Sök i Ratio Lex

Skrifvelse till Konungen, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungi. Maj:t angående öfvervakande af villkorligt dömda och villkorligt frigifna förbrytare m. m.

1908-04-25 · 7 sidor, varav 7 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 7 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Rskr. 1908:68, Skrifvelse till Konungen, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungi. Maj:t angående öfvervakande af villkorligt dömda och villkorligt frigifna förbrytare m. m.

Dokumentets text

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Riksdagens Skrifvelse N:o 68.

M:« ©8.

Uppläst och godkänd hos Första Kammaren den 25 april 1908.

— — — — Andra Kammaren — 25 — 1908.

Riksdagens skrifvelse till Konungen, i anledning af väckt

motion om skrifvelse till Kungi. Maj:t angående öfvervakande

af villkorligt dömda och villkorligt frigifna förbrytare

m. m.

(Lagutskottets utlåtande n:o 50.)

Till KonungeD.

Vid innevarande års riksdag har enskild motionär gjort framställning

om vidtagande af åtgärder för öfvervakande af villkorligt dömda och

villkorligt frigifna förbrytare m. m.

Genom de år 1906 vidtagna ändringar i strafflagen, afseende bland

annat vissa skärpningar af frihetsstraff, samt de samma år antagna lagarna

om villkorlig dom och villkorlig frigifning blef tillfälle bedredt att i långt

större utsträckning än förut taga hänsyn till brottslingens personliga egenart

såväl vid meddelande af straffdom som vid verkställande af ådömdt

straff. Ett betydelsefullt steg blef därigenom taget till möjliggörande af

en rättvisare och efter olika fall bättre afpassad straffrättskipning: klarare

än förr blef det framhäfdt, att staten i sin straffande verksamhet äger att

s. 9 Kontrollera mot PDF

Riksdagens Skrifvelse N:o 68.

9

taga hänsyn ej blott till den genom brottet förorsakade objektiva kränkningen

af rättsordningen utan äfven till brottslingens person, så att straffet

i hvarje särskildt fall noga bestämmes efter hvad som kräfves för att brottslingen

där af skall låta sig rätta.

Den omfattning, i hvilken ett godt resultat skall uppnås vid deri''

praktiska tillämpningen af de nya lagarna om villkorlig dom och vill

korlig frigifning, torde i icke ringa grad vara beroende däraf, att för domstolen

föreligger ett tillräckligt material för bedömande af frågan, huruvida

omständigheterna äro sådana, att en brottsling lämpligen bör erhålla

anstånd med straffets verkställande, äfvensom däraf, att den villkorligt

frigifne och, när så finnes nödigt, jämväl den villkorligt dömde af för

ändamålet särskildt lämpade personer erhåller stöd och hjälp i sin sträfvan

att åter blifva en laglydig medborgare. I nu föreliggande framställning

har gjorts gällande, att i nämnda hänseenden förefinnas störa

brister, hvilka vålla, att ifrågavarande lagar icke uppfylla sitt ändamål

så fullständigt, som vid deras stiftande afsågs. Till afhjälpande af dessa

brister har motionären ifrågasatt, att för öfvervakande af omförmälda

slag af brottslingar måtte tillsättas därför särskildt kvalificerade personer,

hvilka jämväl skulle äga att tillhandagå domstolen med en förberedande

undersökning af de tilltalades personliga förhållanden, där dessa äro af

natur att böra inverka på straffmätningen.

Beträffande först den ifrågasatta öfvervakningen af villkorligt dömde

tillåter sig Riksdagen erinra, att enligt 1 § i lagen om villkorlig straffdom

den 22 juni 1906 vid pröfning, om skal äro till anstånd med straffets

verkställande, främst skall komma under öfvervägande, huruvida antagas

kan, att den tilltalade skall därförutan låta sig rättas; och skall därvid

tillses, om tillfälle finnes till uppfostran och handledning för den, som

däraf är i behof, och i öfrigt göras afseende å den tilltalades tidigare vandel,

de omständigheter, som drifvit honom till brottet, hans beredvillighet

att erkänna detsamma och godtgöra skada, hans uppförande i öfrigt samt

hans lefnadsförhållanden. Såsom framgår af lagrummets ordalydelse, kan

domstolen, äfven då öfriga skäl för meddelande af villkorlig straffdom

äro för handen, icke gärna bevilja anstånd med verkställighet af straffet,

då den brottslige är i behof af uppfostran och handledning men tillfälle

därtill icke finnes. Enligt det kommittébetänkande, som ligger till grund

för ifrågavarande lagstiftning, har föreskriften rörande uppfostran och

handledning för den brottslige upptagits i det af kommittén utarbetade

och i denna del oförändrade förslag till lag endast med hänsyn till ung
Bik.

till Riks. Prof. 1908. 10 Sami. 1 Afd. 1 Band. 33 Häft. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Riksdagens Skrifvelse N:o 68,

domliga förbrytare. Riksdagen anser det emellertid böra tagas under

allvarligt öfvervägande, huruvida icke detta stadgande må kunna utvidgas

därhän, att, då tillfälle till uppfostran och handledning icke finnes

men öfriga förutsättningar för meddelande af villkorlig dom föreligga,

domstolen skall kunna lämna anstånd med straffet samt i förekommande

fall äga att, äfven då den dömde uppnått mogen ålder, förordna lämplig

person, som är därtill villig, att gifva honom det stöd till förbättring,

hvaraf han kan vara i behof. Om öfvervakaren är en person, som är

intresserad af sin uppgift och som med allvar och takt fullgör sitt uppdrag,

torde han kunna blifva till god hjälp för den dömde genom att

försätta denne i en annan omgifning, skaffa honom tjänligt arbete m. m.

Det förefaller Riksdagen, som om icke oväsentliga fördelar skulle vinnas

genom en dylik anordning. Användandet af villkorlig dom skulle kunna

i någon mån utvidgas och därigenom förekommas den nedbrytande, demoraliserande

inverkan, som ett frihetsstraff tvifvelsutan i flera fall skulle

medföra. En vaksam och vägledande tillsyn öfver den dömde synes äfven

vara ägnad att i någon mån minska möjligheten af ett återfall. Det torde icke

kunna förnekas, att i åtskilliga fall den faran ligger nära, att den allvarliga varning,

som ligger i den villkorliga domen, snart kommer att förflyktigas och den

dömde betrakta sig såsom frikänd från det begångna brottet. I sådana fall synes

det kunna blifva till gagn, att en lämplig person utan onödig inblandning i

den villkorligt dömdes personliga angelägenheter lämnar honom det bistånd,

han kan behöfva; den dömde får därigenom en kraftig erinran om sitt

felsteg, han påminnes om att det finnes en makt öfver honom, som han

måste lyda, på samma gång som han känner, att samhället vill hjälpa honom

att försona hvad han brutit. I åtskilliga fall synes detta skola kunna

väcka hans själfverksainhet och hederskänsla till lif och sporra honom att

göra hvad som står i hans förmåga för att vinna åter hvad han genom

brottet satt på spel. Det torde emellertid icke vara lämpligt, att, såsom

motionären synes ifrågasätta, en öfver vakning anordnas i alla de fall, då

domstol meddelar villkorlig straffdom. Det gifves nämligen tvifvelsutan

personer, för hvilka den villkorliga domen är en fullt tillräcklig maning

att vända om till ett oförvitligt lif. För dessa skulle den ifrågasatta anordningen

måhända snarare leda till skada än gagn genom att försvaga

deras motståndskraft och känsla af ansvar. Det synes därför böra stå

domstolen öppet att efter förekommande omständigheter afgöra, huruvida

en villkorligt dömd person är i behof af vägledande och stödjande öfver
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Riksdagens Skrifvelse N:o 68. 11

vakning eller det kan öfverlåtas åt honom att därförutan genomgå pröfvotiden.

Det är gifvet, att den, som förordnas att med råd och dåd bistå en

villkorligt dömd person, måste, om syftet därmed skall uppnås, utöfva sitt

uppdrag med mycken grannlagenhet och på ett sådant sätt, att tillsynen

för andra blifver så omärklig som möjligt. Det synes nämligen kunna för

den dömdes anseende och hans sträfvan att återupprätta sig verka hindrande,

om det blir bekant, att han står under uppsikt. Från denna synpunkt

sedt, torde det icke vara lämpligt, att öfvervakningen utöfvas af polistjänstemän.

Såsom skickade att handhafva ett dylikt uppdrag vill Riksdagen

i stället ifrågasätta på landet vederbörande kyrkoherde, ordföranden

eller ledamot i kommunalnämnden samt i stad sådana enskilda personer,

som af intresse för uppgiftens människovänliga syfte äro villiga att åtaga

sig densamma och som därtill af domslolen pröfvas lämpliga. Af motionären

har uttalats den förmodan, att uppgiften att öfvervaka villkorligt

dömda och villkorligt frigifna personer skulle vara tillräckligt kräfvande

för att man, åtminstone i de större städerna, delvis måste begagna sig af

aflönade tjänstemän. I hvad mån en dylik anordning kan vara behöflig

och lämplig, då villkorlig dom och frigifning komma att i större utsträckning

tillämpas, är svårt att på förhand afgöra. Det vill emellertid synas

Riksdagen, som om det kunde befaras, att dessa speciella tjänstemän i

den allmänna meningen snart skulle få karaktären af ett slags ordningspolis

samt det till men för den villkorligt dömdes ställning blifva allmänt

kändt, att han stode under öfvervakning.

Enligt lagen om villkorlig frigifning skall den,som före strafftidens utgång

utsläppes från fängelset, under så lång tid, som vid frigifningen återstår af

straffet, men i hvarje fall minst ett år, vara underkastad särskild tillsyn och

skall under denna tid vara pliktig att icke allenast föra ett ordentligt och

ostraffligt lefverne, undvika skadligt umgänge samt bemöda sig om utväg till

försörjning på lofligt sätt, utan äfven ställa sig till noggrann efterrättelse de

särskilda föreskrifter, som vid frigifningen eller därefter på grund af nämnda lag

honom meddelas. För den villkorligt frigifne skall af fångvårdsstyrelsen utfärdas

frihetspass, däri, såvidt icke i beslutet om frigifningen är annorlunda stadgadt,

honom förelägges: att begifva sig till den ort, inom hvilken han skall äga

att under pröfvotiden vistas, och efter framkomsten till påteckning uppvisa

passet hos den, som skall öfver den frigifne utöfva tillsyn, allt i enlighet

med de närmare föreskrifter, som i passet meddelas; att hos tillsyningsmannen

göra anmälan om bostad samt ombyte däraf; att vid påfordran

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Riksdagens Skrifvelse N:o 68.

inställa sig hos tillsyningsmannen samt angående sin sysselsättning och öfriga

förhållanden lämna de upplysningar, som af denne äskas; samt att ej utan

särskildt skriftligt medgifvande uppehålla sig utom den anvisade vistelseorten.

Tillsyningsman öfver villkorligt frigifne är på landet länsman och

i stad polismästare eller, där sådan ej finnes, stadsfiskal; dock må i stället

annan tjänlig person kunna för viss ort eller, därest det af frigifningsbeslut

eller eljest af omständigheterna föranledes, för visst fall af Eders Kungl.

Maj:ts befallningshafvande förordnas.

För att det institut, som genom sistnämnda lag införlifvats med vår

rätt, må medföra så goda verkningar som möjligt, är det uppenbarligen

af den största vikt, att ändamålsenliga anordningar vidtagas i syfte att för

den villkorligt frigifne underlätta öfvergången från det i allo reglerade

lifvet inom straffanstalten till den fria verksamheten ute i lifvet. I ännu

högre grad än den villkorligt dömde torde han vara i behof af stöd och

vägledning för att motstå de frestelser, som därvid möta honom, och för

att lyckas i sina bemödanden att blifva en nyttig och rättskaffens medborgare.

Den öfvervakning öfver villkorligt frigifne, som genom lagen anordnats,

har otvifvelaktigt varit afsedd att tillgodose äfven denna synpunkt.

Det vill emellertid synas Riksdagen, som om öfvervakningen af villkorligt frigifna

borde anordnas på i hufvudsak enahanda sätt, som Riksdagen här ofvan

för vissa fall förordat beträffande villkorligt dömde. Enligt lagen skall

tillsynen öfver de förre i regel utöfvas af polistjänstemän. Då det äfven

för den villkorligt frigifne är af synnerlig vikt, att öfvervakningen göres

så omärklig som möjligt för utomstående, så att onödiga svårigheter icke

beredas honom bland annat i hans sträfvan att genom arbete förtjäna sitt

lifsuppehälle, finner Riksdagen det vara önskvärdt, att den närmare tillsynen

öfver villkorligt frigifne icke i regel utöfvas af polismän utan af andra, för

uppgiften särskildt lämpade personer. Någon svårighet att i förekommande

fall finna sådana, som äro villiga att åtaga sig detta uppdrag och äfven

äro skickade att på ett fullt tillfredsställande sätt utföra det, lärer, enligt

hvad erfarenheten gifvit vid handen, icke förefinnas. Att alldeles utesluta

polismän från att taga befattning med öfvervakning af villkorligt frigifne

är enligt Riksdagens uppfattning icke lämpligt, utan synes den frigifne, då

han ankommit till den ort, inom hvilken han äger att under pröfvotiden

vistas, böra anmäla sig hos vederbörande polistjänstemän, som då i flertalet

fall skulle hafva att, med bibehållande af en viss rätt kontroll, hänvisa

honom till den person, som har att utöfva tillsyn öfver den frigifne.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Riksdagens Skrifvelse N:o 68.

13

Hvad slutligen beträffar motionärens förslag att de personer, som

kunna blifva utsedda att tillhandagå och utöfva tillsyn öfver villkorligt

dömde och villkorligt frigifne, jämväl skulle vara särskildt ägnade att verkställa

en förberedande undersökning rörande för brott tilltalades personliga

förhållanden af den natur, att de äro af betydelse särskildt för ett närmare

bedömande af frågan, huruvida förutsättningarna för meddelande af villkorlig

dom föreligga eller ej, finner Riksdagen sig icke böra förorda härutinnan

gjorda framställningen. Några bestämmelser rörande förundersökning

i brottmål i allmänhet finnas för närvarande icke i den svenska processrätten.

En preliminär utredning angående såväl det begångna brottet

som äfven brottslingens personliga förhållanden af beskaffenhet att böra

inverka på straffmätningen verställes dock faktiskt i regel genom vederbörande

polismyndighets eller åklagares försorg. Riksdagen vill villigt medgifva,

att den utredning, som vid ett brottmåls afdömande föreligger rörande

brottslingen och de faktorer, som verkade därhän, att han föröfvade den

brottsliga gärningen, i många fall lämnar åtskilligt öfrigt att önska. Då

emellertid en dylik förberedande undersökning egentligen synes ifrågasättas

blott i de fall, då anstånd med skaffets verkställande kan förekomma,

men villkorlig dom får användas endast när det ådömda straffet är relativt

lågt, skulle, om det härutinnan framställda förslaget vunne bifall, den förordade

förundersökningen rörande den brottslige blifva förebragt endast då

brottet vore af lindrigare beskaffenhet. Med afseende å de svårare följder,

ett gröfre brott drager med sig för brottslingen, torde det dock vara af

vida större vikt att, då ett groft brott blifvit begånget, åstadkomma en

bättre och mera ingående utredning i förevarande hänseende än nu kan

anses åvägabragt genom kungl. förordningen den 11 juli 1753. Det förefaller

dessutom Riksdagen vara riktigare att söka utvidga den nuvarande

polisundersökningen till att omfatta en närmare utredning angående brottslingens

personliga egenart, de förhållanden, hvarunder han lefvat m. m.,

än att öfverlämna en del af förundersökningen till enskilda personer och

bibehålla utredningen beträffande skälfva brottet hos polismyndigheten.

På grund af hvad sålunda anförts, får riksdagen härigenom anhålla,

det täcktes Eders Kungl. Maj:t, till fullständigare ernående af syftet med

lagarna angående villkorlig straffdom och villkorlig frigifning, låta verkställa

utredning, dels huruvida och i hvad män eu övervakning öfver villkorligt

dömde lämpligen må anordnas, dels ock huruvida en ändring af gällande

föreskrifter rörande tillsynen öfver villkorligt frigifne är af behofvet påkalla.

till Riksd. Prof. 1908. 10 Sami. 1 Afd. 1 Band. 33 Käft, 3

s. 14 Kontrollera mot PDF

14 jRiksdagens Skrifvelse N:o 68.

lad, samt för Riksdagen framlägga det förslag, hvartill denna utrednin

kan gifva anledning.

Stockholm den 25 april 1908.

Med undersåtlig vördnad.

CENTRALTRYCKERIET, STOCKHOLM, 1 90 8.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.