej i analogi med 39 § utsökningslagen borgenär,

som genom underrätts dom fått gäldenär ålagd betalningsskyldighet, borde

äga rätt att, oafsedt att domen ej vunnit laga kraft, påkalla tillämpning

af 3 § konkurslagen. Möjlig tvekan om befogenheten af en sådan lagändring

bör försvinna, ifall man därmed anser sig kunna förbinda någon

garanti, såsom exempel hvarpå inom Riksdagen ifrågasatts ett stadgande

om skyldighet för borgenär, som vill begagna sig af en sådan rätt, att

ställa pant eller borgen för den skada, som härigenom kunde gäldenären

tillskyndas, för den händelse högre rätt funne honom ej vara betalningsskyldig.

Beträffande härefter konkursförvaltningen, så påyrkas lagstiftningens

medverkan till att kontrollen blir effektivare, förvaltningen sakkunnigare

samt kostnaden för kontrollen och förvaltningen billigare. Såsom ofvan

antydts, skulle i dessa afseenden många klagomål förfalla, om borgenärerna

själfva bättre än för närvarande tillvaratoge sina intressen. Klart

är emellertid, att mycket här beror äfven på hur lagstiftningen ordnar

förhållandena, men vanskligare är att gifva någon anvisning, huruledes

gällande bestämmelser, vid hvilkas tillkomst man sträfvat att tillgodose

just förenämnda önskemål, böra kunna ytterligare förändras, för att man

må komma till ett bättre sakernas tillstånd, och Riksdagen är heller

icke i tillfälle att framlägga något slutgiltigt förslag i detta hänseende.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Riksdagens Skrifvelse N:o 104. 5

Emellertid anser Riksdagen frågan vara af den vikt, att den bör göras

till föremål för en närmare undersökning.

Såsom en tänkbar utväg vill Riksdagen därvid framhålla, att den i

40 § konkurslagen rätten eller domaren tillagda befogenhet att för vissa

fall utse gode män kunde lämpligen utsträckas att innefatta äfven andra

fall än de där omförmälda, särskild! i syfte att förekomma det öfverklagade

förhållandet, att borgenärer med tvifvelaktiga fordringar finge på

godemansvalet och därmed ofta äfven på sysslomannavalet ett obehörigt

inflytande. Det kunde i sammanhang därmed vidare förtjäna att taga3

i öfvervägande, huruvida ej någon af rätten eller domaren nämnd person

borde jämte den eller de af borgenärerna valda gode männen eller sysslomannen

öfvertaga den egentliga förvaltningen.

Hvad härefter angår rättens ombudsman, skulle möjligen till den

ofvan föreslagna anordningen kunna anknytas den af mången förordade

fullständiga indragningen af nämnda befattning på det sätt, att den från

rättens sida utsedde gode mannen eller sysslomannen äfven finge i uppdrag

att fullgöra det väsentligaste af den nuvarande ombudsmannens befogenheter.

Men häremot reser sig den viktiga invändningen, att kontroll

och förvaltningsuppdrag på detta sätt skulle blifva anförtrodda åt

samma person.

Rörande de år 1890 genomförda ändrade föreskrifterna i fråga om

bestämmandet af konkur sarf vo den har åtminstone på många håll gjorts

den erfarenheten, att dessa föreskrifter ingalunda, såsom syftet varit, visat

sig kunna motverka oskäliga arfvoden, men väl däremot ställt ombudsmannen

i en mera beroende ställning till borgenärerna än förut genom

att göra hans arfvode beroende af dessas förslag, ehuruväl man äfven

härutinnan väntat sig en motsatt verkan af lagändringen. En förändring

i detta missförhållande borde därför ske i syfte att öka ombudsmannens

själfständighet och därmed äfven kontrollen.

Att arfvodena till gode männen och sysslomännen ofta blifva oskäligt

höga, är obestridligt. Det var just för att i ytterligare mån söka råda bot

på detta missförhållande, som år 1899 stadgades, att gode män och syssloman

ej själfva skulle få för egen del eller såsom ombud för annan deltaga i

borgenärernas beslut om arfvodena. Denna lagändring lärer ej haft synnerligen

stor verkan i åsyftad riktning, enär det nu ofta tillgår så, att

sysslomännen för det tillfälle, då beslut om arfvode skall fattas, öfverlåta

sina innehafvande borgenärsfullmakter på andra personer. Här föreligger

sålunda fortfarande fullt fog att söka ingripa genom en ändring i gäl
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Riksdagens Skrifvelse N:o 104.

lande föreskrifter. Visserligen äga nu borgenärerna rätt att klaga öfver

beslutet om arfvodet, men i många fall kan denna rätt sägas faktiskt

vara dem betagen, då de äro aflägset boende och ej kunna närmare följa

förvaltningen samt dessutom svårigheter alltid yppas att förebringa erforderlig

utredning till kullkastande af ett i laga ordning fattadt beslut.

En utväg i detta afseende vore föreskrift om att beslutet skall, oafsedt

om besvär anföres eller icke, alltid underställas rätten, såvida man ej

vill gå så långt, att rätten skall utan föregående beslut af borgenärerna

eller eventuellt efter förslag af rättens ombudsman bestämma arfvodet.

En enligt Riksdagens uppfattning befogad anmärkning är, att den

så kallade anslagstiden måste under nuvarande förhållanden anses onödigt

lång. Förkortning af densamma skulle befordra möjligheterna af en fördelaktig

realisation af konkursboets egendom samt påskynda konkursens

afslutning. Äfven andra i konkurslagen uppställda tidsbestämmelser torde

sannolikt vid närmare granskning jämväl visa sig kunna med fördel

förkortas.

Ett berättigadt kraf från borgenärernas sida synes äfven vara, att

de genom konkursförvaltningens försorg erhålla underrättelse om vissa för

dem betydelsefulla data och fakta under konkursen. Sålunda synes böra

förordas, att borgenär, mot hvilkens bevakning framställts jäf, bör underrättas

såväl om anmärkningen som om dagen för förlikningssammanträdet.

Vidare synes vara förtjänt af öfvervägande, huruvida ej meddelande bör

lämnas äfven om dagen för utdelningar eller åtminstone för slututdelningen,

möjligen äfven om efterbevakning eller i ännu något ytterligare

fall.

TJtvidgad rätt för allmän åklagare att efter angifvelse af målsägande

åtala äfven gäldenär vårdslöshet i konkurs påyrkas ofta och torde äfven

vara af förhållandena påkallad. Ett särskild! skäl därtill föreligger ock

i den omständigheten, att de olika slagen af konkursförbrytelser så ingå

i hvarandra, att det ofta måste inträffa, att sedan en åklagare, såsom det

synes med fog, åtalat en gäldenär för bedrägeri eller oredlighet i konkursen,

så befinnes efter en mödosam utredning förbrytelsen ej kunna

lagligen hänföras till annat än vårdslöshet, hvarvid hela saken måste förfalla.

Ett annat ofta framfördt önskemål, som jämväl förtjänar tagas i

öfvervägande, är befogenhet för gode män och syssloman att i denna

deras egenskap såsom målsägande åtala eller till åtal angifva konkursförbrytelser.

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Riksdagens Skrifvelse N:o 104.

Ett mycket ock med fog öfverklagadt förhållande, som ofta leder

till rättsförluster, är saknaden af föreskrift om rätt för sysslomannen

att i denna deras egenskap fullfölja talan mot beslut rörande tvistefrågor

i konkurs.

Helt visst gifves äfven åtskilligt annat inom konkurslagstiftningens

område, som torde kunna och böra förändras, hvithet dock bäst kommer

att framgå vid en närmare utredning af ämnet. Däremot anser sig Riksdagen

böra framhålla, att, såvidt Riksdagen kunnat finna, tillräckliga anledningar

och förutsättningar saknas för att nu söka genomföra en mera

fullständig omskapning af vårt konkursförfarande genom att i väsentliga

delar bygga det på nya grunder.

Yid en blifvande utredning torde ock böra tagas i öfvervägande

lämpligheten och behofvet att i vår rätt införa bestämmelser om ackordsförhandling

utan konkurs. Detta institut är exempelvis infördt i vårt

närmaste grannland Norge. Visserligen behöfver efter de år 1885 tillkomna

förändringarna i konkurslagen tillämpningen af denna lag icke

ovillkorligen medföra, att konkursgäldenärens rörelse måste afstanna och

boets egendom oförtöfvadt realiseras, äfven om sådant uppenbarligen vore

för både borgenärerna och gäldenären ofördelaktigt. Men otvifvelaktigt

kvarstår såsom ett kännbart missförhållande, att afveckling under hand

eller s. k. ackordsförvaltning utan konkurs icke kan lagligen åvägabringas.

I de talrika fall, då tillfälliga omständigheter tvingat en person

att inställa sina betalningar, men där förbättrade konjunkturer antagas

kunna inom en kortare tid kanske upphjälpa hans ställning, öppnar

ackordsförhandlingen utan konkurs möjlighet för honom att icke behöfva

nedlägga en rörelse, som han sedan till egen och fordringsägares skada

ej vidare kan återupptaga. Ett sådant nedläggande af en rörelse kan

äfven lända till stor skada för en mängd underhafvande och andra

personer, hvilka för sitt uppehälle varit beroende af verksamhetens fortgång.

Möjligheten för en enda borgenär att antingen genom bestridande

hindra ackordsförhandling eller mot afstående af eventuellt bestridande

tilltvinga sig full betalning har emellertid ofta utgjort bestämdt hinder

mot en sådan afveckling. Och de svårigheter, hvarmed förvaltningen

haft att kämpa, då för rättsligt representerande erfordras hvarje intressents

fullmakt, hafva i sin mån bidragit till att hindra en på frivillighetens

väg påbörjad afvecklings fortgång och afslutande. Riksdagen

anser sig därför böra förorda utredning om de förutsättningar, under

hvilka detta institut kunde komma till stånd.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Riksdagens Skrifvelse N:o 104.

Med stöd af hvad sålunda anförts hemställer Riksdagen, det täcktes

Eders Kungl. Maj:t taga i öfvervägande, i hvilka afseenden gällande

konkurslag tarfvar en omarbetning, därvid äfven frågan om införande af

ackordsförhandling utan konkurs synes höra tagas under ompröfning,

samt för Riksdagen framlägga det förslag, hvartill detta öfvervägande kan

gifva anledning.

Stockholm den 8 maj 1906.

Med undersåtlig vördnad.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.