Sök i Ratio Lex

Skrifvelse till Konungen, i anledning af Kungl. Majds proposition angående förslag till förordning om automobiltrafik.

1906-05-23 · 9 sidor, varav 9 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,6 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 9 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Rskr. 1906:179, Skrifvelse till Konungen, i anledning af Kungl. Majds proposition angående förslag till förordning om automobiltrafik.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Riksdagens Skrifvelse N:o 179

1

tf: o 179.

Uppläst och godkänd hos Första Kammaren den 22 maj 1906.

— — — — Andra Kammaren den 23 —• —

Riksdagens skrifvelse till Konungen, i anledning af Kungl.

Majds proposition angående förslag till förordning

om automobiltrafik.

(Lagutskottets utlåtande n:o 47.)

Till Konungen.

I proposition af den 7 sistlidne mars har Eders Kungl. Maj:t velat

inhämta Riksdagens yttrande öfver propositionen bilagdt förslag till förordning

om automobiltrafik.

Efter fullbordad granskning af det föreliggande författningsförslaget

får Riksdagen nu anföra följande.

I 1 § 1 mom. b) bestämmes, att automobil skall vara försedd med

två lätt åtkomliga bromsar, af hvilka åtminstone den ena verkar direkt

på drif hjulen eller med dem fast förenad skifva, och hvilka livar för sig

äro tillräckligt kraftiga att från full fart stanna automobilen inom en

sträcka af tre gånger automobilens längd. Emot detta förslag har från

sakkunnigt håll anmärkts, att bromsningsväglängden, som på grund af

åtskilliga omständigheter icke kunde blifva konstant, ej borde vara afBih.

till Riksd. Prof. 1906. 10 Sami. 1 Afcl. 1 Band. 42 Höft. (N:is 179—185.) 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Riksdagens Skrifvelse N:o 179.

görande för profvet. Olämpligheten häraf framträdde än mer, då bromsningsväglängden

sattes i förhållande till automobilens egen längd, som kunde

variera mellan 2,5 och 5 meter. En lång automobil kunde i så fall

blifva godkänd, under det att en kortare med exakt samma bromsningsväglängd

blefve underkänd, oaktadt den senare på grund af mindre vikt

både mindre förmåga att åstadkomma skada vid en eventuell sammanstötning.

Oafsedt olämpligheten i princip af den föreslagna bestämmelsen,

torde det böra påpekas, att vid en hastighet af 30 kilometer i timmen

bromsningsväglängdeu för automobiler, kortare än c:a 4,7 meter, enligt

beräkning icke kunde nedbringas till tre gånger automobilens egen längd.

I en nyligen förekommande uppsats i teknisk tidskrift har ock emot bestämmelsen

om bromsningsväglängden anmärkts, att den vore opraktisk

och i ogynnsamma fall omöjlig att efterkomma, hvadan det vore bättre att

föreskrifva möjlighet af drifhjulens ögonblickliga fastlåsning. — Riksdagen

har icke velat uttala något bestämdt omdöme i denna rent tekniska

fråga, hvars betydelse torde i viss mån förringas, om, såsom Riksdagen

här nedan vill tillstyrka, den föreslagna maximihastigheten för automobil

nedsättes. Emellertid anser Riksdagen, att ifrågavarande, af sakkunnige

framställda anmärkningar böra vid förslagets slutliga behandling tagas i

särskildt öfvervägande.

Då explosionsmotorer användas för driften, inträffa oupphörliga explosioner

inom motorn. Därför torde föreskriften i 1 § 3 mom. att motor

samt behållare och rör skola vara så beskaffade, att de ej kunna orsaka

eld eller explosion, böra utbytas mot uttryck, som tekniskt riktigare återgifver

den till grund för stadgandet liggande tanke, förebyggande af fara

för »eld eller olyckshändelse genom explosion».

Till förekommande af menlig inverkan på vägbanan har Eders Kungl.

Maj:t i 1 § 4 mom. första stycket föreslagit vissa bestämmelser om hjulringarnas

beskaffenhet, och hafva i detta afseende förbjudits tvärlister,

framskjutande bulthufvuden eller andra ojämnheter på hjulringarna, dock

att vintertid broddning af desamma eller andra därmed jämförliga åtgärder

må äga rum. I fråga härom synes kunna ifrågasättas, om ej äfven å

annan tid må kunna medgifvas, att å hjulringar med mjuk och elastisk

beläggning få anbringas så kallade glidskydd, hvilka särskildt å slippriga

vägar ofta torde vara behöfliga och ej kunna antagas i af sevärdare mån

blifva till men för vägarnas bestånd.

Vägbanans skyddande åsyftas ock med de i 1 § 4 mom. andra stycket

upptagna föreskrifter om viss minimibredd på hjulringarna. Frågan om

lagstadgad hjulbredd på vanliga laståkdon är redan uppmärksammad i Riks
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Riksdagens Skrifvelse N:o 179.

dagen och har år 1904 föranledt skrifvelse i ämnet till Eders Kungl. Maj:t.

I ordningsföreskrifterna för Stockholm finnas ock stadganden härom. De

i förevarande förslag i nämnda hänseende för automobiler gifna bestämmelser

synas Riksdagen icke vara fullt tillfredsställande, helst de innefatta

lindrigare föreskrifter för automobiler än man synes ansett i allmänhet

nödigt stadga till och med för vanliga arbetsåkdon. Förenämnda för

Stockholm gällande bestämmelser innehålla sålunda, att hjulringar och

skenor på arbetsåkdon, som tillhöra invånare i hufvudstaden och där användas

till körslor, äfvensom på omnibusvagnar, förspända med två eller

flera hästar, skola hafva en bredd af minst IOV2 centimeter, såframt

icke hjulens »genomskärning» är minst 1 V3 meter eller åkdonen hvila på

ändamålsenliga fjädrar eller äro försedda med motsvarande, lika goda inrättningar.

I den motion, som föranledde ofvannämnda riksdagsskrivelse,

upplystes exempelvis beträffande de allmänna vägarna inom Nordre Trondhjems

amf i Norge, att vid körning af lass intill 700 kg. på hjuldon

hjulskenans bredd skall vara minst 8 centimeter, att vid körning af lass,

som äro tyngre än 700 kg. på hjuldon, hjulskenans bredd skall vara

minst 10 centimeter, och att från förstnämnda bestämmelse undantages

körning för eget behof, då lassets vikt icke öfverskrider 350 kg., samt

jordbruksprodukters inbärgning. Gällande danska lag bestämmer, att

automobiler, som äro afsedda till arbets- eller fraktfart eller att föra mera.

än sex personer, skola, om de icke äro försedda med gummihjul, hafva eu

hjulbredd af minst 4 tum — en dansk tum motsvarar 2,6 cm. — och

att den samlade vikten icke får öfverstiga 8,000 pund (4,000 kg.) på

bivägar och 12,000 pund (6,000 kg.) på landsvägar. Och i ett detta år

till danska riksdagens antagande framlagdt förslag uppställes nyssnämnda

fordran på 4 tum, men stadgas tillika, att, om vagnens samlade vikt öfverskrider

8,000 pund, hjulringarnas bredd skall ökas med Va tum för hvarje

1,000 pund, hvilken ökning dock helt eller delvis kan anbringas endast

på bakhjulen, när dessa bära en större del af lasten. I viss män torde

dessa bestämmelser kunna tjäna till ledning för stadganden hos oss. Så

bör enligt Riksdagens mening den totala belastningen på hvarje hjulaxel

vara afgörande för hjulringarnas bredd och ej, såsom här föreslås, blott

automobilens egen vikt. Det är den förra och ej ensamt den senare, som

inverkar på vägarnas slitning. Härvid synas emellertid automobiler med

lijulringar, försedda med mjuk och elastisk beläggning, hvilkas belastningper

axel uppgår till högst 750 kg., kunna undantagas från bestämmelse

om viss bredd å hjulringarna. Den ringa vikten jämte ringarnas beskaffenhet

torde skäligen kunna medgifva detta, För öfriga automobiler

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Riksdagens Skrifvelse N:o 179.

synes däremot åtminstone en bredd af 8 cm. å hjulringarna lämpligen böra

uppställas såsom minimum. När belastningen per axel öfverstiger 750 kg.,

bör ock ökning i hjulringarnas bredd ske i visst lämpligt förhållande till

belastningens ökning.

I 5 § 2 mom. stadgas, att vid besiktningen skall undersökas, huruvida

automobilen till sin beskaffenhet öfverensstämmer med de i 1 §

meddelade bestämmelser samt jämväl i öfrigt är för sitt ändamål lämplig.

Härmed synes dock ej vara förebyggdt, att automobilerna erhålla ett

särskildt motbjudande och för hästar skrämmande utseende. Riksdagen

vill i fråga härom erinra, att enligt den danska lagen automobil till storlek

eller utseende ej väsentligt må afvika från de för motsvarande ändamål

afsedda hästfordon. Det torde således kunna ifrågasättas, att till förekommande

af anmärkta förhållandet uttrycket »i öfrigt är för sitt ändamål

lämplig» utbyttes mot »i öfrigt är med hänsyn till den allmänna trafiken

lämplig» eller dylikt. För sådant fall böra gifvetvis motsvarande andra

delar af förslaget i öfverensstämmelse härmed jämkas.

I 6 § 2 mom. föreskrifves, att igenkänningsmärke å automobil skall

anbringas å sådan plats, att det lätt faller i ögonen och utan svårighet

kan läsas af den, som befinner sig bakom fordonet. Men då ofta ett så

placeradt märke af dammoln undanskymmes och det jämväl i öfrigt kan

vara beliöfligt, att äfven framifrån automobils igenkänningsmärke må vara

synligt, torde det, i likhet med den danska lagens föreskrift, böra stadgas,

att sådant märke skall anbringas på sådant sätt, att det utan svårighet

kan läsas äfven af den, som befinner sig framför automobilen. —- Höjden

å bokstäfverna och siffrorna i igenkänningsmärket synes Riksdagen höra

ökas från den föreslagna af 8 cm. till 12 cm., såsom redan nu är föreskrifvet

i öfverståthållarämbetets ordningsföreskrifter för automobiltrafik i

Stockholm. Det kan här förtjäna anmärkas, att äfven i gällande reglemente

angående droskväsendet i liufvudstaden höjden på droskas nummer är bestämd

till 12 cm.

Enligt 8 § får körning med automobil äga rum å hvarje allmän

väg, gata eller torgplats, därest ej vederbörande myndighet annorlunda

förordnat. För landet skall Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande äga

att, där körning med automobil å viss allmän väg till följd af körbanans

ringa bredd eller annat förhållande kunde medföra särskild fara eller olägenhet,

meddela förbud vare sig mot all automobiltrafik å vägen eller mot

körning därå med automobil af viss beskaffenhet, därvid i främsta rummet

uppenbarligen åsyftats automobiler af mera betydande bredd eller vikt.

I stad äfvensom köping eller municipalsamhälle, där ordningsstadgan för

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Riksdagens Skrifvelse N:o 179.

rikets städer tillämpas, skulle sådant förbud meddelas i den ordning, som

i nämnda stadga föreskrifves. På sätt chefen för justitiedepartementet

vid ärendets behandling i statsrådet erinrat, hafva åtskilliga betänkligheter

af i ärendet hörda myndigheter uttalats mot medgifvande af automobiltrafik

å hvarje allmän väg. De olägenheter, som däraf kunde uppstå,

hafva emellertid af Eders Kungl. Maj:t ansetts af hjälpta genom inrymmande

åt vederbörande myndigheter af sådan rättighet, hvarom här ofvan

fönnäles. Riksdagen kan icke i allo dela denna uppfattning. Till allmänna

vägar hänföras såsom bekant jämväl bygdevägar. Om dessa är stadgadt,

att de skola vara 3,6 meter breda, Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande

äger dock, där för särskilda vägsträckor förhållandena sådant påkalla,

medgifva, att vägen må hafva än mindre bredd — liksom Eders Kungl.

Maj:ts befallningshafvande å andra sidan under vissa förutsättningar kan

förordna om bygdevägs utläggande till större bredd. Enligt hvad Riksdagen

inhämtat, är den vanligaste bredden af de för personbefordran här

i riket brukade automobiler omkring 1,7 meter. Lastautomobiler äro i

allmänhet bredare. Att låta vägar af endast 3,6 meters eller än mindre

bredd befaras af sådana fordon synes Riksdagen knappast låta sig förena

med nödig omtanke för öfriga vägfarandes säkerhet och tillgodoseendet af

deras befogade anspråk, att vägarnas framkomlighet ej äfventyras. Försiktigheten

synes ock böra bjuda att, innan mera erfarenhet vunnits, icke

medgifva automobiltrafik å dylika vägar. Om därför vägar af den ringa

bredd, hvarom här är fråga, måste anses olämpliga för att mottaga den

vanliga automobiltrafiken, bör enligt Riksdagens åsikt deras fredande därifrån

icke göras beroende däraf, att i hvarje särskildt fall förbud af myndighet

meddelas, utan i författningen bör uppställas såsom allmän regel,

att automobiltrafik ej å vägar med denna ringa bredd får förekomma, med

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande likväl lämnad rätt att för de

undantagsfall, där sådant utan olägenhet kan ske, på särskild ansökan

medgifva automobilfart.

Då äfven vägar af större bredd än 3,6 meter kunna vara otjänliga

för automobiltrafik, bör med afseende å dylika vägar bibehållas det föreslagna

stadgandet om rättighet för Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande

att förbjuda sådan trafik af viss beskaffenhet eller af hvarje slag.

9 § innehåller ett uttalande därom att å enskild väg, som allmänneligen

befares, körning med automobil är tillåten, men att Eders Kungl.

Maj:ts befallningshafvande, då vägens ägare gör framställning därom, skall

meddela sådant förbud, hvarom här ofvan fönnäles. Detta stadgande synes

Riksdagen böra utgå. Det torde nämligen med skäl kunna ifrågasättas,

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Riksdagens Skrifvelse N:o 179.

huruvida här berörda förhållanden böra regleras annorlunda än i samband

med föreskrifter om begagnande i allmänhet af enskilda vägar.

Författningsförslagets i 10 § inrymda bestämmelser angående högsta

medgifna hastighet för automobils framförande hafva synts Riksdagen böra

underkastas jämkning. Bestämmelserna äro mindre stränga och mindre

betryggande för säkerheten än motsvarande föreskrifter i ett flertal utländska

lagstiftningar, exempelvis den danska, sachsiska, badensiska, bayerska

och italienska. Nu är det visserligen sant, att de svenska vägarne och

gatorna i allmänhet äro mindre lifligt trafikerade än de vägar och gator,

hvarå dessa lagstiftningar hafva tillämpning, och mindre intensiv trafik är

ju i och för sig en omständighet, med stöd hvaraf större hastighet skulle

kunna medgifvas. Men våra allmänna vägars och gators jämförelsevis

ringa bredd och åtskilliga andra förhållanden, såsom den täta förekomsten

af kuperad terräng samt — å landsbygden — af skymmande skog och

krökningar af vägen, synes Riksdagen hafva bort föranleda, att afvikelser

i ofvan angifna riktning från åberopad utländsk lagstiftning ej ägt rum.

A andra sidan får man ej genom alltför snäf va bestämmelser förhindra

automobiltrafiken att tillgodogöra sig sitt förnämsta företräde framför annan

skjuts, nämligen den större snabbheten, och detta desto mindre, som

vådan för öfriga vägfarande af automobils större fart inom vissa gränser

liäfves därigenom, att detta fortkomstmedel manövreras säkrare, hastigare

och smidigare än ett med dragare förspändt åkdon. Åutomobilväsendets

utveckling kan enligt Riksdagens mening få stor betydelse för vårt land

med dess vidsträckta områden utan tillräckliga förbindelser å järnväg

eller vattenled, och maximihastigheten för automobil bör därför bestämmas

så förmånligt, som omsorgen om öfriga vägfarande kan medgifva. Efter

sakens öfvervägande från dessa synpunkter, har Riksdagen ansett sig böra

föreslå följande bestämmelser, nämligen att automobil ej får framföras med

större hastighet, än som motsvarar i stad, köping och annat tätt bebyggdt

samhälle 15 kilometer i timmen under dagsljus och 10 kilometer vid mörker

eller dimma, samt annorstädes 25 kilometer i timmen under dagsljus

och 10 kilometer vid mörker eller dimma. Möjligen kan framdeles, sedan

större erfarenhet vunnits om automobiltrafik i vårt land och allmänheten

hunnit vänja sig vid detta fortkomstmedel, hastigheten utan olägenhet bestämmas

högre, än, enligt hvad nu är nämndt, Riksdagen för närvarande

anser rådligt.

Enligt 11 § äger vederbörande myndighet af särskild anledning för

viss väg meddela bestämmelse om inskränkning af den eljest tillåtna

hastigheten. Dylik bestämmelse och förbud i särskilda fall att med auto
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Riksdagens Skrifvelse N:o 179.

mobil eller visst slag af automobil befara väg skall enligt 12 § anslås å

t-aflor af angifven beskaffenhet, uppsatta vid de vägar, hvarå stadgandet i

fråga har afseende. Eu dylik anordning synes Riksdagen opraktisk. Stora

delar af vårt land komma helt säkert att under lång tid fortfarande vara

främmande för automobiltrafik, och en allmän föreskrift om anvisningar å

taflor för denna synes vid sådant förhållande opåkallad och föranledande

afsevärda onödiga kostnader för det allmänna. Saken synes Riksdagen

kunna tillfredsställande ordnas på följande vis: Eders Kungl. Maj:ts samtliga

befallningshafvande utfärda hvar för sitt län allmän kungörelse ined

uppgift — för landet samt område, som är att hänföra till stad, men icke

är i stadsplanen intaget — å de allmänna vägar, som få helt eller delvis

med automobil befaras, äfvensom angående förbud, som må vara i särskildt

fall meddeladt mot sådan vägs befarande med hvarje eller visst slag af

automobil, samt om stadgad inskränkning, beträffande vissa vägar, af eljest

medgifven hastighet för automobils framförande. I början af hvarje år

sammanfattas i utfärdad kungörelse på ett öfverskådligt sätt alla sådana

under det nästföregående året samt förut inom länet tillkännagifna stadganden,

såvidt de fortfarande äro gällande.

Utan tvifvel skola automobilklubbar eller andra intresserade draga

försorg därom, att med ledning af dessa kungörelser lämpliga vägkartor

med behöriga upplysningar upprättas till tjänst för automobilister; och

saknaden af anslagstaflor skulle vid sådant förhållande ej bereda dessa

synnerlig olägenhet. Riksdagen anser alltså, att 12 §:s bestämmelser böra

utbytas mot föreskrifter om sådant förfarande, som här ofvan angifvits.

Enligt 13 § skall förare vara skyldig att på vederbörandes anmodan

styrka sin behörighet. Det synes Riksdagen kunna ifrågasättas, huruvida

ej uttrycket »på vederbörandes anmodan» bör utbytas mot ett annat, som

tydligare angifver, hvilka vederbörande åsyftas.

Beträffande 24 § anmärker Riksdagen, att den i 4 mom. lämnade

hänvisning till 5 § 2 mom. rätteligen skall vara en hänvisning till C §

2 mom.

Därest Riksdagens uppfattning om olämpligheten af 9 §:ns upptagande

i denna förordning vinner afseende, torde i 33 § orden »dock må körning

med automobil å enskild väg, där sådant ej är tillåtet, allenast af målsäganden

åtalas» böra utgå.

36 § synes Riksdagen böra fullständigas i syfte, att igenkänningsmärke

föreskrifves för motorcykel. Under förutsättning, att Riksdagens

förslag till ändring af 8 § vinner afseende, bör vidare åt 36 § lämnas

sådan affattning, att denna ändring blifver utan betydelse för motorcykel,

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Riksdagens Skrifvelse N:o 179.

hvilket fortkomstmedel utan olägenhet torde kunna användas äfven å vägar

af mindre bredd än 3,6 meter.

Af livad Riksdagen sålunda anfört framgår, att Riksdagen i vissa

afseenden, utan att påyrka ändringar i föreslagna bestämmelser, ansett, att

vid författningsförslagets slutliga redigering vissa af Riksdagen framställda

erinringar böra komma under öfvervägande. I andra här ofvan angifna

delar har Riksdagen åter funnit mera bestämda uttalanden böra göras

och får, under åberopande af hvad Riksdagen därom anfört, hos Eders

Kungl. Maj:t, anmäla, att vid granskning af förevarande förslag Riksdagen

funnit skäl till följande hemställanden:

Ro) att den totala belastningen å hvar hjulaxel må vara afgörande

för hjulringarnas bredd; att denna bredd bör utgöra minst 8 centimeter

och vid en belastning per axel af mer än 750 kilogram ökas därutöfver

i visst lämpligt förhållande till belastningens ökning; samt att undantag

från bestämmelse om viss bredd på hjulringar må äga rum för automobiler

med eu belastning af högst 750 kilogram per axel, när hjulringarna äro

försedda med mjuk och elastisk beläggning;

2:o) att automobil förses med igenkänningsmärke på sådant sätt,

att det utan svårighet kan läsas, såväl af den, som befinner sig bakom,

som af den, hvilken befinner sig framför automobilen, samt att bokstäfverna

och siffrorna i märket erhålla minst 12 centimeters höjd;

3;o) att i förordningen uppställes såsom allmän regel, att å allmänna

vägar med en bredd af 3,6 meter eller därunder automobiltrafik ej får

förekomma, med Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande likväl lämnad

rätt att för de undantagsfall, där sådant utan olägenhet kan ske, på särskild

ansökan medgifva automobilfart;

4:o) att bestämmelserna i den föreslagna 9 § helt må utgå;

5:o) att automobil ej må framföras med större hastighet, än som

motsvarar i stad, köping och annat tätt bebyggdt samhälle 15 kilometer

under dagsljus och 10 kilometer vid mörker eller dimma samt annorstädes

25 kilometer under dagsljus och 10 kilometer vid mörker eller dimma,

allt i timmen;

6:o) att det i 12 § föreslagna uppsättande af anslagstaflor ej må

ifrågakomma, utan ersättas med föreskrift, att Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande,

hvar för sitt län, dels utfärdar kungörelse med uppgift —

för landet samt område, som är att hänföra till stad, men icke är i stadsplanen

intaget — å de allmänna vägar, som få helt eller delvis med automobil

befaras, äfvensom angående förbud, som må vara i särskildt fall

meddeladt mot sådan vägs befarande med hvarje eller visst slag af auto
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Riksdagens Skrifvelse N:o 179.

mobil, samt om stadgad inskränkning, beträffande vissa vägar, af eljest

medgifven hastighet för automobils framförande, dels och i början af hvarje

år i utfärdad kungörelse sammanfattar på ett öfverskådligt sätt alla sådana

under det nästföregående året samt förut inom länet tillkännagifna stadgande^

så vidt de fortfarande äro gällande;

7:o) att, därest Eders Kungl. Maj:t godkänner den under 4:o) här

ofvan gjorda hemställan, orden i 33 § »dock må körning med automobil

å enskild väg, där sådant ej är tillåtet, allenast af målsäganden åtalas»

må utgå;

8:o) att motorcykel må förses med igenkänningsmärke; samt

9:o) att, därest Eders Kungl. Maj:t godkänner hvad Riksdagen under

3:o) här ofvan hemställt, det vid 8 § ifrågasatta förbud mot automobiltrafik

å väg af 3,6 meters bredd eller därunder icke må äga tillämpning

å motorcykel.

Stockholm den 23 maj 1906.

Med undersåtlig vördnad.

Bill. till 1likså. Frat. 1906. 10 Sami. 1 Afd. 1 Band. 42 Höft.

2

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.