Skrifvelse till Konungen i anledning af ifrågasatt inskränkning af de ordinarie häradshöfdingames tjänstledighet samt skärpta kompetensvillkor för erhållande af domareförordnande.
1906-05-25 · 4 sidor, varav 4 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 4 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Rskr. 1906:188, Skrifvelse till Konungen i anledning af ifrågasatt inskränkning af de ordinarie häradshöfdingames tjänstledighet samt skärpta kompetensvillkor för erhållande af domareförordnande.
Dokumentets text
Riksdagens Skrifvelse Ko 188.
5
N:o 188.
Uppläst och godkänd hos Första Kammaren den 25 maj 1906.
— — — — Andra Kammaren den 25 — —
Riksdagens skrifvelse till Konungen i anledning af ifrågasatt
inskränkning af de ordinarie häradshöfdingames
tjänstledighet samt skärpta kompetensvillkor för erhållande
af domareförordnande.
(Första Kammarens tillfälliga utskotts (n:o 2) utlåtande n:o 10.)
(Andra Kammarens tillfälliga utskotts (n:o 5) utlåtande n:o 16.)
Till Konungen.
Uti eu inom Riksdagen afgifven motion bär framhållits önskvärdheten
af dels att de ordinarie häradshöfdingarne i långt större
utsträckning än för närvarande ägde rum själfva handlade de till
deras ämbetsbefattningar hörande ärenden, dels ock att de unga
jurister, hvilka önskade erhålla praktisk handläggning af domstolsärenden,
först efter behörigen undergången utbildning måtte berättigas
erhålla domareförordnanden.
För att erhålla kännedom om huru de faktiska förhållandena
härutinnan gestaltat sig öfver hela riket under den senast förflutna
tiden, har från Eders Kung! Maj:ts och rikets Imf rätter införskaffats
uppgifter för år 1905 dels angående den tid, hvarunder de ordinarie
häradshöfdingarne af särskilda anledningar hvar för sig åtnjutit
ledighet från domareämbetet samt angående de särskilda ämbetsförrättningar,
från hvilka de därjämte på ansökan varit befriade,
dels angående de juristers lefnadsålder, hvilka under nämnda år
6
Riksdagens Skrifvelse N:o 188.
enligt hofrätternas förordnande tjänstgjort såsom landtdomare, äfvensom
angående den tid, som förflutit från det desamma aflagt juridisk
examen, till dess de erhållit sitt första landtdomareförordnande
under år 1905, dels slutligen angående de regler, liofrätterna för sig
kunde hafva fastställt i fråga om beviljande af tjänstledighet åt
landtdomare samt i fråga om förordnande af deras vikarier, särskildt
beträffande praktisk tjänstgöring såsom villkor för domareförordnande.
Utan tvifvel måste det betraktas såsom ett allvarsamt missförhållande,
att, såsom af de infordrade uppgifterna synes framgå,
hvarje häradshöfding i medeltal åtnjuter tjänstledighet under mer
än eu tredjedel af året samt att öfver hälften af de lagtima tingen
förrättas af vikarier. Uppenbarligen måste rättsskipningens kontinuitet
och säkerhet samt därmed också befolkningens aktning för
lag och rätt lida af ett dylikt tillstånd.
Visserligen får det ej förbises, att anledningarna till häradshöfdingarnes
ledighetsan sökningar ofta äro af den art, att ledighetens
beviljande måste anses påkalladt af ett verkligt behof. I
sådant afseende må erinras om nödvändigheten af tjänstledighet i
händelse af sjukdom, om liäradsköfdingarnes behof af någon tids
hvila från sitt ansträngande kall, om angelägenheten af att de unge
män, som ämna ägna sig åt domarekallet, erhålla praktisk öfning
under erfarna domares ledning, äfvensom därom att göromålen i
en domsaga kunna vara så vidlyftiga, att liäradshöfdingarne ej
kunna medhinna arbetet med mindre än att de få öfverlämna ämbetet
till en vikarie och under ledighetstiden sj kifva, ostörda af de
löpande göromålen, syssla med ett eller annat till domareämbetet
hörande arbete. Slutligen må bland sådana anledningar till ledighet
nämnas det ej ovanliga förhållandet, att liäradshöfdingarne af annat
offentligt uppdrag nödgas att under längre eller kortare tid afhålla
sig från utöfningen af sitt ordinarie ämbete.
Af de nu nämnda anledningarna äro sjukdom och offentligt
uppdrag tydligen af den beskaffenhet, att de kunna lämnas ur
räkningen. Så är däremot ej fallet med de öfriga. Hvad sålunda
till eu början liäradsköfdingarnes behof af hvila beträffar, så synes
det Riksdagen, som om detta behof för närvarande mer än skäligt
tillgodoses genom den ledighet, som beviljas liäradshöfdingarne »för
enskilda angelägenheters vårdande» äfvensom delvis »för hälsans
vårdande». Särskildt anmärkningsvärda finner Riksdagen de regler,
som Göta hofrätt och hofrätten öfver Skåne och Blekinge, enligt
Riksdagens Skrifvelse N:o 188. ''
7
hvad de meddelat, uppställt i fråga om den tid, hvarunder eu
häradshöfding för enskilda angelägenheter eller därmed likställd
anledning årligen må få åtnjuta tjänstledighet.
Eu inskränkning af den liäradshöfdingarne medgifna rätten
till ledighet synes Riksdagen böra kunna utan obillighet genomföras,
och håller Riksdagen före, att häradshöfding för hälsans vårdande
utan styrkt sjukdom eller eljest för enskilda angelägenheter bör
kunna erhålla ledighet från högst en tredjedel af de i domsagan
förekommande lagtima ting eller tingssammanträden samt från
häradshöfdingeämbetet i öfrigt under två eller högst tre månader.
Hvad vidare angår ledighet till följd af göromålens hopande
och vidlyftighet, anser Riksdagen, att då eu dylik ledighetsanledning
visar sig vara af mera stadigvarande beskaffenhet, sådant tyder på
att domsagan är för stor och därför bör delas. Möjligen skulle
vid ett tillfälligt hopande af göromålen i domsagorna äfven kunna
användas den utvägen att ålägga vederbörande häradshöfding att
själf hålla tingen samt till vikarien öfverlämna de öfriga ämbetsgöromål,
som ej kunna af honom själf medhinnas, hvar jämte till
beredande af lättnad i häradshöfdingarnes göromål i sådana trakter,
där ransakningar med häktade personer visat sig taga deras tid
alltför mycket i anspråk, lämpligen skulle kunna förordnas ständiga
brottmålsdomare.
Äfven om häradshöfdingarnes tjänstledighet genom åtgärder
i nu antydd riktning skulle kunna i någon mån inskränkas, så utgör
dock de unga juristernas behof af praktisk utbildning i domarekallet
i viss mån ett hinder för en dylik inskränkning. Enligt Riksdagens
mening vore det emellertid önskvärdt, om häradsrätterna kunde
befrias från att tjänstgöra som öfningsfält för det ej ringa antal
unga jurister, som nu under någon tid innehafva anställning såsom
biträden hos häradshöfding, men sedermera ej ägna sig åt domarekallet,
utan i stället blifva tjänstemän inom landsstaten eller andra
grenar af administrationen, advokater, bankmän eller dylikt. Att
åstadkomma en inskränkning af detta missförhållande utan att på
samma gång träda andra viktiga intressen för nära är utan tvifvel
en ganska svårlöst uppgift. Närmast till hands skulle möjligen
ligga att fordra längre tids tjänstgöring hos domare såsom villkor
för erhållande af domareförordnande. Därigenom skulle tillströmningen
af unga jurister till häradsrätterna aftaga och tillika vinnas
ökad garanti för att den unge domaren ägde erforderlig praktisk
8
Riksdagens Skrifvelse N:o 188.
erfarenhet samt, om den förberedande tjänstgöringen måste äga
rum inom samma domsaga, önskvärd personal- och lokalkännedom.
Mot ett utsträckande af tiden för den förberedande praktiska tjänstgöringen
talar emellertid de unga juristernas berättigade fordran
att ej alltför länge nödgas ägna sig åt ett osjälfständigt och ofta
oaflönadt arbete. Någon förlängning af samma tjänstgöring torde
dock kunna genomföras, utan att detta intresse i svårare mån
kränkes. Riksdagen anser för öfrigt, att den olägenhet, som en
förlängd utbildningstid skulle medföra för de blifvande domarne,
skulle uppvägas af den väsentligt minskade konkurrensen om biträdesplatserna
från de unga juristers sida, Indika ej hafva för
afsikt att för framtiden ägna sig åt domarebanan. I detta sammanhang
må dessutom erinras, hurusom Göta hofrätt under en
längre tid såsom villkor för landtdomareförordnande fordrat minst
två års tjänstgöring såsom biträde hos häradshöfding, men för ett
par år sedan nedsatt denna tjänstgöringstid till 1 V2 år, sannolikt
i afsikt att åvägabringa likformighet i ifrågavarande afseende mellan
hofrätterna, men det synes Riksdagen, som om denna afsikt lämpligare
kunnat vinnas därigenom, att de öfriga hofrätterna fastställt
samma villkor för erhållande af domareförordnande, som Göta hofrätt
förut under eu längre följd af år fordrat.
Uppenbart är emellertid, att frågorna om inskränkning af
häradshöfdingarnes tjänstledighet samt om skärpning af domarevikariernas
kompetens kräfva ytterligare utredning, som lämpligast
kan af Eders Kung!. Maj:t åstadkommas.
På grund af hvad sålunda anförts, får Riksdagen anhålla,
det Eders Kung! Maj:t täcktes, efter verkställd utredning, taga i
öfvervägande, dels huruvida icke den tjänstledighet, som de ordinarie
liäradshöfdingarne utan åberopande af laga förfall åtnjuta, må kunna
inskränkas, särskild! då fråga är om förrättande af lagtima ting
eller tingssammanträde, dels ock huruvida icke fordran på praktisk
utbildning i domarekallet såsom villkor för erhållande af häradshöfdingeförordnande
må kunna i någon mån skärpas.
Stockholm den 25 maj 1906.
Med undersåtlig vördnad.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.