Skrifvelse till Konungen i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl. Maft angående åtgärder till tryggande af aftal rörande leverans af elektrisk energi.
1907-03-28 · 7 sidor, varav 6 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 6 av 7 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Rskr. 1907:62, Skrifvelse till Konungen i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl. Maft angående åtgärder till tryggande af aftal rörande leverans af elektrisk energi.
Dokumentets text
2
Riksdagens Skrifvelse N:o 62.
»
W:o 62.
Uppläst och godkänd hos Första Kammaren den 28 mars 1907.
— — — — Andra Kammaren — 28 — 1907.
Riksdagens skrifvelse till Konungen i anledning af väckt motion
om skrifvelse till Kungl. Maft angående åtgärder
till tryggande af aftal rörande leverans af elektrisk energi.
(Lagutskottets utlåtande n:o 28.)
Till Konungen.
Vid innevarande års riksdag hafva enskilda motionärer föreslagit, att
Riksdagen måtte i skrifvelse till Eders Kungl. Maj:t anhålla, att det täcktes
Eders Kungl. Maj:t att låta föranstalta om utredning, i hvad mån
betryggande garanti för ingångna aftals bestånd från leverantörens sida
skulle kunna genom lagstiftning beredas köpare af elektrisk energi samt
för Riksdagen framlägga det förslag i ärendet, hvartill en sådan utredning
kan gifva anledning.
Att förevarande ämne är af stor vikt och betydelse, torde vara visst.
I den mån särskildt kraften i våra vattenfall alltmera tages i anspråk för
alstrande af*elektrisk energi i större omfattning, blir det såväl ur nationalekonomisk
som privatekonomisk synpunkt en angelägenhet af stor vikt för
statsmakterna att tillse ej blott att det alstrade energi förrådet från pro
-
l
opaginerad Kontrollera mot PDF
Riksdagens Skrifvelse N:o 62. •>
ducentens sida under så billiga former som statens berättigade intressen
det medgifva kan utnyttjas, utan äfven att det alstrade energiförrådet på
ett fullt betryggande sätt tillhandahålles alla dem, som pa beräknad tillgång
ur detsamma grundat nyttiga företag för olika ändamål. Genom
den° 1902 tillkomna lagstiftningen har staten redan gatt producentens intressen
till mötes, hvaremot konsumenten, den som genom aftal betingat
sig leverans af visst energiförråd från kraftföretaget, enligt gällande lagstiftning
intager en synnerligen osäker ställning. Att han icke vid aftalsbrott
från leverantörens sida genom eventuellt skadestånd, äfven om detta
beräknas till mycket högt belopp, kan under alla förhållanden blifva tillfredsställd,
är uppenbart. För konsumenten kommer det ju i främsta
rummet an på att ständigt kunna åtnjuta tillgång på aftalad kraft. En
stad exempelvis med elektrisk belysning, som plötsligt genom aftalsbrott
från kraftleverantörens sida befinner sig i mörker, lärer vara föga tillfredsställd
med ett skadestånd.
Då Riksdagen vid behandlingen af detta ämne sökt för sig klargöra,
huru detsamma skulle på ett tillfyllestgörande sätt kunna ordnas, har
Riksdagen till en början undersökt, huruvida icke i redan gällande lagstiftning
bestämmelser finnas, som skulle kunna i någon mån användas i konsumentens
ifrågavarande intresse, eller i annat fall, huruvida icke befintliga
bestämmelser skulle i sådant syfte kunna utvidgas. Det har därvid till en
början gällt att bestämma arten af konsumentens ifrågavarande rätt. I sådant
afseende torde det vara af intresse att inhämta, hurusom enligt den nya
tyska civillagen, som i modern rätt lärer få anses representera den mest
genomarbetade systematiken, denna rätt troligen icke kan betraktas såsom
en sakrätt. Visserligen har en framstående skriftställare inom den tyska
rättsvetenskapen velat med stöd af bestämmelsen i § 1105 af den tyska
civillagen gorå gällande, att under vissa förutsättningar afnämarens rätt
vore att betrakta som en reallast och såsom sådan borde åtnjuta fullt sakrättsligt
skydd, men af en annan i Tyskland högt uppburen juridisk författare
har detta utan vidare såsom felaktigt afvisats. Hur rättigheten
genom aftal än konstrueras, torde det emellertid enligt gällande svensk
rätt vara visst, att det väsentliga i densamma icke är af den art, att inteckning
därför eventuellt i leverantörens fastighet kan fastställas. Genom
ett af högsta domstolen nyligen afgjordt mål har denna fråga ock blifvit
klart afgjord. Sökt inteckning till säkerhet för aftalad rätt till elektrisk
kraft från ett kraftbolag i detsamma tillhöriga fastigheter och kraftledningar
har i alla instanserna afvisats, i hofrätten och högsta domstolen
4 Riksdagens Skrifvelse N:o 62.
enhälligt. Af rättsfallet framgar bland annat, att enligt domhafvande^
i underrätten mening ifrågavarande rätt icke läte hänföra sig till vare sig
nyttjanderätt till fast egendom, afkomsträtt af sådan egendom eller servitut.
Äfven om, såsom Riksdagen inhämtat, i ett annat tidigare fall underrätt
fastställt inteckning i ett kraftbolags fastigheter till säkerhet för ett kontrakt
om leverans af elektrisk energi — hvilken inteckning emellertid torde
afsett hufvudsakligen upplåten nyttjanderätt till vissa turbinkammare
m. m. — och äfven under förutsättning att sådan inteckning mera allmänt
skulle medgifvas, något som man likväl efter ofvannämnda prejudikat
knappast torde vara berättigad antaga, finner Riksdagen, att föga därmed
vore för konsumenten vunnet. Genom den medgifna inteckningen
skulle han visserligen i många fall vara skyddad mot tredje man, men
någon trygghet att åtnjuta den aftalade energimängden skulle han icke
därför äga. Mot ett aftalsbrott från leverantörens sida och de stundom
oberäkneliga följderna däraf vore han ej säkerställd.
Mahända är det ock med hänsyn härtill, som man i främmande
länder uti ifrågavarande afseende beträdt en annan väg och i allmänhet
genom villkor och bestämmelser vid meddelandet af koncession å elektriska
kraftanläggningar sökt trygga afnämare af energi från företaget mot risken
att pa ett eller annat sätt gå miste om aftalad energileverans.
I England gälla härom bestämmelser, tillkomna 1882, med vissa senare
förändringar. En koncession för leverans och distribuering af elektrisk
energi meddelas alltid för ett alldeles bestämdt angifvet område (area of
supply). ^ 1 ^ koncessionsurkunden uppräknas de gator och platser, hvarest
mom två år efter koncessionens meddelande elektriska ledningar till allmänt
aftunnande af elektrisk energi måste vara anlagda. Efter loppet af
ett och ett hälft år efter koncessionens meddelande kan under vissa förutsättningar
på företagets ägare ställas den fordringen att äfven på öfriga
gator inom området anlägga elektriska ledningar, och när dessa förutsättningar
äro uppfyllda, har ägaren skyldighet att inom sex månader efter
fordringens uppställande skrida till ledningarnas anläggande. I hvarje
koncessionsurkund angifves vidare det maximipris, som entreprenören är
berättigad betinga sig af de enskilda energiafnämarne. Om han icke enas
med vederbörande kommunalmyndighet om det pris, som skall förekomma
vid leverans till offentlig belysning, slites tvisten härom af skiljedomstol. —
Genom rätt att under vissa villkor öfvertaga en elektrisk kraftanläggning
är en offentlig korporation, som däraf har intresse, högst betydligt säkerställd
mot risken att förlora påräknad energi. — Afnämare eljest hafva
Riksdagens Skrifvelse N:o 62.
5
viss trygghet däri, att om handelsdepartementet (Board of trade) öfvertygas
om att företaget på grund af insolvens är urståndsatt att fullgöra de
förpliktelser, som i kraft af koncessionen åligga detsamma (ordentliga anläggningar,
leverans af energi in. m.), koncessionen är förverkad, i hvilket
fall de däraf intresserade under vissa villkor kunna öfvertaga företaget
eller del däraf. Stundom kan handelsdepartementet, om ett företag uraktlåter
de detsamma genom koncessionen eller af departementet särsk.ildt
ålagda förpliktelser — bland annat beträffande leverans af energi —,
därest ej de till en början i sådant fall meddelade anvisningar efterföljas,
fälla företaget till betydliga böter och slutligen återtaga koncessionen, om
sådant ur allmänt intresse synes lämpligt. — Till sist må nämnas, att
företagets egendom är skyddad från utmätning och konkursåtgärder.
I Frankrike skiljer man enligt eu år 1906 utkommen lag, vid meddelande
af koncession å elektrisk kraftanläggning, mellan »concessions
simples sans déclaration d’utilité publique (koncessioner, vid hvilka företaget
ej anses böra betraktas vara af mera allmän nytta) och »concessions
déclarées d’utilité publique» (koncessioner, där företaget anses vara af
allmän nytta). Koncessionen, hvilken enligt denna lag, i öfverensstämmelse
med hvad förut gällde, betraktas såsom ett slags aftal, meddelas i
båda fallen af kommun, där företaget finnes, eller där detsamma berör
flera kommuner som slutit sig tillsamman, af ett gemensamt utskott från
dessa, och i andra fall af staten. Hvarje koncession är underkastad de
närmare villkor, som upptagas i en vid dess meddelande utfärdad urkund,
»cahier des charges», hvilken öfverensstämmer med någon af de typer,
som fastställts i statsrådet. Genom bestämmelser, intagna i denna urkund,
tillförsäkras afnämare af elektrisk energi betryggande villkor för det
fortsatta och regelbundna åtnjutandet af kraften. Då koncessionen, enligt
hvad ofvan antydts, betraktas såsom ett aftal — närmare bestämdt såsom
ett aftal om begagnande från entreprenörens sida af de det allmänna tillkommande
rättigheter uti förevarande afseende mot skyldighet att fullgöra
de i det allmännas intresse liggande prestationer beträffande leverans af
elektrisk energi —, innebär ett åsidosättande från leverantörens sida af
fullgörande af honom åliggande leveranser såsom ett kontraktsbrott, på
hvilket bestämmelserna i art, 1184 Code civil bli tillämpliga. Enligt dessa
har, för den händelse den ene kontrahenten icke uppfyller sina förpliktelser
enligt aftal, den andre kontrahenten rätt att fordra aftalets upphörande
och skadestånd, med andra ord i här förevarande fall hafva de
administrativa myndigheterna rätt att återkalla koncessionen och erhålla
6
Riksdagens Skrifvelse N;o 62.
skadestånd för vederbörandes räkning. — Äfven fransk lag känner en
rätt för kommunförvaltningen att inlösa kraftföretaget, när villkor därom
äro intagna i koncessionsurkunden, något som vanligtvis lärer vara fallet.
I Italien äro bestämmelserna om koncession synnerligen lindriga för
entreprenören. Den rätt, han genom koncessionen erhåller, betraktas, i
förhållande till de fastigheter, hvaröfver ledningarna framdragas, såsom ett
servitut. Trygghet att erhålla aftalad leverans af energi har afnämare
bland annat därigenom, att servitutet anses förverkadt, till exempel om
ägaren till den tjänande fastigheten (den hvaröfver ledningen framgår)
visar, att entreprenören icke vidare är i stånd att lämna energi till industriella
ändamål. Rätt att inlösa ett elektriskt kraftföretag tillkommer
ock enligt italiensk rätt kommun under vissa villkor och viss tid efter
koncessionens meddelande, ehuru bestämmelserna härom genom åtskilliga
omständigheter sällan kunna tillämpas och kommunens ifrågavarande rätt
begagnas.
I Schweiz synas föga tillfredsställande stadganden förefinnas till tryggande
af afnämarnes rätt. Behofvet af skyddande bestämmelser har därför
kraftigt i Schweiz gjort sig gällande, och man har uppställt följande reformprogram:
Alla företag, som befatta sig med produktion, ledning och leverans
af elektrisk energi, ställas under statskontroll. Denna statskontroll
skulle särskildt beträffande leverans af elektrisk energi på det sättet anordnas,
att ett bolag, som till tredje man ville leverera elektrisk energi,
på samma sätt som järnvägsbolagen skulle behöfva koncession. Koncessionen
skulle meddelas blott för ett noggrant begränsadt område. Bolaget
skulle vara förpliktadt att inom detta område under vissa villkor
tillfredsställa hvarje efterfrågan efter energi (kontraktstvång), vidare skulle
maximi pristariffer uppställas, som vid viss räntabilitet hos företaget skulle
reduceras, slutligen skulle särskildt till förmån för kommuner, kantoner
och förbundet förbehållas ^lösningsrätt, till företaget. Såsom mönster för
lagstiftningen har man tänkt sig den engelska lagen af 1882.
Såsom af denna kortfattade redogörelse för viss utländsk lagstiftning
synes, har man genom med koncessionen förbundna bestämmelser sökt
trygga bland annat afnämare af elektrisk energi mot att blifva beröfvad
påräknad kraft. Att man icke heller i vårt land är alldeles främmande
för en sådan tanke, framgår af ett den 13 februari 1906 afgifvet yttrande
till kommerskollegium, i hvilket en af inspektörerna öfver elektriska anläggningar
för belysning och kraftöfverföring berört det i motionen omförmälda
ämne och därutinnan anfört; >1 den mån omfattande anlägg
-
7
Riksdagens Skrifvelse N:n 62.
ningar komma till utförande för tillhandahållande af elektrisk kraft
åt befolkningen inom större områden, och dessa företag sålunda blifva af
afsevärd betydelse för den allmänna hushållningen, synas de böra blifva
underkastade äfven andra bestämmelser än sådana, som meddelas till förekommande
af skada å person eller egendom. Bland synpunkter, som därvid
kunna göra sig gällande, torde vara, att kraften må levereras på tillfredsställande
sätt och till lämpliga (maximi-) priser samt att den inom
visst område må blifva tillgänglig intill visst belopp för alla, som så
önska, och på enhetliga villkor under i öfrigt lika förhållanden; dessutom
torde väl ock stundom anläggningens förhållande till statens eller annan
enskild anläggning inom samma område behöfva på något sätt fastställas.
— Vid mindre anläggningar af ifrågavarande slag, hvartill med få undantag
de i vårt land hittills utförda kunna räknas, torde dessa förhållanden
af sig själft regleras på tillfredsställande sätt, men då företag komma till
stånd genom sammanslutning eller annorledes, som ensamma behärska
vidsträckta områden, torde förhållandena kunna gestalta sig annorlunda.
Dylika anläggningar kunna då såväl i ekonomisk betydelse som i andra
stycken jämföras med järnvägsanläggningar, och sådana äro ju i afseenden,
analoga med de ofvannämnda, underkastade kontroll från det allmännas
sida. Då dessa frågor i vårt land sannolikt snart nog blifva aktuella, synes
lämpligt att redan nu i koncessionsbestämmelser för ifrågavarande
slag af anläggningar afseende fästes därå. Sålunda torde det blifva till
gagn för bedömande af hithörande förhållanden och af vattenkraftens tillgodogörande
öfverhufvudtaget, om koncessionsinnehafvare af dylika företag
— såsom fallet är på vissa ställen i utlandet och hos oss vid enskilda
järnvägar — förelädes, bland annat, att ingifva en detaljerad tablå öfver
den i bruk satta anläggningens utrustning och kostnad och att årligen
efter ett fastställdt schema afgifva berättelse om verksamheten och företagets
ställning.» — Inspektören har vidare framhållit det stora behofvet
att genom lagstiftning afnämares rätt tryggas, och då enligt hans mening
sådant borde ske genom bestämmelser, meddelade i samband med
koncessionen, vore en sådan lagstiftning med det snaraste påkallad, innan
redan alltför många koncessioner hunnit meddelas. — Till sist har han
fäst uppmärksamheten därå, att enligt gällande lag, 2 § 2 mom. lagen
den 27 juni 1902, Eders Kungl. Maj:t vid meddelande af koncession har
att, under förbehåll af enskild rätt, föreskrifva på hvilket sätt och under
hvilka villkor anläggningen må utföras och nyttjas, men att då fråga
uppstått om dessa bestämmelser vore af den omfattning, att Eders Kungl.
8 Riksdagens Skrifvelse N:o 62.
Maj:t vid koncessionens meddelande skulle äga uppställa villkor af den
ingripande art, hvarom ofvan talats och hvilka i utlandet, exempelvis
England, förekomme, tvekan härutinnan så starkt gjort sig gällande, att
man helt afstått att i koncessionsbestämmelserna föreslå ens något i sådan
riktning gående villkor.
Att tillfredsställande utvägar till frågans lösning sålunda icke saknas,
har Riksdagen med det ofvan anförda velat visa, äfven om Riksdagen gifvetvis
icke varit i tillfälle att närmare angifva, huru denna lösning bör
försiggå. Detta torde Eders Kungl. Maj:t vid en eventuell utredning bäst
blifva i stånd att afgöra. Därvid lärer då ock visa sig, huruvida saken
kan ordnas genom blott administrativa föreskrifter, hvilka Eders Kungl.
Maj;t i sådant fall icke lärer underlåta att meddela, eller huruvida lagstiftning
med Riksdagens medverkan erfordras.
Riksdagen får alltså anhålla, det täcktes Eders Kungl. Maj:t låta föranstalta^
om utredning, på hvilket sätt betryggande garantier för kontraktsenligt
åtnjutande af elektrisk energi må kunna genom lagstiftning eller
eljest beredas afnämare af sådan energi, samt i den mån Riksdagens medverkan
till lagstiftning i ämnet erfordras, för Riksdagen framlägga det
förslag, hvartill utredningen kan gifva anledning.
Stockholm den 28 mars 1907.
Med undersåtlig vördnad.
CSNTBA1.TEYCEERIET, STCCKHOUf, läs;.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.