Skrifvelse till Konungen, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordningar om frihamn och om frilager.
1907-05-24 · 17 sidor, varav 16 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,8 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
- Sidnummer: 16 av 17 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Rskr. 1907:183, Skrifvelse till Konungen, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordningar om frihamn och om frilager.
Dokumentets text
Riksdagens Skrifvelse N:o 183.
1
N:o 183.
Uppläst och godkänd hos Första Kammaren den 24 maj 1907.
— — — — — Andra Kammaren den 24 — — —
Riksdagens skrifvelse till Konungen, i anledning af Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordningar om frihamn
och om frilager.
(Bevillningsutskottets betänkande n:o 35.)
Till Konungen.
I en till Riksdagen den 21 sistlidne mars aflåten proposition,
n:o 109, har Eders Kungl. Maj:t föreslagit Riksdagen att antaga vid
propositionen fogade förslag till:
a) förordning om frihamn och
b) förordning om frilager.
Inom tullagstiftningen måste af naturliga skäl såsom regel uppställas,
att den stadgade tullafgiften skall erläggas vid de tullpliktiga
Bih. till Riksd. Prof. 1907. 10 Sami. 1 Afd. 1 Band. 56 Höft. (N:o 183) 1
2 Riksdagens Skrifvelse N:o 183.
varornas införsel till landet. Men tydligt är ock, att, då man med
tullen afser att träffa endast sådana varor, som verkligen förbrukas
inom landet, den anförda regeln skall menligt inverka icke allenast
på tillverkningen af sådana för export afsedda artiklar, vid hvilkas
framställning tullpliktiga utländska råämnen eller halffabrikat användas,
utan äfven på den transithandel, som kan äga rum med utländska
varor. Och likasom å ena sidan staten måste tillse, att det med tulllagstiftningen
afsedda mål verkligen uppnås, bör det därför å andra
sidan framstå såsom en angelägenhet af synnerlig vikt, att — naturligen
utan åsidosättande af nödig kontroll vid tullafgifternas uttagande —
åtgärder vidtagas i syfte att mildra den menliga inverkan på näringslifvet
inom landet, som af berörda allmänna regels tillämpning kan
blifva en följd. Med erkännande häraf har ock inom den ifrågavarande
lagstiftningen medgifvits rätt att vid reexport i vissa fall erhålla restitution
af erlagd tull, hvarförutom särskilda lättnader tillförsäkrats införseln
i afseende å dels själfva tullbehandlingen dels ock afgifternas
erläggande. I dessa sistnämnda afseenden må erinras om förmånerna
att upplägga de tullpliktiga artiklarna å särskild! inrättade magasin
eller att införa dem till vissa för ändamålet anordnade, afstängda områden,
utan att i någotdera fallet tull behöfver erläggas annat än i den
mån varorna uttagas till förbrukning inom landet.
Behofvet af lättnader och friheter, sådana som de här ofvan antydda,
framträder emellertid med olika styrka alltefter varornas och
rörelsens olika beskaffenhet. För vissa grupper af varor har det ansetts
vara till fyllest, att de kunna magasineras å transitupplag eller
uppläggas å nederlag. För vissa affärsgrenar åter motsvara icke dylika
åtgärder de berättigade krafven på lättnader, utan varda dessa kraf
tillgodosedda först därigenom, att inom landet men utanför tullområdets
gränser ett område anordnas, inom hvilket trafikanterna äga sådan
frihet i afseende å godsets behandling, som frihamnar och frilager
innebära.
Granskar man nu den svenska tullagstiftningen för att se, i hvad
mån densamma redan för närvarande erbjuder medgifvanden och lättnader
i de här ofvan omförmälda afseenden, finner man, att de utvägar,
som härvidlag äro att taga i betraktande, äro nederlag, transitupplag,
provianteringsfrilager och tullrestitution. Utan att närmare redogöra
för dessa särskilda åt trafiken inrymda medgifvanden, hvilket synes
vara så mycket mindre erforderligt, som en fullständig redogörelse för
desamma återfinnes i ofvan åberopade statsrådsprotokoll, torde man
äfven under fullt beaktande af deras betydelse uti här ifrågavarande
Riksdagens Skrifvelse N:o 183. 3
afseende nödgas erkänna, att desamma icke bereda värt näringslif så
stora fördelar, som utlandets näringsidkare ganska allmänt åtnjuta
genom de i deras hemland anordnade tullinstitutioner. Också hafva
från åtskilliga håll bland målsmännen för affärslifvet i vårt land uttalats
önskningar, att åt handeln och industrien måtte beredas de
förmåner, som äro förenade med rätten att begagna sig af frihamn och
frilager; och det är lätt insedt, att därvid exemplen från icke blott
några af de stora industriidkande staterna utan äfven de skandinaviska
grannländerna, där motsvarande inrättningar kommit till stånd, spelat
en ganska afgörande roll.
Låt vara att förhållandena, sådana de gestalta sig hos oss
och i dessa länder, icke låta sig fullt jämföra, torde likväl af de
ifrågavarande institutionerna äfven i vårt land vara att förvänta
afsevärda fördelar för sjöfart och industri ej mindre än för handeln.
Men då vissa industrigrenar i detta hänseende kunna hafva icke allenast
mindre att vinna utan möjligen äfven under vissa omständigheter skulle
kunna utsättas för menliga verkningar af de ifrågasatta nya inrättningarna,
få därför vid frågans bedömande icke heller dessa omständigheter
förbises. I sådant afseende är att märka, att den inhemska
industrien, särskildt vissa slag af densamma, måste anses vara så känslig
för den utländska konkurrensens underlättande, att man före vidtagandet
af de nu föreslagna åtgärderna skäligen bör tillse, att proportionen
mellan tullen å den färdiga produkten å ena sidan samt tullsatserna
för halffabrikat och beredningsämnen å andra sidan är med hänsyn till
de ifrågasatta förändrade förhållandena rätt afvägd.
Att med bestämmelserna i vår nuvarande tulltaxa, hvilken upprättades
i slutet af 1880- och början af 1890-talet på grundvalen af
då rådande förhållanden inom vår industri, tullsatserna särskildt icke
äro afpassade för den omständighet, att den utländska konkurrensen
så att säga flyttas in på lifvet, lärer få anses vara uppenbart. Det
torde sålunda få medges, att en närmare utredning af denna fråga
måste anses vara af behofvet påkallad, innan medgifvande lämnas att
här i landet upprätta frilager. Och det må vidare i detta sammanhang
erinras, att vår tulltaxa, hvilken för öfrigt äfven i åtskilliga andra afseenden
erkänts lida af väsentliga brister, ur såväl dessa som äfven
itpdra synpunkter ansetts böra göras till föremål för en fullständig
revision. Det vill därför synas lämpligt, att i afvaktan på berörda utredning
frågan om införande här i landet af Irilagersinstitutionen må
tills vidare få anstå; och har Riksdagen under sådana omständigheter
ansett, det frilager icke bör för närvarande inrättas i vårt land.
4
Riksdagens Skrifvelse N:o 183.
Nu kunde det visserligen synas, som om samma skäl äfven talade
emot införande af frihamnsinstitutionen, då ju frihamn i sig innefattar
jämväl frilager. Men härvid är till en början att märka, att frilager
dels skulle kunna upprättas på ett betydande antal platser inom landet,
dels ock kunde komma till användning inom jämförelsevis kort tid.
Ett alldeles motsatt förhållande äger rum med afseende å frihamn.
Det ligger nämligen i sakens natur, att inrättandet af frihamnar, med
hänsyn till därmed förenade synnerligen vidlyftiga anordningar, ej
blott kräfver en ganska väsentlig tidrymd utan äfven af naturliga
skäl måste inskränkas till ett fåtal platser inom landet.
Vidare är att beakta, hurusom frihamnsinstitutionen framför frilagret
erbjuder vissa fördelar, hvilka torde vara ägnade att uppväga
de olägenheter, som eljest, enligt hvad ofvan anförts, kuude vara att
befara af de ifrågasatta institutionernas införande. Frihamnsinstitutionen
är nämligen, såsom äfven af den i utlandet vunna erfarenhet
framgår och jämväl af departementschefen med styrka framhållits, i hög
grad ägnad att befrämja sjöfartens utveckling. Genom denna institutions
införande hos oss torde man sålunda kunna hoppas, att vår sjöfart
skall erhålla ett kraftigt stöd och att genom däraf följande förbättrade
förbindelser med aflägsna platser nya afsättningstillfällen skola
beredas för vår exportindustri. Häraf skulle äfven näringslifvet i allmänhet
hämta afsevärdt gagn och, hvad särskildt handeln beträffar,
möjligheter beredas för vår handelskår att kraftigare och med större
utsikt till framgång än hittills kunna upptaga konkurrensen med
utlandet.
Under sådana förhållanden har Riksdagen icke tvekat att i hufvudsak
biträda förslaget om inrättande af frihamnar, dock har i anslutning till hvad
ofvan anförts i afseende å frilager det synts nödigt att särskildt föreskrifva,
att tillstånd till frihamns öppnande för användning icke må
meddelas att gälla tidigare än efter utgången af år 1910 eller den tidpunkt,
då arbetet med tulltaxans revision måste vara slutfördt.
Om Riksdagen sålunda ansett sig böra i princip biträda det kungl.
förslaget i denna del, har Riksdagen däremot, på sätt här nedan synes,
funnit skäl till vissa erinringar vid förslagets detaljer. Riksdagen vill
emellertid redan i detta sammanhang med afseende å det föreslagna
stadgandet om bruttoförtullning underkastade varors behandling vid
införsel från frihamn framhålla, hvad jämväl af ämbetsverken i deras
senaste utlåtande påpekats, eller att den nu föreslagna lösningen
af denna fråga synes vara ägnad att medföra vissa betänkligheter
särskildt på grund af den därmed förenade utsikten till tvister mellan
5
Riksdagens Skrifvelse N:o 183.
tullmyndigheterna, och varuägare om hvad Rom borde förstås med
handelsmässigt emballage. Detta måste nämligen enligt sakens natur
antagas vara af olika beskaffenhet alltefter den väglängd, varan fraktats,
då den införts. Härvid bör ock erinras, att, då man väl måste förutsätta,
att de i frihamn införda varorna ganska allmänt därstädes upppackas
och sorteras äfvensom i vissa fall bearbetas, man ock har att
räkna därmed, att det emballage, hvari varorna blifvit till frihamnen
införda, icke är detsamma, som sedermera användes vid deras införsel
från frihamn.
Hvad beträffar det förut framställda förslaget att genom tilläggstullar
lösa denna fråga, har Eders Kungl. Maj:t ansett gällande handelstraktat
med Tyska riket lägga hinder i vägen för en dylik lösning.
Detta hinder lärer emellertid icke kvarstå vid den tidpunkt, då enligt
Riksdagens beslut frihamn skulle få öppnas för användning. Å andra
sidan har dock icke ens ifrågasatts att tillämpa dylika tullar annat än
för ett mindre antal artiklar. Att märka är dessutom, att tilläggstullar
svårligen kunna tillämpas med afseende å gods, som uttages för att
uppläggas på nederlag; och har det under sådana förhållanden synts
lämpligt, att det nu föreslagna stadgandet bibehålies men suppleras
med bestämmelser om tilläggstullar, hvarom förslag alltså förutsättes
komma att utarbetas. De ifrågavarande bestämmelserna, som innehållas
i § 20 mom. 3 af det kungl. förslaget, hafva följaktligen blifvit i nu
angifven riktning omarbetade.
Riksdagen öfvergår nu till en granskning af de särskilda paragrafer
i förslaget till förordning om frihamn, i hvilka Riksdagen
funnit sig böra vidtaga ändringar eller hvilka gifvit anledning till
uttalanden från Riksdagens sida.
I § 1 föreskrifves, bland anuat, att frihamn skall utgöras af ett
till sina gränser noga bestämdt område, omfattande dels hamn med
anstalter för fartygets lossning och lastning, dels ett därintill beläget,
genom hägnad från vidliggande mark afspärradt landområde med byggnader
och upplagsplatser.
Ehuru Riksdagen funnit sig icke böra vidtaga någon ändring i
detta stadgande, har Riksdagen likväl ansett sig böra särskilt framhålla,
att äfven med den nu föreslagna lydelsen karaktären af frihamn
i detta ords egentliga bemärkelse och i den betydelse, hvari det användes
i utlandet, bör fullt tydligt framträda, och torde annan tolkning få
anses utesluten, än att frihamn bör så anordnas, att icke, därest på
grund af särskilda förhållanden uppdelning af frihamnsområdet af
6
Riksdagens Skrifvelse N:o 183.
Eders Kungi. Maj:t anses böra medgifvas, den ena delen utgör företrädesvis
frilager och den andra frihamn.
I första momentet af § 2 föreslås, att tillträde till frihamnens
särskilda delar icke under någon förevändning må förvägras vederbörande
tulltjänsteman. Då med uttrycket tulltjänsteman i detta sammanhang
icke torde afses annat förhållande, än att stadgandet i fråga äger
tillämpning äfven å tullbetjänt, har Riksdagen, med hänsyn därtill
att i tullförfattningarna i allmänhet förstnämnda uttryck äger eu inskränktare
betydelse, ansett det förtydligande böra göras, att orden
»vederbörande tulltjänsteman» ändras till »tullverkets vederbörande
personal».
Vid tillämpning af bestämmelserna i § 5 synes tillfälle vara
beredt för Eders Kungl. Maj:t att i sammanhang med beviljande af
tillstånd att inrätta frihamn meddela särskilda bestämmelser i ämnen,
rörande hvilka närmare föreskrifter icke blifvit i författningsförslaget
införda. Exempelvis må i sådant afseende erinras, att hvad i § 4
stadgas i fråga om inrättande af frihamn lärer i tillämpliga delar böra
kunna göras gällande äfven i fråga om sådana ändringar, som beröra
förhållanden, hvilka äro utmärkta genom fastställda kartor och ritningar
med tillhörande beskrifningar. Så ock i fråga om föreskrifter angående
underhåll af stängsel och erforderliga tullokaler m. m. dylikt. Särskilda
föreskrifter i dessa ämnen skulle sålunda kunna i själfva förordningen
undvaras.
I § 13 föreslås förbud mot att inom frihamnen idka boktryckerirörelse
eller verksamhet af beskaffenhet att kunna medföra fara eller
olägenhet för anstalten eller där intagna varor.
Med vår industris raska utveckling och då erforderliga jämkningar
i tulltaxan stundom måhända icke kunna med nödig skyndsamhet vidtagas,
torde emellertid den möjligheten ingalunda vara utesluten, att
äfven andra industrier understundom kunna befinna sig i det läge, att
tullen å den färdiga varan icke är rätt väl afpassad efter tullen å
erforderliga råvaror och beredningsämnen, i följd hvaraf sådana varors
framställande inom frihamnen skulle kunna medföra en för andra tillverkare
ojämn och i viss mening illojal konkurrens vid varans afsättning
å den inhemska marknaden.
Nu är det visserligen sant, att för rättigheten att inom frihamn
idka industriell verksamhet erfordras tillstånd af Eders Kungl. Maj:t och
att det under sådana omständigheter kan förväntas, att frågan om meddelande
af tillstånd till dylik verksamhet kommer att föregås af en så
allsidig pröfning i hvarje särskildt fall, att icke trots ett sådant för
-
7
Biksdagens Skrifvelse N:o 1S3.
hållande det begärda tillståndet skulle komma att meddelas. Men det
oaktadt synes, med tillämpning af den princip, som redan funnit uttryck
i det nu föreslagna förbudet, det böra uttryckligen fastslås, att hvarje
verksamhet, som i följd af gynnsammare produktionsvillkor är ägnad
att å den inhemska marknaden afsevärdt skada inom riket annorstädes
än i frihamn drifven enahanda verksamhet, icke må medgifvas.
Ett stadgande i sådant syfte har införts i denna paragraf.
Hvad beträffar mom. 2 och 3 i § 20 af Eders Kungl. Maj:ts förslag,
torde dessa böra gälla icke blott vid landväga införsel, såsom
sammanhanget här synes utvisa, utan äfven vid införsel sjövägen. Eljest
skulle nämligen de ifrågavarande bestämmelserna med lätthet kunna
kringgås redan medelst införsel till tullhamnen i samma stad. De
hafva därför jämte mom. 4 i förslaget, med införande tillika af den
redan förut omförmälda bestämmelsen rörande särskild förhöjd tullafgift,
sammanförts i en särskild §, nämligen § 19, hvaremot § 20 mom. 1, som
innehåller allmänna föreskrifter rörande landväga trafik, ausetts böra
upptagas tillsammans med den bestämmelse rörande sjöväga transport,
hvilken innehålles i § 18 af Eders Kungl. Maj:ts förslag. Med anledning
häraf har § 19 i sistnämnda förslag nedflyttats och erhållit n:o 20.
I § 19 mom. 3, motsvarande § 20 mom. 4 i Eders Kungl. Maj:ts
förslag, stadgas, att införsel från frihamn af göds i sådana kvantiteter
och under sådana omständigheter i öfrigt, att bestämmelsen i § 14
uppenbarligen komme att därigenom kringgås, må icke medgifvas, och
i § 14 föreskrifves, att med visst i §:en närmare angifvet undantag må
inom frihamn ej idkas detaljförsäljning af därstädes befintliga varor.
Afsikten med de af Eders Kungl. Maj:t föreslagna bestämmelserna
är, såsom jämväl i en inom Riksdagen i ämnet väckt motion erinras,
att förekomma så kallad detaljhandel eller handel i mindre omfattning
med varor, upplagda inom frihamn. Att dylika bestämmelser införas i
författningen synes ock vara af behofvet påkalladt, men det kan med
allt skäl ifrågasättas, huruvida hvad Eders Kungl. Maj:t i sådant afseende
föreslagit är till fyllest. Ty hvarken i denna författning eller
i gällande lagstiftning finnes någon allmän föreskrift om, hvad som bör
förstås med detaljhandel. Och de föreslagna bestämmelserna synas
Riksdagen så mycket mer betänkliga, som tillämpningen af desamma ju
skulle komma att ölverlämnas åt vederbörande tulltjänsteman, hvilken
alltså hade att för hvarje särskildt fall afgöra hvad som vore det ena
eller det andra.
Till undanröjande af de antydda olägenheterna har i motionen
föreslagits fastställandet af vissa minimikvantiteter och inom Riksdagens
8
Riksdagens Skrifvelse N:o 183.
bevillningsutskott har framkastats tanken på att hvad beträffar andra
varor än spannmål uti förevarande afseende fastslå ett visst tullbelopp.
Yare sig nu den ena eller den andra af dessa utvägar skulle
komma att anlitas, torde det dock få anses uppenbart, att i frågans
nuvarande läge hvarje fastställande af visst kvantum eller visst tullbelopp
skulle komma att fotas på alltför osäkra grunder. Häraf torde
framgå, att frågan om hvilka åtgärder i detta hänseende böra vidtagas bör
föregås af en närmare utredning af hithörande förhållanden, med iakttagande
därvid bland, annat att särskilda bestämmelser erfordras rörande
spannmål; och då ifrågavarande spörsmål synes vara af stor betydelse,
lärer med visshet kunna förutsättas, att utredning och förslag
i ämnet komma att till Riksdagen afgifvas. Riksdagen får alltså anhålla,
att Eders Kungl. Maj:t ville låta utarbeta och för Riksdagen
framlägga förslag rörande den minsta kvantitet dels af spannmål, dels
ock af andra varor, som får på en gång från frihamn införas.
§ 22 innehåller straffbestämmelser i vissa fall för innehafvare af
byggnad, magasinsrum eller upplagsplats inom frihamn. Riksdagen har
ansett sig böra införa ett tillägg, åsyftande att enahanda straffpåföljd
skall drabba jämväl den, som gjort sig skyldig till oloflig varuinförsel
enligt hvad i tullstadgan sägs.
Öfriga af Riksdagen vidtagna ändringar i de särskilda §§ äro af
rent redaktionell natur och torde därför icke tarfva någon motivering.
Då Riksdagen ansett, att frilager icke bör för närvarande inrättas
här i landet, har Riksdagen saknat anledning att ingå i någon granskning
af det därom framlagda förslaget.
Riksdagen har alltså icke bifallit Eders Kungl. Maj:ts förslag till
förordning om frihamn oförändradt, hvaremot Riksdagen, med iakttagande
af här ofvan omförmälda beslut jämte ytterligare några mindre
väsentliga ändringar, antagit en förordning om frihamn af den lydelse,
härvid fogade bilaga utvisar.
Stockholm den 24 maj 1907.
Med undersåtlig vördnad.
Riksdagens Skrifvelse N:o 183.
9
Bilaga.
Förordning om frihamn.
§ l.
I stapelstad, hvarest tullkammare under tullförvaltares öfverinseende
finnes, eller, där lokala förhållanden det betinga, i närheten af
sådan stapelstad må, efter särskildt tillstånd af Konungen, inrättas
sådan under tullverkets uppsikt och bevakning stående, till allmänt
bruk för handelsrörelse och industriel] verksamhet afsedd anstalt,
benämnd frihamn, hvarom i denna förordning stadgas.
Frihamn, som skall utgöras af ett till sina gränser noga bestämdt
område, omfattande dels hamn med anstalter för fartygs lossning och
lastning, dels ett därintill beläget, genom hägnad från vidliggande
mark afspärradt landområde med byggnader och upplagsplatser, skall
i fråga om tull- och tillverkningsafgifter äfvensom sockerskatt anses
såsom utrikes ort; och skola såväl fartyg som gods inom frihamn icke
vara underkastade vidare tillsyn från tullverkets sida, än som erfordras
för utöfvande af kontroll å efterlefnaden af de angående frihamn
meddelade allmänna eller särskilda föreskrifter. Till frihamn
från inrikes ort inkomna varor skola i fråga om rätt till restitution
af tull- och tillverkningsafgifter samt sockerskatt äfvensom i (ifrigt i
tullhänseende betraktas såsom från riket utförda samt således vid återinförsel
behandlas lika med annat gods, som från frihamn införes.
1. Frihamn, till hvars särskilda delar tillträde icke under någon
förevändning må förvägras tullverkets vederbörande personal, skall
vara försedd med lämpliga vakt- och expeditionsrum för tullbevakning
och tullbehandling samt i öfrigt så anordnad, att erforderlig kontroll
från tullverkets sida kan där utöfvas.
2. Vid frihamn skall hvarje utgång åt landsidan särskildt bevakas,
och skall invid hvarje utgång finnas vaktrum; dock att, där
från frihamn finnas utgångar, hvilka icke begagnas för trafik utan
Bih. till Riksd. Prof. 1907. 10 Sand. 1 Afd. 1 Band. 56 Höft. 2
2.
10
Riksdagens Skrifvelse N:o 183.
allenast äro afsedda att komma till användning i händelse af eldfara
eller annat olycksfall, Konungen äger medgifva befrielse från skyldigheten
att särskildt bevaka sådan utgång och att vid densamma inrätta
vaktrum. Jämväl åt sjösidan skall anordnas särskild bevakning.
Vederbörande tulltjänsteman äger, där han anser anledning därtill
förefinnas, låta å en hvar, som lämnar frihamnen, verkställa kroppsvisitation
i den ordning tullstadgan föreskrifver, dock utan att vara
underkastad påföljd, i händelse underslef finnes icke hafva ägt rum.
§ 3.
Tillstånd att inrätta frihamn, hvithet jämväl innefattar rätt att
drifva anstalten, kan beviljas:
stadskommun; och
för ändamålet bildadt aktiebolag, däri samtliga delägare äro
svenska undersåtar och hvars styrelse består af här i riket bosatta
svenska undersåtar.
§ 4.
Ansökning om tillstånd att inrätta frihamn skall ingifvas till
Konungen och vara åtföljd af:
a) erforderliga handlingar till styrkande af sökandens rätt att
förfoga öfver det område med byggnader och upplagsplatser, som för
frihamnen afses;
b) af beskrifning åtföljd karta öfver förenämnda område; skolande
för det till frihamnen hörande vattenområdet å kartan särskildt
angifvas dess djup vid lägsta vattenstånd eller, därest området är afsedt
att uppgräfvas eller uppmuddras, det djup, till hvithet dylik uppgräfning
eller uppmuddring skall ske;
c) fullständig beskrifning öfver tillämnade anordningar för frihamnens
afspärrning mot tullområdet och för dess bevakning åt sjösidan
äfvensom öfver de för tullbevakning och tullbehandling afsedda
lokaler;
d) plan och beskrifning öfver hamnbyggnaderna inom frihamnsområdet;
e)
beskrifning öfver inrättningar för sjöfartens bekvämlighet
samt anstalter för lossning och lastning af varor inom frihamnen;
f) uppgift, huruvida afsedt är, att industriell verksamhet skal]
inom frihamnen drifvas;
11
Riksdagens Skrifvelse N:o 183.
g) uppgift å de för anläggningen beräknade kostnader;
h) förslag till hamntaxa för frihamnen; äfvensom, där ansökningen
göres för aktiebolag,
i) bevis, att den sökande är, efter ty i § 3 stadgas, behörig att
inrätta frihamn.
§ 5.
Vid meddelande af tillstånd att inrätta frihamn äger Konungen,
i den män sådant med denna förordning och gällande föreskrifter
i öfrigt är förenligt, bestämma de särskilda villkor och förbehåll, som
för tillståndets åtnjutande kunna finnas erforderliga.
§ 6.
Tillstånd att inrätta frihamn äfvensom rätten att drifva redan
inrättad sådan anstalt må ej af innehafvaren till annan öfverlåtas utan
medgifvande af Konungen.
Varder innehafvare af frihamn försatt i konkurs, må rörelsen
fortfarande drifvas för konkursboets räkning under en tid af högst ett
år från det laga beslut meddelats om innehafvarens försättande i konkurs.
§ 7.
Sedan frihamnsanläggning blifvit fullbordad, skall i den ordning,
som vid meddelande af tillstånd till anläggningen föreskrifves, därå
verkställas besiktning för utrönande, huruvida anläggningen blifvit utförd
i enlighet med därför fastställd plan; och åligge det anstaltens
innehafvare att jämte bevis om besiktningen till generaltullstyrelsen ingifva
bestyrkta kopior af fastställda kartor och ritningar öfver anläggningen
äfvensom styrkt afskrift af tillhörande beskrifningar.
§ 8.
1. På förslag af generaltullstyrelsen äger Konungen att i enlighet
med denna förordning och öfriga gällande föreskrifter meddela de närmare
bestämmelser i fråga om fartygs- och godstrafiken till och från
frihamn, som äro erforderliga för bevarande af kronans rätt och för
vinnande af ordning och säkerhet inom frihamnen.
2. För frihamn skall finnas särskild! reglemente, innefattande
bestämmelser angående de tider, då frihamnen skall hållas öppen och
12
Riksdagens Skrifvelse N:o 183.
då tullexpedition där skall äga ruin; angående behörighet att förrätta
arbete inom frihamnen; samt angående persontrafiken till och från
densamma.
Sådant reglemente skall efter förslag af frihamnens innehafvare
fastställas af Konungen; och meddelas däri tillika de särskilda föreskrifter,
som pröfvas vara erforderliga utöfver hvad i denna förordning
eller eljest är i fråga om frihamnens drift stadgadt.
§ 9.
Afgift för begagnande af byggnad, magasinsrum eller upplagsplats
inom frihamn eller af där befintliga anordningar skall utgå enligt
taxa, som fastställes i Stockholm af öfverståthållareämbetet och å
annan ort af Konungens befallningshafvande, hvarje gång för en tid
af fein år.
Ansökning om fastställelse ä förslag till taxa göres af frihamnens
innehafvare, där han äger förfoga öfver byggnad, magasinsrum, upplagsplats
eller anordning, för hvilken taxan är afsedd, men i motsatt
fall af den, som i egenskap af innehafvare skall uppbära de utgifter,
hvilka genom taxan bestämmas. Ansökningen skall vara åtföljd af
uppgift såväl å anläggnings- och driftkostnader för byggnad, magasinsrum,
upplagsplats eller anordning, för hvilken taxan är afsedd, som
ock å beräknade kostnader för uppbörden af de genom taxan bestämda
algifter.
Förnyelse af taxan skall sökas af den, som, enligt hvad ofvan
sagts, äger begära fastställelse å taxan; och skall vid ansökningen
fogas för dess bedömande nödigt räkenskapssammandrag för senast förflutna
fyra år.
§ io.
För frihamn skall finnas en, på förslag af frihamnens innehafvare,
af generaltullstyrelsen godkänd föreståndare, hvilken har att öfvervaka
iakttagandet af de för frihamnen gällande föreskrifter och är behörig
att tala och svara i alla angelägenheter, som röra frihamnen.
§ Il
Tillstånd
till frihamns öppnande för användning meddelas af generaltullstyrelsen,
söm därom Utfärdar allmän kungörelse.
Riksdagens Skrifvelse N:o 183.
13
§ 12.
Inom frihamn må byggnad eller lägenhet icke upplåtas till eller
användas såsom bostad; dock att härbärge för den vid frihamnen anställda
tullbevaknings- ocli arbetspersonalen illa i särskild byggnad anordnas.
§ 13.
För rättighet, att inom frihamn idka industriell verksamhet fordras
särskildt tillstånd af Konungen; skolande i ansökning om tillstånd till
utöfvande af sådan verksamhet uppgift lämnas om arten af den verksamhet,
sökanden afser att inom frihamnen idka. Dylikt tillstånd må
ej afse vare sig boktryckerirörelse eller annan verksamhet, som i följd
af gynnsammare produktionsvillkor är ägnad att ä den inhemska
marknaden afsevärdt skada inom riket annorstädes än i frihamn drifven
enahanda verksamhet, ej heller verksamhet af beskaffenhet att kunna
medföra fara eller olägenhet för anstalten eller där intagna varor.
§ 14.
Inom frihamn må ej idkas detalj försälj ning af därstädes befintliga
varor; dock må efter särskildt tillstånd af Konungen försäljning af
proviantartiklar och andra skeppsförnödenheter äga rum under de
villkor, som af Konungen föreskrifvas.
§ 15.
Inom frihamn må till förtäring eller eljest till personligt bruk
icke användas utländska varor af ^illpliktigt slag, med mindre de
förut blifvit i riket behörigen införtullade, likasom ej heller sådana
svenska varor, för hvilka restitution af tull- eller tillverkningsafgifter
blifvit vid varornas intagande i frihamnen ifrågasatt; besättning å fartyg
i frihamn dock obetaget att ombord förbruka äfven oförtullade provi
antartiklar, som, enligt hvad i § 14 sägs, inköpts inom frihamnen,
eller som i fartyget dit medförts.
14
Riksdagens Skrifvelse N:o 183.
§ 16.
1. I frihamn må införas såväl tullpliktigt som förtulladt och
tullfritt gods, med undantag af:
a) brännvin och sprit af säd, potatis eller andra jordfrukter,
så framt varan ej skall inom frihamnen användas vid beredning af andra
tillverkningar;
b) varor, som enligt gällande föreskrifter till förekommande af
smittosamma sjukdomar å människor eller djur eller af annan dylik
anledning äro till införsel i riket förbjudna eller endast under iakttagande
af vissa försiktighetsmått få införas; och
c) explosiva varor, eldfarliga oljor eller därmed jämförliga vätskor,
frätande syror samt andra varor, som äro af beskaffenhet att
kunna medföra fara eller olägenhet för frihamnen eller där intagna varor;
dock att eldfarliga oljor och därmed jämförliga vätskor äfvensom
sprit må under de särskilda villkor, som af Konungen bestämmas,
kunna införas i frihamn för att därstädes användas för åstadkommande
af drifkraft eller för belysningsändamål.
Hvad här är sagdt utgör ej hinder för att fai''tyg, som innehar till
införsel i frihamn förbjudet gods, må, där sådant ej strider mot eljest
meddelade bestämmelser, ingå i frihamn, under villkor att godset där
ej lossas eller i annat fartyg omlastas; kunnande dock i särskildt fall
tillstånd till omlastning för återutförsel meddelas af vederbörande tullförvaltning.
2. Uppstår tvifvel, huruvida varor i obrutna omslag äro af den
beskaffenhet, att de få i frihamn införas, äge vederbörande tulltjänsteman
att, där erforderlig upplysning ej kan annorledes vinnas, låta
bryta omslagen.
§ 17-
Tillträde till frihamn vare förbjudet för
a) däckadt fartyg, hvars dräktighet icke öfverstiger fyrtio ton,
och öppen båt, utom för dylika farkoster, som under de särskilda
villkor, Konungen bestämmer, användas lör forsling af gods inom frihamn
eller emellan frihamn och tullhamu i eller vid samma stapelstad eller
för bogsering af fartyg till och från frihamn eller inom sådan hamn; och
b) annat fartyg, än ofvan nämnts, då detsamma till någon del
innehar last, destinerad till inrikes ort, som icke är frihamn, och
fartyget icke ankommer direkt från utrikes ort eller annan svensk
frihamn,
opaginerad Kontrollera mot PDF
Riksdagens Skrifvelse N:o 183.
1 b
§ 18.
1. Sjövägen mä varutransport emellan två frihamnar eller emellan
frihamn och annan inrikes ort endast verkställas af fartyg, som är
till kustfart inom riket berättigadt.
2. Landvägen kan gods från frihamn införas:
för utförsel sjövägen från den stapelstad, i eller vid hvilken frihamnen
är belägen, till utrikes ort eller annan svensk frihamn, äfvensom
landvägen till Norge;
för omedelbar transito?rsändning till annan stad, som åtnjuter
transitupplagsrätt;
för uppläggning å nederlag på samma ort; samt
efter förtullning eller till fri disposition.
§ 19.
1. Förtullning af gods, som införes från frihamn, skall ske efter
de taxor och författningar, som äro gällande, då införseln äger rum.
2. Varor, beträffande hvilka i tulltaxan stadgas, att afdrag i
vikten ej skall göras för askar, fodral, omslag, kartor in. in., må icke
från frihamn uttagas för uppläggning å nederlag, med mindre de äro
emballerade på sådant sätt, som eljest vid införsel af enahanda varor
är brukligt. Ej heller må dylika varor, med mindre emballeringen
är på nämnda sätt verkställd, från friliamn uttagas för att efter förtullning
införas i landet, så framt de icke äro vid förtullning från
frihamn underkastade särskild förhöjd tullafgift.
3. Införsel från frihamn af gods i sådana kvantiteter och under
sådana omständigheter i öfrigt, att bestämmelsen i § 14 uppenbarligen
komme att därigenom kringgås, må icke medgifvas.
§ 20.
1. Direkt utförsel landvägen till frihamn af nederlags- och
transitupplagsgods likasom ock af annat oförtulladt gods äfvensom af
gods, för hvilket restitution af tull- eller tillverkaingsafgifter ifrågasättes,
må endast äga rum från den stapelstad, i eller vid hvilken frihamnen
är belägen.
2. Af emballeradt oförtulladt gods må ej till frihamn utföras
mindre än helt kolly, sådant det från utrikes ort eller annan svensk
frihamn inkommit eller från nederlag eller transitupplag uttagits.
16
Riksdagens Skrifvelse, N:o 183.
§ 21.
Den som inom frihamn idkar sådan försäljning, som i § 14 är
förbjuden eller i frihamn inför eller omlastar gods emot stadgandena
i 8 16 inom. 1, straffes, där ej förbrytelsen är enligt allmän lag eller
särskild författning med högre straff belagd, med böter från och med
ett hundra till och med ett tusen kronor; och skall det gods, hvarmed
sådan oloflig befattning tagits, vara förverkadt.
§ 22.
Innehafvare af byggnad, magasinsrum eller upplagsplats inom frihamn
som blifvit förvunnen till förbrytelse, hvarom i § 21 sägs, hatve
för alltid förverkat rätt att inom frihamn innehafva eller begagna
byggnad, magasinsrum eller upplagsplats och vare skyldig att genast
utrymma sitt lager. ... n
Lag
samma vare ock om den, som blifvit förvunnen till oloflig
varuinförsel, enligt hvad i tullstadgan sägs.
§ 23.
Bryter någon, utom i de fall, hvarom här ofvan särskild! sägs,
mot hvad enligt denna förordning är angående frihamn stadgadt,
straffes, där ej förbrytelsen är enligt allmän lag eller särskild författning
med högre straff belagd, med böter från och med tjugufem till
och med fem hundra kronor. .
Sker det af innehafvare af byggnad, magasinsrum eller upplagsplats
inom frihamn eller af föreståndare för frihamn, vare minsta bot
ett hundra kronor.
§ 24.
Beträdes föreståndare för frihamn med förbrytelse, hvarom foimäles
i 8 21 eller § 23, eller underlåter han den tillsyn, honom enligt
§ 10 åligger, varde han från befattningen skild; och må han ej vidare
såsom föreståndare godkännas.
Riksdagens Skrifvelse N:o 183.
17
§ 25.
Af böter som ådöma* enligt denna förordning, tillfälle hälften
kronan och hälften tullstatens enskilda pensionsinrättning. På ena
ligt
§ 21ätt fÖldelaS °ck försäljningsbelopp för gods, förverkadt en
Saknas
tillgång till böternas fulla gäldande, förvandlas de enbet
allmän strafflag. 8
O
S 26.
Mal rörande öfverträdelser af denna förordning upptagas och
afdomas af den domstol, på hvars handläggning mål angående inom
orten begångna öfverträdelser af tullförfattningarna ankomma
..Deima förordning träder i kraft den 1 januari 1908; dock att
tillstånd td! frihamns öppnande för användning icke må meddelas att
galla tidigare än efter utgången af år 1910.
Bih. till Rihd. Prof. 1907. 10 Sand. 1 Afl 1 Band. BO Höft.
3
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.