Sök i Ratio Lex

Skrifvelse till Konungen, i anledning af väckt motion med begäran om framläggande af förslag till ändring af förordningen angående åtgärder till förekommande af öfverdrifven afverkning å ungskog inom Västerbottens och Norrbottens län den 24 juli 1903.

1906-03-31 · 9 sidor, varav 9 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 9 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Rskr. 1906:55, Skrifvelse till Konungen, i anledning af väckt motion med begäran om framläggande af förslag till ändring af förordningen angående åtgärder till förekommande af öfverdrifven afverkning å ungskog inom Västerbottens och Norrbottens län den 24 juli 1903.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Riksdagens Skrifvelse N:o 55.

1

Hso 55.

Uppläst och godkänd hos Första Kammaren den 31 mars 1906.

— —■ — — Andra Kammaren — 31 — —■

Riksdagens skrifvelse till Konungen, i anledning af väckt motion

med begäran om framläggande af förslag till ändring

af förordningen angående åtgärder till förekommande af

öfverdrifven afverkning å ungskog inom Västerbottens och

Norrbottens län den 24 juli 1903.

(Lagutskottets utlåtande n:o 24.)

Till Konungen.

Vid innevarande års riksdag har enskild motionär ifrågasatt ändring

i förordningen angående åtgärder till förekommande af öfverdrifven afverkning

å ungskog inom Västerbottens och Norrbottens län den 24 juli

1903. Motionen vänder sig endast mot vissa detaljbestämmelser i förordningen

och sträfvar, utan att vilja rubba de ledande grundsatserna i

densamma, att i afsedda delar åstadkomma förändring i bestämmelser,

hvilka bos den skogsägande befolkningen gifvit anledning till missbelåtenhet.

Bill. till Riksd. Prof. 1906. 10 Sami. 1 Afä. 1 Band. 10 Höft. (N:is 55, 56.) 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Riksdagens Skrifvelse N:o 55

Eedan 1874 års förordning medgaf hemmansägare eller åbo att,

utan särskildt tillstånd, af hemmanets skog till oundgängligt husbehof låta

vid gården såga och använda undermåligt virke, en bestämmelse, som

oförändrad kvarstod i dimensionslagarna före 1903 års lagstiftning. Då

särskildt på 1870-talet smärre sågar talrikt funnos vid gårdarna, medförde

stadgandet ej heller afsevärda svårigheter att få undermåligt virke försågadt,

och tillstånd att å annat ställe än vid gården försäga dylikt virke

var därför då knappast behöflig!. I den män emellertid som sågverksindustrien

alltmera vann insteg i dessa trakter, nedgick antalet småsågar

betydligt, och stadgandet att endast vid gården få försäga till oundgängligt

husbehof nödigt virke blef därmed af strängare beskaffenhet, än

afsedt varit. Med hänsyn bland annat härtill antog ock, efter enskild

motion, 1903 års Biksdag för sin del sådant stadgande, att hemmansägare

eller åbo ej skulle vara förment att, utan särskildt tillstånd, af hemmanets

skog, till oundgängligt husbehof, låta försäga undermåligt virke å sådana

såginrättningar, hvilka ej äro afsedda till försågning af virke för export

(husbehofssågar). Med detta stadgande, som af Eders Kung!. Maj: t fastställdes,

utvidgades rätten att till husbehof försäga undermåligt virke för

alla dem, hvilka ej hade någon såg vid sin gård, hvaremot förhållandet

blef det motsatta för dem, som vid sin gård hade sågar, afsedda helt eller

delvis till försågning af virke för export och för hvilka berörda rätt således

inskränktes. Det är denna inskränkning, som hos hemmansägarne

inom Västerbottens läns kustland framkallat ett missnöje, hvilket bland

annat tagit sig uttryck i två under nästlidna år till Eders Ivungl. Maj:t

ingifna petitioner. Den omständigheten, att samma såg ett år användes

endast i den omfattning, att den kan betraktas som husbehofssåg, ett

annat år åter jämväl till försågning af virke för export, har ock vållat

betydliga konflikter mellan skogsstatens bevakningspersonal och befolkningen,

då denna till sådana sågar för försågning framfört till husbehof

nödigt virke, och det förhållandet, att den ena gången till sådan såg framfördt

husbehofsvirke lämnats oantastadt, men en annan gång tagits i

beslag, måste själflallet vara ägnadt att ytterligare stegra missnöjet. I

detta sammanhang vill Biksdagen erinra om hvad öfverjägmästaren i Skellefteå

distrikt i en till domänstyrelsen den 19 nästlidne februari aflåten

skrifvelse härutinnan yttrar. Han anför, att, af angifven orsak, det nästan

blifvit en ren omöjlighet att för ortens förbrukning och för delägarne i

byasågarna erhålla för hemmanens oundgängliga husbehof erforderligt

sågadt virke af mindre dimensioner, om icke under viss kortare tid och

s. 3 Kontrollera mot PDF

Riksdagens Skrifvelse N:o 55. 3

under skärpt kontroll tillfälle bereddes hemmansinnehafvare att få använda

dessa sina sågar till ursprungliga ändamålet: kusbekofsförsågning. Det

lärer alltså vara af bekofvet påkalladt att råda bot för detta öfverklagade

missförhållande, och vill Eiksdagen härvid framhålla, hurusom det icke

kan anses annat än billigt, att befolkningen får vid närmast liggande såg

— af hvilken beskaffenhet den vara vill — försäga det undermåliga virke,

som är för dess husbehof oundgängligt. Första villkoret härför är, att för

detta behofs tillgodoseende främst anlitas den virkestillgång, som genom

redan tillåten utverkning står gårdsägaren till buds såsom utverkning för

odling eller enligt fastställd hushållningsplan m. m., så att endast för det,

som därutöfver erfordras, finge anlitas den utvidgade rätt, hvarom nu är

fråga. Därjämte måste denna rätt så regleras, att ej det med lagen afsedda

skyddet för skogen äfventyr as. Det synes Eiksdagen kunna ifrågasättas

att för reformens genomförande använda följande sätt att gå till

väga. Isär en hemmansägare för sitt oundgängliga husbehof vill försäga

undermåligt virke å såg, som ej är att anse som kusbekofssåg, bör han

anmäla sig hos vederbörande revirförvaltare och begära, att det för bekofvets

täckande af honom uppgillra nödvändiga antal timmer å rot utstämplas.

Sådant skall då ske genom vederbörande skogsbetjänts försorg

och hemmansägaren därefter utan äfventyr vara berättigad att å hvilken

såg som helst försäga ifrågavarande virke. Yisar sig sedan, att det sålunda

försågade virket ej användes till husbehof, bör bötesansvar inträda.

Den med utstämplingen förenade kostnad bör enligt Eiksdagens mening

utgå af statsmedel. Eiksdagen håller före, att med bestämmelser af nu

ifrågasatt slag de väsentliga anledningarna till missnöje mot förordningen

i ifrågavarande del skulle undanröjas, utan att dess effektivitet därigenom

äfventyrades.

1874 års förordning i ämnet innehöll bestämmelse om att virke,

som olofligen afverkats, skulle tagas i beslag och dömas förbrutet. Eätt

att i lieslag taga sådant virke tillkom allmän åklagare, tjänsteman och

betjänte vid skogsstaten samt tullstatens tjänstemän, desse sistnämnde inom

hamn och lastageplats. Eättighet att utföra åtal i sådana mål ägde endast

allmän åklagare och jägeribetjäning, på sätt gällande författningar stadga,

hvarför tulltjänsteman, som gjort beslag, därom skulle göra anmälan hos

allmän åklagare eller jägeritjänsteman. Medel, som inflöto genom försäljning

af virke, som enligt författningen var beslag underkastadt, skulle

fördelas så, att en tredjedel skulle tillfalla kronan och två tredjedelar

åklagaren, dock att, därest annan behörig person verkställt beslaget, denne

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Riksdagens Skrifvelse N:o 55.

skulle af åklagareandelen undfå hälften. Stadganden om sättet för beslagtaget

virkes försäljning saknades däremot i förordningen. Till eu början

lärer sådan försäljning — liksom af allt annat kronan tillhörigt virke,

afsedt för afsalu — hafva ägt rum genom Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvandes

försorg. Då emellertid försäljningarna härigenom fördröjdes

och särskild! på grund af den dåvarande bevakningspersonalens fåtalighet

svårigheter yppade sig att på ett tillfredsställande sätt bevaka beslagtaget

virke, utbildade sig snart nog den praxis, att sådant virke omedelbart

efter beslaget och i regel under hand försåldes, oftast innan det dömts

förbrutet. Det inträffade då ofta, att den, från hvilken beslaget skedde,

återköpte sitt virke, särskild! därför att annan köpare i månget fall ej

stod att finna. Huruvida detta skett till underpris, kan Riksdagen ej

vitsorda, men möjligheten häraf är icke utesluten. I alla händelser blef

följden af denna underhandsförsäljning, att allmän kontroll därå uteslöts.

Hvarken 1888 eller 1903 års författningar införde bestämmelser om sätt

för försäljning af beslagtaget virke. Då i de år 1903 antagna förordningar

om vård af enskildes skogar och om skyddsskogar bestämmelser meddelats

om sättet för försäljning af beslagtaget virke, men ej liknande

stadganden infördes i dimensionslagen, torde detta berott på, att man så

litet som möjligt ville ändra sistnämnda författning. Förhållandena kvarstå

således i detta afseende oförändrade utan att emellertid vidare uppbäras

af de skäl, som framkallat dem. Genom anställande numera af eu talrikare

bevakningspersonal har anledningen till en snabb försäljning af

beslagtaget virke delvis försvunnit. Yissa i motionen påpekade olägenheter

i det rådande systemet framstå därför än klarare, nämligen dels att

man ej vet, om staten tillnärmelsevis får hvad den kunde få för sitt virke,

dels ock att befolkningen bibringas den uppfattningen, att blott den betalar

något till en statens skogstjänsteman under hand, får den framföra

huru mycket undermåligt virke som helst till sågarna, hvilken uppfattning

desto lättare vinner insteg, som i allmänhet den, från hvilken virket

tages i beslag, från skogstjänstemannen efter beslaget, och innan beslagets

laglighet pröfvats af domstol, återköper virket. Till dessa olägenheters

afskaffande torde ändring i lagstiftningen vara af behofvet påkallad.

Motionären har i detta afseende föreslagit, att, då virke intill en viss minimikvantitet

beslagtagits, försäljning skulle ske å offentlig auktion, eller

att köpeanbud å det beslagtagna eller andelar däraf finge af spekulanter

ingifvas till revirförvaltaren före viss genom annons i ortens tidningar angifven

dag. Till ledning för lagstiftningen torde härvid lämpligen kunna

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Riksdagens Skrifvelse N:o 55.

tjäna de bestämmelser, som äro gällande för försäljning af skogsalster från

statens skogar, äfvensom de stadganden angående beslagtaget virkes försäljning,

som finnas införda i lagen angående vård af enskildes skogar 9 §

och lagen angående skyddsskogar 5 §. Eegeln är, att dessa försäljningar

skola ske å offentlig auktion, hvilken enligt sistnämnda båda lagar skall

förrättas af åklagaren. Endast smärre virkespartier för statens räkning

äger jägmästaren i allmänhet under hand försälja, och blott om vtd utlyst

auktion å större parti antagligt anbud ej afgifvits, kan jägmästaren erhålla

förordnande af Eders Eungl. Maj:ts befallningshafvande eller domänstyrelsen

att under hand försälja äfven sådant parti. Det föreslagna sättet om infordrande

af anbud torde ock i vissa fall vara lämpligt. Fall kunna emellertid

äfven tänkas, då försäljning direkt under hand bör lämpligen äga

rum. Utom då fråga är om smärre virkespartier, torde sådant blifva

erforderligt, när till följd af stundande islossning en snar försäljning är

af nöden, äfvensom när eljest förhållandena därtill föranleda. Hvilka bestämmelser

som härutinnan kunna finnas erforderliga, torde anställd utredning

närmare gifva vid handen. Det kan ifrågasättas, om ej jämväl i

administrativ väg utfärdade bestämmelser rörande en från vederbörande

öfverjägmästares sida utöfvad kontroll skulle vara värdefulla.

Då de bestämmelser, 1874 års förordning innehöll angående förbud

mot fritt förfogande af undermåligt virke, kunde blifva till hinder

för en sund skogsvård, i det denna ofta krafvel’ afverkning af undermålig

skog för beredande af utrymme för duglig skogsåterväxt, medgaf

lagen ägare till skog, för hvilkens ordentliga skötsel och vård fordrades

afverkning af undermåligt virke, att, om han ville låta skeppa eller såga

detta virke, anmäla sig hos vederbörande revirförvaltare, hvilken efter

verkställd undersökning ägde, därest sådan afverkning befanns öfverensstämma

med grunderna för god skogshushållning, gifva tillstånd till afverkning

för skeppning eller sågning, dock att träd, som vid storändan

höll fem decimaltum eller mera i genomskärning, ej finge afföras, innan

det genom förrättningsmannens försorg blifvit med kronomärke stämpladt.

Yille ägaren sig till säkerhet hafva virke jämväl af mindre dimensioner

stämpladt, var han därtill berättigad. Begärdes sådan förrättning före

den 1 juni, skulle, där så ske kunde och skogsägaren det äskade, undersökningen

och utstämplingen företagas i sammanhang med de utsyningsförrättningar

å kronans skogar, som under året förekommo. Jordägaren

skulle ej vara pliktig att för ofvannämnda utsyning eller stämpling vidkännas

annan kostnad än godtgörelse till förrättningsmannen för den

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Riksdagens Skrifvelse N:o 55.

tid, förrättningen å stället upptog, i hvilket afseende jordägaren skulle

erlägga såsom arfvode för hvarje dag fem kronor äfvensom förse förrättningsmannen

med kost och husrum eller gifva ersättning därför. Denna

blef längre fram bestämd att utgå med tre kronor per dag. I sammanhang

med 1882 års förordning och för att ytterligare befordra en rationell

skogsvård stadgades, att den utsyning af undermåligt virke, hvarom

nyss nämnts, skulle verkställas utan kostnad för jordägaren, därest skogen

vore indelad till ordnad hushållning enligt plan, som blifvit af skogsstyrelsen

godkänd, samt utsyningen afsåge virke, som enligt planen vore

bestämdt att afverkas. Dessa bestämmelser kvarstodo oförändrade i 1888

års förordning och undergingo ingen väsentlig förändring genom 1903

års lagstiftning. Ifrågavarande stadganden gåfvo tidigt nog anledning till

missbelåtenhet. Då ersättning till förrättningsmannen skulle utgå per dag

och en mindre skogsägare gifvetvis icke kunde erhålla utsyning annat än

å smärre virkespartier, kunde en förrättning, hvilken under sådana förhållanden

ofta nog icke erfordrade en hel dag, blifva rätt betungande för

nyss nämnde skogsägare i förhållande till de obetydliga trädpartier, han

till fritt förfogande tick utsynade. Den lindring, bestämmelserna om fri

utsyning, när skogen indelats till ordnad hushållning, voro afsedda att medföra,

har aldrig blifvit af betydelse, då endast ett fåtal indelningsplaner

ingifvits till skogs- eller numera domänstyrelsen. IN''är utsyningar för

ifrågavarande ändamål begärdes, blef det ock vanligt, att särskilt större

skogsägare anhöllo att på samma gång få utsynad jämväl den fullmåliga

skog, de önskade afverka. En sådan ur skogsvårdssynpunkt synnerligen

fördelaktig begäran blef ock enskildt af utsyningsförrättaren villfaren, men

då för denna extra förrättning några särskilda bestämmelser naturligen

icke funnos meddelade angående den ersättning, skogstjänstemannen därför

till äfventyra skulle bekomma, inträffade det, att enskilda aftal härom

uppgjordes. Detta förhållande gaf snart anledning till missbelåtenhet hos

befolkningen. Man ansåg, i regel utan fog, att jägmästarne här erhöllo

en extra ersättning af den enskilde större skogsägaren för att gynna denne

på deras bekostnad, som ej läto företaga dylika extra utsyningar. I och

för sig af stor betydelse för skogsvården, blefvo således dessa förrättningar

ägnade att hos befolkningen uppväcka misstro mot skogstjänstemännen.

Härtill kan ock hafva bidragit, att förrättningsman betingat sig särskild

ersättning per träd i de enstaka fall, då större skogsägare någon gång

enskildt anmodat honom att i samband med uppgörande af indelningsplaner

å deras skogar, därvid taxering skett medelst trädräkning, såsom

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Riksdagens Skrifvelse N:o 55.

extra afverkning utsyna ock utstämpla undermålig ock skadad skog. Domänstyrelsens

cirkulär den 27 januari 1903 förutsätter numera emellertid,

att sådana taxeringar väl kunna uppgöras i samkand med afverkningsplanerna,

men äger jägmästaren att kärför utfå ersättning af statsmedel.

Det är numera endast den särskilda kostnaden för kandtlangning vid dessa

förrättningar, den enskilde skogsägaren får bekosta. Det kar vidare uppgifvits,

att, när utsyningsförrättning begärts efter den 1 juni, jägmästaren

för att under året utföra densamma betingat sig särskild godtgörelse af

skogsägaren, ock skulle detta i sin mån gifvit anledning till missbelåtenket.

Angående ersättning för utsyningsförrättningar i detta fall innehåller

icke någon af dimensionslagarna bestämmelser, ock lärer det därför vid

något tillfälle kafva inträffat, att en jägmästare kärför betingat sig särskild

reseersättning. Numera är, enligt hvad Riksdagen inkämtat, i alla

kändelser förkållandet så ordnadt, att jägmästaren tidigt på sommaren till

öfverjägmästaren ingifver förteckning å de förrättningar, kan under återstoden

af året kar att utföra, äfvensom plan öfver deras ordningsföljd,

ock sedan ifrågavarande förslag af öfverjägmästaren granskats ock godkänts,

varder detsamma i god tid, innan förrättningsmannen afreser, offentligen

kungjordt. Härigenom äro således ifrågavarande förrättningar underkastade

den offentligket, som bör utgöra garanti mot sist anmärkta förhållande.

I allt fall kvarstå, såsom af ofvanstående redogörelse framgår, bestämda

anledningar till missbelåtenhet med dimensionslagens bestämmelser i kär

ifrågavarande afseende.

Då lagen närmast afser skogsskydd och för det ändamålet pålagt den

skogsägande befolkningen vissa rätt betydande inskränkningar i dispositionsrätten

till skogen, synes det Riksdagen, som om ej någon åtgärd till

undanröjande af berättigade anledningar till missbelåtenhet med densamma

borde försummas. Ock särskildt i kär förevarande afseende gäller det

att förändra sådana bestämmelser, kvilka kos befolkningen visat sig ägnade

att uppväcka misstro till skogstjänstemännens opartiskhet. Ur desses synpunkt

lärer därför också en reform vara att förorda. Densamma bör bidraga

till stärkande af skogsstatens i ifrågavarande trakter ofta synnerligen

ömtåliga och grannlaga ställning.

Riksdagen vill för sin del som förslag till förbättringar i ifrågavarande

afseende förorda bestämmelser i följande riktning. All den undermåliga

skog, som för rationell skogsskötsel beköfver afverkas, ock hvilken

man önskar erhålla till fritt förfogande, bör utstämplas. Men samtidigt

bör äfven medgifvas den ur synpunkten af en god skogsvård betydelse
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Riksdagens Skrifvelse N:o 55.

fulla utstämpiingen af deri fullmåliga skog, som man önskar afverka. För

att vid samtliga dessa utsyningar förekomma ofvan berörda anledningar

till misstroende från befolkningens sida mot de tjänstförrättande utsyningsmännen

vore det lämpligt, att all enskild ersättning till desse, utgående

vare sig enligt nu gällande författningar eller på grund af enskild uppgörelse,

helt förbjödes och ersättning i stället utbetalades af staten. Härigenom

finge ock vederbörande skogstjänsteman en i förhållande till skogsägaren

mera oberoende ställning. Ifrågasättas kunde, om man, såsom i

lagen angående skyddsskogar, borde stanna härvid och göra ifrågavarande

utsyningar fullt afgiftsfria för skogsägaren. Skäl kunde ju härför andragas,

men synes det Eiksdagen, som om man därmed lämnade tillfälle

öppet för påkallande af utsyningar, utan att verkligt behof ur synpunkten

af skogens rationella skötsel därtill förelåge. Med hänsyn bland annat

härtill torde skogsägaren bära ersätta staten den med förrättningen förenade

kostnad, och vore det i sådant afseende ur flere synpunkter fördelaktigt,

om ersättning utginge per träd och kubikmassa, i likhet med hvad som

är gällande enligt kungörelsen den 11 december 1903 angående afgäld

för utsyning af virke i vissa fall inom de sex norra länen. Härmed

vunnes till en början öfverensstämmelse i förevarande afseende mellan nu

ifrågavarande skogsägare och sådana inom samma trakter boende kronohemmans

och nybygges åbor äfvensom skatte- och frälsehemmansägare

samt ägare af sågverk med s. k. privilegierad stockfångsträtt, hvilka endast

efter utsyning få disponera sin skog. Vidare skulle ett sådant sätt

för utsyningsafgifternas bestämmande helt visst medföra någon lättnad för

de mindre skogsägarne därigenom, att utsyningsafgifterna särskildt för det

smärre virket, hvilka enligt kungörelsen den 11 december 1903 äro beräknade

till endast 21/z öre per kubikmeter, skulle ställa sig billigare, än

hvad nu kan blifva förhållandet med ersättning per dag. Debitering och

uppbörd af ifrågavarande afgifter torde kunna ske i likhet med hvad förhållandet

är med afgifterna enligt nyssnämnda kungörelse, d. v. s. i sammanhang

med kronoskatterna på sätt i Eders Kung!. Maj:ts bref den 13

juni 1890 är stadgadt. För att slutligen bereda skogsägarne möjlighet

att utan större tidsutdräkt erhålla sina ifrågavarande utsyningar vore det

lämpligt, att därtill användes ej blott, såsom nu, jägmästare och assistenter,

utan ock att den för bland annat Västerbottens och Norrbottens län

för närvarande anställde skogsingenjören kunde vid skogsförrättningars

handläggning biträda med utsyningar.

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Riksdagens Skrifvelse N:o 55.

Med stöd af hvad sålunda anförts, får Riksdagen anhålla, det täcktes

Eders Kungl. Maj:t låta verkställa utredning samt, i den mån densamma

därtill gifver anledning, förelägga Riksdagen förslag till ändringar i förordningen

angående åtgärder till förekommande af öfverdrifven utverkning

å ungskog inom Västerbottens och Norrbottens län den 24 juli 1903

i syfte

a) att hemmansägare eller åbo, under förutsättning af nödig kontroll,

berättigas att äfven vid andra sågar inom länen än husbehofssågar till

oundgängligt husbehof låta försäga undermåligt virke;

b) att tillfredsställande bestämmelser må åstadkommas rörande sättet

för försäljning af beslagtaget virke; samt

c) att afgifter för de i 3 § 1 mom. omförmälda utsynings- och

utstämplingsförrättningar erläggas till staten i stället för till förrättningsmannen.

Stockholm den 31 mars 1906.

Med undersåtlig vördnad.

Bill. till Riksd. Prof. 1906. 10 Sami,

1 Afd. 1 Band. 10 Häft.

2

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.