Skrifvelse till Konungen i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl. Maj.t angående beredande af fast anställning åt personer, som hos statens ämbetsverk äro på ett stadigvarande sätt sysselsatta med skrifgöromål m. m.
1906-05-23 · 4 sidor, varav 3 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 3 av 4 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Rskr. 1906:171, Skrifvelse till Konungen i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl. Maj.t angående beredande af fast anställning åt personer, som hos statens ämbetsverk äro på ett stadigvarande sätt sysselsatta med skrifgöromål m. m.
Dokumentets text
opaginerad Kontrollera mot PDF
Riksdagens Skrifvelse N:o 171.
i
i\:o m.
Uppläst och godkänd hos Första Kammaren den 23 maj 1806.
— — — — Andra Kammaren den 23 — —
Riksdagens skrifvelse till Konungen i anledning af väckt motion
om skrifvelse till Kungl. Maj.t angående beredande af
fast anställning åt personer, som hos statens ämbetsverk
äro på ett stadigvarande sätt sysselsatta med skrifgöromål
m. m.
(Statsutskottets utlåtande n:o 96.)
Till Konungen.
I en inom Riksdagen väckt motion (n:o 105) har föreslagits, att
Riksdagen måtte i skrifvelse till Eders Kungl. Maj:t anhålla, det Eders
Kungl, Maj:t täcktes låta verkställa utredning, i hvad mån hos statens
ämbetsverk och myndigheter personer äro på ett stadigvarande sätt
sysselsatta med skrifgöromål och dylika sysslor utan att äga någon fast
anställning, äfvensom i anledning af denna utredning föreslå Riksdagen
erforderliga åtgärder i ändamål att jämväl dessa biträden, kvinnor såväl
som män, må i likhet med öfriga ämbets- och tjänsteinnehafvare samt
vaktbetjänte erhålla fast anställning med rätt till sjukhjälp, semester
och pension.
Till stöd för berörda förslag har motionären anfört följande:
»I statens ämbetsverk åtnjuta ämbets- och tjänstemännen samt
vaktbetjänte i allmänhet förmånen af ordinarie anställning med däraf
Bill. till Rilcsd. Prof. 1906. 10 Sami. 1 Afd. 1 Band. 41 Käft. (N:is 171-178.) 1
2
Riksdagens Skrifvelse N:o 171.
härflytande rättighet att ej kunna godtyckligt afskedas, att i händelse
af sjukdom eller annat laga förfall för tjänstgöring ej behöfva af lönen
afstå mer än de så kallade tjänstgöringspenningarne, att få semester
samt att erhålla pension vid afskedstagande^ Dessutom anställas visserligen
en del extra tjänstemän, som ej åtnjuta dessa fördelar. Men de
äga i stället utsikter att i mån af ledighet få befordran till ordinarie
befattning.
Det finnes emellertid i de flesta ämbetsverk en klass tjänstgörande,
som fylla en ordinarie uppgift inom verket, men ändock betraktas såsom
till och med endast privat anställda. De omnämnas oftast icke i någon
organisation eller lönestat. Någon befordran till ordinarie tjänst är för
dem utesluten. För dem sörjes icke i vidare mån, än att de erhålla
betalning för det arbete, de äro i stånd att utföra så länge hälsan
räcker. När de ofta efter flere årtiondens utslitande tjänstgöring anses
för gamla, afskedar man dem utan vidare. Jag syftar härmed på de
kvinnliga biträden, som förrätta de oundgängliga renskrifningsarbetena
inom verken och dessutom ofta användas som ett slags amanuenser
att bistå vid expeditionen och mångahanda andra sysslor af mera mekanisk
beskaffenhet, Detta är en orättvisa, som enligt min uppfattning
icke bör vidare få upprätthållas. Dessa skrifbiträdens arbete utgör en
oeftergiflig länk i ämbetsverkets funktioner. De tjänstgöra ock regelbundet
på ämbetsrummet under förmiddagarna och mången gång längre
tid än den ordinarie tjänstemannen, då de skola ordna för denne, innan
han kommer, och stöka undan efter honom, sedan han gått. De hafva
också, till skillnad från mången ordinarie tjänsteman, oftast hemarbete
på eftermiddagarna till långt inpå nätterna. Att de dessutom, nästan
undantagslöst, utmärka sig för synnerlig flit, ordningssinne och försynthet
i uppträdande, bör icke kunna annat än räknas dem ytterligare
till förtjänst. Det bör också erinras, att deras enformiga och mycket
stillasittande sysselsättning är särskildt ägnad att slita på deras hälsa,
samt att de därför äro i synnerligt behof af tillfälle att kunna begagna
sig af någon semester. De äro ock utan tvifvel i behof af pensionsrätt
vid en tidigare ålder än de manliga tjänstemännen.
Ibland aflönas visserligen dessa skrifbiträden icke direkt af staten,
utan med så kallade renskrifningspengar eller lösen för utgående expeditioner,
som uppbäres af ordinarie tjänsteman. Dessa indirekta aflöningsformer
komma dock att med tiden allt mera borttagas. Och äfven där
ett dylikt betalningssätt ännu äger rum, kan detta rättvisligen ej få af
staten tagas till förevändning för att, såsom nu sker, sätta skrifbiträdena
alldeles utom räkningen. Allraminst kan däraf hämtas anledning att
3
Riksdagens Skrifvelse N:o 171.
undandraga dem stöd vid sjukdom, semester ocli pension, då ju staten
icke vid bestämmandet af den ordinarie tjänstemannens renskrifningspenningar
eller expeditionslösen beräknat, att denne därvid skulle bekosta
sitt skrifbiträde äfven nämnda förmåner. Däremot bör naturligtvis den
betalning, som skrif biträden a erhålla på detta sätt, tagas i beräkning
vid bestämmandet af deras aflöningsförmåner. _
Icke heller kan från statens sida med fog invändas, att skrifbiträden
i kommunens och enskildes tjänst, för att ej tala om den stora massan
af folket, hafva en lika vansklig ställning som statens skrifbiträden nu
intaga. Utvecklingen måste ju alltmer gå i den riktningen, att stöd i
sjukdom och vid oförmåga till arbete beredes alla människor, och da
nu staten sedan gammalt härvid tagit initiativ till förmån för sina tjänstemän,
så finnes ingen rättsgrund, hvarför staten skulle göra ett undantag
för sina ringaste tjänare. .
Hvad nu sagts om kvinnliga skrifbiträden gäller äfven om biträden,
som utan fast anställning bestrida liknande sysslor, såsom kartritning,
bokföring, siffergranskning m. m. Användas för skrifgöromål eller
dylika befattningar ännu i något fall manliga biträden, så hafva dessa
naturligtvis samma rättsanspråk på förbättring af sin ställning.
Én särskild anledning till att nu uppmärksamma ifrågavarande
angelägenheter är också de pågående arbetena af den tillsatta löneregleringskommittén.
Denna kommitté har till uppgift att afgifva utlåtande
och förslag rörande reglering af statens ämbetsverks och myndigheters
löneförhållanden samt därvid tillika taga under öfvervägande, huruvida
genom förenkling i förvaltningen tillfälle kunde beredas till indragning
af tjänster. Med en sådan instruktion är det förklarligt, att nämnda
kommitté ej haft särskild anledning att komma in på denna sak.
Emellertid har kommittén i sina hitintills afgifna betänkande haft
uttalanden, som i viss mån beröra frågan. Kommittén anför nämligen
såsom en allmän grundsats, att det måste anses för eu misshushållning
att låta rent mekaniska arbeten, såsom renskrifning och dylikt, verkställas
af examinerade tjänstemän, samt att en dylik anordning därför
icke vidare bör äga rum, utan att allt sådant arbete bör besörjas genom
extra, oexaminerade biträden. Härigenom har kommittén ytterligare
skärpt det sakförhållandet, att detta slag af arbete skall ingå såsom en
särskild syssla i ämbetsverkens ordinarie funktioner. Men på samma
gång har kommittén skattat åt det vanliga föreställningssättet, att samma
arbete skall besörjas endast genom extra biträden.
Under åberopande af dessa skäl väckte jag vid förra årets riksdag
eu motion (n:o 164) med nedan upptagna yrkande. I ett till motio
-
4
Riksdagens Skrivelse N:o 171.
nen sedermera gjordt tillägg (n:o 279) sökte jag med utredande exempel
närmare belysa den orättvisa, godtycklighet och oreda inom de olika
ämbetsverken, som råda i fråga om dessa statstjänares anställning.
Motionen, afstyrkt af statsutskottet, afslogs af Första Kammaren,
men bifölls af den Andra.
Jag tillåter mig nu upprepa min framställning.»
Den i motionen väckta frågan, huruvida icke åt de personer,
hvilka på ett stadigvarande sätt äro hos statens ämbetsverk och myndigheter
sysselsatta med skrifgöromål och dylika sysslor af mera mekanisk
beskaffenhet, borde beredas en fastare anställning med därmed
förenade förmåner, synes Riksdagen vara värd att tagas i öfvervägande.
Det gäller emellertid härvid att bestämma, i hvilken utsträckning dessa
biträden böra anses fylla eu ordinarie uppgift inom de särskilda ämbetsverken,
samt tillse, i hvad mån svårigheterna i följd af de i motionen
framhållna olikheterna i sättet för aflöningen må kunna öfvervinnas.
En utredning är därför erforderlig och får alltså Riksdagen med anledning
af förevarande motion anhålla, det Eders Kungl. Maj:t täcktes
låta verkställa utredning, huruvida och i hvad mån personer, som äro
hos statens ämbetsverk och myndigheter på ett stadigvarande sätt
sysselsatta med skrifgöromål och dylika sysslor, må kunna erhålla någon
fastare anställning, äfvensom för Riksdagen framlägga det förslag, hvartill
denna utredning må föranleda.
Stockholm den 23 maj 1906.
Med undersåtlig vördnad.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.