Skrifvelse till Konungen, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl. Maj:t angående upphörande af rätt för tullverket att för införd vara utkräfva ytterligare tull, sedan varan till importören utlämnats.
1907-05-02 · 3 sidor, varav 2 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 2 av 3 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Rskr. 1907:99, Skrifvelse till Konungen, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl. Maj:t angående upphörande af rätt för tullverket att för införd vara utkräfva ytterligare tull, sedan varan till importören utlämnats.
Dokumentets text
opaginerad Kontrollera mot PDF
é
Riksdagens Skrifvelse N:o 99.
N:o 99.
Uppläst och godkänd hos Första Kammaren den 2 maj 1907.
— — — — Andra Kammaren — 2 — —
Riksdagens skrifvelse till Konungen, i anledning af väckt motion om
skrifvelse till Kungl. Maj:t angående upphörande af rätt för
tullverket att för införd vara utkräfva ytterligare tull, sedan
varan till importören utlämnats.
(Bevillningsutskottets betänkande n:o 23.)
Till Konungen.
Inom Riksdagen har enskild motionär hemställt, att Riksdagen
ville i skrifvelse till Eders Kungl. Maj:t anhålla dels om upphäfvande
af Eders Kungl. Maj:ts resolution den 19 januari 1757, i hvad densamma
innefattar rätt för tullverket att inom tre år efter uppbördsårets
förlopp utfordra ytterligare tull, dels ock om införande af sådana bestämmelser
i tullförfattningarna, att tullverket, till följd af förändrad
uppfattning från dess sida rörande den tullsats, som bör tillämpas, ej
skulle äga rätt att utkräfva ytterligare tull, sedan införd vara till importören
utlämnats.
Utan tvifvel bör det anses vara riktigt, att då tullbeloppet för inkommen
vara på grund af felräkning eller oriktiga uppgifter om varans
värde beräknats för lågt, felande belopp bör kunna från tullverkets sida
utkräfvas. Enligt hvad inom Riksdagen uppgifvits, har med det ifråga
-
Riksdagens Skrifvelse Ko 99. 5
varande förslaget icke heller åsyftats att borttaga en dylik rätt, om också
den nu föreskrifna tiden af 3 år efter uppbördsårets förlopp torde vara
onödigt lång och därför utan olägenhet bör kunna afsevärdt förkortas.
Äfven i fråga om sådan underdebitering, som eljest kan hafva berott
på felaktig tillämpning af gällande författningar från tullpersonalens
sida, vore det tvifvelsutan ett missgrepp att utesluta hvarje möjlighet
till framtida rättelse, framför allt med afseende å sådana fall, där importören
icke varit i god tro. Här rör man sig emellertid på gränsfrågornas
område, där först en närmare utredning lärer kunna angifva,
i hvilka uppenbara fall af felaktig tullbehandling rätt till efterdebitering
bör åt tullverket förvaras. Också härvidlag bör naturligtvis ett
icke allt för långt tidsmått bestämmas, inom hvilket denna rätt får
göras gällande.
Vidkommande däremot rätten att på grund af ändring i förut
tillämpad praxis med afseende å tullbehandlingen af en vara efterdebitera
tull för ett inkommet och utlämnadt parti varor af samma slag,
finner Riksdagen lika med motionären och generaltullstyrelsen, på sätt
styrelsen i ett öfver motionen afgifvet yttrande anfört, goda skäl tala
för upphäfvandet af denna rätt. Det kan nämligen icke förnekas och
har i motionen med all tydlighet ådagalagts, att ett utöfvande af
den ifrågavarande rätten kan för vederbörande importörer medföra
olägenheter af sådan art, att densamma icke vidare bör i sin nuvarande
fonn bibehållas. Riksdagen anser sig emellertid böra, i likhet med
generaltullstyrelsen, framhålla att, om ifrågavarande rätt för tullverket
borttages, bestämmelser i sådant syfte icke böra äga tillämpning
i annat fall, än då tullbehandlingen blifvit i vederbörlig ordning afslutad.
Likasom å ena sidan varuemottagaren bör under angifven förutsättning
fritagas från skyldighet att erlägga skillnadstull för ett redan
tullbehandladt och utlämnadt varuparti, synes å andra sidan billigheten
fordra, att icke heller vederbörande tulltjänsteman i liknande fall i
anmärkningsväg ålägges att ersätta tullverket felande tullbelopp.
Likaledes anser Riksdagen, för den händelse bestämmelser, på sätt
nu blifvit ifrågasatt, komma att utfärdas, följdriktigheten kräfva, att i
motsvarande fall, då vid tullbehandlingen af viss vara densamma förklarats
skola draga lägre tull än förut, ett dylikt beslut icke skall äga
tillämpning på redan tullbehandlade och utlämnade partier af sådan
vara. I anslutning till hvad generaltullstyrelsen härom yttrat synes därför
ett stadgande äfven i sist berörda afseende erforderligt.
Riksdagen, som slutligen anser sig böra uttala, att de ifrågasatta
6
Riksdagens Skrifvelse N:o 99.
bestämmelserna lära vara af beskaffenhet att böra i hufvudsakliga delar
af Riksdagen beslutas, har alltså funnit sig böra aflåta en skrifvelse i
den af motionären angifna riktning.
På grund af hvad sålunda anförts får Riksdagen anhålla, det täcktes
Eders Kungl. Maj:t låta verkställa utredning, i hvad mån ej mindre
tullverkets rätt att för införd vara utkräfva ytterligare tull än äfven
varuägares rätt att återbekomma redan erlagd, för högt debiterad tullafgift
lämpligen må kunna inskränkas, samt därefter för Riksdagen
framlägga de förslag, hvartill utredningen kan gifva anledning.
Stockholm den 2 maj 1907.
Med undersåtlig vördnad.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.