Sök i Ratio Lex

Skrifvelse till Konungen, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordningar om frihamn och om frilager.

1907-05-24 · 17 sidor, varav 16 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,8 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 16 av 17 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Rskr. 1907:183, Skrifvelse till Konungen, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordningar om frihamn och om frilager.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Riksdagens Skrifvelse N:o 183.

1

N:o 183.

Uppläst och godkänd hos Första Kammaren den 24 maj 1907.

— — — — — Andra Kammaren den 24 — — —

Riksdagens skrifvelse till Konungen, i anledning af Kungl. Maj:ts

proposition med förslag till förordningar om frihamn

och om frilager.

(Bevillningsutskottets betänkande n:o 35.)

Till Konungen.

I en till Riksdagen den 21 sistlidne mars aflåten proposition,

n:o 109, har Eders Kungl. Maj:t föreslagit Riksdagen att antaga vid

propositionen fogade förslag till:

a) förordning om frihamn och

b) förordning om frilager.

Inom tullagstiftningen måste af naturliga skäl såsom regel uppställas,

att den stadgade tullafgiften skall erläggas vid de tullpliktiga

Bih. till Riksd. Prof. 1907. 10 Sami. 1 Afd. 1 Band. 56 Höft. (N:o 183) 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Riksdagens Skrifvelse N:o 183.

varornas införsel till landet. Men tydligt är ock, att, då man med

tullen afser att träffa endast sådana varor, som verkligen förbrukas

inom landet, den anförda regeln skall menligt inverka icke allenast

på tillverkningen af sådana för export afsedda artiklar, vid hvilkas

framställning tullpliktiga utländska råämnen eller halffabrikat användas,

utan äfven på den transithandel, som kan äga rum med utländska

varor. Och likasom å ena sidan staten måste tillse, att det med tulllagstiftningen

afsedda mål verkligen uppnås, bör det därför å andra

sidan framstå såsom en angelägenhet af synnerlig vikt, att — naturligen

utan åsidosättande af nödig kontroll vid tullafgifternas uttagande —

åtgärder vidtagas i syfte att mildra den menliga inverkan på näringslifvet

inom landet, som af berörda allmänna regels tillämpning kan

blifva en följd. Med erkännande häraf har ock inom den ifrågavarande

lagstiftningen medgifvits rätt att vid reexport i vissa fall erhålla restitution

af erlagd tull, hvarförutom särskilda lättnader tillförsäkrats införseln

i afseende å dels själfva tullbehandlingen dels ock afgifternas

erläggande. I dessa sistnämnda afseenden må erinras om förmånerna

att upplägga de tullpliktiga artiklarna å särskild! inrättade magasin

eller att införa dem till vissa för ändamålet anordnade, afstängda områden,

utan att i någotdera fallet tull behöfver erläggas annat än i den

mån varorna uttagas till förbrukning inom landet.

Behofvet af lättnader och friheter, sådana som de här ofvan antydda,

framträder emellertid med olika styrka alltefter varornas och

rörelsens olika beskaffenhet. För vissa grupper af varor har det ansetts

vara till fyllest, att de kunna magasineras å transitupplag eller

uppläggas å nederlag. För vissa affärsgrenar åter motsvara icke dylika

åtgärder de berättigade krafven på lättnader, utan varda dessa kraf

tillgodosedda först därigenom, att inom landet men utanför tullområdets

gränser ett område anordnas, inom hvilket trafikanterna äga sådan

frihet i afseende å godsets behandling, som frihamnar och frilager

innebära.

Granskar man nu den svenska tullagstiftningen för att se, i hvad

mån densamma redan för närvarande erbjuder medgifvanden och lättnader

i de här ofvan omförmälda afseenden, finner man, att de utvägar,

som härvidlag äro att taga i betraktande, äro nederlag, transitupplag,

provianteringsfrilager och tullrestitution. Utan att närmare redogöra

för dessa särskilda åt trafiken inrymda medgifvanden, hvilket synes

vara så mycket mindre erforderligt, som en fullständig redogörelse för

desamma återfinnes i ofvan åberopade statsrådsprotokoll, torde man

äfven under fullt beaktande af deras betydelse uti här ifrågavarande

s. 3 Kontrollera mot PDF

Riksdagens Skrifvelse N:o 183. 3

afseende nödgas erkänna, att desamma icke bereda värt näringslif så

stora fördelar, som utlandets näringsidkare ganska allmänt åtnjuta

genom de i deras hemland anordnade tullinstitutioner. Också hafva

från åtskilliga håll bland målsmännen för affärslifvet i vårt land uttalats

önskningar, att åt handeln och industrien måtte beredas de

förmåner, som äro förenade med rätten att begagna sig af frihamn och

frilager; och det är lätt insedt, att därvid exemplen från icke blott

några af de stora industriidkande staterna utan äfven de skandinaviska

grannländerna, där motsvarande inrättningar kommit till stånd, spelat

en ganska afgörande roll.

Låt vara att förhållandena, sådana de gestalta sig hos oss

och i dessa länder, icke låta sig fullt jämföra, torde likväl af de

ifrågavarande institutionerna äfven i vårt land vara att förvänta

afsevärda fördelar för sjöfart och industri ej mindre än för handeln.

Men då vissa industrigrenar i detta hänseende kunna hafva icke allenast

mindre att vinna utan möjligen äfven under vissa omständigheter skulle

kunna utsättas för menliga verkningar af de ifrågasatta nya inrättningarna,

få därför vid frågans bedömande icke heller dessa omständigheter

förbises. I sådant afseende är att märka, att den inhemska

industrien, särskildt vissa slag af densamma, måste anses vara så känslig

för den utländska konkurrensens underlättande, att man före vidtagandet

af de nu föreslagna åtgärderna skäligen bör tillse, att proportionen

mellan tullen å den färdiga produkten å ena sidan samt tullsatserna

för halffabrikat och beredningsämnen å andra sidan är med hänsyn till

de ifrågasatta förändrade förhållandena rätt afvägd.

Att med bestämmelserna i vår nuvarande tulltaxa, hvilken upprättades

i slutet af 1880- och början af 1890-talet på grundvalen af

då rådande förhållanden inom vår industri, tullsatserna särskildt icke

äro afpassade för den omständighet, att den utländska konkurrensen

så att säga flyttas in på lifvet, lärer få anses vara uppenbart. Det

torde sålunda få medges, att en närmare utredning af denna fråga

måste anses vara af behofvet påkallad, innan medgifvande lämnas att

här i landet upprätta frilager. Och det må vidare i detta sammanhang

erinras, att vår tulltaxa, hvilken för öfrigt äfven i åtskilliga andra afseenden

erkänts lida af väsentliga brister, ur såväl dessa som äfven

itpdra synpunkter ansetts böra göras till föremål för en fullständig

revision. Det vill därför synas lämpligt, att i afvaktan på berörda utredning

frågan om införande här i landet af Irilagersinstitutionen må

tills vidare få anstå; och har Riksdagen under sådana omständigheter

ansett, det frilager icke bör för närvarande inrättas i vårt land.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Riksdagens Skrifvelse N:o 183.

Nu kunde det visserligen synas, som om samma skäl äfven talade

emot införande af frihamnsinstitutionen, då ju frihamn i sig innefattar

jämväl frilager. Men härvid är till en början att märka, att frilager

dels skulle kunna upprättas på ett betydande antal platser inom landet,

dels ock kunde komma till användning inom jämförelsevis kort tid.

Ett alldeles motsatt förhållande äger rum med afseende å frihamn.

Det ligger nämligen i sakens natur, att inrättandet af frihamnar, med

hänsyn till därmed förenade synnerligen vidlyftiga anordningar, ej

blott kräfver en ganska väsentlig tidrymd utan äfven af naturliga

skäl måste inskränkas till ett fåtal platser inom landet.

Vidare är att beakta, hurusom frihamnsinstitutionen framför frilagret

erbjuder vissa fördelar, hvilka torde vara ägnade att uppväga

de olägenheter, som eljest, enligt hvad ofvan anförts, kuude vara att

befara af de ifrågasatta institutionernas införande. Frihamnsinstitutionen

är nämligen, såsom äfven af den i utlandet vunna erfarenhet

framgår och jämväl af departementschefen med styrka framhållits, i hög

grad ägnad att befrämja sjöfartens utveckling. Genom denna institutions

införande hos oss torde man sålunda kunna hoppas, att vår sjöfart

skall erhålla ett kraftigt stöd och att genom däraf följande förbättrade

förbindelser med aflägsna platser nya afsättningstillfällen skola

beredas för vår exportindustri. Häraf skulle äfven näringslifvet i allmänhet

hämta afsevärdt gagn och, hvad särskildt handeln beträffar,

möjligheter beredas för vår handelskår att kraftigare och med större

utsikt till framgång än hittills kunna upptaga konkurrensen med

utlandet.

Under sådana förhållanden har Riksdagen icke tvekat att i hufvudsak

biträda förslaget om inrättande af frihamnar, dock har i anslutning till hvad

ofvan anförts i afseende å frilager det synts nödigt att särskildt föreskrifva,

att tillstånd till frihamns öppnande för användning icke må

meddelas att gälla tidigare än efter utgången af år 1910 eller den tidpunkt,

då arbetet med tulltaxans revision måste vara slutfördt.

Om Riksdagen sålunda ansett sig böra i princip biträda det kungl.

förslaget i denna del, har Riksdagen däremot, på sätt här nedan synes,

funnit skäl till vissa erinringar vid förslagets detaljer. Riksdagen vill

emellertid redan i detta sammanhang med afseende å det föreslagna

stadgandet om bruttoförtullning underkastade varors behandling vid

införsel från frihamn framhålla, hvad jämväl af ämbetsverken i deras

senaste utlåtande påpekats, eller att den nu föreslagna lösningen

af denna fråga synes vara ägnad att medföra vissa betänkligheter

särskildt på grund af den därmed förenade utsikten till tvister mellan

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Riksdagens Skrifvelse N:o 183.

tullmyndigheterna, och varuägare om hvad Rom borde förstås med

handelsmässigt emballage. Detta måste nämligen enligt sakens natur

antagas vara af olika beskaffenhet alltefter den väglängd, varan fraktats,

då den införts. Härvid bör ock erinras, att, då man väl måste förutsätta,

att de i frihamn införda varorna ganska allmänt därstädes upppackas

och sorteras äfvensom i vissa fall bearbetas, man ock har att

räkna därmed, att det emballage, hvari varorna blifvit till frihamnen

införda, icke är detsamma, som sedermera användes vid deras införsel

från frihamn.

Hvad beträffar det förut framställda förslaget att genom tilläggstullar

lösa denna fråga, har Eders Kungl. Maj:t ansett gällande handelstraktat

med Tyska riket lägga hinder i vägen för en dylik lösning.

Detta hinder lärer emellertid icke kvarstå vid den tidpunkt, då enligt

Riksdagens beslut frihamn skulle få öppnas för användning. Å andra

sidan har dock icke ens ifrågasatts att tillämpa dylika tullar annat än

för ett mindre antal artiklar. Att märka är dessutom, att tilläggstullar

svårligen kunna tillämpas med afseende å gods, som uttages för att

uppläggas på nederlag; och har det under sådana förhållanden synts

lämpligt, att det nu föreslagna stadgandet bibehålies men suppleras

med bestämmelser om tilläggstullar, hvarom förslag alltså förutsättes

komma att utarbetas. De ifrågavarande bestämmelserna, som innehållas

i § 20 mom. 3 af det kungl. förslaget, hafva följaktligen blifvit i nu

angifven riktning omarbetade.

Riksdagen öfvergår nu till en granskning af de särskilda paragrafer

i förslaget till förordning om frihamn, i hvilka Riksdagen

funnit sig böra vidtaga ändringar eller hvilka gifvit anledning till

uttalanden från Riksdagens sida.

I § 1 föreskrifves, bland anuat, att frihamn skall utgöras af ett

till sina gränser noga bestämdt område, omfattande dels hamn med

anstalter för fartygets lossning och lastning, dels ett därintill beläget,

genom hägnad från vidliggande mark afspärradt landområde med byggnader

och upplagsplatser.

Ehuru Riksdagen funnit sig icke böra vidtaga någon ändring i

detta stadgande, har Riksdagen likväl ansett sig böra särskilt framhålla,

att äfven med den nu föreslagna lydelsen karaktären af frihamn

i detta ords egentliga bemärkelse och i den betydelse, hvari det användes

i utlandet, bör fullt tydligt framträda, och torde annan tolkning få

anses utesluten, än att frihamn bör så anordnas, att icke, därest på

grund af särskilda förhållanden uppdelning af frihamnsområdet af

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Riksdagens Skrifvelse N:o 183.

Eders Kungi. Maj:t anses böra medgifvas, den ena delen utgör företrädesvis

frilager och den andra frihamn.

I första momentet af § 2 föreslås, att tillträde till frihamnens

särskilda delar icke under någon förevändning må förvägras vederbörande

tulltjänsteman. Då med uttrycket tulltjänsteman i detta sammanhang

icke torde afses annat förhållande, än att stadgandet i fråga äger

tillämpning äfven å tullbetjänt, har Riksdagen, med hänsyn därtill

att i tullförfattningarna i allmänhet förstnämnda uttryck äger eu inskränktare

betydelse, ansett det förtydligande böra göras, att orden

»vederbörande tulltjänsteman» ändras till »tullverkets vederbörande

personal».

Vid tillämpning af bestämmelserna i § 5 synes tillfälle vara

beredt för Eders Kungl. Maj:t att i sammanhang med beviljande af

tillstånd att inrätta frihamn meddela särskilda bestämmelser i ämnen,

rörande hvilka närmare föreskrifter icke blifvit i författningsförslaget

införda. Exempelvis må i sådant afseende erinras, att hvad i § 4

stadgas i fråga om inrättande af frihamn lärer i tillämpliga delar böra

kunna göras gällande äfven i fråga om sådana ändringar, som beröra

förhållanden, hvilka äro utmärkta genom fastställda kartor och ritningar

med tillhörande beskrifningar. Så ock i fråga om föreskrifter angående

underhåll af stängsel och erforderliga tullokaler m. m. dylikt. Särskilda

föreskrifter i dessa ämnen skulle sålunda kunna i själfva förordningen

undvaras.

I § 13 föreslås förbud mot att inom frihamnen idka boktryckerirörelse

eller verksamhet af beskaffenhet att kunna medföra fara eller

olägenhet för anstalten eller där intagna varor.

Med vår industris raska utveckling och då erforderliga jämkningar

i tulltaxan stundom måhända icke kunna med nödig skyndsamhet vidtagas,

torde emellertid den möjligheten ingalunda vara utesluten, att

äfven andra industrier understundom kunna befinna sig i det läge, att

tullen å den färdiga varan icke är rätt väl afpassad efter tullen å

erforderliga råvaror och beredningsämnen, i följd hvaraf sådana varors

framställande inom frihamnen skulle kunna medföra en för andra tillverkare

ojämn och i viss mening illojal konkurrens vid varans afsättning

å den inhemska marknaden.

Nu är det visserligen sant, att för rättigheten att inom frihamn

idka industriell verksamhet erfordras tillstånd af Eders Kungl. Maj:t och

att det under sådana omständigheter kan förväntas, att frågan om meddelande

af tillstånd till dylik verksamhet kommer att föregås af en så

allsidig pröfning i hvarje särskildt fall, att icke trots ett sådant för
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Biksdagens Skrifvelse N:o 1S3.

hållande det begärda tillståndet skulle komma att meddelas. Men det

oaktadt synes, med tillämpning af den princip, som redan funnit uttryck

i det nu föreslagna förbudet, det böra uttryckligen fastslås, att hvarje

verksamhet, som i följd af gynnsammare produktionsvillkor är ägnad

att å den inhemska marknaden afsevärdt skada inom riket annorstädes

än i frihamn drifven enahanda verksamhet, icke må medgifvas.

Ett stadgande i sådant syfte har införts i denna paragraf.

Hvad beträffar mom. 2 och 3 i § 20 af Eders Kungl. Maj:ts förslag,

torde dessa böra gälla icke blott vid landväga införsel, såsom

sammanhanget här synes utvisa, utan äfven vid införsel sjövägen. Eljest

skulle nämligen de ifrågavarande bestämmelserna med lätthet kunna

kringgås redan medelst införsel till tullhamnen i samma stad. De

hafva därför jämte mom. 4 i förslaget, med införande tillika af den

redan förut omförmälda bestämmelsen rörande särskild förhöjd tullafgift,

sammanförts i en särskild §, nämligen § 19, hvaremot § 20 mom. 1, som

innehåller allmänna föreskrifter rörande landväga trafik, ausetts böra

upptagas tillsammans med den bestämmelse rörande sjöväga transport,

hvilken innehålles i § 18 af Eders Kungl. Maj:ts förslag. Med anledning

häraf har § 19 i sistnämnda förslag nedflyttats och erhållit n:o 20.

I § 19 mom. 3, motsvarande § 20 mom. 4 i Eders Kungl. Maj:ts

förslag, stadgas, att införsel från frihamn af göds i sådana kvantiteter

och under sådana omständigheter i öfrigt, att bestämmelsen i § 14

uppenbarligen komme att därigenom kringgås, må icke medgifvas, och

i § 14 föreskrifves, att med visst i §:en närmare angifvet undantag må

inom frihamn ej idkas detaljförsäljning af därstädes befintliga varor.

Afsikten med de af Eders Kungl. Maj:t föreslagna bestämmelserna

är, såsom jämväl i en inom Riksdagen i ämnet väckt motion erinras,

att förekomma så kallad detaljhandel eller handel i mindre omfattning

med varor, upplagda inom frihamn. Att dylika bestämmelser införas i

författningen synes ock vara af behofvet påkalladt, men det kan med

allt skäl ifrågasättas, huruvida hvad Eders Kungl. Maj:t i sådant afseende

föreslagit är till fyllest. Ty hvarken i denna författning eller

i gällande lagstiftning finnes någon allmän föreskrift om, hvad som bör

förstås med detaljhandel. Och de föreslagna bestämmelserna synas

Riksdagen så mycket mer betänkliga, som tillämpningen af desamma ju

skulle komma att ölverlämnas åt vederbörande tulltjänsteman, hvilken

alltså hade att för hvarje särskildt fall afgöra hvad som vore det ena

eller det andra.

Till undanröjande af de antydda olägenheterna har i motionen

föreslagits fastställandet af vissa minimikvantiteter och inom Riksdagens

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Riksdagens Skrifvelse N:o 183.

bevillningsutskott har framkastats tanken på att hvad beträffar andra

varor än spannmål uti förevarande afseende fastslå ett visst tullbelopp.

Yare sig nu den ena eller den andra af dessa utvägar skulle

komma att anlitas, torde det dock få anses uppenbart, att i frågans

nuvarande läge hvarje fastställande af visst kvantum eller visst tullbelopp

skulle komma att fotas på alltför osäkra grunder. Häraf torde

framgå, att frågan om hvilka åtgärder i detta hänseende böra vidtagas bör

föregås af en närmare utredning af hithörande förhållanden, med iakttagande

därvid bland, annat att särskilda bestämmelser erfordras rörande

spannmål; och då ifrågavarande spörsmål synes vara af stor betydelse,

lärer med visshet kunna förutsättas, att utredning och förslag

i ämnet komma att till Riksdagen afgifvas. Riksdagen får alltså anhålla,

att Eders Kungl. Maj:t ville låta utarbeta och för Riksdagen

framlägga förslag rörande den minsta kvantitet dels af spannmål, dels

ock af andra varor, som får på en gång från frihamn införas.

§ 22 innehåller straffbestämmelser i vissa fall för innehafvare af

byggnad, magasinsrum eller upplagsplats inom frihamn. Riksdagen har

ansett sig böra införa ett tillägg, åsyftande att enahanda straffpåföljd

skall drabba jämväl den, som gjort sig skyldig till oloflig varuinförsel

enligt hvad i tullstadgan sägs.

Öfriga af Riksdagen vidtagna ändringar i de särskilda §§ äro af

rent redaktionell natur och torde därför icke tarfva någon motivering.

Då Riksdagen ansett, att frilager icke bör för närvarande inrättas

här i landet, har Riksdagen saknat anledning att ingå i någon granskning

af det därom framlagda förslaget.

Riksdagen har alltså icke bifallit Eders Kungl. Maj:ts förslag till

förordning om frihamn oförändradt, hvaremot Riksdagen, med iakttagande

af här ofvan omförmälda beslut jämte ytterligare några mindre

väsentliga ändringar, antagit en förordning om frihamn af den lydelse,

härvid fogade bilaga utvisar.

Stockholm den 24 maj 1907.

Med undersåtlig vördnad.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Riksdagens Skrifvelse N:o 183.

9

Bilaga.

Förordning om frihamn.

§ l.

I stapelstad, hvarest tullkammare under tullförvaltares öfverinseende

finnes, eller, där lokala förhållanden det betinga, i närheten af

sådan stapelstad må, efter särskildt tillstånd af Konungen, inrättas

sådan under tullverkets uppsikt och bevakning stående, till allmänt

bruk för handelsrörelse och industriel] verksamhet afsedd anstalt,

benämnd frihamn, hvarom i denna förordning stadgas.

Frihamn, som skall utgöras af ett till sina gränser noga bestämdt

område, omfattande dels hamn med anstalter för fartygs lossning och

lastning, dels ett därintill beläget, genom hägnad från vidliggande

mark afspärradt landområde med byggnader och upplagsplatser, skall

i fråga om tull- och tillverkningsafgifter äfvensom sockerskatt anses

såsom utrikes ort; och skola såväl fartyg som gods inom frihamn icke

vara underkastade vidare tillsyn från tullverkets sida, än som erfordras

för utöfvande af kontroll å efterlefnaden af de angående frihamn

meddelade allmänna eller särskilda föreskrifter. Till frihamn

från inrikes ort inkomna varor skola i fråga om rätt till restitution

af tull- och tillverkningsafgifter samt sockerskatt äfvensom i (ifrigt i

tullhänseende betraktas såsom från riket utförda samt således vid återinförsel

behandlas lika med annat gods, som från frihamn införes.

1. Frihamn, till hvars särskilda delar tillträde icke under någon

förevändning må förvägras tullverkets vederbörande personal, skall

vara försedd med lämpliga vakt- och expeditionsrum för tullbevakning

och tullbehandling samt i öfrigt så anordnad, att erforderlig kontroll

från tullverkets sida kan där utöfvas.

2. Vid frihamn skall hvarje utgång åt landsidan särskildt bevakas,

och skall invid hvarje utgång finnas vaktrum; dock att, där

från frihamn finnas utgångar, hvilka icke begagnas för trafik utan

Bih. till Riksd. Prof. 1907. 10 Sand. 1 Afd. 1 Band. 56 Höft. 2

2.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Riksdagens Skrifvelse N:o 183.

allenast äro afsedda att komma till användning i händelse af eldfara

eller annat olycksfall, Konungen äger medgifva befrielse från skyldigheten

att särskildt bevaka sådan utgång och att vid densamma inrätta

vaktrum. Jämväl åt sjösidan skall anordnas särskild bevakning.

Vederbörande tulltjänsteman äger, där han anser anledning därtill

förefinnas, låta å en hvar, som lämnar frihamnen, verkställa kroppsvisitation

i den ordning tullstadgan föreskrifver, dock utan att vara

underkastad påföljd, i händelse underslef finnes icke hafva ägt rum.

§ 3.

Tillstånd att inrätta frihamn, hvithet jämväl innefattar rätt att

drifva anstalten, kan beviljas:

stadskommun; och

för ändamålet bildadt aktiebolag, däri samtliga delägare äro

svenska undersåtar och hvars styrelse består af här i riket bosatta

svenska undersåtar.

§ 4.

Ansökning om tillstånd att inrätta frihamn skall ingifvas till

Konungen och vara åtföljd af:

a) erforderliga handlingar till styrkande af sökandens rätt att

förfoga öfver det område med byggnader och upplagsplatser, som för

frihamnen afses;

b) af beskrifning åtföljd karta öfver förenämnda område; skolande

för det till frihamnen hörande vattenområdet å kartan särskildt

angifvas dess djup vid lägsta vattenstånd eller, därest området är afsedt

att uppgräfvas eller uppmuddras, det djup, till hvithet dylik uppgräfning

eller uppmuddring skall ske;

c) fullständig beskrifning öfver tillämnade anordningar för frihamnens

afspärrning mot tullområdet och för dess bevakning åt sjösidan

äfvensom öfver de för tullbevakning och tullbehandling afsedda

lokaler;

d) plan och beskrifning öfver hamnbyggnaderna inom frihamnsområdet;
e)

beskrifning öfver inrättningar för sjöfartens bekvämlighet

samt anstalter för lossning och lastning af varor inom frihamnen;

f) uppgift, huruvida afsedt är, att industriell verksamhet skal]

inom frihamnen drifvas;

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Riksdagens Skrifvelse N:o 183.

g) uppgift å de för anläggningen beräknade kostnader;

h) förslag till hamntaxa för frihamnen; äfvensom, där ansökningen

göres för aktiebolag,

i) bevis, att den sökande är, efter ty i § 3 stadgas, behörig att

inrätta frihamn.

§ 5.

Vid meddelande af tillstånd att inrätta frihamn äger Konungen,

i den män sådant med denna förordning och gällande föreskrifter

i öfrigt är förenligt, bestämma de särskilda villkor och förbehåll, som

för tillståndets åtnjutande kunna finnas erforderliga.

§ 6.

Tillstånd att inrätta frihamn äfvensom rätten att drifva redan

inrättad sådan anstalt må ej af innehafvaren till annan öfverlåtas utan

medgifvande af Konungen.

Varder innehafvare af frihamn försatt i konkurs, må rörelsen

fortfarande drifvas för konkursboets räkning under en tid af högst ett

år från det laga beslut meddelats om innehafvarens försättande i konkurs.

§ 7.

Sedan frihamnsanläggning blifvit fullbordad, skall i den ordning,

som vid meddelande af tillstånd till anläggningen föreskrifves, därå

verkställas besiktning för utrönande, huruvida anläggningen blifvit utförd

i enlighet med därför fastställd plan; och åligge det anstaltens

innehafvare att jämte bevis om besiktningen till generaltullstyrelsen ingifva

bestyrkta kopior af fastställda kartor och ritningar öfver anläggningen

äfvensom styrkt afskrift af tillhörande beskrifningar.

§ 8.

1. På förslag af generaltullstyrelsen äger Konungen att i enlighet

med denna förordning och öfriga gällande föreskrifter meddela de närmare

bestämmelser i fråga om fartygs- och godstrafiken till och från

frihamn, som äro erforderliga för bevarande af kronans rätt och för

vinnande af ordning och säkerhet inom frihamnen.

2. För frihamn skall finnas särskild! reglemente, innefattande

bestämmelser angående de tider, då frihamnen skall hållas öppen och

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Riksdagens Skrifvelse N:o 183.

då tullexpedition där skall äga ruin; angående behörighet att förrätta

arbete inom frihamnen; samt angående persontrafiken till och från

densamma.

Sådant reglemente skall efter förslag af frihamnens innehafvare

fastställas af Konungen; och meddelas däri tillika de särskilda föreskrifter,

som pröfvas vara erforderliga utöfver hvad i denna förordning

eller eljest är i fråga om frihamnens drift stadgadt.

§ 9.

Afgift för begagnande af byggnad, magasinsrum eller upplagsplats

inom frihamn eller af där befintliga anordningar skall utgå enligt

taxa, som fastställes i Stockholm af öfverståthållareämbetet och å

annan ort af Konungens befallningshafvande, hvarje gång för en tid

af fein år.

Ansökning om fastställelse ä förslag till taxa göres af frihamnens

innehafvare, där han äger förfoga öfver byggnad, magasinsrum, upplagsplats

eller anordning, för hvilken taxan är afsedd, men i motsatt

fall af den, som i egenskap af innehafvare skall uppbära de utgifter,

hvilka genom taxan bestämmas. Ansökningen skall vara åtföljd af

uppgift såväl å anläggnings- och driftkostnader för byggnad, magasinsrum,

upplagsplats eller anordning, för hvilken taxan är afsedd, som

ock å beräknade kostnader för uppbörden af de genom taxan bestämda

algifter.

Förnyelse af taxan skall sökas af den, som, enligt hvad ofvan

sagts, äger begära fastställelse å taxan; och skall vid ansökningen

fogas för dess bedömande nödigt räkenskapssammandrag för senast förflutna

fyra år.

§ io.

För frihamn skall finnas en, på förslag af frihamnens innehafvare,

af generaltullstyrelsen godkänd föreståndare, hvilken har att öfvervaka

iakttagandet af de för frihamnen gällande föreskrifter och är behörig

att tala och svara i alla angelägenheter, som röra frihamnen.

§ Il
Tillstånd

till frihamns öppnande för användning meddelas af generaltullstyrelsen,

söm därom Utfärdar allmän kungörelse.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Riksdagens Skrifvelse N:o 183.

13

§ 12.

Inom frihamn må byggnad eller lägenhet icke upplåtas till eller

användas såsom bostad; dock att härbärge för den vid frihamnen anställda

tullbevaknings- ocli arbetspersonalen illa i särskild byggnad anordnas.

§ 13.

För rättighet, att inom frihamn idka industriell verksamhet fordras

särskildt tillstånd af Konungen; skolande i ansökning om tillstånd till

utöfvande af sådan verksamhet uppgift lämnas om arten af den verksamhet,

sökanden afser att inom frihamnen idka. Dylikt tillstånd må

ej afse vare sig boktryckerirörelse eller annan verksamhet, som i följd

af gynnsammare produktionsvillkor är ägnad att ä den inhemska

marknaden afsevärdt skada inom riket annorstädes än i frihamn drifven

enahanda verksamhet, ej heller verksamhet af beskaffenhet att kunna

medföra fara eller olägenhet för anstalten eller där intagna varor.

§ 14.

Inom frihamn må ej idkas detalj försälj ning af därstädes befintliga

varor; dock må efter särskildt tillstånd af Konungen försäljning af

proviantartiklar och andra skeppsförnödenheter äga rum under de

villkor, som af Konungen föreskrifvas.

§ 15.

Inom frihamn må till förtäring eller eljest till personligt bruk

icke användas utländska varor af ^illpliktigt slag, med mindre de

förut blifvit i riket behörigen införtullade, likasom ej heller sådana

svenska varor, för hvilka restitution af tull- eller tillverkningsafgifter

blifvit vid varornas intagande i frihamnen ifrågasatt; besättning å fartyg

i frihamn dock obetaget att ombord förbruka äfven oförtullade provi

antartiklar, som, enligt hvad i § 14 sägs, inköpts inom frihamnen,

eller som i fartyget dit medförts.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Riksdagens Skrifvelse N:o 183.

§ 16.

1. I frihamn må införas såväl tullpliktigt som förtulladt och

tullfritt gods, med undantag af:

a) brännvin och sprit af säd, potatis eller andra jordfrukter,

så framt varan ej skall inom frihamnen användas vid beredning af andra

tillverkningar;

b) varor, som enligt gällande föreskrifter till förekommande af

smittosamma sjukdomar å människor eller djur eller af annan dylik

anledning äro till införsel i riket förbjudna eller endast under iakttagande

af vissa försiktighetsmått få införas; och

c) explosiva varor, eldfarliga oljor eller därmed jämförliga vätskor,

frätande syror samt andra varor, som äro af beskaffenhet att

kunna medföra fara eller olägenhet för frihamnen eller där intagna varor;

dock att eldfarliga oljor och därmed jämförliga vätskor äfvensom

sprit må under de särskilda villkor, som af Konungen bestämmas,

kunna införas i frihamn för att därstädes användas för åstadkommande

af drifkraft eller för belysningsändamål.

Hvad här är sagdt utgör ej hinder för att fai''tyg, som innehar till

införsel i frihamn förbjudet gods, må, där sådant ej strider mot eljest

meddelade bestämmelser, ingå i frihamn, under villkor att godset där

ej lossas eller i annat fartyg omlastas; kunnande dock i särskildt fall

tillstånd till omlastning för återutförsel meddelas af vederbörande tullförvaltning.

2. Uppstår tvifvel, huruvida varor i obrutna omslag äro af den

beskaffenhet, att de få i frihamn införas, äge vederbörande tulltjänsteman

att, där erforderlig upplysning ej kan annorledes vinnas, låta

bryta omslagen.

§ 17-

Tillträde till frihamn vare förbjudet för

a) däckadt fartyg, hvars dräktighet icke öfverstiger fyrtio ton,

och öppen båt, utom för dylika farkoster, som under de särskilda

villkor, Konungen bestämmer, användas lör forsling af gods inom frihamn

eller emellan frihamn och tullhamu i eller vid samma stapelstad eller

för bogsering af fartyg till och från frihamn eller inom sådan hamn; och

b) annat fartyg, än ofvan nämnts, då detsamma till någon del

innehar last, destinerad till inrikes ort, som icke är frihamn, och

fartyget icke ankommer direkt från utrikes ort eller annan svensk

frihamn,

opaginerad Kontrollera mot PDF

Riksdagens Skrifvelse N:o 183.

1 b

§ 18.

1. Sjövägen mä varutransport emellan två frihamnar eller emellan

frihamn och annan inrikes ort endast verkställas af fartyg, som är

till kustfart inom riket berättigadt.

2. Landvägen kan gods från frihamn införas:

för utförsel sjövägen från den stapelstad, i eller vid hvilken frihamnen

är belägen, till utrikes ort eller annan svensk frihamn, äfvensom

landvägen till Norge;

för omedelbar transito?rsändning till annan stad, som åtnjuter

transitupplagsrätt;

för uppläggning å nederlag på samma ort; samt

efter förtullning eller till fri disposition.

§ 19.

1. Förtullning af gods, som införes från frihamn, skall ske efter

de taxor och författningar, som äro gällande, då införseln äger rum.

2. Varor, beträffande hvilka i tulltaxan stadgas, att afdrag i

vikten ej skall göras för askar, fodral, omslag, kartor in. in., må icke

från frihamn uttagas för uppläggning å nederlag, med mindre de äro

emballerade på sådant sätt, som eljest vid införsel af enahanda varor

är brukligt. Ej heller må dylika varor, med mindre emballeringen

är på nämnda sätt verkställd, från friliamn uttagas för att efter förtullning

införas i landet, så framt de icke äro vid förtullning från

frihamn underkastade särskild förhöjd tullafgift.

3. Införsel från frihamn af gods i sådana kvantiteter och under

sådana omständigheter i öfrigt, att bestämmelsen i § 14 uppenbarligen

komme att därigenom kringgås, må icke medgifvas.

§ 20.

1. Direkt utförsel landvägen till frihamn af nederlags- och

transitupplagsgods likasom ock af annat oförtulladt gods äfvensom af

gods, för hvilket restitution af tull- eller tillverkaingsafgifter ifrågasättes,

må endast äga rum från den stapelstad, i eller vid hvilken frihamnen

är belägen.

2. Af emballeradt oförtulladt gods må ej till frihamn utföras

mindre än helt kolly, sådant det från utrikes ort eller annan svensk

frihamn inkommit eller från nederlag eller transitupplag uttagits.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Riksdagens Skrifvelse, N:o 183.

§ 21.

Den som inom frihamn idkar sådan försäljning, som i § 14 är

förbjuden eller i frihamn inför eller omlastar gods emot stadgandena

i 8 16 inom. 1, straffes, där ej förbrytelsen är enligt allmän lag eller

särskild författning med högre straff belagd, med böter från och med

ett hundra till och med ett tusen kronor; och skall det gods, hvarmed

sådan oloflig befattning tagits, vara förverkadt.

§ 22.

Innehafvare af byggnad, magasinsrum eller upplagsplats inom frihamn

som blifvit förvunnen till förbrytelse, hvarom i § 21 sägs, hatve

för alltid förverkat rätt att inom frihamn innehafva eller begagna

byggnad, magasinsrum eller upplagsplats och vare skyldig att genast

utrymma sitt lager. ... n
Lag

samma vare ock om den, som blifvit förvunnen till oloflig

varuinförsel, enligt hvad i tullstadgan sägs.

§ 23.

Bryter någon, utom i de fall, hvarom här ofvan särskild! sägs,

mot hvad enligt denna förordning är angående frihamn stadgadt,

straffes, där ej förbrytelsen är enligt allmän lag eller särskild författning

med högre straff belagd, med böter från och med tjugufem till

och med fem hundra kronor. .

Sker det af innehafvare af byggnad, magasinsrum eller upplagsplats

inom frihamn eller af föreståndare för frihamn, vare minsta bot

ett hundra kronor.

§ 24.

Beträdes föreståndare för frihamn med förbrytelse, hvarom foimäles

i 8 21 eller § 23, eller underlåter han den tillsyn, honom enligt

§ 10 åligger, varde han från befattningen skild; och må han ej vidare

såsom föreståndare godkännas.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Riksdagens Skrifvelse N:o 183.

17

§ 25.

Af böter som ådöma* enligt denna förordning, tillfälle hälften

kronan och hälften tullstatens enskilda pensionsinrättning. På ena
ligt

§ 21ätt fÖldelaS °ck försäljningsbelopp för gods, förverkadt en
Saknas

tillgång till böternas fulla gäldande, förvandlas de enbet

allmän strafflag. 8

O

S 26.

Mal rörande öfverträdelser af denna förordning upptagas och

afdomas af den domstol, på hvars handläggning mål angående inom

orten begångna öfverträdelser af tullförfattningarna ankomma

..Deima förordning träder i kraft den 1 januari 1908; dock att

tillstånd td! frihamns öppnande för användning icke må meddelas att

galla tidigare än efter utgången af år 1910.

Bih. till Rihd. Prof. 1907. 10 Sand. 1 Afl 1 Band. BO Höft.

3

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.