Skrifvelse till Konungen i anledning af väckta motioner angående ryttare-, soldatoch båtsmanstorps befriande i vissa fall från ansvar för inteckningar i stamhemmanet m. m.
1907-05-17 · 11 sidor, varav 9 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 9 av 11 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Rskr. 1907:153, Skrifvelse till Konungen i anledning af väckta motioner angående ryttare-, soldatoch båtsmanstorps befriande i vissa fall från ansvar för inteckningar i stamhemmanet m. m.
Dokumentets text
Riksdagens Skrifvelse N:o 153.
1
tf:o 153.
Uppläst och godkänd hos Första Kammaren den 17 maj 1907.
— — — — Andra Kammaren — 17 — —
Riksdagens skrifvelse till Konungen i anledning af väckta motioner
angående ryttare-, soldat- och båtsmanstorps befriande i vissa
fall från ansvar för inteckningar i stamhemmanet m. m.
(Lagutskottets utlåtande n;o 55).
Till Konungen.
Vid innevarande års riksdag hafva enskilde motionärer föreslagit,
att Riksdagen måtte för sin del antaga förslag till
l:o) lag om ändrad lydelse af 12 och 19 §§ i lagen den 30 september
1904 om samäganderätt;
2:o) lag angående förutvarande ryttare-, soldat- och båtsmanstorps
befriande i vissa fall från ansvar för inteckningar i stamhemmanet; samt
3:o) lag om ändrad lydelse af 37 § i förordningen den 16 juni
1875 angående inteckning i fast egendom.
Med föranledande af ofvannämnda förslag har annan enskild motionär
yrkat, att de lagstiftningsåtgärder, som sålunda föreslagits i fråga
om ryttare-, soldat- eller båtsmanstorp, som utlagts vid laga skifte, måtte
utsträckas att gälla äfven öfriga ständiga ryttare-, soldat- och båtsmanstorp;
Och har Riksdagen jämväl tagit detta yrkande under ompröfning.
De ursprungliga motionärernas förslag gå hufvudsakligen ut därpå,
Bih. till Riksd. Prof. 1907. 10 Samt. 1 Afd. 1 Band. 51 Höft. (N:isl53—156). 1
opaginerad Kontrollera mot PDF
å Riksdagens Skrifvelse N:o 153.
att lagen om samäganderätt den 30 september 1904 skulle blifva tilllämplig
på mark, som vid skifte utlagts till knektetorp, samt att möjlighet
skulle beredas att på enklare sätt, än hvad den nuvarande lagstiftningen
medgifver, få dylik mark frigjord från vissa å dess stamhemman
hvilande inteckningar.
Med dessa förslag hafva motionärerna åsyftat att, för bildande af
egna hem, underlätta, att de förutvarande knektetorpen med äganderätt
skulle kunna bibehållas såsom själfständiga jordbrukslägenheter, och
synes det Riksdagen vara synnerligen önskvärdt, om snarast möjligt en
lagstiftning kunde komma till stånd i det af motionärerna afgifna syfte.
Lättast skulle detta syfte ernås, om torpen i fråga kunde ijordeboken
upptagas såsom för sig bestående enheter. Med undantag för
en del fall då knektetorp anlagts å allmänning, torde emelltid den mark,
som tillhör berörda torp, utgöra tillhörighet till visst eller vissa i jordeboken
införda hemman. För att ett dylikt torp skulle kunna i jordeboken
upptagas såsom en för sig bestående enhet utgör det därför en
nödvändig förutsättning, att det kan visas, att stamhemmanet på annat
sätt vunnit motsvarande förbättring, såsom fallet t. ex. är, då ägaren
af ett hemman ej velat taga del i ett vattenafledningsföretag samt till
följd däraf viss hemmanets förbättring motsvarande jord utbrytes och i
jordeboken upptages såsom sjelfständig lägenhet.
Man kunde väl då vilja göra gällande, att en sådan förbättring
inträdt därigenom att rustnings- och roteringsbesväret upphört eller, där
det ännu utgöres effektivt, till fullo ersättes af statsverket. Då emellertid
något förbehåll i sådant afseende ej gjorts hvarken då genom lagarna
den 5 juni 1885 och den 2 december 1892 lindring medgafs i berörda
besvär eller då år 1901 beslut meddelades om indelningsverkets successiva
upphörande, synas dessa omständigheter icke numera kunna
tilläggas den betydelse, att det kan vara möjligt, att torpen i fråga i
anledning däraf skulle kunna i jordeboken upptagas såsom för sig bestående
enheter, och det så mycket mindre som i allt fall genom ofvanberörda
förändringar beträffande rustnings- och roteringsbesväret vederbörande
stamhemman ej till jorden undergått någon förbättring.
Däremot synas ofvan angifna omständigheter kunna gifva stöd
för en lagstiftning i den riktning motionärerna angifvit, ehuru det varit
önskvärdt, om denna lagstiftning skett i samband med reglerandet af
öfriga förhållanden beträffande rustnings- och roteringsbesväret; och
ligger ett ytterligare stöd därför i den omständigheten, att knektetorpen
i allmänhet uppodlats å hemmanens utmark, ofta å oländig mark.
Om man då måste gå ut ifrån, att flertalet knektetorp fort
-
Riksdagens Skrifvelse N:o 153.
3
farande äro att behandla såsom tillhörigheter till visst eller vissa i
jordeboken införda hemman, återstår att afgöra, hvilka af dessa torp
kunna blifva föremål för en lagstiftning i det af motionärerna angifna
syfte.
Gifvet är, att befrielse från ansvar för viss inteckning i stamhemmanet
ej kan ifrågasättas för ett knektetorp, förrän det i behörig
ordning afsöndrats, ej heller för andra torp än dem, som på ett stadigvarande
sätt för ändamålet upplåtits.
Efter motionärernas förslag skulle sådan befrielse endast tillgodokomma
afsöndrad lägenhet, hvars område utgör mark, som vid skifte
undantagits till knektetorp och som, då afsöndringen skedde, var samfälld
för två eller flera hemmanslotter, hvilkas ägor till någon del blifvit
genom skifte eller eljest åtskilda. Härigenom skulle komma att uteslutas:
dels torp, som tillhöra hemman, hvilka ej varit föremål för skifte,
eller som ej ingått vid de skiftesförrättningar, hvilka öfvergått vederbörande
rusthålls- eller rotehemman, dels torp, som utlagts vid skifte,
men, då afsöndringen skedde, voro samfällda för två eller flera hemmanslotter,
dels och torp, som utlagts vid skifte och varit samfällda för
två eller flera hemmanslotter, men genom klyfning eller styckning blifvit
mellan dessa hemmanslotter fördelade. Bestode torpet dels af jord,
som utlagts vid skifte, och dels af annan jord, skulle lagstiftningen
endast afse den förra.
Då, på sätt ofvan nämnts, befrielse från ansvar för viss inteckning
i stamhemmanet ej kan ifrågasättas för ett till knektetorp hörande
område, förrän det i behörig ordning afsöndrats, har Konungens befallningshafvande
sålunda i regeln dessförinnan ej endast ingått i pröfning
af frågan, hvilket eller hvilka hemman rätteligen utgöra stamhemman
för berörda område, utan äfven tillsett, att afhandlingen om afsöndringen
innehåller så noggrann beskrifning å den afsöndrade jordens storlek,
läge och gränser, att någon osäkerhet därom ej kan uppstå. Det gäller
då närmast att få utredt, om det område, afsöndringen omfattar, utgjort
ständigt knektetorp. Har området i fråga för ändamålet utlagts
eller undantagits vid skifte, som fastställts eller vunnit laga kraft, utgör
detta väl i allmänhet därutinnan tillfredsställande bevis, om än ej så få
fall förekomma, där ett vid skifte utlagdt eller udantaget knektetorp i
vederbörlig ordning fått denna sin egenskap helt eller delvis på annan jord
Överflyttad. Men torde, äfven där den afsöndrade lägenheten ej för
ändamålet utlagts eller undantagits vid skifte, i allmänhet utan större
svårighet genom landtmäteri- eller synehandlingar, intyg af trovärdige
män eller på annat sätt bevisning kunna åstadkommas, att jorden i frågav
opaginerad Kontrollera mot PDF
■i
Riksdagens Skrifvelse N:o 153.
utgjort ständigt knektetorp. Vid sådant förhållande och då för egna
hems bildande de knektetorp, som ej utlagts vid skifte, hafva lika
stor betydelse som de öfriga, liksom desamma också principiellt torde
kunna göra anspråk på lika frihet från ansvar för stamhemmanets inteckningar
som dessa, har Riksdagen ansett den af de ursprungliga
motionärerne föreslagna begränsningen, att området i fråga skulle hafva
utlagts vid skifte, ej erforderlig, under förutsättning dock, att till skyddande
af inteckningshafvares rätt meddelas de bestämmelser nedan
angifvas.
Under samma förutsättning har Riksdagen äfven ansett den begränsning,
som skulle ligga däruti, att området, då afsöndringen skedde,
var samfälldt. för två eller flera hemmanslotter, hvilkas ägor till någon
del blifvit genom skifte eller eljest åtskilda, kunna bortfalla, om blott
bevisning föreligger, att marken varit till ständigt knektetorp anslagen.
En särskild anledning till att ej utesluta de fall, då ett knektetorp
undergått klyfning eller styckning, har Riksdagen funnit i den
omständigheten att, i likhet med hvad motionärernas förslag innehåller,
den fordran ej torde kunna uppställas, att torpet i dess helhet skall
afsöndras, utan att befrielse från ansvar för viss inteckning bör kunna
medgifvas äfven för visst till knektetorp hörande område.
För att en till gränserna bestämd, afsöndrad lägenhet med hänsyn
till dess egenskap af knektetorp skall kunna komma i åtnjutande
af befrielse från ansvar för viss inteckning i stamhemmanet har Riksdagen
därför ansett böra fordras:
1) att lägenheten utgör område, som varit till ständigt knektetorp anslaget.
Härigenom uteslutas såväl soldattorpen vid Hälsinge regemente och
båtsmanstorpen vid Norrlandskompanierna, där de ej på ett stadigvarande
sätt utlagts vid skifte, som ock hvarje torp, som eljest upplåtits endast
på viss tid;
2) att området, där det varit till ståndigt knektetorp anslaget, ej blifvit
i denna egenskap mot annan jord utbytt; samt
3) att området ej utgör torp med plantering stånd eller kåltäppa, som till
ryttare eller soldat upplåtits med föranledande af kungl. kungörelsen den 2
december 1892 angående ändring i gällande bestämmelser beträffande soldatkontrakten
vid indelta armén, såvida icke sådant torp utgör en del af det vid
rusthållet eller roten förut befintliga ständiga ryttare- eller soldattorpet.
Däremot har hänsyn ej ansetts behöfva tagas till den omständigheten,
om knektetorpet i senare tid brukats såsom sådant eller icke.
Äfven om sålunda ett rusthåll eller en rote under längre tid varit vakant,
Riksdagens Skrifvelse N:o 153. 5
skulle i allt fall för dess torp befrielse från ansvar för viss inteckning
i stamhemmanet kunna ifrågakomma.
Med begreppet knektetorp (ryttare-, soldat- eller båtsmanstorp)
har Riksdagen i enlighet med den i lagstiftningen gängse terminologien
afsett ej endast torp med åkerjord utan äfven torp med kåltäppa eller
planteringsland eller med allenast tomt för knektestugan.
Motionärerna hafva vid sina förslag gått ut ifrån, att lagstiftningen
skulle afse jämväl sådana knektetorp, som afsöndrats från vederbörande
rusthålls- eller rotehemman, innan den nya lagstiftningen träder i kraft.
Häremot kan väl erinras, att den, som före denna tid inköpt ett knektetorp,
öfvertagit detsamma med vetskap om därå hvilande inteckningar
samt att köpeskillingen möjligen kan hafva bestämts till lägre belopp
just med hänsyn till dessa inteckningar, men har Riksdagen likväl, då
stamhemmanets ägare måste vara att räkna bland de »rättägande»,''?som
äro befogade att gorå anmälan om fortbeståndet af förefintliga inteckningar,
ej ansett sig böra härutinnan ifrågasätta någon ändring.
För att för afsöndrad lägenhet vinna befrielse från viss inteckning
i stamhemmanet förutsättes, att anteckning om lägenhetens egenskap
af ständigt knektetorp skett till lagfartsprotokollet, och måste fölen
sådan anteckning pröfning ske, om lägenheten är af den i lagen
angifna beskaffenhet. Närmast till hands läge väl att lägga denna
pröfning på Konungens befallningshafvande, för hvithet fall lägenheten
på ett eller annat sätt skulle kunna i jordeboken antecknas, ehurujej
såsom för sig bestående lägenhet, men då detta skulle medföra en betydande
omgång och med denna pröfning är förbunden privaträttsliga
följder, . synes densamma kunna och böra öfverlämnas åt domstolen.
Riksdagen har gått ut ifrån, att sådan anteckning till lagfartsprotokollet
jämväl skulle kunna ske på ansökning af stamhemmanets
ägare, ehuru verkningarna af anteckningen ej skulle inträda, förrän
jorden afsöndrats. Stamhemmanets ägare skulle därigenom erhålla
möjlighet att vid köpeskillingens* bestämmande taga hänsyn till den
befrielse från ansvar för inteckning, som genom anteckningen vinnes.
Motionärernas förslag innehåller icke någon viss tidsgräns, efter
hvilken anteckning till lagfartsprotokollet om afsöndrad lägenhets egenskap
af knektetorp ej skulle få göras.
Skulle en sådan tidsgräns utsättas, borde den väl bestämmas med
hänsyn till den tid, då indelningsverket i dess helhet kan väntas hafva
upphört, men då en beräkning häraf för närvarande ej är möjlig och
ännu ett jämförelsevis stort antal rusthåll och rotar äro effektiva, har
Riksdagen ansett, att bestämmandet af en sådan tidsgräns, därest
6 Riksdagens Skrifvelse N:o 153.
den anses lämplig, bör blifva beroende af en framdeles skeende lagstiftning.
Hvad ofvan anförts gäller emellertid endast de torp, som afsöndras
efter det lagen trädt i kraft. Har ett knektetorp dessförinnan afsöndrats,
synes dess ägare, för vinnande af befrielse från inteckning, böra vara
skyldig: därom göra ansökan inom viss kortare tid, t. ex. före den
1 juli 1908.
För så vidt sålunda befrielse från ansvar för viss inteckning skulle
tillgodokomma hvarje afsöndrad lägenhet, beträffande hvilken i föreskrifven
ordning anteckning gjorts till lagfartsprotokollet, att den varit
till ständigt knektetorp anslagen, återstår att afgöra, om denna befrielse
ovillkorligen skall tillkomma afsöndringsägaren eller om inteckningshafvaren
skall vara berättigad att, såvida han därom gör anmälan, få
anteckning gjord till inteckningsprotokollet, att inteckningen fortfarande
belastar den afsöndrade lägenheten.
Ville man ordna saken så, att afsöndringsägaren ovillkorligen
skulle äga åtnjuta befrielse från ansvar för viss inteckning, måste noga
bestämmas och i lagen angifvas, Indika inteckningar ej vidare skola
gälla i den afsöndrade lägenheten. Huru gränsen i så fall skall dragas,
är ej lätt att afgöra, men torde i hvarje fall sådana inteckningar böra
undantagas, som beviljats efter det beslut meddelats om indelningsverkets
upphäfvande eller innan området i fråga uppläts till knektetorp.
Genomförandet af en sådan begränsning vållar emellertid flera svårigheter,
och då det gifvetvis vore önskvärdt, om befrielsen från ansvar
för stamhemmanets inteckningar kunde göras så vidsträckt som möjligt,
har Riksdagen ansett, att, i likhet med hvad motionärerna föreslagit, å
ena sidan befrielsen från ansvar för stamhemmanets inteckningar af den
art motionärerna angifvit bör afse samtliga dessa inteckningar (där anteckningen
gjorts till lagfartsprotokollet på ansökning af stamhemmanets
ägare äfven de, som beviljas efter det anteckningen skett), men att å
andra sidan inteckningshafvare eller annan rättägande bör hafva befogenhet
att, där han därom gör anmälan, få anteckning gjord till inteckningsprotokollet,
att viss inteckning fortfarande skall belasta den
afsöndrade lägenheten. Detta torde vara så mycket mera nödvändigt,
om man tager hänsyn därtill, att torp förekomma med växlande värde
af ända till 14,000 kronor, samt att torpen i allmänhet hafva större
areal än hvad i knektekontrakten uttryckligen föreskrifvits.
Efter motionärernas förslag skulle inteckningshafvare, hvilken
önskade, att den afsöndrade lägenheten fortfarande skulle svara för viss
inteckning, som meddelats i stamhemmanet eller del däraf, göra an
-
Riksdagens Skrifvelse N:o 153. 7
mälan därom till inteckningsprotokollet före utgången af år 1907, under
det någon viss tidsgräns ej utsatts för den anteckning till lagfartsprotokollet,
som, därest dylik anmälan ej gjorts till inteckningsprotokollet,
skulle medföra befrielse för torpet för ansvar för inteckningen. Då
emellertid inteckningshafvaren i regel ej utan särskilda kostnader torde
hafva tillgång till do handlingar, som visa, huruvida knektetorp finnes
vid ett hemman eller om torpet är af den beskaffenhet i lagen afses,
under det stamhemmanets eller den afsöndrade lägenhetens ägare har
lätt tillgång till dessa handlingar, synes det vara nödvändigt, att inteckningshafvaren
på ett tydligt sätt göres uppmärksam på, att till det
hemman, hvaruti han har inteckning, hör ett torp af angifven beskaffenhet.
Tiden, inom hvilken inteckningshafvaren må äga att göra sin anmälan
till inteckningsprotokollet, synes därför böra inträda först efter
det anteckning om torpets beskaffenhet skett till lagfartsprotokollet samt
utsättas t. ex. till det lagtima ting, som infaller näst efter sex månader,
sedan anteckningen skett till lagfartsprotokollet. Har inteckning beviljats
i stamhemmanet efter denna tid, torde, för det fall att anteckningen
till lagfartsprotokollet verkställts på ansökan af stamhemmanets
ägare, någon anteckning till inteckningsprotokollet beträffande sådan
inteckning ej böra få ifrågakomma. Styrker inteckningshafvaren, att
till det hemman, hvaruti inteckningen beviljats, hör ett knektetorp af
den i lagen angifna beskaffenhet, är han naturligen oförhindrad att, för
bevarande af sin inteckningsrätt i berörda torp, få anteckningen införd
i inteckningsprotokollet, äfven om anteckning om förefintligheten af
torpet ej dessförinnan införts i lagfartsprotokollet.
Till ytterligare skydd för inteckningshafvarens rätt har det ansetts
böra föreskrifvas, att, sedan föreskrifven anteckning verkställts till lagfartsprotokollet,
meddelande därom genom domaren skall insändas till
Konungens befallningshafvande, som ofördröjligen skall genom tryck
kungöra meddelandet, såsom med bemälde myndighets kungörelser vanligen
förfares, äfvensom låta tillkännagifvande därom införas i allmänna
tidningarna.
Äfven om beträffande afsöndradt område, som förut tillhört ett
knektetorp, stadgande meddelas, hvarigenom sådant område för visst
fall må kunna vinna befrielse från ansvar för inteckningar i stamhemmanet
eller del däraf, torde i allt fall ändring påkallas i 12 och 19 §§ af
lagen den 30 september 1904 om samäganderätt i syfte att vissa i dessa
8
Riksdagens Skrifvelse N:o 153.
paragrafer meddelade bestämmelser ej skola äga tillämplighet å ständiga
knektetorp af den art, som afses i Riksdagens förslag till lag angående
ryttare-, soldat- och båtsmanstorps befriande i vissa fall från ansvar
för inteckningar i stamhemmanet.
Åtskilliga å allmänning upptagna, ej skattlagda torp torde vara
af beskaffenhet att utgöra för sig bestående lägenheter. Det vore naturligtvis
för undanröjande af den tvekan om dylika torps natur, som kan
förekomma, af vikt, om desamma snarast möjligt kunde blifva i jordeboken
upptagna, men då, efter hvad Riksdagen inhämtat, därest föreslaget
jordregister kommer till stånd, i samband därmed åtgärder i detta
syfte torde blifva vidtagna, har Riksdagen ej ansett sig för närvarande
böra härutinnan göra någon särskild framställning.
Med stöd af hvad sålunda anförts har Riksdagen för sin del antagit
följande förslag till
l:o) Lag
angående ryttare-, soldat- och båtsmanstorps befriande i vissa fall från ansvar
för inteckningar i stamhemmanet.
Härigenom förordnas som följer:
1 §•
1. År lägenhet afsöndrad från hemman och varder, då lagfart
sökes eller eljest, inför vederbörlig domstol styrkt, att lägenheten utgör
område, som'' varit till ständigt ryttare-, soldat- eller båtsmanstorp anslaget,
må anteckning om sådant förhållande införas i lagfartsprotokollet,
för så vidt lägenhetens ägare därom gör ansökning före den 1 juli 1908,
där lägenheten från stamhemmanet upplåtits innan denna lag trädt i
kraft, men eljest inom natt och år efter det upplåtelsen skedde.
2. Har sådan anteckning skett, vare lägenheten, där ej nedan
annorledes stadgas, fri från ansvar för inteckning för fordran, som meddelats
i stamhemmanet eller del däraf; och skall inteckningen oafkortad
gälla i återstoden af den intecknade fastigheten, ändå att med öfriga
rättägande ej är sålunda aftaladt.
Riksdagens Skrifvelse N:o 153.
2 §•
9
1. Styrkes inför vederbörlig domstol, att visst till hemman hörande
område utgör eller utgjort ständigt ryttare-, soldat- eller båtsmanstorp,
må, pa ansökning af hemmanets ägare, anteckning därom införas i lagfartsprotokollet,
ändå att området ej från hemmanet afsöndrats.
2. Har sådan anteckning skett och varder området från hemmanet
afsöndradt, vare, där ej nedan annorledes stadgas, den afsöndrade lägenheten
fri från ansvar för inteckning för fordran, som meddelats eller
meddelas i stamhemmanet eller del däraf; och skall inteckningen oafkortad
gälla i återstoden af den intecknade fastigheten, ändå att med
öfriga rättägande ej är sålunda aftaladt.
3 §•
Har någon rättägande sist vid det lagtima ting, som infaller näst
efter sex månader, sedan anteckning, som i 1 och 2 §§ sägs, skett i
lagfartsprotokollet, till inteckningsprotokollet anmält yrkande, att viss
inteckning skall undantagas från tillämpning af hvad i 1 och 2 §§ stadgas,
svare den afsöndrade lägenheten för sådan inteckning enligt eljest
gällande allmänna regler.
Underlåtenhet att göra anmälan, som nyss sagts, må ej läggas
någon till last såsom försummelse i bevakande af honom eller annan
tillkommande rättighet.
4 §•
Hvad ofvan stadgas med afseende å inteckning för fordran, äge,
beträffande inteckning för rätt till afkomst eller annan förmån, som åt
någon upplåtits att till visst belopp i penningar eller varor utgå af
stamhemmanet eller del däraf, motsvarande tillämpning å det skadestånd,
hvartill rättighetens innehafvare må vara berättigad.
5 §•
Har i lagfartsprotokollet anteckning verkställts, som i 1 och 2 §§
sägs, skall meddelande därom genom domaren insändas till Konungens
befallningshafvande, som har att ofördröjligen genom tryck kungöra
meddelandet så som med bemälde myndighets kungörelser vanligen förfares,
äfvensom låta tillkännagifvande därom införas i allmänna tidningarna.
Bih. till Riksd. Prot. 1907. 10 Sami. 1 Afd. 1 Rand. 51 Häft.
2
10
Riksdagens Skrifvelse N:o 153.
6 §•
Bestämmelserna i denna lag äga ej tillämpning å område, som
varit till ständigt ryttare-, soldat- eller båtsmanstorp anslaget, men blifvit
mot annan jord utbytt, ej heller å torp med planteringsland eller kåltäppa,
som till ryttare eller soldat upplåtits med föranledande af kungl.
kungörelsen den 2 december 1892 angående ändring i gällande bestämmelser
beträffande soldatkontrakten vid indelta armén, såvida ej
sådant torp utgör del af det vid rusthållet eller roten förut befintliga
ständiga ryttare- eller soldattorpet.
2:o) Lag
om ändrad lydelse af 37 § i förordningen den 16 juni 1875 angående
inteckning i fast egendom.
Härigenom förordnas, att 37 § i förordningen den 16 juni 1875
angående inteckning i fast egendom skall erhålla följande ändrade lydelse:
37 §.
Har egendom, sedan inteckning däri beviljades, blifvit styckad;
vare om de särskilda delarnes ansvar för intecknade beloppet lag som
om flera egendomar ofvan är sagdt.
Huru i vissa fall afsöndradt område, som förut tillhört ryttare-,
soldat- eller båtsmanstorp, må befrias från ansvar för inteckningar i
stamhemmanet, därom är särskildt stadgadt.
samt
3:o) Lag
om ändrad lydelse af 12 och 19 §§ i lagen den 30 september 1904
om samäganderätt.
Härigenom förordnas, att 12 och 19 §§ i lagen den 30 september
1904 om samäganderätt skola erhålla följande ändrade lydelse:
12 §.
Åro samtliga delägare vid auktionen tillstädes och varda de öfverens
om antagande eller förkastande af anbud, som å auktionen göres, skall
Riksdagens Skrifvelse N:o 153.
11
vid deras beslut bero; dock att, där fråga är om fastighet, hvari
omyndig har del, försäljning ej må ske, utan den omyndiges andel
varder betald efter det enligt 9 § utsatta pris.
Varda delägarne ej ense, efter ty nyss är sagdt, gälle högsta anbudet
såsom antaget, där det ej understiger pris, som enligt 9 § må
vara utsatt. År lott i samfälld fastighet särskildt intecknad och uppgår
den på sådan lott belöpande andel i den bjudna köpeskillingen icke till
beloppet af den gäld, för hvilken lotten på grund af inteckning häftar,
må ej anbudet antagas, med mindre ägare af öfriga lotter det medgifva;
dock att hvad sålunda föreskrifvits icke äger tillämpning, där försäljningen
afser att från två eller flera hemmanslotter afsöndra mark, som
varit till ständigt ryttare-, soldat- eller båtsmanstorp anslagen.
19 §.
I fråga om ägor, som vid skifte af jord blifvit undantagna för
delägarnes allmänna behof eller eljest äro samfällda för flera fastigheter,
de där till någon del hafva sina ägor genom skifte eller eljest åtskilda,
äge hvad i denna lag finnes stadgadt ej tillämpning, utom såvidt angår
mark, som varit till ständigt ryttare-, soldat- eller båtsmanstorp anslagen;
ej heller vare i något fall lagens föreskrifter tillämpliga i afseende
å oskift fiskevatten.
Beträffande egendomsgemenskap mellan äkta makar eller delägare
i oskift dödsbo eller dem, som äro i bolag samman eller äro
redare i samma fartyg eller deltagare i samma grufrörelse, gälle hvad
därom är särskildt stadgadt.
Hvad i 22 kap. 3 § ärfdabalken och 4 kap. 8 § jordabalken stadgas
skall ej äga tillämpning i fråga om försäljning enligt denna lag af samfälld
fast egendom, hvari omyndig äger del.
Stockholm den 17 maj 1907.
Med undersåtlig vördnad.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.