Sök i Ratio Lex

Skrifvelse till Konungen, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl. Maj:t angående revision af gällande bestämmelser om bötesstraffet m. m.

1908-04-25 · 5 sidor, varav 4 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 4 av 5 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Rskr. 1908:62, Skrifvelse till Konungen, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl. Maj:t angående revision af gällande bestämmelser om bötesstraffet m. m.

Dokumentets text

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Riksdagens Skrifvelse N:o 62.

N:o 62.

Uppläst och godkänd hos Första Kammaren den 25 april 1908.

— — — — Andra Kammaren den 26 — —

Biksdagens skrifvelse till Konungen, i anledning af väckt motion

om skrifvelse till Kungl. Maj:t angående revision af

gällande bestämmelser om bötesstraffet m. m.

(Lagutskottets utlåtande n:o 38.)

Till Konungen.

Vid innevarande års riksdag hafva enskilde motionärer gjort framställning

om föranstaltande af revision utaf gällande bestämmelser om

bötesstraffet in. m.

Under den senaste tiden har det blifvit alltmer allmänt erkändt, att

den svenska rättens bestämmelser rörande bötesstraffet äro i hög grad

otillfredsställande. Skarpast hafva bristerna framträdt i fråga om förvandlingsstraffet,

men äfven i andra afseenden lämna de nuvarande stadgandena

i ämnet rum för befogade anmärkningar. I förevarande framställning

hafva nu uppställts åtskilliga önskemål i fråga om bötesstraffets

reformering. De sålunda framförda synpunkterna finner Riksdagen väl

värda att tagas under närmare skärskådande, då de synas Riksdagen i

väsentliga delar angifva den riktning, i hvilken en ändring af de nuvarande

bestämmelserna bör vidtagas.

Vid tillämpning af bötesstraffet liksom af hvarje annat straff bör det

gifvetvis eftersträfvas, att straffmåttet i de olika fallen så fastställes, att

s. 5 Kontrollera mot PDF

Riksdagens Skrifvelse N:o 62.

5

de, som gjort sig skyldiga till samma förseelse, af straffet lika kännbart

beröras. Till fullo kan detta visserligen icke uppnås, då det ej är

möjligt att i hvarje fall bedöma, huru straffet påverkar den, som däraf

drabbas. I den män det kan ske, bör det dock vara lagstiftaren angeläget

att gifva sådana föreskrifter, som möjliggöra, att vid lagens tillämpning

äfven i detta afseende må åstadkommas likhet inför lagen. Det

torde emellertid med fog kunna sägas, att de nuvarande stadgandena

rörande böteslatituderna icke bereda domstolarna tillfälle att i den grad,

som är möjlig och önskvärd, fastställa böternas belopp med hänsyn jämväl

därtill, att det ådömda straffet må något så när lika träffa personer i

olika ekonomisk ställning. Det synes icke kunna vara något tvifvel

underkastad!, att såväl den allmänna böteslatituden i 2 kap. 8 § strafflagen

— hvilket lagrum fastställer det högsta belopp, hvartill böter i

allmänhet fa ådömas, till 500 kronor — som äfven de vidare böteslatituder,

som i några fall förekomma, äro alltför snafva. Riksdagen

anser det därför vara af stor vikt för möjliggörande af en rättvisare

tillämpning af bötesstraffet, att böternes maximibelopp ansenligt höjes ej

blott i det allmänna stadgandet i 2 kap. 8 § strafflagen, utan äfven i

de särskilda böteslatituderna. Det torde nämligen ligga i öppen dag, att

för den, som lefver i goda ekonomiska villkor, ett bötesbelopp, som för

en person i tryckta ekonomiska omständigheter kan vara ett synnerligen

kännbart straff, ofta nog icke blifver i afsevärd mån betungande. Yisserligen

hafva domstolarna redan nu att vid bestämmandet af böternas

belopp taga hänsyn, förutom till andra omständigheter i målet, jämväl

till den dömdes ekonomiska ställning, men i regel torde denna faktor

blott i alltför ringa grad beaktas vid utmätandet af bötesstraff.

Till sin natur äro böter ett förmögenhetsstraff, afsedt för sådana

brott och förseelser, som äro af den lindriga art, att de icke anses

hora umgällas med frihetsstraff. Så som förhållandena hafva utvecklat

sig i vårt land, har emellertid fällandet till böter i ett synnerligen stort

antal fall faktiskt varit en omväg för ådömande af frihetsstraff. Till

följd af nu gällande bristfälliga bestämmelser i ämnet, har nämligen eu

oproportionerligt stor del af de bötfällde till följd af medellöshet fått umgälla

sitt brott med strängare straff än det, hvarmed lagen anser samma

brott kunna försonas. För att undvika att den, som gjort sig saker till

böter för mindre brott eller förseelse, vid straffets förvandling till fängelse

slipper undan med en så kort förlust af friheten, att, såsom mången gång

är fallet, karaktären af straff nästan helt och hållet bortfaller, torde det

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Riksdagens Skrifvelse N:o 62.

till och med icke sällan förekomma, att, där den skyldige kan antagas icke

vara i stånd att gällda de böter, brottet eller förseelsen skäligen anses förskylla,

dessa blifvit satta till ett högre belopp, än eljest skulle blifvit fallet.

Då förvandlingsstraffen i regel äro af mycket kort varaktighet, hafva de

svåra olägenheter, som vidlåda de kortvariga frihetsstraffen, gjort sig

särskildt kännbara med afseende å bötesfångarna. Genom användande

af fängelsestraff vid de lindrigaste förseelser undergräfver man dessutom

i mycket stor utsträckning fruktan för detta straff och minskar den känsla

af skam, som bör åtfölja frihetsstraff.

Att antalet af dem, som aftjäna ådömda böter medelst frihetsstraff,

är så stort i vårt land, torde visserligen i någon mån bero därpå, att i

flera fall föreskrifna åtgärder för böternas indrifvande icke vidtagas, utan

äfven personer, som skulle vara i stånd att genast gälda böterna, få

undergå förvandlingsstraff. Det synes emellertid Riksdagen, som om den

hufvudsalcliga grunden till det öfverklagade missförhållandet läge däri,

att nu gällande föreskrifter rörande uttagande af böter icke för den

dömde underlätta böternas erläggande. Från alla synpunkter sedt måste

det anses lämpligast, att förvandlingsstraffets förekomst i möjligaste mån

inskränkes och de till böter dömda i stället tillhållas att inbetala de

ådömda beloppen. Enligt Riksdagens uppfattning är det därför i hög

grad af behofvet påkalladt, att åtgärder vidtagas i detta syfte; och synes

det Eiksdagen vara i sådant afseende ändamålsenligt, att lagbestämmelser

meddelas, enligt hvilka anstånd skulle kunna för viss tid lämnas den

dömde med böternas betalande, eller genom hvilka tillfälle bereddes

honom att i mindre poster efter lägenhet inom viss begränsad tid erlägga

sina böter. Den af Ivungl. Maj:t tillsatta kommitté, med uppdrag att

upprätta förslag om skärpning af förvandlingsstraffen och de på kort tid

ådömda frihetsstraffen in. m., har också uti sitt den 17 maj 1902 afgifna

betänkande, i fråga om reformering i vissa afseenden af bötesstraffet —,

bland annat föreslagit, att i allmänna strafflagen måtte införas stadganden

af den innebörd ofvan ifrågasatts.

Uti förevarande framställning har vidare föreslagits, att den, som

blifvit dömd till böter, skulle, där han icke kunde på annat sätt betala

dem, berättigas att genom utförande af arbete umgälla sin skuld till det

allmänna. Eiksdagen kan icke godkänna en dylik rätt för den bötfällde,

som skulle motsvaras af en plikt för det allmänna att för ifrågavarande

ändamål bereda honom arbete. Därtill kommer, att stora svårigheter

skulle möta mot medgifvande af eu dylik rättighet. Då det arbete staten

opaginerad Kontrollera mot PDF

Riksdagens Skrifvelse N:o 62. f

kunde tillhandahålla i regel måste blifva af mycket enkel beskaffenhet och

följaktligen äfven arbetsförtjänsten blifva relativt ringa, skulle det gifvetvis

för den dömde, därest han verkligen ville genom arbete intjäna bötesbeloppet,

vara vida fördelaktigare att göra detta genom fritt arbete i

sitt eget yrke. Skulle han aftjäna sina böter genom arbete för det allmännas

räkning, borde detta antingen ske i särskilda af staten upprättade

anstalter eller ock bestå i vissa lämpliga slag af frilufts arbeten. De

bötfällde måste då sammanföras till gemensamt arbete, hvarvid alltid den

olägenheten kunde uppstå, att de sämre elementen komme i tillfälle att

utöfva ett skadligt inflytande å arbetskamraterna. Under den tid den

bötfällde utförde arbete för det allmännas räkning borde han tydligen

sjålf bekosta sitt underhåll. Den tidrymd, som skulle åtgå, innan böterna

blifvit till fullo guldna, blefve därigenom sannolikt betydligt längre, än

som kan anses vara lämpligt vid förvandlingsstraff. Den dömde skulle

dessutom blifva urståndsatt att sörja för dem, som möjligen vore beroende

af hans . arbete, hvarigenom dessa törhända komme att lida nöd eller

falla fattigvården till last.

Därest, på sätt ofvan antydts, ändrade bestämmelser kunde blifva

meddelade beträffande sättet för bötesstraffets verkställande, synas så stora

lättnader vara medgift, att det icke torde möta några större svårigheter

att erlägga böterna för den, som verkligen vill göra det och är i stånd

att arbeta. Är den dömde oförmögen till allt arbete eller kan han därmed

ej förtjäna mera än som åtgår till hans eget underhåll, synes förvandlingsstraffet

i sin nuvarande form kunna bibehållas i hufvudsak oförändradt.

Leträffande åter sådana personer, som väl kunna genom arbete

intjäna det ålagda bötesbeloppet, men som icke äro därtill villiga, böra

uppenbarligen strängare åtgärder vidtagas. Det trots mot statens straffande

verksamhet, som ligger i en dylik vägran, är fullgiltig anledning till att

den tredskande drabbas af ett mera respektingifvande, för honom mera

kännbart och för det allmänna mindre betungande straff än det nuvarande

förvandlingsstraffet. I sådant afseende har föreslagits, att personer, om

hvilka nu är fråga, eventuellt skulle tvingas att utföra tvångsarbete utom

fängelserna. Såsom Eiksdagen ofvan påpekat, torde det emellertid mota

störa s\ åiighetei att så anordna dylikt arbete, att icke öfvervägande

olägenheter häraf uppkomme. Därest det skulle visa sig lämplig! och

utförbart, synes emellertid äfven tvångsarbete utom fängelserna böra

komma i betraktande för nu ifrågavarande slag af bötfällde. I re°-el

torde dock dessa fortfarande få aftjäna böterna inom fängelsets murar,

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Riksdagens Skrifvelse N:o 62.

men synes rättvisan därvid kräfva, att samtliga dessa bötesfångar, såvidt

möjligt, hållas till ett mera effektivt arbete eller att förvandlingsstraffet

på annat sätt skarpes. På hvad sätt en dylik förändring af förvandlingsstraffet

med hänsyn till alla på frågan inverkande omständigheter lämpligast

bör vidtagas, kan uppenbarligen icke afgöras på frågans nuvarande

stadium. Ett uttryck i den föreliggande framställningen syntes åsyfta,

att den, som tredskades med erläggande af böter, borde åläggas straffarbete.

Då emellertid böterna ådömts för ett brott af så lindrig beskaffenhet,

att det icke ansetts förskylla frihetsstraff, kan det enligt

Riksdagens förmenande icke vara lämpligt att för dess sonande kräfva

ett så strängt straff'' som straffarbete.

På grund af hvad sålunda anförts, får Riksdagen härigenom anhålla,

det täcktes Eders Kung!. Maj:t taga i öfvervägande, huruvida icke gällande

stadganden rörande såväl själfva bötesstraffet som bötesförvandlingsstraffet

böra ändras i de afseende!! utskottet här ofvan angifvit, samt

för Riksdagen framlägga det förslag, hvartill detta öfvervägande kan

gifva anledning.

Stockholm den 25 april 1908.

Med undersåtlig vördnad.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.