Skrifvelse till Konungen, i anledning af väckt motion med begäran om framläggande af förslag till ändring af förordningen angående åtgärder till förekommande af öfverdrifven afverkning å ungskog inom Västerbottens och Norrbottens län den 24 juli 1903.
1906-03-31 · 9 sidor, varav 9 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 9 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Rskr. 1906:55, Skrifvelse till Konungen, i anledning af väckt motion med begäran om framläggande af förslag till ändring af förordningen angående åtgärder till förekommande af öfverdrifven afverkning å ungskog inom Västerbottens och Norrbottens län den 24 juli 1903.
Dokumentets text
Riksdagens Skrifvelse N:o 55.
1
Hso 55.
Uppläst och godkänd hos Första Kammaren den 31 mars 1906.
— —■ — — Andra Kammaren — 31 — —■
Riksdagens skrifvelse till Konungen, i anledning af väckt motion
med begäran om framläggande af förslag till ändring
af förordningen angående åtgärder till förekommande af
öfverdrifven afverkning å ungskog inom Västerbottens och
Norrbottens län den 24 juli 1903.
(Lagutskottets utlåtande n:o 24.)
Till Konungen.
Vid innevarande års riksdag har enskild motionär ifrågasatt ändring
i förordningen angående åtgärder till förekommande af öfverdrifven afverkning
å ungskog inom Västerbottens och Norrbottens län den 24 juli
1903. Motionen vänder sig endast mot vissa detaljbestämmelser i förordningen
och sträfvar, utan att vilja rubba de ledande grundsatserna i
densamma, att i afsedda delar åstadkomma förändring i bestämmelser,
hvilka bos den skogsägande befolkningen gifvit anledning till missbelåtenhet.
Bill. till Riksd. Prof. 1906. 10 Sami. 1 Afä. 1 Band. 10 Höft. (N:is 55, 56.) 1
2
Riksdagens Skrifvelse N:o 55
Eedan 1874 års förordning medgaf hemmansägare eller åbo att,
utan särskildt tillstånd, af hemmanets skog till oundgängligt husbehof låta
vid gården såga och använda undermåligt virke, en bestämmelse, som
oförändrad kvarstod i dimensionslagarna före 1903 års lagstiftning. Då
särskildt på 1870-talet smärre sågar talrikt funnos vid gårdarna, medförde
stadgandet ej heller afsevärda svårigheter att få undermåligt virke försågadt,
och tillstånd att å annat ställe än vid gården försäga dylikt virke
var därför då knappast behöflig!. I den män emellertid som sågverksindustrien
alltmera vann insteg i dessa trakter, nedgick antalet småsågar
betydligt, och stadgandet att endast vid gården få försäga till oundgängligt
husbehof nödigt virke blef därmed af strängare beskaffenhet, än
afsedt varit. Med hänsyn bland annat härtill antog ock, efter enskild
motion, 1903 års Biksdag för sin del sådant stadgande, att hemmansägare
eller åbo ej skulle vara förment att, utan särskildt tillstånd, af hemmanets
skog, till oundgängligt husbehof, låta försäga undermåligt virke å sådana
såginrättningar, hvilka ej äro afsedda till försågning af virke för export
(husbehofssågar). Med detta stadgande, som af Eders Kung!. Maj: t fastställdes,
utvidgades rätten att till husbehof försäga undermåligt virke för
alla dem, hvilka ej hade någon såg vid sin gård, hvaremot förhållandet
blef det motsatta för dem, som vid sin gård hade sågar, afsedda helt eller
delvis till försågning af virke för export och för hvilka berörda rätt således
inskränktes. Det är denna inskränkning, som hos hemmansägarne
inom Västerbottens läns kustland framkallat ett missnöje, hvilket bland
annat tagit sig uttryck i två under nästlidna år till Eders Ivungl. Maj:t
ingifna petitioner. Den omständigheten, att samma såg ett år användes
endast i den omfattning, att den kan betraktas som husbehofssåg, ett
annat år åter jämväl till försågning af virke för export, har ock vållat
betydliga konflikter mellan skogsstatens bevakningspersonal och befolkningen,
då denna till sådana sågar för försågning framfört till husbehof
nödigt virke, och det förhållandet, att den ena gången till sådan såg framfördt
husbehofsvirke lämnats oantastadt, men en annan gång tagits i
beslag, måste själflallet vara ägnadt att ytterligare stegra missnöjet. I
detta sammanhang vill Biksdagen erinra om hvad öfverjägmästaren i Skellefteå
distrikt i en till domänstyrelsen den 19 nästlidne februari aflåten
skrifvelse härutinnan yttrar. Han anför, att, af angifven orsak, det nästan
blifvit en ren omöjlighet att för ortens förbrukning och för delägarne i
byasågarna erhålla för hemmanens oundgängliga husbehof erforderligt
sågadt virke af mindre dimensioner, om icke under viss kortare tid och
Riksdagens Skrifvelse N:o 55. 3
under skärpt kontroll tillfälle bereddes hemmansinnehafvare att få använda
dessa sina sågar till ursprungliga ändamålet: kusbekofsförsågning. Det
lärer alltså vara af bekofvet påkalladt att råda bot för detta öfverklagade
missförhållande, och vill Eiksdagen härvid framhålla, hurusom det icke
kan anses annat än billigt, att befolkningen får vid närmast liggande såg
— af hvilken beskaffenhet den vara vill — försäga det undermåliga virke,
som är för dess husbehof oundgängligt. Första villkoret härför är, att för
detta behofs tillgodoseende främst anlitas den virkestillgång, som genom
redan tillåten utverkning står gårdsägaren till buds såsom utverkning för
odling eller enligt fastställd hushållningsplan m. m., så att endast för det,
som därutöfver erfordras, finge anlitas den utvidgade rätt, hvarom nu är
fråga. Därjämte måste denna rätt så regleras, att ej det med lagen afsedda
skyddet för skogen äfventyr as. Det synes Eiksdagen kunna ifrågasättas
att för reformens genomförande använda följande sätt att gå till
väga. Isär en hemmansägare för sitt oundgängliga husbehof vill försäga
undermåligt virke å såg, som ej är att anse som kusbekofssåg, bör han
anmäla sig hos vederbörande revirförvaltare och begära, att det för bekofvets
täckande af honom uppgillra nödvändiga antal timmer å rot utstämplas.
Sådant skall då ske genom vederbörande skogsbetjänts försorg
och hemmansägaren därefter utan äfventyr vara berättigad att å hvilken
såg som helst försäga ifrågavarande virke. Yisar sig sedan, att det sålunda
försågade virket ej användes till husbehof, bör bötesansvar inträda.
Den med utstämplingen förenade kostnad bör enligt Eiksdagens mening
utgå af statsmedel. Eiksdagen håller före, att med bestämmelser af nu
ifrågasatt slag de väsentliga anledningarna till missnöje mot förordningen
i ifrågavarande del skulle undanröjas, utan att dess effektivitet därigenom
äfventyrades.
1874 års förordning i ämnet innehöll bestämmelse om att virke,
som olofligen afverkats, skulle tagas i beslag och dömas förbrutet. Eätt
att i lieslag taga sådant virke tillkom allmän åklagare, tjänsteman och
betjänte vid skogsstaten samt tullstatens tjänstemän, desse sistnämnde inom
hamn och lastageplats. Eättighet att utföra åtal i sådana mål ägde endast
allmän åklagare och jägeribetjäning, på sätt gällande författningar stadga,
hvarför tulltjänsteman, som gjort beslag, därom skulle göra anmälan hos
allmän åklagare eller jägeritjänsteman. Medel, som inflöto genom försäljning
af virke, som enligt författningen var beslag underkastadt, skulle
fördelas så, att en tredjedel skulle tillfalla kronan och två tredjedelar
åklagaren, dock att, därest annan behörig person verkställt beslaget, denne
4
Riksdagens Skrifvelse N:o 55.
skulle af åklagareandelen undfå hälften. Stadganden om sättet för beslagtaget
virkes försäljning saknades däremot i förordningen. Till eu början
lärer sådan försäljning — liksom af allt annat kronan tillhörigt virke,
afsedt för afsalu — hafva ägt rum genom Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvandes
försorg. Då emellertid försäljningarna härigenom fördröjdes
och särskild! på grund af den dåvarande bevakningspersonalens fåtalighet
svårigheter yppade sig att på ett tillfredsställande sätt bevaka beslagtaget
virke, utbildade sig snart nog den praxis, att sådant virke omedelbart
efter beslaget och i regel under hand försåldes, oftast innan det dömts
förbrutet. Det inträffade då ofta, att den, från hvilken beslaget skedde,
återköpte sitt virke, särskild! därför att annan köpare i månget fall ej
stod att finna. Huruvida detta skett till underpris, kan Riksdagen ej
vitsorda, men möjligheten häraf är icke utesluten. I alla händelser blef
följden af denna underhandsförsäljning, att allmän kontroll därå uteslöts.
Hvarken 1888 eller 1903 års författningar införde bestämmelser om sätt
för försäljning af beslagtaget virke. Då i de år 1903 antagna förordningar
om vård af enskildes skogar och om skyddsskogar bestämmelser meddelats
om sättet för försäljning af beslagtaget virke, men ej liknande
stadganden infördes i dimensionslagen, torde detta berott på, att man så
litet som möjligt ville ändra sistnämnda författning. Förhållandena kvarstå
således i detta afseende oförändrade utan att emellertid vidare uppbäras
af de skäl, som framkallat dem. Genom anställande numera af eu talrikare
bevakningspersonal har anledningen till en snabb försäljning af
beslagtaget virke delvis försvunnit. Yissa i motionen påpekade olägenheter
i det rådande systemet framstå därför än klarare, nämligen dels att
man ej vet, om staten tillnärmelsevis får hvad den kunde få för sitt virke,
dels ock att befolkningen bibringas den uppfattningen, att blott den betalar
något till en statens skogstjänsteman under hand, får den framföra
huru mycket undermåligt virke som helst till sågarna, hvilken uppfattning
desto lättare vinner insteg, som i allmänhet den, från hvilken virket
tages i beslag, från skogstjänstemannen efter beslaget, och innan beslagets
laglighet pröfvats af domstol, återköper virket. Till dessa olägenheters
afskaffande torde ändring i lagstiftningen vara af behofvet påkallad.
Motionären har i detta afseende föreslagit, att, då virke intill en viss minimikvantitet
beslagtagits, försäljning skulle ske å offentlig auktion, eller
att köpeanbud å det beslagtagna eller andelar däraf finge af spekulanter
ingifvas till revirförvaltaren före viss genom annons i ortens tidningar angifven
dag. Till ledning för lagstiftningen torde härvid lämpligen kunna
5
Riksdagens Skrifvelse N:o 55.
tjäna de bestämmelser, som äro gällande för försäljning af skogsalster från
statens skogar, äfvensom de stadganden angående beslagtaget virkes försäljning,
som finnas införda i lagen angående vård af enskildes skogar 9 §
och lagen angående skyddsskogar 5 §. Eegeln är, att dessa försäljningar
skola ske å offentlig auktion, hvilken enligt sistnämnda båda lagar skall
förrättas af åklagaren. Endast smärre virkespartier för statens räkning
äger jägmästaren i allmänhet under hand försälja, och blott om vtd utlyst
auktion å större parti antagligt anbud ej afgifvits, kan jägmästaren erhålla
förordnande af Eders Eungl. Maj:ts befallningshafvande eller domänstyrelsen
att under hand försälja äfven sådant parti. Det föreslagna sättet om infordrande
af anbud torde ock i vissa fall vara lämpligt. Fall kunna emellertid
äfven tänkas, då försäljning direkt under hand bör lämpligen äga
rum. Utom då fråga är om smärre virkespartier, torde sådant blifva
erforderligt, när till följd af stundande islossning en snar försäljning är
af nöden, äfvensom när eljest förhållandena därtill föranleda. Hvilka bestämmelser
som härutinnan kunna finnas erforderliga, torde anställd utredning
närmare gifva vid handen. Det kan ifrågasättas, om ej jämväl i
administrativ väg utfärdade bestämmelser rörande en från vederbörande
öfverjägmästares sida utöfvad kontroll skulle vara värdefulla.
Då de bestämmelser, 1874 års förordning innehöll angående förbud
mot fritt förfogande af undermåligt virke, kunde blifva till hinder
för en sund skogsvård, i det denna ofta krafvel’ afverkning af undermålig
skog för beredande af utrymme för duglig skogsåterväxt, medgaf
lagen ägare till skog, för hvilkens ordentliga skötsel och vård fordrades
afverkning af undermåligt virke, att, om han ville låta skeppa eller såga
detta virke, anmäla sig hos vederbörande revirförvaltare, hvilken efter
verkställd undersökning ägde, därest sådan afverkning befanns öfverensstämma
med grunderna för god skogshushållning, gifva tillstånd till afverkning
för skeppning eller sågning, dock att träd, som vid storändan
höll fem decimaltum eller mera i genomskärning, ej finge afföras, innan
det genom förrättningsmannens försorg blifvit med kronomärke stämpladt.
Yille ägaren sig till säkerhet hafva virke jämväl af mindre dimensioner
stämpladt, var han därtill berättigad. Begärdes sådan förrättning före
den 1 juni, skulle, där så ske kunde och skogsägaren det äskade, undersökningen
och utstämplingen företagas i sammanhang med de utsyningsförrättningar
å kronans skogar, som under året förekommo. Jordägaren
skulle ej vara pliktig att för ofvannämnda utsyning eller stämpling vidkännas
annan kostnad än godtgörelse till förrättningsmannen för den
6 Riksdagens Skrifvelse N:o 55.
tid, förrättningen å stället upptog, i hvilket afseende jordägaren skulle
erlägga såsom arfvode för hvarje dag fem kronor äfvensom förse förrättningsmannen
med kost och husrum eller gifva ersättning därför. Denna
blef längre fram bestämd att utgå med tre kronor per dag. I sammanhang
med 1882 års förordning och för att ytterligare befordra en rationell
skogsvård stadgades, att den utsyning af undermåligt virke, hvarom
nyss nämnts, skulle verkställas utan kostnad för jordägaren, därest skogen
vore indelad till ordnad hushållning enligt plan, som blifvit af skogsstyrelsen
godkänd, samt utsyningen afsåge virke, som enligt planen vore
bestämdt att afverkas. Dessa bestämmelser kvarstodo oförändrade i 1888
års förordning och undergingo ingen väsentlig förändring genom 1903
års lagstiftning. Ifrågavarande stadganden gåfvo tidigt nog anledning till
missbelåtenhet. Då ersättning till förrättningsmannen skulle utgå per dag
och en mindre skogsägare gifvetvis icke kunde erhålla utsyning annat än
å smärre virkespartier, kunde en förrättning, hvilken under sådana förhållanden
ofta nog icke erfordrade en hel dag, blifva rätt betungande för
nyss nämnde skogsägare i förhållande till de obetydliga trädpartier, han
till fritt förfogande tick utsynade. Den lindring, bestämmelserna om fri
utsyning, när skogen indelats till ordnad hushållning, voro afsedda att medföra,
har aldrig blifvit af betydelse, då endast ett fåtal indelningsplaner
ingifvits till skogs- eller numera domänstyrelsen. IN''är utsyningar för
ifrågavarande ändamål begärdes, blef det ock vanligt, att särskilt större
skogsägare anhöllo att på samma gång få utsynad jämväl den fullmåliga
skog, de önskade afverka. En sådan ur skogsvårdssynpunkt synnerligen
fördelaktig begäran blef ock enskildt af utsyningsförrättaren villfaren, men
då för denna extra förrättning några särskilda bestämmelser naturligen
icke funnos meddelade angående den ersättning, skogstjänstemannen därför
till äfventyra skulle bekomma, inträffade det, att enskilda aftal härom
uppgjordes. Detta förhållande gaf snart anledning till missbelåtenhet hos
befolkningen. Man ansåg, i regel utan fog, att jägmästarne här erhöllo
en extra ersättning af den enskilde större skogsägaren för att gynna denne
på deras bekostnad, som ej läto företaga dylika extra utsyningar. I och
för sig af stor betydelse för skogsvården, blefvo således dessa förrättningar
ägnade att hos befolkningen uppväcka misstro mot skogstjänstemännen.
Härtill kan ock hafva bidragit, att förrättningsman betingat sig särskild
ersättning per träd i de enstaka fall, då större skogsägare någon gång
enskildt anmodat honom att i samband med uppgörande af indelningsplaner
å deras skogar, därvid taxering skett medelst trädräkning, såsom
7
Riksdagens Skrifvelse N:o 55.
extra afverkning utsyna ock utstämpla undermålig ock skadad skog. Domänstyrelsens
cirkulär den 27 januari 1903 förutsätter numera emellertid,
att sådana taxeringar väl kunna uppgöras i samkand med afverkningsplanerna,
men äger jägmästaren att kärför utfå ersättning af statsmedel.
Det är numera endast den särskilda kostnaden för kandtlangning vid dessa
förrättningar, den enskilde skogsägaren får bekosta. Det kar vidare uppgifvits,
att, när utsyningsförrättning begärts efter den 1 juni, jägmästaren
för att under året utföra densamma betingat sig särskild godtgörelse af
skogsägaren, ock skulle detta i sin mån gifvit anledning till missbelåtenket.
Angående ersättning för utsyningsförrättningar i detta fall innehåller
icke någon af dimensionslagarna bestämmelser, ock lärer det därför vid
något tillfälle kafva inträffat, att en jägmästare kärför betingat sig särskild
reseersättning. Numera är, enligt hvad Riksdagen inkämtat, i alla
kändelser förkållandet så ordnadt, att jägmästaren tidigt på sommaren till
öfverjägmästaren ingifver förteckning å de förrättningar, kan under återstoden
af året kar att utföra, äfvensom plan öfver deras ordningsföljd,
ock sedan ifrågavarande förslag af öfverjägmästaren granskats ock godkänts,
varder detsamma i god tid, innan förrättningsmannen afreser, offentligen
kungjordt. Härigenom äro således ifrågavarande förrättningar underkastade
den offentligket, som bör utgöra garanti mot sist anmärkta förhållande.
I allt fall kvarstå, såsom af ofvanstående redogörelse framgår, bestämda
anledningar till missbelåtenhet med dimensionslagens bestämmelser i kär
ifrågavarande afseende.
Då lagen närmast afser skogsskydd och för det ändamålet pålagt den
skogsägande befolkningen vissa rätt betydande inskränkningar i dispositionsrätten
till skogen, synes det Riksdagen, som om ej någon åtgärd till
undanröjande af berättigade anledningar till missbelåtenhet med densamma
borde försummas. Ock särskildt i kär förevarande afseende gäller det
att förändra sådana bestämmelser, kvilka kos befolkningen visat sig ägnade
att uppväcka misstro till skogstjänstemännens opartiskhet. Ur desses synpunkt
lärer därför också en reform vara att förorda. Densamma bör bidraga
till stärkande af skogsstatens i ifrågavarande trakter ofta synnerligen
ömtåliga och grannlaga ställning.
Riksdagen vill för sin del som förslag till förbättringar i ifrågavarande
afseende förorda bestämmelser i följande riktning. All den undermåliga
skog, som för rationell skogsskötsel beköfver afverkas, ock hvilken
man önskar erhålla till fritt förfogande, bör utstämplas. Men samtidigt
bör äfven medgifvas den ur synpunkten af en god skogsvård betydelse
-
8 Riksdagens Skrifvelse N:o 55.
fulla utstämpiingen af deri fullmåliga skog, som man önskar afverka. För
att vid samtliga dessa utsyningar förekomma ofvan berörda anledningar
till misstroende från befolkningens sida mot de tjänstförrättande utsyningsmännen
vore det lämpligt, att all enskild ersättning till desse, utgående
vare sig enligt nu gällande författningar eller på grund af enskild uppgörelse,
helt förbjödes och ersättning i stället utbetalades af staten. Härigenom
finge ock vederbörande skogstjänsteman en i förhållande till skogsägaren
mera oberoende ställning. Ifrågasättas kunde, om man, såsom i
lagen angående skyddsskogar, borde stanna härvid och göra ifrågavarande
utsyningar fullt afgiftsfria för skogsägaren. Skäl kunde ju härför andragas,
men synes det Eiksdagen, som om man därmed lämnade tillfälle
öppet för påkallande af utsyningar, utan att verkligt behof ur synpunkten
af skogens rationella skötsel därtill förelåge. Med hänsyn bland annat
härtill torde skogsägaren bära ersätta staten den med förrättningen förenade
kostnad, och vore det i sådant afseende ur flere synpunkter fördelaktigt,
om ersättning utginge per träd och kubikmassa, i likhet med hvad som
är gällande enligt kungörelsen den 11 december 1903 angående afgäld
för utsyning af virke i vissa fall inom de sex norra länen. Härmed
vunnes till en början öfverensstämmelse i förevarande afseende mellan nu
ifrågavarande skogsägare och sådana inom samma trakter boende kronohemmans
och nybygges åbor äfvensom skatte- och frälsehemmansägare
samt ägare af sågverk med s. k. privilegierad stockfångsträtt, hvilka endast
efter utsyning få disponera sin skog. Vidare skulle ett sådant sätt
för utsyningsafgifternas bestämmande helt visst medföra någon lättnad för
de mindre skogsägarne därigenom, att utsyningsafgifterna särskildt för det
smärre virket, hvilka enligt kungörelsen den 11 december 1903 äro beräknade
till endast 21/z öre per kubikmeter, skulle ställa sig billigare, än
hvad nu kan blifva förhållandet med ersättning per dag. Debitering och
uppbörd af ifrågavarande afgifter torde kunna ske i likhet med hvad förhållandet
är med afgifterna enligt nyssnämnda kungörelse, d. v. s. i sammanhang
med kronoskatterna på sätt i Eders Kung!. Maj:ts bref den 13
juni 1890 är stadgadt. För att slutligen bereda skogsägarne möjlighet
att utan större tidsutdräkt erhålla sina ifrågavarande utsyningar vore det
lämpligt, att därtill användes ej blott, såsom nu, jägmästare och assistenter,
utan ock att den för bland annat Västerbottens och Norrbottens län
för närvarande anställde skogsingenjören kunde vid skogsförrättningars
handläggning biträda med utsyningar.
9
Riksdagens Skrifvelse N:o 55.
Med stöd af hvad sålunda anförts, får Riksdagen anhålla, det täcktes
Eders Kungl. Maj:t låta verkställa utredning samt, i den mån densamma
därtill gifver anledning, förelägga Riksdagen förslag till ändringar i förordningen
angående åtgärder till förekommande af öfverdrifven utverkning
å ungskog inom Västerbottens och Norrbottens län den 24 juli 1903
i syfte
a) att hemmansägare eller åbo, under förutsättning af nödig kontroll,
berättigas att äfven vid andra sågar inom länen än husbehofssågar till
oundgängligt husbehof låta försäga undermåligt virke;
b) att tillfredsställande bestämmelser må åstadkommas rörande sättet
för försäljning af beslagtaget virke; samt
c) att afgifter för de i 3 § 1 mom. omförmälda utsynings- och
utstämplingsförrättningar erläggas till staten i stället för till förrättningsmannen.
Stockholm den 31 mars 1906.
Med undersåtlig vördnad.
Bill. till Riksd. Prof. 1906. 10 Sami,
1 Afd. 1 Band. 10 Häft.
2
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.