Sök i Ratio Lex

Skrifvelse till Konungen i anledning af Kungl. May.ts proposition med förslag till lag om gemensamhets fiske samt lag angående ändrad lydelse af 10, 13 och 14 §§ i lagen om rätt till fiske den 27 juni 1896.

1909-04-27 · 6 sidor, varav 4 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,6 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 4 av 6 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Rskr. 1909:101, Skrifvelse till Konungen i anledning af Kungl. May.ts proposition med förslag till lag om gemensamhets fiske samt lag angående ändrad lydelse af 10, 13 och 14 §§ i lagen om rätt till fiske den 27 juni 1896.

Dokumentets text

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Riksdagens Skrifvelse N:o 101.

N:o 101.

Uppläst och godkänd hos Första Kammaren den 27 april 1909.

— — — — Andra Kammaren den 27 — —

Riksdagens skrifvelse till Konungen i anledning af Kungl. May.ts

proposition med förslag till lag om gemensamhets fiske

samt lag angående ändrad lydelse af 10, 13 och 14 §§

i lagen om rätt till fiske den 27 juni 1896.

(Lagutskottets utlåtande n:o 39.)

Till Konungen.

I en den 31 december 1908 dagtecknad proposition N:o 18 har Eders

Kungl. Maj:t föreslagit Riksdagen att antaga vid propositionen fogade förslag

till

l:o) lag om gem ensamhetsfiske; samt

2:o) lag angående ändrad lydelse af 10, 13 och 14 §§ i lagen om

rätt till fiske den 27 juni 1896.

Riksdagen har funnit de grundsatser, som fått sitt uttryck uti ifrågavarande

lagförslag om gemensamhetsfiske i många afseenden väl motsvara

det ändamål, man med denna lagstiftning afsett att vinna. Sålunda är

Riksdagen villig godkänna förslagets hufvudprincip — att bereda möjlighet

för fiskets rationellare utnyttjande med afseende å fiskevatten, däri

flera äga del, äfven om en minoritet af mer kortsynta eller oföretagsamma

delägare skulle sätta sig däremot. Då förslaget med afseende å sättet

för realiserandet af denna möjlighet skiljer mellan tre olika fall, gemensamhetsfiskets

nyttjande af delägarna i bolag, fiskets upplåtande på arrende

opaginerad Kontrollera mot PDF

3

Riksdagens Skrifvelse N:o 101.

och fiskets brukande enligt fastställd plan af delägarna hvar för sig, synes

Riksdagen denna anordning fullt motiverad. Lika med hvad förslaget

härutinnan förutsätter, anser Riksdagen, att arrende bör blifva den form

för fiskevattnets användande, som man i verkligheten i främsta rummet

med utsikt till framgång bör söka åstadkomma. Härigenom torde i allmänhet

enklast vinnas det bästa resultatet såväl för fiskstammens vidmakthållande

och förbättrande som för fiskeidkarnas och delägarnas ekonomi.

Genom fiskets enhetliga bedrifvande förekommes sådan för behållningen

af fisket skadlig täflan mellan de olika delägarna ifråga om fiskets nyttjande,

som eljest ofta icke kan förhindras. Äfven fiskets idkande af delägarna

hvar för sig enligt särskild plan måste i allmänhet anses vara till

sådan fördel för fiskets rationella bedrifvande, att för genomförande häraf

enskildes till äfventyr stridiga intressen i viss mån måste uppoffras.

Planen skall nämligen enligt förslaget innefatta efter förhållandena lämppade

bestämmelser till skydd för fiskyngel och fiskets fredande å lekplatser

m. in. samt i öfrigt gifva regler för fiskets vidmakthållande och nyttiggörande

för delägarna allt efter deras andel i fiskevattnet. Med de i

förslaget uppställda förutsättningarna för tillkomsten af sistnämnda båda

former för fiskets nyttjande har vunnits det för fiskenäringen väsentliga

i en sådan lagstiftning som den förevarande. När förslaget i öfriga fall

bygger på grundvalen af enhällighet intressenterna emellan och därvid

hänvisar till gällande lagstiftning om bolag beträffande delägarnas inbör

des förhållande och ordnandet af deras gemensamma angelägenheter, synes

Riksdagen äfven detta hafva fog för sig.

Det är uppenbart, att en lagstiftning af det slag, som den nu ifrågavarande,

hvilken i vårt land vill införa nya principer, hur nödvändig och

önsklig den än ur många synpunkter må vara, likväl måste framgå med

synnerlig försiktighet. För den enskilde fiskevattenägaren är det nämligen

ett afsevärdt intrång i hans rätt, särskildt när fiskevattnet är skiftadt,

att nödgas underkasta sig en viss majoritets af vattenägare mening, då det

gäller fiskets utnyttjande, och att endast blifva hänvisad till att själf och med

sitt husfolk idka mete i det honom förut oinskränkt tillkommande vatten.

I många fiskevatten hår i landet har äfven fisket med ägarens begifvande

lämnats fritt för jämväl icke fiskevattenägare, som däraf hämtat fisk för

sitt behof. Det synes Riksdagen därför vara af synnerlig vikt, att garantier

vinnas för att det intrång i den enskildes rättsliga eller faktiska ställning,

som sålunda för fiskets skull måste åstadkommas, icke af majoriteten

utnyttjas till förfång för öfriga delägare i gemensamhetsfisket. Då

fisket skall ''nyttjas af delägarna hvar för sig efter fastställd plan, synes

någon fara i sådant afseende icke föreligga. Planen skall, när icke alla

opaginerad Kontrollera mot PDF

4 Riksdagens Skrifvelse N:o 101.

delägarna äro ense om densamma, enligt förslaget uppgöras af sakkunniofiskeritjänsteman,

hvarefter densamma, sedan delägarna haft tillfälle emot

den afgifva påminnelser, skall fastställas af offentlig myndighet, som _

därest påminnelser i sådant hänseende blifvit af någon defägare gjorda

har att tillse, huruvida planen kränker dennes enskilda rätt eller icke

är för fiskets främjande tjänlig. I plan får ingen tilläggas rätt att fiska

i annan delägares fiskevatten, med mindre denne lämnat medgifvande därtill.

Skall åter fisket utarrenderas och skall detta kunna ske under i förslaget

uppställda förutsättningar — minst hälften af samtliga delägares

rösttal, om fiskevattnet är oskiftadt, och minst två tredjedelar af samma

röstetal, om fiskevattnet är skiftadt, samt pröfning af Eders Kungl. Maj:ts

befallningshafvande, att beslutet i laga ordning tillkommit — blir det nödvändigt,

att i lagstiftningen med största omsorg träffas åtgärder för värnande

af. minoritetens rätt. Enligt förslaget har nu, sedan med nämnda

röstöfvervikt beslut fattats om gemensamhetsfiskes inrättande och nyttjande

genom upplåtande på arrende, ställts öppet för delägare med mer

än hälften af samtliga delägares röstetal att, om de så önska, öfvertaga

arrendet. Först om majoriteten ej begagnar denna rätt, skall utarrenderingen,

där ej delägarna enhälligt öfverenskomma om annat förfaringssätt,

ske. å offentlig auktion. Beträffande meningen med nämnda, majoriteten

enligt. förslaget sålunda tillerkända rätt att öfvertaga arrendet, yttrade de

kommitterade på hvars förslag den ifrågavarande propositionen grundats

följande:

»På sätt redan anförts, hafva kommitterade icke ansett lämpligt, att

någon fiskerättsägare skulle kunna mot sin vilja tvingas att ino-å i en

sammanslutning för utöfvande af fiske genom anställd fiskare. Den nu

föreslagna bestämmelsen om företrädesrätt för delägare i fiskeriområde

att arrendera fisket, däri kommer, enligt kommitterades åsikt, att medföra

enahanda verkan till fiskets befrämjande som ett stadgande angående

tvångssammanslutning af nämnda art utan att föranleda sådana olägenheter,

som af ett dylikt stadgande skulle orsakas. De delägare i området,

hvilka önska verka för ett rationellt utöfvande af fisket, kunna arrendera

fisket inom området och äro sedan oförhindrade att efter förmåga arbeta

för fiskets upphjälpande. De kunna jämväl på det sätt, de finna mest

förmånligt, ordna sina inbördes angelägenheter, vare sig genom att bilda

förening eller på annat sätt. De delägare åter, hvilka af en eller annan

anledning ej deltaga i dylik sammanslutning för fiskets arrenderande, beröfvas

visserligen rätten att fiska, men de bekomma i stället arrende för

sitt fiskevatten.»

s. 5 Kontrollera mot PDF

Riksdagens Skrifvelse N:o 101.

5

Riksdagen för sin del har icke kunnat finna denna anordning tillfredsställande.

Den möjlighet för någon eller några få strandägare att

för lång tid framåt tilltvinga sig arrende, som sålunda föreslås, och hvilken

möjlighet innebär ett slags rätt för dem, som äga större del i fisket,

att från minoriteten expropriera rätten till fiskets nyttjande, måste enligt

Riksdagens uppfattning medföra en fara för de mindre fiskevattenägarna

att icke kunna göra sina intressen behörigen gällande. Och den garanti,

som, därest af majoriteten afgifvet anbud å arrendet icke godkännes genom

beslut i vanlig ordning af öfriga delägare, det i lagförslaget för sådant

fall stadgade skiljemannaförfarandet är afsedt att medföra, kan enligt

Riksdagens uppfattning icke anses betryggande. Riksdagen synes det, att,

om majoriteten af delägare skall vinna rätt att arrendera fisket, denna rätt

bör, när enhällighet mellan delägarna ej kan åstadkommas, kunna förvärfvas

endast på grund af anbud i eljest stadgad ordning å offentlig auktion.

Ännu en omständighet i förslaget vill Riksdagen framhålla såsom mindre

väl ägnad att vid arrende tillgodose de delägares rätt, som ej äro arrendatorer.

Enligt förslagets 16 § får, när man ej är ense om annat, högst

hälften af influten arrendeafgift användas till åtgärder för fiskets främjande,

och inom denna gräns äga delägarna beslutanderätt i sådant afseende,

därvid dock jämlikt 17 § delägare, som ensam eller jämte andra

arrenderar gemensamhetsfiske, icke äger deltaga i beslutet. Dessa bestämmelser,

som erhållit sin affattning med anledning af anmärkningar inom

högsta domstolen, hafva ansetts böra föranleda det i 11 § andra stycket

förekommande stadgandet, att, om gemensamhetsfiske utarrenderats till

delägare, de må vid erläggande af arrendeafgiften för fisket afdraga hvad

å dem belöper efter deras delaktighet i detsamma. Af dessa stadganden

följer, i strid mot hvad Riksdagen anser riktigt, att arrendator, som är

delägare i fisket, ofta kan undandraga sig att bidraga till sådana åtgärder

för fiskets främjande, som särskildt ur delägarsynpunkt måste anses vara

nödiga och nyttiga.

I fråga om tiden för gemensamhetsfiskets bestånd stadgar förslagets

3 §, att gemensamhetsfiske skall inrättas för minst 10 och högst 25 år.

I andra och tredje styckena af 31 § i förslaget samt i 32 § behandlas

åtskilliga fall, där till följd af inträffade förändrade förhållanden fattadt

beslut om gemensamhetsfiske kan förklaras upphäfdt eller ordningen för

fiskets bedrifvande undergå jämkning. Det har synts Riksdagen, som om

i sammanhang därmed möjligen bort beaktas, att fråga kan uppkomma

om vattnets användande för annat ändamål än fiske, och att det af sådan

anledning kan vara önskvärd! att, om skäl därtill äro, få gemensamhetsfisket

upphäfdt eller förändradt. Såsom en brist i förslaget synes vidare,

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Riksdagens Skrifvelse N:o 101.

att detsamma ej gifver några som helst regler angående strändernas begagnande,

i hvad det kan erfordras för fiskets bedrifvande, eller angående

ersättning för skadegörelse å dem af arrendator utaf fisket, i den mån

denne ej är ägare af stranden. Riksdagen har vidare ansett det mindre

lämpligt, att, då enligt 21 § i förslaget till hållande af förrättning, som

där afses, kan förordnas antingen vederbörande statens fiskeri tjänsteman

eller, vid förfall för honom, annan sakkunnig, som af landtbruksstyrelsen

godkänts, Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande icke i fall, hvarom förmäles

i 29, 30 och 32 §§ medgifvits samma möjlighet att i stället för

statens tjänsteman förordna annan kvalificerad sakkunnig. Slutligen vill

Riksdagen ifrågasätta, om ej särskilda garantier bort i lagförslaget träffas

för att ett inrättadt gemensamhetsfiske, synnerligast om det upplåtits på

arrende, under tiden för sitt bestånd bedrifves rationellt och med behörigt

aktgifvande under olika förhållanden å fiskstammens uppehållande.

Om alltså Riksdagen redan med anledning af nu angifna brister i

förslaget, hvilkas afhjälpande icke utan svårighet skulle låtit sig verkställas

inom Riksdagen, kan hysa tvekan om lämpligheten af dess upphöjande

till lag, har denna tvekan ytterligare stegrats vid förslagets bedömande ur

formell synpunkt. De sakliga och formella anmärkningar, som högsta

domstolen vid sin granskning af det domstolen underställda förslaget riktade

mot detsamma, voro af den omfattande och djupgående art, att de

enligt Riksdagens uppfattning bort föranleda till en fullständigare revision

af lagförslaget, än som kunnat försiggå ensamt genom ett mer eller mindre

fullständigt inarbetande af samma anmärkningar i förslaget. Redan

de ofvan omnämnda kommitterade framhöllo i sitt betänkande, att den

ifrågasatta lagen ofta måste komma att tillämpas af mindre lagkunniga

personer, och att det därför borde om möjligt undvikas att i densamma

upptaga flera eller mera invecklade stadganden, än förhållandena nödvändigt

kräfde. I detta afseende lämnar emellertid enligt Riksdagens uppfattning

förslaget åtskilligt öfrigt att önska. Redan lagförslagets omfattning

synes Riksdagen i sin mån ägnad att verka afskräckande på dem, för

hvilka detsamma i främsta rummet är afsedt. Förslagets enligt Riksdagens

mening bristande öfverskådlighet och i vissa delar alltför ringa anpasslighet

efter naturliga faktiska förhållanden försvårar dess tolkning

och skulle, om det blefve lag, helt visst väsentligt bidraga till att minska

dennas praktiska användning. Sistnämnda anmärkningar vill Riksdagen

särskildt rikta mot stadgandena angående proceduren vid gemensamhets*

fiskes inrättande och hvad därmed bör stå i sammanhang. Bestämmelser

härom hafva meddelats hufvudsakligen i 1, 2, 4, 5, 12, 14, 21—29, 34

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Riksdagens Skrifvelse N:o 101.

och 35 §§. En sammanställning af hithörande bestämmelser till större

enkelhet och klarhet synes Riksdagen synnerligen önsklig. Vissa i förslaget

upptagna detaljföreskrifter rörande Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvandes

åligganden i allmänhet, synas också., såsom väl omständliga eller

i allt fall liggande i sakens natur, kunna med fördel borttagas eller göras

mera kortfattade. En ytterligare omständighet, som enligt Riksdagens

uppfattning gör förslaget svårläst, är de många i detsamma förekommande

hänvisningarna till särskilda paragrafer. Exempel på sådan i alltför stor

utsträckning använd hänvisning till föregående och efterföljande paragragrafer

erbjuder bland annat 19 §.

På grund af hvad Riksdagen nu anfört, anser Riksdagen en omarbetning

af förslaget böra ske. Då denna omarbetning enligt Riksdagens

uppfattning bör blifva af tämligen ingående art, har densamma icke kunnat

företagas inom Riksdagen.

Riksdagen har sålunda icke kunnat antaga Eders Kungl. Maj:ts förevarande

proposition; hvilket Riksdagen härmed får för Eders Kungl. Maj:t

tillkännagifva.

Stockholm den 27 april 1909.

Med undersåtlig vördnad.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.