Sök i Ratio Lex

Skrifvelse till Konungen, i anledning af väckt motion angående befogenhet för riksförsäkringsanstalten att för arbetare, som i anstalten försäkras för olycksfall i arbetet, upptaga jämväl försäkring för olycksfall, som inträffa utom arbetet.

1906-04-24 · 3 sidor, varav 3 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 3 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Rskr. 1906:81, Skrifvelse till Konungen, i anledning af väckt motion angående befogenhet för riksförsäkringsanstalten att för arbetare, som i anstalten försäkras för olycksfall i arbetet, upptaga jämväl försäkring för olycksfall, som inträffa utom arbetet.

Dokumentets text

s. 3 Kontrollera mot PDF

Riksdagens Skrifvelse Nw 81.

3

iV;o 8t.

Uppläst och godkänd af Första Kammaren den 24 april 1906.

— — — — Andra Kammaren den 24 — ~

Riksdagens skrifvelse till Konungen, i anledning af väckt motion angående

befogenhet för riksförsäkringsanstalten att för arbetare,

som i anstalten försäkras för olycksfall i arbetet,

upptaga jämväl försäkring för olycksfall, som inträffa

utom arbetet.

(Sammansätta stats- och lagutskottets utlåtande n:o 3.)

Till Konungen.

Uti en vid innevarande riksdag inom Andra Kammaren väckt

motion har ifrågasatts sådan utvidgning af riksförsäkringsanstaltens

verksamhet, att anstalten skulle tillerkännas befogenhet att för arbetare,

som där försäkras för olycksfall i arbetet, upptaga jämväl försäkring för

olycksfall, som inträffa utom arbetet.

Då genom lagen angående ersättning för skada till följd af olycksfall

i arbete den 5 juli 1901 bestämdes, att riksförsäkringsanstalten

skulle inrättas, var syftet med dess inrättande, att på anstalten skulle

kunna öfverflyttas den ersättningsskyldighet, nämnda lag pålade arbetsgivare

för skada till följd af olycksfall, som härflöte från utöfningen af

arbetsgivarens yrke. Att detta syfte icke vunnits i den utsträckning,

som med riksförsäkringsanstaltens inrättande afsetts, lärer icke kunna

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Riksdagens Skrifvelse N:o 81.

förnekas. Genom den år 1904 vidtagna lagändringen, som tillerkände

riksförsäkringsanstalten befogenhet att meddela försäkring med rätt till

sjukhjälp eller lifränta äfven under de sextio första dagarna efter inträffadt

olycksfall, eller under den s. k. karenstiden, ehuru ersättningsskyldighet

för sådan skada ej enligt lag åligger arbetsgivare, har

otvifvelaktigt riksförsäkringsanstalten i högre grad än förut blifvit af

arbetsgivare anlitad, och bör det äfven kunna förväntas, att anslutningen

till densamma kommer att än mera ökas. Erfarenheten torde

emellertid redan nu hafva visat, att anstaltens verksamhet äfven med

den sålunda utsträckta befogenheten att meddela försäkring jämväl

under karenstiden icke kan erhålla den omfattning, som med anstaltens

inrättande afsetts. Den obenägenhet, som synbarligen ännu förefinnes

hos flertalet arbetsgifvare, hvilka genom förutnämnda lag ålagts omförmälda

ersättningsskyldighet, att öfverflytta denna risk på riksförsäkringsanstalten,

torde i främsta rummet bero på den omständigheten, att

riksförsäkringsanstalten är förhindrad att bevilja försäkring jämväl för

skada utom arbetet. Genom att undanröja detta hinder öch tillerkänna

riksförsäkringsanstalten befogenhet att meddela dylik försäkring skulle

enligt Riksdagens förmenande riksförsäkringsanstaltens verksamhet blifva

så ordnad, att anstalten kan med fördel af arbetsgifvare i allmänhet

anlitas.

Mot en sådan utvidgning har i hufvudsak anmärkts, att riksförsäkringsanstaltens

verksamhet därigenom skulle föras för långt utom

det med anstalten afsedda ändamålet, nämligen att öfvertaga arbetsgifvares

i lagen stadgade ansvarsplikt. Om än denna invändning i någon

mån kan anses hafva fog för sig, synes densamma dock ej böra tillmätas

någon afgörande betydelse för frågan, då, såsom Riksdagen anser,

praktiska skäl tala för den föreslagna utvidgningen af riksförsäkringsanstaltens

verksamhet. Också har ju redan förut brutits mot berörda

princip, såväl då vid lagens antagande riksförsäkringsanstalten medgafs

rätt att upptaga försäkring af arbetsgifvare, som icke äro underkastade

ifrågavarande ansvarsplikt, äfvensom af arbetare, oafsedt om de äro

stadda i sådant arbete, som i lagen afses eller ej, som ock då anstalten

år 1904 tillerkändes befogenhet att meddela försäkring för skada jämväl

under karenstiden.

Det torde kunna antagas, att, därest riksförsäkringsanstalten tillerkännes

rätt att meddela försäkring jämväl för olycksfall utom arbetet,

detta kommer i de fall, i hvilka sådan försäkring tagits, att medföra en

afsevärd lättnad vid regleringen af inträffade skador, då i dessa fall en

eljest ofta tidsödande och besvärlig undersökning af de omständigheter,

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Riksdagens Skrifvelse N:o 81.

under hvilka olycksfallet skett, blifver obehöflig. Likaså bör den större

anslutningen till riksförsäkringsanstalten, som genom den föreslagna

utvidgningen af dess verksamhet torde vara att vänta, otvifvelaktigt

komma att utöfva en för samtliga försäkringstagare fördelaktig inverkan

med afseende å premiesättningen. Ej mindre å arbetarnes sida än äfven

hos arbetsgifvarne själfva torde också önskan förefinnas om en utsträckt

rätt för riksförsäkringsanstalten att meddela försäkring jämväl för olycksfall

utom arbetet, och då, efter hvad förhållandena gifva vid handen, en

dylik utvidgning af anstaltens verksamhet icke torde behöfva föranleda

någon ökning af det för anstaltens förvaltning beviljade anslaget, har

Riksdagen funnit betänkligheter ej böra möta mot den föreslagna förändringens

genomförande.

Riksdagen vill emellertid samtidigt framhålla nödvändigheten af

att vissa begränsningar göras i fråga om beskaffenheten af den skada,

som skall ersättas vid olycksfall utom arbetet, så att ersättning ej utgår

t. ex. för skada, som uppkommit under vågsamma, med särskild fara

förenade företag eller genom öfverträdelse af allmänna förordningar,

eller då den försäkrade befunnit sig i berusadt tillstånd, och ej heller

annan sådan skada, för hvilken en försäkringsanstalt icke lämpligen bör

lämna ersättning; och torde de villkor, de enskilda försäkringsbolagen

i sådant hänsende bruka inrycka i aftalen angående försäkring mot

olycksfall utom arbetet, härvid lämpligen kunna tjäna till ledning.

På grund af det anförda får Riksdagen alltså anhålla, det täcktes

Eders Kungl. Maj:t taga i öfvervägande, huruvida samt under hvilka

villkor och förutsättningar riksförsäkringsanstalten må tilläggas befogenhet

att för arbetare, som i anstalten försäkras för olycksfall i arbetet,

jämväl upptaga försäkring för olycksfall, som inträffa utom arbetet,

äfvensom för Riksdagen framlägga det förslag, hvartill detta öfvervägande

kan föranleda.

Stockholm den 24 april 1906.

Med undersåtlig vördnad.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.